Samtidigt som Simon Bank listade knattebrorsor med talang dök nya When Saturday Comes upp med historien om Arkadiusz Trochowski.

Snubben är alltså storebror till Piotr Trochowski – landslagsmittfältare som spelar för HSV – och spelar själv för Sportclub Europa 1992, långt ner i den tyska seriepyramiden. Han har det inte lätt. ”Knubbig, och med ett ansikte som ser ut som ändan på en långdistanscyklist som glömt att sätta på sig de stoppade shortsen”, beskriver WSC generöst hans uppenbarelse, innan de kompletterar med berättelsen om hur han regelbundet blir utbuad och förolämpad under sina matcher.

Hans brott? Att han inte är sin bror.

Mer inspiration behöver jag ju inte för att knåpa ihop en anspråkslös liten lista. Vilka får vara med? Jo, fotbollsspelande bröder till fotbollsspelande världsstjärnor.

Listan är ju på intet sätt komplett, och det är avsiktligt. Det finns hundratals mer eller mindre berömda brödrapar därute. Det jag har gjort är att jag letat efter bröder till väldigt, väldigt kända fotbollsspelare, som själva haft helt anonyma eller fullständigt misslyckade proffskarriärer. De måste alltså ha varit proffsspelare själva – det räcker inte att de har kickat lite boll hemma i parken – men ska inte ha kommit upp på en så framgångsrik nivå att de ens är nära att mäta sig med sina bröder.

Jag ser det som mitt ode till männen i skuggorna.

Hugo Maradona
Napolis president Corrado Ferlaino kände nog att han inte hade något val när Diego Maradona kom med uppmaningen våren 1987. Klart att Napoli skulle köpa Hugo Maradona också, trots att kvoterna för utländska spelare var så små. Ferlaino var inpresssad i ett hörn, men löste det som den dealare han var. Först mjölkade han ut all pr som fanns ur affären – sedan skickade han omedelbart iväg Maradona Jr på lån till Ascoli. Där fick argentinaren tre starter och ett tiotal inhopp – noll mål – innan han skickades vidare till spanska Rayo Vallecano och österrikiska Rapid Wien utan att lyckas över huvud taget. ”Det enda som påminde om Diego Maradona var hårfärgen”, observerade någon. Till sist fick Hugo Maradona en viss framgång i japanska Avispa Fukuoka. Senast siktad som tränare i Puerto Rico för några år sedan.

David Eto’o
Zlatan Ibrahimovic hamnade i Samuel Eto’os Barcelona – och lillebror David Eto’o dök upp i Zlatans Malmö. Skillnaden var bara att Eto’o den yngre inte fick stanna. Efter ett kortare provspel för Malmö FF skickade dåvarande lagledaren Bosse Nilsson honom vidare ut i Europa. Via Frankrike och Schweiz och Ukraina och Grekland återvände David Eto’o till sist till Spanien. Han spelar center för CF Reus Deportiu i fjärdedivisionen – och färgar då och då håret blont för att slippa förväxlas med sin storebror.

Joël Cantona
Samtidigt som Eric Cantona revitaliserade engelsk fotboll och Manchester United kämpade hans lillebror på i Peterborough United och Stockport County nere i de lägre engelska divisionerna.
–  Innan dess hade jag varit i ungerska Ujpest och belgiska Antwerpen. Det var intressant för mig att upptäcka andra fotbollskulturer. Det var inte alltid lätt att vara lillebror till en så stor personlighet, men jag försökte aldrig dölja det. Jag är också en Cantona.
I slutet av sin spelarkarriär fick Joël Cantona någon form av upprättelse, då han faktiskt fick göra ett 20-tal matcher för det Olympique Marseille som var hans och hans brors spirituella hem.

Joël Drogba
Har samma kroppsbyggnad som sin storebror, spelar på samma sätt – är bara så väldigt mycket sämre. Var på provspel i Leyton Orient våren 2007, men var aldrig särskilt nära ett kontrakt. Ratades i samma veva av St Pauli i Tyskland och NK Zagreb i Kroatien. Senast siktad i ukrainska Metallurg Donetsk, men 24-åringen är idag klubblös. Familjen Drogba har även en ännu yngre bror – Freddy Drogba – som tillhör franska Le Mans. 

Eddy Baggio
Växte upp parallellt med sin storebror Roberto Baggio i Fiorentinas ungdomsakademi, men lyckades aldrig bryta igenom upp till a-laget. Släpptes iväg till Serie C-klubben Palazzolo, och sedan började en 15 år lång turné genom de lägre italienska divisionerna. Eddy Baggio representerade klubbar som Prato, Giorgione, Salernitana, Spezia och Portosummaga – men nådde aldrig Serie A. Har 86 Serie B-matcher som främsta merit. Spelade professionellt så sent som i våras, då i Sangiovannese. 

Digão
Lillebrorsan som blev inbjuden i Milan-familjen eftersom Kaká skulle hållas på bra humör. Fick till och med göra ett – helt obefogat – Serie A-inhopp i mars 2008. Nu när Kaká lämnat Milan är frågetecknen över Digãos karriär många. Förra säsongen tillbringade han i belgiska Standard Liège, men där fick han bara göra ett enstaka inhopp. Provspelade för tyska Freiburg i somras, utan att erbjudas kontrakt. Är nu utlånad till Serie B-klubben Lecce, där han hittills inte fått spela alls. 

Paul Terry
Ett undantag på den här listan i och med att han är storebror, men Paul Terrys historia är så underbart deprimerande att han måste med. Varje år håller familjen Terry tävlingen ”The Terry-Terry Cup”. Den handlar om vem av bröderna som ska göra flest mål under säsongen. Storebror Paul är alltså mittfältare, först för Yeovil Town och nu för Dagenham & Redbridge. Lillebror John är mittback för Chelsea. Ändå har John Terry lyft ”The Terry-Terry Cup” mer än tio år i rad, vartenda år den arrangerats.

Rhodri Giggs
När han var ungdomsspelare med Torquay United gick han under namnet Rhodri Jones för att slippa jämföras med sin storebror, men raserade sedan själv alla försök till lågprofilstillvaro. Där Ryan Giggs byggt sig en 20-årskarriär på toppen genom lågmäld, skötsam professionalism gick lillebror Rhodri en annan väg. När han hade ett break från fotbollen fick han sparken från sitt jobb som mäklare eftersom han sålt kokain till en journalist från News of the World. Han jobbade sig tillbaka till fotbollen, fick ett kontrakt med walesiska Bangor City, men dömdes till nio månaders fängelse efter att ha misshandlat en man på en nattklubb i Manchester. Den största och lyckligaste tiden i Rhodri Giggs karriär kom sedan när han värvades av FC United. Precis som sin storebrorsklubb kunde nu FC United stoltsera med en Giggs på yttern, om än på högerkanten. 

Carl Hoddle
Carl Hoddle lyckas aldrig få en plats i Tottenhams a-trupp, utan gav sig istället ut på en resa genom de lägre engelska divisionerna, med Leyton Orient och Barnet. När han spelade i Barnet lottades de mot Chelsea i FA-cupen – samma Chelsea där storebror Glenn Hoddle just då var spelande tränare. Efter en fotbollskarriär i skuggorna alternerade sedan Carl Hoddle mellan att sälja begagnade bilar och driva en pub. Ifjol dog han – redan som 40-åring – efter att ha drabbats av artärbråck i hjärnan. Han får en plats på den här listan, eftersom även de bortglömda förtjänar att bli ihågkomna.

/Erik Niva

Det slutade med en kram.

Ciro Ferrara och Lolo Blanc, de gamla backlinjebröderna, män bland män och ledare bland ledare, hade stått och styrt ute i spöregnet i 90 minuter plus stopptid och till slut kunde man inte ens få in ett A4-papper mellan dem.

1–1. Bra match, kompis.

Det var – Plasils offsidekvittering till trots – lättare att imponeras av les Girondins än av i Gobbi. En poäng i Turin är en poäng i Turin, och Bordeaux såg verkligen ut som ett vuxet lag. Snabba i att ställa om, både defensivt och offensivt, och med riktigt tung fysik.

Vädret ställde till det, förstärkte alla små misstag och gjorde det viktigt att göra fel saker på rätt plats. Felipe Melo tappade boll på fel plats ett par gånger, Legrottaglie och Chamakh också. Om Juve haft en mer konsekvent offensiv hade de snott matchen.

Mer då?

Jo, det här fanns i blocket:

…Gourcuffs uppvärmning var ett av kvällens största nöjen. Han körde ensam, med boll, dansade runt med sin låga tyngdpunkt och gjorde överstegsfinter. Sida till sida, som en slalomåkare. Så oerhört vackert.

…Giovinco kan säkert klippa ihop tio-femton fantastiska ögonblick under matchen, när han gör briljanta saker med bollen. Men han har inte Diegos eller, för den delen, Del Pieros dynamo, deras sätt att märkas över hela planen, hela tiden. I fem minuter här och var såg jag honom inte.

…men det var roligt att se Giovinco, 164 cm, inleda matchen med att gå in i en nickduell mot Alou Diarra, som är tre meter lång. Diarra fick frispark.

…Diego, förresten, satt tjugo meter upp på läktaren, bakom mig. När curva sud såg honom sjöng de hans namn, och han vinkade fint. Redan älskad.

…Cannavaro särklassig på planen. Och applåderad när han gick av. Måste varit dyr pizza han åt med alla capi.

…med en passiv anfallare (Amauri) och två offensiva mittfältare (Tiago, Marchisio) som aldrig lyckades bredda anfallen klarade inte Juve att pressa Bordeaux mer än väldigt sparsamt.

…Melo, däremot, är en av världens mest placeringssäkra mittfältare. Varje gång jag sett honom live slås jag av det, hur exakt han vrider på knappen för offensiv-defensiv genom att flytta sig tio meter åt ena eller andra hållet.

…Fernando gjorde sin bästa match på länge. Chamakh varken försämrade eller förstärkte sina chanser att bli köpt av Juve.

…och så missade ni en erhört rolig scen när Juve precis kommit in efter paus. De står och väntar på Bordeaux, och splittras direkt upp i små, animerade diskussionsgrupper. Grosso, Buffon och Cannavaro pratar försvarspel, Felipe Melo, Marchisio och Giovinco snackar spelbyggnad, och anfallarna står mest och vevar med armarna.

Så ser den snabba rapporten från ett drunknande Turin ut. Vi avslutar den med att buga oss för mannen som alltid räddar Silvio Berlusconi när Silvio Berlusconi behöver räddas. Super-Pippo Inzaghi är alltså nu bara ett mål efter Gerd Müller i ligan över Europa-mål. Ja, och så med betygen då:

Buffon +++

–

Cáceres ++

Legrottaglie ++

Cannavaro ++++

Grosso ++

–

Felipe Melo +++

Tiago ++

Marchisio ++

–

Iaquinta ++

Amauri +

Carrasso ++

–

Chalmé ++

Ciani ++

Planus ++++

Trémoulinas ++

–

Fernando ++

Diarra +++

–

Plasil +++

Gourcuff +++

Wendel ++

–

Chamakh ++

/Simon Bank

Haha, you can’t help but love the man.

I zaplotteriet bestämde jag mig för att ratta in mistralstormen i Marseille, och för en gångs skull känns det som att jag hamnade ganska rätt i matchtombolan.

Pippo Inzaghi, 36 år gammal, petade in bollar på precis samma sätt som han alltid har gjort och som han alltid kommer att göra.

Milan var ju inte bra mot Marseille heller – under en 25-minutersperiod som följde på OM:s kvitteringsmål höll de på att blåsa bort – men plockade fram den här hederliga gamla italienska förmågan att vinna likafullt. Inzaghi svepte in 1-0 ur offsideposition – såklart – och följde upp med att gå på första stolpen och stöta in 2-1-målet när matchen höll på att rinna ifrån dem.

Jag minns hur just denna Inzaghi gjorde hattrick för Juventus mot Dynamo Kiev för… ja, det måste vara 12-13 år sedan nu. Historien om den här turneringen är historien om honom – på samma sätt som den är historien om Raúl.

Ett typiskt strikermål av den vita kaptenen punkterade när Real Madrid defilerade igång den galaktiska maskinen i Zürich. C-Ron dunkade in en praktfull frispark och fick dessutom målvaktshjälp med ett andra frisparksmål. Guti lobbade in slutresultatet, och Higuaín gjorde ju också mål där någonstans.

Vad hände på annat håll då?

Tja, vi kan ju dra igenom målen i alla fall. Bordeaux tog en blytung poäng nere i Turin. Iaquinta gav visserligen Juventus ledningen, men nye tjecken Plasil stötte in kvitteringen på bortre stolpen.

De engelska lagen gjorde vad de skulle. Anelka slog in returen som gav segern hemma mot Porto, Scholes kom på andravåg för Man United i Istanbul.

Wolfsburg gjorde Champions League-debut, och den gamle soppåssäljaren Grafite firade med hattrick mot CSKA. Ett, två och tre mål – häpp.

Bayern München lade ner en intentionsmarkör i Israel. Van Buyten slog in ledningsmålet efter en tilltrasslad frisparkssituation, och kul nog gjorde nya löftet Thomas Müller både ett och två mål i slutet av matchen.

Ni som hade ögonen någon annanstans än i Marseille – hände det något kul bortom målen?

/Erik Niva

Man måste förstås älska José Mourinho (eller, det måste man inte alls, särskilt inte om man heter Anders Frisk eller kommer från Barcelona eller Londons N5, men ni förstår poängen).

Mind Master Mou har precis hållit presskonferens i Milano, han gör det inför en gigantisk uppgift som kommer väldigt tidigt för ett ofärdigt Inter – och hur tror ni att han förbereder sina spelare?

Jo, han släpper förstås startelvan direkt.

Mourinho vill implementera det där arroganta, självklara självförtroendet i sitt lag, och världens bäste psykare psykar genom att inte psyka.

Här är laget:

Julio Cesar – Maicon, Walter Samuel, Lucio, Chivu – Stankovic (Muntari), Zanetti, Thiago Motta – Sneijder – Milito, Eto’o.

Nu är det Juventus–Bordeaux, i svensk medieskugga men mitt i strålkastarljuset. Giovinco mot Gourcuff, Chamakh mot klubben som vill värva honom, Lolo Blanc mot sin gamle backkollega från Napoli, Ciro Ferrara.

Partitissima! Euro-night! 2–1, va?

/Simon Bank

Lombardisk dimma, influensa på ingång och en lätt overklighetskänsla inför Champions League-starten. Åker tåg, läser sporttidningar, lyssnar på Glenn Gould, ska snart sitta med en bok i knäet och dricka caffè al Bicerin, det bästa varma som finns att dricka på Guds gröna jord.

En bra dag, med snuva. Dessutom har alltså Uefa förstått var gränsen för det rimliga går, och det applåderar jag (inte bokstavligt, det skulle bli konstig stämning här i kupén i så fall).

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se det nya Juventus igen, och jag ser ännu mer fram emot att se Gourcuff Jr försöka sänka dem. Med Del Piero och Diego borta är han ensamt geni på Olimpico ikväll. Men Chamakh kommer att bli uppäten, så Gourcuff måste göra allt själv.

Jag tror på 2–0. Hade Diego spelat hade jag varit säker, nu är det bara en känsla, en tillit. Tänk att Lolo Blanc och Ciro Ferrara ska mötas igen, som gamla män. Visst är det vackert?

Och bakom de gamla männen står de unga männen. I går läste jag om Juventus primavera-premiär, och noterade att den finfina 1–0-vinsten borta mot Genoa kom efter mål av… Giuseppe Giovinco, 18.

Många av er vet säkert redan att Sebastian Giovinco har en lillebror, att han är samma sorts spelare men lite starkare och lite yngre, men håll med om att det här innebär ett alldeles utmärkt tillfälle för en av de där listorna som vi gillar att gräla om.

Jag tänkte: Vilka är världens mest talangfulla bröder? Vi kör på dem som är födda på andra halvan av 80-talet eller senare, annars är det precis samma underförstådda avtal som alltid mellan mig och er: Jag lägger fram – ni berättar på vilket sätt jag har fel.

8. Përparim (1986, Twente) och Mehmet Hetemaj (1987, Albinoleffe).
De finska kosovobröderna går in i en oerhört viktig säsong, med U21-erfarenheterna i ryggen. Den lille Përparims karriär gick lite i stå i Grekland (AEK) och i dagarna flyttade han till Twente. En A-landslagsplats står på spel. Mehmet är avgjort en större talang, han var stundtals lysande i EM i somras och får nu chansen i Serie B. Make or break.

7. Viktor (1985, Heerenveen) och Rasmus Elm (1988, AZ).
I allsvenskan var Viktor en koloss som hivade 30-metersprojektiler antingen direkt i mål eller via Patrik Ingelsten i mål. Mål blev det oavsett. I Eredivisie har han haft det lite jobbigare, han behöver växla upp fötterna en hastighetsnivå till – klarar han det kan han göra samma sak där som i allsvenskan.
Rasmus är svensk fotbolls störste talang sedan Zlatan Ibrahimovic, redan ordinarie landslagsman och utrustad med spetsegenskaper som håller i alla ligor i världen; inläggsfoten, inkasten, säkerheten från 25 meter, tryggheten, intelligensen. Nu känner han sig för i Holland, i ett bra lag, och vi får se hur långt det räcker. Elms ska dessutom ha bonuspoäng för Fulhams-David.

6. Felix (1991, Hansa Rostock) och Toni Kroos (1990, Bayer Leverkusen).
Det är ju inte särskilt längesedan som Toni lanserades som den perfekta korsningen mellan GudLothar Matthäus. Han glänste i U17-VM och lyftes fram i Bayerns A-lag. Sen saktade allting in, och när Bayern inte utnyttjade sin återlåns-klausul i somras var det en signal om att han kanske inte är riktigt den han såg ut att bli. Än.
Felix har, precis som Toni, varit en urkraft i de tyska ungdomslandslagen, från födseln och uppåt. Nu pendlar han mellan en bänkplats i 2. Bundesliga och en plats i Hansas b-lag. Vi väntar och ser.

5. Giovani (1989, Tottenham) och Jonathan Dos Santos (1990, Barcelona).
Fina klubbadresser, så klart, men mex-brasse-mixen har fortfarande en bit kvar innan de kan kalla sig seniorspelare på allvar. Giovani kom upp i Barcelonas a-lag strax efter Leo Messi, och det fanns stora förhoppningar som inte riktigt motsvarades. Lite för vek, lite för ojämn, och alltså en perfekt Tottenham-värvning. Han har inte bidragit med något i England än, har varit utlånad till IpswichRoy Keane (det där var, som det heter, ironi).
Men i landslaget går det bra, och Giovani räknas fortfarande som en extrem talang.
Det gör lillebror Jonathan också, inte minst som lillebror faktiskt är större. Efter en fin försäsong med ett inspirerat inhopp mot Manchester City nosar han på en plats i Barças a-trupp.
Precis som med Elms så cashar Dos Santos-pojkarna in ett bonuspoäng för bredd. Storebror ÉderMexiko. och säkert lärt sig ett och annat av sin tvillingsjäl spelar professionellt hemma i

4. Sebastian (1987, Juventus) och Giuseppe Giovinco (1990, Juventus primavera).
Såg ni Sebastians inhopp mot Lazio i helgen så såg ni också en upprepning av en fråga 90 procent av alla juventini ställt det senaste året: Varför spelar han inte oftare?
Svaret handlar till 33 procent om fysik, till 33 procent om en italiensk misstro mot unga talanger och till 33 procent om att han finns i samma klubb som Alessandro Del Piero. Sebastian är en elvisp med blick, en potentiell femtonmålsspelare och en playmaker som kan öppna vilka matcher som helst. Lillebrorsan ska i stort sett vara samma spelare, men med lite långsammare fötter och lite mer fysik. Om det är en för- eller nackdel återstår att se. Han har redan hunnit med att imponera i internmatcher under försäsongen och kommer garanterat att synas i en cupmatch eller två i vinter.

3. Jonny (1988, Manchester United) och Corry Evans (1990, Manchester United).
Belfast Boys. Jonny är den långe som gör att Uniteds fans sover gott om natten även när Rio Ferdinand eller Nemanja Vidic är skadade. Klok, stor, stark, klassisk brittisk mittback with a twist.
Corry är den lite kortare, lite snabbare, med samma sorts utstrålning. Han har precis skrivit ett seniorkontrakt och har fått kaptensbindeln i reservlaget.

2. Rafael (1990, Manchester United) och Fábio Da Silva (1990, Manchester United).
Tvillingar är alltid något speciellt, en gren där italiensk fotboll – med Zenoni och Filippini-bröderna – varit bäst de senaste åren. Det här är nästan snyggare. En offensiv högerback, en offensiv vänsterback, i samma klubb. Rafael är steget före i karriären, men det finns inget som säger att inte båda inom ett par år skulle kunna vara ordinarie i en av världens bästa klubbar. De har farten, de har tekniken, de har bolleveranskvalitéerna – ge dem fem kilos hårdhet till så är de framme.

1. Eden (1991, Lille) och Thorgan Hazard (1993, Lille U17).
Ja, jag har ju tjatat och gnatat om minigeniet Eden Hazard rätt länge nu – och det tänker jag fortsätta med tills ni får hål i huvet. Och när jag är klar med det så ska ni ha klart för er att jag tänker börja tjata och gnata dubbelt så mycket om hans lillebror.
Eden är en färdig, flygande ytter med tre-fyra fötter och en någonstans rätt mogen förståelse av spelet fotboll. Nästa övergång kommer att kosta 200 miljoner.
Thorgan, då? Jag har inte sett honom spela, annat än i ett gäng kortare reportage och nätklipp, men de där välsignade stunderna övertygar mig om att det är mödan värt att se till att hålla sig kvar fram till 2014 för att se vad det ska bli av honom.
Ett litet exempel hittar ni dryga tre minuter in på det här junior-intermezzot, och vill ni se det gulligaste ni sett om både brödrakärlek och fotbollsskolning så ska ni sitta ner ett par minuter med det här belgiska reportaget.
Först får de en fråga om sina förebilder:
– Zinedine Zidane, säger Eden.
– Min bror, säger Thorgan.
Och sen avslutningen, en briljant avstämd reporterfråga: ”Har ni en Louis Vuitton-väska?”.
– Ja, jag köpte en nyss, säger Eden.
– Jag har ingen, säger Thorgan.

Där har ni dem, Hainaut-bröderna som ska styra världen om världen fungerar som jag vill. Och där har ni en lista att stöta, blöta och kasta ut till korparna.
En sak till, bara: Det bästa med listan är att jag sparat en liten tårtbit. Vi kan kalla dem överkvalificerade för den här sortens brödrapars-lekar, så vi håller dem till en helt egen post vad det lider.

/Simon Bank

Jag lever just nu mitt liv i ett flygplan. Efter rutten Valletta-Frankfurt-Stockholm-Milano ser jag fram emot de stora explosionerna, men inte mer än att det finns lite utrymme för att titta bakåt.

Vi har ju en söndag att summera.

Det går förstås inte att göra det utan att börja i Toscana, med Siena–Roma, med Albin Ekdal på bänken och med Daniele De Rossi mitt i skärselden.

Ni har precis hämtat er efter diskussionen kring Adebayors utfall mot Arsenal-klacken i lördags, det som fick oss att ta ett steg tillbaka, söka tydliga orsaksförhållanden och fundera över lämpliga reprimander. I går var Daniele De Rossi, med Roma och Rom tatuerat i hjärtat, på väg ut för att slåss med en hel curva i det normalt så stilla och snälla Siena.

Varför?

För fem år sen gick De Rossi in stenhårt i en tvåfotstackling mot Andrea Ardito i en cupmatch mellan Roma och Siena. Ardito bröt benet och missade resten av säsongen. Supportrarna har inte förlåtit honom, det blev till och med värre när han två år senare filmade fram ett rött kort åt Ezio Brevi. I går använde så curvan de vapen dem hade för att bryta ner världsmästaren/arvtagaren De Rossi.

Det var inga vackra vapen.

De senaste åren, långt efter tacklingen, har Danieles liv slitits isär i små bitar. Han, den födde rompojken, hade sin drömkvinna i hustrun Tamara (en tv-dansös, den perfekta fotbollsfrun i Serie A), hans pappa Alberto är en gammal Roma-spelare, han hade fått den ursöta dottern Gaia och tagit tröjnumret 16 för att fira hennes födelesedag. Bröllopet stod i maj 2006, ett par veckor före han vann VM (trots sin begränsade självbehärskning).

Kungariket var hans, och makten och härligheten i…

…i ett par lyckliga år. I fjol mördades Tamaras pappa Massimo Pisnoli. Två skott, ett i ansiktet och ett i ryggen. Det var inget vanligt mord, om det finns såna. De Rossis svärfar var en smågangster, och var skyldig maffian pengar för kokain, pengar som han försökte råna sig till. Efter en stöt mot en förortsbank (som, på riktigt, heter Den Gudomliga Kärlekens Kooperativa Kredit) avrättades Massimo av maffian.

Mordet tog familjen hårt. De Rossi själv tillägnade sin döde svärfar sina mål i en landskamp mot Georgien, men han lyckades inte hålla ihop sin familj. I vintras lämnades han av Tamara, och när paparazzi fångade honom med en ny kvinna häormveckan spekuleras det i om hon är ”flickan som ska få honom att glömma Tamara”.

Och så Sienas curva:

– De Rossi, come il suo suocero! De Rossi, du är som din svärfar!

– De Rossi, din mamma är en hora!

– De Rossi, dov’é il suo suocero?! Var är din svärfar?

Daniele De Rossi bar sig inte vackert åt under matchen, han och Totti var konstant på och protesterade mot domaren. Pressade honom, hånade honom. Siena ledde med 1–0 med arton minuter kvar, en halvsvajig Mexes kvitterade för Ranieris nya lag, men för De Rossi hade matchen börjat handla om mer än poäng.

Sångerna från läktaren hade tagit sig in, innanför tröjan. Med sekunder kvar fick Roma frispark, John-Arne Riise slog den så här.

Tre poäng till Ranieri, tre poäng till Roma, tre poäng till Riise.

Och Daniele De Rossi hade bara börjat slåss.

•••

Ja, och så resten då.

I stöveln fortsätter Fantantonio Cassano att förklara varför han ska spela landslagsfotboll. Samp spelade med tio man, men med Cassanos geni behöver man inte mer.

Här i stan smekte Sammy Eto’o iväg en passning åt Katalonien till (en inverterad kopia av Adrianos lördagsmål, dammit!), medan Milito bara gjorde det som behövdes. I Friulien handlade det mesta om Di Natales finfina hat-trick mot Catania, men vi växlar in det mot Floro Flores superavslut istället. Undrar ni a) varför man inte ska släppa till enkla inlägg mot Fiorentina och b) hur det går till när man nickar så har ni båda svaren här, levererade av Alberto Gilardino.

Söderöver fick vi svaret på hur det kan låta i radio när Igor Budan ger Walter Zenga respit i… ska vi säga en vecka till? 1–1 mot Bari räcker inte för Zamparini. Och till sist ska ni absolut jobba er igenom hela referatet från serieledande Genoa vs Napoli. It was that kind of game.

•••

Genom Ligurien och över gränsen då. Unga Monaco sköt hål i både Coupet och PSG:s topptankar och Sylvain Marveux lyfte ett Petter Hansson-styrt Rennes samtidigt som ASSE kom ett steg närmare att inse att Alain Perrin inte kommer att lyfta dem någonstans alls.

Och Auxerre–Nice ska ni se bara för att se Cedric Hengbart visa att det faktiskt går att dubbel-konstsparka in mål också.

•••

Från öarna ska vi rapportera om hur Gabby Agbonlahor och Martin O’Neill med gemensamma krafter nickade in 1–0 för the Villa i det 107:e derbyt. And did they NOT like that.

I London visade Tim Cahill återigen vem som är världens längdrelativt sett bäste huvudspelare. Men det hjälpte alltså inte alls.

…och citronsorbet-tröjor eller inte – det verkar faktiskt som om dimman på allvar håller på att lätta över Tyne.

Holland kan vi snabbspola:

Kennedy Bakircioglü fick chansen både av Martin Jol och NAC:s försvar, han tackade och tog emot med en assist och ett mål. Matchens behållning var annars Jan Vertonghens Arie Haan-immitation för 2–0.

SÅ ska man slå en frispark, säger ni? Jo, säger jag. Eller så här, som Jonathan De Guzman gjorde för Feyenoord.

…eller så här, som Mallorcas Madrid-producerade mittfältare Borja Valero gjorde i Villarreal.

Söndagens spanska bidrag i dunderhonungsklassen kom annars från Tenerife-pojken Ricardo, som sänkte Osasuna på det här viset. Eller, det gjorde det vid närmare eftertanke inte alls, eftersom Depor-brassen Felipe Luís var ännu värre.

•••

Från Brasilien väljer vi ett lite udda inslag. Ni har förstås noterat att gamla fina Fluminense inte blev ett dugg bättre av att plocka hem Fred, och att de nu ligger och skämsskvalpar på jumboplatsen.

Ska man då göra highlights-paket från deras matcher?

Närå, här är sammanfattningen av de sämsta bitarna av nattens 0–0-match mot Botafogo. Low-lights. Good fun.

Och om vi så ska knyta ihop paketet ungefär där vi började, med spelare som vill slåss – så kan vi ju inte låta bli att undra vad det är med David Beckham och Dallas.

Så här såg det ut när han spelade mot dem i våras.

Och så här såg det alltså ut igår.

– Det hade varit bättre om vi visat samma glöd under själva matchen, buttrade Galaxy-basen Bruce Arena.

Resten var, som vanligt, bara om en kamp för att hitta rätt rubrik.

Jag tror att vi slutar där.

/Simon Bank

Idag är det den 13 september, 2009. För de lite mer räknesvaga ibland er kan jag meddela att det innebär att det gått exakt ett år sedan den 13 september, 2008.

Och exakt vafan hände då?

Jo, det ska jag tala om för er. Då sjösattes den här bloggen, utan egentlig riktning eller idé. Vi var tre stycken då, och hade i praktiken inte fått några andra direktiv än att chefsfolket tyckte att det vore en bra idé att vi bloggade.

Internationell fotboll, sa de. Jaha, sa vi.

Så vi sjösatte skutan för att se om den flöt, och pluggade sedan igen hålen allt eftersom de började läcka. Jag själv var egentligen bara säker på tre saker. Den ena var att jag inte var intresserad av att blogga om vem jag käkade lunch med eller vad jag gjorde på min fritid. Den andra var att jag ville slippa ge mig in i en massa internmedialt fingerpekande. Och den tredje var att jag ville komma bort ifrån den alldeles oerhört tröttsamma samtalston som präglade i stort sett alla svenska kommentatorsfält jag kommit i kontakt med.

Ett år senare ställer jag mig nu frågan vad vi har fått ihop – och är faktiskt rätt nöjd med svaret jag kan ge mig själv.

Vi har numera en blogg som är Sveriges största sportblogg de dagar i veckan som Robert Laul inte får för sig att snickra ihop en bitsk rubrik om Zlatan. Vi har numera en slasktratt där vi kan hälla ner drömmål från den tjeckiska ligan och historier från norra Englands post-industriella fotbollsbakgårdar utan att någon jävel kan döma ut dem som opublicerbara. Och vi har numera ett forum blogg där Simon Bank kan skriva ett inlägg om vilka namn fotbollsspelare från olika länder borde ha – och få drygt 300 stycken givande, välformulerade, kunniga och förbaskat underhållande svar.

I synnerhet det sistnämnda fyller mig med både glädje och belåtenhet. You’ve done us proud, people.

Vad som hände framöver får vi väl helt enkelt se, men för stunden ser jag ingen anledning att göra något annat än att pumpa på ungefär som vi har börjat och se vart fotbollsvindarna för oss.

It’s a long way to Seven Sisters.

***

För skojs skull satte jag mig och surfade runt bland de allra första inlägg vi skrev, för att se hur det egentligen såg ut back in the days.

Och tja… Visst var vi lite riktningslösa, men samtidigt så är det med skräckblandad förtjusning som jag inser att jag skrev det kanske bästa blogginlägg jag över huvud taget fått ihop redan under den andra publiceringsdagen.

Längre än så har vi alltså inte kommit.

Äh vafan… Favorit i repris. Lite för att ni som var med redan då ska få minnas hur inläggen såg ut för ett år sedan, lite för att alla ni som inte hunnit fram ska få chansen att höra anthems ni behöver höra – men mest av allt för att jag själv ska få ihop den här jubileumstexten på ett någorlunda högtidligt sätt.

Det här inlägget skrev jag på ett hotell strax väster om Warren Street i centrala London, det andra dygnet som den här bloggen existerade. Nu får det bli min födelsedagspresent till mig själv.

***

Dags att säga det med en sång.

10) Leeds United – Marching On Together
Back in the days så spelade nästan alla klubbar in speciella Cupfinallåtar innan de åkte till Wembley. De flesta går inte längre att använda som något annat än avskräckande exempel – men den som får för sig att lyssna på B-sidan till Leeds finalsingel från 1972 kanske hör något bekant. Än i dag fortsätter nämligen de vita horderna att sjunga om hur de ska marschera vidare tillsammans. Nere i tredjedivisionen behöver de all sammanhållning de kan hitta.

9) Norwich City – On the Ball City
Jag älskar verkligen att folk i Norfolk sjöng ”On the Ball City” redan på 1890-talet. I grund och botten gick ju sporten då ut på samma saker som den fortfarande gör i dag: ”Kick it off, throw it in, have a little scrimmage, Keep it low, a splendid rush, bravo, win or die, On the Ball City”.

8) Sheffield Wednesday – Hi-Ho, Sheffield Wednesday
Det är väl egentligen frågan om det här verkligen borde kvala in som ett anthem – Sheffield-ugglorna klämmer ju mest bara in i refrängen till ”Hi-Ho, Silver Lining” – men av en enda anledning får den plats ändå. Jag var i Cardiff våren 2005, för Play Off-finalen upp till andradivisionen. Sheff Wed mötte Hartlepool, och den allsången som de piskade igång precis före avspark är fortfarande det högsta ljud jag någonsin hört. Alla kategorier. Tyvärr finns inga bra youtube-klipp från den matchen heller, men någonstans genom Hillsborough-skramlet fattar ni nog principen.

7) Cardiff City – Men of Harlech
Och har jag gjort ett avsteg kan jag göra två. De allra flesta Cardiff-fans nynnar ju bara melodin till Men of Harlech – verserna om den sju år långa attacken mot Harlech Castle är jävlar i mig lika långa som själva belägringen – men kraften finns där ändå. Walesiska arméregementen använder fortfarande ”Men of Harlech” som sin egen marsch, och Cardiff-fansen gör sitt till för att minnas 600 år tillbaka, till den waleisiska heroismen under den längsta belägringen i brittisk historia.

6) Newcastle United – Blaydon Races
Många klubbar över hela England – med Man United i spetsen – har adopterat den här klämkäcka jiggen, men kan du din historia vet du att den aldrig kommer att kunna bli något annat än en Newcastle-sång. Det här har varit Tynesides inofficiella nationalsång i mer än 150 år.

5) West Ham United – Forever Blowing Bubbles
En klubbhymn som handlar om krossade drömmar, snarare än om klassiska segrar. West Ham United kommer från det East End som offrades under andra världskriget, och har vant sig vid att världen är en grym plats, där både såpbubblor och drömmar krossas. Ändå fortsätter de att blåsa sina vackra bubblor upp i luften.   

4) Sheffield United – The Greasy Chip Butty Song
Vad skrev jag tidigare? Något om att de här sångerna gör det möjligt att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och står för. ”The Greasy Chip Butty Song” ÄR Sheffield United. You fill up my senses, like a gallon of Magnet, Like packet of Woodbines, like a good pinch of snuff, Like night out in Sheffield, like a greasy chip butty, Like Sheffield United, come thrill me again”.

3) Stoke City – Delilah
Anledningen till att jag över huvud taget kom på tanken att sätta ihop den här listan. Inför Everton-matchen igår vräkte de rödvita ur sig ”Delilah” med en sådan kraft att jag häpnade, precis som jag alltid häpnar när jag ser Stoke. Det finns ju något smått egendomligt i att övervintrade Naughty Forty-medlemmar vrålar en gammal Tom Jones-låt om sviken kärlek, men de har fattat något som andra kanske aldrig förstår. Ingen annan sång beskriver ju relationen mellan en supporter och ett underpresterande fotbollslag bättre än den här.

2) Liverpool – You´ll Never Walk Alone
Jag håller inte på Liverpool, men när de spelar ”You´ll Never Walk Alone” på Anfield så sjunger jag med. Varenda gång, av hela mitt hjärta. Den enda anledningen till att inte den här toppar listan är att det finns för många perverterade tyska discoversioner av den – och att jag förstås vill vara jäääävligt originell – men samtidigt är det ju även det som gör den så satans speciell. ”You´ll Never Walk Alone” har på ett plan slutat handla om en enda klubb, och i stället kommit att gälla hela fotbollsvärlden. Det här är vår officiella, allmänt erkända nationalsång.

1) Birmingham City – Keep Right On
När Birmingham City kom till Highbury för att spela FA Cup-kvart mot Arsenal 1956 var de rejält nederlagstippade. Fansen som hade rest med ner till London hade egentligen inga förhoppningar alls, men mötte ändå upp i tusental när den blå spelarbussen kom fram till Highbury. När dörrarna till bussen öppnades hörde så supportrarna något de inte hade väntat sig – därinne satt de förlustdömda spelarna och sjöng tillsammans. De sjöng en gammal folksång om att aldrig någonsin ge upp, om att alltid fortsätta framåt hur mörkt läget än är.
Birmingham vann den där kvarten med 3-1, förstås, men det har egentligen ingen betydelse för historien. När City åkte ur Premier League i våras stannade fansen kvar långt, långt efter slutsignalen och sjöng ”Keep Right On”, precis som de alltid gör när de förlorar prestigederbyn mot Aston Villa.
Sången skrevs från början av skotten Sir Harry Lauder. Hans son hade nyss dödats i strid under första världskriget, och Lauder försökte formulera för sig själv varför han inte bara skulle ge upp. Birmingham City har gjort oss alla en tjänst när de tagit hans ord med sig till ett annat sammanhang.
Fotboll är inte vinnarnas sport. Det är såklart många som tror att den är det – men de har fel. Varje säsong finns det ett lag som vinner, och nitton som inte gör det. Sorgerna kommer alltid att vara fler än segrarna för de allra flesta av oss.
Ändå fortsätter vi bry oss. Vi fortsätter, ända fram till vägens slut.

As you go through life,
it´s a long long road
there be joy’s and sorrows too,
As we journey on, we will sing this song, 
for the boys in royal blue
We’re often partisan – la, la, la,
we will journey on – la, la, la,
Keep right on to the end of the road, 
keep right on to the end,
Though the way be long, let your hearts be strong,
Keep right on round the bend,
Though you’re tired and weary, 
still journey on, 
til´ you come to your happy abode,
Where all the love you’ve been dreaming of, 
will be there, 
at the end of the road

/Erik Niva

Bortanför alla kontroverser spelades det ju faktiskt en oerhört underhållande fotbollsmatch på Eastlands igår. Vi drar iväg Man Citys avgörande quick fire-salvo här – Bellamy, Adebayor och SWP – och noterar även med glädje att Tomas Rosicky äntligen är tillbaka.

Sedan drar vi vidare.

Jermain Defoe cykelsparkade efter mindre än en minut, hela White Hart Lane höll på att lyfta – och sedan kom verkligheten ikapp. Ryan Giggs gjorde mål för 18:e Premier League-säsongen i rad med en fenomenal frispark, Anderson dunkade in ledningsmålet och en enorm individuell prestation från Wayne Rooney avgjorde.

Spurs var felbalanserat med Keane på vänsterkanten och den absolute nyckelspelaren Palacios kom fel in i matchen. Då rår man helt enkelt inte på ett Man United som visade varför de är mästare. We just caught them on the wrong day.

Chelsea manglar på. Även om Petr Cech gjorde ett nytt misstag i raden så vräkte Didi Drogba in ett ostoppbart mål på stopptid i första halvlek och Florent Malouda tryckte in vinstmålet på stopptid i andra halvlek. ”You’re not signing anymore”, sjöng Stoke-fansen. Må så vara – men Chelsea fortsätter vinna.

Från Michael Shields comebackmatch på Anfield tar vi med oss Yossi Benayouns hattrick. Det första målet var en inverterad kopia av Rooneys mål på WHL, det andra egentligen en Steven Gerrard-show och det tredje mest bara något som gjordes för att israelen skulle få ta med sig matchbollen hem.

Vi tittar till det ångestladdade bottenmötet mellan Portsmouth och Bolton, för att se Tamir Cohens pärla och Spurs-samarbetet mellan Jamie O’Hara och Kevin-Prince Boateng som gav Portsmouth en 2-2-kvittering som till sist visade sig meningslös.

***

Spanien dårå. Ni har väl redan sett att Zlatan Ibrahimovic stack ut sina 47:or och vinklade in ledningsmålet mot Getafe, för att sedan vara arkitekten bakom ett flytande handbollsartat mål som Leo Messi fick äran att sätta dit.

Espanyol hedrade Dani Jarque, men Real Madrid gjorde målen. Kaká spelade fram både Granero och Guti, Cristiano Ronaldo hoppade in och satte sitt första spelmål i spanska ligan.

Min kille José Manuel Jurado satte en tekniskt välutförd halvvolley när Atlético trots det tappade poäng mot Racing, Diego Perotti dundrade dit en riktig ärta när Sevilla enkelt besegrade Zaragoza.

***

Bayern München är tillbaka, förresten. Vände 0-1 till 5-1 borta i ett svårspelat Dortmund. Och Franck Ribéry är tillbaka. Den här drömfrisparken kom mellan det att Bastian Schweinsteiger och unge Thomas Müller mätt kanonskott.

Uppe i serietoppen ångar Hamburg på, och kroaten Mladen Petric la sig också i kampen om omgångens Bundesliga-mål med sin mörsare mot Stuttgart. Marcus Berg spelade 90 minuter i Guerreros frånvaro, men kom egentligen aldrig närmare än såhär. Han fick visserligen till en satan så läcker framspelning till Petric – men det målet underkändes för knuff.

Rasmus Bengtsson fick också sina 90 minuter för Hertha, men tvingades vara med om att tappa en 1-0-ledning till en 1-2-förlust och på nära håll se Mainz ivorianska anfallare Aristide Bance jazza in segermålet i 85:e.

***

Bara två matcher i Italien. Att Milan spelade 0-0 mot Livorno mår alla bra ifall vi håller tyst om, men att Juventus bevisar att de är på riktigt kan vi illustrera genom att visa hur Martin Cáceres bultade in vinstmålet mot Lazio på Olimpico.

***

Nu ska jag ta och göra något av den här dagen – men jag lämnar er såklart inte utan att först ha visat hur Adrianos vänsterslägga talade mot Recife.

/Erik Niva

Man ska ju inte leka med ord som rasbråk när man egentligen pratar om personlighets- och kulturskillnader, men det som hände i Arsenals omklädningsrum de senaste åren påminner ju väldigt mycket om en mildare variant av det som hände runt det holländska landslaget i samband med EM ’96.

Då var det färgade och vita spelare vid varsitt bord i matsalen, Hollands-födda spelare (bröderna De Boer) som hoppades att killar från Surinam (Seedorf) skulle missa avgörande straffar och en Edgar Davids som blev hemskickad efter att ha upmmanat Guus Hiddink att ”ta huvudet ur de vita spelarnas arslen”.

I Arsenal är det väldokumenterat att det har bildats en afrikansk klunga de senaste åren. Kolo Touré, Emmanuel Eboué, Alex Song och Emmanuel Adebayor har alltid hängt ihop, gjort allting tillsammans och med tiden blivit en grupp som Arsène Wenger sett som ett problem.

Att främst Nicklas Bendtner och Robin van Persie hade personliga problem med Adebayor var en sak – men när situationen utvecklades så att andra spelare i praktiken tvingades välja sida mellan en afrikansk och en europeisk grupp så insåg Wenger att han var tvungen att agera.

Han valde att bryta upp den afrikanska gruppen, dels för att det öppnades upp fina ekonomiska möjligheter, men lika mycket för att han identifierat Adebayor som det enskilt största huvudproblemet.

Därför såldes Emmanuel Adebayor och Kolo Touré till Manchester City, och därför såg det ut som det gjorde på Eastlands igår.

Det var ju inte direkt svårt att förutsäga. Det har uppmärksammats flitigt hur Adebayor frispråkigt gått ut och berättat om sin besvikelse mot Arsenal-fansen – men det har inte rapporterats lika mycket om hur han i The Telegraph faktiskt också givit en ovanligt detaljerad beskrivning av hur allt började med Nicklas Bendtner.
– Det fanns en regel i Arsenal att ingen kunde gå in i omklädningsrummet med sneakers. Men varje dag så kom Nicklas in med skorna på.
Så Adebayor konfronterade Bendtner:
– ”Nicklas, du är en fotbollsspelare”. Kanske jag är bättre än dig, kanske du är bättre än mig, men du måste respektera alla. Det finns regler som säger att du inte kan komma in i omklädningsrummet med skorna på. Ta av dig dem!”. Men han tog aldrig av dem, och allt började där. Jag kan inte acceptera det. Om det hände i morgon här i City, så skulle jag slåss med någon då också.

Det här är ju Adebayors sida av saken, och enligt den blev togolesen besviken när Wenger tog Bendtners parti.
– Bossen hoppade på mig. ”Varför gå på mig?”, undrade jag. ”Nicklas är 20, han måste göra samma saker som alla andra”. Nicklas hade en väldigt lätt väg in i fotbollen. Han fick chansen att vara i Arsenals akademi, att spela för det danska landslaget. Men fotbollen slutar inte där. När du är ung måste du lära dig. Det spelar ingen roll vilken kvalitet du har. Du måste lyssna på folk, låta folk hjälpa dig att bli bra. Jag föddes inte med silversked i munnen. Jag lämnade Afrika som 15-åring, kom till Europa och det var väldigt svårt, men jag visste att jag skulle bli bättre om jag lyssnade. Och det är det som knuffade mig hit där jag är idag. Om Ronaldo hade gått till Manchester United och tänkt ”Jag är bra” hade han inte blivit bäst i världen. Han arbetade med United-spelarna, som hjälpte honom att bli stor. Nicklas tror att han kan göra sig stor på egen hand.

Fejden kulminerade på White Hart Lane – i den där underbara, underbara 5-1-matchen – för drygt ett och ett halvt år sedan. Adebayor gav Bendtner ett jack i pannan.
– Nicklas gav mig fingret, och jag är hemskt ledsen – men du kan inte ge fingret till en lagkamrat.

Det är ju inget snack om att Adebayors avsiktliga stämpling mot Van Persies ansikte var matchens värsta aktion – och att firandet mot Arsenal-klacken ofrånkomligen kommer att få konsekvenser för hela återstoden av Adebayors fotbollskarriär – men för den som tittar på hela matchen finns ju fler intressanta sekvenser.

Det här var till exempel Bendtners första satsning mot Adebayor, bara fem minuter in på matchen. Det här var Adebayors stämpling på Fàbregas, fem minuter senare. Och när togolesen sedan dansade fram Shaun Wright-Phillips till öppet mål så var det ju lika mycket för att rädda benen från Bendtners dubbla satsningar som något annat.

Om man säger – det går att förstå varför Arsène Wenger kände sig manad att agera.

jaja. Jag får väl ta en kula för laget.

Massive Saturday, this. Om inte Casillas kommit ivägen så hade ni fått ta del av två profetior inför dagens stora matcher i England. Den första: Adebayor kommer att sänka Arsenal. Den andra: Spurs kommer att förlora på något spektakulärt sätt.

Två av två, och jag kan inte påstå att det gjort mig till en lyckligare människa.

Det var en dag för de stora, tuffa i England att mäta muskler mot dem som vill upp, en definierande dag, och vi kunde notera ett och annat från både City-Arsenal och Spurs-United. First thing first, det här var vad vi märkte när Manchester City slog Arsenal:

1. Song är en duktig sopkvast, men Arsenal blir fattigt när Cesc inte har någon att bygga spel ihop med. När Rosicky kom in växte det offensiva spelet med 100 procent.

2. När det blir för långt mellan bolleveranserna offensivt vandrar både Bendtner och RvP utåt, och då blir det helt tomt från sexton meter och framåt.

3. Stephen Ireland och De Jong vann, på det hela taget, slaget om mitten. Oerhört dynamiskt par, och kombinationen av Barrys och Irelands klokskap har inte särskilt många motsvarigheter i PL.

4. Adebayor är en gris. En första klassens supergris. Punkt.

5. Varför kramar Arsenals spelare om en gris efter slutsignal? Är det inte bara ytterligare ett bevis på distansen mellan spelarna och publiken som betalar spelarnas löner?

Och så Spurs, då. Jesus, vilken kvalitetsmatch det var. Eftersom jag är ledig orkar jag inte tänja ut analysen till att vara mer än punktformad:

1. Palacios fick varning när han kapade Mitko Berbatov (should’ve gotten an award, really), vilket på många sätt avgjorde slaget om mitten.

2. Evra var fullkomligt lysande. Hans man-man-spel mot Englands bäste ytter (Lennon) borde ges ut som dvd-instruktion till alla unga försvarare.

3. Defoes bicilcleta var värd tre poäng. Eller 33.

4. Alan Hutton är ingen Tottenham-spelare.

5. Assou-Ekotto är nog det, trots allt.

6. Grymma målvakter.

7. Giggs har nu alltså gjort mål 18 säsonger i rad i Premier League. Chapeau.

8. Manchester United vänder mot Tottenham. Igen.

9. Det finns nog ingen forward i hela fotbollsvärlden som lyckas kombinera DEN sortens arbetsam lojalitet med DEN sortens briljans: Wayne Rooney är ett unikum, och han förtjänade varje millimeter av det där målet.

Svennis-skalan:

Môcke bra:

Benoît Essou-Ekotto – Darren Fletcher.

Môcke, môcke bra:

Carlo Cudiccini – Ben Foster.

Môcke, môcke, môcke bra:

Ledley King – Wayne Rooney.

1-3, till slut. Det var en bekräftelse både av Spurs kvalitéer och Uniteds.

Och så vidare. Kvällens största ögonblick var förstås Espanyol-Real Madrid, innan matchen började.  Jag hoppas verkligen att bilder dyker upp under morgondagen. Getafe-Barcelona hade också sina – zlataniska – kvalitéer. Men om vi nu ska dröja kvar vid temat ”de smås fajt mot de stora” så finns det – utöver Juves imponerande och kontroversiella dubbelvinst i Rom – en annan sak att hänga uppmärksamheten i:

Vinnie Jones.

När jag var liten älskade jag Wombles, FA-cup-finalen mot Liverpool är fortfarande en av mina favoritmatcher alla kategorier, men jag hade alltid lite småsvårt för Vinnie Jones. Inte för att han var ful – jag gillar oftast fula spelare – utan för att det fanns ett teatraliskt drag i hela hans svinighet. Ibland, när fair-play-absolutismen blåste för hårt och intensivt genom livet, brukade jag och pappa slå oss ner med den där videofilmen om Football’s Hard Men och skratta förtjust åt McMahon, Keane och Vinnie Jones.

Men Vinnie var en skådis, blev en skådis och är en skådis.

Och nu ska han bli sin egen såpaskådis. Här har ni den första lilla trailern från serien Me & Mrs Jones, ett format där familjen Jones ska visa upp sitt fabulösa Hollywood-liv, komplett med all-star-fotboll och skådespeleri.

Vi har inte sett serien, vi vill nog inte se serien, och vi har egentligen inte mer att säga om den än att vi nu vet allt vi behöver veta om Vinnie Jones pensionärsliv. Vi skulle kunna ägna halva natten åt att prata om det, men den tiden finns inte, så vi nöjer oss med tre ord:

Zebraränder. Bloody hell.

/Simon Bank