Lost in the World of Man

av Simon Bank

I väntan på de lite mer genomarbetade, seriösa, tungrodda inläggen hoppas jag att ni har överseende med ett inlägg i genusdebatten. Eller, möjligen, mot genusdebatten. Eller vid sidan av genusdebatten. Över genu…

Äh, vafan. Det finns en prepositionsosäker genusdebatt att hämta här någonstans för den som vill.

I korthet: Arsenal åkte till Barcelona för att möta Barça i veckan. Vet ni ju. Vad ni kanske inte vet är att tv-kanalen Sexta skickade ut en av sina kvinnliga reportrar för att skildra hur engelsmännen värmde upp inför matchen. Ni vet, sådär närvaromysigt och aktuellt.

Man kan välja att se det som inträffar sedan, live, på följande sätt:

A. Som ytterligare ett exempel på att fotbollsvärlden på sina håll är en vidrig sexistisk gegga.

B. Som ett exempel på att världen i stort är en vidrig sexistisk gegga.

C. Som ett exempel på hur mina kvinnliga kollegor konstant på olika sätt förminskas till att alltid och ständigt vara först kön, sedan yrkeskvinnor.

D. Som ett exempel på att man under rubriken ”humor”, alternativt, ”har du ingen humor” kan paketera vilka svinerier som helst.

E. Som en sociologisk studie av engelsk, resande fotbollspublik.

F. Fniss, fniss.

Vad säger juryn?

Själv lutar jag, ska erkännas, åt en kombination av samtliga alternativ, kompletterat med en nyvunnen förståelse för det vanskliga med direktsändningar. Vill ni fördjupa er i parallellfall så finns de här.

/Simon Bank

 

Petrić the Panther

av Erik Niva

0-0-matcher har aldrig varit min pryl.

Jag vet såklart om att man som seriös fotbollsfigur ska känna uppskattning för ett väl utfört försvarsarbete – och det gör jag i viss mån – men det finns ofrånkomligen ändå alltid något enerverande oförlöst över 0-0-matcher.

Undantaget? Vicente Calderon tidigare ikväll. Det fanns inte en oförlöst fiber kvar på den arenan när ett panikslaget Atlético Madrid till allra sist hankade sig fram till sin första europeiska semifinal på elva år.

They’re a bit Spurs, you know.

Väldigt länge mot Valencia en picknickpromenad för Atleti. De borde ha dödat matchen – Forlán lobbade först utanför när han var fri från mittlinjen, sedan jättetippade urgamle Tottenham-uven César Sánchez hans högerslägga i stolpen – mot ett Valencia som tycktes fullständigt apatiskt.

Men det här är Atlético de Madrid, och den klubben gör helt enkelt inte saker och ting enkla för sig. I 80:e minuten kvar dök plötsligt ett läge upp för David Villa, och på andra sidan av den ribbträffen var Atlético ett lag i spillror. Resten av matchen var total terror för de rödvita; Valencia hade kunnat göra fyra mål och borde ha haft en straff.

Frågan på Calderon var inte om Atlético skulle fucka upp, utan hur det skulle gå till när de gjorde det – och känslan av hur en hel arena bara står och väntar på dödsstöten känner jag så väl igen från till exempel ett ställe som heter White Hart Lane och ligger i norra London.

Men under över alla jävla under. 95 minuter tickade undan, Atlético höll ut och Calderon festade som om de vore 1999.

Jag gladdes med dem. Det finns något förtröstansfullt över förlorarklubbar som bryter sig ur sina bojor.

***

På annat håll i den europeiska ligan – den där som är en cup – gjorde Mladen Petrić ett av säsongens mål med sin akrobatiska cykelspark i Liège. Petrić hade själv satt bollen i rullning, och eftersom Paolo Guerrero inte får spela någon mer Bundesliga-fotboll den här säsongen passade han på att dribbla in ett mål nu när han väl fick chansen att lira lite.

Premier League-klubbarna har ju fått skala ner sina ambitioner om världsherravälde, och får nöja sig med att dominera på lägre nivå i år. VM-sugne Bobby Z väntade i hela 19 sekunder borta mot Wolfsburg innan han spann runt och tog Fulham till outforskade höjder.

