Nu. Hoppar. Jag.

av Simon Bank

Klockan är strax före midnatt. Jag ska sitta på ett plan som lyfter 06.40. Jag har innan dess en krönika som borde skrivas.

Det vore alltså väldigt enkelt för mig att säga att jag verkligen inte borde sätta mig och surfa nätet runt efter fotbollsbilder. Alla argument i världen talar för en sån verklighetsbeskrivning.

Alla utom, noga räknat, ett.

Det här:

andrej.jpeg

Andrej. Alltid redo.

Bakgrunden: Arsenals supporterklubb för småungar, Junior Gunners, bjuder in till en fin och behjärtansvärd händelse den 14 maj, när 200 kids ska få campa på Emirates gräsmatta. Andrej Arsjavin säljer in saken, på sitt oefterhärmliga sätt, och meddelar: ”Att sjunga vid lägerelden är inget för mig, det är mer Nicklas Bendtners stil”.

/Simon Bank

Zooming die Zukunft

av Simon Bank

Jo, jag vet att ni fortfarande spinner runt i den italienska efteranalysen, men vi ska ju inte glömma vilka det är som står på toppen och tittar ner.

Herregud, vilken fantastisk vecka det varit för tysk fotboll.

FC Bayerns enkla semisegling i Lyon förstärkte bara intrycken om en ny tysk triumftid, särskilt som landslaget vunnit fotbolls-VM 2010 också.

Va? Ni har missat det?!

Metin Tolan, turk-tysk och professor i experimentell fysik vid universitetet i Dortmund, har redan räknat ut vilket lag som kommer att vinna VM i Sydafrika, och han har alltså kommit fram till att ingen kan rå på Tyskland. Och vem är du och jag att protestera mot det?

– I genomsnitt har Tyskland slutat på 3,7:e plats i VM. Lägg till att vi får ett särskilt starkt lag vart fjärde-femte år. Det kan man beskriva genom en cosinus-funktion, förklarar Tolan för Zeit Wissen.

Inte övertygade? Åh, ni klentrogna.

– Det är väldigt enkelt, alla mina beräkningar visar på det här.

Tolans formel baserar på snittvärden för tidigare VM-turneringar, i kombination med en Besselfunktion och fotbollserfarenhet från 27 000 Bundesliga-matcher.

– Senast vi vann VM var 1990 och det har gått fyra VM sedan dess. Ingen kan slå oss i år, sätt champagnen på kylning!

Jamendåså. Något att invända?

Tja, det skulle väl vara att professor Tolan sa exakt samma sak inför VM 2006. Jag kan tycka att det borde sänka hans trovärdighet en smula, men så är jag inte professor i experimentell fysik heller.

– Min formel gav vinnaren för den följande VM-turneringen, det är därför den definitivt kommer att slå in den här gången, förklarar han.

Och där någonstans är det ju bara att ge sig. Grattis, Tyskland.

matte.jpg

Vill ni ha mer VM-prognoser? Har ni fem minuter över så kan ni alltid lägga dem på att kika tolv år in i framtiden. Qatar söker VM 2022, och deras arenavisioner är rätt… kittlande.

/Simon Bank

Perspectives & Proportions

av Erik Niva

Morgonen efter en Mourinho-mangling gör man helst inte många knop. Man slipper gärna ställa klockan på 04.45, och man har inget emot att vara utan de där timmarna i en transithall på flygplatsen i Zürich.

Men här sitter man.

Gör inget särskilt Pusslar ihop gårdagen med att bläddra i hyperventilerande italenska och indignerade katalanska tidningar. Köper några magasin, läser ikapp på sånt man missat.

Och helt utan förvarning kommer den så – det som måste vara tidernas minst befogade parallell mellan en någorlunda framgångsrik fotbollsspelare och världens mäktigaste man. I en artikel i skotska Daily Record pratar den amerikanske mittfältaren Maurice Edu om hur veteranförsvararen David Weir varit en viktig del av Rangers titelvinst.

Hmm… Amerikaner… En kamp mot oddsen… Artikelförfattaren samlar ihop de komponenter han har, funderar några varv på hur han ska få ihop allt – och sätter sig sedan och knackar ner den här inledningen på sin artikel:

”Maurice Edu watched in astonisment as a working-class black man with a Muslim sounding name became president of his country. But while the rise of Barack Obama stunned this exiled American, it’s nothing compared to the miracle he sees every day he works beside David Weir”.

Nä. Mitt i prick. Truly nothing, that is.

/Erik Niva

Questo Champions di merda

av Simon Bank

När Johan Cruijff lyfte upp en ung Pep Guardiola i Barcelonas a-trupp hade han en enkel första lektion att ge. Den handlade om det som på modern fotbollsprosa heter ”bolltempo”.

– Spelar du med ett tillslag är det mycket bra, sa Cruijff. Spelar du med två tillslag är det bra. Men om du använder tre… är det värdelöst.

Pep har gett samma lektion till alla sina spelare, de flesta av dem har marinerats i samma filosofi under hela sin skolgång – men när det väl var dags för slutprov i årets Champions League så hade de glömt alltihop.

Det räckte ju med att se Inters laguppställning för att se hur matchen skulle te sig. Inter kom utan Pandev, Mourinho valde att låta Chivu försöka försvara bort Dani Alvés istället för att – som i Milano – låta Pandev skrämma honom till lydnad.

Det blev ett ultradefensivt Inter. Ett lågt Inter. Ett Inter som knöt fast Cambiasso i Leo Messis skosnören.

De första tio minuterna klockade bollinnehavet in på 82–18. 82–18!

Låt mig ta med mig två lågstadiegrabbar i sockiplast in på Camp Nou så har jag själv arton procents bollinnehav mot Barcelona.

Det var alltså upp till Barça att göra matchen, och det blev ännu mer så efter att de Bleeckere gett Thiago Motta världens mjukaste gulröda kort. Inter rullade in lagbussen i höjd med straffområdet och bad en bön. Tokcentrerad backlinje, samma spelsätt mot ett passningslag som Tottenham använde mot Arsenal senast. Det fanns inga ytor att löpa in på bakom backlinjen, man kunde inte få in ett kreditkort ens mellan mittfält och backlinje. Allt som återstod var diagonallöpningar, inlägg, blixtsnabba uppspel efter de få anfall Inter gick upp i – eller magi från en Ibrahimovic eller en Messi.

A. Barça hittade, så när som på några fåfänga Alvés-försök, aldrig de där diagonalerna.

B. Barça slog få inlägg, och Zlatan var aldrig nära dem.

C. Kontringsuppspelen var för långsamma.

D. Zlatan rörde knappt bollen, Leo Messi gjorde inget med den.

I andra halvlek spelade Barça fotboll med tre-fyra-fem-sex tillslag. Anti-fotboll. Den där plan B som de skulle skaffat sig till den här säsongen sågs inte till någonstans, inte förrän desperationen tvingade fram Pique som forward. Pique blev den enkla lösning de behövde.

Det räckte till 1–0. Det räckte till 2–0… som blev bortdömt för hands. Men det räckte inte.

Den där jävla Champions lämnar Barcelona i natt.

Zlatan Ibrahimovic byttes ut efter att ha haft totalt noll skott på mål på två matcher mot sitt gamla lag. Idag vaknar han upp som, för första gången, genuint och konkret ifrågasatt av alla runt FC Barcelona.

Inter är i Champions League-final. Massimo Moratti kan kisa upp mot pappa Angelo, och om tre veckor kommer antingen Javier Zanetti eller Mark van Bommel (tvillingsjälar, de där två) att lyfta bucklan med de stora öronen.

FC Barcelonas dröm tog slut här. Imorgon vaknar de till det hårda, verkliga arbetet att hålla undan för Real Madrid och undvika en kraschlandning.

/Simon Bank

 

Nostradamus Nerazzurro

av Simon Bank

”Vi ska göra domarens jobb lätt, men Barcelonaspelarna är bra på att kasta sig och falla”

Thiago Motta, tisdagen den 27 april 2010.

/Simon Bank

L’enfer, c’est les autres.

av Simon Bank

Bara en kort sifferkommentar, eftersom Bordeaux håller på att förlora igen (Valenciennes, 0–2 i detta nu).

Vi talar alltså om laget som vann ligacupen, supercupen och ligan under 2009, och som just håller på att fullborda en kollaps av episka proportioner.

Siffor, i all enkelhet:

•Mellan den 14 mars 2009 och den 2 februari 2010 spelade Bordeaux totalt 45 matcher.

37 vinster, 4 oavgjorda, 4 förluster. Poängsnitt: 2,55.

•Efter den 2 februari 2010 tills ikväll har precis samma lag spelat totalt 19 matcher.

6 vinster, 3 oavgjorda, 10 förluster. Poängsnitt: 1,1.

Nu kommer Lolo Blancs lag att sluta långt, långt från toppen i Ligue 1. En liga de för tre månader sedan ledde med åtta poäng. Jag ville bara säga det, innan vi lyssnar till den där jävla Champions-hymnen.

/Simon Bank

Cruijff – the Basement Tapes, pt I

av Erik Niva

Näni. Nu får det vara nog på tv-funderingar för ett tag framöver – här finns ju en liten match att tagga upp inför.

Barcelona badar i eftermiddagssol, och folk på gatorna är synbart taggade på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Vad som än händer ikväll kommer det inte att gå stilla och obemärkt förbi.

Hursomhelst, bloggen tänkte ju såklart lämna sitt bidrag till upptrappningen, och nu när det ändå är stormatch såg vi ingen anledning att sikta lågt. Istället får ni – högt ärade bloggfolk – en helt egen och exklusiv intervju med mannen som både är världens genom tiderna tredje bästa fotbollsspelare och FC Barcelonas chefsideolog.

Det är ju otroligt frustrerande att en papperstidning bara sväljer ett visst antal tecken, så när jag hamrat ner de allra mest obligatoriska svaren från intervjun med Johan Cruijff så var det uppslaget mer än överfyllt.

Men nya tider, nya möjligheter. För några år sedan hade de överblivna svaren bara gått till spillo – nu har vi istället den här möjligheten att ge er en insikt i hur fotbollsfenomenet Johan Cruijff resonerar kring dagens FC Barcelona och katalanismen som omgärdar klubben.
– Jag tycker fortfarande att det är en unik klubb, på alla möjliga sätt. Först och främst är det inte bara en fotbollsklubb, jag tror att de ägnar sig åt tolv olika sporter. Fem eller sex är professionella, resten amatörer – men alla är del av samma klubb. Redan det är unikt. Sedan är det en klubb som ägs av medlemmarna, snarare än av ett företag. Ibland är det väldigt kul, som nu till sommaren när de ska rösta om en ny president. 60-70 000 människor går till arenan för att rösta.

• Fler än i många val…
– Det är en konstig stämning, men en härlig stämning. Det är som normal politik, med tv-program där kandidaterna offentliggör sina manifest och attackerar varandra… Det är som ett vanligt val. Ibland är det lite galet, men i i stort är det väldigt bra, eftersom de flesta klubbar styrs av affärsmänniskor som inte vet någonting om fotboll.

• Under Laporta-eran är känslan att Barcelona har utnyttjat sin ”Mer än en klubb”-paroll tydligare än på länge.
– Ja, det är något de brytt sig väldigt mycket om de senaste sju åren, då Laporta varit president. Du behöver bara titta på tröjorna med Unicef-loggan för att se ett väldigt stort steg framåt för tanken på vad sport egentligen är. Om du tittar på Barcelonas stiftelser, och ser vad de uträttar över hela världen – då fylls du av stor respekt.

• När du kom till Barcelona, 1973, rådde en väldigt speciell politiskt situation mellan Katalonien och den spanska centralmakten. Idag har förhållandet normaliserats en del. Tror du att FC Barcelona fortfarande betyder lika mycket för det katalanska folket som klubben gjorde då?
– Ja. Utan något som helst tvivel. Först kom Franco-tiden, diktaturen med allt vad den innebar… Sedan kom ett tomrum, men nu har en ny generation vuxit upp och… När du tittar på världen ser du att idrotten alltid går först. Politiken följer efter. Förmodligen är FC Barcelona det allra tydligaste exemplet på hur en sorts människor nu ersatts av en annan sorts människor i Katalonien. De som leder klubben nu är folk med en annan sorts utbildning, en annan sorts tänkande – och de har styrt på det här sättet i några år. Och nu ser du att politiken följer efter. Nästa generation… Du kan säga att det är näst intill normalt att efter Franco-tiden – då allt var extremt styrt och strikt – går man hela vägen åt andra hållet och stjäl och håller på… Nu är vi tillbaka i mitten, med en ny generation på väg att ta över.

• Och du har gått och blivit förbundskapten för det katalanska landslaget.
– Äsch, vi spelar en match om året. Det är inte ett särskilt tungt jobb, nästan som en hederstitel. Men på samma gång tyckte jag att ungdomsutvecklingen inom katalansk idrott var ganska dålig, så det vi har gjort är att vi har ändrat en massa regler inom det katalanska förbundet. Folk var för fokuserade på resultat – ”vi måste vinna” – medan jag tycker att man måste ha roligt när man är mellan säg 12-14 år. Det var barn som var 8-9 år som åkte med till en bortamatch och inte fick spela en minut. Hey, det här måste vi ändra på – alla måste få spela. Redan i den åldern var det press på tränaren. Han fick höra: ”Hur kan du sätta in en dålig spelare istället för en bra?”. Den diskussionen måste man bort ifrån. Nu har vi ändrat reglerna så att en match spelas i fyra delar istället för två halvlekar upp till en viss åldersgrupp – och alla måste spela minst en del.

***

• Själv har du satt din prägel på tre olika Barcelona-generationer. Först ledde du laget på planen under 1970-talet, sedan satte du ihop ”Dream Team” som tränare på 90-talet och 2010 är du nu hederspresident i klubben. Går det att jämföra de här tre olika lagen?
– Jag jämför aldrig olika lag, eftersom alla lag som haft en fantastisk era har fostrat en generation av ungdomar som var tokiga i det laget. Jag vill inte säga att det andra laget var bättre än det första – för jag vill inte ta ifrån folk deras hjältar. Jag tycker att det är perfekt att varje generation har sina egna hjältar, att man ska fortsätta hålla fast vid sina hjältar. Och det är en bra sak med att bli äldre… Ta dagens Barcelona-styrelse så var jag deras hjälte när de var barn. Och varför skulle jag ta deras ungdom ifrån dem genom att säga att någon annan spelare eller något annat lag var bättre?

• Och de som växte upp med en kull av spelare blir ibland själva hjältar för nästa generation. Vi har ju exemplet med hur Guardiola fostrat en spelare som Xavi.
– Det är så det funkar, det är det som är fantastiskt med sport. Som Barcelona och spansk fotboll fungerade tidigare skulle den spelartypen aldrig få spela i a-laget. Men nu ser vi ju att alla olika sorters människor kan hävda sig inom fotbollen, och det är bland annat det som gör att jag tycker att fotboll är en av världens bästa idrotter. Stor, liten, tjock, smal… Alla kan spela, och alla kan göra det bra.

• Och bäst av alla är Leo Messi. Nu pratas det om att han kan jämföras med spelare som Pelé, Maradona och Cruijff.
– Well, som spelare är han bra – det enda är att de du nämner spelade tills de var 35. Vi får hoppas att vi får fortsätta njuta av Messi i åtminstone tio år till. Sedan… okej. Han är en stor spelare, hans kvalitet är utan tvekan väldigt hög. Dessutom är hans uppträdande bra. Alla barn kan se att han inte är kaxig, utan bara en väldigt fin person som försöker göra något för andra samtidigt som han själv

• Själv var du delaktig i att se till att Pep Guardiola blev Barcelonas nya manager, snarare än José Mourinho.
– Ja, för han representerar klubben genom sitt sätt att vara. Han pratar dess språk, är intelligent och ett bra exempel för alla ungdomar. Och jag tycker att när du är ”Mer än en klubb” så är det på det sättet det ska vara. Allt ska inte bara gå ut på att vinna. Om du sköter resten på rätt sätt så vinner du ändå.

The Godfather has Spoken.

/Erik Niva

Sampdoria, morale della storia

av Simon Bank

Ni vet hur det är. Medan vissa klirrar kristallglas med Ola Wenström och gänget i de fina salongerna får andra vackert knega vidare på golvet.

Vi har ju alltid Serie A att ta hand om.

Jag vet inte om ni noterat efterskalven till Romas förlust mot Samp i söndags (och klicka på länken, det är en order), hur la presidenta först gick ut och skällde på domare Antonio Damato, för att sedan få fullskaligt stöd av Rom-tidningarna.

Damato är interista sen barnsben, hans största spelarfavorit är Fantantonio Cassano. Det är klart att han dömde bort Magica Roma.

Det här visar, utöver att allt man någonsin sagt och gjort kan komma tillbaka och slå en i nacken (Damato gav intervjun om sina sympatier 2002, när han harvade nere i de lägre divisionerna), också att paranoia fortfarande är il calcios absoluta favoritsjukdom. Damato gjorde ingen horribel match på Olimpico, men det är nu en gång för alla så att även den paranoide kan vara förföljd – och att både FIGC och Damato själv naturligtvis borde varit smarta nog att undvika den här situationen. Nu står de inför stormobiliserade supporterprotester utanför kansliet istället.

Fusk och fanskap, och diskussioner om läggmatcher i helgen – den italienska showen löper vidare precis som vanligt alltså?

Nä, just den här veckan förtjänar Serie A mer och bättre än så.

Kan ni er calcio så vet ni också att det brukade vara världens lättaste jobb att vara tipsexpert i Serie A inför de sista tre-fyra omgångarna. Klubbar som hade europaplatser eller överlevnad att spela för slog alltid lag som var färdiga med sin säsong. Ofta för att motivation slår klass, men det fanns också gigantiska mörkertal för köpta matcher eller ett tjänst-och-gentjänst-system.

Och nu? Låt oss dra en snabbresumé av förra helgens matcher:

•Napoli, med en europaplats i sikte, tog emot Cagliari utan något att spela för.

Resultat: Cagliari krigade sig till en poäng.

•Livorno, som redan är ur, tog emot ett Catania som fortfarande krigar för överlevnad.

Resultat: Solklara 3–1 till avhängda Livorno.

•Chievo, vars säsong är över, åkte till Florens och mötte Fiorentina som ville ta sista chansen till europaspel.

Resultat: 2–0 till Chievo.

Dessutom slog ett hyfsat tryggt Udinese ett sista-chansen-sökande Siena med 4–1 hemma i Friulien.

Om vi nu ska spekulera i hur det psykologiska spelet ser ut inför Lazio-Inter på söndag – och Jesus, det ska vi – så kan det väl också vara värt att påpeka det här. Söndagens smak i Serie A var inte bara den fadda av en domare som inte borde dömt.

Det var också en dag för gammal hederlig moral.

/Simon Bank

TV Casualty

av Erik Niva

Okej, detta borde jag väl skriva några ord om.

Från och med höstens säsongsstart så ingår jag alltså i Viasat-studions sändningar från Premier League. Det ska bli alldeles förjävla roligt.

Det innebär inte att jag ska sluta på Sportbladet. Jag tänker jobba på som vanligt med mitt riktiga arbete, bara lägga på ytterligare en tilltalande dimension. På Sportbladet har ju vägen till Premier League varit ganska stängd i några år – vi har förmånen att ha en briljant Peter Wennman som bökar runt i England – så det här är en fantastisk chans för mig att kunna jobba lite mer med den liga som alltid legat mig allra närmast om hjärtat. Samtidigt har jag ju ingen som helst avsikt att släppa skrivandet om det där ungerska derbyt som berättar så mycket om landet eller den där italienska streckmatchen med så ofantligt stor betydelse.

Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Ser ingen anledning att låta bli.

TV är inte mitt hemmamedium – kommer nog aldrig att bli det – men trots det har jag rätt klara tankar om hur svensk fotbolls-tv borde kunna utvecklas. Precis som jag säger i den där länkade artikeln ovan så tycker jag att vi har blivit rätt duktiga på att analysera den lilla detaljen som påverkar matchbilden. Det är jättebra, och så ska det givetvis fortsätta vara. Men själv tycker jag ändå att det är tråkigt att granskningen av det lilla skeendet nere på planen totalt fått skymma alla de stora berättelser som konstant mullrar på utanför sidlinjerna.

Jag vill vare sig rita pilar eller rabbla statistik. Jag vill rikta in mig mer på sammanhangen, historierna – allt det där som gör fotboll till mer än en sport, och allt det där som fortfarande ger engelsk fotboll sin speciella identitet. Jag är rätt övertygad om att det inte går att fullt ut förstå sig på the roughs and tumbles of the Premier League ifall man inte har the pie and mash som sitt bread and butter – och hänger ni här på bloggen regelbundet tror jag att ni fattar ungefär vad jag menar med det.

