Det var försäsong och Champions och allsvenska och EM och OS och sen blev det ännu mer allsvenska och Serie A och Ligue 1 och damallsvenskan och lite för lite bloggande och till slut var det inte mer alls.

Efter nio månader i jobbfabriken loggar jag ut, och det brukar innebära att jag lägger en vecka eller så på existentiella grubblerier. Var det verkligen hit jag hade tänkt mig? Var det verkligen det här jag skulle syssla med?

Fast vet ni vad det är som gör att jag misstänker att det kanske finns en poäng med att jag jobbar med den här gamla sporten?

Jo, att jag ägnar min första semesterdag på nio månader åt att sätta mig i en taxi, på ett tåg, i ett flygplan, i en buss, på en tunnelbana och i en spårvagn för att kunna se Spurs möta Lazio.

Ni fattar ju också att det inte var den där sortens kväll då man sprang ensam på Roms gator och torg och vevade sin THFC-halsduk, men den filosofiskmoraliska problemikonen Gazza var där och hyllades så fint av laziali och yids att det var värt uppoffringen att tvingas hålla på Gylfi och Adebayor en hel kväll.

Hur som helst. Idag är det min andra semesterdag på nio månader. Jag har ägnat den åt att åka tunnelbana, tåg, flygplan och buss för att komma till en fotbollsmatch till.

Imorgon spelar Palermo och Catania derby, och det är ett sätt så gott som något att häva igång en hibernering här på ön.

Har ni varit i Catania på fotboll de senaste åren så vet ni att vägen till Massimino går via en gata som är döpt efter en död polis. Filippo Raciti misshandlades till döds med ett trubbigt föremål under våldsamma sammandrabbningar mellan ultras och polis efter matchen Catania–Palermo den 2 februari 2007.

Utredningarna som följde var både omstridda och upprivande. Till slut greps två unga ultras, Daniele Micale och Antonino Speziale, till långa fängelsestraff. Speziale dömdes först till fjorton år för dråp, vilket sedan sänktes till åtta år eftersom han bara var sjutton år gammal när dådet utfördes. Micale fick elva år.

I förra veckan vann domarna laga kraft i högsta instans. Racitis änka, Marisa Grasso, satt bredvid hans gamla kollegor i rättssalen när domen föll.

– Det ger aldrig glädjen tillbaka, det ger oss inte en pappa, en son, en make tillbaka. Men det kan ge en känsla av rättvisa, ett erkännande av Filippo Racitis offer den kvällen, förklarade Grassos advokat Enrico Tarantino.

– Det är tydligt att rättvisan inte existerar i Italien längre, men sanningen gör det och vi kommer att kämpa för att den ska segra, menade försvarsadvokaten Giuseppe Lipera, som driver tesen att Raciti avled av skador han fick efter en krock med ett av polisens egna fordon.

Efter fem år med utredningar kom domen som en slutpunkt för ett trauma. Det går inte att gå på fotboll i Catania utan att påminnas om Filippo Raciti, men nu kunde man i alla fall dra ett streck under en slutsats. Två unga män har dömts som skyldiga, straffen är utdelade, historien är skriven.

Fast… det är ju aldrig så enkelt med trauman och tragedier.

När domstolen sagt sitt satte sig en man och skrev ett öppet brev till de italienska medierna:

”Det här är slutet för många, men inte för alla. Och absolut inte för mig, Roberto Speziale, Antonios pappa, som efter att ha varit tvungen att stå ut med tyngden av den orättvisa domen mot min son fått uppleva ett mediadrev utan att ha rätt till replik”

Roberto Speziale upplevde att den enda röst som hörts är Marisa Grassos, Racitis änkas. Hon har förlorat en make, men hans son har dömts till ett liv i fängelse, och han krävde att få ge sin version av händelserna kring den 2 februari 2007. Han har alltid hävdat att sonen är oskyldig.

Antonio Speziale.

– Jag känner stor sorg och stor respekt för Filippo Raciti och hans familj. Men min son hade inget att göra med hans död. Jag tänker hela tiden på den där dagen, jag skulle ge vad som helst för att kunna vända tillbaka och ändra ödet, men jag vet att det är meningslöst. Smärtan jag känner är enorm. Jag tänker på familjen Raciti, men även på min egen, för jag vet att min som är oskyldig, sa Roberto Speziale i en intervju häromåret.

Han ville inte låta domen bli slutpunkten, det är lätt att förstå en pappa som tänker så, som känner så.

Dagen efter domen, i lördags, spelade Nuova Cosenza match i Serie D, mot Sambiase. Vore det inte för ett speciellt mål hade väldigt få gjort mer än att på sin höjd notera slutresultatet (4–3 till Cosenza).

Men när Cosenza-anfallaren Pietro Arcidiacono gjorde ett av de fyra målen fick han en t-shirt från brorsan Salvatore, som han visade upp för tv-kamerorna.

Bröderna Arcidiacono är födda och uppväxta i Catania, Pietro är jämnårig med en kille som precis dömts till åtta år i fängelse.

På tröjan hade han textat två ord: SPEZIALE INNOCENTE. Speziale är oskyldig.

Det föll förstås inte särskilt väl ut.

– Men den tröjan förolämpar han mina barn. Han borde be dem om ursäkt, varför visar han inte solidaritet med dem istället, som sedan snart sju år inte kunnat säga ordet ”pappa”? undrade Marisa Grasso.

Hon kallade Arcidiacono ”dum och arrogant”, med all rätt. Myndigheterna höll med, och dömde raskt Pietro Arcidiacono till tre års avstängning från alla fotbollsarenor, enligt det Daspo-system som blev verklighet i svallvågorna efter Raciti-dådet.

Varför hade han gjort det? En tårögd Arcidiacono försökte förklara när det redan var för sent:

– Jag vill be alla om ursäkt, men jag gjorde det bara för Speziales familjs skull. De har haft det hemskt efter att deras son greps. Jag vill be Racitis änka om ursäkt, jag vill be polisen om ursäkt, men jag ville inte kränka någon.

– Jag ville bara trösta familjen Speziale. Jag kände grabben, han kom från mina kvarter.

Marisa Grasso tog emot ursäkten, i en radiointervju sa hon att hon uppskattade den men att hon tyckte att den som ville göra stora gester skulle kunna lära sig något av en trettonårig kille som heter Alessio.

Alessio är milanista, och visar sin passion varje dag, trots att hans pappa slogs ihjäl på ett derby för fem år sedan.

– Jag har precis lämnat honom på träningen. Han älskar fotboll, han spelar, men han har aldrig burit någon tröja till minne av sin far. Varje gång han sparkar på bollen så gör han det för den kärlek och den passion som fotbollen fortfarande lyckas skänka honom.