Liverpool lyckades på något sätt se imponerande och skakiga ut på samma gång. Kuyt tog fram sin Everton-rörelse och nickade in 1-0, sönderskällde Lucas Leiva sprang in 2-0 och en svepande fullplanskontring gav Fernando Torres öppet mål fram till 3-0. Ändå var de liksom tvungna att låta paraguayanske målmaskinen Óscar Cardozo borra in en frispark, och Nando Torres fick lov att chippa in ytterligare en boll innan läget på Anfield lugnade ner sig någorlunda.

Han ville ju inte gå miste om hemkomsten, Torres. Härnäst packar ”El Niño” sin europeiska väska och åker tillbaka till det Vicente Calderon som fortfarande älskar honom mer än de älskar någon annan fotbollsspelare.

/Erik Niva

When We’re Sixty-Four

av Simon Bank

Ja, om vi nu börjar i den ena änden vore det väl bara fan om vi inte skulle sluta i den andra.

Någon får hålla sig till fakticiteterna, någon annan får ge sig ner i det betydligt vanskligare förutsägningsträsket.

Med andra ord: Erik Niva talar om hur fotbollsspelarna såg ut när de var små – Simon Bank gungfly-jazzar på kalvben rakt ut i det okända.

Vi ska alltså ge oss på att berätta vilka karriärer våra stjärnor allra mest sannolikt kommer att ha landat i om, säg, 25 år.

Vi bläddrar fram till 2035 och ser efter. I tur och oordning, dårå:

Roy Keane, 64:

Yrke: Kassabiträde/restaurangägare, Corks bästa soppkök.

Kommentar?

– Waited long enough? Have you fuck. I’ll fucking hit you hard, is what I’ll do. The bowl was there. Take that, you c*nt. No soup for you. And don’t ever stand over me sneering about fake chicken stock.

 

keane.png

Antonio Cassano, 12:

Yrke: Typ jobbar på dagis/författare.

Kommentar?

– Ah. Men hit med brandbilen då. HIT MED! säger jag. ANNARS KOMMER JAG Å SKICKA SATAN EFTER DIG. Och fabbro Cappelo. SATAN OCH CAPELLO OCH FABBRO LIPPI! Och så går jag till Dagiset Smörblomman istället! Vad skulle du säga dåva? ÅWEEOOH-WEEEOH-WEEOHH! Re’brinner re’brinner re’brinner!

– Ja, fröken. Jag vet. Ja. Ja. Det är dom som ska leka me grejjerna. Barna. Jag bara visa lite.

 

cassano.jpg

Steven Gerrard, 55:

Yrke: Dörrvakt.

Kommentar?

– Me wuz thinkin like: All’em bouncers keep gettin’em fit birds like. Me canna half play footie nah more, so me’ll be stickin round here fo’good. Tellin ’em southern fookin softies to fookin fook off off me door, like. Sussudio oh oh.

 

gerrard.jpg

Francesco Totti, 59:

Yrke: Anfallare, Roma.

Kommentar?

– Ahò! Varför jag fortfarande spelar? För la Presidenta sa att jag har kontrakt till 2014, och klockan är bara 11.46.

 

totti.jpg

Zlatan Ibrahimovic, 54:

Yrke: Vicepresident, Amerikas Förenta Stater.

Kommentar?

– Naee, det är som jag sa: Han presidenten har gått för långt till vänster, det är vad han har gjort. Hu’ska jag förklara, jag är inte en sån som stannar i ett land hela livet. Dit man kommer, där vinner man, sen går man vidare. Kanske till Mexiko. Jag menar, man måste vara professionell.

 

z.jpeg

Arsène Wenger, 86:

Yrke: Manager, Arsenal.

Kommentar?

– I will stay until we win a trophy again. Avskedad? Oh. I did not see that paper.

 

wenger.jpg

Jens Lehmann, 66:

Yrke: Försvarsminister, Tyskland.

Kommentar?

– Was? Skulle jag ha tappat en bomb? Aber Mensch, det var inte jag. Jag har aldrig tappat en enda boll. Eller bomb. Och dessutom var Danmark så in i helvete offside. Och dessutom skiter jag i vilket.

 

lehmann.jpg

Marco Materazzi, 62:

Yrke: Cirkuskonsult.

