På väg till Parken, presskonferensdags – men det är alltid någon som hinner före.

I dag har Louis van Gaal gjort press från tidig morgon, tv, radio, webbsidor, för att promota sin nysläppta biografi ”Louis van Gaal: Biografie & Visie”. Han har berättat att han gråter så gott som varje dag (”jag är som en öppen bok, det var därför jag inte hade några problem med att skriva min självbiografi”), han har berättat om sin syn på fotboll och om sin karriär och han har berättat om sin… eh… lätt komplicerade relation till potentater som Ronald Koeman och Johan Cruyff.

Cruyff först:

– Jag har varit hemma hos honom ett par gånger och haft mycket bra samtal om livet, men mest med Danny (Fru Cruyff). Johan sa inte så mycket. På annandag jul 1989 firade jag jul med Koemans, hemma hos Cruyffs. Då ringde telefonen, och det var till mig. Det var familjen: ”Riet är död”. Min syster. Jag stack snabbt hem. Senare fick jag höra att Johan var arg för att jag aldrig tackade honom.

När det gäller Koeman är det en svensk superstar med nummer nio som kommit emellan. van Gaal berättar från insidan om den gamla, kända uppgörelsen mellan Zlatan Ibrahimovic och Rafael van der Vaart.

Inget nytt, bara en bekräftelse på vad alla visste – och en insyn i det politiska spelet bakom:

– van der Vaart och Ibrahimovic hade ett stort gräl i omklädningsrummet- van Eijden (Arie, dåvarande general manager i Ajax) låg på sjukhus och kunde inte fatta ett beslut. Jag var tvungen att låta en av de två gå, problemet måste bort ur omklädningsrummet. Ronald skulle lösa det, men kunde inte, så jag högg av knuten. Ronald var överlycklig, problemet var löst åt honom.

– Sen sa Ronald till media att van Gaal sålde Ibrahimovic på transferfönstrets sista dag…

van Eijden har tidigiare pratat om affären, om hur Juventus höjde sitt bud avsevärt just den där sista dagen – och att van Gaal lovat att han hade en ersättare klar.

Zlatan skrev på för Juventus. Ersättaren Arouna Konés knä klarade inte läkarunderöskningen, och Ajax hämtade sig inte.

Så kan det gå. Här har ni lite bilder från van Gaals holländskt ödmjuka releasefest.

/Simon Bank

Lugnet-före-stormen-dagen finns det tid till att göra några av de där sakerna som aldrig annars blir gjorda. Se på film, rent utav. Med en femmånaders snubbe i huset är biobesök ganska uteslutna, så i väntan på att se ”Looking For Eric” har jag varit utlämnad till att Gottfrid Swartbjörn och hans killar ska sköta sitt piratjobb.

Och nu har de till sist tagit tag i saken, så att jag kan hålla ett gammalt kommentatorsspårslöfte om att kommentera filmen.

För er som inte vet det så är alltså ”Looking For Eric” den nya Ken Loach-filmen, med Eric Cantona i främsta biroll. Den har saluförts som en fotbollsfilm, men har i själva verket inte särskilt mycket med själva sporten att göra. Nästan inga bra fotbollsfilmer har ju det.

Nu är inte ”Looking For Eric” någon överdrivet bra film. Ken Loach är en av mina hjältar, men jag är den förste att erkänna att nästan alla hans filmer är bättre i teorin än i praktiken. Det här är en charmigt varmhjärtad bagatell som kretsar kring samma eviga Loach-teman som alltid – kampen för att hitta hopp, värdighet och solidaritet under tuffa omständigheter – och med några sympatipoäng för engagemanget och miljöerna når den väl upp till +++.

Men fotboll då?

Jo, trots allt är det ju de kopplingarna som bevärdigar filmen det här blogginlägget – och materialet finns där. Hela filmen börjar med textraden ”It all began with a beautiful pass from Eric Cantona”, och redan där och då visste jag.

Den där satans chippen fram till Denis Irwin.

Och mycket riktigt. I en scen där Cantona diskuterar igenom sitt största fotbollsögonblick (på ett sätt som gör att man får intryck av att det är hans faktiskt åsikter, snarare än något han rabblar efter manus) så håller han en passning allra högst.

Lobben mot Sunderland avhandlas, såklart. Finalmålet mot Liverpool. Halvvolleyn mot Wimbledon. Fullträffar mot Nottingham Forest, Man City och Arsenal också. Men inte.

Det största ögonblicket som filmens Eric Cantona någonsin upplevt på en fotbollsplan är då han stötlyfte fram bollen till Denis Irwin i en 4-1-seger mot Spurs i januari 1993. Såklart.
– Jag bara skarvade fram den med utsidan. Överraskade alla. Han tog med den i farten, och mitt hjärta lyfte. Som ett offer till den stora fotbollsguden.
– Men vad hade hänt om han hade missat, undrar filmens huvudperson.
– Du måste lita på dina lagkamrater. Alltid. Om inte, så är vi förlorade, säger Cantona med tydlig Ken Loachsk solidaritetssymbolik.

En annan betydelsepackad fotbollsscen utspelar sig när kompisgänget runt huvudpersonen samlats nere på puben för att se Man Uniteds Champions League-semi mot Barcelona. Alla är de såklart United i grunden, men vissa av dem har numera större sympatier för utbrytarklubben FC United.
– What’s the shirt, mate?
– FC United. The people’s club.
– Jag skulle inte torka röven med den tröjan. Stuckit iväg och lämnat oss.
– Det är de som lämnat mig.
– Vilka lämnade dig? United? Historiens mest berömda klubb, med över 300 miljoner fans? Jag har sagt det här till dig förut, men som en kille sa: ”Du kan lämna din fru, svänga politiskt, byta religion –men aldrig någonsin kan du byta ut ditt favoritlag.
– Tell you what, vi må vara små – men ingen fat bastard chairman kan sälja ut oss för 30 silvermynt.
– Och en annan sak, de sa samma sak om United. 1878 hette de Newton Heath och var en liten klubb för järnvägsarbetare. What about that? Du pissar på er egen historia, vet du om det?
– Allt finns fortfarande här, här inne i hjärtat. We’ll never die.
– Du går ju ändå aldrig på matcherna. Varför snackar du?
– Jag har ju redan sagt att jag inte har råd med biljetterna.
– Men det är ju det som är poängen, you daft git. Bilparkeringar ljuger aldrig. Ta en titt nu – vilken typ av bilar är det inne på parkeringen en matchdag? Inga bilar som vi har råd med i alla fall. Hur många brevbärare känner du som går på matcherna?
– Hycklare.
– Vandrande reklampelare. Titta på dig, med en stor sponsorlogga på bröstet. Vi har inga sponsorer på vårt bröst. Vi är som Barcelona. Det är ni som som har givit Edwards 50-60 miljoner pund och fyllt fickorna på Murdoch. Ni vet inte vad ni gör. You make me sick.

Här någonstans kulminerar scenen med att puben börjar sjunga ”Won’t pay Glazer, or work for Sky. Still sing City’s gonna die. Two Uniteds, but the soul is one – as the Busby babes carry on” – och ungefär samtidigt inser jag att det kanske inte är en sådär jättebra idé att försöka beskriva känslan i en filmscen genom att skriva ut replikskiftet.

Jaja, ni får väl helt enkelt se filmen. Så mycket är den värd – även och Gottfrid och grabbarna har sett till så att ni inte ens behöver betala om ni nu inte vill.

***

Det gör förresten nya huliganromantiken i ”The Firm” också, men själv har jag inte kommit mig för att se den ännu. Här har ni i alla fall trailern. Gillar ni hur det första brittiska casualmodet såg ut i början av 1980-talet så är ni in for a treat, men av vad jag har förstått av skriverierna runt filmen så har det lagts betydligt mer energi på att få detaljerna att se tidstypiska ut än på att få en hållbar historia.

***

Avslutningsvis på fredagstemat om nya fotbollsfilmer. Jag har förstått att nigerianska Nollywood är världens numera tredje största filmindustri – men den insikten hjälper mig inte det minsta när det kommer till att begripa sig på vad nya Nollywood-filmen ”Chelsea vs Liverpool” egentligen går ut på.

Någon?

/Erik Niva

Javafan, vad hade ni själva gjort om ni hade en timme på er att känna in er i den danska stämningen?

En kall, ett smørrebrød med rejer, en plats i solen nere på Nyhavn. Hej, kliché, här kommer en krönikör till.

Det är en intensiv dag, en dag med resa, presskonferenser, träning, ett par krönikor som ska skrivas på ett par olika nordiska språk och så ett försök att få lite sömn en timme eller två. Så jag lämnar helt enkelt över ordet till er, med hjälp av de arbetssamma myrorna på Göteborgs-Posten.

GP publicerade igår en enkät med ett knippe nordiska sportjournalister som ombetts ranka de fem nordiska spelare som är bäst just nu. 

Det var inte enkelt. Det är det aldrig. Jaja, Zlatan är förstås nummer ett, nummer två och nummer tre – men sen då?

Korta radanmärkningar:

…vad betyder egentligen ”just nu”? Kan man räkna Daniel Agger på grundkvalité, trots att han inte spelat en match sen… vad är det? …juni? Och hur hårt ska man straffa Eidur för ett par genomusla matcher i Monaco?

…intressant med Christian Poulsen, som värderas högre i övriga Norden än i Danmark. Jag är överens med danskarna om hans kvalitéer (just nu, nb).

…omvänt med Big Man Sami, som hålls högre i Finland än hos oss andra.

Min lista dårå, för allmän dissekering:

1. Z.

2. Bendtner.

3. Agger.

4. Carew.

5. Jääskeläinen.

/Simon Bank

Det främsta argument som våra chefer använder när någon här i bloggfamiljen vill sälja in tungrodda dokument från ett Bukarest-derby eller om en död fransk cyklist är det här:

– Vi behöver läsare också, vet ni.

Allra oftast har vi svårt att förstå den inställningen, men någon udda gång händer det att även vi tycker att det här med läsare är en rätt bra grej, trots allt.

Det här är en sån gång.

Signaturen Mouuu har uppmärksammat mig om årets gulligaste fotbollsintervju, och jag har inte hjärta att undanhålla er den.

Chi ha incastrato Peter Pan? (Vem satte dit Peter Pan?) är ett program från italienska Canale 5, med ett moment där småungar mellan fyra och åtta år får intervjua storstjärnor. Och nu har turen kommit till Appiano Gentile, Inter och Master Mou själv.

Så här alldeles ljuvligt ser det ut.

Och här är ett knippe av kycklingarnas frågor, med stortuppens svar:

Min favoritfigur är Stålmannen, vilken är din?

– Jack Sparrow! Känner ni till Pirates of the Carribean?

Hemma hos er, vem bestämmer vad ni ska se på tv?

– Det är barnen som har fjärrkontrollen.

Skrattar du ens när du sover?

– Jag kanske skrattar då, så jag inte behöver göra det sen…

Kan du komma och titta nån gång när jag spelar fotboll?

– Gärna, men det är svårt. Jag kan säga till dig att min son spelar fotboll, och jag har aldrig sett honom spela. Men jag tycker om att titta på när barn spelar.

Svär du?

– Ja, jag svär åt mina spelare eller mina assistenter när jag blir arg.

Kommer du att träna ett damlag nån gång?

– Nej, jag ser inte mig själv göra det, för det är svårt nog att träna män och kvinnor skulle nog vara ännu svårare.

Du tjänar mycket. Får du betalt även om ni inte vinner?

– Vanligtvis tjänar tränare mer när de får sparken än när de jobbar, men jag föredrar arbete före att tjäna mer.

Sedan är det dags att ge sig ut i den vanliga världen igen, att rumla runt med en massa småungar som leker och blir omhändertagna av vuxna (vad barnen i frågepanelen skulle göra vet jag däremot inte), och the Special One avslutar med att tacka alla the Special Ones för pratstunden.

– Om jag kunde skulle jag byta ut alla mina presskonferenser mot det här, säger han.

Vi också, faktiskt.

/Simon Bank

Skrev jag att landslagsbevakningen fått min utblick att smalna av?

Jo, men ni tror väl inte att den smalnat av så mycket att jag släpper Gigi Becali?

Det rör ju på sig, vettni.

En dag som den här får ju Rumänien sin beskärda del av världens uppmärksamhet, nu när Herta Müller skopat hem Nobelpriset i litteratur. Bland reaktionerna noterar vi främst två:

”Det är alltid svårt att svara på, tycker jag. Det finns inga dåliga författare längre, men om vi bara kommer upp i vår högstanivå så tror jag att vi är bättre” (Lars Lagerbäck)

”Winning a Nobel Prize while sitting at the very bottom of the Bundesliga is quite a feat, I must say” (läsarkommentar på When Saturday Comes)

Men Gigi, då? Och hans Steaua Bukarest?

Den senaste veckans stora händelser är a) att det Rumänska institutet för Utveckling och Strategi gjort en opinionsmätning som visar att 44 procent av alla rumäner håller på Steaua och b) att rumänska Forbes kunnat slå fast att Gigis förmögenhet haft ett tufft år i finanskrisens kölvatten. Nu skvalpar den runt i trakterna av patetiska två miljarde, och Gigi har därmed sjunkit från sjunde till 27:e plats på listan över Rumäniens rikaste.

Det har inte hindrat honom från att annonsera sin kandidatur till det rumänska presidentvalet under det Starlet-marinerade mottot ”Tro, Hopp & Kärlek”.

Och apropå kärlek så vaknade vi i morse upp till en oerhört underhållande skvallerrapport i den rumänska skräptidningen Ziare. Efter Steauas match mot Gloria Bistrita i söndags (tredje raka oavgjorda matchen) passade stjärnduon Juan Toja och (målvakten) Ciprian Tatarusanu på att använda de lediga dagarna fram till landslagsuppehållet till att dra ut till en bergsstuga.

Enligt Ziare ska de ha supit sig halvt medvetslösa, kräkts till höger och vänster och hängt med kvinnor åt alla möjliga håll. Innan vi går vidare med berättelsen vill jag påminna er om vad Gigi Becali tycker om sexuella minoriteter, om nu lyckats glömma det. Gigi var mannen som häromåret ville förbjuda Pride-paraden i Bukarest och ordna en folkomröstning mot bögar.

– Varför är de så många? sa han. Jag ger två till fem miljoner dollar så att vi kan få väck alla homosexuella ur landet.

Så tänker han. Och därför var det rasande intressant att se hur hans klubb tänkte hantera skvallret om vad som egentligen pågick i den där stugan som Steaua-spelarna dragit iväg till.

Här är en bild av grabbgänget som firar ledigheten, det är Tatarusanu som är längst till höger och så här beskriver skvallertidningen Click! vad som försigår, allt översatt med den sublima Borat-touch som bara översättningsprogram på internet kan ge:

In the photos one can see that the young goalkeeper star extends towards the mouth of a friend to show love.

Det tog ungefär tolv sekunder innan en dementi låg ute på Steauas hemsida:

Ciprian Tatarusanu och Juan Toja var besvikna över artikeln som den tendentiösa sitan Ziare publicerade på torsdagsmorgonen, enligt vilken de två spelarna ska ha varit berusade i flera dagar i en stuga där de befunnit sig med alkohol och kvinnor. Spelarna förnekar uppgifterna som publicerats, de har inget med verkligheten att göra.

– Det enda som är sant i artikeln är att vi, efter matchen mot Gloria Bistrita, fick två dagar ledigt och att jag stack upp i bergen. (…) Jag var där med min flickvän, inte med en massa kvinnor som det står i artikeln. Jag var inte full och spydde inte. Jag förstår inte tanken bakom artikeln och är mycket upprörd. Mitt privatliv har inget med det här att göra, säger Tatarusaneu.

– Varför skulle en bild av ett gäng vänner betyda att man har en fest med alkohol och kvinnor. Artikeln är tendentiös och förtjänar ingen kommentar från mig, säger Toja.

Nu väntar vi bara på att höra vad Gigi säger.

Tro, hopp och kärlek? Extended towards the mouth of a friend?

/Simon Bank

Ni får helt enkelt ha överseende med en väldigt smal utblick från min horisont den här veckan, det är en massa landslagsbevakning i vägen så det blir som det blir.

I dagens tidning ger jag mig in på talangfrekvensen och -utbildningen i svensk landslagsfotboll, i både krönikeform och artikelform, däremot har ett par miniintervjuer fallit bort. Och det är väl sånt som, antar jag, man har en blogg till.

Diskussionen är intressant, hur som helst: Vad betyder det för Sverige om kontinuiteten bryts? Två saker: För det första får vi en generation som berövas erfarenheten, för det andra berövas förbundet på de där extra mästerskapsmiljonerna som de konsekvent brukar skyffla in i framtida talangsatsningar.

Det är, hur man än vrider och vänder på det, bad news for the Swedish game.

Och så miniintervjuerna då, med två fanbärare:

Mattias Bjärsmyr, 86-generationen:

Du riskerar att missa VM nästa år. Vad skulle det betyda för spelarna i din generation?

– Vi ”riskerar” att gå till VM också… Äh, det är svårt att säga. Men att vara med skulle betyda jättemycket, det är bara att se vad det betydde för oss att spela U21-EM.

Vad betydde det?

– Jag tror att mästerskap betyder oerhört mycket för alla, och kanske ännu mer för spelare som är unga. För mig själv hade U21-EM stor inverkan, egentligen utan att man tänker på det. Man får ett kvitto på att man håller på den nivån. Respekten försvann lite, man kunde känna att ”nu ska jag gå in och visa vad jag kan”.

– Klarar man av det så bär man med sig det.

Kim Källström, 82-generationen:

Din generation fick spela U21 och EM tidigt, vad betydde det?

– Jag spelade ju inte U21-EM, men det ger en viss erfarenhet som ändå är viktig. Det är speciellt att spela i landslaget, hur man lever och fokuserar. Det är ett helt land som fokuserar på vad du gör. Det är ganska nyttigt att vara med om det. Jag tror väldigt mycket på det här med att få ut unga landslag tidigt och få chansen att möta olika nationer tidigt.

Är erfarenheten från stora mästerskap speciell?

– Mästerskapen… jo, det är viktigt att lära sig. I en serie har man marginaler att göra misstag, i ett mästerskap gäller det att vara på topp i sju-åtta dagar, det är inte helt enkelt.

/Simon Bank

Ett par intervjuer idag.

Stephen Ireland kommer aldrig att vinna Nobelpriset i litteratur, men även om han är en konstig snubbe och a straight-talking son-of-a-gun – han är trots allt från Cork – så är han faktiskt ingen dumskalle. Igår pratade han med The Mirror om varför han aldrig mer tänkte spela för det irländska landslaget, och för den som vill förstå landslagsfotbollens framtid är det obligatorisk läsning.
– När Steve Staunton hade jag precis slagit mig in i City, så jag kände att jag var tvungen att åka. Men efter två eller tre samlingar kände jag: ”Vad gör jag här?”. Det hände att jag var klar med en City-match klockan åtta, och sedan förväntades jag anlända till den irländska truppen i Dublin klockan 10. Jag brukade bara ringa upp och säga att jag inte mådde bra. Det var inget fel på mig. Jag hade bara ingen som helst avsikt att åka. Jag gillade det aldrig. Jag älskar att göra saker med barnen. Det förra landslagsuppehållet kom just innan de skulle börja skolan, så det var trevligt att kunna åka iväg med dem några dagar. När landslagsuppehållen kommer numera är det: ”Great, vad ska jag och barnen göra?”, snarare än: ”Åh nej, hoppas jag inte är med i truppen”.

Riktigt intressant blir Ireland när han vidgar perspektivet till att gälla fler än honom själv:
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Grejen är ju den att jag befarar att Ireland har rätt. Jag gillar ju landslagssammanhanget så oerhört mycket – fotboll som betyder något mer än bara fotboll – men min bedömning av hur dagens spelargeneration ser på det är i allt väsentligt densamma som hans.

Jag tror visserligen att förändringen kommer att ta längre tid – att det måste etableras ett mönster som gör det mer acceptabelt för spelare att dra sig undan landslagsfotbollen utan att ifrågasättas för det – som gör att förändringen inte kommer att märkas så tydligt redan efter VM. Men det är möjligt att Ireland vet saker som inte jag vet, och att jag kommer att bli just förvånad.

***

Har ni nu ändå börjat läsa om Ireland och hans landslagsupplevelser så kan ni lika gärna få det här också – hans beskrivning av hur det gick till när den irländska förbundskaptenen Giovanni Trapattoni skulle övertala honom att återvända till landslaget.
– Jag träffade Trapattoni nära Manchesters flygplats ifjol för ett samtal, men det gjorde ingenting för mig. It made no sense whatsoever. I själva verket kände jag att det var en massa arrogans i luften, så jag kände bara att jag inte var särskilt intresserad. Mitt under samtalet så hade han fyra olika telefoner som ringde hela tiden, och han lämnade hela tiden rummet för att prata med olika människor. Han kom tillbaka: ”Ursäkta, var var jag?”, men då ringde en annan telefon. Efter den tredje eller fjärde gången det här hade hänt hörde jag en helt annan telefon ringa. Trapattoni gick bort till platsen där den ringde, och drog fram ytterligare en ur sin väska. Vi var bara: ”Vad händer här?”.

***

Den andra intervju? Åh, bara Jens Lehmann som ger sin syn på den tyska målvaktssituationen i Bild.
– Det är en egendomlig utveckling. I början av säsongen var Rene Adler inte ens uttagen, eftersom tränaren inte tyckte han var bra nog. Sedan kom han med, eftersom det skulle spelas en match i Leverkusen. Och nu när Robert Enke är sjuk är han plötsligt Nummer Ett. Han skulle inte ens ha varit med ifall matchen mot Sydafrika spelats på Schalkes arena istället för i Leverkusen. Då skulle det väl varit Manuel Neuer som spelade på lördag.
• Är våra målvakter verkligen så utbytbara?
– En eller annan har potential att bli riktigt bra med tiden.
• Men har vi några världsklassmålvakter, som Kahn eller Lehmann?
– (Ler) Jag vet inte. Jag har då inte blivit sämre med tiden. Men jag är ute ut landslagsdiskussionen.

Lehmann passar också på att ge sin syn på hur hans gamla rival Oliver Kahn sköter sig som tv-expert – ”hans analyser i målvaktsfrågor får mig förbluffad ibland” – och avslutar med ett tvetydigt svar på frågan om hur han kommer att följa VM i Sydafrika.
– Kanske på plats. I vilken roll… Det återstår att se.

***

UPPDATERAT. Vi bränner in en tredje intervju också, på tips av den flitige bloggläsaren Sebastian Keta. I dagens Mundo Deportivo snackar Henrik Larsson öppet om hur det Barcelona han lämnat alltid kommer att vara hans klubb.
– Jag ser nästan varenda match, hemma på tv. Självklart.
• Du njöt av Trippeln ifjol?
– Åh, det var fantastiskt. Alltihop, sättet att spela… Att vinna med det spelsättet var väldigt viktigt för fotbollen. Nuförtiden tenderar alla lag att spela en väldigt fysisk fotboll med stora mittfältare, långa anfallare, starka försvar… Och så kommer plötsligt Xavi och Iniesta och… Haha. Det jag menar är att det var fantastiskt att se dem, att njuta av det underbara spelet. Det är otroligt att se Xavi spela på den nivå som han gör. Hela laget är imponerande, men i synnerhet Xavi.
• Och dina barn följer fortfarande Barcelona?
– Absolut. För Jordan är Barcelona lag nummer i världen. Han spelar fotboll.
• Och flickan?
– Nja, hon gillar inte fotboll.

Givetvis pratar Larsson även en hel del om Zlatan Ibrahimovic. Han menar att det finns en speciell ”feeling” mellan de två, och menar att den långe har allt som en anfallare kan ha.
– Jag sa till honom: ”Om du verkligen har en chans att gå till Barcelona – ta den. Du måste gå, för det är den största klubben i världen och du kommer aldrig att ångra dig”.
• Har Zlatan tackat dig för rådet?
– Nej. Det finns inget behov av att tacka mig. Jag är glad för honom. Zlatan förtjänar att spela i ett lag som Barcelona.
• Zlatan har gjort fem mål i de fem första ligaomgångarna. Vet du vem som senast lyckades göra mål i fem raka ligamatcher, även om det i det fallet inte var från början av säsongen?
– Jag vet inte… Stoitjkov, kanske?!
• Inte riktigt. Det var du.
– Jag? På riktigt? Det visste jag inte.
• Ibra och Larsson. De två svenskarna…
– Det är bra.

Trots den lyckade tiden i Manchester United försäkrar Larsson att han höll på Barcelona i Champions League-finalen i våras.
– Såklart. President Laporta bjöd in mig till matchen, men jag kunde inte åka. Visst trivdes jag bra under de tio veckor jag var i Manchester United – jag kände mig hemma, det var fantastiskt – men med Barcelona upplevde jag det som jag antar är det största du kan vinna som fotbollsspelare bortsett från VM. För mig finns det bara ett lag som är nummer ett: Barcelona.
• Håller du kontakt med någon spelare?
– Speciellt med Xavi, även om min spanska blivit lite sämre. Han är en bra kille, jag gillar honom. Vi förstod varandra väldigt bra, både på planen och utanför. Det var perfekt.
• Planerar du att besöka stan snart?
– Ja, jag ska se Klassikern sent i november.

Enligt tidningen avslutar sedan Larsson intervjun med att utbrista: ”Visca el Barça i Visca Catalunya!”. En fråga bara, Henrik Larsson, mitt i allt detta hyllande av Barcelona framför Manchester United. Vad hände egentligen med Celtic?

/Erik Niva

Johan Elmander ansluter till landslagstruppen, en gammal Brøndby-hjälte kommer hem till sin bortaplan.

Han är inte där för att vinna mot danskarna.

Han är där för att få dem att förlora.

Jag vet inte vad ni fått för er, men det är så här långt vi kommit nu, till en match där varje liten millimeter är en meter lång och ingen psykning är för liten för att ha betydelse. Sverige stänger träningar, Zlatan smyger in lite trash-talk, och Johan Elmander bjuds in med ambulansflyg.

Varför?

För att förstå det behöver vi inte gå längre från Parken än till… Parken. För två år sen kom Sverige dit med en skadad superstjärna som heter Zlatan Ibrahimovic, det diskuterades från och till och han skulle kunna spela eller inte.

Det kunde han inte – men Lagerbäck satte honom ändå på bänken. Utifall om att. Som matchen utvecklade sig var det inte en Zlatan utan arton-tjugo starköl Sverige behövde för att vinna, men Johan Elmander är bra nära ett parallellfall.

Han är inte i full träning, han har kört ett halvfartspass med boll i Bolton och är inte i närheten av att vara redo för en svensk startelva på lördag. Absolut ingenting talar för att han ens kan spela en liten del av matchen.

Jag kan ändå se tre möjliga skäl till att Lars Lagerbäck ändå vill ha honom med i Köpenhamn:

1. Om Elmander ska kunna spela mot Albanien så är det bättre att se honom i träning i fem dagar än i tre hetsiga dagar hemma i Stockholm.

2. Danmark har stor respekt för Elmander. De vet att han kan göra mål i Danmark, de vet att han kan göra mål på Danmark. Är han med i diskussionen är det ett (litet, men ändå) orosmoment för Morten Olsen och hans gäng.

3. Zlatan Ibrahimovic kunde sitta på bänken trots att han var skadad, som en resurs. Om Elmander visar sig klara ett ryck eller två under träning så… kanske, kanske?

Och ”kanske” är inte så illa, en vecka som den här. Vi tar vad vi får.

Al Chip, El Maco, El Mander.

/Simon Bank

De senaste tio dagarna har det ju skrivits fotbollshistoria runt mål som aldrig gjordes. Först hade vi Yoann Gourcuff och Marouane Chamakh som spelade roulette med varandra i Frankrike, sedan hade vi Franck Ribéry som satte igång en egen dribblingstombola 20 meter nedanför min sittplats på Allianz Arena.
– Ribéry gjorde något som var så bra att det var värt både biljettpengarna och en livslång stående ovation från Allianz Arena. Men han var inte nöjd med att bara göra mål. Han ville göra Århundradets Mål. Som tur är så är jag lång, och det är svårt att lobba över mig, kommenterade Gianluigi Buffon.

Nu har franska magasinet So Foot gått vidare på temat och satt ihop veckans viktigaste lista – och jag är ju inte sämre än att jag kan planka den rätt av.

Här har ni klippen som nästan visar historiens vackraste mål.

1. Pelé mot Uruguay i VM 1970, finten som Jesper Blomqvist lyckades med nästan 25 år senare.

2. Diego Maradona mot England 1980, förlagan till det som verkligen blev Historiens Mål sex år därefter.

3. Rivaldo mot Deportivo 2002. Okej då, Javier Saviola, bollen hade väl gått utanför så du kommer undan med att sno målet.

4. Zinedine Zidane mot Valladolid 2004. Ögonblicket då hans signaturfint satte sig i världsmedvetandet, men själv vill Zizou mest glömma sekvensen. ”Jag gjorde ju inte mål”.

5. Antonio Cassano mot Reggina 2005. Francesco Totti och Antonio Cassano synkade inte alltid på exakt samma våglängd – men när de väl gjorde det blev resultatet rätt speciellt.

6. David Ginola mot Leeds 1999. Jag var på den här matchen, minns den som igår. Förutom den här raiden – och Nigel Martyn är faktiskt på bollen, annars sitter den i bortre krysset – hade Ginola ytterligare en dribblingsraid som slutade med skott i klykan. Till sist dunkade han ändå dit en volley och Anderton ett drömmål från distans.

7. Kevin Keegan mot Man United 1981. Själv kallar Keegan det för sitt vackraste mål någonsin, och han sätter ju faktiskt bollen i nät. Kruxet är bara att en idiotisk offsidetolkning får det underkänt.

8. Michel Platini mot Argentinos Juniors 1985. Platinis mål i interkontinentalfinalen mot Argentinos Juniors annulerades av exakt samma värdelösa anledning som Keegans mål ovan.

9. George Best mot England 1971. Hade förmodligen inte godkänts idag heller, men var på sitt sätt en pionjär som banade vägen för Gary Crosbys klassiker.

10. Pelé mot Tjeckoslovakien 1970. Eftersom So Foot har med Ribérys miss på sin lista måste jag nominera en egen för att få ihop en tiolista – och det var inga större problem att välja. För att sluta cirkeln avslutar jag såklart som jag börjar, med en nytänkande Pelé-miss från VM 1970.

***

Något annat av värde då? Jodå, jag gillar att Reuters haft en liten svensktouch på sin rapportering från CONCACAF-kvalet det senaste dygnet. Först var det mexikanske ikonen Rafa Márquez som talade ur skägget om experimentet med Sven-Göran Eriksson:
– Ett dåligt beslut gjorde så att någon som kanske inte kände till landet, mexikansk fotboll, våra spelare och miljön, och som inte kunde förmedla det som Aguirre nu förmedlar. Vi tvivlade alla på att vi skulle kvalificera oss, men Aguirres ankomst har förändrat allt.

Sedan tog Reuters ett snack med Charlie Davies också, som gått ifrån att analysera bottenstrid med Bajen till att prata VM-guld på bara ett par månader.
– Om vi spelar bra med alla de spelare vi har, och om vi alla är på samma våglängd – då finns det ingen anledning till varför vi inte skulle kunna vinna VM, det är ett som är säkert. Vi har det som krävs. Vi har slagit Spanien, vi har gått tå-mot-tå mot Brasilien.

***

Från Tyskland tvingas vi rapportera att Hamburgs kroatiske målmaskin Mladen Petric gjort Paolo Guerrero sällskap bland de långtidsskadade. Anfallaren har opererats i Basel, och blir borta resten av hösten. Det innebär att HSV har tre anfallare tillgängliga under de närmaste månaderna: oprövade 19-åringarna Tunay Torun och Tolgay Arslan – och Marcus Berg.

Berg har ju haft sina problem under hösten – men kan man göra så här häftiga 3D-mål mot Hapoel Tel Aviv så ska väl allt kunna ordna sig?!

***

I England stormar det ju för närvarande runt Sverige-bekantingarna Kentaros beslut att enbart sända bortamatchen mot Ukraina över internet. Själv tycker jag att det är ännu mer fascinerande att den som vill se det engelska U21-landslagets kvalmatch i Makedonien måste abonnera på… Chelsea TV.

***

Själv har jag skrivit ut en längre intervju med det svenska landslagets nya vänsterback Behrang Safari i dagens tidning.

/Erik Niva

About bloody time.

Eftersom jag förstått att alla som kan det här med bloggeri menar att ett inlägg ska vara kort, kärnfullt och gärna röra moraliska frågeställningar så tänker jag göra slag i saken och – för första gången sen vi inledde den här rörelsen – skriva ett blogginlägg.

I åtta år har det funnits en teknisk lösning för att bestämma bollbanor med stor exakthet. Dr Paul Hawkins uppfann the Hawk Eye och revolutionerade sporter som tennis, cricket och snooker.

Nu har två saker hänt:

A. Dr Hawkins har gått ut och sagt att systemet skulle fungera även i fotboll, för att till exempel bestämma om en boll är inne i mål eller inte. Han har också skrivit till Sepp Blatter att systemet har en hundraprocentig säkerhet.

B. Blatter har just gått ut och sagt att ”vi ska gladeligen titta på det”.

Jag har varit motståndare till tekniska lösningar och videogranskningar, eftersom alla föreslagna metoder tagit för lång tid och eftersom efterhandsdiskussionen på sätt och vis är en stor del av charmen med fotbollen.

Men om det nu finns ett sätt… som kan fungera med samma sorts challenge-tanke som i tennis… så finns det väl inget att tveka om längre?

Imorgon ska jag fråga Mattias Bjärsmyr vad han tycker.

/Simon Bank