Jag berättar om det här utan några som helst ambitioner om tvärsäker tydlighet, tragedier fungerar sällan så. Imorgon kväll går jag på Palermo–Catania, ett derby utan säkra svar och med en historia utan säkra svar. Det är tredje dagen på min semester. Vi hörs och ses när vi hörs och ses. Hoppas ni har det riktigt bra tills dess.

/Simon Bank

Ingen revolution utan offer.

Vi kan som bekant fråga Roman Abramovitj. Men vi kan även fråga Johan Cruyff. Jag har släpat mig tillbaka upp över Alperna, och hamnat i ett Amsterdam där det var många år sedan tillförsikten var såhär stor runt stadens rödvita fotbollsklubb.

Det är ju så oerhört lätt att sympatisera med det Ajax som i praktiken slog ut Manchester City ur Champions League över två matcher. Det är så självklart att gilla deras fotbollsmetodologiska övertygelse, deras sätt att först hitta tillbaka till sig själva och därefter utmana Europa med en ung och egenfostrad trupp som knappt kostat en euro att sätta samman.

Det är som det ska vara. Det är verkligen en fantastisk klubb som förtjänar både respekt och beundran för sitt mod och sitt kunnande – men det är samtidigt också värt att skänka en tanke till de som stod på andra sidan och de som fortfarande riskerar att knuffas ut över kanten.

Jag har sett drösvis av artiklar där den obligatoriska hyllningen av detta nygamla Ajax illustreras av 22-årige försvararen Daley Blind. Det är inte särskilt underligt. Daley Blind har ju tillhört Ajax i hela sitt liv, och är dessutom son till Danny Blind, lagkaptenen som lyfte Champions League-bucklan 1995.

Infallsvinkeln är naturlig – men den är missvisande.

I själva verket tillhör familjen Blind förlorarna i den eviga ideologiska striden som delat holländsk fotboll i årtionden, och som hotade att slita sönder hela Ajax för mindre än ett år sedan.

Det handlar om Cruyffianer mot Gaalianer, om Amsterdam mot Rotterdam, om två helt skiljda sätt att se på både fotbollen och livet.

Mittbacken Danny Blind tillhörde Ajax i mer än 25 år. Han värvades av självaste Johan Cruyff redan 1986, och växte med tiden ut till den försvarsklippa som hela laget byggdes på. Han blev både omtyckt och respekterad av människorna Amsterdam – men han blev aldrig en av dem.

Danny Blind kommer nerifrån Hollands sydvästra delar och blev fotbollsspelare i Rotterdam. Det har alltid märkts på hans sätt att spela och hans sätt att vara. Han är inte en av de här romantiska konstnärerna som ser på fotboll som ett uttryckssätt. Han är en disciplinerad fotbollsknegare som går till jobbet varje dag med avsikt att kompensera sina begränsingar med det hårda arbetets svett.

Som klubbledare försökte han normalisera Ajax, att se på klubben på ett pragmatiskt sätt, att göra den till ett fotbollsföretag med samma fördelar och möjligheter som andra fotbollsföretag.

Han var alltid Gaalian, och när den stora maktstriden väl kom till Amsterdam Arena ifjol var det självklart vilken sida han skulle stå på.

Det visade sig bli den förlorande sidan. Louis van Gaal lyckades aldrig få kontroll över klubben, utan det var istället Johan Cruyff och hans lärjungar som tog tillbaka makten över Ajax. Danny Blind tvingades bort, men först efter att Cruyff släpat honom hela vägen upp i domstol.

En av de mest slitstarka byggstenarna i hela Ajax historia var utkastad – men namnet Blind levde ändå vidare i Ajax.

Daley Blind hade fått debutera i a-laget redan som 18-åring. Alla tyckte inte om det. Det fanns Ajax-puritaner på läktarna som såg en begränsad spelare med oproportionerlig framgång, som såg en spelare som inte passade in i klubbmodellen, som såg nepotism. Daley Blind blev häcklad i pressen och vid flera tillfällen utbuad av de egna supportrarna.

Han gav inte upp för det. Han gjorde det man gör ifall man är en försvarsspelare som heter Blind, bet ihop och kämpade på.

Den här hösten har han tagit en helt ordinarie plats som vänsterback, imponerat i flera av Champions League-matcherna och figurerat flitigt i landslagsdiskussionen. Nuförtiden är det svårt att hävda att han får fördelar genom sin pappa – däremot är det relevant att undra ifall han särbehandlats negativt på grund av sin far.

I takt med att prestationerna fallit på plats för Ajax ungdomar har de belönats med nya och förbättrade kontrakt. En efter en har skrivit på och höjt sin lön – men en spelare har inte fått något erbjudande att förlänga.

Daley Blind.

Till och med en erfaren Ajax-man som den gamle mästartränaren Aad de Mos har reagerat.
– Han har varit rena sensationen som vänsterback, men hans prestationer sopas konstant under mattan. Jag tror att situationen med hans pappa är den enda anledningen till att han inte fått chansen att förnya med Ajax.

Daley Blind själv har dragit sig för att prata om situationen som uppstått, och bara det är smått unikt för en fotbollsspelare i den här klubben. Men han är den han är, i andra hand en fotbollsspelare fostrad av Ajax, i första hand sin fars son. Gaalian, om ni så vill.
– Jag läser inte allt som sägs och skrivs om mig. Alla kan säga vad de vill, och jag har vant mig vid det. Ibland gör det ont när det sägs något orättvist, men man vänjer sig. Det som smärtar mest är att bli utbuad av våra egna fans, men det har stärkt mig mentalt. Ibland var det såklart tufft, men jag sa till mig själv: ”Du vet att du är en bra spelare, så töm huvudet på allt annat och jobba hårt”. Det var vad jag gjorde, och det är det som gjort att jag är ordinarie idag.

Kanske är Ajax på väg upp tillbaka till de höjder där de befann sig när Danny Blind ledde laget. Daley Blind är såklart glad för det, även om han själv fortfarande inte är säker på om han får följa med eller inte.
– Om det är en besvikelse? Visst undrar man: ”Varför kommer de inte med ett anbud? Det har ju faktiskt gått ganska bra”. Om de till sist vill prata kommer jag definitivt att lyssna, men jag går inte med på vad som helst. Alla vet att min klubb är Ajax, men vill de inte längre ha mig får jag helt enkelt flytta någon annanstans.

/Erik Niva

Build it, and they will come?

Mer än sex år har faktiskt gått sedan jag senast var här i Turin. Det var en annan idrottsstad då. Vimplarna från vinter-OS hängde fortfarande kvar på lyktstolparna, och Juventus spelade alltjämt sina hemmamatcher på Stadio delle Alpi.

Just den kvällen spelade de kvartsfinal i Champions League mot Arsenal. De förlorade med 0-0, och en utbuad Zlatan Ibrahimovic överglänstes av Fredrik Ljungberg. Drygt 40 000 hade kommit för att se på – och alltså stod ungefär 25 000 stolar tomma.