Kommentar?

– Din mamm… åh, förlåt. Inte du. Nä, det började väl egentligen med att vi vann b-lagsserien med Inter, så jag gaddade dit en liten sköld i svanken. Och sen fick jag träningspris av Mou, så då skickade jag dit en liten bild i pannan. Sen krökade jag ner mig och blev sådär skönt 06-nostalgisk igen, så då fick det bli en kartjävel över hela Berlin över magen. Ja, och på den vägen är det.

 

matrix.jpg

/Simon Bank

 

When We Were Small

av Erik Niva

Man får ta sig lite friheter såhär efter ledigheten, va?! Man får sno hejvilt, dra fram gamla grejer i ljuset?!

Det här är kapat rätt av från ett flera år gammalt inlägg från sajten Picspam, där ni för övrigt för övrigt har ett betydligt större urval att njuta er igenom.

Ändå kände jag liksom bara att… situationen krävde de här stilstudierna på framgångsrika fotbollsspelare i unga år.

babyshrekpo6.jpg
Wayne Rooney.

minimesssidl7.jpg
Leo Messi.

cescysp4.jpg
Cesc Fàbregas.

littlehenryav1.jpg
Titi Henry.

babyronaldoaa4.jpg
C-Ron.

youngnandowd5.jpg
Fernando Torres.

lampscc0.jpg
Frank Lampard.

babylampsir5.jpg
Äh, han måste bara med igen... Frank Lampard II.

babybunnygn8.jpg
The real Ronaldo.

eviltotterslk4.jpg
Francesco Totti.

youngmourinhobb8.jpg

José Mourinho.

babydeco1iu3.jpg
Deco.

youngreyesyf3.jpg
José Antonio Reyes.

minimiro1vv6.jpg

Miroslav Klose.

hahaborucaz4.jpg
And the brilliant Artor Boruc.

/Erik Niva

The Medium Is the Message

av Erik Niva

Lyon skriver historia, och efter en halv evighet kommer en go’ och glad kille från Partille ut till den mixade zonen. Han skojbråkar lite med Alou Diarra, gör radiointervjuer på smattrande franska och tar sig tid med vartenda tallbarr som vill ha citat.

Kim Källström – bland mycket annat har han blivit medieproffs med åren.

I all vänskaplighet tänkte jag ge er en illustrativ fallstudie från de mixade zonernas bisarra värld. Den här gången ska ni få en demonstration av hur det egentligen låter när en klipsk fotbollskille annekterat det första ledet i politikers medieträning – om du inte vill diskutera frågan som ställts, prata om något helt annat och låtsas som att det regnar.

Det här är halvvägs in i ett knappt tio minuter långt samtal, i ett skede då själva matchanalysen redan betats av.

Erik:
– För dig personligen – hur betydelsefullt var det att få starta den här matchen?
 Kim:
– Njae, det är klart… Det är ju såna här matcher man vill spela i, det handlar egentligen bara om det. Får man inte spela gäller det att vara förberedd på att komma in, men man vill ändå spela sina matcher. Det var inget skönspel, ingen spelare i vårt lag hade egentligen någon sån där glamourös dag på jobbet. Det var fajt från första början, vi har sprungit otroligt mycket och försvarat oss otroligt väl. Vi visste att de skulle få någon chans, då gäller det att de missar den eller att vi har en målvakt som är otroligt skicklig. Jag hade hoppats att vi skulle kunna kontra in någon kasse, kanske, och vi hade två, tre såna här halvlägen. Ska man kunna spela ut lite sedan bör man nog sätta dit dem, sätta dit de halvlägen man får, om man säger så.
Erik:
– Men… om man ska gå tillbaka till ursprungsfrågan, har det funnits någon frustration i samband med de tidigare Champions League-matcher där du inte fått starta?
Kim:
– Njae, jag har haft ett bra år. Jag har i princip spelat hela tiden, det är tre Champions League-matcher här på slutet då jag inte spelat. Man får ta det därifrån. Jag spelade hela gruppspelet, och det gick otroligt bra. Jag har kommit in i två, och det har gått himla bra. Man får ta det lite för vad det är också, det är lite upp och ner, sådär… Men vi har ett skickligt lag med många bra spelare och det kommer ännu fler matcher, så det gäller att hålla sig fräsch och frisk och klar i skallen så kommer det här rulla på bra.

