Trötta på att diskutera domarmisstag, ni också? Jag hör er. Till skillnad från irländarna har ju vi nu privilegiet att kunna ruska av oss obehaget för att stadigt lunka vidare i tillvaron.

Hursom, det var en grej jag tänkte föra vidare redan igår, innan Parodin i Paris hann emellan. I brittisk press har det nämligen uppmärksammats hur ”Portugal might owe World Cup-place to a small company in Alvechurch”.

Det var nämligen ett företag som heter The Scouting Network som försåg Carlos Queiroz med den taktiska spiondossier som användes för att förbereda det portugisiska laget inför kvalmatcherna mot Bosnien.

Derek Bragg heter mannen bakom scoutingnätverket, och för närvarande har han tydligen 53 klubbkunder, som årligen betalar mellan 3 000 och 18 000 pund för hans tjänster. Därutöver håller han kurser för aspirerande scouter, och gör också en poäng av att prata om hur hantverket måste professionaliseras.
– Det borde ses som ett yrke, inte något du gör för att få en extraslant, säger Bragg, och beklagar bristen på ett formaliserat utbildningssystem.

So far, so good – men så kommer man ner till tillägget som redogör för vad Derek Bragg faktiskt rapporterade till Carlos Queiroz. Och här häpnar man. Är detta allt? En rad ytliga grundpåståenden om det bosniska laget, som alla som över huvud taget ägnat VM-kvalet ett uppmärksamhetsuns redan känner till?!

”After reading the dossier that Queiroz has been looking through this week it is clear that scouting is about much more than turning up for a match in a flat cap and trench coat and scribbling a few notes on the back of a team-sheet”, löddrar The Guardian entusiastiskt.

Jag känner precis tvärtom. Här nedanför har ni utdraget av de viktigaste punkter som presenterades för den portugisiska staben – och jag häpnar över att de tydligen bedöms ha varit någon sorts avgörande faktor.

The Sarajevo Files
Extracts from Derek Bragg’s dossier complied after Bosnia played Spain last month

• Bosnia looked good going forward, some creative midfield players and two good strikers, however, when out of possession, Spain moved them about far too easily, with a lack of defensive discipline apparent.

• Supic was hesitant in goal, whereas the back three, although doing well individually, were far too easily stretched, getting little support from the midfield ahead of them.

• Rahimic and then later on Bajramovic, in their holding roles, were too often over run by the opposition’s slick passing play, with Muratovic and Salihovic, plus the two advanced midfielders, not doing enough when out of possession to put pressure on their opponents.

• Salihovic was good going forward down the left, with Pjanic also lively with his movement in advanced areas. However, Misimovic showed little appetite for the game and except for the occasional glimpse of skill did little both with and without the ball.

• Dzeko is a strong and quite skilful target man, whereas Ibisevic was always lively around him, displaying good movement and skill on the ball.

• As a team, they did try to play themselves out of trouble, which too often resulted in them losing possession in dangerous areas.

• They have a number of strong attackers of the ball and will always be a threat at attacking set plays.

Of note…

Despite having plenty of height defensively, they struggled to deal with the good delivery and movement of the opposition, with the first goal coming from one such delivery.

They didn’t use a long throw in the final third, with both full-backs looking short in to the feet of supporting players when in advanced areas. However, they tended to go long down the line from deeper areas, occasionally going inside or back to develop the play if possible.

Alla ni 53 kunder som pröjsar tusentals pund till The Scouting Network varje år – ring mig. Jag kan ge er samma info för halva priset.

/Erik Niva

På plats i VM-klara, soliga Frankrike! Här är det klackarna i taket, ska ni veta! Flaggorna vajar i vinden, Edith Piaff ekar längs med avenyerna, Raymond Domenechs ögonbryn fladdrar som uppkammade segerkransar!

Only not.

Paris är soligt, det är sant, men även om tidningarna tar det lite vackert i rapporterandet kring landslagskaptenens amoraliska assist så finns det något genuint sorgset över hela det här kalaset. L’Équipe ser regnet, låtsas om regnet, men gnäller mer på att spelet var dåligt än på själva skandalen i sig. Lloris får en nia i betyg och hyllas. Henry ifrågasätts mer för sitt spel än sitt svek; handsen konstateras bara, visas upp utan fördömanden.

