Tillfället gör tjuven. Det kommer ett mail som upplyser om att Sebastien Deislers självbiografi ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) är på väg ut i handeln, och det gör ju läget så gott som något.

Ända sedan Ipswichs 22-åriga målvaktslöfte Shane Supple blev rädd för Roy Keane tröttnade på fotbollssporten och avslutade sin karriär i förtid har jag tänkt att skriva några rader i ämnet. Deisler är ju det mest kända exemplet – supertalangen som inte orkade bära tysk fotbolls framtid på sina axlar, utan blev deprimerad och avslutade sin karriär som 27-åring – men det finns många fler.

Off the top of my head:
* Givetvis har Tottenham en oproportionerligt hög andel. Norske målvakten Espen Baardsen tröttnade visserligen först när han lämnat klubben, men det är klart att åren bakom Ian Walker satt sina spår. När en 25-årig Baardsen sökte ny klubb fick han ett kontraktsförslag av Sheffield United som fick honom att tappa musten: ”Jag skulle tjäna mindre än en tunnelbaneförare”. Idag är han någon sorts finansklippare som givetvis tjänar grova pengar och bor i Kalifornien.

* Rory Allen blev Portsmouths första miljonpundsköp när de plockade upp honom från Spurs i slutet av det förra årtusendet. Allen gjorde 25 matcher för Pompey, blev skadad som 25-åring – och försvann. Nästa gång klubben såg till honom var det på en tv-sändning från Englands cricketlandskamp i Australien. Där satt Allen i publiken, och tycktes ha the time of his life. Han kom aldrig tillbaka till fotbollen. Idag jobbar han på det brittiska utrikesministeriet.

* Min favorit är ju egentligen Lars Elstrup, med en historia så osannolik att jag skrev en hel artikel om den häromåret. I korthet – den gamle EM-hjälten Elstrup tröttnade på fotbollen, gick med i en religiös sekt, bytte namn till Darando (Floden som rinner ut i havet) och greps upprepade gånger av polis för blottande etc.

* Istället för att konkurrera om en plats i den engelska truppen till VM 1970 bestämde sig Wolves offensive mittfältare Peter Knowles att lägga ner fotbollen som 24-åring. ”Jag behöver mer tid att studera Bibeln”, sa han, och blev Jehovas vittne. Peter Knowles är förresten inte bara bror till Spurs-legendaren Cyril Knowles – min livshjälte Billy Bragg har skrivit en låt om honom.

* När West Ham lyckades kapa åt sig portugisiska superlöftet Dani på lån i mitten av 1990-talet sa Harry Redknapp: ”Han ser så bra ut att jag inte vet om jag ska ta ut honom i laget eller knulla honom”. Well, det gick några år – sedan avslutade Dani sin karriär som 27-åring för att istället satsa på sitt extraknäck som fotomodell.

* I slutet av 1990-talet var Sheffield Uniteds mittfältsdynamo Curtis Woodhouse så lovande att jag fick i uppgift att skriva en ”The Boy’s a Bit Special”-artikel om honom under min tid på FourFourTwo. Woodhouse blev aldrig den landslagsspelare vi trodde att han skulle bli, men förblev en fullgod Championship-spelare fram till och med mitten av 00-talet. Då deklarerade han att han förlorat kärleken för fotbollen, och skulle satsa på boxning istället. Sagt och gjort – bara en månad senare vann Woodhouse sin första proffsboxningsmatch på poäng. Totalt gick han 11 proffsmatcher fram till och med i våras, och förlorade bara en. I april i år dömdes dock Woodhouse för överfall på en polisman, och fick sin boxningslicens indragen. Därför har han nu återvänt till fotbollen, och spelar på amatörnivå.

* Argentinas straffhjälte från VM ’98 – Carlos Roa – fick ju förresten för sig att sluta som 29-åring, då kalendern hunnit fram till 1999. ”Det är ingen poäng att skriva på ett nytt kontrakt, eftersom världen ändå kommer att gå under vid millennieskiftet”. När världen stod kvar vid nästa säsongsstart bestämde sig dock Roa för att trots allt skriva på en ny deal med Mallorca.

* Sedan har vi ju några brittiska artister från den gamla tiden som tyckte att det var roligare att… leva livet, än att spela fotboll. Robin Friday och George Connolly slutade vid 25 respektive 26. George Best avslutade väl egentligen den betydelsefulla fasen av sin karriär när han lämnade Man United vid 27 års ålder, men fortsatte trots att spela tills han var långt över 30.

* Vi har ju även några storspelare som tappade motivationen av olika anledningar innan de fyllt 30 –Tomas Brolin, Hidetoshi Nakta – och därför slutade utan större dramatik. Och någon estnisk landslagslirare som heter Ott Reinumäe la tydligen av redan som 22-åring. ”Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt med fotboll”.

Och här kommer vi då till den obligatoriska vad-har-vi-mer-fasen. Kriterierna – det måste alltså ha varit seniorspelare, som slutade innan de fyllt 30, av något annat än skadeskäl.

Är säker på att det finns ytterligare något halvdussin därute, för den som orkar titta efter.

/Erik Niva

För att förhala lite Budapest-packande en kvart till: Lite nyheter från Öarna.

Om ni haft förmånen att se en match eller två via Sky Sports den här säsongen så har ni ju också sett deras nya, hyperambitiösa sätt att presentera laguppställningarna.

Alltså, det är så här det ska se ut.

Sky har fått Premier Leagues samtliga spelare att promenera fram till kameran och se sådär lineup-hårda ut. Ja, med ett undantag då, så klart. Mannen som flinar i Big Man Duncans misshandlaransikte, mannen som hoppar groda mot Everton, mannen som åker smutstvättskorg med ett par kallingar över huvudet…

Ja, i all sin brijanta busighet: Mannen som är Jimmy Bullard.

För att vara en pajas är han en lysande fotbollsspelare. Eller tvärtom. Och om vi nu är inne på ämnet ”lysande fotbollsspelare” och tar en lite allvarligare väg så kan jag väl ge mig på lite hederlig grävjournalistik kring Fallet Eduardo.

Jag ställer mig, som bekant, på andra sidan om både Uefa och vår egen suveräne Peter Wennman i den här frågan. Av logistiska skäl lika mycket som ideologiska. Häxjakten på en enskild filmning är ett uttryck för både kortsiktighet (man kan inte videogranska allt) och en nordeuropeisk/brittisk fotbolls-chauvinism (sparka ner folk = manligt = okej, filma = mesigt = inte okej).

Men det var nu inte det jag skulle rapportera om. Arsenal har ju bestämt sig för att protestera mot Eduardos avstängning. Så långt är ni med. Men vilken sorts journalister vore vi om vi inte dessutom såg till att avslöja exakt hur Arsène Wengers protestbrev ser ut?

Precis. Den dåliga sorten. Så här är det – i all sin självklara wengerskhet: Arsenals protestbrev till Uefa:

/Simon Bank

Är ledig idag, så jag ville egentligen inget särskilt.

Skulle bara nämna att jag snubblat över Mark Wards bok ”From Right Wing To B Wing”, historien om den här gamla högeryttern som spelade för West Ham, Man City, Birmingham och Everton precis när engelsk fotboll gick in i Premier League-eran.

Det finns mycket att säga om boken. Ward är ju inte ihågkommen som fotbollsspelare längre, även om jag själv har ett klart minne av honom (jag gillade yttertypen). Numera är ju Mark Ward känd som fånge NM6982 på Kirkham-fängelset i Lancashire. Efter karriären föll han in i det som brukar beskrivas som fel sällskap – Ward är från samma Huyton som Steven Gerrard och Joey Barton – och dömdes till åtta års fängelse efter att polisen hittat fyra kilo kokain i hans hus.

Han avtjänade fyra år innan han släpptes.

Det finns mycket att skriva om den här boken – om hur man präglas av en uppväxt i Liverpool, om livet på andra sidan fotbollen, om hur det är att vara välkänd i ett fängelse – men det är för en annan, icke-ledig dag.

Idag nöjer jag mig med att återge hur det kan gå när en old school-man som Ward konfronteras med dagens fotbollsspelarkultur. Zlatan Ibrahimovic var ju varken den förste eller den siste som tatuerat den där 2Pac-frasen om att ”Only God Can Judge Me” på kroppen. Turkiske landslagsspelaren Metin Tümer har gjort det. Brittiska wagsen Danielle Lloyd och Jodie Marsh har gjort det. Och den gamle Altrincham-anfallaren Leroy Chambers har gjort det.

Mark Ward fick en chans som manager för Altrincham 2001. Han gillade inte Chambers tatuering.
– Only God can judge me? I judged him after five minutes – and sent him on loan to Frickley Athletic.

/Erik Niva

Mellanlandning, ingen tvättid, Handelsbankens obegripliga jävla nya idiotsystem, datakrångel, två timmars uppdatering av obegripliga obegripligheter i min dator av saker jag varken förstår eller använder, svinotteflyg imorgon, kontorsjobb, ostädat, helvete, och var är Filippa Reinfeldt när man behöver lägga livspussel.

Jorå, det känns som att jag är i total fas för att skriva ett blogginlägg om Ivan Klasnic.

Han ska alltså peta Johan Elmander i Bolton nu, det har ni noterat. Och om det kan vi slå fast åtminstone en sak:

Ivan Klasnic är allt som inte Johan Elmander är.

Om Johan Elmander ska vara oroad av detta vet jag inte. För er som inte följt den franska ligan med någon ordning, och den franska andraligan med ännu mindre ordning, så kan det vara på sin plats med en liten resumé av the Croatian Kidney Killers tid i Bretagne med omnejd.

Den har, om man säger, inte varit helt friktionsfri.

Ni minns ju hur det gick till när han lämnade Werder Bremen. Efter 150 matcher, 49 mål, ett grymt samarbete med Klose, två njurtransplantationer, en utdragen rättstvist med Werder Bremens läkare och ett sensationellt EM-slutspel hade han fått väldigt mycket nog av tyskarna och drog till Nantes.

Om han hade tagit sig tiden att ringa till Christian Wilhelmsson hade han fått veta att ingen mening som avslutas med ”…och drog till Nantes” kan bära något gott med sig.

Nu ringde han inte Chippen, och Frankrikes mest prövade fans fick därmed ytterligare ett skäl att tycka att svensken inte gjort dem något gott alls.

Klasnic har nämligen – så när som på enstaka fantastiska fotbollsmatcher – varit enbart usla nyheter för Beaujoire-klubben. Han grinade, han var dålig, han grinade igen. Jag såg honom spela ett par matcher i vintras, då han demonstrativt visade att han tyckte att han inte hörde hemma här.

Det var nu inte så att man behövde tolka kroppsspråk för att förstå det.

Han sa det också.

När laget slet som djur för att hänga kvar i Ligue 1 tyckte han att tiden var mogen för en öppenhjärtig intervju med Kicker.

– Som anfallare får man för väldigt lite utrymme här. Laget som gör första målet vinner nästan jämt. (i fri översättning: Det är inte mitt fel att jag gjort två mål på sjutton matcher. It’s the French)

– Två exempel bevisar att det är svårare att göra mål här än någon annanstans: När Ronaldinho var i PSG briljerade han sällan. Och Franck Ribéry gjorde mycket mindre mål i Frankrike än i Tyskland. (i fri översättning: Jag är en av världens bästa fotbollsspelare, bara inte här. It’s the French)

Med uppvärmningen klar dundrade Killer Klasnic vidare. Det var inte bara Frankrikes fel att det gick dåligt. Det var, mer specifikt, hans lagkompisars fel.

–  Problemet är att Nantes har många spelare som inte är bra nog för att spela i Ligue 1, sa Klasnic till die Welt.

Det var alltså Frankrikes och fransmännens fel att det gick skit. Något annat? Jo, franskan också. Och tränaren Elie Baup (som i och för sig, det ska man ge Klasnic, var en katastrof).

– Det är svårt för mig eftersom fransmännen knappt talar engelska.

– Det vore bättre om tränaren ändrade sitt system. Jag har inte kommit till Nantes för att sätta mig på bänken.

Jo, det har varit stor underhållning att följa Klasnic i Nantes. I en del hade han ju också rätt. Han är i grunden en fantastisk fotbollsspelare, en stor anfallare, men tiden här har varit en fars som bäst och en tragedi som sämst.

Publiken vände sig snabbt mot honom. Det blir lätt så med spelare som tjänar 20 miljoner om året för att göra ett mål i månaden och som mest sågar lagkompisar/ligan/laget/tränaren. Bland det sista som hände i Nantes var att han blev utbuad av sina egna supportrar under en hemmamatch mot Clermont. En bit in i andra halvlek skickade Klasnic in 2–1 för Nantes, och firade med att springa rakt ut mot Loire-läktaren med armarna i luften.

Och inte bara armarna. Ett väldigt väl utvalt finger var också rest, rakt upp i luften.

Nu har Ivan Klasnic lånats ut till Bolton, jag hoppas att han får ordning på sin karriär där. Innan han lämnade Frankrike hade han en sista hälsning till fansen, ett par dagar efter långfingret:

– Jag tror att Nantes kommer att gå upp i Ligue 1 igen. Det är inte uteslutet att jag kommer tillbaka, särskilt som jag har hjärtat i Nantes. Jag älskade många av spelarna här, livet var bra, jag hade vänner… Jag vill tacka både ledningen och supportrarna.

Gotta love a man like that.

/Simon Bank

Man måste ju beundra självklarheten i självsäkerheten.

I Storbritannien var det ju så kallad Bank Holiday när transferfönstret egentligen stängde igår – så vafan… Då bestämde britterna än en gång att fönstret helt enkelt höll öppet en dag extra för dem. No questions asked, inte mer med det. Bara för resten av Europa att rätta sig.

Hursom. Det blev en ganska lam Deadline Day – inga Robinho-bomber som ifjol eller Arjsavin-tragglande som i våras – men det hindrar ju inte summerandet. Här har vi alltså snabbdradningen.

Nu när jag är hemma i Sverige igen finns ju bara ett ställe att börja. David Elm till Fulham – vem fan såg den komma för en vecka sedan? Även om Roy Hodgson har Skandinavien-fyndande som affärsidé trodde väl ingen att Den Tredje Mannen stod högst på listan?! Vad är då grejen? Jo, Fulham har länge haft behov av en stor och tung anfallare – Bobby Zamora gör ju helt enkelt inga mål – och har efter Andy Johnsons skada fått behov av i stort sett vilken anfallare som helst. David Elm är alltså tänkt att vara sättpotatisen som kan sättas ner i de hål där han behövs, när han behövs. Men givetvis inte sedd som en startspelare.

Annars var det ju nere på sydkusten som det gjordes business in i det sista. Harry Redknapp vände återigen tillbaka till Portsmouth för att plundra sin gamla klubb. När en bollskicklig kroat fick ont i benet så plockade Redknapp helt enkelt upp en annan. Han känner ju Niko Kranjcar väl – visste mycket väl att han satt på utgående kontrakt – och vet att han har förutsättningar för att gå in och fylla Luka Modric-rollen i Tottenham med kort varsel. Kranjcar kan mycket väl klara av det – och är ett fynd för knappa tre miljoner pund – men får Spurs verkligen plats med honom och Modric tillsammans med Aaron Lennon är alla är friska?!

Pompey försökte i sin tur plugga igen de hål som gick att göra något åt. Algeriern Hassan Yebda är inlånad från Benfica för att bidra med lite kreativitet istället i Kranjcars ställe. Känns dömt att misslyckas. Tal Ben-Haim från Man City är däremot en klok värvning, medan det andra mittbacksköpet av Mike Williamson från Watford mest har prägel av att vara en förberedelse för livet i Championship. Att David Nugent gått på lån till Burnley spelar ingen större roll för vare sig dem eller Portsmouth, då the Huyton Hurricane tyvärr inte är bra nog för att vara en Premier League-forward.

Bra snurr på mittbackarna, var det. Aston Villa fick till slut klart med Richard Dunne – väl? – och även om det är lätt att göra sig lustig över det så tror jag att han kan bidra med precis den stadga som Villa saknat i mittförsvaret sedan Martin Laursen försvann. Jag hade spelat honom med Curtis Davies om jag vore Martin O’Neill, vilket i sin tur gör femmiljonerpundsköpet av James Collins från West Ham aningen märkligt. Stoke City valde en budget-Collins istället – Danny Collins från Sunderland för 2,75 miljoner pund – och det blir väl kanske användbart ifall nu Ryan Shawcross försvinner framöver. Jag ser dock inte Danny Collins som en bättre mittback än Ibrahima Sonko, som Stoke släppt på lån till Hull.

Johnny Heitinga är väl det största namnet som kommer in i England utifrån, för sex miljoner pund från Atlético Madrid. Jag har alltid gillat Heitinga som spelartyp och kille – tyvärr haft förtvivlat svårt för honom som mittback. Han har alla attribut som krävs, men ställer allt som oftast till det med några kostsamma misstag. Joleon Lescott he ain’t, även om priset knappt ens förpliktigar honom att fylla en fjärdedel av rocken. Bolton snappade upp Ivan Klasnic från Nantes, och även om det inte ser ut som någon stor sak befarar jag faktiskt att The Kidney Killer kan ställa till det en hel del för Johan Elmander.

Något jag glömde? Tja, Teemu Tainio lånas ut från Sunderland och fyller på Birminghams förråd av små mittfältsterriers. Gör varken till eller från.

Något annat?

/Erik Niva

Dagen efter kvällen före.

Ibra har checkat ut, checkat in och är på väg hem. Om han till äventyrs passerade ett tidningsställ så hade han sett att världens bäste målvakt 2008 skickade iväg en hård passning åt hans håll. Eller åt Barcelonas, om man vill läsa in lite taktik i det hela.

AS frågar Iker Casillas, mitt i en längre intervju, om han ”saknar Eto’o”. Det gör han inte.

– Inte alls (skratt). Jag är mycket glad att han åkte till Italien. För mig är han bättre än Zlatan.

Om vi bortser från den uppenbara vinkeln – att målvakter verkar gilla att inleda meningar med ”för mig” – så ska vi väl mest se det som ett taktiskt-psykologiskt utspel och i andra han som en bekräftelse av att Eto’o gjorde det rätt bra mot Casillas. De senaste fem åren har han gjort sex mål på honom.

Mer då?

Tja, innan vi kliver på planet har vi lite media watching to do.

I krönikeform slår Sports Josep Maria Casanovas fast att Ibrahimovic ”kommer att bli viktig för laget” och att han varken är sämre eller bättre än Eto’o. Bara annorlunda.

I El Mundo Deportivo pryder Ibra förstasidan med sin språngnick – en bra bild – och får rubriken över hela det första uppslaget. Not that it’s a very good one:

¡Milagromovic!

Milagro betyder ”mirakel”. Catchy. Santi Nolla skriver i sin krönika om att ”det här målet skingrade oron”. Vi är överens där.

Och så betygen i den katalanska pressen:

Sport: 6 (av tio). Gjorde sitt första mål öfr Blaugrana i matchens sista minuter. Innan dess hade han försökt på alla sätt, utan större framgång. Zlatan anpassar sig steg för steg.

El Mundo Deportivo: 3 (av fem). Ville göra sitt första och gjorde det till slut. 3–0 med huvudet. I framtiden gör han bäst i att sätta elegansen i effektivitetens tjänst.

Så. Nu har jag för avsikt att sätta elegansen i effektivitens tjänst och sätta högerfoten på ett plan hem. Vi ses där.

/Simon Bank

Och naturligtvis var det så här det skulle bli.

Självklart skulle Camp Nou stå upp och yla sitt utdragna ”Iiiiibra, Iiiiibra” för att hylla en kille som inte är som andra. Är man född stjärna så förblir man en stjärna, oavsett om man håller till i Malmö, Milano eller Barcelona.

Zlatan gör ju ingen fantommatch idag, men likafullt ändå en drömdebut. Sådär som han gör. Och hur svårt det än är att konkretisera den egenskapen i ord så är det givetvis den som skiljer magnetiska superstjärnor från ordinära högklasspelare.

Det här var den riktiga debuten i Barcelona – den enda match som räknats under de senaste veckornas evighetslånga upptrappning – och i den matchen gjorde Zlatan Ibrahimovic mål. Vi kommer att minnas det om 10 år, även om det just också är det enda vi kommer att minnas.

Insatsen därutöver var… bättre än i Supercupfinalen. Inte bra.

Lite väl ofta vankade Zlatan omkring på en del av planen när spelet pågick någon helt annanstans, lite väl sällan erbjöd han det här speluppbyggande passningsalternativet som är så viktigt för Barcelonas spel och som jag tjatade om i dagens tidning.

Fysiken är fortfarande inte där den borde vara, och ser vi framemot det Sverige har framför sig i Budapest på lördag är det givetvis lite bistert.

Men vem sjutton ser ditåt just här och just nu?

Trippelmästarna från Barcelona har vunnit sin seriepremiär med 3-0 – och den där omskrivne centern från Sverige har gjort mål direkt. Camp Nou står upp och applåderar, den där bombastiska klubbhymnen dånar i högtalarna. Zlatan Ibrahimovic knallar runt och garvar, klappar om Puyol, Xavi och de andra som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv.

Fotbollsvärldens centrum ligger kvar där det låg i morse. Skillnaden är att en svensk numera tagit plats där nere i mittcirkeln.

/Erik Niva

En måndag, ett regn, en sömndrucken Erik Niva, en seriepremiär. De kommer alltid till slut, och idag har allt bestämt sig för att komma samtidigt till Barcelona.

Tjygrinskij har också kommit. En mittback för 25 miljoner euro, och alla här undrar hur han kan vara värd det. En back! Och inte ens en brasseback! Sjaktar-skägget bor på samma hotell som oss, och i intervjuer berättar han att han älskar att läsa böcker och kolla på film, att han inte går på disco och att han aldrig druckit alkohol. Ingen brasseback, som sagt.

Barça kommer alltså att spela med mer eller mindre ett b-lag ikväll. Utan Messi (som är med landslaget), utan Iniesta, utan Márquez, utan Gary Lineker, med en Thierry Henry och en Zlatan Ibrahimovic som inte spelat sig ikapp sig själva riktigt än.

Så vad ska vi vara nyfikna på?

1. Zlatan Ibrahimovic, förstås.

För Barcelonas skull, men lika mycket för landslagets. Tar han ett steg till mot att likna sig själv? Sitter rörelsemönstret? Orkar han 75 minuter? 90? Kommer han rätt i avslutssituationerna? Hur är bolltouchen? Accelerationen? Vågar han gå in i närkamper fullt ut? Något säger mig att detta kommer att rapporteras lite här och var i svensk press.

2. Pedrito.

Pedro Rodríguez har varit Barcelonas sommarförälskelse. Han har gjort mål så fort han sett bollen, och han har exakt den bakgrund som publiken älskar. Fostrat här hemma, upplockad ur b-laget av Pep, och så en succé på det. Gör han en bra match till är han en a-spelare på rikigt. Gör han mål igen kommer ingen vilja flytta honom.

3. The travelling support.

Sporting representerar för fullt nere på stan. Rödvita tröjor både här och där. Nu är ju Camp Nou helvetet på jorden för bortasupport – man sitter så högt att man får ducka för karlavagnen – men de kommer att synas ändå.

4. Tonläget.

Madrid sparkade igång säsongen med ett världsrekordförsök i svulstighet. Usain Bolt var där med sitt patenterat patetiska pekande (jag började hata det i samma sekund som det gick från att vara spontant till att vara ett varumärke), och Marca ägnar idag åtta sidor åt att berätta om mötet mellan C-Ron och Bolt (Atlético Madrids seriepremiär landar på sidan 18).

Hur kontrar Barça? Tjygrinskij kommer att presenteras, men hur sköts resten av liturgin? Kommer Tyson Gay? Sköter Mats Wennerholm avsparken? Är Johannes Paulus återuppstånden och tillbaka på läktaren? Inget kommer att förvåna mig.

Där någonstans kan vi börja. Det känns som att det kan vara värt att se den här matchen också. Här har ni förresten lite uppsnack från bloggens svar på Mick & Keith Liam & Noel Iniesta & Xavi Chas & Dave.

Dags för fotboll. Vad tror ni?

/Simon Bank

Monday morning coming down.

Ett Barcelona att åtminstone vända sig om i, en match att förbereda, en helg att summera lite smått.

Sorgligast var förstås rapporterna om att Noel och Liam nu tagit ut skilsmässa för gott. Ja, inte att de gjorde det, utan att de inte gjorde det för tio år sen. Nu är det här ingen musikspalt, så jag sveper förbi händelsen med ett konstaterande om att när de var bäst i världen, för femton år sen, så var de bäst i världen för mig också.

Och det här är, såvitt jag förstår, den senaste tv-intervju som gjorts med the ex-genius that is Noel Gallagher.

Han har de senaste åren snackat mer och mer fotboll, mer än musik stundtals. När Oasis turnerade i Italien var det Controcampo och de andra fotbollsprogrammen han mest syntes i. Liam? Nah, he couldn’t half play footy, men den här danska skämskuddesekvensen visar i alla fall graden av hans supporterskap.

– Oh nah, the red. Can’t do that.

Britpop-scenen krockade med hela Cool Britannia/Premier League-eran. Världens bästa fotboll, världens bästa musik. Stockholms-klubbarna har lånat tifo-koreografier från både Libertines (Time for heroes) och Oasis (Some might say), och alla på scenen var inte City.

En del var röda.

Andra är QPR hela vägen in. HELA vägen in.

Och på den helt andra sidan av skalan och kanalen kan jag ju inte låta bli att uppmärksamma att det var Christophe Jallet som gav Lille-keepern Butelle chansen att sjabbla in 3–0 i Paris i helgen.

Varför det är intressant? Jo, dels för att det är andra veckan i rad backen gör mål för PSG, men framför allt för att Christophe Jallet är den kanske mest udda franske fotbollsspelare ni någonsin kommer att få höra om. Och då är jag ändå införstådd med att ni har björnkoll på Eric Carrières besatthet av av att plocka svamp.

Jallet är nämligen vinkännare.

Alltså, han är inte vinkännare på det där rynka-näsa, gurgla lite, säga ”sydsluttning”-sättet. The boy knows his wines.

Jallet är född mitt i Cognac, hans familj ägde en gård med 25 hektars druvodlingar.

– Jag körde tidigt traktor ute bland vinodlingarna, det formade hela min uppväxt. När jag kom till Niorts fotbollsakademi så jobbade jag bland vinstockarna när mina kompisar drog ut och dansade. Allt det här har gett mig en smak för att arbeta och för jorden, berättar Jallet i Le Parisien.

När han började spela som proffs för Niort tog han en distanskurs för att få en högskoleexamen i oenologi, vinvetenskap. Han hade behövt en tremånaders praktik för att få sin examen, men det blev för tufft. Matcherna kom i vägen.

Jallet medger att intresset är rätt speciellt. I Lorient kunde han snacka vin med Ulrich Le Pen, och han har hört talas om att en av backarna i Guingamp är sugen på att ta en oenologi-examen också. Annars är han ensam.

Och om man är metafor-sugen? Tja, Bordeaux är rätt bra både på vin och fotboll för närvarande.

– Jag älskar Bordeaux-vinerna, särskilt de mest kraftfulla, säger Jallet. Margaux- och Pauillac-vinerna är fantastiska. Côtes-du-Rhone som, till exempel, Saint-Joseph och Côte-Rôtue är också fantastiska.

Så, då har vi lärt oss något idag också. Igår ägnade vi oss mest åt att räkna in ett par riktigt fina fotbollsmål. Ur den vilda målfloden plockar vi de mest anmärkningsvärda på uppstuds:

Gabby Agbonlahor är inte bara fast as foock. Han kan skjuta också.

På Mestalla fick Erik Niva, bland inte så mycket annat, se en elak liten chip av Pablo Hernández.

På temat ”what was that all about” räknar vi in Atletis pinsamheter nere i södern.

I Rom var det Diego Doppietta Day.

Om det första såg pinsamt enkelt ut ur ett backperspektiv, så osade det andra av klass. Juve har gjort en av sommarens bästa värvningar.

DDR:s kvittering var ju både vaken och snygg…

…men han var inte ens bäst i långskottsgrenen. Argentinaren Rolfi Montenegra avslutade ett mexikanskt flipprande på bästa sätt när América körde över Toluca.

Från Genua ska ni främst jobba er fram till Cassanos ljuvliga 3-1. Då hade han redan klackat fram till ett mål.

Och från Tyskland ska vi inte undanhålla er en mördarmörsare från Köln-marockanen Adil Chihi. Inte för att det hjälpte mot HSV, utan för att vi gillar mördarmörsare.

Slutligen, en liten påminnelse om varför ni alltid ska läsa bloggkommentarerna här. Some quality linking från läsekretsen gav oss nämligen Enzo Marescas värderade volleyvåld.

That’s it and that’s that. For now.

/Simon Bank

På samma sätt som jag alltid samlat på musik och aldrig på skivor har jag alltid varit mer intresserad av att stapla matcher än arenor, av upplevelser snarare än siffror. Den här Groundhopper-grejen har aldrig varit min. Lite för mycket trainspotting, lite för lite fotboll.

Jag har aldrig någonsin hållit räkningen på vilka arenor jag varit på – men med det sagt är det ju inte så att jag inte noterar när jag besöker en ny.

Även om alla dessa nybyggen ute vid stormarknadsparkeringar har steriliserat mycket av upplevelsen så är fortfarande varje arena unik. Kvarteren runt ikring säger fortfarande mycket om vilken typ av fotbollsförening det är jag hälsar på, och det är så gott som omöjligt att fullt ut förstå sig på en klubbidentitet om man inte varit på deras stadion.

Det är rätt sällan jag får glädjen att komma till ett nytt ställe numera – jag har redan varit på alldeles för många ställen i för många hörn av världen – men när det händer så blir alltid matchdagen extra intressant.

Igår var alltså en sådan dag. Slumpen hade gjort det så att jag konstigt nog aldrig varit på Mestalla i Valencia tidigare. Nu har jag det. Matchen mot Sevilla gick väl inte till historien – ingen krönikelänk ännu – men jag är ändå väldigt glad att jag fick chansen att åka dit, i synnerhet som tanken är att Mestalla ska stängas vilken säsong som helst.

Mestalla ser ut som ett utbombat parkeringshus, men har ändå en ruffig charm och en arkitektur som förmodligen bryter mot alla ergonomiska riktlinjer – men som är idealiskt anpassad för fotboll. Läktarna är branta som bergsväggar och leder rätt upp i himlen. Ljudet liksom rullar ner för dem, likt laviner.

Det är enkelt att förstå varför den här arenan ska rivas, ännu enklare att tycka att det är trist.

***

Och vafan, har jag nu börjat på det här temat är det väl lika bra att en gång för alla inspektera den där kolven nu när jag ändå fick ett nytt hack i den.

Här är en lista på Europas 40 största fotbollsarenor. Och eftersom jag inser att ni är helt rasande intresserade – det visar sig att jag varit på 32 av dem. Mest enerverande missen är såklart San Paolo i Neapel, mest svåråtkomlig känns Hrazdam Stadium i Yerevan.

Camp Nou, Wembley, Olympiyisky, Westfalenstadion, Santiago Bernabéu, San Siro, Stade de France, Luzhniki, San Paolo, Old Trafford, Millenium Stadium, Olympiastadion (Berlin), Stadio Olimpico, Olympiastadion (Athen), Allianz Arena, Ferenc Puskás Stadion, Estadio Da Luz, Arena AufSchalke, Celtic Park, Emirates Stadium, Stade Vélodrome, Stadio San Nicola, Izmir Atatürk Stadyumu, Hrazdam Stadium, Volksparkstadion, Gottlieb-Daimler-Stadion, Stadion Crvena Zvezda, Boris Paichadze Stadium, Vicente Calderón, Borussia-Park, Mestalla, St James´Park, Waldstadion, Manuel Ruiz de Lopera, Hampden Park, Amsterdam Arena, Esprit Arena, Donbass Arena, Ibrox.

***

Utanför Mestalla finns ju förresten en sån här bonusgrej som man bara måste checka av när man nu ändå är där. Och om ni inte förstår vidden av vad de här bilderna från Avenida da Suecia visar, så…. Borde ni göra det.

El bar.

El bombo.

El Manolo.

/Erik Niva