Till saken hör alltså att Källström småflinade belåtet när jag upprepade frågan, uppenbart tjyvnöjd med sin slippriga slingrighet. Jag kan själv inte låta bli att uppskatta den utstuderade metodiken. När nu alla inblandade känner till reglerna i det här mediespelet kan korten lika gärna vara halvöppna.

Men ja… Det finns mer än en anledning till att i stort sett samtliga intervjusvar mår bra av att redigeras innan de publiceras, om de nu överhuvudtaget ska kunna användas. Källström var rätt nära att göra sig så obegriplig att frågan om hans speltid inte alls hamnade i tryck. Nu kondenserades citatet i tidningen ner till det här:
– Det är ju de här matcherna man vill spela, det är ju detta som allt handlar om. Det är tre Champions League-matcher som jag inte startat i nu på slutet, men man får ta det lite för vad det är, lite upp och ner. Vi har ett skickligt lag med många bra spelare, men det blir fler matcher.

Det är så sant som det är sagt – man får ta det lite för vad det är, lite upp och ner. Nu ska jag sova halvannan kvart och sedan dra tillbaka till Spanien.

/Erik Niva

Tiger Torwart Taktik

av Simon Bank

Och vad ska vi säga om Duellen på Drömteatern?

Inte så mycket, eftersom Oliver Kahn förstås redan klivit in och sagt det både mest och bäst. Inför matchen ikväll kommer tyska Sat.1 att sända en intervju med Bayerns gamla måltiger, och utöver att reda ut vad som egentligen talar för Bayern på Old Trafford (att deras extrema kantspel passar United illa, att de har ett psykologiskt tacksamt läge) så reder han ut vad som fattas Bayern München nu för tiden.

Några gissningar?

Well done, all of you. Det har ju inte en tillräckligt bra målvakt nu för tiden.

– FC Bayern behöver naturligtvis en målvakt i världsklass. En med kvalitén hos en van der Sar eller Buffon. Butt är stabil, gör inga misstag och kommer att spela ett år till, men Bayern måste tänka framåt. Det finns flera bra målvakter, och Bayern har alltid haft filosofin att landslagsmålvakten ska spela i Bayern. Då kan nu själva räkna ut vilka som kommer på tal…, förklarar Ollie.

Kahn håller på och samlar erfarenheter inför karriären efter karriären (han vill, säger han, inte bli en Markus Babbel, som hoppar på ett jobb och sen får kicken direkt), men det är skönt att se att han fortfarande har det som krävs.

Frågan är om Bayern verkligen har det, nu när Wayne Rooney alltså ska spela från start trots allt. Messi kan dansa på vattnet, Wazza kontrar med att ta sin bår och gå. 2–1 till United? 1–1 i Bordeaux?

Hur som helst: Det här kommer att bli fantastiskt, hörrni.

/Simon Bank

Marching On Together

av Erik Niva

Hittills är Bordeaux både trängre och gråare än jag föreställt mig, och själv är jag lomhörd som en pensionerad berguv – men annars är det mesta pretty peachy, faktiskt. Messi-manin hänger kvar och Kongo-Kim ska snart göra en fullkroppssatsning mot outforskade höjder.

Ändå vore det ett sorts svek att enbart låta den här Europacupveckan handla om dem.

I förrgår var det precis tio år sedan Chris Loftus och Kevin Speight knivhöggs till döds på Taksim-torget i Istanbul. De var två Leeds-supportrar som åkt till Turkiet för att se sitt lag spela Uefa Cup-semi, och aldrig kom hem igen.

Exakt vad som hände den där kvällen vet varken du eller jag, men enligt de flesta och mest trovärdiga utredningar tycks det faktiskt ha handlat mer om fel-plats-fel-tid än om förhärdade huliganer som visste vilket spel de deltog i. Det brändes turkiska flaggor och turkiska pengar på det där torget – men inget tyder på att det gjordes av sällskapet som Loftus och Speight ingick i.

Egentligen spelar det ingen roll ändå.

När matchen mellan Galatasaray och Leeds trots allt blåstes igång kvällen efter morden vände den tillresta engelska sektionen unisont ryggen mot planen. Det här var inte längre deras fotboll, det här var inte längre något de ville se.

Tre turkiska män har sedan dess dömts för morden på Speight och Loftus i flera rättsinstanser – ändå är de fortfarande på fri fot, skyddade bakom ett ändlöst virrvarr av meningslösa överklaganden.

När nu tio år har gått spelar inte längre Leeds United i några kokande Ali Sami Yen-grytor; de tvingas åka till en arena som heter Huish Park och som saknar tak för bortaläktaren. Intrycket blir långt ifrån lika maffigt, men symboliken förblir ändå densamma. När domaren blåste igång måndagsmatchen mellan Leeds och Yeovil vände den vitblå sektionen ryggen mot planen, fotbollen och det juridiska systemet.

De väntar fortfarande på rättvisan.

Under tiden driver de välgörenhetskampanjen Leeds Fans Remembrance, ser till att en minnesplakett sätts upp utanför Elland Road och lägger ner blomsterkransar vid Billy Bremner-statyn. De håller minnet levande när andra föredrar att glömma.

När domaren förkunnade en tyst minut och spelarna i Leeds och Yeovil radade upp sig med sina sorgband valde engelska tv-bjässen Sky Sports att fortsätta sitt försnack som om ingenting särskilt var i görningen. De har nu tvingats gå ut med en ursäkt. De hade bara råkat glömma bort att det visst var en dag med lite speciell betydelse för Leeds United.

/Erik Niva

Shot of Love

av Simon Bank

Dagen efter, morgonen före.

Mina fem öre i fyramålsdiskussionen handlar, som i de flesta andra diskussioner, om Kristus från Sofia. Det är också ett argument för att den stora frågan förstås inte handlar om kvalité, utan om vilket tröjnummer den lilla Messi-loppan kommer att bära nästa gång han möter the Arsenal.

Och om vi ser framåt, som de progressiva framtidsanalytiker vi är?

Ja, då ser vi ju det intressanta strategiska svaret på frågan ”Hur ska Lyon klara sig vidare?”.

Svaret är, fritt översatt: Björn Ferry.

Det är ju nämligen så att den kreative Jean-Michel Aulas – är det bara jag som upplever honom som oändligt mycket mer sympatisk nu när Lyon får slå lite underifrån i sin vardag? – hittat en liten maskot som löser alla Lyons stora problem. Lite som Grosso var för Lippi i VM senast.

Denna maskot heter alltså, fritt översatt, Björn Ferry.

Ni minns kanske den där fantastiska dagen när Storumans ståndaktige storfräsare gick och skrev svensk skidskyttehistoria i Vancouver? Jag var där då. Eller, sanningen är att jag var i presscentrat nere i downtown Vancouver och såg loppet parallellt med en stream från fransk tv, där de visade Lyons match mot Real Madrid.

Grejen är att det fanns åtminstone en man i det där loppet som velat uppleva det på precis samma sätt, med en Lyon-stream bredvid. Mannen heter Vincent Jay, det var han som ledde loppet inför jaktstarten eftersom han vunnit sprinten ett par dagar tidigare.

Jay är inte bara Frankrikes främste skidskytt, och han var inte bara deras förste guldmedaljör i Vancouver. Han är dessutom fanatisk Lyon-fan, och det första han ville veta när han kom i mål som bronsmedaljör i den där jaktstarten var hur det gick för OL mot Real Madrid.

De vann som bekant med 1–0 i den där matchen, och när Aulas fick höra om Vincent Jays vedermödor såg han direkt till att bjuda med skidskytten till Bernabéu för returen. Nu gick det ju ganska så bra för både Kim Källström och Lyon i den matchen, så när Lyon nu står inför en ny tuff bortamatch i Champions League så har Aulas gjort det enda rätta.

1. Han har erbjudit samtliga spelare en semifinalbonus om de går vidare. Kim och gänget cashar i så fall in en miljon var. Katching.

2. Han har sett till att ordna en biljett åt Vincent Jay på hedersläktaren.

vinc.jpg

UPPDATERAT:

Om ni nu till äventyrs undrar vad vi skulle kunna använda Björn Ferry till så… jo, via svensk kvällspress starkaste skidskyttereporter låter Ferry meddela att han visst har ett favoritlag i fotboll.