Jaja. Vi får se hur det går. Oavsett vilket känns det i alla fall sjukt stort att få möjligheten att bli en del av den här svengelska tv-traditionen, att bygga vidare på arvet från det Tipsextra som borde kulturminnesmärkas. Tipsextra var tv-programmet som förändrade mitt liv, som fick mig intresserad av fotboll. Hade det inte varit för Tipsextra hade jag vare sig haft det här jobbet eller skrivit det här blogginlägget.

Den engelska fotbollen är min fotboll mer än någon annan. Och nej, det innebär inte att jag är ointresserad av den italienska eller den spanska eller den tyska ligan – alla som läst mig någorlunda regelbundet vet att jag gillar alla fotbollskulturer – men det innebär att det ska bli alldeles extra roligt att göra det här jobbet.

Left Foot Forward.

/Erik Niva

Männer 3, Garçons 0

av Simon Bank

Ni vet den där bilden av en karatekickande Louis van Gaal som Erik Niva bjöd på en bit ner – kan ni storyn bakom den?

Jo, bilden i sig är ju en sak. Under Champions League-finalen 1995, när van Gaal coachade sina Ajax-kycklingar mot Milan, blev han vansinnig på att domaren missade att varna Desailly och protesterade genom att utföra den där imponerande sparken rakt upp i luften.

Efter bragdfinalen blev bilden snabbt emblematisk. Det holländska karateförbundets ordförande André Sukel konstaterade att karatesporten äntligen fick positiva rubriker i samband med fotboll, just efter att Cantona gett dem… mindre positiva rubriker. Karateförbundet gav på stående fot van Gaal brunt bälte.

Allt gott? Njo. Nja. Tolv år senare stod van Gaal på en annan scen och ombads berätta lite om den legendariska 95-finalen. Så det gjorde han. Om spelarna, matchen, triumfen. Och sparken? Jo, Louis drog den storyn också.

– Du skulle inte kunna… visa…?

Det är klart han kunde. van Gaal kavlade upp kavajärmarna, tog sats på den hala scenen, hoppade en meter upp i luften och… bröt benet. När han skulle fria till sin nuvarande hustru Truus kunde han inte gå ner på knä – helt enkelt eftersom knät numera är trasigt.

Och med den inledningen kan vi gå vidare och konstatera att a) van Gaal ska coacha i en Champions League-final igen, och b) att Lyon inte var nära att skada honom ikväll.

Man kan ge sig in på en massa pseudo-förklaringar kring psykologi, att OL i ett slags blandning av överladdning och ovana vek ner sig. Och visst. Det gjorde de. Men grundförklaringen är så oerhört mycket enklare: Man monterar inte ner Bayern Münchens kantspel med ett rangligt 4-3-3. Man hotar inte Bayern med en ensam, toklöpande Lisandro på topp. Och, framför allt, man går inte till några som helst finaler med (en trevlig, intelligent, filosofisk, välklädd, sympatisk och värdelös) Jean-Alain Boumsong som mittback.

Claude Puel förlorade den här matchen med 100-0. Jag gillar Hamit Altintop väldigt mycket, det är omöjligt att inte beundra Ivica Olics dynamo eller Bastian Schweinsteigers omskolade innermittsjag. Men OL har precis lika bra spelare på de positionerna – de märktes bara inte. Lisandro är – jag lovar – en världsanfallare, men han gör ingenting helt utan hjälp. Och den hjälpten fick han inte förrän det var för sent, när Puel skickade in pantern Gomis bredvid Lisandro.

Det var slakt. Pojkar mot män. Underbart spel av Bayern, rytmen var deras och farten var deras och det taktiska kunnandet var deras. Toppklass.

Nu är FC Bayern tillbaka där de hör hemma, och van Gaal har tre veckor på sig att fundera ut hur hans mittbackar ska hantera Leo Messi eller Diego Milito.

De har i alla fall en bättre chans än ett Boumsong och Cris.

0–1 Ivica Olic

0–2 Ivica Olic

0–3 Ivica Olic

/Simon Bank

Sida 113 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB