Let´s Get Out of This Country

av Erik Niva

Två ekon från förr som jag inte kan låta bli att höra när Erik Hamrén sitter i sin smoking och meddelar att Zlatan Ibrahimovic tvekar kring en fortsättning i det svenska landslaget.

Det första är ett sånt där lite oklädsamt pompöst vad-var-det-jag-sa-påpekande. En gång i tiden – vi kan kalla epoken för åren f.La, före Laul – hade ju den här bloggen ett eget web-tv-program. Bank&Niva var en sorts testverksamhet för sportredaktionens multimediala ambitioner, och även om slutomdömet var att det behövdes en rultig kille från Partille för att lätta upp våra långrandiga utläggningar så var det i alla fall i det här sammanhanget som jag först lanserade en teori som jag då fick flera hölass med skit för.

Det måste ha varit i april 2008 då jag gick ut och sa att jag tvivlade på att Zlatan Ibrahimovic skulle spela för det svenska landslaget så särskilt många år till.

Jag tyckte att mönstret fanns där, och att tecknen var näst intill övertydliga. Vi hade de ansträngda relationerna till både medier, förbundskaptener och vissa lagkamrater. Vi hade ett allt tuffare klubblagsprogram kombinerat med en allt slitnare kropp. Och vi hade den överdrivna kravbild som nästan alltid följer med en stor stjärna från ett litet land.

Ett drygt år senare hade vi dessutom en profetia från Man Citys irländske landslagsvägrare Stephen Ireland. Jag refererade till det här på bloggen för någon månad sen, men nu drar jag det igen eftersom det är den hittills absolut bästa insikten kring hur en ny generation av fotbollsspelare resonerar kring landslagsspel.
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Zlatan Ibrahimovic har etablerat sig som en av världens bästa fotbollsspelare, men under åtta år med det svenska landslaget har vi aldrig fått se mer än glimtar av hans vidunderliga förmåga. Vi har en klack mot Italien och ett par mirakel på Ferenc Puskás-stadion. Det vore verkligen synd och skam om det inte blev mer än så.

/Erik Niva

Slowhands of Arabia

av Simon Bank

Malmö, sidstorm och motvind från alla håll. Krister Kristensson-tacklingsväder.

Och vad gör jag här?

Samma som ni. Väntar på gala, bollar av diamant och guld ska delas ut och svensk fotboll ska le och låtsas som att allt är så fint och rätt och lyckligt i skuggan av missade VM och träffade Assyriska-spelare.

Sånt.

Ja, och så undrar jag precis som ni mest av allt vad Chippen har för sig.

I lördags spelade i alla fall Al-Hilals kycklingar, U23-laget, match i Prince Faisal Bin Fahd Cup. Och medan Christian Wilhelmsson och åldringarna tog sig en tredagars ledighet så visade juniorerna att de vet hur man öppnar en fotbollsmatch.

Nawaf Alabed, två sekunder. Det sägs att det ska vara the fastest goal in the history of the world. Själv undrar jag mest om det inte på något sätt är en välsminkad Paul Robinson som står i andra målet?

/Simon Bank

God Save the Team. I Mean it, Man.

av Simon Bank

Hmm. Lurig helg att summera. Det var en zapp-söndag mellan allsvenskt kval och powerfotboll i Premier League, med italienskt supermöte och en franska match-på-miljarden framåt kvällen.

Eftersom Erik Niva säkert redan är i färd med att leta målklipp, och eftersom jag är på väg ner till Malmö och lite guldbollskalas, så kan vi väl lika gärna spalta upp de lite lösare delarna av den moderna fotbollen:

Hitler, Mussolini, Sex Pistols och lite fransk hiphop.

Om ni hängt med något sånär i den engelska ligafotbollen de senaste dagarna så har ni sett att den här poppy-traditionen – ni vet de där små röda blommorna som alla brukar bära i knapphålet så här års – tagits ett steg till.

Bakgrunden är enkel, gammal och poetisk. Efter första världskriget, när krigsfälten lämnades med sina döda och sin söndersprängda gyttja så var vallmo det enda som växte där. I England började man bära vallmon som en minnesakt för att hedra dem som dött, och sedan dess har det kommit att symbolisera alla de britter som dött i fält i olika krig.

Nu har Daily Mail drivit en tung kampanj för att få alla klubbar att bära en broderad variant av poppyn på sina matchställ. Ni såg dem säkert i helgen. Saken är den att tre klubbar valt att inte göra det: Bolton, Manchester United och Liverpool. I går sprang alltså Wayne Rooney runt utan vallmo, medan Michael Ballack – från ett land där vart tionde invånare dog på andra sidan i kriget – hedrade fallna engelska soldater.

Mer på samma tema: CWGC (Commonwealth War Graves Commission) har startat ett samarbete med Premier League för att öka kunskapen kring världskrigen och offren som gjordes där. David Beckham och Theo Walcott finns med som affischnamn. Walcotts bidrag är känslosamt, han intervjuar sin farfar vid krigskyrkogården i Runnymede. Både hans far farfar har arbetat halva sina liv inom militären. Dvd-filmen Glory Days handlar om de fotbollsspelare som ryckte in under krigen, och är speciellt riktad mot den yngre generationen.

Och tja, de kan ju behöva det.

I en undersökning gjord av krigsveteraner fick tvåtusen engelska barn mellan nio och femton år svara på kunskapsfrågor om andra världskriget.

13,5 procent trodde att Hitler upptäcka tyngdlagen 1650.

Sju procent trodde att han var tysk förbundskapten.

Åtta procent trodde att symbolen för Remembrance Day ser ut så här:

maccas-logo-bevelled-golden-arches2_nuncscio.jpg

 •••

Och om vi nu är inne på minnet och historien:

Känner ni till Dainton Connell? Dom kallade honom ”The Bear” och var en rätt mångsidig karaktär. Han jobbade som livvakt åt Pet Shop Boys, men var mest känd som legendarisk Arsenal-fan, enligt många var han en av deras toppgrabbar även på huliganscenen och han hyllas som en av centralgestalterna i The Herd, men själv menade han att det inte riktigt stämde och det finns annat som gjorde honom speciell.

Den brittiska huliganromantiken är en tröttsam och genomkommersialiserad genre, så vi släpper det fenomenet. Om Connell var en huligan och en top lad, så var han i alla fall mer än så. Bland annat ska han ha varit den som under 80-talet såg till att högerextrema grupper fick svårt att hävda sig eller rekrytera på Highbury.

När Björnen körde ihjäl sig i Moskva 2007 kom tretusen till begravningen, alla ifrån Ian Wright och Lee Dixon till Pet Shop Boys. De ville hålla en minnesceremoni på Emirates, men nekades av klubben – men det sattes upp en minnesskylt, och nu har den skylten blivit en symbolfråga.

De lokala myndigheterna vill nämligen ta bort den. Det har klagats. Och för många är det ett tecken till på att den gamla tidens publik exkluderats och stängts ute.

Bland dem som protesterar: Johnny Rotten, Pistols-legend och Arsenal.

– Never trust a politician. They will find a way of destroying everything that used to make a community. They will take it out, whether it be me, Dainton or anything to do with Arsenal proper. At the last Pistols gig I raised a flag – the Dainton flag – which all Arsenal know about. The Bear. That’s how we know him. Dare I say, a proper Gooner, säger Rotten i en inervju med the Tribune.

Han har mer att säga där. Om den moderna fotbollen och om the Arsenal, och det är nästan lite rörande att höra att fan blivit religiös och punkaren nostalgisk.

– Arsenal, love ya, lower the price of the tickets and let the locals back in because we’re not all employed round here.

Emirates? Han har aldrig varit där, trots att han har säsongsbiljett. Han låter familjen ta hand om den istället.

– Det verkar vara mer som en cricketpublik. De verkar ha kvävt the community spirit som brukade vara Arsenal. Så länge som där finns 60 000 som skriker hjärtat ur sig är jag nöjd, men det verkar vara 60 000 som blivit tillsagda att sitta ner, vara artiga och njuta av sina bekväma säten.

Ja, och så säger han en del om spelet mot Spurs häromhelgen (”nästan zenbuddhistiskt”), men någon jävla måtta får det vara på hur mycket plats vi släpper ifrån oss i den här bloggen.

•••

Två små saker till, bara, innan bloggen förvandlas till roman.

Helgens bästa läsning hittade vi i irländska the Independent. Dion Fanning tar avstamp i en enkel tackceremoni som hölls i Tipperary och drar linjer tillbaka till Giovanni Trapattonis barndoms- och hemby Cusano Milanino. I grunden är det ett porträtt som lika gärna hade kunnat vara Alex Fergusons livsteckning, bara doppad i väldigt mycket lombardisk olivolja.

Vi får veta vilka caféer Trap hänger på, att han dricker campari och bitter orange, att han har ett ofattbart minnesregister och att han ”var deprimerad en halv dag när Irland lottades mot Frankrike (det är en mekaniker i Pasquale Piccolos garage, stället där Trap hämtar sina match-dvd:er, som berättar det).

Här har ni hela kalaset.

•••

Och sist, då. Jag ska ge er en analys av OL-OM när jag hämtat mig efter den matchen. Prognosen säger mig att det kommer att hända inom 25 år. Eventuellt.

Men en liten detalj förtjänar ni att ta in redan nu.

Lyon sprang ju in med en väldigt speciell dräktsponsor, en som trotsade oddsen så det stod härliga till. I spelkategorin ”Vilken fransk klubb kommer först att spela med en hiphop-artist som sponsor” såg oddsen ut så här:

Marseille 1,22.

PSG 1,9.

Lyon 67,5.

Men OL tog alltså hem priset. Mot Marseille spelade de i tröjor med artistnamnet Kool Shen tryckt över bröstet. Shen var med och bildade det briljanta Paris-kollektivet NTM, han är född ute vid Stade de France i Saint-Denis och jag kan sätta en veckolön på att han håller på PSG. Men nu ville Universal lansera hans nya skivsläpp på Kim Källströms mage, så då fick det bli som det blev.

Han kunde ju valt en sämre match, om man säger.

/Simon Bank

Aux armes! Aux armes!

av Simon Bank

Jesus. Josef. Maria.

Varför gör ni så här, OM? Vad vill ni oss? Vad har ni att säga oss? Varför spelar ni inte bara fotboll som alla andra lag i världen? Varför är ni det enda lag i världen som får en Tottenham-supporter att känna sig som att han håller på… Socialstyrelsen? Varifrån får ni dumheten och energin och kraften och sinnesslöheten och Gabriel Heinze? Hur tänker ni att Dede Deschamps ska överleva det här?

jesus!.jpg

Môcke bra:

Lisandro Lopez – Koné

Môcke, môcke bra:

Govou – M’Bia

Môcke, môcke, môcke bra:

Pjanic – Niang.

/Simon Bank

Can’t Sleep in the Wake of Saturday

av Simon Bank

Idag är det de stora som slåss, men det var ingen lördag att skämmas för heller.

Vad hade vi?

Först som sist: Ett brott mot alla fotbollens rättvisestatuter när Spurs bestal Sunderland på tre poäng at the Lane. Sunderland, med fem ex-Spurs i laget, gjorde matchen – men de gjorde inte målen, inte ens när Darren Bent fick chansen från elva meter.

Keane gjorde si, Huddlestone gjorde så. 2–0. Sorted, thank you very much. 

Två målskyttar där. På andra sidan norra London gör alla mål. Varenda en. Dra på Teddy Lucic en Arsenal-tröja och han kommer att göra mål direkt. Aaron Ramsey imponerade och Cesc Fàbregas var sitt vanliga, Cesc-lysande jag när de gjorde ett, två, tre och fyra mot Wolves.

The Legend that is Graham Alexander gav Burnley 1–0 i Manchester från elva meter, i en ge-och-ta-match där City gick från 0–2 till 3–2 med bland annat ett smart men turligt mål från SWP och ett målskyttsmål av Craig Bellamy – bara för att se Burnley och Kevin McDonald kånka med sig en poäng hem. Up the Clarets.

Mer målfester? Jajjemen. Blackburn och Pompey gjorde fyra ihop (3–1), and Villa hit Bolton for five i en match där Johan Elmander i alla fall spräckte sin målnolla. Tröst för tigerhjärtan.

Från andra sidan gränsen ska vi förstås ge er målen som avgjorde det walesiska derbyt. Paulo Sousas Swansea fick två tidiga mål av Nathan Dyer och Darren Pratley, men behövde ett Pratley-mål till för att få 3–2.

Happy faces all around, och om ni undrar över swim-away-ramsorna så handlar det om något gammalt huliganslagsmål. Swansea jagade, bokstavligen och för länge sen, ut Soul Crew i havet.