Nu gäller det bara för Blattnicksele att kvala in till Champions League också.

/Simon Bank

Four To Get Down

av Erik Niva

Nä, nu får vi fan lov att bringa lite ordning här.

Allt var ju redan krattat och klart för en stilla liten hattrickdiskussion. Inlägget var skrivet och länkarna var hämtade – då den där lilla loppan från Rosário plötsligt fick för sig att borra in ett fjärde mål precis före slutsignalen.

Över bord och över ända, ingen tid till räfst och rättarting, ingen möjlighet att ens dirigera kommentatorsfältet. Istället ett förvirrat blogginlägg som lämnade kvar ett alldeles för stort ansvar med på tok för lösa riktlinjer.

Fyramålsskyttar var det alltså.

Givetvis räcker det inte med att bara ha smällt in fyra mål – eller fler – i någon match för att förtjäna en plats i summeringen. För att det här ska harmonisera krävs det att man gjort prick fyra mål – och de fyra målen ska också vara lagets samtliga fullträffar – i en match med lite tyngd och betydelse.

Och då har vi inte sådär jävla mycket kvar att gå på.

Jag gör absolut inga anspråk på någon komplett listningsstatus, men efter en liten upprensning verkar det vara ungefär det här vi fått ihop till i modern tid (videolänkarna ofullständiga på sina ställen):

* Marco van Basten
Milan-IFK Göteborg, Champions League, 1992

* Mark Viduka
Leeds-Liverpool, Premier League, 2000 

* Ruud van Nistelrooy
Man United-Sparta Prag, Champions League, 2004

* Andrij Sjevtjenko
Fenerbahçe-Milan, Champions League, 2005

* Ruud van Nistelrooy
Osasuna-Real Madrid, La Liga, 2006 

* Gonzalo Higuaín
Real Madrid-Málaga, La Liga, 2008

* Andrej Arsjavin
Liverpool-Arsenal, Premier League, 2009

* Wayne Rooney
Man United-Hull, Premier League, 2010

Listan uppdateras allt eftersom den förtjänar att göra det, men ja…. Såhär långt hittar i alla fall jag ingen prestation som kan mäta sig med det Lionel Messi gjorde ikväll. Nu ska jag sova halvannan kvart och dra till Frankrike.

/Erik Niva

Three To Get Ready

av Erik Niva

Vi får väl klyva håren i kommentatorsfältet framöver – måste de tre målen göras i obruten följd för att räknas som hattrick, höjs värdet om de görs i en enda halvlek eller på tre olika sätt? – men just nu när Leo Messi skriver fotbollshistoria framför mina ögon har jag inget större sug efter det finstilta.

Istället – appropå ingenting alls – några av fotbollshistoriens största hattricks.

* Paolo Rossi
Italien-Brasilien, VM, 1982

* Robbie Fowler
Liverpool-Arsenal, Premier League, 1994

* Sinisa Mihajlovic
Lazio-Sampdoria, Serie A, 1998

* Rivaldo
Barcelona-Valencia, La Liga, 2001

* Ronaldo
Man United-Real Madrid, Champions League, 2003

* Fernando Belluschi
River Plate-Velez Sarsfield, Primera Division, 2007

* Leo Messi
Real Madrid-Barcelona, La Liga, 2007

Och jaha, här skriver Leo Messi om fotbollshistorien så snabbt att vare sig jag eller Arsenal-försvaret hinner med. Nu måste vi ställa oss helt nya frågor om vad som egentligen går upp mot det vi precis har sett.

Messi x1. Messi x2. Messi x3. Och så nu även Messi x4.

Medan jag går ner i katakomberna på Camp Nou och hör efter om den däringa argentinaren har lust att säga några ord till Sportbladet kan väl ni komma in med lite förslag på fotbollsbokens stora fyrmålsskyttar?!

I hastigheten kommer jag mest bara på Marco van Basten på Blåvitt typ ´93, samt Mark Viduka för Leeds mot Liverpool 2000. Vi får revidera det här inlägget fram på nattkanten någongång.

/Erik Niva

Sida 118 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB