Bits’n’Bobs

av Erik Niva

Dagen efter finns det ju gott om rester i hörnen som någon jäkel måste sopa upp. Bara att ta tag i skyffeln, alltså.

Liverpool-Liverpool blev ju grejen, matchen som verkligen kommer att ge konsekvenser. Jag sätter ihop mina två pennies här, och de här meningarna är väl egentligen nyckelsentenserna:
”Vad händer nu? Läget är paradoxalt. På kort sikt tror jag inte att det finns någon tränare som kan få ut så värst mycket mer av Liverpools material än Rafa Benítez. Truppen består oundvikligen av Gerrard, Torres och ett gäng mer eller mindre medelmåttiga komplement. Och just, precis där har vi också Rafa Benítez grövsta misstag. Att bygga i fem år, för att sedan stå där med en såhär ihålig och obalanserad spelargrupp – det gränsar till det oförlåtliga”.

***

De bästa nyheterna som kommit från Liverpool på hela veckan är de här. I november 1985 avgjorde välformade dansken Jan Mølby en Ligacupmatch mot ärkerivalerna från Manchester United med ett drömmål. Kruxet var bara att det var tv-strejk. De 41 000 åskådarna på Anfield var de enda som fick se privilegiet att se målet, och inte ens de fick någon repris.

Men högst upp i taket surrade en av polisens övervakningskameror.

25 år gick. Målet fick mytologiska proportioner, tacklingen mot Norman Whiteside blev allt tuffare, rushen mot det samlade United-försvaret blev allt mer vågad, kanonen som avlossades kom allt närmare att spränga nätet.

Och så visade det sig att Jan Mølby suttit på en inspelning av målet hela tiden. Efter matchen överlämnade polisen filmen från övervakningskameran till Man Uniteds manager Ron Atkinson, som i sin tur visade klass då han skickade den vidare till Mølby. Och det tog alltså sin tid, men till sist lyckades så Liverpool TV övertala dansken om att låta världen ta del av hans mästerverk.

Och så här såg det alltså ut.

***

Men Champions League, sa ni?! Den överlägset bästa individuella insatsen i Lyon kom ju från den franske målvakten Hugo Llloris, som gjorde såhär, såhär, såhär och såhär. Och då får man också berömmet som betyder något. I franska Canal+ satt självaste Zinedine Zidane som expertkommentator.
– Jag kan bara säga bravo. Även om jag brukar vilja prata om laginsatser så måste jag nu säga både grattis, tack och bravo.

***

Måste ju bara skjuta in något om händelserna på St James’ Park… f’låt, sportsdirect.com@St James’ Park.

Alltså, är det något jag inte begriper med den här nya fotbollsekonomin är det fixeringen vid att sälja ut arenanamnen. Det är helt enkelt inte värt det. Allt kan visserligen köpas för pengar, men vissa saker borde inte kunna köpas för vilka pengar som helst.

I ena vågskålen ligger 117 år av historia och en väldigt stor del av Newcastle United’s identitet. I andra vågskålen ligger ett par miljoner pund.

Jag fattar helt enkelt inte hur man kan komma fram till att det senare är tyngre än det första.

***

Jag tycker att det är smålustigt att Barcelona har blivit fast på flygplatsen i Kazan, på grund av någon sorts motorfel. De har tjatat om en mardrömsresa hur länge som helst – och då flyger de in och ut ur Tatarstan med sin chartrade direktrutt. Ska en vanlig, dödlig människa – typ jag – ta sig till Kazan, då måste han börja med att byta i Moskva. Och enligt arketypisk sovjetisk planering ligger alltså internationella Sheremetyevo och inhemska Domodedovo sex mil ifrån varandra, på helt olika sidor om staden.

Att ta sig däremellan i Moskva-trafik tar åtminstone tre timmar, bara det, enkel väg. Appropå ingenting.

***

Vad hade vi mer? Jo, Bayern München är ju det enda krislag som kan mäta sig med Liverpool ute i Champions League-världen. Efter hemmaförlusten mot Bordeaux har Bild listat klubbens sju värsta misstag, och det är väl på sin plats att ni får ta del av dem:
* Taktiskt kaos. 18 matcher under Van Gaal, 18 olika uppställningar.
* För många anfallare i truppen.
* Användandet av Philipp Lahm som högerback.
* Värvningsmetodiken. Vare sig Goméz eller Tymotjuk köptes med Van Gaals välsignelse.
* Transferflopparna. Både Pranjic och Braafheid beskrivs som direkta felköp.
* Beroendet av Ribéry och Robben.
* Arrogansen. Louis van Gaal tycks ha lyckats med det omöjliga – att vara mer arrogant än bayrarna själva. 

***

Didier Drogba kom ut på andra sidan Tom Henning Øvrebø med två mål, och spelar något av sin bästa fotboll i karriären. Appropå det där vi pratade om häromsistens – värdet av att ta impulser från andra sporter in i fotbollen – har också Drogba pratat om sin basketbakgrund de senaste dagarna:
– I basket har du alltid försvararna väldigt tätt inpå dig, och du måste använda din kropp och din styrka för att hålla undan dem. Koordinationen mellan dina fötter och resten av din kropp måste vara väldigt koordinerad, och det här har verkligen hjälpt mig i en kontaktliga som Premier League. När jag är närmarkerad måste jag skapa mitt eget utrymme för att få iväg ett skott, och det är precis det som du gör hela tiden på en basketplan.
Drogba har fortfarande en mini-plan hemma i huset i London.
– Till och med när jag går upp för att nicka har jag hjälp, för det är precis samma hoppteknik som jag hade använt för att dunka.

