Vad är det för dag?

Torsdag? Dagen efter Atlético Madrids förlösning? Dagen då Kim Källström läser en tabell där Lyon ligger trea?

Jo. Allt det.

Men framför allt och mest av allt är det den 13 maj 2010, och på dagen 20 år sedan en av de viktigaste fotbollsmatcher som aldrig spelats.

Den 13 maj 1990 gick Dinamo Zagreb och Crvena Zvezda in på Maksimir-stadion i Zagreb för att spela en jugoslavisk toppmatch, som skulle avgöra vilka som blev mästare. När de gick därifrån hade det som var Jugoslavien gått av på mitten. Det var inte början och det var inte slutet, men för många är matchen som inte blev både början av slutet och slutet av början på det som sedan blev krig, död och oförsonlig splittring.

Röda stjärnan kom till Zagreb med ett följe på mellan tvåtusen och tretusen supportrar, många Delije (de hårdkokta som ledaren Arkan sedan skulle rekrytera sitt paramilitära band av tigrar ur), och de mötte ett större hat än vanligt på gatorna den dagen. Stenkastning, rusningar. När de kom till Maksimir-stadion började Delije riva upp sin sektion på den södra läktaren. Kroatiska och serbiska fans hade krigat med ord, med nationalistiska ramsor, och efter ett par minuter gick det längre.

Bad Blue Boys, Dinamos huligangrupp, tyckte inte att polisen (den statliga, och i deras ögon storjugoslaviska) gjorde något för att hindra Delije. Istället gick de in på planen för att göra det själva, fick polisen mot sig och…

…där någonstans hade kriget fått sin första tydliga symbol.

Det var den 13 maj för tjugo år sedan när den ung Dinamo-kaptenen Zvonomir Boban sparkade mot (den, faktiskt, bosnisk-muslimske) polismannen Refik Ahmetovic.

– Attacken mot den där polisen avgjorde hur slutet för Jugoslavien snart skulle komma, säger Zlatko Kranjcar.

– Allt var politiskt uppbyggt. Den där matchen startade sammanbrottet för staten och systemet, säger Darko Pancev.

– Vi var inte rädda förrän vi såg polisen som skyddade våra omklädningsrum från mobben. Sen började vi inse att våra liv var i fara, säger dåvarande Zvezda-tränaren Dragoslav Sekularac.

Boban stängdes av nio månader, missade VM. Under veckorna som följde spelade Jugoslavien träningsmatcher i Zagreb – och blev utvisslade av den publik som nyss varit deras egen men som nu var kroatisk, inte jugoslavisk.

Nio år senare mötte ett självständigt Kroatien Jugoslavien i EM-kvalet. Det spelades in en oerhörd dokumentär om de där matcherna, med total tillgång till huvudpersonerna (många av dem hade varit med och vunnit junior-VM tillsammans 1987) och ofattbart bild- och intervjumaterial.

Även om ni inte kan er franska är den här versionen värd att titta på. Snabbkänslan kan ni få om ni spolar fram till någon gång efter sju minuter.

Filmen heter Det sista jugoslaviska laget.

Kommer man till Maksimir idag ser man fortfarande minnesplattorna utanför arenan, till minne av nationens hjältar. Det kom ett krig, människor dog, man hittar fortfarande massgravar i det land som inte längre finns. Och matchen som aldrig blev för 20 år sedan idag var, på de allra flesta sätt, den sista jugoslaviska matchen.

/Simon Bank

Oh my. Oh Mo. Vilken final vi fick, till slut.

Atléti är förstås ett skickligare fotbollslag än Fulham, men mindre gediget. Om man fått rita matchen med bläck före avspark så hade teckningen sett ut precis som sitt facit, minus dramatiken. När Atléti orkade springa sig till små rörelser i Fulhams backlinje blev Roys Boys porösa, ihåliga, och i hålen hittade spanjorerna instick mellan backlinje och mittfält. Reyes dansade sin flamenco in i det där utrymmet, Kun och Forlán drog isär i djup- och sidled. När Fulham väl fick bollen höll de i den tills de (Danny Murphy ofta) tappade den i dumma lägen och fick jaga hemåt.

Forlán hade en i stolpen, innan han till slut sprang in med 1–0 efter 30 – och det var samma sorts fartchock som Fulham sprang in i i Donetsk.

Men lag orkar bara spela så som Atléti gjorde i början om motståndarna låter dem. Och Fulham stod rätt och stod rätt och stod rätt, ända tills Quiques pojkar inte orkade springa lika bollöst och ambitiöst längre. Simon Davies märkliga 1–1-dunk kom från ingenstans, men matchutvecklingen kom från ett lags egen övertygelse och lugn.

Fulham gick hem och ställde sig och väntade in en hörna eller en frispark att skjuta i Hangelands panna. Atléti orkade inte sy centralt längre, utan lyfte in på Hangelands panna. Matchen dog, resten var nervositet och väntan på ett misstag.

Det dröjde 116 minuter, tills Fulham var så bergsäkert bergsäkra att de inte brydde sig om att ge varandra understöd längre. Kun Agüero tråcklade, Forlán löpte in och styrde bollen förbi Hangeland och Schwarzer.

1–0. Aupa Atléti. Första europeiska titeln på 48 år. Årets vinnare i Madrid heter inte Real i förnamn.

Den långsamt resignerade rödvita förlorarklubben, med sina sinnessjuka ägare och sin kaotiska styrelse och sin bråkande sportchef och sin obalanserade trupp… (jag skrev om det häromveckan) nu står de här med en cupfinal vunnen och en cupfinal kvar.

Quique Sanchez Flores kom och väckte liv i Reyes, som väckte liv i anfallsspelet, och Diego Forlán, el Uruguayo, kan fortfarande göra mål av en tändsticksask och ett par gem. Inte ens när det såg som allra tyngst ut, när det var som mest pinsamt dåligt i höstas, slutade han springa, slita, försöka.

Till slut kom bollarna, till slut petade Kun Agüero fram ett inspel från vänster, till slut blev de campeones.

Magi.

Och Fulham?

Tja, i slutet av 80-talet fanns knappt Fulham. Om det inte varit för en Paul Parker-försäljning till QPR hade klubben gått under. Supportrarna tog FFC under armarna och lyfte, de målade om läktaren, startade insamlingar, drömde om en framtid av något slag, vilket som helst. Tjugo år och en Chairman Mo senare har de hankat sig upp från division III och hit, till en finalförlängnings sista vibrerande sekunder i Uefa-cupen.

Om Atlético Madrid ikväll vann sin första stora seger i den moderna fotbollsvärlden så var Fulham den mest värdiga förlorare man kan tänka sig. Det var ingen stor final, men den var jävlar i mig full av stora, vackra berättelser.

Hats off.

/Simon Bank

Vädret är engelskt, stan är spansk.

Det är väldigt ovanligt att engelska supportrar är i numerärt underläge vid en stormatch på neutral plan, men i duggregnsfesten nere på Reeperbahn är Atléti-fansen minst dubbelt så många som Fulham-folket. Om inte annat är det en påminnelse om vilken väldigt liten klubb Fulham i grund och botten fortfarande är – trots att engelsmännen sålde sina 12 400 officiella biljetter på fyra timmar – och hur innerligt Atlético har längtat. Om vilken osannolik final det här verkligen är.

Det speciella med den här turneringen är hur den ger hopp och drömmar till andra klubbar än de allra största. Den här dagen är den största Atlético Madrid upplevt på 14 år, och den största i hela Fulhams historia. Alla klentrogna som fortfarande inte förstått sig på Uefa-cupens storhet borde verkligen vara här. Jag är väldigt glad att jag får vara det.

***

Tiden är knapp, så vi får lov att ladda upp med några random iakttagelser. I dagens tidning skriver jag lite mer om Fulhams 18 matcher långa väg till den här finalen, den som startade för nästan tio månader sedan på en arena i Vilnius utan läktare på kortsidorna.

Ni har hört det mesta om vilken speciell engelsk fotbollsmanager Roy Hodgson är, men jag vill passa på att uppmärksamma ytterligare en aspekt. I mitt researchdokument för den artikeln refererar han på olika platser till författarna JP Donleavy, John Updike, Milan Kundera, Richard Yates, Philip Roth, Sebastian Faulks, Isaac Bashevis Singer, Saul Berry, Sebastian Berry, samt skådespelarna Cary Grant och Gérard Depardieu, målaren Kandinskij och operan Turandot.

Hade jag skrivit om Harry Redknapp hade referenserna sett aningen… mindre intellektuella ut.

***

Inte nog med att Atlético tycks ha fler tillresta fans än Fulham – tjeckiske mittbacken Tomáš Ujfaluši spelade fyra år i Hamburg, och förutsätter att även lokalbefolkningen stöttar spanjorerna.
– Jag hoppas det, i synnerhet som det var Fulham som slog ut Hamburg. Folket här kommer garanterat att hålla på oss.

***

Appropå Atlétis mittbackar så har förresten colombianen Luis Perea gått ut och försvarat sin landsmaninna Shakira, som hamnat i internationellt blåsväder eftersom hennes officiella VM-låt ”Waka Waka-Time For Africa” helt enkelt är för jävla usel.
– Jag gillar låten. Eller jag älskar den, som jag älskar all hennes musik. Det är svårt att hitta en dålig Shakira-låt, säger Perea.

Right. 

***

Atlético Madrid har spelat fyra stora europeiska finaler tidigare. 1974 var de en enda förlängningsminut ifrån att vinna Europacupen, men i den 119:e minuten tappade Pepe Reinas pappa Miguel Reina in ett långskott från Schwarzenbeck. Mycket av klubbens självbild som lidande martyrer kommer från det här misstaget. I omspelet mosade Conny Torstensson och hans FC Bayern spanjorerna med 4-0.

Vi hittar förresten svenskintressen även i två av de andra finalerna. 1962 var det Kurre Hamrin som kvitterade för Fiorentina mot Atléti, och 1986 sprang Vadim Jevtujsjenko in med Dynamo Kievs 3-0-mål.

Och Atlético Madrids sista final? Åh, det var visst Cupvinnarcupen 1963, då Tottenham gjorde en av de bästa matcherna i klubbens historia och vann med 5-1.

***

På andra sidan det musikaliska spektrat lär förresten gangstarapparen Clint Dempsey bli den första amerikanen någonsin att spela en europeisk cupfinal ikväll.

Senast Roy Hodgson var en del av en match av den här digniteten – Uefa Cup-finalen mellan Inter och Schalke 04, 1997 – var Thomas Dooley och David Wagner avbytare som inte fick hoppa in.

***

Mohamed Al Fayed är förstås i stan – mindre än en vecka efter att han sålt Harrods för 1,5 miljarder pund – men frågan är ifall han verkligen vill vara här.
– Tyska är ett språk som får dig att må uselt så fort du hör någon tala det, sa han i en intervju med The Guardian igår.

*** 

Äh, såhär hade jag kunnat hålla på ett tag, men nu finns det faktiskt inte mer tid. Det har blivit dags att sätta punkt, blogga ut och dundra upp till Volkparksstadion.

Historia ska skrivas.

/Erik Niva

Fellowship of the Blog – nu ska ni får höra. Det har blivit en sån där förmiddag som vi ska ägna åt unika erbjudanden/skamlös grötsäljarreklam.

I nästa vecka publicerar jag nämligen min nya bok, ”Liven Längs Linjen”. Ni kan se den som en fristående fortsättning på ”Den Nya Världsfotbollen”, men då den boken utgick från ett större strukturellt perspektiv så handlar den här om individerna inom det moderna fotbollsmaskineriet.

Om typartikeln förra gången beskrev hur den belgiska nationen splittrats genom berättelsen om matchen mellan Anderlecht och Club Brügge så är medianstoryn här historien om hur Carlo Ancelotti formats till en fotbollstränare som kan hantera såväl Silvio Berlusconi som Roman Abramovitj. Förhoppningen är att ni ska kunna ställa den ena boken bredvid den andra, och sammanslaget få en hyggligt heltäckande bild av fotbollsvärlden under 2000-talets första årtionde.

Den här gången lyder den bombastiska undertiteln lyder: ”Internationella ikoner, slocknade stjärnor & 97 personliga fotbollskrig”. Grundtanken har dels varit att måla en provkarta på elitfotbollens brokiga persongalleri – ur både ett svenskt och ett internationellt perspektiv – dels att närma sig en förståelse för hur de här människorna hanterar de olika utmaningar de ställs inför. Ni får intervjuer, personporträtt och reportage; superstjärnor, oligarker, tränarfenomen, falnade talanger, läktarfolk och allt däremellan. Liven längs linjen har sett olika ut för dem, men alla har de någon gång stått vid avgörande vägskäl inför motståndare som måste besegras.

***

Jaja, nog om innehållet. Poängen var ju att ni faktiskt kunde få ut något av det här tragglandet också. ”Liven längs linjen” lanseras alltså nästa vecka – men eftersom jag ser The Blog People som My People tänkte jag såklart ge just er chansen att bli först på skansen.

Såhär. 10 signerade ex ligger i potten. Ni mailar kort och gott bara ert namn och er adress till livenlangslinjen@aftonbladet.se – och därefter genomför vi en hederlig gammal lottdragning. Jag funderade på ifall det gick att få ihop någon utslagsgivande tävling, men kunskapstester känns uteslutna i dessa Google-tider och motiveringsprocedurer är alldeles för jobbiga. We’ll keep it simple.

Alltså, maila namn och adress innan veckan är slut. Vinner ni så har ni boken i brevlådan nästan onsdag – samma dag som övriga nötkreatur över huvud taget för möjlighet att börja köpa den.

Believe the hype.

/Erik Niva

Ännu en påminnelse om att den engelska fotbollssäsongen är så gott som slut? Jo, alla avslutningspartyn som avlöser varandra. Egentligen borde vi väl mest skratta åt Ken Bates en kväll som denna, men det är möjligt att det inte vore riktigt klädsamt som Tottenham-supporter.

Här nedan har vi nämligen en bildsummering av vår kaptens fem senaste utekvällar med lagkamrater. Det är klart att jag fattar allt det där med moraliska föredömen och vikten av att inte glamourisera helvetessupandet – och att jag innerligt hoppas att de där anklagelserna om att han slagit till en asiatisk dörrvakt han påståtts ha kallat ”paki” var felaktiga – men jag vet inte…

Kanske är det för att jag är uppvuxen i Malmberget, kanske är det för att jag känner till hans familjehistoria, kanske är det för att det gör honom mera mänsklig, kanske är det bara för att jag är allmänt Spurs-blind – men på något bakvänt sätt får de sorgliga bilderna mig bara att känna ännu mer för världens bästa enbente försvarare.

Februari 2008, Faces

April 2008, Funky Buddha

Augusti 2008, Faces

Maj 2009, Punk

Maj 2010, Maya

Nä, dags att krypa till kojs. För mig och för Ledley.

/Erik Niva

De börjar ju ticka in så smått nu, VM-trupperna, och även om de här första megatrupperna är stora nog för att rymma alla som kan sparka på en boll (och Gabriel Heinze) så rymmer de ju sina små berättelser.

I Argentina har Diego berättat – återigen – om sina tårar när Menotti sidsteppade (sidsteppade!) honom inför VM 1978, men framför allt har han i en intervju med Susana Giménez, en argentinsk hybrid av Oprah och en gladporrskådis, berättat om ett jubileum.

Tjugofem sekunder in på det här klippet säger han:

– Om… tio dagar är det sex år sedan jag senast använde droger.

Han är fin nu, El Pibe. Hel och ren och på väg till VM igen. Imorgon släpper han sin 30-mannatrupp och i helgen fick den diskussionen en italiensk parallell när gamle Seba Verón dominerade den näst sista omgången. Veróns Estudiantes hade greppet om ligatiteln, men behövde en vinst mot bottenlaget Rosario Central för att behålla det fram till nästa helg.

Verón är fortfarande en av den argentinska fotbollens allra största stjärnor, han är lite långsam och lite mindre vass, men han har fortfarande sin magiska fotbollshjärna. Och sitt humör. Ni minns hur det såg ut i Serie A till och från, och ni minns hans bråk med Totti 2005.

Förra veckan pratade ju Italien om huruvida Balotelli-sparken blåst Totti på hans sista VM-chans. Den här veckan pratar Argentina om huruvida Veróns VM-chanser påverkats av det som hände mot Rosario.

En halvtimma in på matchen hamnade Seba i närkamp med Martin Rivero – och… ja, spårade ur. Argentinos, klubben där Maradona rullade igång sin seniorkarriär, är nu bara 90 minuter från sin första titel på 25 år. Och för Verón är utvisningen i alla fall inte ett pro-argument. Särskilt inte som han gjorde så här för en månad sen, efter en halvtimme då också, mot Vélez.

Diego har alltid varit förtjust i Verón, och han har aldrig varit rädd för kontroverser – men tar han verkligen med sig en gammal, obalanserad och socialt svår Verón hela vägen till Sydafrika?

Tja, i helgen skrev Lolou Nicollin på ett upprop mot homofobi och sanktionerade visning av den där arenafilmen vi skrivit om tidigare.

Med andra ord: Ingenting är omöjligt.

/Simon Bank

Ett vanligt tankefel går ut på att vi som jobbar med fotboll genom någon automatik även skulle vara bra på att förutsäga fotbollsresultat. Så är det inte. Fotboll är fortfarande en såpass oförutsägbar idrott att jag aldrig stött på vare sig en spelare, tränare eller journalist som klarar av att tippa rätt så värst mycket oftare än den där apan med ögonbindel som kastar pil.

Hela säsonger är visserligen enklare att värdera utifrån någon form av kunskap än enskilda matcher, men sensmoralen förblir densamma. Vill man ha hållfasta tips – såna man kan tjäna pengar på – ska man vända sig till en matematiker eller en statistiker. Sannolikhetslära är betydligt mer användbart än någon sorts idrottslig analysförmåga i de här sammanhangen.

Och ifall ni undrar var alltså detta ett långrandigt preludium – en sorts förebyggande bortförklaring – inför det som komma skall. Det har nämligen blivit dags att granska några mer eller mindre misslyckade förutsägelser som gjordes på den tiden då planerna ännu var gröna och Robbie Keane fortfarande var en bra anfallare.

Så här trodde jag att Premier League-säsongen 2009-10 skulle sluta. Inom parentes har ni de tabellplaceringar som lagen faktiskt fick.

1.Chelsea (1)
2. Liverpool (7)
3. Man United (2)
4. Arsenal (3)
5. Man City (5)
6. Spurs (4)
7. Everton (8)
8. Aston Villa (6)
9. Sunderland (13)
10. Fulham (12)
11. Birmingham (9)
12. West Ham (17)
13. Blackburn (10)
14. Bolton (14)
15. Hull (19)
16. Stoke (11)
17. Wigan (16)
18. Burnley (18)
19. Portsmouth (20)
20. Wolves (15)

Utvärdering? Nämenvafan, jag är faktiskt hyfsat nöjd. Visserligen bara fyra lag på prick rätt position – Chelsea, Man City, Bolton och Burnley – men bortsett från titellaget kan det rätt mycket vara detsamma. För mig går såna här tips mest ut på att placera lag i rätt tabellsegment, och där är jag bara fel ute på Liverpool, Spurs, Hull och Wolves.

Utanför bloggen hade vi även några rader i tidningen där vi förväntades utse årets värvning, årets fiasko samt årets försvarare/mittfältare/forward. Mina svar var Joe Hart respektive Roque Santa Cruz på värvningsfronten; Terry/Arsjavin/Rooney. Där är det väl en skadedrabbad Andrej Arsjavin som inte känns så särdeles helgjuten.

How did you all get on?

/Erik Niva

Premier League-säsongen avslutad, med den exakthet som bara stora konstverk besitter.

Chelsea? Jo, ja. Det också.

/Simon Bank

Jag vet inte riktigt vad det är med Inter, men de verkar må bra av att få en spark i röven.

I vår har de gjort sina bästa, starkaste matcher när de börjat med 0–1 tidigt, ett självmål, en utvisning, en liten retsam pinsamhet, en uppförsbacke.

De har vänt mot Barcelona hemma, de har hållit Barça stången med tio man borta, de har vänt mot Atalanta (tack och hej för den här gången) och Udinese, kommit ikapp Fiorentina. När de får 1–0 blir de bekväma och lite slöa, när de ligger under lägger de in Italiens starkaste överväxel.

Mot Chievo fick de ett Motta-självmål i nacken direkt och rusade ifrån till 4–1. Moraliska Mourinho-monster med en megamotor. De eller Bayern kommer att ta en trippel i år. Mou eller van Gaal kommer att dansa över himlen i Madrid den 22 maj.

Och apropå monster… Francesco Totti har kommit ur en vecka då han kallats rasist, gjort bort sig inför hela världen, blivit regeringsfråga och kallats föredetting av en junior. Han står sedan en millimeter ifrån en ligakrasch, hemma mot Cagliari. 0–1, alla tittar på kaptenen och han missar och missar igen och tiden rinner ut.

I samband med Balotelli-gate skrev jag om Er Pupones megalomani, om den självklara egocentriska elefantiasissjälvbild som odlas hos en pojke som ägt hela kejsardömet så länge som han kan minnas.

En gång på tusen ser den ut som när han sparkar ner Balotelli bakifrån.

De andra gångerna kan den se ut som i eftermiddag, när han lyfter sitt Roma över mörka vatten och ger dem 2–1 med två klassiska Totti-mål sista kvarten.

Han är så märkligt stor och liten och speciell, den pojken.

/Simon Bank

Mitt i smeten. Ägnade fredagskvällen åt Hammarby–Brage 0–1 (ett reservartat Bajen hade bollen, men Brage anföll med tydligare idéer och tillräckligt mycket hjärna hos spelare som Forslund, Jevtusjenko Jr och duktige Daniel Åkervall i hålet) och ska ägna lördagen åt bröllop (inte mitt)

Så jag tar rygg på Erik Niva och ber om ursäkt för att jag är kortfattad. Vilket väl mest av allt bevisar att vi inte förstått ett dugg av hur man ska blogga.

Det finns, i allt korthet, två saker vi borde bära med oss in i helgen.

Först och främst: Liz Lambert Jr.

Gordon Stewart hade ju Rick. Stuart Baxter hade Lee. Arnor hade Eidur och Socker-Conny hade Robert Laul.

Arvtagare är ett fenomen vi liksom aldrig får nog av i fotbollen. Det är därför som det är mig en sann glädje att tala om att Elizabeth Lambert, trots sin avstängning, fortfarande är alive and kicking (så att säga) i fotbollsvärlden.

Hennes ande lever och har hälsan i ungdomsfotbollen, vilket alla vi som följde Michigan Legacys hårda fajt mot Fraser Motion kunde notera tidigare i vår.

Hårda bud. Mer av den varan? Jo, ni noterade ju så klart att Ajax dansade hem holländska cupen i veckan. 4–1-kross mot arvfienden Feyenoord, en efterlängtad titel och i alla fall en halv räddning av en säsong då ligatiteln hamnade ute i provinserna.

Det skulle förstås firas, så Ajax förvandlade Amsterdam Arena till en scen och skickade ut spelarna framför jublande fans. Var och en av spelarna fick knalla fram, ta en mikrofon och säga… ja, vad de hade lust med helt enkelt. ”Tack för säsongen”, ”Vi älskar er”. Sånt.

Till slut var det belgiske superbacken Jan Vertonghens tur. Han lommade fram, lätt övertänd, greppade micken och tog tillfället i akt att sjunga lite för Feyenoord:

– Het zijn maar kut kakkerlakken! KUT KAKKERLAKKEN!

Snällt översatt ”ni är bara ena jävla kackerlackor”. Ajax lite hårdare fans kallar Feyenoord för kackerlackor, men det är inte riktigt den officiella klubbhållningen. Supportrarna på Amsterdam Arena jublade på kapp, men Vertonghen riskerar förstås kraftiga straff.

Det i särklass mest underhållande med det här klippet är trots allt Martin Jols min på slutet. Gotta love the chubby man.

/Simon Bank