Erik Niva kliver in i en historisk brasiliansk rasism-diskussion, så det är väl lika bra att ta upp den kastade handsken och glidtackla in från helt motsatt sida.

Vi lägger undan den historiska rasismen och tar oss an att uppmärksamma ett historiskt steg i skotsk fotboll.

Det här är nämligen veckan när en ung somalisk pojke fick debutera för Skottland.

Islam Feruz är ett namn ni kommer att höra om, om ni inte redan gjort det. För att han är en extrem talang, och för att han bär på en berättelse som gör honom till både unik och en representant för en grupp som sällan syns på just de här fotbollsplanerna.

Islams mamma, Aisha, har berättat om flykten från ett Somalia som slitits i stycken av krigsherrar. Familjen levde i Kismayo i södra Somalia, ett liv som inte längre var ett liv:

– När vi lämnade Somalia var det problem varje dag, det var omöjligt. Det är ett sorgligt laglöst ställe nu och vi var rädda hela tiden. Milis dök upp med sina vapen, de bara tog sig in i ditt hus och tog med sig allt därifrån. Om man försökte stoppa dem använde de våld. De var så många.

– Vi har vänner som blivit dödade. Min mamma och pappa dödades. De blev så illa slagna att även om de levde vidare ett tag efteråt så återhämtade de sig aldrig.

Till slut, 2001, flydde familjen landet. Islam var fem år gammal, hans lillasyster var tre. De tog en båt till Jemen och flög därifrån. Aisha sålde sina smycken för att ha råd med flygbiljetten till London. Hon hade aldrig hört talas om vare sig Glasgow eller Skottland.

De placerades i Castlemilk, en betongtuff Glasgow-förort med enorma sociala problem. De hade aldrig ens sett ett höghus, men plötsligt bodde de i ett mitt i ett hav av otrygghet: Rasism, mobbing, hot. Stundtals vågade Aisha inte resa in till stan av rädsla för att behöva ta sig igenom hotfulla områden.

Lille Islam hade i alla fall sin fotboll. När han var tio upptäcktes han av Celtic-scouten John Simpson och hamnade under klubbens vingar. Ett utvisningshot avvärjdes av (numera avlidne) Celtic-legenden Tommy Burns, livet började byta färg.

– När Islam sa att han spelade för Celtic var det slut på all mobbing, säger Aisha. Plötsligt ville alla vara vän med honom. Jag hoppas att de som var elaka mot oss ser Islam på tv nu, att de inser att det där är killen de mobbade av ingen orsak alls när han var liten. Jag hoppas att de mår fruktansvärt.

Islam Feruz gjorde sig snabbt ett namn som en av Celtics stora, unga talanger. I somras debuterade han – 14 år gammal – i a-laget i minnesmatchen för Tommy Burns, och för ett par veckor sedan blev han den förste som togs ut i ett skotsk landslag genom en ny Fifa-regel som gör att spelare som utbildats i Storbritannien i fem år kan spela för sitt nya land.

I tisdags kväll debuterade han.

Skottland förlorade mot Cypern med 2–1 hemma på East End Park, men Islam gjorde succé och spelade fram till Skottlands mål.

– Skottland är ett fantastiskt land, och jag är stolt över att bära landslagströjan, förklarade han.

Det är en vacker berättelse om fotbollen som möjlighet och utväg, en berättelse om Tommy Burns och om en mammas omsorg om sin familj och någonstans också en berättelse om ett nytt skotskt samhälle.

Innan vi stänger boken med ett ”och så levde de lyckliga…” finns bara en detalj kvar att berätta från just den kvällen, i just den staden.

Samtidigt som Islam Feruz hyllades hade Rangers förlorat mot Unirea Urziceni med pinsamma 4–1, men när Rangers amerikanske, svarte, back Maurice Edu kom hem och skrev på sin twitter var han inte bara ledsen över resultatet:

”Jag vet inte vad som gjorde mest ont: resultatet igår kväll eller att bli utsatt för rasistiska glåpord av våra egna fans när jag skulle in i min bil”

Berättelsen om Islam Feruz resa är mycketm, men inte en berättelse om hur rasismen försvunnit från fotbollen.

/Simon Bank

Någon i kommentatorsfältet tipsade om det här sanslösa volleymålet som Dragan Stojković – numera 44-årig manager för Nagoya Grampus Eight – nyss gjorde borta i Japan.

Han blev dessutom uppskickad på läktaren, eftersom han firade träffen precis så mycket som han minsann förtjänade.

Lattjo, såklart, men inte värt ett inlägg i egen rätt.

Men – så tipsar signaturen Piksi (det vedertagna smeknamnet på Stojković) om den här artikeln i serbiska B92, och där finns ju ett videoklipp som ökar värdet av långdistanslyran markant.

Dragan Stojković har ju nämligen gjort nästan samma sak en gång tidigare, i ett derby mot Partizan den 3 april 1988.