***

För att fortsätta på det här från-det-ena-till-det-andra-spåret så spelades det ju Premier League-fotboll igår också. Bra match. Ashley Young satte en pärla i krysset för Aston Villa, men ett hårt pressat West Ham hämtade återigen kraft ur sin status som The Academy of Football.

Vi har lärt känna den egna produkten Mark Noble vid det här laget, men nu uppmanar jag er att även bekanta er med 20-åriga stjärnskottet Zavon Hines. Själv blev jag hänförd i matchen mot Liverpool för ett par månader sedan. Raketsnabbe Hines sysselsatte det röda försvaret helt på egen hand, och såg ut som den optimale partnern för Carlton Cole. Igår avgjorde han i 93:e. Remember the name.

***

Avslutningsvis, precis en sån här historia som bara måste komma fram för att ett U17-VM i Nigeria ska kännas som ett U17-VM i Nigeria. Inför turneringen har Fifa försökt komma åt sådant här ”åldersfusk” genom att MRI-scanna spelares skelett. Det är tveksamt om de har lyckats.

Nigerias kapten Fortune Chukwudi tycks i själva verket vara någonstans runt 25.
– Säsongen 2002-03 var jag ordförande för Sharks Football Club i Port Harcourt. Vi hade ett farmarlag, och där var en av nyckelspelarna killen som just nu är kapten för U17-landslaget. Han sa sig vara 18 då, och det här är alltså sju år sedan, säger den rätt tunga fotbollsprofilen Adokiye Amiesimaka.

Nu undrar vi mest ifall han känner Oba Martins?

Känner ni för att fördjupa er i ämnet är hur som helst det här artikeln för er. Justin Akpovi-Esade – whoever that may be – skriver i nigerianska The Guardian.

/Erik Niva

 

 

Rafa Conclusion

av Simon Bank

Jadu, Rafa, det här var nog det hela.

Liverpool har inte särskilt mycket till alternativ, du har gjort ett fantastiskt arbete, men nu finns inget kvar.

Inget förtroende. Inga framgångar. Inte ens den där fenomenala förmågan att krångla fram resultat när det som bäst behövs.

Liverpool är ute på en golgatavandring över världens fotbollsplaner, och Lyon var inte dummare än att de kände bloddoften och satte tänderna i Rafa’s Sad Bunch. LFC var försiktigare, mer tillbakadragna än på evigheter. De brukade vara bäst i världen i spelet utan boll, men då presstyrde de matcherna dit de ville. Nu sjönk de hem, fick ett fartfullt OL över sig och litade på att de skulle tunna ta tillvara på det lilla de fick.

De fick lite kontringar och fasta, Lloris fick visa vilka fantastiska målvakter det finns i Ligue 1 (en av världens bästa målvaktsligor), och till slut – efter att Lloris och Reina bytt superräddningar och matchen slutat andas – kom livlinan från ingenstans

Klumpedunsen Ryan Babel skickade upp bollen i krysset från 25 meter, och det såg ut som en gammal historia om Liverpools inneboende stolthet.

Det blev inte det. Det blev en ny spik i en rafaröd kista, och andra raka stopptidstappet mot Lyon.

Lisandro Lopez, 1–1. Game over i Champions League. Game over för Rafa?

Samtidigt, på en annan plats: Fiorentina började sitt onsdagsjobb fint mot Debrecen. Marchionni har en bra vecka och prickade Mutus skalle för 1–0. Gergely Rudolf fortsatte sin supersäsong med ett fint 1–1, och sen var det pausdags innan Dario Dainelli smög upp och spräckte sin europeiska målnolla och både Montolivo och Marchionni fick ett ord med i mållaget.

Resten var kosmetika:

4–2 Coulibaly.

5–2 Gila.

•••

Annars kan vi väl börja där det började.

Barcelona Zlatans Barcelona var livrädda för sin värsta motståndare sedan Milan 1994: MINUSGRADERNA. Och jo, och ja, 6–1 i skott på mål för Barça mot Rubin räckte inte till mer än 0–0 och en rätt marig situation i gruppen. Eller, det är mest en chimär, de kommer naturligtvis att krångla sig vidare – men krånglet i sig är ju mer än vi väntade oss.

Närmast? Zlatan Ibrahimovic, efter halvannan minut av matchen.

CCCP attackerar på bred front den här vintern. Dynamo Kiev vet hur man spelar vinterfotboll, och Andrij Sjevtjenko kan sin Milano-fotboll. 1–0 mot Inter, blixtsnabbt och briljant, och det dröjde tills dödssekunderna innan Inter reste sig och stal både match och gruppgrepp.

1–1 Målmannen Milito.

1–2 Superköpet Sneijder (assist: Bogusj)

Sevilla Stuttgart-sågade sig till 1–0 på ett elegant vis, Jesus Navas igen. Fiorentina-köpet Kuzmanovic vallade in kvitteringen via Julian Schieber. 1–1. I samma grupp blåste Rangers först liv i sina slutspelschanser, all thanks to Lee McCulloch och en målvakt på skojhumör, för att sedan tappa bort dem när Onofras kopierade Babels mål rätt av.

Grupp H, då? Jo, de bjöd på lite försvars-slapstick. Arsenal och Cesc Fabregàs fick snällt första målet av AZ:s Sergio Romero. Det andra gjorde lille Nasri helt utan hjälp och när den briljante 500-miljonersmannen Cesc öppnade andra med 3–0 så tog ett ekonomiskt plågat AZ fram kulram och skämskudde. Det stannade vid 4–1 efter att Diaby och Jeremain Lens gjort varsitt.

•••

I Belgien var det Olof Mellberg som stod för försvarsmissandet, med en kissande hund-pose en bit ovanför backlinjen. Kongolesen Mbokani tackade och tog emot. 2–0 till slut, efter att Milan Jovanovic returnickat.

That’s it and that’s that.

Visst var det en märklig kväll?

/Simon Bank

 

I Wish I Was a Baller

av Simon Bank

I väntan på en krasch. Lyon–Liverpool ikväll, Assyriska-Djurgården, och för dem som råkar ha placerat sina sympatier åt det röda eller blå håller är det mer ångest än fotboll.

Därför rycker vi in med en gullig liten historia, så här före allvaret.

I Sverige diskuteras ju just nu om planinvasioner är bra eller mindre bra, och vet ni – det diskuterar man i Brasilien också. Vi brukar ju kuriosa-rapportera om slagsmål och kaos och det ena med det tredje, men samtidigt ska man ha klart för sig att det finns regelverk även där. Så när en supporter rusade in på planen efter en halvtimme av São Paulo–Internacional i förra veckan snackades det om att São Paulo riskerade att tvingas spela inför tomma läktare eller till och med på neutral plan som straff.

Men jag hoppas att det inte blir så. Det är ju en rätt gullig historia, alltihop.

Så här var det: Leonardo David Lima är 18 år. Han jobbar som servitör, men tränar fotboll på söndagarna och drömmer om att få bli proffs. Det är det enda han tänker på, det enda han vill. För ett halvår sen flyttade han in till São Paulo från Piauí uppe i norr, för att jaga den där drömmen.

De senaste två månaderna har en plan vuxit fram i honom. Man kan ju, som Erik Niva och Roger Gustafsson berättat för er, lägga ner 10 000 träningstimmar för att bli en stjärna. Men om man är som Leonardo David Lima så tänker man lite längre och mer banbrytande än så. Är man som Leonardo David Lima så hittar man genvägarna.

Inför stormatchen på Morumbi-stadion så förberedde han sig minutiöst. Han ringde till sina kompisar hemma i Piauí, han drog på sig sina fotbollsskor, sina shorts, sina fotbollsstrumpor och en t-shirt som var speciellt skapad för tillfället. Leonardo håller inte på varken São Paulo eller Inter (han håller på 4 de Julho i Piripiri), men det var ju här som chansen fanns.

Sagt och gjort. 33 minuter in på matchen klättrade han över staketen och rusade in på planen. Vakter rusade till, han brottades snabbt ner, spelarna bytte ett par ord med honom på vägen ut och publiken skrek.

På tv-bilderna kunde man se vad det egentligen stod på den där tröjan:

”Eu só quero uma oportunidade para ser jogador de futebol”.

”Jag vill bara få en chans att bli fotbollsspelare”.

Efterspelet har rullat på i ett par dagar. Domaren Sandro Meira Ricci tog upp intermezzot i sin rapport (”Inkräktaren togs snabbt om hand av polisen och avlägsnades från planen. Vi kunde inte identifiera vilken supportergrupp han tillhörde”) och förbundet utreder saken. Under tiden åkte lokalpressen uppe i norr ut och träffade Leonardos mamma, Doña Maria.

– Jag tänkte att det var för farligt att göra så där. Men han hade modet att göra det, och det är hans dröm att bli proffs och jag kunde inte hjälpa honom med det, förklarade hon.

Doña Maria avslöjade att hennes son var upprymd och glad efteråt, och bad om förståelse.

– Låt honom fortsätta, Gud välsigne honom. Hoppas han har lyckan med sig och att allt går bra.

Vad säger ni, vore inte lille Leo värd en plats i alla fall i Superettan?

/Simon Bank

Capital Capturing

av Erik Niva

Två ögonblicksbilder från två skilda delar av fotbollens London, den sista helgen i oktober 2009.

IMG_2449.JPG

Magnus, pelaren och Robbie Neilson
2:a bänkraden
Queens Park Rangers–Leicester City, Loftus Road

 IMG_2456.JPG

Kul så länge det varade.
4:e bänkraden
Arsenal-Tottenham Hotspur, Emirates

/Erik Niva

Una bella accoglienza

av Simon Bank

Kakà ville ha una bella accoglienza när han kom hem till Milano, och vet ni: ett vackert välkomnande var exakt vad han fick.

Ni såg banderollerna i Curva Sud? Ni hörde sången? Det är förstås exakt så man ska ta emot en gammal hjälte som vänt en ryggen.

Grazie di tutto, 6 anni non si possono dimenticare, ma siam venuti fin qua, siam venuti fin qua per vedere segnare il Milan

Tack för allt, 6 år går inte att förklara bort, men vi är här, vi är här, för att se Milan göra mål.

Kakàs sång, utan Kakà.

Jag grinar inuti av sånt.

Fotbollen dominerades av Real Madrid från start, som senast. De hade pratat om Didas darrighet och sköt på allt som rörde sig. Kakà och Benzema sköt mest, och till slut blev Dida ställd av en liten touch. Kakà sköt, Benz var reptilvass på returen. 0–1. Milan behövde något för att hitta in i matchen. De hade försökt med det långa spelet mot Pato, och de fick en billig straff efter en Pepe-hands. Dinho slog världens bästa straff för 1-1.

En minut senare gjorde Pato 2-1, som kompensationsdömdes bort för ruff. Två 50-50-situationer kvittades mot varandra, i något slags rättvisematte. Efter paus stannade alltihop av rätt mycket, ge-och-ta-fotbollen var mer än något av lagen egentligen orkade med, det rycktes mindre i djupled och spelades mer i sidled och även om ambitionerna och halvchanserna fanns så kändes det inte som att det fanns fler mål i matchen.

Det gjorde det inte heller.

Dramatiken på San Siro speglades inte alls hemma hos gangstergrabbarna i Marseille. OM verkade vifta bort Dusan Djuric-tryfferade Zürich på en kvart. Först med ett självmål på en fast situation (årets melodi i CL), sedan med en fullkomligt horribel domarbedömning som lät lille Fabrice Abriel få ett frisparksmål som var offside tusen gånger av tusen.

OM vore nu inte OM om de inte hittade ett sätt att krångla till det. Paris-pojken Alexandre Alphonse sprang in med 2–1, vilket komplicerade alltihop…

…tills klasspelaren Niang gjorde samma nummer åt andra hållet. Resten var mest en fråga om hur mycket OM skulle vinna med. Hilton returbombade in 4-1, lillebror Cheyrou ordnade 5-1 och klumpbrassen Brandão skickade in 6-1.

Mer franskt? Okej, då. Bordeaux åkte till Bayern, och om det är i någon sorts matcher då Yoann Gourcuff ska visa att han inte bara är en stor fisk som gillar små pölar så är det i sådana här. Och det är klart att han gjorde. Bayern valde bort försvarsspel på en Wendel-frispark, och då går det så här. Bayern hade rätt att vara lite sura på domare Proença, men fick skylla sig själva när Marouane Chamakh dödade matchen med sitt 2-0.

I Israel blev dåliga nyheter värre för Bayern München, när Juve gjorde 1–0 mot Maccabi Haifa. Camoranesi gjorde jobbet. 1-0 och klart, bra match av Buffon. Lo Stile lever och har hälsan.

Trodde ni att Wolfsburgs bosniska Besiktas-brigad hade för avsikt att lämna Istanbul utan att ha gjort mål? Dumheter. Geniet Misimovic borrade in 1–0 så här snyggt. Vänsterkantslöparen Christian Gentner fyllde på med 2–0 efter paus. Och så skulle förstås Edin Dzeko frilägesgöra ett mål också, för att göra Blazevic yngre och Carlos Queiroz ytterligare lite oroligare.

I Manchester bombade Dzagojev in 0–1 för CSKA, innan Michael Owen spräckte sin personliga femårs-nolla i Champions League och Krasic än en gång visade varför ännu större klubbar än CSKA vill ha honom.

Jag såg inte matchen, så någon får gärna förklara hur i hela fridens namn Manchester United bar sig åt för att släppa in tre mål på Old Trafford. När hände det senast? Real Madrid -03?

Det tål hur som helst att upprepa att internationell fotboll mer och mer blivit en fråga om vilka som slår bäst frisparkar. Den här gången var det Berezutskij som hamnade rätt på ett inlägg. Och då stod vi där med ett pressat United, som riskerade att tappa lite av sitt anseende.

…hur brukar de reagera då? Jo, de brukar reducera (en nick av the Ginga’ Ninja) och kvittera (ett flaxskott av Valencia). Hur man än vrider och vänder på det så får vi summera matchen med att motvilligt erkänna att det var imponerande av United att ta en poäng hemma. Wicked.

I grupp F stod allt still rätt länge, tills Kun fick ett volleyläge av det slag som Kun inte funderar särskilt länge på. Pang, bom, 1–0 till Atléti mot ett halvmotiverat Chelsea och det verkar ha varit helt rättvisande så dags. Fast… det är klart att en spelsugen, CL-comebackande Didi Drogba ville annat och kraftnickade in 1-1 och kämpade in 1-2. Men det spelar ingen roll hur demoraliserat ett lag är om man har fötter som Kun Agüeros, som kan göra mål av såna här frisparkar. 2-2, för skönhets skull.

Och i samma grupp krigade Porto sig till en seger som avgjorde gruppen. Falcão, efter 84 minuter.

Vad tyckte ni?

/Simon Bank

I Believe I Can Fly

av Simon Bank

Euronight, och hur laddar vi upp inför en kväll när Europas stora jättar ska möta varandra?

Jajjemen.

Med Spurs.

Innan ni byter kanal/börjar googla efter kaninungar eller vad ni nu gör när ni inte slår dank hos oss: Det här är inte propaganda. Grabbarna/tjejerna på The Spoiler har pekat oss på rätt väg, mot en artikel i the Times (jag känner här att jag missade att skriva ”ansedda the Times”, som man lär sig på journalistskolan) som reder ut själva grundförutsättningen för europaspel:

Man måste ju flyga dit också.

Times har frågat ut folket som flyger de engelska fotbollsstjärnorna, planpersonalen, för att få veta hur de sköter sig egentligen. Och vet ni – det finns ett gäng som får bannor, och det laget heter Tottenham Hotspur.

– Vi flyger ofta fotbollslag ut till matcher i Europa, och det är alltid intressant att se hur de sköter sig. De mest ohyfsade var utan tvivel Spurs. De åkte till Prag för ett par år sen, och allihop var mycket oartiga. Ingen av dem tackade för någonting. Särskilt en spelare, en anfallare (Spoiler pekar ut Darren Bent), satt med sina hörlurar på och vägrade ta av dem, och ingen av dem drog upp sina fönsterskärmar för start och landning.

– Däremot var Manchester United oerhört artiga. Sir Alex Ferguson var helt ”ja tack, nej tack” och hela laget var precis likadant. De satt och spelade Fifa Football på länk på sina Game Boys eller Playstations eller vad det nu var. De var som ett gäng skolpojkar. Den ende som inte spelade var Ronaldo, som bara himlade med ögonen mot mig varje gång jag gick genom planet, som om han ville säga ”Titta vad jag måste stå ut med, med de här småungarna”.

I kväll spelar United hemma, så vad ska vi göra av det här? Jo, om vi ska lyfta det från det kuriösa planet så finns det rätt mycket att läsa in.

I grunden handlar det om vad som gör ett bra lag. Om självbilder och ambitioner. Vintervåren 2008 (jag antar att det är Slavia–Spurs som flygfolket pratar om) var Tottenham en kökkenmödding av märkliga stjärnor under en tränare som inte kunde kommunicera med dem. De kunde sätta ihop en rad resultat, de kunde vinna en cup, men det fanns inte den sorts grundtrygghet som finns i ett lag som vet exakt vilka de är och varför och vad det betyder.

Manchester United är Sir Alex lag, och med det kommer ett visst ansvar. De visste då och det vet det fortfarande.

Men ikväll ser vi Milan, va?

/Simon Bank

Sweden’s Got Talent

av Erik Niva

Äh, jag hoppar över den där allsvenska genomdragningen, även om den faktiskt såg långt mycket bättre ut än befarat när jag ögnade på den. Jag bygger istället en annan brygga mellan slutet av den svenska säsongen och det eviga vidarerullandet av den stora europeiska showen.

Nej, inte Martin Mutumba. En 57-åring från Hisingen.

I förra veckan var jag i Göteborg och träffade Roger Gustafsson, som ju är chef för IFK Göteborgs akademi. Texten editionerades bort ur tidningen i stora delar av landet och lades aldrig ens ut på nätet – men med en dåres envishet hävdar jag att det minsann inte alls berodde på att den var ointressant. Det var bara det att den saluförde en diskussion som bättre lämpar sig för ett forum som… tja, typ det här.

Gustafsson menar nämligen att det är fullt möjligt och rimligt för ett svenskt lag att gå till Champions League inom en rätt snar framtid. Och gå vidare till slutspel. Och sedan vinna hela rasket.

Hans tes byggs huvudsakligen på övertygelsen om att vem som helst – och nu menar jag verkligen vem som helst – som tränar enligt IFK Göteborgs metodik i minst 10 000 timmar kommer att bli tillräckligt bra för att vinna Champions League.

Ta vilken förskoleklass som helst – var och en av de killarna har enligt Gustafsson en realistisk möjlighet att bli lika bra som Leo Messi.
 Mitt svar är ju ”ja”. I alla fall 90 procent, för man måste räkna bort de som drabbats av någon form av fysiskt handikapp och så vidare. Och nu tycker alla att jag är en idiot, jag vet, men de senaste versionerna av all den forskning som finns är entydig. I vare sig matematik, musik, kirurgi, schack eller idrott finns det något som tyder på att de som lyckas bli världsberömda har något medfött.
• Men även om jag tränat sida vid sida med Cristiano Ronaldo under precis varenda timme av våra liv så tror jag ändå inte att jag blivit en lika bra fotbollsspelare. Tänker jag fel?
– Ja, det tycker jag. Du har haft möjligheten, likaväl som han har haft den. Det finns inget som säger att du hade blivit precis samma typ av spelare som honom, men du hade blivit bra på andra saker.

Idag har de flesta allsvenska spelare inte nått upp i mer än 7000 timmars träning, som dessutom ofta varit undermålig. Och där ska då alltså skillnaden mellan de halvdana svenska lagen och de bästa europeiska klubbarna ligga. Tränar bara spelarna som de ska så spelar det enligt Gustafsson ingen större roll att ett IFK Göteborg alltid kommer att tvingas sälja sina två, tre mest lysande stjärnor – han kommer att ha minst lika många fullgoda ersättare på lager.

Texten innehöll såklart en massa argumenterande fram-och-tillbaka, innan den avslutades med att Gustafsson nickade mot mig.
– Övertygad?
• Nja. Mitt problem är väl att jag har svårt att köpa den här grundförutsättningen om att jag själv skulle kunna vara lika bra som Cristiano Ronaldo.
– Nä, köper du inte den så går det ju inte ihop. Men den så ska du inte heller jobba med IFK Göteborg.

Så vad säger ni? Har Gustafsson rätt? Är det verkligen så enkelt att jag själv slängde bort mina utmärkta chanser att bli näste Ronaldo när jag inte pallade att träna fotboll i 10 000 timmar – och att svensk fotboll förlorat ett par årtionden av europeiska framgångar då många andra svenska ungdomar gjort precis som mig?

/Erik Niva

Who’s your father, referee?

av Simon Bank

Jamen visst är det skönt att vi fått ur oss den här allsvenska säsongen, så att vi kan vända blicken utåt, mot de breda horisonterna och stora frågorna?

Jag tänkte att vi skulle öppna veckan, en Champions League-vecka och allt, med att ta upp en frågeställning som plågat mitt undermedvetna i åratal och årtionden utan att jag egentligen tagit tag i den.

Året om diskuterar vi domare, eller hur? Vi pratar om hur de blåser, om vilka de håller på, om de varnar för mycket eller lite och hur deras personligheter måste vara. Men mig veterligen har vi aldrig riktigt rett ut det absolut viktigaste.

Alltså:

Hur ska en domare se ut egentligen?

(Tanken tog skruv när jag satt på Gamla Ullevi igår, precis före match, och tittade på bilder från klassikermötet i Holland. Feyenoord fick Babovic utvisad för en idiotarmbåge, men det jag noterade var Kevin Bloms fenomenalt blonda uppenbarelse mitt i alltihop)

Mina grundteser:

•En domare ska ha den där klassiskt engelska svarta dräkten med vita detaljer. Alternativt de exhibitionistiskt skrikiga italienska i gult eller rött. De gröna dräkterna är hemska.

•En domare kan vara snygg eller ful, men hans utseende måste få dig att beundra honom – det får inte väcka dina antipatier eller din avundsjuka. Du ska vilja buga för honom eller kyssa honom, inte klappa till honom eller fräsa bakom hans rygg.

•En domare ska vara fryntlig eller rejäl eller åtminstone äga en viss tyngd. Han ska inte se ut som en långdistanslöpare som är ute efter att bränna kalorier och som har sitt armbandsur som pulsmätare snarare än tidsmätare.

•En domare kan vara flintskallig eller fönad, så länge som han bottnar i sin frisyr.

Låt oss, innan diskussionen släpps fri, exemplifiera alltihop.

Världens bästa domare, look-wise:

Plats 7: Sir Stanley Rous

domarerous.jpg

Domaren som haft störst inverkan på fotbollssporten som vi känner den, som Fifa-president och regelförnyare. Men framför allt såg han ut som en rektor, som någon som skulle kunna dela ut tio slag över fingrarna lika gärna som en varning. Det är en god egenskap för en domare.

Plats 6: Uriah Rennie.

domarerennie.jpg

Det finns något fantastiskt med domare som är så stora att publiken bara vågar bua när han tittar åt andra hållet.

Plats 5: Herbert Fandel.

domarefandel.jpg

En modern uppdatering av Stanley Rous rektorslook. En behaglig fysik; stor men inte hotande, ståtlig men inte för snygg. Ser ut som en storebror utan direkta nationella särdrag. En FN-domare.

Plats 4: Pierluigi Collina.

domarecollina.jpg

Det har så klart lite med kvalité att göra också, men om det skulle delas ut ett Beckham-pris bland domare så skulle det gå till den skallige från Bologna. Han ser ut som någon du vill hålla dig väl med. För att han ser rolig ut, och för att hans ögon ser hemska ut när han blir arg.

Plats 3: Peter Fröjdfeldt.

domarefröjd.jpg

I den där nya domardokumentären som Erik Svartholm Niva hyllat finns en fenomenalt fin bild av hur Fröjdfeldt, liggandes på hotellsängen i bar överkropp. Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Fröjdfeldt lyckades med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 2: Roberto Rossetti.

domarerossetti.jpg

Jag gillar honom inte alls, men det finns något larger-than-life i hela hans uppenbarelse som är totalt oemotståndligt. Den där italienska ”hålla korten som om de vore en tekopp”-gesten är som skapt för honom. Och han har ett krucifix hängande från sin pipa. Magi.

Plats 1: Concetto Lo Bello.

domarelobello.jpg

Snyggast på planen i alla matcher han dömde. Skrev jag att ett utseende inte fick göra dig avundsjuk? Jo, men som alla stora artister så gick Lo Bello på tvären mot den begränsningen. Bara namnet räcker för att dyrka honom. Och så mustaschen. Och kragen. Man vill att han ska få applåder till och med när han dömer fel.

 

Världens sämsta domare, look-wise:

Plats 7: Markus Strömbergsson.

domarestrombergsson.jpg

Jag gillar hans sätt att döma. Verkligen. Men om han skulle få en VM-final hade Capello tagit honom i handen, vänt honom om och lett iväg honom till närmsta kyrka, övertygad om att han gått vilse från konfirmand-undervisningen.

Plats 6: Alan Wiley.

domarewiley.jpg

Det roliga med Sir Alex not-fit-attack var att den var en karbon-kopia, nästan ord för ord, av Neil Warnocks sågning av Clive Pennant ett halvår tidigare. Det är okej för en domare att vara tjock, jag uppmuntrar det till och med, men man får inte se så distinkt Al Bundy-dryg ut.

Plats 5: Byron Moreno.

domaremoreno0201.jpg

Var gärna korrupt, integritets-befriad och elak.

Men du får ALDRIG se ut som det.

Plats 4: Anders Frisk.

domarefrisk.jpg

Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Frisk lyckades inte riktigt med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 3: Fabio Baldas.

domarebaldas.jpg

Man brukar säga att en bra domare ska prata med spelarna, men aldrig förhandla med dem. Då är det illa om man råkar se ut som en korsning av FBI:s chefsförhandlare och maffians bäste advokat.

Plats 2: Philippe Kalt.

domarekalt.jpg

Nästan alla franska domare har något desperat över sitt utseende, som om tiden är på väg att springa ifrån dem. Jag hade lika gärna kunnat peka på Alain Sars.

Plats 1: David Elleray.

domareelleray.jpg

Mr Burns ska inte döma fotboll. Han ska skicka sina jakthundar efter barn som pallar äpplen.

/Simon Bank

PS. Jag valde mellan det här jobbet och att bli barnläkare i krisdrabbade u-landsområden. Det finns dagar då jag känner att jag valt rätt och dagar då jag tänker annorlunda.

Monday Mixture

av Erik Niva

Nävafan… Nu är det väl ändå dags att dra tillbaka till vardagen? Kan se ifall jag också kan damma av en genomgång av mitt allsvenska förhandstips – vem som nu skulle vara intresserad av det – men nu har vi väl fått vårt mäte lystat av förlorade derbyn och guldfester för ett tag framöver.

Måndag morgon. Mål och grejer.

Ingen vidare spektakulär ligaomgång igår, så jag gör det enkelt för mig, hoppar över det pliktskyldiga match-för-match-och-liga-för-liga-redovisandet och går tillbaks till grunderna.

Söndagens mål, utan exakt inbördes ordning.

* Marcho Marchionni, Fiorentina-Catania
Utslängd från Juventus visar Marchionni här de svartvita vad de missat. Fint vänsterskott i bortre krysset.

* Marco Marchionni, Fiorentina-Catania
Högerfoten den här gången. Närmsta krysset den här gången.

* Giuseppe Mascara, Fiorentina-Catania
All heder till Marchionni, men det var ändå bortalagets Mascara som gjorde matchens mål. De kallar honom ”Playstation”, för hans förmåga att göra tv-spelsmål. Vi fattar varför.

* Maicosuel, Freiburg-Hoffenheim
Nya brassen Maicosuel ger oss en anledning att tro att Hoffenheim har hittat ett nytt guldkorn där ingen annan orkat gräva.

* Urby Emanuelsson, Ajax-Feyenoord
Ajax detroniserade ett 10-manna Feyenoord med 5-1. Urby Emanuelsson var nära att spränga nätet med sin halvvolley.

* Denny Landzaat, Ajax-Feyenoord
Matchen var redan förlorad, och Landzaats briljans var det absolut enda glädjeämnet Feyenoord kunde ta med sig hem till Rotterdam. Jag har alltid varit svag för en riktig lobb.

* Matías Fernández, Sporting-Maritimo
Han fick det aldrig riktigt att stämma i Villarreal, men kanske har den chilenske trollkarlen hittat hem i Lissabon.

* Harry Kewell, Galatasaray-Sivasspor
För sällan man ser en indirekt frispark resultera. Harry Kewells vänster fortsätter tala nere i Turkiet.

* Alex, Spartak Moskva-Rostov
En utmanare till Marchionni som dagens tvåmålsskytt? Jo, jag tycker faktiskt att Spartaks gamle Internaciona-brasse tar det. Han hade både känslan…

* Alex, Spartak Moskva-Rostov
…och kraften.

Så. Nu sätter vi vardagsfart på den här slupen igen.

/Erik Niva

Preview Review

av Simon Bank

Vad säger ni? Det är väl lika bra att baxa det här med allsvenskan hela vägen hem?

Visst, vi har gjort det till en vana att så långt som möjligt hålla den inhemskt svenska fotbollen utanför det här bloggformatet. Men jag har också gjort det till en vana att återkoppla till de spådomar som hasplats fram för att hitta plausibla bortförklaringar till hur det kunde bli så fel.

Kort sagt – det känns som en hederssak att lämna ut min allsvenska preview för review.

Upplägget var enkelt: Till årets allsvenska bilaga redaktörshetsades jag och Erik Niva att ta fram ett plus och ett minus för varje allsvensk klubb. Här är alla sexton, i kortversion, i tippad tabellordning. På all eventuell kritik kommer jag att använda standardsvaret ”Ah Men DUDÅ?!”.

(Här är förresten ett slags summering av mediatipsen inför säsongen)

16. BP (slutade 12:a)

Plus: Jag skrev om de unga som skulle få chansen i år, och att ”om det börjar rulla så är det här ett BP med både talang, identitet och en ruggig högstanivå”.

Minus: Jag skrev om ett uselt försvar och en avsaknad av ledare, om ”en blandning av lojala fotbollskrigare och oprövade småkillar”.

Facit: Feltippat, BP hängde kvar utan större problem. Jag ger mig rätt för det där om defensiven. BP har läckt.

15. Gefle (slutade 10:a)

Plus: ”En startelva som utan vidare spelar dem kvar i allsvenskan” och Pelle Olssons know-how.

Minus: Svag bredd, uselt spel på naturgräs och avsaknaden av Woxlin på mitten.

Facit: Feltippat, rätt och slätt. Gefle gjorde det Gefle alltid gör, och hängde kvar. Trots skador på bland andra Hasse Berggren. Har tagit tio av 36 möjliga poäng på naturgräs, så den biten var rätt.

14. Häcken (slutade 5:a)

Plus: Ett spännande lag med spännande prospekt.

Minus: Saknar en fadersgestalt och ledare på planen.

Facit: Uselt tippat. Skamlig underskattning av Dominic Chatto, Jonas Henriksson, brassarna och inte minst Peter Gerhardsson.

13. Örgryte (slutade 15:e)

Plus: Marcus Allbäck.

Minus: ”Jag är långt ifrån säker på att Álvaro modell 09 är den tolvmålsspelare de behöver”.

Facit: Gick inte på hajpen och var rätt ute med att ifrågasätta niomiljonersmannen Santos form när han kom från Ligue 1.

12. Hammarby (slutade 16:e)

Plus: Inget talar för dem – precis som 2001.

Minus: Inget talar för dem. Och Tony Gustavsson kan få problem med ett svagt material.

Facit: Spot on, i det stora hela. Men jag missade graderna i helvetet.

11. Djurgården (slutade 14:e)

Plus: Strategin. ”Jeglertz och Lukic kan bli vad som helst, men de kommer i alla fall inte att släppa ut spelarna utan taktiskt stöd”.

Minus: ”Senast Göran Aral var i klubben hoppade han av mitt i säsongen efter en prestigekamp – är han verkligen mannen att luta en hel klubbreform mot?”.

Facit: Som Hammarby. Rätt i det stora hela, det blev bara ännu värre.

10. Trelleborg (slutade 9:a)

Plus: ”De har inte chansat. De har byggt ett vettigt spelsystem, med tydliga roller och rollspelare som passar in”.

Minus: ”När flytten väl går kommer TFF att stå där, med ett stort, Rasmus Bengtsson-format hål mitt i backlinjen”.

Facit: TFF låg sexa när Bengtsson drog till Hertha, sen sjönk de. Enkelt, men rätt.

9. Gais (slutade 11:a)

Plus: Lyfte fram en 20-årig Johan Mårtensson som en potentiell nyckelspelare.

Minus: Vad händer om Wanderson går sönder?

Facit: Wanderson gick inte sönder. Mårtensson har varit en gedigen och ordinarie spelare.

8. Halmstad (slutade 13:e)

Plus: Vi kommer att få se ett positionssäkrare och tryggare HBK.

Minus: Saknar en springforward som kan göra enkla mål.

Facit: Ett rätt av två, kan vi väl enas om?

7. Helsingborg (slutade 8:a)

Plus: Fler djupledslöpare som kan utnyttja Henrik Larsson, bland annat Erik Sundin.

Minus: Kaoset i styrelsen och klubbledningen.

Facit: Bra tippat, men Sundin gjorde bara fyra mål. Å andra sidan fick han bara chansen från start tre gånger.

6. AIK (slutade 1:a)

Plus: Jos Hooiveld. ”En stor, rejäl, inget-jävla-nonsens-mittback som kommer att vara AIK:s viktigaste spelare i år”.

Minus: Hur klarar de, med en ny tränare och ett nytt lag, av att få den där svaga säsongsstarten de brukar få?

Facit: Hooiveld blev precis rätt sorts ledare. AIK startade, ovanligt nog, säsongen bra och Stahre slapp motvind. Man ska inte tippa mästarna som sexa – but then again, who saw it coming?

5. Örebro (slutade 6:a)

Plus: Fart på kanterna och större taktisk flexibilitet.

Minus: För dåligt på naturgräs.

Facit: Helt rätt på punkt A, men ÖSK gjorde sin bästa bortasäsong sedan konstgräsreformen.

4. Kalmar FF (slutade 4:a)

Plus: Flera av seriens snabbaste spelare i truppen.

Minus: En tuff mental utmaning efter titeln, och färre givna spelare än i fjol.

Facit: Rätt placering, men det var knappast den mentala biten som sänkte KFF.

3. Malmö FF (slutade 7:a)

Plus: ”Ganska många år har Malmö haft en gravt överskattad spelartrupp. De har inte haft särskilt många kanonspelare. I år har de i alla fall ett gäng (Mehmeti, Alex Nilsson, Larsson) som kan bli det”.

Minus: Saknar kreatörer på mittfältet.

Facit: Rätt i alla fall på minussidan. Resten var taktiska misstag och felsatsningen Wilton.

2. Elfsborg (slutade 3:a)

Plus: ”Tre av seriens absolut främsta, mest kvicktänkta passningsspelare på ett och samma mittfält”.

Minus: Saknar vinnartyps-psykopater.

Facit: Ser ingen anledning att backa från den analysen.

1. IFK Göteborg (slutade 2:a)

Plus: En ny hemmaplan på Gamla Ullevi.

Minus: Kommer att sakna en lagpappa som Niclas Alexandersson.

Facit: Stefan Selakovic axlade ansvaret som kapten och ledare på ett utmärkt sätt. Och Blåvitt förlorade inte en allsvensk match på Gamla Ullevi… förrän igår.

/Simon Bank

Sida 125 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB