Allsvenskan över, allsvenskan slut. Grattis, AIK.

Mer om det i tidning och på nät, härifrån får ni en kort summering av säsongen som gått på ett sätt som inte är ett dugg roligare än alla andras: En allsvensk superelva.

Vi satte oss ner och jobbade ihop den i fredags, men eftersom den inte publicerats någonstans är väl det här en plats lika god som någon.

Bänk? Äh, sånt är för fegisar. Vi kör utan.

Kim Christensen (målvakt)

Årets med youtube-klickade allsvensk hade inte ens behövt sparka på stolpar för att märkas. Han har sina reflexer, sitt offensiva spel, sina sexton nollor och seriens kanske bästa uppspelsfot – utespelare inkluderade. Morten Olsen tog ut honom i landslaget. Kim förtjänade det.

•••

Markus Jonsson (högerback)

Säker. Stadig. Stabil. 27 starter i en backlinje som släppt in 19 mål på hela säsongen. Och så några viktiga straffmål på det då. Högerbacksplatsen har inte elvans tuffaste konkurrens, men Markus Jonsson gör vad som behövs för att ta den. Han brukar göra det.

Jos Hooielvd (mittback)

Ända sedan auran runt Krister Nordin bleknade för drygt fem år sedan har AIK letat efter en ledare, ett hjärta. De hittade en holländare som misslyckats i Österrike i Finland. Mot Örebro senast gjorde Hooiveld ett besynnerligt självmål. Jamen vadårå? Allt för att förhindra att motståndarna gör mål.

Ragnar Sigurdsson (mittback)

Bjärsmyr spelade U21-EM, fick chansen i landslaget, blev köpt. Kvar stod en elak, snabb islänning som själv skulle styra hela backlinjen. Han har gjort det lysande. En stor del av hemligheten bakom Blåvitts aggressivitet är att de kan ligga högt med backlinjen, tack vare Ragnars snabbhet.

Ricardinho (vänsterback)

MFF var ett djupt dysfunktionellt lag i våras och en skrämmande målmaskin när hösten kom. En enda sak hade lagen gemensamt: det där bollsäkra brasilianska pendeltåget på ena kanten. Han hinner fram, han hinner tillbaka, han hotar med inlägg och skott. Årets spelare i himmelsblått.

•••

Tobias Eriksson (höger mittfält)

Du undrar varför. Vi hänvisar till sju spelmål, sju målpassningar och ett lika klokt som outtröttligt mittfältsslit.  I slutet av augusti åkte Kalmar upp till Solna för att möta serieledarna på Råsunda. För första gången på fyra år hade de inte en enda Elm-brorsa i laget. Tobias Eriksson sköt kvitteringsmålet som gav dem poäng. Det gick ju ändå.

Gustav Svensson (innermitt)

Han springer och han tacklas, han tacklas och han springer. Jamen, det har väl Gustav Svensson alltid gjort?! Jo, men det här var säsongen då han började sätta bollar i krysset från 30 meter mot Vitryssland, säsongen då han slog minst lika många passningar framåt som i sidled. Alltså säsongen då han sprängde gränsen mot landslagsklass.

Jorgé Ortiz (innermitt)

Konversation med Jos Hooiveld. ”AIK:s bästa spelare den här säsongen?”. ”Ortiz”. ”Och hela Allsvenskans bästa spelare?”. ”Också Ortiz”. ”Nämen, nu får du inte säga en AIK:are”. ”Inte… Ach, det är ändå Ortiz”. ”Men du fick ju inte”. ”Okej, Henrik Larsson då… Men han har inte varit lika bra som Ortiz”.

Rasmus Elm (vänster mittfält)

Lätt att glömma, men Lill-Elm började säsongen med att misslyckas som central motor. Han hade det jobbigt i den rollen, märktes inte så mycket. Väl ute i en fri kantroll var han sitt vanliga, urkloka, poängplockande jag. Och då var ingen annan nära.

•••

Wanderson (anfallare)

Ett tag såg det ut som att han skulle avgöra hela serien inne på ett kontor hos Immigrationsverket. Men det var ett tag, det. Resten av säsongen använde allsvenskans skarpaste brasilianska spets sen Afonso till att leta upp och utnyttja varenda litet spår till målchans.

Tobias Hysén (anfallare)

I en dryg vecka har IFK Göteborg haft tillbaka Tobias Hysén i startelvan. Först avgjorde han bortamötet mot Brommapojkarna med två mål. ”Hysén slår oss i stort sett ensam”, sa BP-tränaren Kim Bergstrand. Fem dagar senare räddade han hela guldstriden med sina två mål mot Halmstad. Det räckte inte hela vägen, men mot slutet var Hysén Allsvenskans klart bästa spelare.

/Simon Bank, Erik Niva

Vad säger ni? Se framåt? En dag som den här, när halva Europa just spelat toppfotboll?!

Låt oss gå in i svensk fotbolls Nessun dorma med ryggen före, och blicken fäst i det som hände igår. The North London Derby har vi redan klarat av, men det hände annat och (närapå) lika stort som förtjänar vår uppmärksamhet. Vi stämmer av det största i storformat och sveper resten på väg till matchen. Ok?

1. Hajduk reser sig på nio.

Vjecni derbi, det eviga derbyt, var mer laddat och mer negativt laddat än på väldigt länge.

Hösten har varit ett helvete för kroatisk klubbfotboll, på många sätt.

Hajduk har gått sportsligt uselt, Napoli-exet Edy Reja kom in i augusti för att vända säsongen (och slimma en vråltjock trupp) men han har lyckats si och så. Den senaste veckan, inför Vjecni derbi, har allt trappats upp. Polisen har patrullerat lagets träningar av säkerhetsskäl och Torcida, Europas äldsta och närapå tyngsta supportergrupp, har gjort ”en Partizan” och gått ut i supporterstrejk. De struntade i sitt första evighetsderby på mer än 50 år.

– Vi vill skicka ett meddelande till alla de överbetalda spelare som skämt ut Hajduk med sitt spel, sa en talesman för Torcida i ett uttalande till kroatiska medier.

Torcida skulle istället samlas utanför en av Splits katedraler, tända ljus för klubben och se matchen på storbildsskärm.

Det är alltså, på många sätt, de tomma läktarna som är det intressanta med matchklippet en bit ner.

Dinamo har haft sina egna problem, trots att de leder serien. Klubbstyrelsen ställde in alla framtida vänskapsmatcher efter att supportervåldet eskalerat, med upplopp och ett dödsfall som följd i höst.

Bad Blue Boys röjde en del i Rumänien (bland annat attackerades Dinamos vicepresident Zdravko Mamic), och den rumänska polisen röjde ännu mer, med 148 gripanden i Timisoara. Uefa klev in och gav Timisoara segern och Dinamo två hemmamatcher utan publik. Hårda tider, hårda domar, och många kroater har sedan länge förlorat förtroendet för både Uefa och klubbledningar.

Matchen, då?

Jo, när det står så oerhört mycket på spel är det inte ovanligt att laget som måste vinna vinner. När Hajduk spelade utan en rasande curva bakom sig inne på Poljud lyfte de sig en bit och såg Split-pojken Ivan Strinic rädda tre poäng.

Operationen lyckades.

Hur det blir med patienten vet vi inte än.

2. Le retour de la Panthère.

Frankrikes tyngsta derby följde alla dramaturgiska regler. Flotta Lyon kom till kolgruvornas Saint-Étienne och det brukar inte finnas särskilt många mål i de där matcherna. Den här gången kom både OL och ASSE med lite lätt böjda självförtroenden (vafan, inte ens de tre presidenterna har ju bråkat inför matchen) och ingen vågade skrika efter för mycket.

Ändå kastades det sten mot Lyons spelarbuss, och ändå fanns det i alla fall ett skäl för ASSE att gå till matchen med en knuten näve i byxfickan och gnisslande tänder:

Bafétimbi Gomis.

”Pantern” slog igenom och blev både ikon och idol i Saint-Étienne innan han tog steget man inte tar och gick till historiske lillebrorsan/moderne storebrorsan Lyon.

Nu kom han tillbaka till Geoffroy-Guichard, för att sitta på bänken.

Hur det slutade?

Med att Jean-Michel Aulas stod och flinade i tv-kamerorna och sa:

– Alla, spelare och ledare, har gjort en formidabel insats.

Gomis kom in med nitton minuter kvar. Då hade OL hamrat en del mot hemmamålet. Jean II hade dominerat mittfältet och Lisandro Lopez hade bytt chanser med Bergessio.

Det såg väldigt mycket 0–0 ut, men så gav den dittills exakt ASSE-målvakten Jérémie Janot Lyon bollen på ett silverfat efter en Kim Källström-hörna.

Och vem tror ni tog emot den? Och vem tror ni firade som om han just räddat jorden från en rymdinvasion?

Jajjemen. Pantern.

Nå, Bafé, blev du extra motiverad av att bli utvisslad?

– Ja. När jag bar ASSE-tröjan och de visslade ut mig, när de gjorde otrevliga saker ute på träningscentret är det illa, för jag är ingen svikare. Och när jag kommer tillbaka i en annan tröja och de visslar från början så är det mycket motiverande.

Tänk, det märktes.

3. Lillgrabben växer.

Vi har diskuterat honom lite halvt förut, men det är hög tid att vi lyfter honom mer nu.

Romelu Lukaku. The boy’s a bit special.

Det är inte bara det att han har en grym fysik eller att han vet hur han ska använda den. Det är inte bara det att han är väldigt stark för att vara så snabb och väldigt snabb för att vara så stark. Det är inte bara det att han egentligen inte är en officiell medlem av Anderlechts a-lag utan brukar få byta om i bortalagets omklädningsrum efter träningarna eller att RSCA alltid vinner när han gör mål.

Det är inte ens bara det att han nu gjort mål i fem av de sex senaste ligamatcherna.

Nä, det stora är ju att Romelu Lukaku är född 1993. Att han är sexton år.

Igår hängde han in ett perfekt Jelle van Damme-inlägg och ledde Anderlecht till 2–0 mot Lokeren. Halva Europa tittar på lille, store Lukaku och nu funderar hans familj på att flytta till Antwerpen för att kunna hjälpa honom.

– Men inte till något flådigt hus. Vi säger nej till den sortens prinsliv, säger pappa Roger till SportWereld.

Romelu själv får fortfarande måndspeng av sina föräldrar. Lönen från Anderlecht går in på ett konto han kommer att disponera fritt när han fyller arton.

Det är alltså två år dit.

•••

Så. Där var gårdagens stora händelser, sorterade som sig bör.

Resten i snabbspolning:

Berba Klinsmann-vände in 1–0 mot Blackburn, och lät den superbe Wazza Rooney avsluta kalaset med en strikerstyrning.

Liverpool sjunker och fortsätter sjunka. Fulham var bara en fortsättning på Rafas golgata. Torres gör det han ska, men det finns inget flöde kvar. LFC avslutade matchen med nio man. Här är eländet.

Didi Drogba gjorde helgens läckraste lilla mål, hjälpt av att tiomanna-Bolton till slut inte orkade försvara sig längre.

Fransk målfest söderöver. Pompey gjorde fyra, Lens-Dindane gjorde tre, Rennes-Piquionne ett.

•••

I Spanien har ni redan sett att Piqué gav bort två tunga Barça-poäng i Pamplona, medan Real Madrid överlevde Pellegrinis ödesmatch med tio man i hemmaderbyt mot Getafe. Higuain både ordnade biffen (med vänstern) och garnerade den (med högern).

Om Barcelona hade det jobbigt uppe åt (nåja) bask-hållet till så var det inget mot hur stackars Atléti hade det. I en sinnesjuk 30-sekunderssekvens i slutet prickade Kun och Forlán både ribba och stolpe med mäktiga skott. 1–0 till Athletic.

Och apropå sjuka matcher så hoppas jag att ni tagit rygg på det där märkliga Napoli det sista?

Ett nytt Napoli har börjat tokrusa hem poäng från underlägen, och det nya Juventus gjorde något det gamla aldrig i helvete skulle gjort: Tappa 2–0 på hemmaplan.

Buffon var fantastisk, stundtals, så Napolis 3–2 var inte alls orättvist.

I Milan har snygge Borriello vaknat. Två mot Parma, Dinho passade till båda. Snyggast var det magiska andra.

Jag hade nu gärna berättat om mer och visat mer. Om Marseilles fiasko mot tiomanna-Toulouse, om Bragas Benfica-skräll, om Wolfsburgs och Obas målkalas mot Mainz eller om en massa andra saker.

Men sorry, det hinns inte.

Det är match på gång i Göteborg, och hög tid att ta sig dit. Vad tror ni om det?

Jag skulle säga 0–0 eller så, men ingen i världen har en aning. Som de brukar säga i Brasilien: Ibland blir det bara inte som man tänkt sig.

/Simon Bank

Det är såna här dagar man återigen undrar varför man överhuvudtaget bryr sig.

Simon Bank har redan tagit er igenom matchanalysen, och tur är väl det. Jag nöjer mig med att konstatera att vi blev av med chansen att vinna den här matchen när Modric, Defoe och Lennon i tur och ordning lämnade in. Den här hösten är det de spelarna som gör Tottenham till Tottenham, och utan någon som helst tempo gör vi inga mål på Emirates.

Förlorade matchen? Ja, det gjorde vi sedan när vi bestämde oss för att det inte var sådär jättenoga med att vara sådär jättenoga. Ett slappt och slarvigt lag tar inga derbypoäng – och är det något jag begär en sådan här dag är det att slippa sett ett slappt och slarvigt lag i vita tröjor.

Jaja, allt det andra då?

Äh, nothing much där heller, om man ska vara helt ärlig. Spurs-följet fick katakomberna att eka före matchen, och var sedan bra under sisådär en halvtimme av matchen. I takt med att matchen rann undan så resignerade vi sedan lika mycket på läktaren som laget gjorde på planen.

Emirates var bättre än senast jag var här, och även om man ju kan tycka att det ju vore själva sjutton ifall man inte kunde generera en hygglig stämning när man leder ett derby med tre mål så får man lov att jämföra äpplen med äpplen. Jag har sett Arsenal vinna med 3-0 på den här arenan förr, och då var tystnaden långt mycket mer provocerande än vad den var idag. Credit where it’s due.

Drömmen om att uträtta något av värde i ligan känns ju körd nu, och när vi fortfarande stod nere i betongen och väntade in matchen så visade en av arenans intern-tv-skärmar hur Ligacuplottningen förrättades. Man United borta. Igen.

Kul.

31 oktober, och i realiteten återstår nu bara FA-cupen. En jävla tur att vi slipper bli uttröttade av en massa Europacupspel i alla fall, Harry.

Jaja, nu ska jag fortsätta åka tåg norrut genom England. Milton Keynes nästa.

Och det blev i alla fall inte 5-1.

/Erik Niva

Derby Day, och det betyder en av tusen sorters besvikelser. Spurs vinner inga matcher borta mot the Arsenal. Där är förutsättningarna. Allt man vill veta är vilken sorts besvikelse det ska bli; den spektakulära? den förnedrande? den uppgivna?

Jag trodde inte att jag skulle bli besviken på matchen som match, men det blev jag. Tottenham gjorde så oerhört många misstag, och Arsenal var länge för odistinkt för att utnyttja dem.

Det var, helt enkelt, länge en lågintensiv, begränsad, försiktig arga-leken-ursäkt till fotbollsmatch. Mark Clattenburg gav fan i att varna (Bentley kunde åkt ut efter en kvart, Bendtner och Assou-Ekotto borde fått gula) men do-or-die-spelarna på mitten kom aldrig in i matchen. Palacios sprang mest runt och passade fel.

Tio man radade upp sig på mittfältet och grävde en vallgrav som ingen kunde ta sig över. Arsenal försökte med små pendelrörelser mellan Arsjavin och Cesc som flyttade sig tio meter upp eller ner och hoppades på räknefel och luckor någonstans. Cesc är genial i de där rörelserna, men spelet blev för långsamt och Spurs räknade rätt nästan varje gång. De kom inte igenom, annat än när de bröt oförsiktiga Tottenham-passningar (Huddlestone tappade boll två-tre gånger före paus, Benoît Assou-Ekotto sprayade uppspel lite hur som helst).

Spurs var rätt nöjt med det här.

Det lågintensiva, låg-adrenalinhaltiga la sig som ett kladd över alltihop. Tottenham blev Crouch-dependent, som faran alltid är med en så enkel fokuspunkt. Keane spelade off-Crouch, kom fram i ett läge eller två, men inte så ofta och inte så farligt. Enda gången Spurs verkligen fick lite fart i sitt anfallsspel var när en ytterback vågade kliva fram och överlappa. Det hände en gång (Corluka) på hela första halvlek.

Sen smällde det två gånger på 30 sekunder och så var allt färdigt och frågorna besvarade. Spektakulärt? Förnedrande? Uppgivet? Jotack, lite av varje.

Almunia var matchens bäste målvakt, Sagna var matchens bäste back, Song var matchens bäste mittfältare och RvP var matchens bäste forward. När Tottenham skulle jaga vändning kunde man bara ge uppdraget till sylvassa supertrion Hutton, Bale & Pavljutjenko. Hela jävla N5 darrade. Inte.

Men det var inte kompetens som avgjorde matchen. Det var inkompetens.

Har du en vänsterback som släpper in billiga inlägg förlorar du matcher.

Har du en mittfältare som ger bort en tvåmeterspassning förlorar du matcher.

Har du elva man som tror att det är tillåtet att sova i en sömnig match förlorar du så det står förbannat jävla härliga till.

Har du en klubbkapten som inte spelar tills domaren blåser förlorar du med förnedrande siffror.

Cesc och van Persie har den sortens grundkompetens, de kan knycka två mål på en chans. Det räcker mot Tottenham A tre gånger av fyra, det räcker mot ett försvagat Spurs fyra gånger av fyra.

Arsenal v Spurs 1–0, 2–0, 3–0.

Arsenal behövde inte ens vara briljanta. De behövde bara göra ett hyfsat och väldigt ordentligt jobb. De gjorde det, det är mycket imponerande på sitt sätt. Och det här var ju också ett jävla sätt att göra blogg-comeback.

Något mer? Jo, Bassong drog låret på stopptid. Good one, God.

/Simon Bank

PS. Svennis?

Môcke bra:

RvP

Môcke, môcke bra:

Fàbregas

Môcke, môcke, môcke bra:

Song

Inte en uppdatering på nästan 48 timmar?!

Jamen, ni vet – vissa av oss har annat att tänka på i dessa dagar.

Ingen pressläktare, ingen ”neutral” jäkla clublevel-biljett – ett begrepp som inte borde få existera runt en fotbollsmatch – utan en riktig, proper derbyplåt i den lördagsfryntliga Tottenham-sektionen. En sån där som egentligen inte går att få tag på.

47 pund står det på biljetten, och det går att tycka väldigt mycket om det. But there are things that money can’t buy.

Nu drar jag ut i fält.

/Erik Niva

Jag vet inte om det var att jag gick och såg Steve Earle spela Townes van Zandt-låtar eller om det var för att Spurs återbesökte gamla Ligacup-höjder eller bara det där stadioninlägget från igår – jag fick i alla fall ett plötsligt styng av längtan efter gamla tider.

Och i synnerhet då gamla arenor.

Jag är ju själv övertygad om att ett av de allra största ingrepp som överhuvudtaget går att göra på en fotbollsklubb är att byta arena. I samma ögonblick som man gör det så säger man adjö till årtionden – kanske till och med århundraden av själ, tradition och historia för att istället börja om på noll.

Ibland går det bättre, ibland går det sämre – men aldrig blir det som det en gång var.

Från början hade jag ju tänkt att sammanställa alla de arenor i de engelska ligasystemet som inte längre finns, men då jag redan drabbats av banbullor på grund av för långa blogginlägg insåg jag snabbt att ambitionsnivån fick lov att skalas ner. Jag valde att inkludera de arenor jag personligen känner starkast emotionella band till, och ber därmed så mycket om ursäkt till grushögarna som återstår av Belle Vue (Doncaster), Boothferry Park (Hull), County Ground (Northampton), Eastville (Bristol Rovers), Elm Park (Reading), Feethams (Darlington), Fellows Park (Walsall), Gay Meadow (Shrewsbury), Layer Road (Colchester), Leeds Road (Huddersfield), Manor Ground (Oxford), Old Show Ground (Scunthorpe), Vetch Field (Swansea) – och framförallt Victoria Ground (Stoke).

For the sights, the sounds and the memories.

Ayresome Park
Middlesbrough
Största publiksiffra: 53 802 (Newcastle, 1949)
Sista matchen: 1995
På platsen idag: Bostäder
 

Baseball Ground
Derby
Största publiksiffra: 41 826 (Tottenham, 1969)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Bostäder
 

Burnden Park
Bolton
Största publiksiffran: 69 912 (Chelsea, 1933)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: En Asda-supermarket
 

The Den
Millwall
Största publiksiffran: 48 672 (Derby, 1937)
Sista matchen: 1993
På platsen idag: Bostäder
 

The Dell
Southampton
Största publiksiffran: 31 044 (Man United, 1969)
Sista matchen: 2001
På platsen idag: Bostäder
 

Goldstone Ground
Brighton
Största publiksiffran: 36 747 (Fulham, 1958)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Ett shoppingcenter
 

Filbert Street
Leicester
Största publiksiffran: 47 298 (Tottenham, 1928)
Sista matchen: 2002
På platsen idag: Studentbostäder

Highbury
Arsenal
Största publiksiffran: 73 295 (Sunderland, 1935)
Sista matchen: 2006
På platsen idag: Lyxlägenheter
 

Highfield Road
Coventry
Största publiksiffra: 51 455 (Wolves, 1967)
Sista matchen: 2005
På platsen idag: Bostäder
 

Maine Road
Man City
Största publiksiffran: 84 569 (Stoke, 1934)
Sista matchen: 2003
På platsen idag: Bostäder
 

Roker Park
Sunderland
Största publiksiffran: 75 118 (Derby, 1933)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Bostäder
 

Springfield Park
Wigan
Största publiksiffran: 30 611 (Sheffield Wednesday, 1929)
Sista matchen: 1999
På platsen idag: Bostadsområde

/Erik Niva

Det finns alla skäl i världen att fördjupa sig i Real Madrids skam-tisdag, men till att börja med nöjer vi oss med det här underhållande lilla fakta-utsnittet från Marca:

Madrids startelva, med egna produkterna Raúl och Guti undantagna, kostade igår en och en halv miljard. De hade vunnit totalt 95 stora titlar och spelat totalt 465 landskamper. Förnedringsmatte.

Men det spelades annan cupfotboll också, som det vore dumt att undanhålla er. Vi sorterar in den i två kategorier, för överskådlighetens skull.

A. Skrällarna.

Det blev ju tyvärr en besvikelsens kväll i FA-cupkvalet. Varken Chelmsford, Thurrock eller Grays Athletic tog sig in i turneringen.

Men en hel del annat godis.

1. Greuther Fürth, en gammal bayersk storhet med tre mästerskap från förkrigstiden som är världsfotbollens jämnaste klubb (de har slutat femma i 2. Bundesliga sju av de senaste nio säsongerna) tog emot det krisande VfB Stuttgart. Bernd Nehrig skar in som vilken Tobias Hysén som helst och avgjorde matchen hemma på… wait for it… Playmobil-Stadion.

2. Osnabrück åkte ur 2. Bundesliga i fjol, men Udo Latteks gamla klubb hade slagit ut HSV i cupen och tog sig an Borussia Dortmund med frenesi. Kaptensbacken Angelo Barletta gjorde vad en riktig kapten ska göra, han cyklade och nickade Osnabrück vidare.

3. I Grekland gick Zico på sin första smäll som Olympiakos-coach. 1–3 mot division II-laget Panserraikos var inte riktigt vad ligaledarna (som jagar Adriano) ville ha. Mellberg var inte med i startelvan, vill ni ha alltihop till musik? Varsågod.

4. Och till skrällkontot lägger vi också att Atléti höll nollan, låt vara mot Marbella.

B. Höjdpunkter.

1. Mexiko slog Brasilien i U17-VM nere i Nigeria. Chivas-mittfältaren Miguel Basulto ordnade en repris på VM-finalen för fyra år sen.

2. Man United borstade bort Barnsley med ett fint Owen-mål och en ful Neville-tackling. Det blev 2–0, Barnsley gjorde ett mål.

3. Villa-målvakten Brad Guzan räddade fyra straffar när Sunderland för andra gången på fyra dagar åkte på smäll mot ett Birmingham-lag. Fortfarande inga bilder därifrån, men vi ger det ett par timmar. UPDATE: Här är i alla fall Ashley Youngs slutstraff. Alltid nåt.

/Simon Bank

Ja, vi ska ju ge er bilderna också. Usel bildkvalitet, förstås, men de är i alla fall bättre än Real Madrid.

1–0 Borja

2–0 Arbeloa, självmål

3–0 Ernesto

4–0 Borja

/Simon Bank

I samma sekund som jag får på en fungerande stream slå Agrupación Deportiva Alcorcón från tredjedivisionen in 4-0-målet mot ett hyggligt ordinarie Real Madrid, på en liten kohage till arena, någonstans långt ute i Madrids sydvästra förstäder.

SMS:en började smattra in i paus. ”Det kunde stått 7-0”. ”Dudek och stolparna har storspelat”.

…och nu höll Alcorón precis på att göra 5-0…

Alltså, kan någon människa förklara – VAFAN ÄR DET SOM HÄNDER?

/Erik Niva

Min hårda uppväxt i våldets, arbetslöshetens och segregationens Kinna har lärt mig en sak eller två om livet.

Till exempel: Man håller sina löften.

Och nu är det ju så att jag lovat att titta närmare på svininfluensa-gate i Ligue 1. Jag har också lovat att berätta om fotbollsvärldens starkaste 80-talistbrödrakull och att avgöra en tävling genom att låta Erik Niva jonglera, men en sak i taget. Vi kan väl börja med flunsan.

Bilden börjar bli rätt klar nu, och det ser i allt väsentligt ut som att LFP (franska SEF) lyckats blåsa under ett inbördeskrig helt på egen hand.

Det som hände var, i stora drag, det här:

I söndags skulle Marseille möta Paris Saint-Germain i årets största match. Inför matchen diagnosticeras Ludo Guily och Mamadou Sakho med svinis, och under lördagskvällen insjuknar även Jérêmy Clement.

Robin Leproux, PSG:s färske president, uttalar sig i intervjuer och ringer till LFP-ordföranden Frédéric Thiriez för att få honom att eventuellt ställa in matchen.

Thiriez, med en av europeisk fotbolls bästa mustascher, gör inte det. Han går ut och slår fast att det absolut ska bli match.

Problemet är, bland mycket annat, att OM–PSG aldrig är en vanlig match, och att den just nu absolut inte är det. Fransk fotboll har drabbats av våldsamheter och sammanstötningar de senaste åren som baxat relationen både internt mellan ultra-grupper och mellan ultras och ordningsmakt fram till en nästan italiensk smärtgräns. Rasistbråk, upplopp, bråk i Grenoble och Nice, splittringen av PSG-grupperingar (initerat av regeringen i fjol).

PSG hade mobiliserat inför resan till Mars den här gången. De brukar inte vara särskilt många som åker ner, eftersom det är en resa till helvetet för dem. De slussas genom stan och spärras in i ett hörn på Velodromen för att skjuta och bli beskjutna med fyrverkeripjäser.

Nu skulle tvåtusen fans åka. De satte sig på TGV-tåget, och klockan två kom nästa besked från LFP. Clements tester visade att han verkligen drabbats av svinis, ytterligare personer kring PSG-truppen mådde dåligt – och LFP hade beslutat att skjuta upp matchen.

– Från fredagskvällen har jag följt hälsosituationen i PSG timme för timme med de främsta medicinska experter. I lördags sa experterna att matchen inte behövde skjutas upp. I söndags sa de att vi var tvungna att göra det, förklarade Thiriez.

Det som bergsäkert hade blivit ett litet helvete eskalerade plötsligt till något okontrollerbart. Kop-grupperingarna anlände Marseille strax före fyra, och det smällde direkt inne på centralstationen Saint-Charles. Tårgas, fönster som slogs sönder, konfrontation.

Patrick Mennucci, borgmästare i centrala Marseille, var vansinnig. Här stod han plötsligt med ett skenande krig på halsen.

– När du har tvåtusen (PSG-)supportrar i stan, varav 500 våldssupportrar, berusade och vissa av dem fascister, då funderar man lite. Polisen ska garantera säkerheten och de vet hur man gör, men när man släpper loss dem mitt i stan, mitt bland flanerande familjer, så spelar det inte så förbannat stor roll, sa han till la Provence.

Polisen hade acceptabel kontroll, tills nästa ultra-grupp anlände. Karsud (en oberoende grupp från Virage Auteuil) kom, och konfrontationerna tog fart nere i Vieux-Port. Sociologen Nicolas Hourcade, expert på den unga franska supporterkulturen (ni kan engelsk-läsa en av hans intressanta, tidigare genomgångar av PSG-kulturen här), förklarar i So Foot att det som sedan hände hade lite gemensamt med traditionellt huliganvåld och mer liknade andra former av stadsupplopp.

I en radiointervju med RMC förstärker Michel Tonini, en av de tyngsta supporterledarna i OM (Yankees) den bilden:

– Problemen i centrum berodde på supportrar som var där för att slåss. De slogs med marseillais som inte hade någonting att göra med fotbollen.

Slagsmål var planerat, nu blev det krig istället. Tårgas, sönderslagna bilar, rakblad, knivar. Unga Marseille-bor som tog full konfrontation med inkräktarna från Paris. Upplopp, mitt bland barnfamiljer och söndagsflanörer.

Facit? Slutsumma? Bråken blåstes av strax före åtta, när polisen lyckats få iväg större delen av parisarna på extrainsatta TGV-tåg norrut. Ett tjugotal lättare skador på poliser och civila, en handfull förstörda bilar, mängder av privat egendom söndeslagen, ännu fler chockade Mars-invånare. Sexton män/pojkar greps, sex av dem hölls kvar för ingående förhör och riskerar upp till fem års fängelse för bland annat våld mot polisen.

Det som följt har varit ett klassiskt alla-skyller-på-alla-spel, med bonusen att alla dessutom skyller på Frédéric Thiriez. Riskerade han en hel stads hälsa för att rädda PSG? Varför var han inte tydligare? Varför gömmer han sig bakom läkarexpertisen?

Det finns delar av det vi kan relatera till i svensk fotboll. Man kan, utan att vara för konspiratorisk, gissa sig till att Thiriez dessutom tog hänsyn till fransk fotbolls stora sugar-daddy när han ihärdigt ville få matchen till stånd under lördagen.

Canal Plus skulle sända matchen och ville förstås inte se den inställd. Deras direkta förlust när den sköts upp blev 1,5 miljon, men de förlorade mycket mer. Thiriez garanterar att han inte pressats av vare sig klubbar eller tv-bolag när han fattade beslutet, men ingen tror honom fullt ut.

I allsvenskan ser vi avgörande storderbyn som spelas strax efter frukost, eftersom Canal Plus vill ha tittare till sin Premier League-match, och matcher som flyttas hit och dit efter tv-bolagens vilja. Modern fotboll spelas i tv.

La Provence, som har väldig nära relationer med OM, höll inte igen i sin kritik:

”Han (Thiriez) la grunden till nya spänningar mellan Paris och Marseille, blåste liv i de idiotiska fraktioner som inte tänker på annat än att slåss med varandra så fort de får tillfälle. (…) Den enda möjliga försiktighetsåtgärden hade varit att inse alla problem och ställa in matchen. Ingen hade ropat om skandal, utom möjligen Canal Plus. Det handlade om sunt förnuft, om allmänhetens säkerhet och trygghet. Genom att ha glömt det har Frédéric Thiriez gjort ett misstag och bör avgå”

Thiriez själv, i L’Équipe:

– Det var inga roliga beslut som jag var tvungen att fatta i helgen. Men jag tycker att jag vid varje tillfälle fattade rätt beslut.

– Att låtsas som att det var för att matchen sköts upp som allt hände, det är intellektuellt ohederligt. Tyvärr var de här bråken planerade.

Och nu?

Thiriez slåss för sitt jobb, Marseille skäller på PSG (mest av gammal vana, de tar det rätt lugnt), SNCF (Frankrikes statliga tågbolag) har lämnat in stämningsansökningar för förstörda tågvagnar, myndigheterna i Marseille är vansinniga, OM beräknar att den uppskjutna matchen kostat dem 3,5 miljoner, och idrottsministern Rama Yade försöker verka som ett diplomatiskt balsam mitt i en flammande höstbrasa.

François Fillon, premiärministern, har klivit in med sin lösning: Att alla matcher som ska skjutas upp måste skjutas upp med minst ett dygns varsel.

Jo, fint så. Men grunden – och åtminstone ett par delar är relevanta för oss i Sverige också – ligger kvar:

A. Det finns unga män som vill slå varandra, som vill skära varandra med rakblad, som vill kaos och konfrontation.

B. Det finns en ordningsmakt och ett samhälle som har problem att hantera det.

C. Det finns en fotbollsmakt som sitter i knäet på tv-bolagen.

Våldsmakt, ordningsmakt, fotbollsmakt. Det verkar som att matchen kommer att spelas i februari istället.

Tills dess kommer inget enda av de där tre problemen att vara löst.

/Simon Bank