Det var en typisk Della Alpi-kväll. Ett fotbollslag i världsklass, men en upplevelse som man helst hade varit utan. Grått, ödsligt och karaktärslöst. Nästan helt tyst, bortsett från några busvisslingar och trumslag som studsade runt bland betongen. Vi hade hunnit en bra bit in i april, men den råa luftfuktigheten gjorde så att det ändå kändes som en vinterkväll.

Skrev jag att det var en typisk Della Alpi-kväll? I så fall skönmålade jag. Det där var i själva verket en ovanligt bra Della Alpi-kväll. Ofta var det betydligt tommare, tystare och kallare än en vårkväll då Juventus mötte Arsenal i Champions League-slutspelet.

En vanlig ligamatch där kunde kännas som någon sorts studiebesök i de allra mest bistert glädjelösa hörnen av det gamla Östeuropa. En mer obetydlig historia kunde passera gränsen till den tragikomiska parodin.

Säsongen 2001-02 spelade Juventus cupmatch mot Sampdoria. Exakt 237 åskådare kom till Delle Alpi.

I shit you not. 237 åskådare. Och jo, det var den historiska bottennoteringen, men det var ändå ingen chock från ingenstans. Tre år tidigare hade till exempel en match mot Venezia lockat 561 stycken. Beläggningen på arenan kom alltmer sällan över 30-procentsstrecket, och flera Champions League-matcher fick publiksiffror under 10 000.

Allt detta alltså i en klubb som – med rätta – ser sig själv som Italiens största.

Trots att laget staplade titlar på hög höll klubben på att förtvina, och det långt innan det publicerats några utskrifter från avlyssnade telefonsamtal. De var fångade i ett stort svart hål som hade tvingats på dem av politikerna i samband med VM 1990, ett hål som hette Stadio delle Alpi.

Det var rätt och slätt en hemsk fotbollsarena, felbyggd och utkastad på en parkering i utkanten av staden. Sikten var usel, avståndet mellan läktarna och planen var oändligt och akustiken var som hämtad ur en stekpanna.
– Jag hoppas att någon släpper en atombomb över skiten, fräste en klubbledare under en framtidsdiskussion.

I väntan på bomben tvingades Juventus att överväga andra alternativ, och under en period var de inne på att utnyttja sin position som ”hela Italiens klubb”. Ledningen övervägde på fullaste allvar att frivilligt göra sig själva till den första hemlösa fotbollsklubben, att förvandla sig till en sorts runtresande cirkussällskap som uppträdde på olika arenor varje helg.

Idén hade någon form av logisk grund. Juventus supportrar har traditionellt sett varit utspridda över landet, och när det gjordes försök att spela på annan ort så föll de väl ut. De mötte Borussia Dortmund och Parma i Milano, och fyllde San Siro båda gångerna. De spelade i Bologna. Utsålt. De gjorde ett gästspel på Sicilien i andra änden av landet. Utsålt.

Till största delen var det väl ett politiskt påtryckningsmedel, men det fanns en del av Juventus som funderade över möjligheten att spela hemmamatcher i olika delar av världen, att framöver bli en helt globaliserad fotbollsklubben.

Nu blev det inte så. Nu lyckades klubben skaffa sig rätten att själva förfoga över arenaområdet, och resultatet ser vi ikväll.

Finns det några parallellfall? Förvånansvärt få. I England saknar visserligen många traditionalister sina gamla jaktmarker, men de allra flesta har ändå resignerat inför de konkurrensmässiga fördelarna med nyare och större arenor. En stor del av folket runt AEK Athen avskyr att spela på den nya Olympiastadion, men de avskyr väl egentligen allt som hänt med klubben det senaste årtiondet. Ingen tycker att det är kul att se Istanbul BB spela inför en övergiven Atatürk-stadion i Istanbul, men å andra sidan hade ingen gått och tittat på Istanbul BB vart de än hade spelat.

Förmodligen var Stadio delle Alpi världens allra mest hatade fotbollsstadion, och i dessa flyttider gör vi klokt i att lyssna på ekona därifrån. En arena är aldrig bara en arena. Stadio delle Alpi var ett monument över ett gigantiskt misslyckande, en illustration över riskerna då en fotbollsklubb inte kan styra över sin egen verklighet utan tvingas göra saker mot sin egen vilja.

Arenahelvetet blev knappt ens 20 år gammalt. Rivningen började för drygt tre år sedan, och på dess första dag hade en rätt stor grupp Juventus-supportrar samlats utanför arenan. När kranföraren svängde på spaken och den första stålkulan dundrade in i betongen jublade de som om de sett ett väldigt viktigt mål.

/Erik Niva

Sverige spelar en resultatmässigt betydelselös träningslandskamp, men en målvakt från Falkenberg går in i sitt livs viktigaste match, en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord.

Libanon är ett av nyckelländerna i Mellanöstern Ingen annanstans i regionen är den religiösa blandningen lika stor, och Libanon har därmed kommit att fungera som en sorts indikator över vad vi kan förvänta oss av framtiden. Kan kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer och druser leva sida vid sida, eller är det bara en utopisk illusion?

För sju år sprängdes drömmen om ett harmoniskt Mellanöstern i Beirut. Den förre premiärministern – sunnimuslimen Rafiq Hariri – mördades i ett bombattentat. FN-utredningen pekade ut den mäktiga shiamuslimska milisen Hizbollah som ansvariga.

Attentatet fick enorma politiska konsekvenser. Fotbollen klämdes fast i mitten. Maktmännnen i Libanon hade utnyttjat sporten som manipulationsmedel, och delat upp ligan enligt de religiösa stridslinjerna. Al Ahed var Hizbollahs klubb. Al Nejmeh ägdes av Hariri-familjen. Safa styrdes av druser, och Racing Beirut av ortodoxa kristna. Efter mordet på Rafiq Hariri blev arenorna rena slagfält, där en urspårad stormatch på fullaste allvar kunde knuffa hela Libanon tillbaka mot inbördeskriget.

Fotbollen var den samhällssektor som ledde till de mest direkta konfrontationerna mellan de sekteristiskt politiska grupperna, och 2007 tvingade armén rätt och slätt fotbollsförbundet att stänga arenorna. Inga åskådare släpptes in överhuvudtaget.
– I Libanon är allt politiserat. Luften vi andas är politiserad, och fotbollen hade blivit en förlängning av politiken. Men fotbollen i Libanon dog i samma ögonblick som vi stängde supportrarna ute, säger förbundets generalsekreterare Rahif Alameh.

År efter år gick, och fotbollssituationen i Libanon blev bara sämre och sämre. När åskådarna stängdes ute tömdes klubbarna på pengar, och när spelarna inte fick betalt dränerades de på professionalism. Landslaget blev en sorglig symbol för en splittrad nation. Det sjönk som en sten på världsrankningen, och bestod av otränade och ointresserade spelare som mest pekade anklagande fingrar mot varandra.

När kvalspelet till VM 2014 inleddes var Libanon det lägst rankade laget i hela Asien. De förlorade sin första kvalmatch mot Sydkorea med 6-0, och siffrorna var i underkant.

Men sedan kom Theo.

64-årige Theo Bücker är en av de där gamla tyska tränarna som gjort världen till sitt arbetsfält. Han hade redan varit förbundskapten för Libanon en gång, och när Rahif Alameh ringde honom och bad honom att försöka rädda landslaget kunde han inte neka. Han visste hur betydelsefullt uppdraget var, och att det libanesiska förbundet inte kunde betala honom någon lön såg han som en bisak.
– För mig är fotboll viktigare än bröd och vatten

Det första Bücker gjorde var att avetnifiera sina spelare, att ta ifrån dem deras religiösa identitet i samma ögonblick som de kom till landslagssamlingen (”jag gjorde dem ansiktslösa”). Därefter återprofessionaliserade han dem; han fick dem att äta rätt, sova ordentligt, träna strukturerat och tänka som yrkesspelare igen.

Resultaten blev häpnadsväckande. Libanon tog tio poäng på fyra matcher, och kvalificerade sig osannolikt nog för det asiatiska slutkvalet för första gången någonsin.
– Vi är det enda förbundet som överhuvudtaget inte har några pengar. Här finns ingen bas, ingen struktur. Vad vi har lyckats med är egentligen helt omöjligt. Jag är en magiker.

Theo Bücker var inte nöjd med det. Inför slutrondan finkammade han de europeiska ligorna i jakt på proffsspelare med libanesiska rötterna, och under det arbetet blev han tipsad om en intressant målvakt.

Han hette Abbas Hassan, och spelade för IFK Norrköping.

Uttagningen av Hassan var långt ifrån okontroversiell. Starka krafter inom den libanesiska fotbollen förespråkade spelare från den inhemska ligan, och efter ett misstag i en match mot Förenade Arabemiraten växte kritiken mot den svensk-libanesiske måvakten till en storm.

Men Theo Bücker stod på sig. I september tog Libanon ännu en jätteskalp, då de slog Iran med 1-0 hemma i Beirut. Abbas Hassan var planens överlägset bästa spelare.

Kvaleuforin runt landslaget har nu lett till att åskådarna släppts tillbaka in på de libanesiska ligamatcherna, och att det för första gången på länge finns något för nationens alla invånare att samlas kring.
– Det finns en djup kärlek för fotbollen här, men förut hade de inget de kunde investera sin kärlek i. Nu har deras kärlek fått ett hem, nu kan de stötta sitt eget lag. Jag tror att det är väldigt bra för landet, säger Theo Bücker.

Berättelsen om fotbollslandslaget som enar den splittrade nationen är så överanvänd att den gränsar till klichén. Men ibland är den ju faktiskt ändå sann. I eftermiddag spelar Libanon kvalmatch borta mot Qatar. Abbas Hassan står i mål. Och om de vinner har de faktiskt VM-spel i Brasilien inom räckhåll.

Återigen, det är en match som betyder så mycket att det bokstavligt talat är svårt att klä det i ord, men Theo Bücker försöker i alla fall.
– Jag är övertygad om att en VM-kvalifikation skulle hjälpa folket här att försonas med varandra. I Libanon är kärleken till fotbollen större än kärleken till politiken. Kanske till och med större än kärleken till religionen.

/Erik Niva

Drygt två kilometer söder om Crystal Palaces hemmaarena Selhurst Park ligger ett ställe som heter Lunar House. Det är den brittiska motsvarigheten till Migrationsverket, stället som alla asylsökande måste besöka ifall de inte har gått igenom en formell registreringsprocess när de först passerade gränsen.

Alla tycker inte om Lunar House.

Det finns de som menar att det bidragit till att förändra den här delen av södra London, och väntar vi med att lägga någon värdering i det kan vi konstatera att de förmodligen har rätt. En del av de människor som har tillbringat flera år här under utdragna asylprocesser har blivit kvar i närområdet. Släktingar och vänner har sedan lockats till varandra, och små kluster av landsmän har uppstått. Idag har de flesta av de senaste årtiondenas mest krigshärjade länder små enklaver i södra London. Här finns irakier, kosovoalbaner, afghaner, sudaneser, somalier och ivorianer.

Familjen Zaha lämnade Elfenbenskusten under andra halvan av 1990-talet, då det blivit uppenbart att landet var på väg att sjunka ner i inbördeskriget. De hamnade i Thornton Heath, ett område mitt mellan Lunar House och Selhurst Park där många ivorianer redan hunnit rota sig.

Omställningen till ett nytt liv i ett nytt land var långt ifrån enkel, och de nio syskonen kom att välja olika vägar genom södra London. En dag i somras var två av familjens söner uppe i två olika rättssalar för två olika förseelseri Thornton Heath. Herve Zaha erkände sig skyldig till att ha slagit sönder en bilruta under ett bråk med sin före detta flickvän. Serge Zaha nekade till ett osmakligt rån av en rullstolsburen person.

Båda bröderna hade tidigare provspelat för Crystal Palace, utan att erbjudas proffskontrakt. Det blev familjens yngste som fick erbjudandet istället, även om det fanns folk i klubben som var skeptiska gentemot familjen Zaha. När chefsscouten Mick Jones rekommenderade Wilfried Zaha till dåvarande a-lagsmanagern Neil Warnock möttes han först av en avvaktande huvudskakning.
– En till? Är du verkligen säker?
Organisationen runt Crystal Palace har ändå utvecklats snabbt det senaste årtiondet. Förr om åren var det i West Ham-kvarteren i East End som barnen spelade barfotafotboll i gränderna, men nu har mycket av den sortens fattigdom flyttat ner till den södra sidan om Themsen. Numera är det upp till Crystal Palace att ta emot de nyanlända invandrarkillarna, att hantera både deras framtidsdrömmar, deras dåtidstrauman och deras nutidsproblem.
– Palace har monopol på alla dessa talangfulla killar i södra London. Så många har tagit sig hela vägen till a-laget på senare år, men Wilfried är den särklassiga talangen, säger Jones.

Såhär långt har de lyckats ganska bra med det. Victor Moses kom ju till södra London som ensamkommande flyktingbarn efter att båda hans föräldrar mördats under etniska kravaller i Nigeria, men efter en uppväxt med Crystal Palace har han nu utvecklats till en fotbollsspelare som kan avgöra Champions League-matcher i den 94:e minuten.

Flyktingbarnen från Afrika gör ett större och större avtryck i den engelska fotbollen. Fabrice Muamba kom från Kongo efter att hans morbror mördats, och hade väl förmodligen fått en chans i det engelska a-landslaget om inte livet velat annorlunda. Saido Berahino satt ensam på ett plan från Burundi som 10-åring, idag är han center i U19-landslaget. Newcastles mittfältslöfte Gaël Bigirimana flydde från samma krig, och hamnade i ett flyktingläger i Uganda innan han till sist lyckades ta sig till England.

Det är långt mellan Abidjan och Solna, men Wilfried Zaha har tagit sig hela vägen. I morgon kväll kommer han att ta ha på sig en tröja med tre lejon på bröstet då högtalarna spelar ”God Save the Queen”. Jag vet att vi själva ska inviga en ny arena, men kvällen kommer att bli historisk på mer än ett sätt

/Erik Niva

Många har sagt det före honom, men det är väl ändå José Mourinho som allmänt krediterats för de bevingade orden: ”Den som bara kan saker om fotboll vet ingenting om fotboll”.

I en tid då rena fotbollsteknokrater väller in över de europeiska tränarbänkarna är det värt att påminna om giltigheten i det.

Vladimir Petković var alltid en fotbollsman, men kom även att bli en man av världen. Han växte upp i det gamla Jugoslavien, där tränaren i hans FK Sarajevo uppmanade honom att studera ryska vid sidan om fotbollen. Karriären tog honom sedan till Slovenien och Schweiz, där han stannade kvar medan de jugoslaviska krigen skingrade hans landsmän över planeten.

Efter att hans spelarkarriär puttrat ut i slutet av 1990-talet visste inte Petković riktigt vad han skulle göra eller vart han skulle ta vägen. Han jobbade lite som lärare och drev ett renhållningsföretag med några kompisar innan han kom i kontakt med välgörenhetsorganisationen Caritas.

Han kände att han hade hittat sin plats på jorden.

I fem och ett halvt år jobbade Petković heltid – och mer därtill – för Caritas. Han hade ansvar för en grupp arbetslösa unga män som hade ramlat ner genom samhällets skyddsnät. Den praktiska uppgiften gick ut på att samla ihop kläder och möbler från olika insamlingsstationer runt om i schweizeritalienska Locarno, men framförallt gick vardagen ut på att försöka ge ungdomarna självkänslan och livsgnistan tillbaka.

Efter några år blev Petković övertalad att coacha ett amatörlag på kvällarna – trots allt var han ju gammal proffsspelare – och långsamt åt sig sedan fotbollen tillbaka in i hans liv. Klocken fem åkte han direkt från jobbet till träningsplanen, och kom på sig själv med att bli överraskad över att han inte behövde byta tankesätt eller tilltal på vägen. Samma värderingar och samma metoder gällde, oavsett om han jobbade med 20 arbetslösa ungdomar eller 20 ambitiösa fotbollstalangar.

Någon heltidstränare hade han ju egentligen inte tänkt att bli, men hans resultat var lite för bra för att han skulle ha så värst mycket till val. Fotbollen valde honom. Han tvingade visserligen sina arbetsgivare att anpassa träningsschemat efter hans tider på Caritas även när han coachade i schweiziska högstaligan, men när Young Boys skulle satsa mot Champions League insåg han till slut att han inte längre orkade med dubbelarbetet.

Han sa ”på återseende” till människorna runt Caritas, lovade att han skulle komma tillbaka. Och några få år senare coachar han nu Lazio till seger i Rom-derbyt.

Egensinninge Lazio-presidenten Claudio Lotito menar att Petkovićs speciella bakgrund var en merit som vägde betydligt tyngre än någon cuptitel, att den  var det som gav honom jobbet.
– Jag tror att fotbollsspelare inte ska bli bedömda enbart som fotbollsspelare, utan även som människor som behöver spirituell näring. Och det var anledningen till att jag valde Petković, säger Lotito till Gazzettan.

Så långt, allt väl. Vladimir Petković har gått från återvinningsstationerna över den schweiziska gärdsgårdsfotbollen till Olympiastadion i Rom utan att egentligen behöva anpassa sig särskilt mycket. Han fortsätter att tro på det han tror på, och att behandla folk så som han tycker att de borde behandlas.
– Det enda som skiljer dem åt är deras ekonomiska villkor. Livet kretsar alltid kring samma saker, oavsett om man jobbar med att sälja försäkringar, spela fotboll eller inte arbetar alls. I alla situationer – även inom familjen – söker jag dialogen. Sedan lägger jag till samarbetet, tilliten, toleransen och motivationen – allt inom givna ramar. Utifrån det spektrumet utvecklas sedan människor. Allt handlar om att arbeta med människor – med grupper – och att jobba på deras motivation, att få dem att tro på dina idéer. Får man en människa att ge sitt bästa så kommer han att få ut resultat av det. Kanske inte idag, men definitivt i morgon.

Den italienska fotbollen har länge varit ganska sluten, rätt misstänksam mot impulser utifrån. Vladimir Petković är en sorts vandrande motpol till den attityden. Han menar att den i stort sett alltid är kontraproduktiv.
– Italienare har en tendens att tro att de är de enda som vet något om fotboll. Jag tror att den attityden måste ändras till en punkt där inställningen istället är att det kan ge något positivt att lyssna på en främling, någon med en helt annan bakgrund än den du själv har.

Nej, han är varken Zdenek Zeman eller André Villas-Boas. Han har inte levt hela sitt liv på en tränarbänk eller i en teorisal. Men det gör sannerligen inte Vladimir Petković till en mindre meriterad fotbollstränare.

/Erik Niva

En speciell dag avslutar en speciell vecka.

I tisdags drog jag till Milano och såg Milan möta Málaga i en match mellan två av Europas mest ägarprövade och -misshandlade klubbar. I onsdags for jag till Glasgow och såg Celtic fira 125-årsfest med att slå världens bästa fotbollslag. Och i torsdags stod jag på White Hart Lane när en levande man kom tillbaka till platsen han dog på.

Annars har jag faktiskt funderat en hel del på det här med Real Oviedo.

Ni känner säkert till historien. En av Spaniens mest anrika klubbar är, efter år av vanskötsel, riktigt illa ute. De behöver dra in 1,9 miljoner euro före nästa lördag, och försöker göra det genom att sälja andelar i klubben.

Tack vare massiv uppbackning på sociala medier, från Asturiens och Oviedos egna Premier League-pojkar (Michu, Santi Cazorla, Juan Mata) och från fotbollsjournalisten Sid Lowe, hade de i går hunnit nästan halvvägs och har gott hopp om att klara sin målsättning.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lyckas, och jag knappade mig snabbt hela vägen fram till ett andelsköp innan jag pausade ett ögonblick och frågade mig själv:

Varför just Real Oviedo?

