Och någonstans högt däruppe sitter de tillsammans och fånflinar, Angelo Moratti och Helenio Herrera. Det finns ingen anledning för dem att längta tillbaka ner till jordelivet – det är ju precis på pricken som om de vore här ändå.

Absolut allting med detta mästerliga Inter är som kopierat från 1960-talet och deras ”Grande Inter”, från framgångarna och spelsättet till ägaren och tränaren, de två inkarnationerna av dem själva.

José Mourinho är en överraskningarnas tränare, men den här matchen vann han på precis det sätt han berättat att han skulle vinna den. Han vann den tack vare ett lagbygge som skräddarsytts för just den här kvällen, ett lagbygge som precis som Herreras 60-talslag börjat bakifrån.

Vad var det nu han sa Mourinho, i den där intervjun vi blogglänkade till före matchen för att förklara hur han revolutionerat Inter?! Två starka mittbackar. Ett mittfält som kan kontrollera bollen. Och en center som gör mål på de chanser han får, och inte tjurar över lägen som han tycker att han borde haft.

Ett lag som både kan vinna och som vågar göra det.

Idrottsvärlden är full av mytologi om straffskyttar som först pekat upp i krysset och sedan satt bollen just precis där. Det här är den historien fulländad. Sedan sin första dag i Italien har inte José Mourinho nöjt sig med att berätta att han ska vinna Champions League, han har dessutom redogjort för exakt hur det ska gå till.

Hade det inte varit för att det ligger ett dårhus som heter Real Madrid och väntar på honom hade jag skrivit att fotbollsvärlden inte längre erbjöd honom några utmaningar.

/Erik Niva

Första tio minuterna var lite som ett långdistanslopp på längdskidor där ingen ville dra. Båda de här lagen har gått till final främst genom sitt omställningsspel; sin förmåga att vinna boll i rätt lägen och därifrån slå på virvelvinden raka vägen mot mål.

För att spela det spelet slipper man gärna ha bollen.

Efter en kvart var det tydligt vilket lag som tappade tålamodet och accepterade taktpinnen; inte helt oväntat FC Bayern.

Det innebär såklart fördelar att dominera matchbilden. Bayern fick fram ett par öppningar på Arjen Robbens kant, och etablerade ett spelövertag som färgade av sig på läktarna. Under den första halvtimmen blåste de rödvita horderna bort den blåvsvarta kurvan fullständigt. Känslan var att Bernabéu var deras arena, att finalen var deras match.

Men 67-33 i bollinnehav medför också förrädiska fallgropar. Givetvis är det precis den där känslan av att styra tillställningen som är så förrädisk. Inter behövde inte ens en omställning, utan klarade sig med en vunnen höjdduell och ett tyskt försvarsfusk. Diego Milito skapade sig en chans, och det är också allt Diego Milito behöver.

Hade Wesley Sneijder satt sitt omvända läge fem minuter senare hade den här finalen varit stängd och klar redan i paus. Nu behöver istället José Mourinho ägna halvtidsvilan åt att undsätta en Christian Chivu som hamnat i foulnöd mot Arjen Robben på sin vänsterback. Redan mot slutet av halvleken märktes det hur han fick alltmer defensivt understöd av Goran Pandev, men förmodligen reagerar Mourinho ytterligare.

Stankovic in på innermittfältet, Zanetti ner på vänsterbacken?

/Erik Niva

Tifokampen? 4-3 till Inter, eller?

/Erik Niva

Äh vafan. Matchdags. Vi ska försöka blogga vidare under matchkvällen, men som med allt annat får vi helt enkelt se vad som händer, go with the flow.

Men hörs vi inte förr så hörs vi väl i paus.

Jag lämnar över från Madrid med en bild från Barcelona.

/Erik Niva

En spelare vi – och alla andra – skrivit alldeles för lite om inför den här finalen är ju Diego Milito. Det har sina förklaringar. Trots att ”El Principe” gjort 46 mål på två Serie A-säsonger håller han fortfarande en markant lägre profil än din genomsnittlige AIK-spelare.
– Jag har ett enkelt liv, det är allt, säger han i en intervju med La Stampa.
• När gick du senast på disco?
– Jag minns inte.
•  Förra gången du kom sent till en träning?
– Jag tror inte att det någonsin har hänt.
• Senast du bråkade med någon?
– Jag hatar konflikter.

/Erik Niva

Med mindre än en timma kvar till årets stora baluns: Ett par ord i rätt genus-tid.

Det här balunset toksponsras ju av ett ölmärke, det vet ni. Ni vet också att just det där ölmärket har gjort en hederssak av att cementera könsroller i sina reklamfilmer. Alltså: Kvinna gillar skor och walk-in-closets – Man gillar öl och fotboll.

Har ni undrat varför så behöver ni nu inte undra längre.

Ölproducenten har nämligen siffrorna på sin sida. De behandlar oss män som idioter helt enkelt eftersom vi till rätt stor del är idioter.

I en undersökning som spänner över närapå hela världen (och 5300 män) har de kvantifierat vad män pratar om när de träffar andra män. Och vi pratar alltså om fotboll.

90 procent: Fotboll.

45 procent: Våra partners.

34 procent: Jobb.

I Tyskland och Frankrike ligger jobb-biten före kärleken. I Ryssland och Kina pratar ännu fler om fotboll.

Era utsända i Madrid har hängt stan runt i goda fyra timmar nu. Vi har sett en playoff-final, druckit varsin öl, och pratat om:

Engelska klubbnamn, Gerrards kusin, Manchester Uniteds skandinaviska scoutingverksamhet, taxiresor, spansk sportjournalistik. Och lite om Hugo. Det är mycket möjligt att Erik drabbats av en existentiell depression och att jag just friat till mitt livs stora kärlek.

We just wouldn’t know it.

/Simon Bank

För övrigt så är matchen redan avgjord. De vet redan hur den kommer att sluta.

Vilka vet? Uefa vet.

De har nämligen alldeles nyss provkört sin nya statistiksimulator här nere i Madrid. De matar någon sorts datormodul med alla möjliga upptänkliga uppgifter av allehanda karaktär, och så låter den maskinen frusta, stånka och kruncha siffror ett tag.

Ut på andra sidan kom en detaljerad redogörelse för hela matchskeendet, med slutresultat och allt.

Och hur går det? Jo, 1-1 efter 90 minuter och 1-1 förlängning. Därefter blir det straffar, där Miroslav Klose – som blivit inbytt istället för en tröttnande Bastian Schweinsteiger – slår bollen i ribban.

Inter vinner, 7-6.

Så vet ni. Känn er fria att se ”Jakten på Julia” på ettan istället. Skyll på Uefa om det är något.

/Erik Niva

Från det ena till det andra, från den ene till den andre, från José Mourinho till Louis van Gaal.

Det är, det har säkert framgått, varmt som i en isländsk vulkan här nere, vilket får mig att undra lite lätt vad FC Bayern haft för sig just den här dagen. Jo, jag vet ju att de hängt vid sitt hotell – jag har sett liverapporterna på spansk tv – och att de druckit och ätit som de ska, men jag är nyfiken på vad som hade hänt om någon fått för sig att gå lite utanför de kritade linjerna.

Jag tänker helt enkelt på Ryan Donk.

Donk var en talangfull men lite krånglig mittback som gick från Ajax till AZ för ett par år sen. När säsongen 2007 just hade börjat skulle AZ åka till Vitesse för en sen bortamatch, och lite tidigare samma dag hade deras juniorer match mot Ajax. Ryan Donks polare. Donk tyckte att det var en fin dag, med fina förutsättningar för att få sig lite fotboll, så han knallade ner till planen och ställde sig vid sidlinjen med solen i ansiktet.

AZ-fansen noterade det gillande. Fint att en av stjärnorna kollade in vad småkillarna hade för sig.

Problemet var att van Gaal också noterade det.

Och han tyckte jävlar i mig inte att det var fint.

– Du står med solen i ansiktet, ett par timmar före match? undrade han.

AZ-juniorerna hann inte spela klart innan Donk hade stängts av från matchspel. Disciplinär åtgärd.

Om någon av Bayern-stjärnorna sitter på bänken i kväll med en misstänkt färsk solbränna så vet ni varför.

/Simon Bank

Efter att FC Bayern säkrat årets ligatitel firade de traditionsenligt på Marienplatz i centrala München.
– Ich bin ein Feier-Biest, utlovade Louis van Gaal. Jag är ett partydjur.

Att utlova en sådan sak inför ett tyskt mästarfirande kräver att man sedan står för sina ord – men vi får lov att erkänna att Louis van Gaal klarade testet, hoppade över den ribba han själv lagt upp.

Såhär såg det alltså ut nere på Marienplatz.

/Erik Niva

Das Feier-Biest.

Och så har då startelvorna anlänt.

Mina damer och herrar:

FC Bayern:

Butt
—
Lahm
van Buijten
Demichelis
Badstruber
—
Robben
Schweinsteiger
van Bommel
Altintop
—
Müller
Olic

Internazionale:
Julio César
—
Maicon
Lucio
Samuel
Chivu
—
Cambiaso
Zanetti
—
Eto’o
Sneijder
Pandev
—
Milito

Getting ready to rumble yet?

/Simon Bank