Och det riktigt tragikomiska är att han inte fick målet validerat den gången heller. Domaren bedömde nämligen att Bora Cvetković stod offside.

/Erik Niva

Bortsett från att det alltid finns ett underhållningsvärde i målvakter som skruvar upp så tycker jag synd om stackars Dida. Hans karriär blev aldrig vad den borde varit, vad den kunnat vara.

Det är trist på mer än ett sätt.

Såhär är det nämligen – på grund av en av fotbollsvärldens märkligaste fördomar så finns det en utbredd misstro mot färgade målvakter i Brasilien.

Allt drog igång på allvar 1950. Ett extremt favorittippat Brasilien skulle bara spela av VM-finalen mot Uruguay hemma på Maracanã. Den faktiska publiksiffran brukar anges någonstans runt 200 000-strecket, ett världsrekord för fotboll.

But sometimes thing’s don’t work out. Uruguay vann med 2-1. Målvakten Barbosa släppte billigt in det avgörande målet vid sin närmsta stolpe. Hans liv blev aldrig detsamma igen.
– Förlusten löstes upp i ett syrabad av självförakt, tvivel – och rasism. Syndabockarna var vänsterhalven Bigode, försvararen Juvenal och målvakten Barbosa. Alla fördömdes som fegisar i pressen, de saknade ryggrad och disciplin. I synnerhet Barbosa blev föremål för en svartmålning som fortfarande präglade honom då han dog sin miserabla fattigdomsdöd 50 år senare, skriver David Goldblatt i sin fotbollshistoriska odyssé ”The Ball Is Round”.

1963 – 13 år efter VM-finalen – bjöd Barbosa in de vänner han hade kvar till en barbecue hemma i Rio. När gästerna kom märkte de att lågorna slog högre än vanligt, och de insåg snart varför. Barbosa hade fått tag på målställningarna från matchen på Maracanã, som han nu eldade upp i någon sorts exorcistisk ritual.
Barbosa själv har berättat att hans lägsta punkt då han var i en affär för att handla, 20 år efter finalen. En kvinna fick syn på honom och skrek:
– Titta, där är han – han som fick Brasilien att gråta.
När han skulle hälsa på träningslägret för VM-laget 1994 fick han inte komma i närheten av spelarna. Han ansågs föra otur med sig.
Innan han dog i april 2000 – ensam och utblottad – suckade Barbosa.
– I brasiliansk lag är 30 år maxstraffet. Men jag har varit fängslad i 50.

Nu vore det lätt att påstå att allt det här hände för länge sedan, och att mycket har hänt sedan dess. Så är det ju – men mycket har tyvärr också förblivit sig likt. Så sent som 2006 publicerade den mångårike analytikern/satirikern Chico Anysio en artikel i Brasiliens största sporttidning, Lance.
– Jag litar inte på svarta målvakter. Det har inget att göra med diskriminering, för jag avgudar svarta anfallare, svarta mittbackar, svarta playmakers och svarta bollvinnare. Och jag ser inte hur en vit, gul eller röd kan vara bättre än en svart i 100 meter, ländhopp, tresteg eller långdistanslöpning. I basket är det de svarta som är gudar, och de dominerar amerikansk fotboll. Jag gillar dem bara inte i mål. 

Sociologiprofessorn Ronaldo Helal slog fast:
– Även om en färgad målvakt är bättre än en vit målvakt, så är det den vite som får spela. Det är fortfarande en stereotypiseringsfråga. 

När Dida slog igenom runt millenieskiftet blev han bisarrt nog den första färgade målvakten på 50 år att stå i mål för det brasilianska landslaget.
– Det är dags att bryta det här 50-årstabut nu, och det är dags att förlåta Barbosa. Han korsfästes efter matchen, trots allt han gjort för landslaget. Det var hemskt.

De tre senaste åren har det hänt att landslagstruppen bestått av tre färgade målvakter – Dida, Gomes och Helton – men ändå finns det kvar stora skärvar av misstänksamhet hemma i Brasilien. Dida blev tyvärr aldrig målvakten som kunde radera ut den, för det hade han behövt stå i mål i en VM-final som Brasilien vann. Istället för att definieras av sina räddningar har han nu kommit att bli en sån där målvakt man förknippar med osäkerhet, virrighet, dråpligheter och misstag.

I Brasilien suckar man, skakar på huvudet och ber om att Julio Cesar ska vara skadefri när det blir dags att åka till Sydafrika.

Brasilianska världsmästarmålvakter:

Gilmar, 1958 och 1962

Felix, 1970

Taffarel, 1994

Marcos, 2002

/Erik Niva

Vet ni, kids, om man festar så där som vi gjorde igår så blir man lite trött efteråt.

Det var inte samma sorts euronight, helt enkelt.

Vi kan berömma bra målvakter ikväll, vi kan såga ett par usla, och vi kan sympatisera med ett gäng super-strikers – för särskilt mycket till utlevd fiesta blev det inte. Om vi ska dra några slutsatser om internationell fotboll efter de här två dagarna så är det av det slaget som Roland Andersson hade smackat nöjt åt.

Nämligen: I modern fotboll får du a) inte göra några misstag, b) inte slappna av på fasta situationer.

Av arton mål ikväll kom tio på fasta situationer, fyra av dem var självmål.

Manchester United inledde med en nine-to-five-match i Moskva, en dittills rätt slö Valencia avgjorde när matchen somnat in, och han förtjänade det efter att ha drivit på hela anfallssekvensen.

Det var annars en match vars eldigaste ögonblick inträffade ett dygn före avspark. Här har ni Sir Alex-brytet som Erik Niva skrivit om.

Jag valde zapp-varianten, följde OM i Zürich och Milans vidare öden i Madrid. Leonardos elva ställde upp sig centralt på Bernabeu, och ett halvengagerat Real Madrid rullade runt och var ett hot varje gång de utmanade Milans mentalt pensionerade ytterbackar. Det var nu inte särskilt ofta, så det krävdes en inslagen present av stormålvakten formerly known as Dida. Raúl är inte den som är den när folk ger bort saker.

Det är väldigt ofta hemskt att se detta stolta, vackra Milan. Till och med spelarna på väg upp har sugits in i meningslösheten; Thiago Silva har blivit nervös, Pato har börjat tveka. Hemskt, säger jag. Och vad gör Pirlo nu för tiden? Han tappar boll, är icke-närvarande… och passar på när Iker Casillas missar att ta det där mellansteget som varje världsmålvakt förstås ska ta när skotten kommer från 35 meter.

Hur svagt Milan än är så kan Pirlo ändå klyva ett äpple från det avståndet, och hur svagt Milan än är så kan man inte sova när man möter dem. Sant Iker slumrade när Pato sprang in 2–1 direkt efter kvitteringen, men det målet tänker jag faktiskt ge Max Ambrossini, som nålhuvudspassade till det enda ställe där rödsvart kunde hota vitt.

Madrid fick in en löpande mittfältare till, men det krävdes en tuff hörna för att Drenthe skulle kvittera. Men så dags hade Real Madrid sjunkit in i samma sorts narkoleptiska tillstånd som Milan flanerade runt i före paus, och de gjorde 3–2 två gånger om. Första målet (nick, Thiago Silva) stals av en ofattbart odistinkt Frank De Bleeckere. Det andra skickade Pato in så att ingen kunde göra något åt det, särskilt inte ett horibelt ointresserat Madrid-försvar.

Real Madrid–Milan var, i stora stycken, en parafras på den där broderade folkhemsvisdomen ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”. De fick en lillfingernagel, och var hantverksmässigt och moraliskt starka nog för att äta upp hela handen.

Grattis, Milan.

Och vad fan sysslar ni med, Madrid?

Marseille, då? De var, i min zapp-värld, bättre än FC Z. Med en lite stökig startuppställning där de gjorde en Lyon och spelade en mittfältsröjare som mittback (Toulalan i OL, M’Bia i OM) höll de greppet, och Ärkebängeln Gabriel Heinze dök snyggt upp i andra änden av ett frisparksinlägg för att göra ett blytungt 1–0.

Bordeaux fick ett slag i ansiktet direkt, när Ciani stoppade in bollen i eget mål (det här är CL:s mesta självmålssammandrag någonsin). Sen kom Ciani på vilket lag han spelar för och skickade in 1–1, innan ett försvagat Bayern (Baby Müller åkte onödigt ut, Rob-éry var inte med) straffades av Planus på en fast situation som återigen bevisade hur viktigt den sortens chanser blivit. Hans-Jörg Butt tyskplockade två straffar, det var inte mycket att snacka om.

Chiellini gjorde som Planus, och skickade in ett mycket viktigt mål för Juve – och det är klart att han var glad över det, han är ingen stor målskytt ute i Europa.

I samma grupp skrämde Apoel Nicosia Porto med ett självmål till, men sen var det färdigskrämt. Hulk gjorde ett opportunistiskt 1–1 och strafflurade in 2–1.

Om Real Madrid hade en slitsam kväll hemma så kunde de i alla fall jubla när Atleti fortsatte vara Europas relativt sett sämsta försvarslag. Frankie Boy blindpassade, Cashley Cole slog in bollen och Salamon Kalou profiterade. Och om tesen om försvarsspelet behövde ett bevis till så: ett lag som låter anti-nick-specialisten Kalou göra mål på nick är inte särskilt tätt.

Chelsea fortsatte med att lägga ytterligare emfas under fast-situations-argumentet med Lampards första CL-mål den här säsongen, och avslutade kalaset med ett symboliskt madridskt självmål.

Wolfsburg–Besiktas? 0-0, efter att stökige Grafite åkt ut med en kvart kvar.

Sådär. Det var ingen stor kväll i kväll, bara en väldigt intressant.

/Simon Bank

Namn: Steve Nash.

Ålder: 35 år.

Jobb: Basketproffs.

Klubb: Phoenix Suns, NBA.

Två gånger vald till MVP.

Sex gånger i NBA:s All Star-lag.

Årets kanadensiske idrottsman två gånger.

Grundare av Steve Nash Foundation.

och

Diehard supporter of Tottenham Hotspur Football Club.

It shows.

/Simon Bank

Champions League-kväll, och tid att gå tillbaka till framtiden.

19 april, 1989
Semifinal, Europacupen
Milan-Real Madrid, 5-0

I går dammade As av gamla Milan-visionären Arrigo Sacchi – som ju även har starka band till Real Madrid – för att låta honom berätta om sina minnen av matchen.
– På en teknisk nivå var inte Real Madrid underlägsna, men vår idé om fotboll var långt mer avancerad. Vi hade alltid fler spelare runt bollen, både offensivt och defensivt.
• Hur fungerade det?
– Nyckeln var att hitta folk som passade in i min vision. Om du försöker få Julio Iglesias att ge en rockkonsert så kommer det inte att fungera. Jag sa till mina spelare: ”Ni är inte världens bästa, men ni är de bästa för att förverkliga det jag har i huvudet”.
• Hur många gånger sprang Madrid offside i den där matchen?
– 16. Just innan matchen var jag och Silvio Berlusconi ensamma i omklädningsrummet, och plötsligt hörde vi hur Madrid-spelarna stod och vrålade i det andra omklädningsrummet. Han sa: ”Vad är detta? Varför skriker inte vi?”. Jag svarade: ”De skriker bara av smärta”.

Givetvis drar också Sacchi en hel del fascinerande paralleller mellan Silvio Berlusconi och Florentino Pérez. Han får frågan om Milans dinosaurielag av idag kommer sig av att Berlusconi försökt sätta ihop samma typ av galáctico-lag som Pérez.
– Dinosaurier… Du vet, ett år ville Berlusconi att vi skulle köpa fyra eller fem nya spelare ”för att sätta färg på San Siro”. Jag sa: ”Det är vårt spel som kommer att lysa upp arenan”. Och sedan köpte jag ingen alls på fyra, fem år. Om det inte är trasigt – varför försöka fixa det. Och han accepterade alltid det.
• Och Florentino?
– Han gillade kvalitetsspelare… En dag sa jag till honom: ”Ge mig din laguppställning”. Han satte Beckham på högerbacken och Zidane centralt, för han hade redan en massa anfallare och playmakers. Men Florentino är en stor man, som kommer att gå till historien.
• Tog du hans råd?
– Nej.
• Varför slutade du?
– Jag sa: ”Jag sticker, jag är inte van vid att stjäla någon annans pengar utan att göra nytta”.
• Och du gick dit för att några vänner rekommenderade det?
– Jag hade sett laget spela. Det var inte det som var problemet. Jag hoppas att Florentino har förändrats, för om ett plan hade störtat i Colombia så skyllde han på tränaren. Om en spelare blivit full så var det tränarens fel. Han tog ifrån managern all auktoritet, men jag är säker på att han inte kommer att upprepa det misstaget nu.

Vi får se.

/Erik Niva

Varför har ni inte sagt nåt?

Om det här nu ska vara en blogg med en viss form av insikt och en annan form av utblick så är det ju för uselt att vi helt ignorerat snart sagt en halv miljon svenskar med finländsk bakgrund, och er andra också för den delen, i en halv vecka. Veikkausliiga spelades färdigt i lördags, HJK är tillbaka på den finska fotbollstronen och det finns förstås en hel del som borde sägas om det.

Man kan förstås tycka att Erik Niva, med fötterna stadigt rotade halvvägs i Malmivaara, är mannen att göra det, men han är som vanligt upptagen med brittiska villospår. Så jag gjorde vad varje samvetsgrann journalist skulle ha gjort: jag tog tag i en spade, sammanställde de frågor som behövde svar och…

…kontaktade en annan journalist.

 Pekka Holopainen på Ilta-Sanomat är en förträfflig kollega, som ifjol utsågs till årets sportjournalist i Finland. Här reder han ut allt ni (eller i alla fall jag) ville veta om årets säsong.

Bank: Aki Riihilahti gjorde knappt en match i Djurgården på två år, men kom hem och vann ligan direkt med HJK. Han verkar ha spelat en del också, hur stor del har han haft i guldet?

Holopainen: Aki var, som väntat, en psykologiskt viktig spelare för HJK men spelmässigt är han en skugga av den Aki vi lärde oss känna till i Palace eller i finska landslaget får 8-9 år sen. Nivån i Finland är snäppet, inte så mycket mer faktiskt, lägre än i Sverige vilket hjälpte Aki. Han måste vara fysiskt så nära 100 procent som möjligt för att faktiskt dominera, och det ska han tyvärr inte längre vara.

Bank: Nu är han mästare igen, men ändå får han bara stryk i tidningarna. Vad ska Antti Muurinen göra för att bli älskad egentligen?

Holopainen: Antti skulle raka sin mustasch och börja prata engelska som modersmål typ Roy eller Stuart. I min mening är HJK-fans som kastar skit på sin mästartränare ena jävla idioter. Enligt dom saknar Muurinen trovärdighet. Tycker dom bör skaffa sig en spegel och kolla själva hur det är med deras egen trovärdighet. Ja, Antti kanske inte fick superstjärnornas (Litmanen, Hyypiä) högsta respekt under sin tid i landslaget men det var för fan inte Antti själv som värvade honom i jobbet.

Bank: Vad har hänt med HJK? Är det en tillfällig uppryckning eller har de verkligen lyft sig?

Holopainen: En svår fråga. Det är många veteraner som ska bort och några till som kanske inte håller till så länge mer, typ Aki. Klubbens juniorproduktion är Finlands bästa och dom kanske skulle börja lita på klubbens egen efterväxt. Det man måste säga om Muurinen är att måste han välja mellan en 34-åring och 19-åring som är lika bra, sitter unggrabben på bänken. Så namnet av coachen för säsongen 2010 kan vara avgörande på ovanligt många vis.

Bank: Jag har blivit rätt förtjust i Kappe Hämäläinen. När tänker han ta det stora steget i karriären?

Holopainen: Så snart som möjligt, hoppas det går typ Tim Sparv och Groningen. Hamnar han i en storklubb direkt är det i värsta fall kört, det har vi flera exempel om. Holland först, typ, eller en mindre klubb i typ Tyskland där det kan finnas en skräddarsydd spelplats för honom.

Bank: Både HJK och Honka kör med hemvävt, finländskt. En trend?

Holopainen: HJK hade 3 st viktiga utlänningar i förstaelvan. Muurinen vill vinna direkt och så ska man tänka ifall man jobbar i hans position i HJK. Lehkosuo (Honka) kanske tycker att man hellre utvecklar sitt inhemska gäng i lång sikt än vinner ett utländsktbetonat FM-guld i kort sikt.

Bank: Efter förra säsongen plockade svenska klubbar upp Jos Hooiveld och Dominic Chatto, och båda har gjort ett bra jobb i allsvenskan. Finns det några spelare som svenskklubbarna borde köpa loss i vinter?

Holopainen: Vinner man SM-guld typ AIK, genom att aldrig scora, skulle jag satsa på Timo Furuholm i Inter. En 12målskille som absolut kunde tänka sig att spela i Sverige och fortsätta därifrtån till kontinenten. En riktigt intressant kille är Juho Lehtonen i finska Superettans PoPa, han blev just 17 år och gjorde 12 mål. Snacka om stortalang.

Bank: Apropå svenskarna – hur har det gått för dem? Är IFK Mariehamn nöjt med sina svenskar?

Holopainen: Alla var nöjda i allting i Mariehamn. Det är bara att kolla tabellen!

Bank: Till sist: RoPS måste vi prata lite om. Först och främst: Hur kommer det sig att ett lag från Lappland, från Rovaniemi, har halva startelvan full av zambier? Och sen: Hur kom det sig att de åkte ur?

Holopainen: För det första så var vi alla färdiga med RoPS med sina 28 zambier. Hoppas dom ALDRIG kommer tillbaks med sin nuvarande afrikanska filosofi. Dom skulle kanske räddat sitt skinn ifall dom vunnit sin juridiska brottning mot rivalen KuPS som haft en spelare på plan mot RoPS som enligt transferregler inte skulle spelat. Av någon orsak som ingen fattade (det är nästan garanterat då vi snackar om finska förbundet…) var spelarens övergång helt ok, säga regeln vad den vill. Men i detta speciella fall är det bara att tacka förbundet varmast, att bli av RoPS och 28 zambier var det största och bästa som hände i finska ligan år 2009.

Och så här slutade det alltså:

1. HJK 52 p.

2. FC Honka 49 p.

3. TPS Åbo 49 p.

4. IFK Mariehamn 43 p.

5. Inter Åbo 40 p.

6. Haka Valkeakoski 37 p.

7. Tampere United 37 p.

8. VPS Vaasa 35 p.

9. MyPa Anjalankoski 34 p.

10. FF Jaro 32 p.

11. FC Lahti 31 p.

12. KuPS Kuopio 23 p.

13. JJK Jyväskylä 16 p.

14. RoPS Rovaniemi 16 p.

/Simon Bank

Två månader in, och vi har redan hunnit in i det skedet av säsongen. Managerial-meltdown mode. Det är dags för en kortare statusuppdatering runt några fotbollstränare i England vars liv just nu är på väg att förändras mer eller mindre dramatiskt.

Först och främst har vi ju Rafa.

Vad händer, Rafa? Förlorade Liverpool just fyra matcher i rad? Sa verkligen Steve Bruce ”Fuck off,  fat Spanish waiter” till dig under det där bråket i lördags? Är din femårsromans med Merseyside verkligen på väg att ta slut?

Först som sist, jag gillar Rafa Benítez, trots hans hit-and-miss-facit på transfermarknaden, trots hans envisa vägran att använda sig av ordentliga yttrar och trots hans sätt att avfärda varje dåligt resultat med analysen ”we created enough chances to win the game”, även om Liverpool bara haft ett skott på mål.

Kanske är det så att hans dagar är räknade efter Man United på söndag – men frågan är vart Liverpool ska ta vägen i så fall? Med två gravt impopulära ägare som dessutom bråkar sinsemellan är Liverpool just nu en djupt splittrad klubb, och i många månader har egentligen Benítez viktigaste funktion varit som någorlunda enande centralfigur. 

Vem skulle kunna tänkas ta över den positionen? Vilket annat tränaralternativ är realistiskt?

Liverpool har en tradition av att sluta leden, att ta hand om sina egna, att hålla huvudet högt och gå på igenom stormen. Jag hoppas att de håller fast vid den nu också, att de plundrar till sig några lyckade resultat och att Rafa kan stå där och vara sådär pompöst nöjd med sig själv om några månader. Han passar helt enkelt inte för att göra förlorarintervjuer.

Men jag befarar att George Gilett har sparat Jürgen Klinsmanns nummer.

***

Sir Alex-status, då?! Jodå, still loco after all these years. Skandalöst nog finns inget videoklipp ute ännu, men Gudfadern av Govan avbröt tydligen sin presskonferens i Moskva igår, då han inte gillade att få frågor om den reprimand som väntar från den engelska domarkåren.
– Silly question, gets no answer. I’m at a press conference for a game tomorrow. I’m hear to talk about that. Good night.

Någon gång ska jag göra en kompilation av Fergusons bästa pressbråk. Och även om det här har sitt lilla underhållningsvärde platsar det ju inte på topp-30.

***

Efter tre mörka år som manager för Middlesbrough har nu Gareth Southgate till sist fått sparken. Jag tycker att det är tråkigt, då Southgate är ju en sådan där kille man inte kan låta bli att tycka bra om, en av fotbollens good guys. Dels grundar väl sig känslan i allt som han tvingades gå igenom efter straffen ’96, men dels också i ett intryck av att det här är en snäll, klipsk kille som gör sitt bästa för att bevara någon sorts sans och balans i fotbollsvärlden.

Det är bara synd att han inte verkar vara någon vidare bra fotbollsmanager. Efter nedflyttningen kom bara 17 459 åskådare till hemmamatchen mot Derby igår, och så få människor har aldrig tidigare sett en Middlesbrough-match på The Riverside. Southgate förstår själv innebörden av det. Han har tidigt insett att klubben i grund och botten är till för staden och folket som bor där – inget annat.

Hans intervjuer har alltid varit mer tänkvärda än nästan alla andra fotbollssnack, och även om jag inte tror att vi hade röstat på samma politiska partier är vi helt överens om behovet av större anvarstagande i samhället som helhet.
–Vi hade folk på middag nyligen och diskuterade det. En vän sa att det här landet behövde människor som var beredda att gå i täten. Jag håller med om det. I den här klubben och i det här lokalsamhället behöver vi sådant folk på alla nivåer. Vi har en svår ekonomisk situation, vår Premier League-status är i fara och om de personer som har förmågan att leda bestämde sig för att läget var för svårt – vem ska då ta ansvar? Det är inte en snöflinga som faller nu, utan det är den djupaste snön på 40 år. Vår stad har drabbats av den värsta recessionen någonsin, och vår klubb har haft vår sämsta resultatrad någonsin. Vem ska kämpa mot den negativismen? Jag tror att fotbollsklubbens ordförande är den viktigaste ledaren i staden Middlesbrough just nu, och vi måste stå starka, sa Southgate i en bra Times-intervju från i våras.

***

Ytterligare en fotbollsman vi önskat ett bättre öde är ju John Barnes. För fem dagar fick han än en gång sparken som manager, den här gången från Tranmere Rovers. Nu har han försatts i personlig konkurs av en förrättare i Liverpool, på egen begäran. Han såg inte längre någon möjlighet att försörja sina sex barn.

Keep diggin’, Digger.

/Erik Niva

Hahaha.

Först och främst – alla ni som vill se Champions League-målen ska intet frukta. Simon Bank har gjort sitt jobb, så ni behöver blott skrolla er förbi ett par tumlängder av tatariskt romantiserande som jag bara inte kan hålla mig ifrån just nu.

Barcelona, 1.
Rubin Kazan, 2.

Lätt att säga nu, såklart, men jag har ju haft ett gott öga till Rubin Kazan ända sedan jag tillbringade en iskall januarivecka i stan för snart fem år sedan.

Det var på den tiden jag fortfarande var sportjournalist – snarare än fotbollsfundamentalist – och jag var där för att rapportera om ett VM i bandy och ett skrytbygge i hockey. Men givetvis passade jag även på att besöka en bottenfrusen fotbollsarena.

De flesta västerlänningar som råkat hamna där – oftast bandy- och hockeyspelare på pengajakt – har svårt för den här kylslaget knepiga staden. Jag gillade den mycket.

Såhär skrev jag i det där hockeyreportaget, som fokuserade på den fransk-kanadensiske storspelaren Vincent Lecavalier:
Kazan ligger 80 mil öster om Moskva mellan floderna Volda och Kazanka. När jag först kom hit tyckte jag att det var som att komma hem. Jag kommer själv ifrån Malmberget, en liten gruvstad högt uppe i norra Lappland som slåss mot utflyttningen. Trots att jag varit på många platser världen över har jag aldrig känt igen känslan hemifrån – men det gör jag i Kazan.

Samma kompakta permafrost, samma likbleka dagsljus, samma grå betong och samma känsla av hopplöshet över att den förbannade vintern aldrig någonsin tar slut. Hemma finns järnmalm – här finns olja. Riktigt, riktigt mycket olja. Bolaget som pumpar upp den heter Tatneft och har en omsättning på ungefär 50 miljarder kronor om året.

Riktigt var Tatneft slutar och staten tar vid är det ingen som vet. När jag går runt inne i centrala Kazan är känslan att oljebolaget fungerar som någon form av godtycklig offentlig sektor. Där är den magnifika moskén Kul-Sharif – den renoverar Tatneft just nu för 40 miljoner kronor. Och där är ringmuren till stadens eget Kreml, den som är uppsatt på världsarvslistan. Tatneft putsar upp den för 15 miljoner kronor. Stadens universitet, där både Lenin och Trotskij studerat? 15 Tatneft-miljoner där också.

Världsarv, moskéer och universitet i all ära, det dyraste byggprojektet i Kazan är ändå den nya ishallen, ett ispalats med 10 000 stolar som ska stå klart till nästa säsongsstart. För det lär Tatneft betala drygt 300 miljoner kronor.

Naturligtvis är det också Tatneft som ligger bakom Ak Bars spektakulära proffssatsning. Det senaste sponsoravtalet ger över en halv miljard om året till hockeyklubben. Hur mycket inflytande det i sin tur ger tillbaka till oljehöjdarna är lätt att spekulera i. Att idrott är ett effektivt propagandaverktyg behöver man inte åka till Ryssland för att förstå.

Kazan är en rik rysk stad, och den vetskapen gör det nästan provocerande att befinna sig här. Med förorter har staden mer än två miljoner invånare – större än Stockholm – och det är ingen överdriven gissning att mer än 80 procent av dem lever i något som vi i Sverige skulle kalla fattigdom. Bara några minuter utanför stadskärnan börjar de enorma betongkvarteren breda ut sig. Höghus efter höghus i kilometer efter kilometer. Förvaringsplatser för människor.

Männen i staden beräknas dö innan de fyller 60. Om inte nedsmutsningen eller trafiken tar dig kanske kriminaliteten och korruptionen gör det. Enligt lokaltidningen Novaja Betjerka kostar det ungefär 20 000 kronor att hyra en professionell mördare i Kazan.

Jag undrar om Vincent Lecavalier känner till det.

Rubin Kazan är också byggt på råvaru- och industripengar från det lokala styret, även om fotbollens energi- och petrokemislantar faktiskt är mindre än hockeylagets oljekällor. Det sägs att det tatariska parlamentet ändå hostade upp för att köpa hela det ryska fotbollsmästerskapet i jubileumspresent till folket – men i brist på bevis vet vi i alla fall att mycket hänger på att turkmenske trollkarlstränaren Gurban Berdiýev ska hitta guld på någon av alla de scoutingresor han gör istället för att ta semester.

Det är så han har hittat budgetbjässar som sydafrikanen MacBeth Sibaya, argentinaren Alejandro Domínguez, ecuadorianen Christian Noboa och – förstås – turkiske mittfältaren Gökdeniz Karadeniz.

Ikväll gjorde hans brokiga rövarband hela fotbollssporten en jättetjänst. Roligaste resultatet jag upplevt på många herrans år och dar.

Bez Buldırabız!

/Erik Niva

Speciell, den här sporten.

Man löser biljett till en kväll när gruppspelet ska sortera ut blått från rött, bänkar sig för en dragracingkväll när de stora ska peta på gasen och lämna de små långt efter.

Istället passade småttingarna på att plantera sina sparkar strax över benskyddshöjd precis när starten gick, och blåsa liv i en riktigt, riktigt stor Champions League-kväll.

Först var det alltså Tatarstans finest som ställde Barcelona Zlatans Barcelona mot väggen med ett sjuhelvetes gammalsovjetiskt superskott från Aleksandr Ryazantsev efter två minuter. Efter paus behövde en dittills likblek Ibra lika lång tid på sig för att göra den där sortens klassmål som ursäktar en dålig halvlek.

Men slå mig i skallen med en skenebo – tror ni inte att Rubin hade mer tatarsiska trix med sig!

Gökdeniz Karadeniz Superstar sprang in med 2–1 på Camp Nou, och pressar Barça åtminstone lite i det här cupracet.

Ett hav österut höll sig Inter för gott för det här med försvarsspel två gånger om, på två fasta. Först fick mittfältsgnuggaren Taras Misjalik öppet fält på en frispark, sedan skickade Lucio in en hörna i eget kryss. Däremellan hade formserben Stankovic kvitterat på en mönsterkontring, och direkt efter paus kvitterade Walter Samuel Lucios självmål med en bättre hörnträff.

Nere i Budapest tog Fiorentina vid där galenskapen från Liverpool-matchen slutade senast, så det är väl lika bra att vi tar hela målshowen från start till mål:

1–0 kämpade skjutglade Peter Czvitkovics in från ett par meter. Adrian Mutu volleysvarade direkt, Gilardino bredsidesstyrde in 1–2 och gjorde hela jobbet före Mutus 1–3. Ungerska ligasuccén Gergely Rudolf smekte in reduceringen, innan Santana dödade matchen före paus. Coulibaly böjnickade in tröst-trean inför ett gungande Puskas-stadion.

Själv satsade jag på Anfield och Liverpools överlevnadskamp mot OL. Lite svajigt, lite oroligt, såvitt jag kunde se ett felaktigt bortdömt Kuijt-mål och sen fick både Stevie G och Cris tacka för sig med skador.

När Liverpool spelar den här sortens täta matcher utan sin dynamiska Torres-Gerrard-duo får alltid Benayoun en nyckelroll med sin luriga teknik. Nu var det inte den han behövde för att fippla in blytunga 1–0, men ändå. Lyon behövde en Kim Christensen-fenomenal Hugo Lloris för att hänga i ett par minuter till, och såg lite oskarpt ut

LFC är nu inte samma LFC utan hela fjolårets Xabi-Stevie-Torres-ryggrad, och efter paus var de existentiellt plågade, oroliga. De ska förstås klara att spela lugnt mot ett stressat Lyon på Anfield, men de var inte nära och det gladde mig att det till slut var Maxime Gonalons, en egen liten 20-åring, som fick kvittera.

Rafa Benitez hade ingenting att ge sitt lag, frågan är om han har det längre. Han bytte ut sin kreativitet, OL vräkte på med sin – och det var på inget sätt ologiskt att Delgado lämnade Carragher bakom sig och petade in 2–1 på stopptid.

Stopptid är förresten exakt så långt vi nu kommit på Benitez tid i Liverpool. Förlust mot United i helgen så är han färdig, väl?

Mer då?

Tja, Cesc visade hur viktigt det är a) att inte göra misstag i uppspelsfas och b) med mittfältare som fyller på hela vägen. AZ hade Pontus Wernbloom-boom-boom på bänken, men när de väl skickat in honom så kom också kvitteringen… intrippad av Mendes Da Silva.

Olof-Olympiakos fick jobba stenhårt, efter att Standard-tian Ivan De Camargo placerat in 0–1. Mitroglou fick enkelt göra 1–1 med lite luftlyft, och sent om natten snodde Stoltidis matchen med 2–1.

Hemma i Glasgow behövde Rangers inte ens en Jonas Eriksson för att släppa in en massa mål. Den här gången var det inte ens mot klassmotstånd. Trots en drömstart (ett flaxmål via Pedro Mendes och försvarsben) släppte de in allt som Unirea kastade mot dem:

1–1 Bilasco.

1–2 på Zola-Tihinen-klack från Bruno Fernandes.

1–3 var ett renare självmål av McCulloch.

1–4 skyfflade Pablo Brandán in på frispark.

I samma grupp imponerade Sevilla på nytt, med att borsta bort Stuttgart, som har sina problem i hemmaspelet i höst. Det var en fin kväll för hörnvarianter, och gamle Lyon-hjälten Squillaci gjorde så här. Tvåan fick Jesus Navas försvarshjälp med och trean fick Squillaci domarhjälp med.

Kommentarer, Jens Lehmann?

Jaja, Stuttgart ska i alla fall ha ett erkännande för kvällens känsligaste frispark. Avsändare? Élson.

Så slutade en kväll som räckte för att ge oss åter den där känslan av att i alla fall en hel del är möjligt i den här sporten.

Håll med om att ni gillade det?

/Simon Bank