I vår iver att vara ett med de sociala medierna ska vi förstås också vända oss mot hela världens tyngsta källa för outsinlig kunskap: Wikipedia. Thierry Henrys fil i uppslagsverket uppdaterades ju lämpligt nog igår, ett par gånger rentutav. Här har ni ett mindre urval av de förändringar som gjordes under kvällen, natten och dagen efter:

22.15: CHEAT! (added)

22.16: Replaced content with ’hahahahahahahhahaha’

22.17: Is a cheat (added)

22.18: Is a fucking french wanker! (added)

22.19: Thierry Daniel Henry is a French Association Football player and cheat… (added)

22.19: Replaced content with ”is a cheat”.

22.20: Like most of the french nation henry is a cheat, clearly handling the ball to reach the world cup finals (added)

22.20: Spelarnamnet ändrat, från Thierry Daniel Henry till DICKFACE.

22.22: CHEAT (added)

22.22: On the 18th of November, 2009, in a game versus the Republic of Ireland; Henry famously controlled the ball with his hand before assisting a goal to give his team the lead while robbing Ireland of their deserved advantage on the night. From this day forward, Henry was officially declared ”le Chéat” (added)

22.23: He is considered the biggest cheat in world football since Diego Maradona (added)

22.24: Namn ändrat till ”Thierry Daniel Henry Cheaterius XV”, yrke ändrat till ”is a notable french handballer”

22.25: He is also a dirty cheatin ****! (added)

22.28: Namn ändrat till Thierry ”Globetrotter” Henry.

23.34: An out and out cheat who was once popular for supposedly being a gentleman player. What an absolute disgrace (added)

23.49: Tillägg under underrubriken ”Awards and honours”: ”Fairest Player 2009”.

11.20: Ordet c*nt läggs till i artikeln. 22 gånger.

Resten av världen då?

Tja, Gazzetta dello Sport toppar, trots att Italien spelat landskamp , också med skandalrubriker om Frankrike–Irland: Trap Che Furto (Trap, vilken stöld). De är, av gammal vana, mer intresserade av att hänga Martin Hansson, som döps till ”Un Altro Moreno” (”En ny Moreno”) och sorteras in i det lägsta italienska fack som Italien har för domare. Och de har ett par.

Ur ett frankofilt perspektiv kan jag mest tycka att det är synd att Martin Hansson (som jag håller skyldig för medverkande till stöld, inte som huvudbrottsling) skymmer kritiken för den som verkligen förtjänar den. Som tur är så har Frankrike en regering som kan kliva in och staga upp debatten ett snäpp.

Idrottsministern Roselyn Bachelot (Rama Yades närmsta chef) gick nämligen ut direkt i RTL:s mikrofoner och dundrade mot den som dundret ska ha: Raymond Domenech.

– Mina känslor är blandade, både en stor lättnad och en stor oro. Vi har ett syrefattigt franskt lag som nådde oavgjort tack vare ett gigantiskt domarmisstag. Jag ställer inga frågor vad gäller moralen, för man har kvalat in efter många goda insatser. Men om man fortsätter på samma sätt som i onsdagens match kommer det inte att gå bra i Sydafrika, vi kommer inte bli långvariga där. De måste helt enkelt skärpa sig.

– Raymond Domenechs uppdrag, att ta Frankrike till VM, det har han klarat av. Men han kan inte säga att han är på en rosbeströdd väg. Jag vill säga till honom: Raymond, du och dina grabbar måste verkligen ta er samman, för vi fransoser är oroliga och besvikna.

Så. Där har ni ord och inga visor från en politiker med kraft och vilja. Och om ni, till äventyrs, känner att ni behöver få fler franska fördomar uppfyllda så… javafan, okej då. Le Figaros ingång till matchen handlade bland annat om hur mycket Frankrike betytt för den irländska litteraturen.

•James Joyce gav ut Odysseus när han bodde i Paris.

•Samuel Beckett bodde i Paris när han skrev sina storverk.

•Christine de Rivoyre, Bernard Clavel och Michel Houellebecq har alla åkt över till Irland för att leva och skriva.