I Sverige tvingas Trelleborgs FF säga upp sin personal och är på väg rakt in i det eviga mörkret. Gais kämpar för att klara sin elitlicens och räddas av supporterinsamlingar.

Eller, om vi lyfter blicken en bit till: dagen innan Celtic sänkte Barcelona gick 138-åriga Hearts ut med ett meddelande på sin hemsida, där de bad supportrarna om akut ekonomiskt stöd för att rädda klubbens existens.

”Det är inte en vädjan, det är en nödvändighet” förklarade de.

”Utan fansens stöd finns det en verklig risk att Heart of Midlothian Football Club kan spela sin sista match nästa lördag mot St Mirren. Det här är ingen bluff, ingen skrämselpropaganda, det här är verkligheten”.

Det finns många klubbar som krisar, och det finns få vägar ur krisen. Jag vet inte om Michu reflekterat så mycket kring det, men när han köper aktier i sin moderklubb hemma i Spanien så gör han bara vad hans egna, walesiska fans redan gjort.

I min krönika efter Celtic-matchen berättade jag om hur Supporters Direct just skrivit supporterhistoria genom att lägga fram ett position paper, ett ställningstagande, inför EU-parlamentet.

De skriver att de vill ha en fotboll som är modell för en samhällsutveckling, inte tvärtom. De propagerar för supporterdelaktighet (medborgarengagemang), för utvecklade demokratiska processer, för ett utjämnat sportsligt spelfält, för långsiktig omtanke om klubbarna, för transparens kring spelaraffärer och agentverksamhet.

Supporters Direct står bakom kampen mot rasism och diskriminering, de tar avstånd från våld och bristande säkerhet – men vill att motstrategierna formuleras i samråd med supportrar.

Och när de var i Bryssel var de alltså inte där ensamma.

De hade bland annat sällskap av Swansea Supporter’s Trust, supportrarna som gått ihop och köpt 20 procent av Swansea City med det uttalade målet att föra klubben närmare samhället och att öka supporterinflytandet över hur City styrs. Swansea ses som en mönsterförening för hur modernt supporterinflytande kan fungera.

Swanseas supportrar köper sitt älskade Swansea, som betalar Michu, som är med och köper sitt älskade Real Oviedo. Cirklar sluts. Men det var faktiskt varken Michu eller Sid som fick mig att klicka på den där sidan där man köper andelar av en spansk fotbollsklubb.

Det var Melendis förtjänst. Melendi är en känd popsångare som är född och uppväxt i Oviedo. Han var klasskompis med Fernando Alonso, har spelat i Real Oviedos ungdomslag – och när Real rasat genom serierna var det han som skrev hyllningssången Volveremos, Låt oss återvända.

I veckan, när kampanjen för att rädda klubben, la Melendi ut ett brev på sin facebooksida.

Los que te amamos no te abandonaremos, skrev han. De som älskar dig kommer inte att överge dig.

Och så fortsatte han:

Vi kommer inte låta dig blekna bort som en simpel dröm, för vi vet att alltihop var verklighet. Alla de dåliga och bra stunderna jag upplevt på den där arenan tillsammans med min far var verkliga.

Den där sista raden slog an någonting i mig, de fick mig att plocka fram ett två veckor gammalt nummer av France Football och läsa om en text jag redan skummat mig igenom.

France Football hade, ytterst ambitiöst, bett 101 kända fransoser – presidenter och skådespelare, idrottare och violinister – om ett svar på en mycket enkel fråga:

– Varför älskar du fotboll?

När jag läste om svaren var det precis som jag mindes det. Bland alla olika, spretiga berättelser fanns det ett kodord som återkom oftare än alla andra:

Pappa.

De pratade om fotbollen som något de fått med sig från när de var små, som något man upplevde, såg, blev tillsammans med sin far.

Akhenaton, IAM-geni och den finaste franske rapparen i sin generation, svarade så här:

Jag måste ha varit fem-sex år. Jag älskade sporten för att den utkristalliserade min fars kärlek, det var den som bäst representerade den. Fotbollen förde oss närmare: vi gick till Stade Vélodrome ihop, han gjorde en macka till mig; tomat, olivolja, paprika, peppar och salt, jag tog på jackan som var reserverad för matcherna, och vi delade alla de där ögonblicken som hörde ihop med fotbollen.

Sedan jag förlorade min pappa så tänker jag på honom varje gång jag ser en match. Fotbollen, det är att höra ihop.

Jag känner precis som Melendi, exakt som Akhenaton. Varje gång jag ser en match, varje gång jag spelar en match, så är det att höra ihop.

Idag är det fars dag, och det jag vill ha sagt är att jag för länge sedan slutade vara säker på om jag verkligen går på fotboll, eller om jag egentligen bara går till min pappa.

Och oavsett vilket så vet jag hur mycket jag tycker om det.

/Simon Bank

Häromdagen satt jag och läste det nya numret av glossmagasinet Icon, och reagerade när reklamfilmaren Fredrik Bond drog en anekdot om sitt jobb med (den riktige) Ronaldo.
– Jag var extremt imponerad av honom innan vi skulle jobba ihop. Han var otroligt stor då, och hade många års mytbildning bakom sig. Men mina känslor dämpades när han sedan var berusad under hela inspelningen och bara halkade på arslet. Real Madrid var på väg neråt och han hade ett helt gäng kring sig med snubbar med sneda näsor och Guccihattar som matade honom med Red Bull-flaskor med alkohol. Det var lite sorgligt. Man inser att alla är människor på en egen resa och vet kanske inte alltid hur de hamnar där de är.

Alla är människor på en egen resa, men många brasilianska fotbollsspelare har fått resa längre än andra. Långt ifrån alla har kommit fram. En del har rätt och slätt vänt tillbaka.

Alla som någonsin brytt sig om Adriano känner ju till grunderna i hans historia, hur hela hans liv har definierats av en uppväxt i en av Rio de Janeiros kåkstäder. Hur hans pappa dog efter att ha fått en kula i huvudet under en uppgörelse mellan droggäng och militärpolis.

Adrianos karriär blev aldrig vad den borde ha blivit. Inte hans liv heller. Nu kämpar han för att rädda någotdera, men det verkar väl dessvärre inte gå något vidare. Sedan han återigen skrev på för Flamengo i somras har han inte spelat en enda minut, och tenderar att dyka upp på illegala nattklubbar betydligt oftare än på träningsanläggningen. I helgen var det dags igen. Medan hans klubbkamrater förberedde sig inför hemmamatchen mot Figuirense ställde sig en uppenbart berusad Adriano på en nattklubbsscen i östra Rio de Janeiro. Klockan var ungefär halv fem på morgonen, och det hade blivit dags för Kejsaren att tala till massorna.

Det här var både hans försvarstal och självständighetsdeklaration.
– Jag är här för att representera, och en sak kan ingen någonsin ta ifrån mig: Jag är från favelan. De kan säga vad de vill om mig. Jag älskar Flamengo, men jag är född och uppvuxen i Vila Cruzeiro. Fattar ni? Jag vet att det kommer att stå om mig i tidningarna i morgon, jag vet att jag kommer att vara på internet. Det spelar ingen roll. Jag kommer att vara här. Jag kommer från favelan. Eu sou favelado!

Det som gör Adrianos eldande till något annat än vanlig förortsromantik är givetvis det sociala sammanhanget. Favelorna har aldrig tidigare varit lika politiserade som de är just nu. De senaste åren har ju den brasilianska staten bestämt sig för att rensa upp i slummen, att återta kontrollen över de kvarter som under årtionden har styrts av de tungt beväpnade droggängen. Att ”pacificera” dem.

VM 2014 och OS 2016 är så oerhört mycket mer än två idrottsevenemang. Det är snarare de två styrkedemonstrationerna som ska etablera bilden av Brasilien som en tung globalpolitisk aktör, en ekonomisk stormakt som kan mäta sig med Ryssland, Indien och Kina i den framväxande världsordningen.

Då funkar det liksom inte att inte ens ha kontroll över sina egna städer.

Sedan ett par år tillbaka pågår därför det stora slaget om favelorna. Elitförband från den brasilianska armén går in och tar över kåkstäder dit inte myndigheter inte ens haft tillträde tidigare. Våld mot våld. Stridsvagnar, granatgevär och helikoptrar. De tränger ut de tungt beväpnade drogkartellerna genom att helt enkelt ha ännu större eldkraft än dem. Det Vila Cruzeiro där Adriano växte upp föll för knappt två år sedan efter en strid som krävde 37 dödsoffer. Jacarezinho – där Romário växte upp – befriades så sent som för två veckor sedan.

Kruxet är ju bara att långt ifrån alla välkomnar den här befrielsen. En stor majoritet tycker förvisso att det är välsignat skönt att se drogbaronerna störtas – men väldigt många ser ändå bara en korrupt utsugararapparat bytas ut mot en annan.

Förtroendet för statsapparaten är obefintligt i favelorna, och opinionsundersökningar visar att nästan ingen där tror på någon genomgående och varaktig förbättring. Folket där känner sig snarare som ohyran som ska städas bort innan gästerna kommer till festen, smutsen som inte får synas när hemstaden ska visas upp för världen.

Fotbollen ska lyfta Brasilien, är det tänkt, men därför blir det också extra symbolladdat känsligt när en vilsen fotbollskejsare tar en mikrofon och vrålar om att han är en favelado.

Igår kom nyheten att landslagsanfallaren Hulks 22-åriga lillasyster blivit kidnappad i deras hemstad. Campina Grande ligger i nordöstra Brasilien, landets mest socialt utsatta region. Hulk har hamnat i Ryssland och blivit en av världens bäst betalda fotbollsspelare, men hans familj har stannat kvar i en av den industrialiserade världens fattigaste städer.

Alla människor är på en egen resa, men i den här delen av världen kommer de flesta inte särskilt långt.

Fotbolls-VM 2010 arrangerades i Sydafrika. VM 2014 går i Brasilien. Något gemensamt med de två länderna? Jo, de är två av de absolut mest socialt och ekonomiskt ojämlika nationerna i hela världen.

/Erik Niva

Mycket läktarliv på bloggen just nu, men jag tänkte i alla fall komplettera det föregående inlägget med en sorts pendang, en ögonblicksbild som åskådliggör var fotbollen hamnar när den gjort sina egna supportrar till fiender.

Jag tänkte börja med ett visa ett videoklipp som är nästan på dagen 15 år gammalt. Det här är Livornos fans i en bortamatch mot Cesena, i början av november 1997. Ljud- och bildkvaliteten är rutten, men ni fattar nog poängen. Livorno höll till nere i Serie C1. Ändå hade de drygt 10 000 fans med sig till en vanlig bortamatch tvärs över Italien.

Som kontrast får ni nu en match som spelades för ett par veckor sedan. Livorno jagar uppflyttning till Serie A nu, och hade rest ner till Reggio Calabria för att samla poäng. Det ser ju ut som att deras sektion bakom målet är helt tom, men det är en synvilla. Där står nämligen en ensam supporter. Han heter Corrado Nastasio, och den här dagen utgjorde han alltså hela Livornos bortaklack.

En person.

Naturligtvis finns det parametrar som skiljer de två matcherna åt. Det är närmare till Cesena än det är till Reggio Calabria, hösten 1997 var Livorno inne i en lång segersvit och numera ogillar många ultras president Spinelli  – men tesen och tendensen rubbas dessvärre inte för det.

På 1990-talet reste tusentals människor regelbundet med sitt Livorno, oberoende av var de spelade eller vilken division de höll till i. Folk följde sin klubb eftersom det var en självklar del av livet i staden där de bodde. Idag är det vanligt att inte ens ett dussin fans reser med dem till bortamatcherna. De har fått nog. De är trötta på inkompetenta administratörer, korrupta klubbledare, oengagerade spelare, våldsromantiserande huliganer och en överdimensionerad säkerhetsapparat som verkar föredra att folk stannar hemma.

De vill inte längre ha fotbollen, fotbollen vill inte längre ha dem – och det är en utveckling som är så sorglig att den knappt går att klä i ord.

Livorno är en klubb med oerhört stark identitet och djupt rotade traditioner, och jag använder deras exempel just därför att det därigenom också blir extra tragiskt. Tyvärr hade jag kunnat välja bland dussintals andra klubbar som gått igenom samma sak. Säsongen 1997-98 låg publiksnittet i Serie A en bra bit över 30 000, högre än i både England och Spanien och bara en liten snutt efter Tyskland. Nu har det sjunkit till knappt 22 000. 30 procent av åskådarna har helt enkelt försvunnit.

Att italienska klubblag gör allt sämre resultat i det europeiska cupspelet tycker jag är väldigt obetydligt i sammanhanget. Att italienska läktare töms och dräneras är den verkliga tragedin.

De desillusionerade känslorna gentemot fotbollssporten märks även bland folk i allmänhet, de som inte nödvändigtvis levt sina liv på kortsidesläktarna. För tre år sedan kategoriserade fortfarande 55,6 procent av italienarna sig själva som tifoso, men 2012 är inte längre detta ett land där majoriteten av invånarna ser sig själva som fotbollsintresserade. Idag är motsvarande siffra nere på 42,9 procent.

Tidigare har fotbollskulturen i Italien varit så stark att det har varit enkelt att ta den för given. Det har inte tyckts spela någon roll hur illa behandlade fansen har blivit – deras kärlek har tyckts ovillkorlig. Miljontals människor lever fortfarande efter den parollen, men miljontals andra har dessvärre tröttnat. Fotbollen i Italien riskerar att gå från det självklara folksporten – den överlägset bredaste kulturyttringen – till en sorts marginalintresse.

Och för alla de som ser ett värde i att avsiktligt missförstå en sån här text. Det här är givetvis ingen attack på den italienska fotbollskulturen, utan ett försvar för den. Precis samma sak riskerar att hända i en hel rad andra europeiska länder, och gudarna ska veta att det finns gott om ansvariga som borde lyssna på Corrado Nastasios berättelse.

Han är alltså den där ensamme Livorno-supportern som åkte till bortamatchen mot Reggina, och han är också en man som förkroppsligar vad fotbollen alltjämt borde handla om. Han har hunnit bli 66 år gammal nu, men han är en gammal Livorno-hjälte som själv spelade Serie A-fotboll under 1960- och 70-talen. När hans son blev svårt sjuk avslutade han karriären och fick istället lov att börja jobba i hamnen istället, precis som så väldigt många andra av de Livorno-fans som tidigare sjungit hans namn från läktarna.

Nastasio har aldrig slutat gå på Livornos matcher, och tänker inte göra det nu heller. Det är bara det att han inte tycker att det är lika roligt längre. Sammanhanget är urholkat.
– En supporter räknas inte för klubbarna längre. Arenorna förfallna, och det känns som att gå in i en krigszon att gå på match. Nuförtiden ser man nästan aldrig några barn på matcherna. Den här säsongen har vi sällan varit fler än tio stycken som åkt på bortamatcherna. Mot Crotone var vi två, mot Reggina var jag ensam. Passionen runt att vara supporter håller på att dö, och det gäller inte bara Livorno – men för mig existerar inte en klubb utan bortafans.

Inte för mig heller.

/Erik Niva

Nya tider, nya bloggverktyg – samma typ av historier.

Är det så att ni inte har följt turerna runt Hajduk Split under hösten känner jag nämligen att det är dags att uppdatera er. Sedan tidigare är ni givetvis bekanta med klubben, tack vare den status man förtjänar genom nio jugoslaviska och sex kroatiska ligatitlar. Kanske känner ni även till att deras supporterfamilj ”Torcida” är den äldsta i Europa, som en följd av att några morska sjömän från Split kom tillbaka från VM i Brasilien 1950 med en påse läktarkultur i sina baggagekoffertar.

Ända sedan dess har fansen haft en smått unik betydelse runt Hajduk Split, men på senare tid har nu förhållandet kommit att uppgraderas ytterligare.

Resultaten har försämrats, ekonomin har förvärrats, spelarna har försvunnit och Hajduk Split har snabbt sjunkit längre och längre ner i obetydligheten. Supportrarna har länge varit det enda som gjort att Hajduk fortfarande har kunnat kalla sig en storklubb – och de senaste månaderna har de varit den enda anledningen till att de överhuvudtaget fortsatt att existera.

Att klubbens ekonomi är havererad långt bortom all kontroll har blivit alldeles uppenbart det senaste året. I somras blev de tillfälligt avstängda av det egna förbundet, fick prispengar frusna av Uefa och tvingades rea ut alla sina bästa spelare. Ingenting fanns kvar – förutom tiotusentals orubbliga fans.

När Hajduk mötte Inter i Europa League i början av augusti tog Torcida med sig en Smiths-inspirerad banderoll till Poljud-stadion för att sammanfatta sitt budskap: ”There Is a Light Never Goes Out”. Sedan iscensatte de den mäktigaste kärleksmanifestationen vi sett på en europeisk läktare under den här säsongen.

Inte blev verkligheten vänligare för det.

När almanackan hunnit fram till oktober tycktes det som att det totala jävla mörkret till sist hunnit ikapp Hajduk Split efter 101 år. Skulderna var okontrollerbara, kronofogden bultade på porten. Det enda som kunde rädda klubben från konkurs var ett nödlån från det lokala styret – men politikerna sa nej. Historien var slut. Hoppet var ute.
”Jag är chockad. Det finns ingen väg ut för oss nu, och jag hoppas att de som bestämt detta fattar vad de har gjort”, sa klubbpresidenten Marin Brbic.

Under dagarna som följde mobiliserade Torcida. De samlades i tusental framför stadshuset, de protesterade och informerade. De fick politikerna att motvilligt inse det som är självklart för alla som har någon som helst förståelse för betydelsen av Hajduk Split: Att det är stadens överlägset mest kraftfulla sociala institution, att det vore fullständigt socialt vansinne att tillåta klubben att gå under på grund av skulder som motsvarar mindre än trettio miljoner kronor.

”Vi uppmanar alla invånare i Split att visa sina känslor. Under Hajduks långa historia har vi överlevt det österrikisk-ungerska styret och det jugoslaviska kungadömet. Vi har klarat oss igenom den italienska fascismen och den jugoslaviska socialismen. Vi kommer inte att duka under för ett vanskött kommunstyre”.

Opinionsläget på gatorna var så entydigt att politikerna kände sig tvingade att blixtväna. Hajduk Split fick den ekonomiska hjälpen de så desperat behövde.

Hemmamatchen som följde innebar ännu en översvallande läktaruppvisning, men för en gångs skull möttes den också av en lika intensiv tacksamhetsförklaring nerifrån planen. Spelarna tågade runt planen och visade upp en banderoll med texten: ”Vi ste Hajduk”, ”Det är ni som är Hajduk”.

Det finns alltid något dubbelbottnad i ultrasgrupper som påstår sig vara en klubb, men Torcida är något mycket större och mer inkluderande än en isolerad ultrasfalang. Det har kommit att bli en samlingsbeteckning som i stort sett alla Hajduk-fans ställer sig bakom, vilket i sin tur ger dem en unik legitimitet i hela staden.

Torcida är Hajduk. Hajduk är Split.

De har alltid gillat sina jubileum häromkring, vilket inte minst visade sig när klubben firade 100 år ifjol. Igår var det så dags igen, då Torcida högtidlighöll sin årsdag. Att det gått exakt 62 år sedan grundandet av Europas äldsta supporterklubb kanske inte låter som en självklar milstolpe, men just i år har födelsedagens betydelse mångdubblats.

Klubbens spelare tycks verkligen ha insett det. De gav en derbyseger mot RNK i present – och naturligtvis gjorde de segermålet i just den 62:a matchminuten.

Varför finns en fotbollsförening? Det är den där sortens moralfilosofiska fråga som med tiden fått allt luddigare sorters svar. Här är det dock både enkelt och konkret. Hajduk Split existerar enbart för att så många människor bryr sig så mycket om klubben att de helt enkelt vägrat låta den dö.

Må de leva uti hundrade år.

/Erik Niva