•••

Söderöver och senare var det förstås Madrid-derbyt som alla snackade om. Erik Niva skrev, och jag hade inte skrivit det bättre mycket bättre själv: I realiteten är Atlético Madrid en president och en ägare ifrån att ens vara en riktig fotbollsklubb.

3–2 efter sena dödsryckningar av Atléti, som mest visade att Real Madrid fortfarande är väldigt ömtåligt – och att Kun och Forlán fortfarande kan sitt hantverk, trots allt.

Barcelona Zlatans Barcelona joggade hem 4–2 mot Mallorca, i en match vi minns som en att sortera in i Zlatan Ibrahimovics stora kursbok om klackar och som en där Titi Henry, kors i taket, gjorde mål igen.

Mer Madrid: Lotinas Depor behövde bara nio man för att stapla tre nya poäng efter ett besök hos Getafe. Det såg ganska enkelt ut.

I Bundesliga var vi övertända inför BiH-mötet Hoffenheim–Wolfsburg. Vad vi fick? En första halvlek där Hoffenheim körde över vargarna, och en andra då de bytte roller. Ibisevic öppnade bosnakontot, Misimovic volleykvitterade och Grafite bröt in och straffade en tidig bollförlust som skyttekungar gör. 2–1 till Wolfsburg, och undrar ni vilken sorts lag de är så är de den sorts lag som har råd att sätta Oba Martins på bänken efter att han gjort två mål i föregående match.

I Bayern vet ni ju både att FC Hollywood krisar och att Daniel Van Buyten leder den interna skytteligan. Här är bevisföremål A, och här är bevisföremål B.

Söderut, söderut. Ligue 1:s mest fascinerande saga just nu heter Auxerre. För ett år sen skrattade alla åt dem och deras havererade lagspel, men under 2009 har de samlat totalt 58 poäng. Det är, för att ta ett exempel, tre mer än Lyon tagit.

Igår fick AJA självmålsjhälp för att slå Le Mans, men sex raka segrar är ändå sex raka segrar.

Nissa Bella har också vänt sin säsong, Loic Rémys sanslöst orättvisa slutsekundsstrike i Paris gav Le Gym tredje raka segern.

•••

I Italien rullar showen vidare. Från Bergamo kom ett nytt meddelande till Raymond Domenech när fenomenet vi känner som David Trezeguet gjorde sitt 167:e mål för Juventus. Det är lika många som Omar Sivori gjorde, och placerar Trez i historieböckerna i en av världens finaste klubbar. Inte för att det är sånt som räknas när man tar ut landslag, men ändå. Juve vann med 5–2 mot Atalanta, Conte-effekten har stannat av.

I Portugal hände inte mycket, men tillräckligt för att vi ska kunna ge er dagens vakraste mördarvolley, inspikad av parispojken Yves Desmarets för Vítoria Guimaraes mot Braga.

…och är vi ändå inne på den sortens bomber så ska ni lägga ett par sekunder på att se Fabian Ernsts vänsterslägga för Besiktas i segermatchen mot Trabzon.

Till sist kan vi lämna Europa för att, som en liten hyllning till dubblish-AIK, tala om att gammalt krut aldrig… ja, vad fan nu gammalt krut aldrig gör. Gamle gnagargrabben Nik Mrdja kan fortfarande göra mål, var vad jag ville ha sagt.

Och om ni nu tror att A-League är ett ställe där allt är lätt och enkelt så får ni nog ta och tänka en gång till. Det där hade till och med Liz Lambert varit stolt över.

Såså. Nya dagar, nya insatser, nya matcher.

/Simon Bank

Den Goldenen Schlagstock

av Erik Niva

Som uppföljning på den där ultrasdiskussionen häromdagen. Vi lyfter ju ofta fram den tyska fotbollskulturen som ett sorts föredöme vad gäller läktarkultur. Vi gör det med rätta – ingen annanstans finns samma lyckade kombination av tradition och modernitet, av äkta engagemang och sunt förnuft – men det innebär ju verkligen inte att Tyskland är någon sorts läktar-Xanadu.

Ju längre ner i seriesystemet du sjunker och ju längre österut i landet du reser – desto värre läktarproblem.

I veckan var det dags för det nordtyska öst-väst-höger-vänster-derbyt mellan Hansa Rostock och St Pauli. 23 Rostock-anhängare greps och 27 poliser skadades.

Även i Tyskland är känslan just nu att läktarkulturen står och väger, att den kan ta vägen lite vart som helst – och alltid pigga 11 Freunde gör journalistik av det. I kölvattnet av oroligheterna i Rostock bjöd de in till samtal mellan Wilko Zicht från Bündnis Aktiver Fußball-Fans (Alliansen för aktiva fotbollsfans) och Jörg Radek som är federal polissamordnare i de här frågorna.

Början av diskussionen visar på vidden av det avstånd som måste överbryggas:
* Mister Radek, känner du till ”Guldbatongen”?
– Jag känner till många utmärkelser inom den tyska poliskåren, men ”Guldbatongen” säger mig ingenting.
* Det är priset som herr Zichts organisation varje år delar ut för ”mest orättfärdiga supporterbehandlingen” inom de tyska säkerhetsstyrkorna.
Radek: – Det visar på hur spända relationerna är mellan polis och supportrar. De som vill ha en vacker upplevelse får den störd av andra. Och polisen ska stå däremellan, som en sorts domare. Det skapar missuppfattningen att det är polisen som är glädjedödaren.
Zicht: – Polisen har definitivt en otacksam uppgift. Men med ”Guldbatongen” pekar vi ut aktioner som är extremt misslyckade. Vi känner ofta att polisen helt saknar självkritik.
* På andra sidan har vi fans som har på sig tröjor med trycket ”All Cops Are Bastards”. Är fans och poliser naturliga fiender?
Zicht: – Jag tycker att det har blivit värre på senare år. Den avslappnade inställningen från VM 2006 har inte följt med in i vardagen. Det har frustrerat många fans.


Jag ska inte ta er igenom hela samtalet, men är ni intresserade av de här frågorna – och behärskar tyska någorlunda – rekommenderar jag den här länken.

***

Det här var också en match som – till skillnad från när Kenny Pavey firade mot Norra Stå – gör det befogat att diskutera spelarnas ansvar.

***

Kvar i Tyskland, och en intervju av helt annan karaktär. Som uppladdning inför Bosniens VM-kvaläventyr nästa helg står vi idag inför internmatchen; Wolfsburg med Džeko och Misimović mot Hoffenheim med Ibišević och Salihović. Bild har ställt frågor om Hoffenheim-spelarna till Wolfsburg-spelarna, och fått en del… intressanta svar.

Först har vi Misimović om Salihović:
* Vem av er blir först uppraggad på diskot?
– Vi går direkt till baren.
* Om Salihović vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– ”Plattfuß am Nil” (den italienska filmen ”Piedone d’Egitto”, på svenska ”Plattfot på Nilen”), eftersom han har 46 i skostorlek.

Och så Džeko om Ibišević:
* Vad gillar du hos honom, och vad gillar du inte?
– Jag gillar inte hans frisyr. Ibland ser Vedad ut som en skolpojke. Men hade jag kunnat få hans ögon hade jag inte tvekat en minut.
* Vem blir först uppraggad på diskot?
– Här är det 50-50. Vissa gillar mig bättre, andra föredrar honom. Ett solklart kryss.
* Om Ibišević vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– Huvudrollen i en porrfilm vore idealiskt för honom.
* Vem snarkar högst?
– Jag vet bara hur brutalt högt sopan Misimović snarkar. Om Ibišević snarkar lika högt är det godnatt för mig.

***

Jens Lehmann har förresten varit ute och dundrat mot den nya generationens fotbollsspelare och deras ovilja att göra allt för en framgång, men hans idéer är ärligt talat inget vi inte hört förut:
– Tidigare var framgång allt. Vi fick match-, poäng- och segerbonus. På den tiden visste ingen vad som hände om man blev skadad. Vem ska betala mina räkningar? Ska jag behöva hitta en ny karriär? Nuförtiden har de unga spelarna tjänat tillräckligt med pengar efter tre eller fyra Bundesliga-säsonger för att vara nöjda och mätta.

Nä, på samma tema väljer jag istället att lyssna på Middlesbroughs nya manager Gordon Strachan. Han har nämligen inventerat sin nya trupp – och kommit fram till att problemet med den är att alldeles för få spelare däri är gifta:
– Emmanuel Pogatetz är en av bara tre spelare som är gift, och det är helt otroligt i en värld som är tänkt att vara för män. Jag har aldrig stött på något liknande i hela mitt liv. Men så ung är alltså vår trupp, och det är ett stort problem för oss.

Strachan gör inte bara en poäng av åldersstrukturen på sin trupp. Han att bristen på äktenskap indikerar att det saknas personlighet, mognad och ansvarstagande.
– Det är inte det att jag kommer att ge mig ut för att leta upp fruar åt dem, det var bara det att det var en stor chock för mig. Du behöver ansvar i livet.

***

Chelsea-Man United? Atlético Madrid-Real Madrid? Inter-Roma? Äh, vem behöver sånt när du har en bunt bindgalna bosnier, en krullhårig tyskgubbe och en rödhårig skotte?

– Why did you decide to do it?
– Because it was for art.

/Erik Niva

Riot Girl

av Simon Bank

Helgdags, tunga matcher på väg in, och ni vet ju exakt vilken sorts spelare man vill ha på sin sida.

De tuffa, de rejäla, de som inte skyr några medel för att baxa hem de där tre poängen.

Kort sagt: Spelare som Elizabeth Lambert.

Mister mejlar och tipsar om den förtjusande backen i New Mexicos bidrag i MWC Women’s Soccer Tournament. Läget var knöligt redan i förväg, hennes New Mexico Lobos låg fyra i ligan och skulle i lördags möta serieettan Brigham Young Cougars. Till råga på allt hade Carlee Payne nickat in 1–0 för Brigham, så det var uppförsbacke hela vägen hem.

Det finns spelare som accepterar sånt, som viker sig och accepterar sin roll i världens och livets sammanhang.

Och så finns det spelare som Elizabeth Lambert. Hon är inte sån.

I hennes presentation på Lobos hemsida läser vi att hon gillar tacos, att hon har tre syskon att hennes huvudämne är ”occupational therapy” och att hon är ”fearless when making a challenge”. I alla fall det sista vet vi är sant.

Till saken: Det är inte så ofta som skol-soccer visas i nationell amerikansk tv, men det är väl lika bra att vi visar det bästa, mesta och alldeles fruktansvärt obehagligt värsta från Liz Lamberts match?

Hon kommer ju ändå inte att spela så mycket fotboll den närmaste tiden

/Simon Bank

Straight A’s

av Simon Bank

Medan Erik Niva underhöll Robert Laul i en tv-studio på Östermalm städade jag bland gamla magasin och fastnade i back-issues av Cahiers du Football, Frankrikes finaste kombo av satir och fotboll. När sedan små detaljer sipprade ut från programmet, som att veckans spelarfråga handlat om tidningarnas spelarbetyg, så gav det mig ett skäl att damma av en gammal favoritartikel.

Varje tänkande människa förstår att betygen mest är en liten fingervisning, särskilt de gånger när en ensam reporter ska betygsätta 22 spelare samtidigt.

Varje undersökande människa vägrar däremot att nöja sig med det svaret.

Cahiers du Football gav sig helt enkelt i kast med att förklara vad det egentligen är som avgör när l’Équipe sätter sina betyg, och… it’s very funny because it’s probably very true.

Skalan är den franska, 1–10, men poängen går nog fram:

GENERELLA KRITERIER:

•Journalisten har inte alls lagt märke till vad spelaren gjort: 5,5.

•Målvakten gör enkla räddningar på ett spektakulärt sätt: 7.

•Målvakten rör inte bollen under matchen: 5,5.

•Ett flertal spelare är svarta, 1.76 långa och 78 kilo tunga: 5,5 för allihop.

•En anfallare kommer in med 20 minuter kvar och gör två avgörande mål: Inget betyg.

SÄRSKILDA KRITERIA:

•Spelaren är mittback med ett oseriöst efternamn: 4,5 (prejudikat: Vincent Hognong)

•Spelaren är en återfallsförbrytare när det gäller att göra tabbar: 2,5 (prejudikat: Mickaël Silvestre)

•Spelaren är medelmåttig, men hans intervjuer är alltid underhållande och han har gjort vetenskap av att alltid finnas med på bild: 7 (prejudikat: Youri Djorkaeff)

•Spelaren är mycket bra, men har för vana att vara kylig mot journalister på trots: 5,5 (prejudikat: Vikash Dhorasoo)

•Spelaren är brasiliansk, talar franska efter mindre än två veckor och det är en fin sommarkväll: 8 (prejudikat: Leonardo)

BONUSPOÄNG:

•Spelaren spelar i laget som vann: +1

•Spelaren gjorde mål: +1,5

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal: +2

•Spelaren är kompis med journalisten: +2

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal, är kompis med journalisten och heter Robert Pires: +3

•Spelaren läcker uppgifter till journalisten om vad som händer i laget: +1,5

•Spelaren är mullvad i PSG: +2

•Journalisten har slagit vad med sina kollegor om att spelaren snart ska bli en stjärna: +2

•Det debatteras om varför spelaren inte spelar i landslaget: +2

•Spelaren är klar för Chelsea: +20 miljoner euro

•Spelarens namn sjungs av publiken: +2

•Spelaren spelar i ett lysande PSG eller OM: +3

MINUSPOÄNG:

•Spelaren spelade i det förlorande laget: -1

•Journalisten vet att spelaren är extremt stingslig: -1

•Spelaren är en defensiv mittfältare som gör ett extremt otacksamt jobb och missar ett par passningar: -2

•Det är en match i botten av tabellen: -1 för alla 22 spelarna.

•Spelaren är en stjärna som gjort en normal insats: -1,5

•Publiken sjunger namnet på en spelare som inte spelar: -1 till hans ersättare

•Spelaren spelar i ett uselt PSG eller OM: -3

•Spelaren går genom mixed zone utan att prata med journalister: -2

•Journalisten skulle bevakat MonacoStade Louis II, men skickades ut till Sochaux istället: -1 för allihop.

Vi i Sverige har förstås delvis andra kriterier, men eftersom det här inlägget redan rasat iväg och blivit för långt så får ni ta över och reda ut dem. Jag är mest övertygad om att vi tenderar att ge mittbackar för höga betyg, på ytterbackarnas bekostnad. Och att yttermittfältare som lyckas med en rolig dribbling gynnas tämligen otillbörligt.

/Simon Bank

The Moron Brothers

av Erik Niva

Det överlägset roligaste målet – alla kategorier – i gårdagens Uefa Cup-spel kom ju nere på Olimpico. John Arne Riise tar distansskott, Bjørn Helge Riise styr in det.
– Kul för brorsan att göra mål, men väldigt bittert för mig att vara på bollen. Men det hade kanske blivit mål oavsett, säger Bjørn Helge Riise till VG.

You couldn’t make it up.

Ett halvdant Roma lyckades också vinna över ett niomanna-Fulham till slut. Okaka Chuka nickade in bollen som gjorde Diomansy Kamaras tidiga straffmål irrelevant.

För det andra Rom-laget gick det sämre. Lazio åkte på sin värsta förlust i Europaspelet på bra många år mot ett allt bättre Villarreal, 4-1. Nilmar och Cani gjorde spelmålen, Pires och Rossi slog in varsin straff.

Och för att summera färdigt runt de italienska lagen konstaterar vi att Genoa tog en tung seger mot Lille. Giuseppe Sculli borrade ner segermålet djupt in på stopptid. Vad gäller slutminutsmål ska vi även nämna att Hertha Berlin äntligen fick något litet att glädjas åt – Artur Wichniarek sprang in vinstmålet i Heerenveen – och att Red Bull Salzburg fortsätter sin bisarra formtopp efter ett Rory Delap-mål av Franz Schiemer.

Största matchen var måhända den mellan Everton och Benfica. Engelsmännen jagade revansch efter storförlusten nere i Lissabon, men fick intet. Saviola satte punkt för ett fint anfall, och Cardozo rikoschettstötte in 2-0-bollen. Egendomligt nog har Benfica nu vunnit dubbelmötet mot Everton med 7-0.

Mål med stil och klass då? Jorå, vi har en del att ta av.

Till kvällens målskytt utser jag rutinerade bulgaren Todor Yanchev, efter hans jonglerande och volleyskjutande borta mot Basel.

Men jag ska väl ta och redovisa utmanarna också. 

Kategori: Distansskott. Hedwiges Maduro för Valencia borta mot Slavia Prag får väl sägas vara vassast här. Eller? Avihai Yadin fick på en jäkla båge för Hapoel Tel Aviv, borta mot Rapid Wien. Mehmet Topal för Galatasaray närmast därefter. En lite mer oortodox variant från Aleksandr Volonko, för BATE borta mot AEK. Och trots att en grov styrning sabbar helhetsintrycket så tar vi med Marcos Gelabert för Basel mot CSKA Sofia också, i stort sett enbart för att det är Berra Safari som drar upp anfallet.

En ensam deltagare i lobbklassen, men Anderlechts Jonathan Legear förtjänar sin plats.

Sologenombrott? En kategori för turkiska importer. Harry Kewells lilla klacknummer för Galatasaray, eller André Santos mer intensiva genombrott för Fenerbahçe?

I lagspelsklassen uppskattar jag anfallet som slutade med att Kostas Katsouranis slog in målet som gav PAO segern borta mot Sturm Graz.

Några andra målskyttar att höja på ögonbrynen åt? Tja, Chelsea-fans kan glädja sig åt att utlånade slovaken Miroslav Stoch går bra i Twente, och Man United-anhängare kan få upp förhoppningarna inför Adem Ljajićs ankomst från Partizan.

Och när vi ändå är nere på Balkan kan vi väl utgå ifrån att det nog nästan var lika bra att läktarna på Maksimir var tomma när Dinamo Zagreb tog emot Ajax. Kontroversielle serben Marko Pantelić gjorde nämligen första målet.

/Erik Niva

Ultrás, nel bene e nel male

av Erik Niva

Nyss spelat in ett Laul Calling-avsnitt med Bojan Djordjic – som briljant nog skrivs Бојан Ђорђић på hans serbiska – där den mest intensiva diskussionen kretsade kring det vi i Sverige kommit att känna som läktarkultur.

Jag undviker oftast den diskussionen, då den förs under tröttsamma former och tenderar att polarisera fram två slentrianåsikter som aldrig någonsin preciseras.

Stereotypfallet ser ut såhär. På ena sidan sitter någon bekymrad människa med pannan i djupa veck och säger:
– Vi borde ta och titta på hur de har gjort i England…
På andra sidan sitter någon upprörd ung man och eldar på:
– Vi måste ju för fan ha passion… 

Att fotbollen i England förlorat väldigt mycket av det som gjort fotbollen till en unik idrott väljer den förste att strunta i. Att den där omtalade passionen ofta slår så snett att svenska sjuåringar inte längre vill gå på fotboll ignorerar den andre. Båda anstränger sig för att missförstå.

Själv sitter jag i mitten och säger att båda har fel – men att jag själv inte vet bättre. Hur når vi en levande, bultande fotbollskultur, som inte för med sig att den vanliga normalåskådaren riskerar en flaska i huvudet eller en bengal i jackan?

Jag vet faktiskt inte. Är det verkligen en ekvation som inte går att lösa?

***

Det senaste året har det producerats allt mer journalistik med avsikt att förstå sig på den så kallade ultráskulturen. Först var det den franska dokumentären ”L’Affaire Santos”, om röran runt OM-supportern Santos Mirasierra och fängelsestraffet han dömdes till efter oroligheterna på Vicente Calderón i Madrid. Jag har inte sett den själv, men i Frankrike har kritiken mot en påstådd onyanserad hyllning varit ganska hård.

Här i Sverige skrev ju Offside ett reportage om Hammarby-falangen Ultra Boys, som jag tyvärr blev en aning besviken på. Att de här killarna lägger ner mycket tid och stor energi för att stötta Hammarby från läktarplats visste jag liksom redan.

Hursomhaver, i Italien visades nygjorda dokumentären ”Ultrás, nel bene e nel male” (”Ultras, på gott och på ont”) på tv häromdagen, och den efterföljande diskussionen pågår ännu. Perspektivet är intressant, eftersom filmen är sprungen ur själva rörelsen. Filmmakaren Domenico Mungo kommer själv från Fiorentinas curva, driver den ofta läsvärda UltrasBlog och har tidigare skrivit boken ”Cani Sciolti” (”Lösa hundar”) i ämnet.

Han har pratat med flera av de viktigaste gestalerna – alla som är de minsta intresserade av ämnet känner till Fabrizio Toffolo från Lazios högerextrema Irriducibili – och skildrat rörelsens historia, utgångspunkter och förhållningssätt.

Tyvärr är ju hela filmen på italienska, men om nu någon med mina urusla färdigheter kunde ta in det mesta av innehållet kan säkert ni göra detsamma. ”Ultrás, nel bene e nel male” streamas just nu fritt på den här sidan.

Även om man inte vet vad man ska tycka så kan man i alla fall göra sitt bästa för att försöka förstå.

/Erik Niva

Sida 124 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB