Missing Link

av Erik Niva

Mönstret upprepar sig… Jag ser något lustigt klipp från någon bortglömd del av fotbollsvärlden, skrattar lite och funderar på ifall jag ska lägga upp ett blogginläggg.

Nästan alltid struntar jag i det, eftersom jag har en relateringssjuka som innebär att jag känner att jag måste lista fotbollshistoriens fem allra värsta missar ifall jag nu ska visa en av dem.

Men äh, nu nöjer jag mig med förstaledet, och överlämnar parallelldragandet till andra. Här är Dinamo Zagreb hemma mot Cibalia Vinkovci i förrgår. Dinamo jagar mål, och chilenaren Pedro Morales får tillräckligt bra volleyträff för att se bollen vara på väg in i mål.

Då bestämmer sig Ilija Sivonjić för att sno åt sig målet själv – och såhär går det.

No frills.

/Erik Niva

Home, Sweet Home

av Erik Niva

Så ska det låta.

Så ska det se ut.

Hittills har jag aldrig lyckats trumma upp någon som helst entusiasm för planerna runt nya White Hart Lane, den totalrenoverade arena som påstås vara Spurs enda chans att bryta igenom barriären till den engelska fotbollens exklusiva elit.

Folket bakom projektet har visserligen talked the talk, men det har liksom inte spelat någon större roll hur mycket de har beskrivit ”the most fan friendly stadium in Europa” med ”the total football experience”. Jag har ändå inte sett något annat på skisserna än en aningen mindre, aningen modernare kopia av The Emirates – den nybyggda arena som jag tycker allra sämst om, med sin aura av biopalats och sin totala brist på fotbollsatmosfär.

Men några rejäla justering, och vips… Hela totalintrycket är totalt annorlunda.

spurs-stadium_255663s.jpg

Tottenhams nya arena kommer att få en kortsida med ett enda enormt etage. Det är en arkitektonisk lösning som fortfarande är vanlig i Tyskland – tänk Dortmund och deras Südtribune – och en betydande anledning till att har Västeuropas bästa stämning på sina matcher. I England försvann enetageläktarna nästan över en natt då de gamla ståplatsbergen skulle bli sittplatser i början av 90-talet. The Kop på Anfield är mer eller mindre den enda klassiska kortsidan som är byggd på det här sättet, men när den nya arenan där uppe drar ut alltmer på tiden har den också visat sig vara en stötesten. Fansen vägrar givetvis att släppa principen, medan ekonomerna inte anser sig kunna rättfärdiga inkomstbortfallet från en hel läktare utan vip-loger.

Tottenham har däremot funderat färdigt. De har faktiskt lyssnat på oss.

Vi kommer att ha en enda gigantisk kortsidesläktare. Vi kommer dessutom att ha klart mycket mindre avstånd mellan sidlinjerna och läktarna än de har på andra nybyggda brittiska arenor, och vi kommer för det tredje att ha brantare läktare.

Med allt detta sammantaget kan jag till och med acceptera den förhatliga skålformen på läktarstrukturen, då skillnaden mellan en rektangulär arena (som givetvis är det enda rätta) och en oval arena slätas ut. Att vi dessutom slipper flytta rent geografiskt gör att det kommer att känna mycket mindre krystat att fortsätta referera till arenan som White Hart Lane, oavsett vilket syltigt företag nu klubben kommer att sälja ut namnet till.

I stort sett vartenda nybygge i England de senaste 20 åren – från Riverside uppe i sydöst över Emirates i London ner till St Mary’s nere i sydväst – har tragiskt nog inneburit en markant uppluckring i banden mellan klubb och supportrar.

För första gången någonsin vågar jag nu ha en smygande förhoppning om att Tottenham ska slippa samma öde.

We Are Tottenham, From the Lane – always have been, always will be.

/Erik Niva

Practice Makes Perfect

av Erik Niva

Vad visste ni inte att ni ville fundera över en oktobergrå måndagseftermiddag då? Jo, träningsmetodik.

Ända sedan Fabio Capello pratade på något som kallades för Global Sport Summit i slutet av förra veckan har jag tänkt skriva något om det. Han gjorde nämligen en hel del relevanta poänger om hur han tog influenser från andra idrotter som baseball, volleyboll och rugby.

Bäst var han dock när han skulle beskriva den ishockeysport som hävdade att han lärt sig så mycket av:
– Ishockey handlar om att slåss. Det är en galen sport, eftersom det är en blandning mellan boxning och andra idrotter. Domaren är tvungen att avbryta matchen hela tiden, eftersom varje incident leder till en boxningsmatch.

Tyvärr utvecklade inte Capello sina tankar i någon högre utsträckning, men det finns ju andra som har gjort det. Här hemma har hela den GIH-generation som fortfarande styr svensk fotboll fostrats i att använda sig av influenser från andra idrotter. Tommy Söderberg är typexemplet. Han utvecklade det svenska landslagets spel-utan-boll med principer om helplanspress och screening hämtade från basket, han hämtade in rytmikinstruktörer för att få spelarna att ”röra sig som brassar” och han tog med sig sitt ”ända in i kaklet”-motto från simlektionerna uppe på GIH.

***

Det som fick mig att aktivera det här med träningsmetodiken var hur som helst diskussionen som nu förs runt Real Madrid. Efter en veckas usla resultat har nu syndabocken utsetts – och det visade sig bli den nya fystränaren José Cabello.

Säsongen är knappt ens två månader gammal, men Real Madrid har redan drabbats av 21 olika skador. Av dem är 9 muskelskador, och det är ingen vildsint slutsats att utgå ifrån att en hög andel av dem bottnar i den kraftigt ökade träningsbelastningen.
– Under alla mina år i Real Madrid har jag aldrig tidigare varit med om att ha trippla pass varje dag, stånkade Raúl under försäsongslägret på Irland.

Teorin är ju att all den här träningen ska gynna Real Madrid under säsongens andra halva – Cabellos gamla Villarreal tenderade att gå väldigt bra under de sista tre månaderna – och ja… Vi får väl helt enkelt vänta och se.

/Erik Niva

Football Festival

av Simon Bank

Efter nattens minimangling har vi målen kvar.

Efter en söndag av den sorten har vi ingen tid att spilla. Jag lovar att ge er årets svenska frisparksmål, världens modigaste bollpojke, ett målvaktsmål, lite slagsmål och lite naket.

Nä, inget naket. Men ändå. Buckle up, we’re off.

M6-derbyt satte ett nytt utropstecken bakom a) Rafa Benitez charmoffensiv mot supportrarna (han nämnde the Kop och fansen fem gånger i varje kortintervju han gav efteråt), b) Torres betydelse, c) den inneboende stoltheten och moralen i den där klubben, och d) Anfields förmåga att lyfta sig när det verkligen, verkligen behövs (de behövde det efter den publikt usla insatsen mot Lyon), det satte dessutom ett nytt frågetecken bakom e) Rio Ferdinand (vad fan har hänt?) och f) Nemanja Vidics vanebeteenden (han blev den förste i PL-historien som visas ut tre gånger mot samma lag).

1–0 Nando Torres.

2-0 N’Gog (N’Gog är ingen Gog, som man säger i Majorna).

Arsenal hade begravt West Ham, men Hammers fick en straff de inte skulle fått, strax efter att de inte fått en straff de borde fått. Chris Foy är normalt en hyfsad domare, och Diamanti förtjänade 2-2-målet.

Allt West Ham kunde göra kunde Fulham göra… lika bra. En andrabollsdunk från Duff och en pricknick från Clint Dempsey gav 2–2 mot City.

…men det var Louis Saha som gjorde söndagens bästa PL-mål…

…till ingen nytta alls. The De-liver-er that is Ivan Klasnic avgjorde för Bolton.

•••

Barcelona har ni redan sett, antar jag? Zlatan dundrade in en frispark, Keita gjorde hat-trick, och här har ni hela kalaset.

Barça var förstås fantastiska, men de var inte lika snygga som Valencia. Villa Maravilla sprang in ett flygande anfall för 1–0, Pablito Hernandez höjde med en briljant lobb, och Juan Mata synade med ett vinkelskott.

Tyngsta Primera-poängen gick till Villarreal. Joan Capdevila stramade in en frispark och gav Valverde en vecka till på kontoret.

Depor kraschlandade mot Valladolid, efter horribelt försvarsspel. Ska ni bara se ett mål så är det bosna-holländaren Haris Medunjanins läckra smekning till 4–0.

•••

I Italien var Milans vändning mest spännande, men den har ni ju redan sett. Ciccio Tavano skickade Cosmi-ledda Livorno till en trepoängare och ett håglöst Roma ner i en sällsynt illa tajmad kris.

Napoli bröt till slut ner en heroisk Frey och tog en lika sensationell som välförtjänt seger i Florens efter ett poachermål av Maggio.

Napoli har börjat vinna borta, och Amauri har börjat göra mål igen. Den här nicken sänkte gamla lillebrorsan Siena med en duktig Albin Ekdal.

Conte leder Atalanta mot en ny… eh, höst. Bari kannar på. Och Bovo slutminutsstal matchen åt Palermo med söndagens Serie A-mål.

Det var rätt mycket vad vi hade från Stöveln.

•••

Marcus Bergs doppieta har ni säkert också vevat ett par varv. Här är ettan, här är tvåan, och här är Trochowskis fina frispark. Schalke gav sig inte, och Kuranyi ordnade en poäng en bit in på stopptiden.

Mer sensationella upplösningar från Bundesliga. De gamla catenacciospecialisterna Werder Bremen släppte in mål igen! Det tog bara en halvminut, men sedan vände de förstås till 4–1. Alltihop här.

Men hur mycket vi än älskar mål så är det INGENTING mot hur mycket vi älskar när Jens Lehmann är ute och leker med bollkallarna. Ge den där grabben någon slags orden för mod i strid. Om han nu är i livet fortfarande.

•••

Söderut igen.

I Ligue1 visade Sissoko och Gignac vilka det är som bär Téfécé. 2–0 i Lens. Bra gjort. Och vill ni ha de fem mål som gav Auxerre tre tunga poäng mot Lillehar ni dem här. Den stora grejen i Frankrike är ändå kontroverserna kring den svin-inställda matchen i Marseille, som riskerar att få enorma följder. Jag ska försöka reda ut det där lite senare.

•••

Och så lite bits and pieces från resten av världen:

1. Jag skrev i natt om bråket mellan Baroni och (bloggfavoriten) Turan före Istanbul-derbyt. Här har ni bilderna.

2. Panathinaikos gjorde ett av helgens finaste kombinationsmål, med Katsouranis som avslutare.

3. The Football Wonder that is Rade Prica hängde årets svenskfrispark från 30 meter mot Ålesund.

4. …och då hade inte ens minigeniet Gallardo något att sätta emot, med sin över-muren-smekning i klassikern River-Boca.

5. Boca tog en poäng på slutet, tack vare superhjälten Martin Palermo.

6. Dagens målvakt? Vi ger priset till hela världens skyttekung Rogerio Ceni som a) blev utvisad och b) blev matchhjälte för Sao Paulo mot Santos. Inte i den ordningen, dock.

7. Och sist, då, om ni nu undrar hur en väldigt vänsterfotad kejsare har det nu för tiden: Jodå, Adriano avgör matcher och mår bra.

Det var inte allt, men en del. Nu tar vi oss an en vecka till.

/Simon Bank

Sunday Sweets

av Simon Bank

Som Hebbe-lelle säger till Albert:

– De va’ de, de.

Jag har säkert jobbat mig igenom tätare fotbollssöndagar än den här, men jag minns inte riktigt när. De stora målsvepen sparar vi ett par timmar, istället ger vi oss på de matcher jag faktiskt hann följa med ett öga eller ett och ett halvt.

AIK slog Hammarby på kompetens, i en match där Bajen faktiskt förmådde lyfta sig på ett sätt jag inte riktigt trodde de var mäktiga. Mer om det i papper och på nät imorgon snart. Torres blåste bort en hemsk Rio i en match där Michael Owen visslades ut på Anfield, West Ham segade sig ikapp mot Arsenal på en tveksam straff, PSG har fått svininfluensa vilket förde med sig vidriga kravaller i Marseille – och jag var ute på streamjakt mest hela kvällen.

1. Fenerbahçe–Galatasaray 3–1.

Sa jag att Galatasaray skulle ha sin bästa chans på länge att nå ett resultat i Kadiköy?

Jo, men då måste man ju komma dit också.

Jag såg det här mötet live 2005, och hade nästan svårt att ta in hur chockskadade och livrädda Cimbom-spelarna såg ut. Det var samma sak nu, i första halvlek var de tama som kissekatter, som råkat irra in på Sükrü Saracoglu. Det var ett sjuhelvetes tryck, Milan Baros fick bytas ut efter ett par minuter, Alex var totaldominant som länkande mittfältsspets och Galatasaray hade svårt att hitta några som helst spelsekvenser.

Alex gjorde 1–0 direkt, han ordnade och satte en straff för 2–0 och bar Fener till tre derbypoäng.

Det blev 3–1 till slut (Balta, Güiza), och hela matchen var väldigt… istanbulsk. På det bra sättet (världens bästa show) och på det dåliga sättet (slagsmål före avspark, inkastade flaskor mot domare och Fener-spelare).

Kader Keita hamnade mitt i alltihop. Han fick en flaska kastad mot sig, den snuddade huvudet och han visade det med all tydlighet. I andra halvlek åkte han ut, efter att ha försökt nita retstickan Roberto Carlos.

Och Keita, vetni, honom finns det ju en kittlande liten svenskstory om.

När han var arton, 1998, kom han till Borås och provspelade med både Norrby och Elfsborg. Han skrev på för IFE, men efter pappersstrul åkte han hem till Elfenbenskusten, gjorde succé, hamnade så småningom i Lille och Lyon och Galatsaray. Elfsborgs största kontraktsmiss någonsin, i viss konkurens med att de inte knöt upp Håkan Mild när de hade chansen. Rijkaard sa att han var besviken på honom efter utvisningen, att Keita gick i en fälla som lät sig provoceras – och det hade han ju väldigt rätt i.

Hur som: Fener vann bergsäkert, Galatasaray läcker fortfarande för mycket, Alex var bäst på plan och det slutade med konfettiregn över hela Sükrü Saracoglu. Jag hade velat vara där.

2. Chievo–Milan 1–2.

Vi diskuterade ju saken här efter Madrid-bragden i veckan, jag ville föra till protokollet att värdet av den matchen som trend-sättare skulle avgöras i Verona.

En ny vinst – och Milan kan segla vidare mot bättre tider.

En förlust – och Milan hade halkat ner i sin höstmediokritet igen.

Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket mer nu, än att det verkar ha injicerats en hel del moral i Milan den senaste veckan.

Pinzi rakade in 1–0 direkt, Milan var precis lika pre-paus-paralyserat som de varit hela hösten.

De har spelat tolv matcher hittills den här säsongen. Här är deras resultat i första halvlekarna:

1 vunnen, 4 oavgjorda, 7 förlorade, 2–10 i mål.

Här är deras andrahalvlekar:

6 vunna, 5 oavgjorda, 1 förlorad, 11–3 i mål.

I går var de usla före paus, helt okej efter. Och det blir allt mer tydligt att Nesta, fortfarande, är det här lagets allra största tillgång. När Huntelaar förvaltade sin chans genom att svara för en Stefan&Krister-parodi på anfallsspel var det gamle Alessandro som vände matchen med två mål.

Milan var inte fantastiskt, men de vann. Och de gjorde det, ska ni veta, tack vare en onsdagsclown som heter Dida, och som har ägnat veckan åt att titta på Kim Christensen-dvd:er. Den där räddningen gjorde han alldeles före Nestas stopptids-segermål.

3. América–Chivas 1–0.

Jag valde turkderbyt före River–Boca och fick vänta in natten för lite transatlantiskt tunggung.

Mexikos Súper Clásico levde väl inte rikigt upp till hajpen – Chivas var för svagt – men det hade rätt många ögonblick att tycka om.

América borde haft 3–0, minst, före paus. Vore det inte för Chivas-keepern Luis Ernesto Michel och en svag domare hade de haft det också. Det stannade vid 1–0 (Sevilla-köpet Mosqueras första mål för klubben kom innan matchen ens börjat), efter en andra halvlek med lite mer ge-och-ta och ganska mycket medioker fotboll.

Môcke, môcke, môcke bra var målvakten Michelito – och mex-tv:s fenomenala super-slow-mo-repriser. Ni ser det sist i det här klippet, och från och med nu ska jag driva kampanj för att få svensk tv att sno konceptet. Det går alltså ut på att man drar ner tempot så att man ser varenda liten detalj i en situation; minspelet, rörelserna, rubbet.

Sånt ska vi ha här också.

Men först ska vi ta och sova lite.

/Simon Bank

Saturday Slump

av Erik Niva

Värdelös Premier League-dag igår.

Och det säger jag inte bara för att ett tiomanna-Spurs lyckades med konststycket att förlora hemma mot Stoke, efter att Benoit Assou-Ekotto vägrat spela försvarsspel och Glenn Whelan hittat bortre hörnet med sin patenterade höger insida. Men okej, jag säger det till rätt stor del för att Tottenham dessutom alltså fick två nya skador, och lär vara utan Modric, Lennon och Defoe (våra tre bästa offensiva spelare) i derbyt mot Arsenal nästa helg.

Kul.

Men det var ju trist på andra håll också. Dålig fotboll, tråkiga resultat. Bortanför Spurs tappade ju även Aston Villa och Sunderland, och drömmen om en jämnare övre tabellhalva fick sig därmed en rejäl törn. Derbykungen Gabby Agbonlahor gav visserligen The Villa ledningen mot Wolves, men en emfatisk straff från Sylvain Ebanks-Blake nullifierade betydelsen. I en annan del av staden kapitulerade ett blekt Sunderland mot Birmingham; James McFadden punkterade matchen.

Uppe i Burnley fick vi i alla fall lite slapstick. Besten Brian Jensen lyckades skada sig istället för att rensa undan bollen, och gav underskattade Wigan-colombianen Hugo Rodallega öppet mål.

Jaja, som Tottenham-anhängare antar jag att man i alla fall kan glädja sig åt att det inte längre är vi som behöver se Paul Robinson släppa in harmlösa långskott från 30 meter.

***

Nä, här behövs uppmuntring, så vi får dra ut i Europa. En bunt saker som gladde mig igår, med slapp inbördes ordning.

* Samdporias måltvillingar var på spelhumör hemma mot Bologna. Antonio Cassano spelade fram till ett mål från högerkanten och ett mål från vänsterkanten på sitt oefterhärmliga sätt. Ändå var det polaren Giampaolo Pazzini som stod för matchens framspelning, till vilt volleyskjutande Daniele Mannini. Att ex-Tottenham-schweizaren Reto Ziegler borrade ner ett fint distansskott kompletterade bara matchen.

* Och appropå Spurs-spelare i exil. Förra helgen gjorde utlånade marockanske geniet Adel Taarabt såhär mot Preston. Igår följde han upp med den här listiga frisparken mot Derby.

* Fler frisparkar? Jo, jag har alltid gillat Wesley Sneijder, och blir glad när han slår bollarna såhär. Men gårdagens frisparkskung var ju Monacos brasse Nene. Först avgjorde han bortamötet mot Boulogne med den här frisparken i 85:e minuten. Drygt fem minuter senare bättrade han på den.

* Mer Frankrike, när vi ändå är där. Asamoah Gyan böjde ju in ett drömmål för Rennes mot Montpellier.

* Hoffenheim går ju alltid att lita på. Christian Eichner dunkade upp en 30-metare i krysset mot Nürnberg, innan Vedad Ibisevic visade att formen inför VM-kvalet är god med ett solonummer.

* För Mainz lyfte Andreas Ivanschitz in en fin lyra, som på sitt sätt förresten påminde om hur Anthony Stokes kvitterade för Hibs på Ibrox.

* Och avslutningsvis, en påminnelse om att det alltid finns de som har det värre. Ny manager, samma gamla Atlético Madrid. Ledningen in på stopptid hemma mot Mallorca – men nog tusan lyckas de kasta bort den genom att släppa in ett störtlöjligt kvitteringsmål.

Nu – Derby Day.

/Erik Niva

Every little thing is gonna be alright

av Simon Bank

Ta er morgonpromenad, duka upp en ordentlig brunch, lägg till ett par extra vitamintabletter och duka undan i god tid.

Vi har ju en supersöndag framför oss.

Ur högen:

Hammarby–AIK

River–Boca

Liverpool–Man U

Fener–Gala

OM–PSG

Min plan: Se 08-derbyt, hinna hem till andra halvlek av M6-slaget, zappa mig igenom WHUFC-Arsenal, hitta en vettig turk-stream och sedan gå loss helt på den franska hatmatchen framåt kvällen. 

Prognoserna säger: ett sänkt Bajen förlorar på Råsunda, ett starkt Galatasaray har sin bästa chans på evigheter att få med sig ett resultat mot ett skadedrabbat Fener i Kadiköy, Liverpool spelar för livet och United åker dit for a laugh (med badbollar, Cantona-masker och allt), Riquelme ska skicka River ännu längre ner i skiten och OM har chansen att hoppa upp i sadeln igen nu när OL halkade på min gamla hemmaplan Stade du Ray.

Vad ska vi skicka ut er med, mitt i ångesten?

Tja, jag väljer ett litet nummer från Ajax–Dinamo i veckan. Europa League, Ajax leder i paus med 1–0 (straff, Suarez) när andra halvlek ska rulla igång. I Amsterdam Arena väljer man, passande nog i en stadion där man kan åka dit för passiv hasch-rökning om man inte passar sig, att avsluta pausen med att spela Bob Marley. Så går spelet igång, och Ajax-supportrarna… ja, ni får höra själva. De har gjort det förut, men aldrig så här högt.

De har, helt enkelt, bestämt sig för att jävlar i mig inte oroa sig för något alls.

What do you all worry about?

/Simon Bank

 

Death For No Reason

av Erik Niva

Jag har själv aldrig tillhört den mer missionerande skaran av vegetarianer, men det är klart att ämnet intresserar mig.

I veckan snubblade jag över uppgifterna om att både Éric Abidal och Seydou Keita tydligen är vegetarianer. Visserligen av religiösa skäl – besläktat med hur de flesta muslimer väljer att undvika fläskkött – men det må nu vara detsamma.

Det intressanta är ju att vi därigenom äntligen fått ett par praktiska bevis för att det är fullt möjligt att kombinera en vegetarisk diet med fotboll på absoluta elitnivå.

Just fotbollen har ju tidigare varit någon sorts plugg i det gröna nyckelhålet. Vegetariska toppidrottare har det funnits gott om (Martina Navratilova och Billie Jean King i tennis, Robert Parish i basket, Joe Namath i amerikansk fotboll, Prince Fielder i baseball, ”järnmannen” Dave Scott och dussintals andra), men av någon anledning var argentinske straffräddaren Carlos Roa den enda fotbollsspelaren man någonsin hörde talas om.

Och ”El Lechuga” (”Salladen”) var ju målvakt. Och dessutom spritt språngande galen.

Bara häromveckan reagerade klipska tyske högerbacken Andreas Beck över faktumet i en av sina regelbundna allt-utom-fotboll-artiklar i Die Zeit, en som den här gången handlade just om kost och diet.
– Jag känner inte till en enda fotbollsspelare som är vegetarian. Konstigt, va?

Samtidigt är det ändå just i Tyskland som det överhuvudtaget förts en diskussion om ämnet. Eintracht Frankfurts frejdige ytterback Patrick Ochs har en flickvän som är engagerad i den barska djurrättsorganisationen PETA. Han deklarerade tidigt att han tänkte sluta äta kött så fort hans karriär var över:
– Så länge som jag spelar professionellt måste jag få i mig alla viktiga näringsämnen. Jag följer det, men jag köper enbart ekologiskt kött. Då har djuren åtminstone haft ett bra liv, och inte tillbringat det i slaktfabriken.

Enligt Die Welt är mer än var tionde tysk numera vegetarian, en uppgift som kompletterade deras artikel om det vegetariska utbudet på Bundesliga-arenorna. Östtyska Energie Cottbus var – inte helt oväntat – sämst. Mer överraskande var det måhända att Bayern München visade sig vara bäst, med fler än tio vegetariska alternativ till salu på Allianz Arena. Undersökningen gjordes nämligen ifjol, och då var det ju fortfarande Uli Hoeneß som basade över klubben.

Hoeneß är ju delägare i korvföretaget HoWe Wurstwaren, och har bland annat tvingat Luca Toni att ställa upp på reklamkampanjer för underfabrikanten Nürnberger Bratwürste.

tonisausage.jpg

/Erik Niva

Friday Filmtime II

av Simon Bank

Friday Filmtime igen? Eller gå vidare på det somaliska spåret?

Äh, varför välja om man kan göra båda delar. Günter Wallraff, den gamle skjutjärnsjournalisten är filmaktuell igen, och det ska förstås undersökas. Wallraff, vet ni säkert, är mannen bakom Wallraff-journalistiken, sorten när en reporter antar en annan identitet för att avslöja missförhållanden i samhället. På 70-talet svarade han för avslöjande reportage från livet som turkisk gästarbetare i den tyska industrin och från livet som tabloid-reporter i mediemaskinen.

Nu har han under ett års tid vistats i Tyskland förklädd till somaliern Kwami Ogonno, och 600 timmars inspelat material har till slut kokats ihop till dokumentären Schwarz auf Weiss. Jag har inte sett mer än klipp, men i allt väsentligt ser det ut som ett mellanting mellan Borat-minus-humorn och grävande journalistik. Wallraff drar runt och försöker ta sig in genom dörrarna in i tyskt samhällsliv, han söker plats på en hundträningskurs och försöker ordna en lägenhet – men dörrarna slås oftast igen, stängda av systematisk och unken rasism.

Filmen, hela konceptet, har fått kritik för att den på något vis bara skildrar en vit reporters charter-besök som svart tysk. Han upplever inte alls samma hotfulla form av rasism som många svarta i framför allt öst gör. Faktum är att Wallraff bara en enda gång blir hotad med stryk.

Det händer när han går på fotboll.

”Kwami” tar sig till Energie Cottbus-Dynamo Dresden, inte in på arenan men utanför. Han skriver själv:

Jag vill ha mina flyktvägar öppna, går runt lite som alla andra, och oroar mig. Det här är verkligen fiendeland. Skinnskallar. Ilskna blickar. Spänd stämning, spända biceps.

Trots den märkliga känslan försöker jag snacka lite med några fans:

– Vilka vinner idag? frågar jag några unga män.

– Inte du, väser en av dem genom sammanbitna tänder.

Jag låter mig inte nedslås:

– Ska vi slå vad?

– Spring härifrån, säger en annan med aggressivt förakt i rösten. Hans blick är så hotfull att jag fruktar att det ska gå till handgripligheter. Men han vill ju in på stadion. Och polisen finns, trots allt, inom sikte.

Det finns inget överraskande här, vare sig i den systematiska rasismen (den finns alldeles säkert i Sverige också) eller i att den manifesteras i den östtyska fotbollen. Men vill ni se ett par minuter från Wallraffs umgänge med supportrar så kan ni kika vidare här.

•••

Mer på temat ”Så närmar man sig supportrar”? Okej. Ni har förstås noterat att Halmstads-polisens våld mot en av Hammarbys säkerhetssamordnare uppmärksammats en hel del, och efter händelserna i Köpenhamn och Stockholm tidigare är det uppenbart för de allra flesta i svensk fotboll att polisväsendet har mycket att arbeta med.

De skulle kunna lära sig ett och annat av polisen i England

…och nä, inte på det där hårdare-tag-sättet.

Häromhelgen blev Stoke-supportrar illa behandlade av Manchester-polisen efter ett besök i Bolton (1–1). De slussades runt som djur, många protesterade efteråt. Det unika är att Ian Hopkins vid Manchester-polisen efteråt tagit initiativet att både be om ursäkt och närvara vid en supporterträff i Stoke, för att diskutera händelsen och försöka hitta en väg framåt.

– Jag tyckte att mötet var mycket konstruktivt, supportrarna tog upp ett par viktiga frågor. Det var nyttigt att få höra direkt om deras erfarenheter, säger Hopkins.

Sedär, en ny väg framåt. När de gamla sätten att närma sig supportrar inte fungerar.

/Simon Bank

The Importance of Being Earnest

av Erik Niva

Jo, i en kommentar tidigare nämnde jag att jag hade en skröna om den brasilianske VM-guldsmålvakten Marcos på lager – och bisarrt nog var det faktiskt någon som efterfrågade den.

Såhär då. I ”Why England Lose”-boken river författarna av historien om hur en icke-namngiven ”leading European club manager” (Arsène Wenger) bestämt sig för att köpa Marcos några månader efter finalen. Han bjöd in honom på provspel, och även om inte Marcos gjorde något vidare ifrån sig på de fysiska testerna bestämde sig ändå managern för att erbjuda honom ett kontrakt.

En världsmästare är ju en världsmästare, liksom.

Men en natt ringde så telefonen klockan två på morgonen. Det var Marcos agent.
– Jag är ledsen, men Marcos kommer inte att skriva på för er.
Efter ett litet tag erkände agenten att Marcos var halv fotbollsinvalid. Några år tidigare hade han brutit handleden, och den hade aldrig läkt ordentligt. Men Luiz Felipe Scolari var Marcos gamla mentor, och när han tog ut honom i VM-truppen hade inte Marcos hjärta att säga nej.

Agenten berättade vidare:
– Marcos hade svåra smärtor under varje dag av turneringen. Han kunde i stort sett inte träna. Under matcherna var han knappt förmögen att fånga en boll. Varje dag sa Marcos till sig själv: ”Jag måste berätta för Scolari”, men han kunde bara inte göra det, utan han kämpade på dag-för-dag fram till den punkten då Brasilien hade vunnit VM.

Slutsatsen som dras i boken är att Brasilien var så överlägsna i VM 2002 att de vann turneringen utan någon riktig målvakt. De beskriver guldet som en ”inevitable victory”, en oundviklig seger.

Och diskussionen som därmed öppnar sig är givetvis denna – är det egentligen vanligare än man tror att målvaktens roll i ett topplag är överskattad? Är det så att ett topplag egentligen bara behöver en någorlunda stabil snubbe som inger lite förtroende, då skotten de släpper till blir så få att nästan alla faller in i någon av kategorierna ostoppbart/ofarligt.

Tankar?

Och appropå de stora fotbollsfilosofiska frågorna – ska man se Celtic-Hamburg på tv eller försöka hitta en duglig stream från Fulham-Roma?

/Erik Niva

Sida 127 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB