We’re from Barcelona

av Simon Bank

Here we all are. Barcelona i höstljus, solvärme och dagens tidningar på ett cafébord. Kaffe med mjölk och en partitissima vid horisonten.

Det intressanta är inte att Barça åker ur om två resultat går mot dem ikväll – jag kan verkligen inte tänka mig det – utan att de ens hamnat i den här situationen. Hyllas dem som hyllas bör, det är ju som Mourinho sa: ingen utom han själv och Guardiola gav Rubin och Dynamo Kiev ens en halv chans, och nu sitter de här och skrämmer de stora med två matchdagar kvar. Fenomenalt. Och fenomenalt underhållande.

Igår satt Diego Milito och pratade inne på Camp Nou, och vartannat ord han använde var ”grande”. Grande club hit, grande squadra hit, grande giocatore och grande partita och grande stadio och grande storia.

Det är ju lite så italienskan är, men det är mycket så matchen är. Partitissima. Jag hoppas verkligen att Sneijder ska kunna spela, han tillför det osäkerhetsmoment som Inters anfallsspel så förtvivlat behöver, på ett annat sätt än Stankos instrumentella kvalitetsgnuggande eller anfallarnas måljagande. Vi får se. Och medan vi väntar kan vi väl lika gärna låta dammsugaren gå över fotbollsvärlden och se vad vi hittar?

Ta det här med konsten, till exempel.

Vi pratade om saker som var tidsfrågor efter Irlands hårda fall i Frankrike. Eftersom det var en skandal så kom dataspelet snabbt, eftersom det är 2009 kom protestgrupperna på facebook snabbt, eftersom det var Thierry Henry så kom ursäkterna snabbt – och eftersom det var Irland så kom naturligtvis protestsångerna som ett brev på posten.

– Jag ville bara uttrycka min besvikelse över sättet som matchen slutade. Jag var så förkrossad av orättvisan att jag varken slog på tv:n eller läste tidningarna dagen efter, och skrev en sång för att uttrycka min djupa besvikelse, säger singer-songwritern Mighty Stef.

Och sen gjorde han det (och visst sjunger han ”Terence Henry”?).

Det var musiken, det.

För att få ut det vi behöver ur fotokonsten vänder vi oss till Paris och årets vinnare i megatävlingen BMW Paris Photo. Temat för året var ”när gjorde du senast något för första gången?”, och den holländska dokumentärfotografen Karijn Kakabeeke, som tidigare plåtat en hel del från det där fenomenet med hemlösas fotboll, vann priset för sin fotoberättelse om den afghanska flickan Khadija.

Hela bildserien är döpt till Khadija’s dream, och våra muslimska läsare får rätta mig men jag tror att det finns en poetisk-religiös tyngd i det namnet. Khadija var profeten Muhammeds första hustru, och i dikter berättas hur hon innan de möts för första gången i en dröm ser hur fullmånen faller ner i hennes knä för att skina ut mot alla världens länder.

I Kakabeekes bild ser vi hur en afghansk flicka med samma namn sparkar på en fotboll för första gången. Nu spelar hon i Afghanistans första damlandslag. Jag tror att Fifa hade gillat symboliken.

Här är den bilden. Hela serien hittar ni på hemsidan, gå in under reportage och Bend it like Beckham.

Så. Då har vi klarat musiken och bilderna. What have we… jo, akrobatiken! Alla ni som ägnat era nätter åt att fundera över vad the legend aka Pitbull aka Edgar Davids sysslar med nu för tiden kan somna om.

Han jonglerar. Davids är ett av de stora affischnamnen för det där som kallas freestyle, och det är rätt ironiskt eftersom den grenen mest handlar om brist på funktion och eftersom Davids själv var en extremt funktionell fotbollsdödare på sin tid. Hur som helst, nu berättar han om livet och framtiden i en stor Times-intervju, och det är skäl nog att prata om honom igen.

Och om vi då ska sy ihop hela den här löst sammanhängande renässanssäcken så gör vi det med att besöka en levnadskonstnär med koll på kokkonsten.

Ni minns förstås Bochums Anthar Yahia? Mannen som gjorde målet som tog Algeriet till VM?