Där hör ni. Så vad i hela världen gnäller irländarna om?

/Simon Bank

En natt senare, samma domslut.

Jadu, Martin Hansson.

Jag hade ingen möjlighet att svara på kommentarerna som jag brukar igår kväll – satt upptagen med att skriva mot deadline – men här har ni i alla fall texten som sammanfattar det mesta av mina initiala känslor kring Hansson-gate.

Det lär finnas en del att diskutera även framöver.

Här är i alla fall en del av de övriga reaktionerna kring det största misstaget ett svenskt domarteam gjort på nästan 20 år.

Thierry Henry:
”I am not the ref. The ball hit my hand and, I will be honest, the ball hit my hand. It was a handball. I played it, and the ref allowed it. It could have been better to do it in another way but like I said, I am not the ref”.

Giovanni Trapattoni:
”I said to the referee that I know many Swedish people but it’s possible to make a great mistake. I am sad because the referee had time to ask the linesman and also to ask Henry. He should have done that and I am sure Henry would have confirmed that he had handled”.

Liam Brady:
”With the draw Fifa wanted France and Portugal to go through and that’s what happened. You saw the goal and that’s enough said. It’s a bad day for football. When it comes to the crunch, the big teams always seem to go through.”

Robbie Keane:
”It was an easy decision to do the seedings, wasn’t it? They’re all probably clapping hands, Platini sitting up there on the phone to Blatter, probably texting each other, delighted with the result. France and Germany are massive countries. There’s no way in a million years there was going to be a fair draw. And it wasn’t! There’s no question or doubt in my mind, we won that game. The handball was so obvious”.

Richard Dunne
”It was ridiculous really and unfortunately it’s what we thought was going to happen. The World Cup is run by people who want to decide who gets there. Big teams get big decisions”.

Sean St Ledger:
”We got robbed, you can tell by the boys’ reaction that it hit his hand blatantly. We feel cheated – we were the better team over the two legs, every football fan in the stadium will say we were the better team tonight. It’s cost a lot of us our dreams – as a boy I used to dream of playing in the World Cup, and now I’m not”.

Kevin Doyle:
”I don’t know about the ref not seeing it but the linesman had as good a view as anyone and him not seeing it is embarrassing. It is sickening. I am sure Henry did not expect to get away with it because it was so obvious. The linesman had the best view, apart from Shay Given. We are all gutted. You do not blame the player if he can get away with it. It’s nearly a natural reaction”.

Raymond Domenech:
“I didn’t see the hand. It was not the case. You people speak about this from 80 metres away.” 

/Erik Niva

I korthet från en fotbollslandskamp en bit från Paris:

Môcke bra:

1. Antonio Di Natale.

2. Att det, trots allt, var en riktig fotbollsmatch, med tempo och inramning och ambition och allt.

3. Giorgio Chiellini.

4. Gräsmattan.

5. Di Natales besatthet av det egna skrevet i tv:s efterintervjuer.

6. Anders Svensson.

7. Sveriges – i brist på bättre ord – spelglädje första 20.

8. Publikens kampanjer för olika italienska spelare: Cassano, Bocchetti, Pazzini.

9. Publikens sångkörer för Cassano under hela stopptiden.

10. Den slovenske super-domarens spelkänsla.

11. Tobias Hyséns förstatouch.

12. Isakssons reflexer.

13. Montolivos andra halva.

14. Bella Ciao som läktarsång.

15. Criscitos och Maggios sätt att värdera sitt offensiva spel.

Inte môcke bra:

1. Det defensiva svenska kantspelet.

2. Behrang Safaris inläggsspel.

3. Candrevas rörande överambition första kvarten.

4. Legro.

5. Raymond Domenech.

6. Raymond Domenech.

7. Astrosmurfen Raymond Domenech.

8. Johan Elmander som släpande forward.

9. Montolivos första halva.

10. Sveriges försvarsspel på fasta situationer.

11. Den sönderbytta andra halvlek.

12. Raymond Domenech.

13. Marchionnis avslut.

14. Sveriges passningsspel.

15. Marchionnis filmningar.

Hände det nåt särskilt i Frankrike, förresten?

/Simon Bank

Blir sällan så många mål på de riktigt tunga kvalkvällarna – så vi kan ju snabbt och lätt riva av dem allihopa.

Bosnien-födde Zlatko Dedič tvingade den slovenske premiärministern Borut Pahor att ta fram skoborsten med sitt avgörande skrällmål mot Guus Hiddinks floppande Ryssland.

Mina polare i Bosnien-Hercegovinas landslag hade däremot inte samma tur. De var ärligt talat aldrig riktigt nära, och när Raul Meireles väl rullade in bortamålet som dödade dubbelmötet hade Portugal redan missat ett par jättechanser.

Grekland vann i Ukraina, aningen överraskande. Dimitris Salpigidis rullade in det enda målet.

Och inför 15 000 poliser och en hel afrikansk kontinent så vann Algeriet fullblodsmatchen mot Egypten nere i Sudan. Antar Yahia gjorde sig själv till evig folkhjälte med sin kanon strax före paus.

För redovisningspliktens skull också… Giorgio Chiellini gav Erik Hamrén en småtung start som svensk förbundskapten. Vi får fylla på med fler vänskapsmål vad det lider.

Men nu, nu ser vi klart på Frankrike-Irland. Robbie Keane har gjort så att den matchen kommer att hålla på ett tag.

UPPDATERAT. Frankrike-Irland, 1-1 efter förlängning. Jadu, Martin Hansson.

/Erik Niva

Ni vet väl redan det ni behöver känna till inför kvällens kvalavgöranden?! Ni har noterat att Mismovic är borta – nya Hollands-bosniern Haris Medunjanin ersätter – men att Deco och Bruno Alves är spelklara för Portugal. Att Abidal är borta för Frankrike. Att 15 000 poliser tjänstgör i Omdurman, Sudan.

Dags för att introducera en några nya förutsättningsparametrar, alltså.

Dagens journalistiska klimat kretsar kring ”sociala medier”, sägs det, och jag är ju en sådan där snubbe som kämpar för att hänga med i tiderna. Så här har ni – de europeiska kvalmatcherna genom deras förbundskapteners status på Facebook.

Frankrike-Irland
Stämningen runt de två tränarna är ju ganska lätt att känna av. Typgruppen för Raymond Domenech är den här: För oss som hoppas att den colombianska gerillan FARC kommer och hämtar Raymond Domenech. Giovanni Trapattoni har det enklare i Irland. De gröna horderna är övertygad om att de har hittat Italiens allra bästa tränar, vilket ger upphov till grupper som: Giovanni Trapattoni is better than that gobshite Capello.

Bosnien-Portugal
Visserligen avskyr många av de mest hårdkokta bosniska fansen sin förbundskapten Ciro Blazevic – de tyckte att han vände nationen ryggen i samband med kriget – men det finns även många som ser honom som Bosniens frälsare. En av hans mest populära grupper på Facebook är den här: Ciro’ Blazevic za Predsjednika Bosne I Hercegovine. Motståndaren Carlos Queiroz har det jobbigare. Den grupp som lockar flest medlemmar runt honom är den som kort och gott heter: Carlos Queiroz… Stick.

Slovenien-Ryssland
Den här är intressant. Sloveniens succétränaren Matjaž Kek har inte en enda grupp på Facebook. Guus Hiddink har… aningen fler. Jag har begränsat urvalet till enbart de nationer som aktivt kampanjar för att få holländaren som ny förbundskapten, och då har vi grupper i: Venezuela, England, Australien, Norge, Wales, Danmark, Colombia, Serbien, Turkiet, Argentina, Sverige, Belgien, Israel och Uruguay.

Ukraina-Grekland
Här är det fullt möjligt att jag är Lost In Transliteration, och inte hittar grupper för Олексій Олександрович Михайличенко, eller Oleksiy Oleksandrovych Mykhaylychenko som han heter på engelska. Fan, det är han, den blonda killen som spelade för Sampdoria och Rangers, va?! Åå min tid hette han typ Michailitjenko. Jaja, över på den grekiska sidan är opinionen uppenbart kluven. Vi har en hyllningsgrupp och en avgångsgrupp för Otto Rehhagel. Båda är ungefär lika stora.

Klokare?

***

Alla kan ju fela, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite roligt att Sveriges ledande morgontidning, Dagens Nyheter, har det här som någon sorts ”dagens citat” på sina sportsidor idag:
”Portugal kommer att bli förstummade av atmosfären” – Bosniens förbundskapten Dnevni Avaz tror att hans lag kan vända 0-1 i kvällens retur i VM-kvalet. 

/Erik Niva

Tajming är ett fascinerande fenomen. Innan onsdagen väller in, med sina do-or-die-make-or-brake-matcher, sina eldar och sina brustna hjärtan, så är det inte mer än rätt att vi berömmer l’Olympique de Marseille för dess perfekta förmåga att vara världens mest pedagogiskt kaotiska klubb.

Så här var det: i går publicerade la Provence – den tidning som är närmast OM av alla – en stor intervju med Didier Deschamps. Den handlade om tidens tand, om hur fotbollsbranschen utvecklats under hans tid ombord och om den moraliska utarmningen inom sporten.

Han pratade, bland mycket annat, om den nya sortens spelare.

– Problemet är inte egona, karaktärerna, utan folket runt spelarna. Idag är en elitspelare chef för ett litet företag där man finner pappan, brorsan, kusinerna, rådgivare… Det slutar med att tränaren måste vara hård, att ta ner spelaren, och två minuter senare har han fyra personer runt sig som fjäskar med dom och säger att ”du är den vackraste, du är bäst, han har inte fattat nåt”.

Deschamps går på om hur medierna förstorar problemet, han låter verkligen förtjusande gubbsur, och säger att det i Frankrike mer än på andra ställen räcker med att en ung spelare gör ett par bra matcher för att bli en stor stjärna.

– Nu för tiden finns en utveckling som inte är särskilt bra. Det återspeglar återigen samhället.

– När man vill vara en toppidrottsman, med kontinuitet, finns det saker som är tillåtna och saker som inte är det.

Deschamps är för fin, ändå. Han tillhör de tränare som kan säga exakt såna där saker och göra det med den totala trovärdighet du bara kan ha när du tagit en begränsad talang och transformerat den till ett VM-guld. Man tjafsar liksom inte med den sortens visdomar när de kommer från det hållet.

Eller, det gör man ju visst det. Om man heter Hatem.

I dag, just som La Provence-intervjun lagts till rätta framför gubbarna vid caféborden nere i Vieux Port, sprang Deschamps ut för att hålla sin vanliga tisdagsträning med grabbarna i Marseille. Europe 1 rapporterar om att han efter ett tag surnade till på Hatem Ben Arfa och röt till, av den ena eller andra anledningen. Hatems svar?

– Tu me casses les couilles!

Det är väldigt svåröversatt, men tänk er ett begrepp som kombinerar ”du gör mig förbannad” med ”du jävlas med mig” med ”du driver med mig” med en vulgär del av den manliga anatomin, så är ni nära.

Hatem skrek det åt Deschamps, och nu vet ingen riktigt vad som kommer att hända. Inte mer än att Hatem är på god väg att bli sin generations allra sorgligast bortslösade talang.

Och att Deschamps just fick ett argument till i sitt krig mot borstkämda unga spelare som blir för stora för sitt eget bästa.

•••

Och just det, jag glömde en annan sak. Apropå tajming och grejer.

I Sverige står vi ju med båda fötterna mitt i en animerad diskussion om hur vi ska få bort små och stora brott – mest de stora – från våra fotbollsarenor. Man kan, utan vidare, säga att de har samma problem i Serbien. Skillnaden är att regeringen där redan drivit igenom ett par lagar för att komma tillrätta med buset.

En av de tuffaste lagarna handlar om att dämpa fyllan på arenorna. Man klubbade helt enkelt igenom ett förbud mot försäljning och konsumtion av alkohol i samband med fotboll. Allt för att hålla huliganerna nyktra(re) och våldet under kontroll.

Till saken nu, Bank, vad var det med tajmingen?

Jo, vet ni, att polisen har nu ryckt ut och anmält ett gäng banditer för brott mot den nya alkohollagen i samband med att Serbien slog Rumänien och blev VM-klart. Man såg, klart och tydligt, hur brottslingarna öppnade en flaska sprit och delade den – och nu riskerar de mellan tretusen och femtusen kronor i böter, eller upp till två månaders fängelse.

Jaha? Och vad var poängen?

Det ska jag tala om. Poängen är att de anmälda är Boris Tadic, Tomislav Karadzic, Snezana Markovic-Samardzic och deras kompisar. Deras motsvarigheter i Sverige heter Fredrik Reinfeldt, Lars-Åke Lagrell och Lena Adehlsson Liljeroth. Presidenten, förbundsordföranden, idrottsministern.

De stod i en vip-loge inne på Crvena Zvezda i Belgrad. Spritflaskan de öppnade och delade var en flaska champagne. Så kan det gå.

/Simon Bank

/Simon Bank

Det har redan berörts i kommentatorsfältet, men jag kände att jag var nödgad att försöka gå till botten med det hela.

Kortresumé.

Under play off-matchen i lördags blåste den bosniska supporterarmén taket av Luz i Lissabon under hela den första halvleken. Portugal tog ledningen – ändå var det bortasektionen som dominerade arenan fullständigt. Men fem minuter in i andra halvlek hände något. Plötsligt mullrade världens genom tiderna högsta trumpetljud över läktarna, och fick omedelbart också med sig de rödgröna anhängarna i gamla örhängen som ”Cheira bem, cheira a Lisboa”.

Stämningen på arenan svängde – 6 000 bosnier kunde inte längre överrösta 60 000 trumpetstinna portugiser – och matchbilden följde faktiskt med. Portugal hade sin bästa period i hela matchen under de tio minuter som följde på instrumentintroduktionen, och kunde mycket väl ha dödat hela dubbelmötet där och då.

Men vad var det som hände? Hur kunde plötsligt en trumpeterare låta så överjävligt högt?

Jo, den portugisiska tidningen O Jogo har följt upp. Och som jag fattar det var det alltså matcharrangörerna som var så missnöjda med den ensidiga stämningen i första halvlek att de ägnade pausen åt att hitta sätt att komma till rätta med den. Lösningen blev att micka upp två trumpetare, som visserligen spelat under första halvlek också, men utan att lyckas göra sig hörda.

Ett sportsligt beslut, alltså. En åtgärd som faktiskt gav någon form av resultat. Och en manöver som lär få konsekvenser. Fifas regelverk förbjuder ”konstgjorda ljud” under matchen, och enligt O Jogo kan nu det portugisiska förbundet vänta sig ett bötesstraff.

***

På något av samma tema så har nu det japanska fotbollsförbundet – av alla – framfört en formell begäran om att den kontroversiella vuvuzela-tutan förbjuds under VM nästa sommar.

Japanerna fick känna på fanstyget under en vänskapsmatch i Port Elizabeth i lördags, och de gillade inte vad de hörde.
– Vi har bett det sydafrikanska förbundet se till att oväsendet får ett slut. Du kan inte höra dig själv prata. Jag ska dessutom ta upp det med Sepp Blatter, säger den japanske förbundsordföranden Motoaki Inukai.

Glöm aldrig att tekniken är vår fiende.

Tänk Terminator. Tänk Frankenstein. Tänk Simon Bank i en italiensk hotellobby med en internet-uppkoppling som designats av Ines Uusmann och installerats av Papphammar.

Det där introt var en ursäkt för svagt bloggande. Ni får stå ut med det i ett par dagar till. Erik Hamréns första träning med landslaget avhandlas på rosa papper, ni får läsa där. Här tänkte jag ägna mig lite mer åt det enda laget på planen imorgon som är regerande världsmästare i fotboll. It’s not us, you know.

Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det. Vi tillbringar, som sagt, våra dagar i ett bedövat sommarläger som heter Milano Marittima, i en dimma tjock som skam och en melankoli som Ekelöf hade älskat, men åker man längs en av huvudgatorna heter tvärgatorna Via Bellini, Donizetti, Puccini, Rossini… och om vi i Sverige döpt gator på samma sätt hade vi tagit av från Pettersson-Berger-gatan och svängt in på Basshunter-vägen och sen hade det varit enkelriktat.

Min poäng: I ett land av konstnärer är varje dag marinerad av små vackra sagor, och idag handlar den allra finaste om Emanuele Fonte.

Marcello Lippi har tagit med sig en italienska klubbtradition in i landslaget: att spela träningsmatcher mot svagt motstånd istället för att träna. I söndags spelade världsmästarna mot ett lokalt lag och vann med 7–1, idag var det dags för den tänkta startelvan mot Sverige att spela en internmatch. Problemet var att man var en man kort. För en gångs skull kallade Lippi in en ung spelare. Han ringde in Emanuele Fonte, en 17-årig back som spelar i Forlìs primavera-lag.

Nu tänker ni så här: Vilken chans! Vilken dröm för en liten grabb! Det tänkte Emanuele också, men hans lärare tänkte lite annorlunda. Han fick helt enkelt vackert sitta kvar i skolan och skriva klart sitt religion-prov, innan han kunde sätta av och spela fotboll med världsmästarna.

Startelvan vann matchen med 1–0 (mål av Marchionni). Det kan ha hängt på Fontes bristande uppladdning.

•••

Men fotboll är nu inte bara för smågrabbar (även om vi gläds, uppriktigt, med Bojan Krkic som bara blir bättre och bättre). Bobo Vieri är i Brasilien för att skriva kontrakt i precis vilken division som helst, och här runt hörnet ägnade Francesco Antonioli sin söndag åt att skriva lite historia.

AC Cesena släpper in minst mål av alla proffsklubbar i Italien (sex mål på 14 matcher), och det är rätt mycket tack vare den gamle Antonioli, 40. Igår mötte de Mantova i Mantova, ett möte de inte vunnit på 60 år, och de borde inte vunnit igår heller, eftersom Mantova a) vann skotten med 12-3, och b) fick två straffar.

Men på den första gjorde Antonioli så här. Och på den andra gjorde Antonioli så här.

Han var den förste på sex år som plockade två straffar i en match, och eftersom Bucchi dessutom nickade in 1–0 för Cesena så kunde Antonioli fira för fullt.

Vilket han gjorde genom att protestera sig till en tvåmatchers avstängning. 

•••

Till sist, innan Ines och Papphammar sparkar ut mig, så känns det som att vi skrivit alldeles för lite om Liberias allra störste, mest uppskattade, totalt avgudade och dyrkade och älskade fotbollsspelare/gud.

Nej, Dulee, inte du. George Weah.

Det är, som ni förstås vet, senatorsval på gång i Liberia, och Weah har ju satt båda fötterna i politiken. Häromåret förlorade han, som nu är affischnamnet i partiet med det flådiga namnet Congress for Democracy Change (CDC), i presidentvalet, men det hindrar inte att han fortfarande kliver in och styr upp grejer när det behövs.

När det konkurrerande ADP-partiets kandidat Wilson Tarpeh var på god väg att dra hem stödet i flera av de fattigare liberiska områdena tog gamle gambeta-mästaren Weah första bästa flyg hem från USA för att stötta CDC-kandidaten Geraldine Doe-Sheriffs kandidatur.

Hur? Med fotboll, förstås.

Weah drog helt enkelt fram en gammal berättelse om hur det gick till när han själv betalade för att Liberias landslag skulle kunna spela en match. Det var på tiden när matcher inte kunde spelas i landet av säkerhetsskäl, så Weah stod för kostnaderna för att genomföra matchen på neutral plan, utanför landet.

Han betalade 100 000 dollar själv, mot ett löfte att regeringen skulle betala tillbaka hälften efteråt. Men, berättar Weah nu, inte fan fick han de där pengarna. Och vem tror ni var finansminister? Jojjemen – just denne Wilson Tarpeh.

Kontentan?

Tarpeh är inte att lita på, och eftersom folk litar på ikonen Weah så sprang väljarna iväg och röstade bort Tarpeh ur valet.

Allt detta påstår i alla fall ADP. Allt vi vet är att det stämmer att Weah kom hem, pratade om en gammal fotbollsskuld – och att opinionen vände efteråt. De bredare politiska analysen återkommer vi till när Ines ordnat det här med internet.

/Simon Bank

Kvalveckan rullar vidare, och jag tänkte att vi kunde ägna måndagseftermiddagen åt att fördjupa oss i några av de ämnen som dominerat bloggen de senaste dagarna.

***

Egypten-Algeriet, säger ni. Den här Spiegel-länken, säger jag. De läsare som inte kan läsa tyska är bara att beklaga, för den här artikeln ger er i stort sett allt ni behöver veta om veckans allra mest uppmärksammade match..

Det är den politiska bakgrunden – de algeriska militärkommandonas som deltog i den egyptiska arméns operation för att korsa Suezkanalen 1973, och de egyptiska specialförbanden som fritog Ahmed Ben Bella från sitt ökenfängelse, och därmed banade väg för en mer ”Egypten-vänlig” regim i Alger. Det är fotbollshistorien – först OS-kvalmatchen 1983, sedan skandalkvalet 1989, då algeriska legendaren Lakhdar Belloumi påstås ha förblindat den egyptiska lagläkaren genom att trycka en flaska i ögonen på honom. Och det är förstås nutiden – de tragikomiska anekdoterna om imamen Khalid al Gindi som motiverade det egyptiska laget genom att säga att Allah förväntade sig att laget skulle utföra samma typ av mirakel som Noak gjorde då han byggde Arken, och om egyptiskan Fatima, som skiljde sig från sin algeriska make eftersom deras ”positioner inte gick att förena”.

I en sorts dussinmultiplicerad Assyriska-parallell har även den algeriske mittfältaren Khaled Lemmouchia gått ut och hävdat att matchen aldrig borde ha spelats.
– Jag kan säga att vissa spelare i vårt lag var som paralyserade föra matchen. Vi är människor, vi har familjer, glädjeämnen och rädslor precis som alla andra – och Fifa fick oss att spela i den här kontexten.

***

Bosnien-Portugal, säger ni. Då har vi det här efterspelet, säger jag. Den bosniska delegationen menar att de blivit trakasserade i Portugal, att de utsatts för medvetna sabotage för att försämra deras chanser. Den här gången var det inte bara supportrarna som blev utsatta – säkerhetskontrollerna utanför arenan var så långsamma att hundratals bosniska fans inte hann in förrän i andra halvlek – utan journalister, ledare och spelare. ”Det värsta jag någonsin varit med om under alla mina år med landslaget”, skriver journalisten Sinan Sinanovic, och menar att portugiserna hållit den bosniska truppen gisslan.

Säkerhetskontrollerna vid lagets inresa tog över en timme, och på väg hem fick spelarna vänta på landningsbanan i drygt två timmar i väntan på avresetillstånd.
– Portugiserna har visat vilka de verkligen är med sina provokationer, säger avstängde lagkaptenen Emir Spahic.
– Portugiserna har förolämpat oss, men nu kan inget hjälpa dem, säger förbundskaptenen Ciro Blazevic.

***

Hela diskussionen om landslagens betydelse och symbolik fick för övrigt en intressant vändning tidigare idag. Det regionala parlamentet har nämligen intagit en hållning som gör att de framöver kommer att välkomna både cykelloppet Vuelta a España och det spanska fotbollslandslaget till Baskien.

Senast Spanien spelade en landskamp i Baskien var när de mötte Turkiet i en EM-kvalmatch i Bilbao, 1967.

***

Till sist, ännu ett inlägg i kölvattnet av Robert Enkes tragiska död, men ett som är mer värt att lyssna på än väldigt många andra. Gamla Liverpool-stjärnan Stan Collymore skriver om sin egen kamp mot demonerna.
– För fem år sedan kom jag tillbaka från Real Oviedo, och slängde upp repet runt trädet. Jag var mer än beredd att ta mitt eget liv, men är så glad att jag aldrig gjorde det. Jag har haft sex allvarliga depressionsperioder sedan jag var 18, och jag har suttit där med bältet runt halsen eller åkt iväg med bilen för att kasta upp repet på trädgrenen. Allt var gjort i fullständigt lugn – utan hysteri eller med beteendet hos en galet stirrande man. Det var bara en lösning på ett problem som fyra av tio britter antingen lider av, eller känner någon annan som gör.

Just nu funderar Stan Collymore på ifall han ska orka tacka ja till att medverka i en BBC-dokumentär som är tänkt att handla om just depression inom fotbollen. Jag hoppas att han hittar kraften.

/Erik Niva