Vi missade kanske att berätta lite mer om både honom och hans mål. Grejen med Yahia är att han är en sann intellektuell, som talar franska, tyska, italienska och engelska flytande, som spelar gitarr, är intresserad av mellanöstern-historia och sammanfattar sin livshållning så här:

– I livet finns fotboll, men också annat. När jag är i en grupp kan man inte bara prata om fotboll i all oändlighet. Var och en har sina intressen och sina samtalsämnen, i linje med sin kultur eller sitt yrke. Jag älskar att delta i alla diskussioner, att berika mig själv och delta i samtalet. Det är därför jag intresserar mig för alla delar av livet.

Sympatisk grabb. Intervjun finns på fina nordafrikanska fotbollssidan Le Buteur. Värd att läsa för er som kan era franska glosor.

Dessutom var det det här med kokkonsten. Yahia var skadad bara ett par veckor före de där avgörande kvalmatcherna i Kairo och Sudan. Det var tveksamt om han ens skulle kunna spela, men nu har han avslöjat hur han bar sig åt för att bli frisk.

– Jag ordinerades en behandling bestående av medicin och smuts… av spenat. Vi gick till marknaden och köpte fyra kilo spenat, läkaren kokade alltihop och jag drack. Det var vidrigt, men jag svalde alltihop och tänkte på matchen…

Så om ni någonsin undrat hur det gick till när Algeriet tog sig till VM så… det var inga konstigheter alls. Spenat. Det vet väl vem som helst.

Popeye.jpg

/Simon Bank

Pigs Will Pay

av Erik Niva

Tell you what – it’s a dirty old world out there.

Ute i Europa är det som om korruptionsdominon har börjat. Den ena brickan faller på den andra. Störst är givetvis den här tyska härvan som jag uppriktigt talat inte orkat sätta mig in i, men som av Uefa benämnts som ”den största matchfixarskandalen någonsin”. I Italien har tio personer – inklusive Giuseppe Postiglione, president för Potenza – idag arresterats i en mer eller mindre fristående skandal. Och i Bulgarien är CSKA Sofia så upprörda med att ha fått först den här straffen och sedan den här straffen emot sig i derbyt mot Lokomotiv att de kräver att domaren Stefan Spasov aldrig mer dömer i högstaligan. ”En brottsling”, dundrar tränaren Luboslav Penev, och får faktiskt medhåll av domarkommitténs chef. ”Det är synd och skam. Jag kan inte se honom döma igen i den här divisionen”, säger Dimo Momirov.

•••

Men det var inget av detta jag egentligen skulle skriva om – utan en soppa som jag faktiskt är hyggligt insatt i.

Det bosniska fotbollslandslaget missade VM, men frågan är om inte den bosniska fotbollen ändå haft en bra vecka. Idag dömdes nämligen den genomunkna förbundsbasen Munib Ušanović till fem års fängelse för skattebrott och diverse annan korruption, tillsammans med sin medbrottsling Miodrag Kureš.

Redan för ett par år sedan skrev jag den här artikeln, som förklarar en del av bakgrunden. Det är skillnad på supporterstrider och supporterstrider, och från första stund har det varit uppenbart att den här kampen varit något annat än de som kännetecknas av att en maskerad mobb hotar fram avgångar vid resultatsvackor.

Jag vet att många av de mest engagerade bosniska fansen haft svårt att glädjas över de senaste årens framgångar, då de fått de mer medvindskrävande supportermassorna att glömma vad som verkligen är viktigt och därför inneburit en sorts skydd till förbundsledningen. Jag hoppas nu att det här är början på en utveckling som gör att de verkligen kan börja brinna för sitt landslag igen.

***

Någorlunda närbesläktat, men ändå annorlunda. Läktardebatten i Skottland handlar nuförtiden väldigt mycket om de förbjudna sångerna, de politiska ramsor som Glasgow-klubbarna förtvivlat försöker få sina fans att sluta med.

De senaste åren har det stormat värst runt Rangers-fansen, men sisådär några gånger per säsong brukar Celtic-fansen dra iväg ”The Celtic Symphony”, sången som avslutas med tillägget ”Ooh Aah, up the ’RA”. Och ”The ’Ra” är då alltså IRA.

Det hände mot Motherwell 2008, det hände vid Old Firm i våras – och det hände igår igen mot Dundee United, dagen efter att irländska utbrytargrupper legat bakom två separata mordförsök mot den brittiska poliskåren i Nordirland.

/Erik Niva

Helgmålsringning II

av Erik Niva

Efter ett 9-1-party får ni allt ha lite förståelse för att målsvepet dröjt lite längre än vanligt på måndagsförmiddagen.

Och vi börjar väl dagen där vi slutade den igår?! Jorå. Siffrorna står kvar.

Tottenham Hotspur-Wigan Athletic, 9-1.

Även gårdagens andra Premier League-matcher förtjänar sina sekunder i klicksolen. Ni har förmodligen redan sett Sam Ricketts dråpliga självmål, men David Dunns individuella prestation var den verkliga höjdpunkten från Blackburn-Bolton. I sluggermatchen mellan Stoke och Portsmouth så är Paul Harts resignation över Kevin Prince Boatengs meningslösa straff den stora behållningen.

***

Party var det ju i Italien. Milan-Cagliari var en match som på sitt sätt kunde mäta sig med Spurs-Wigan, så ni har förtjänat hela highlightspaketet.

Fabio Grosso festade också som om det vore 2006 när Juventus slog Udinese, och Francesco Tottis blixtsnabba comebackhattrick har ni redan sett här på bloggen.

Men viktigaste comebackmålet? Jo, det var ju att Cristiano Lucarelli äntligen gjorde mål på Armando Picchi-stadion igen, efter ett uppehåll på drygt två långa år.

***

Spanien? Jo, jag gillade alla tre mål som Valencia gjorde uppe i Pamplona – David Villas karatestöt, David Albeldas lobb och Carlos Marchenas halvvolley.

Dessutom konstaterar vi ju glatt att brassetalangen Nilmar verkligen fått fart på målskyttet i Villarreal. 1-0 och 2-0 på Valladolid. Då är frågan – tror ni mer på Nilmar än på hans nästannamne Neymar? 17-årige übertalangen gjorde både ett och två mål för sitt Santos mot Coritiba igår, det andra en liten lättjefull delikatess.

***

Har vi nu ändå korsat det stora vattnet är det ju läge att redogöra för MLS-finalen också. En hemskhårad David Beckham satte visserligen den första straffen, men hans LA Galaxy föll ändå mot uppstickarna från Real Salt Lake. Viktigast av allt är ju som vanligt kameravinkeln som straffsparksvagörandet är filmat ifrån.

***

Vi stannar till i Tyskland på vägen hem, inte så mycket för några snygga mål som för tunga skrällar. Ett svårt skadeskjutet Hamburg föll hemma mot Bochum, svensklaget där Matías Concha faktiskt fick 90 minuter, även om Andreas Johansson inte kom bort från bänken. En tillfrisknande Marcus Berg gjorde ett inhopp från HSV.

Tyngst var ändå Bayern Münchens poängtapp hemma mot Leverkusen. Överprisade Mario Goméz stötte visserligen in ledningsmålet med en tjusig utsida, men run-and-gun-killen Stefan Kiessling sprang omedelbart in kvitteringen som får Louis van Gaal att hänga med Rafa Benítez i kampen om säsongens första riktigt tunga managerfall.

***

Mål att stanna till vid? Marama Vahirua satte en fin frispark för Lorient borta mot ett uselt St Etienne. Harry Kewell kombinerade sig fram till ett fint mål för Galatasaray, men Marko Pantelić var ännu lite bättre i klassen för sologenombrott-med-hjälp-av-lagkamrat.

Ur svenskperspektiv är det ju kul att Ola Toivonen fått lite kontinuitet i målskyttet igen.

***

Några bitter derbies at the bitter end? Ja, varför inte. Är det heta känslor ni vill ha så hittar ni dem på Sicilien – där Palermo och Catania spelade 1-1 – och i Thessaloniki – där PAOK slog Aris med 4-1, efter bland annat två mål av Zlatan Muslimovic.

/Erik Niva

Helgmålsringning

av Erik Niva

Lördagens Premier League-mål? Frågar ni mig är Darren Fletcher solklar vinnare med sin tekniskt perfekt utförda halvvolley. Florent Malouda lika solklar två med sin långdistansmissil.

I den tyngsta matchen fick vi återigen bevis på att Liverpool tappat förmågan att försvara, medan Man City aldrig utvecklat den. Adebayor var slapp i markeringen av Skrtel, Skrtel struntade i markeringen av Adebayor. Landslagsvägraren Stephen Ireland krönte sedan ett fint City-anfall, minuten innan Yossi Benayoun forcerade in den slutgiltiga 2-2-kvitteringen som ger Rafa Benítez ytterligare några dagars andningsluft.

I den näst tyngsta matchen indikerade Sunderland att de kanske är på riktigt, medan Arsenal förlorade precis den där typen av tuff batalj uppe i norr som vi hade börjat fundera på ifall de hade slutat förlora. Darren Bent – givetvis – rakade in målet. Robert Laul tackade honom på Twitter.

I övrigt är vi glada över ett par symboliska återkomster från långtidsskador. Turbotoken Jim Bullard kunde inte vara helt säker på att få tillgodoräkna sig sitt första flippermål mot West Ham – så han dundrade in en straff för att vara säker. Joe Cole var here, there och everyfuckingwhere innan han äntligen blev målskytt för Chelsea igen.

***

Tiderna förändras, men det förblir tufft för ett litet argentinskt bollgeni att åka till Baskien. 1983 var det Diego Maradona som fick ”Slaktaren Från Bilbao” i hasorna – igår var det Leo Messi som fick en sula rätt upp i nyllet. I samma match utbytte Xavi och Toquero tips i att på helt olika sätt avsluta effektivt med bredsidan.

Real Madrid gjorde vad de skulle mot Racing. Gonzalo Higuaín gjorde vad han skulle. Atlético Madrid gjorde vad de skulle – förlorade på ett spektakulärt sätt. Trots att Kun Agüero gav dem ledningen uppe i Galicien så vände såklart Deportivo. Colotto kvitterade, och djupt in på stopptid så slungade Guardado in en straff.

Och Sevillas brasse Renato gjorde lördagens vackraste La Liga-mål.

***

I Italien visade Diego Milito varför han är Prinsen med både ett och två effektiva avslut, samt en fin assist till Cambiasso. Reduceringen från Zalayeta var en fin soloprestation, men Bologna kunde inte rubba Inter.

Alberto Gilardino gjorde livet tufft för sin gamla uppväxtklubb Parma med sina dubbla nickmål – här och här – men överraskande nog var det gästerna som sprang hem ytterligare en imponerande seger. Lanzafame gjorde segermålet.

***

Med svenskögonen aktiverade var det väldigt, väldigt roligt att se AZ:s 2-2-mål mot Roda igår. Pontus Wernbloom lyfte fram inlägget, Rasmus Elm dunkade in bollen med en sån där volleyträff som vi sett från honom så många gånger förut.

Dessutom var det ju roligt att Markus Rosenberg äntligen fick något att glädjas över, även om nu 6-0-målet mot Freiburg inte var karriärens viktigaste.

***

Nu är det dags att ge Hugo välling, men jag siktar på att fylla på målsvepet lite senare under dagen.

/Erik Niva

En Avant les Marseillais

av Simon Bank

Mannen som spottat på en OM-tröja, mannen som älskade PSG… han blev förstås mannen som avgjorde OM–PSG med ett märkligt mål. Gabriel Heinze, 1–0. OM förtjänade det, de var för en gångs skull defensivt solida och orkade vara det i 90. Chapeau.

Ett par småsaker till från den franska horisonten (jag släpper den snart, men det är en sån vecka), lite current events:

Didier Deschamps:

– Jag förstår den legitima känslan av orättvisa i Irland. Men man behöver inte börja med självspäkning eller harakiri. Vi är i VM. Det kan vara en chock för vissa, men i fotboll finns också aspekter som är diskutabla och tveksamma. Man behöver inte överdriva det även om jag, om jag vore irländare, skulle ha ett tungt hjärta. Ingen kan säga att han inte hade gjort samma sak om han varit i Thierry Henrys kläder. Det är förstås negativt för hans image. Men han kan ändå inte byta av domaren. Han lider säkert av det, och mår illa, för han har alltid varit väldigt medveten om vad han säger och gör.

Eric Cantona:

– Jag anser att Raymond Domenech är den mest hopplöse förbundskapten Frankrike haft sen Ludvig XVI. Om jag fick bestämma skulle jag ge Laurent Blanc jobbet. Han fortsätter säsongen med Bordeaux, han blir mästare med Bordeaux och han vinner VM! Det är bara vad jag tycker.

– Det som chockade mig mest (i Irlandsmatchen) var, ärligt talat, inte handsen. Det som chockade mig mest var att den där spelaren, när matchen var slut, framför alla tv-kameror, gick och satte sig bredvid en irländare för att trösta honom. Trots att han kn***at honom tre minuter tidigare! Om jag varit irländare hade han inte blivit kvar där i tre sekunder.

Med det känns det väl som att vi kan börja ett nytt moment i vår fotbollsvecka, och se framåt? Det gäller att hantera både vinster och förluster, både framgångar och besvikelser med jämnmod.

Apropå det: Stefan Schwarz kom inte in på SvFF:s tränarkurs, och det väcker en hop frågor. Den mest akuta:

Har han alibi?

/Simon Bank

PS. Ni minns Juninho, som utvecklades till världens bäste skytt under sina år i Lyon? Nere i arabvärlden har Juni tagit sin konst ett steg längre. Nu skjuter han in bollarna via sina lagkamrater. Fascinerande.

Drop Dead Legs

av Simon Bank

Några timmar kvar av arbetsveckan? Lite sista frustration som ska ut? En nypa nyfikenhet som ska tillfredsställas?

Det ska vi väl kunna ordna. Det är ju nämligen den tid av året igen, då fransk fotboll engagerar sig i det näst mest prestigefulla individuella pris fotbollsvärlden känner:

Le Ballon de Plomb. Blybollen.

Jag berättade lite ytligt om priset i fjol, och fick folket med mig i omröstningen. Priset gick till praktnötet Frédéric Piquionne. Nu ska han få en efterträdare, och Cahiers du Football har precis släppt kandidatlistan.

Det lämnar oss med två saker att göra. Den första är att titta på listan:

Stefan Babovic (Nantes, Feyenoord)

Mustapha Bayal (Saint-Étienne)

Stéphane Dalmat (Sochaux)

Nicolas Dieuze (Grenoble)

Fred (Lyon, Fluminense)

Kader Keita (Lyon, Galatasaray)

Mateja Kezman (PSG, Zenit)

Ivan Klasnic (Nantes, Bolton)

Luigi Pieroni (Valenciennes)

Diego Placente (Bordeaux)

Elliot Grandin (OM, Grenoble)

Jag skulle lägga min röst på grabbarna som slagits inte bara mot omvärlden utan också mot de egna fansen. Med andra ord: Mateja Kezman, en hårsmån före Ivan Klasnic. Fred vinner stolkastarklassen, men räcker inte riktigt till i konkurrensen.

Det var det ena. Det andra är att ta blybollsbalunset hem till oss. Allsvenskan har, såvitt jag vet, inget antipris, så det är väl hög tid att vi ordnar ett, lite inofficiellt sådär. Kriterierna för Ballon de Plomb är tredelade:

•Spelarens inneboende ”fotbollskvalitéer”

•Spelarens karriärsval

•Spelarens personlighet

Det handlar alltså inte om att en spelare ska ha varit dålig, utan att han ska ha misslyckats på ett exceptionellt sätt. Han måste dessutom ha spelat i allsvenskan större delen av säsongen.

Så vad säger ni? Vem skulle vara bäst lämpad för en svensk blyboll 2009?

Mina pallplatser hade hamnat hos Wilton Figueiredo, Kalle Svensson och Johan Oremo. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Your votes, please.

/Simon Bank

Gaff of the Graph

av Erik Niva

Jag kände verkligen att jag sagt mitt i Martin Hansson-härvan för den här gången, men då det nu cirkulerar ”nya bevis” som ”ger det svenska domarteamet upprättelse” måste ändå det rätta och det riktiga påpekas.

Jag har ingen aning om hur The Times fått ihop till den här grafiken där Shay Given påstås skymma Thierry Henrys hands även för linjedomaren. Ifall man tittar på de faktiska matchbilderna är det tydligt och uppenbart att hans siktlinje fram till Henrys arm är obruten.

Det gör nu varken till eller från – misstaget är lika grovt oavsett – men det är ju verkligheten som den såg ut utan något grafiskt filter.

/Erik Niva

Sida 121 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB