Jag inser ju att jag postmodernt och anarkistiskt styckat upp hela det här preview-begreppet på ett ganska fult sätt. Men det får gå.
Serie A har börjat, så det är ju hög tid att vi ser fram emot dåtiden redan nu. Det här är vår blogg, vi får ha vilket tidsbegrepp vi vill. Lite som SJ med tågen.
Serie A-premiären kommer, helt frankt, att summeras lite senare under dagen. Här låtsas vi som att den aldrig inträffat, och slår fast att årets inför-rapporter just blivit klara.
Vi hade kommit just så här långt, innan det blev dags för toppstriden:
6. Genoa
7. Roma
8. Lazio
9. Sampdoria
10. Palermo
11. Udinese
12. Atalanta
13. Cagliari
14. Parma
15. Livorno
16. Catania
17. Siena
18. Chievo
19. Bologna
20. Bari
Här är resten – välkommen in med era rödpennor för att förklara exakt var vi får fel någonstans.
SSC Napoli
I fjol:
Filmproducenten De Laurentiis hade sin slutscen klar. Han hade blåst liv i Napoli 2004, och med Pierpaolo Marino som sportchef hade han fått ihop ett lag som inte bara kunde slåss med de bästa i Serie A – de kunde vinna också. Det var bara ett problem:
Att halva säsongen återstod.
Napoli spelade både Intertoto och Uefacupen, med en trupp som inte var dimensionerad för så många matcher. Lavezzi och Hamsik var höstens smaker i Serie A, men efter nyår rasade allt samman. Spelarna orkade inte, de defensiva bristerna blev uppenbara och det var helt rätt att så småningom ge trogne Edy Reja kicken. Donadoni tog över, och hittade inte rätt med särskilt mycket i våras, men en aktiv mercato skulle ge honom lite att bygga på.
I år:
Jo, alltså, Donadoni kan ju inte gärna gnälla på att han inte fått chansen. Napoli nobbade Fabio Cannavaro, men de har tagit för sig i delikatessdisken för att få ihop ett lag med delar från precis hela kostcirkeln. En klassmålvakt? Check (De Sanctis). Lovande backar? Check (Zuniga, Campagnaro). En blivande landslagsregissör? Check (Cigarini). En måltjuv i elitklass? Check (Quagliarella).
I Marinos sommarpaket finns så mycket fart att det är lätt att börja fundera på om inte Napoli i år skulle kunna vara med och hugga på Champions League-platserna. Och det skulle de. Mot dem talar det faktum att det är många nya beståndsdelar som ska passas ihop, helst snabbt. Och att Donadoni kanske inte är rätt man att göra det jobbet.
I skottgluggen:
Roberto Donadoni (andra året).
Den gamle Milan-legendaren/förbundskaptenen har fortfarande inte riktigt övertygat i sin tränargärning. Nu verkar han gå ifrån idén med en trebackslinje, och det gör han rätt i. Men De Laurentiis tunga satsning för med sig enorma krav, liksom det faktum att… ja, att han jobbar i Neapel. Så vinn – eller försvinn.
I fokus:
När Ezequiel Lavezzi var som hetast för ett år sen kampanjade fansen för att han skulle få bära Maradonas gamla tia. Folket älskar honom, förstås, men han är inte typen som stillsamt kör ner huvudet och arbetar för lagets bästa. Lavezzi vill, på gott och ont, synas. Han kommer, på gott och ont, att göra det i år också.
I tabellen:
Femma.
AC Milan
I fjol:
Jaa, var ska vi börja? Paolo Maldini sa hejdå, Milan räddade en tredjeplats, supportrarna protesterade, Kaká bjöds ut till Manchester City och hamnade i Real Madrid, Berlusconi markerade att han inte längre är en självklar sugar-daddy, man åkte ur tidigt i både Uefa-cupen och Coppa Italia, Nesta var skadad, Pirlo var somnambul, Sjevtjenko satt på bänken, Pato slet, Carlo Ancelotti skrev på för Chelsea, Ronaldinho var en skugga och pr-lånet David Beckham gjorde sin prao riktigt bra.
Det var, på det hela taget, en fullkomligt katastrofal säsong för AC Milan.
I år:
Maldini lämnar och Max Ambrossini tar över kaptensbindeln – den kvalitetsglidningen säger en del om skillnaden mellan det gamla och det nya Milan. Med en politiskt snäv budget fick Milan ge sig ut på loppisrunda i somras, man wheelade och dealade och gjorde bort sig både här och där. Till slut stod man med en enda riktig klassvärvning: Klaas-Jan Huntelaar ska ge Pato den där rörliga tyngden han behöver för att orientera sig.
Leonardo har tagit över tränarskapet, i en Capello/Guardiola-inspirerad lösning. Han har inga pengar att röra sig med, och redan före seriestart har han kritiserad Ronaldinhos inställning. Milan kör framåt med blicken fästad i backspegeln. Leonardo behöver en rakryggad och hel Nesta, en förbannad Gattuso, en Pirlo som gnuggar sömnen ur ögonen och – framför allt – en Ronaldinho som blivit tre år yngre/hungrigare. Får han det så har han chansen.
I skottgluggen:
Leonardo (första året).
Det är ju inget lätt uppdrag, på något enda sätt, men Milan tycker om att sköta om de sina, och nu har de gett Leonardo mandatet att bygga nytt med gamla byggstenar. Spelmässigt väntar inga revolutioner, i premiären spelade han med 4-3-1-2 med Dinho som trequartista. Det gick vägen då, och det ska haverera totalt innan Galliani kallar in Leonardo på kontoret för ett sista farväl.
I fokus:
Alessandro Nesta. Jag vet att man inne på Milanello i våras var uppriktigt oroliga för att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen. Nu står han ändå i Milans mittförsvar och ser snygg ut igen. Försvarsspelet vat en gigantisk besvikelse i fjol, och det förklarades till stor del av att Nesta bara spelade en enda match. Årets bästa nyförvärv i Serie A?
I tabellen:
Fyra.
ACF Fiorentina
I fjol:
Fyra. Igen. Viola kom fel in i säsongen, och var stundtals lite junioraktigt ojämna. Det började blåsa lite kring Prandelli, men när han hittade rätt med Montolovi och Melo som balansspelare i ett 4-2-3-1 såg det stundtals väldigt potent ut.
Gilardino och Mutu baxade upp laget på rätt köl någon gång under hösten, och sedan låg man och skvalpade rätt behagligt strax efter topplagen. När Roma svek nöp man kvalplatsen till CL, och efter 2–2 borta mot Sporting har man en fin chans att ta sig dit. Ungdomsprojektet fortsätter, Corvino hoppas få räkna in även Jovetic och Kuzmanovic som succéer vad det lider. Kuzmanovic kan få det tuffast av de två, han börjar den här hösten som fjärdeeval bakom Zanetti, Montolivo och Donadel.
I år:
Varför byter man inte bara namn till Parma II direkt?
Prandelli har snart flyttat över hela sitt gamla gäng som han guidade till toppen på Ennio Tardini för fem-sex år sen: Frey, Gilardino, Donadel, Mutu, Marchionni. Det är bara en tidsfråga innan han signar Benito Carbone på ett långtidskontrakt.
Men okej då.
Fiorentina har fortfarande a) oerhörd offensiv potential när Mutu/Gila är hela, b) ett spännande ungt projekt och c) en väldigt bra målvakt. Två Turin-värvningar (Marchionni, Natale) har anslutit och jag ska erkänna att jag inte alls är särskilt säker på att Natali är rätt man för att staga upp ett halvtrögt mittförsvar. Melo-tappet är förstås enormt, det krävs två man för att göra brassens jobb och en grundsäker Zanetti kan bara sminka över den förlusten hjälpligt. Ska vi renodla det kommer ändå mycket av säsongen att avgöras av hur det går för en enda spelare – mannen i fokus en bit ner.
I skottgluggen:
Cesare Prandelli (femte året).
Är ni elaka mot Cesare Prandelli får ni med mig att göra. Det finns inte många tränare i världsfotbollen som coachar med den sortens upphöjda elegans (eller den sortens täckjackor), och jag tycker att han gör ett utmärkt jobb även taktiskt. Med 4-2-3-1 hade han hittat hem, systemet ger större offensiva friheter åt de tre första mittfältarna, och det kommer att gynna spelare som Marchionni och Vargas. Prandelli blir kvar.
I fokus:
För att återkoppla till en tidigare diskussion i ett kommentarsfält en bit ner: Riccardo Montolivo är en av de där spelarna som kommit ut som ateist. Montolivo tror inte på gud, däremot tror Prandelli på Montolivo. Han fick kaptensbindeln i fjol, han är 24 år gammal, han kan dominera en hel fotbollsplan – och det är dags att han gör det vecka in och vecka ut.
I tabellen:
Trea.
FC Internazionale
I fjol:
Zero tituli-säsongen slutade med gala och jubel. Alla fick presenter, det var fest vid domen, på San Siro fick spelare för spelare gå in och ta emot applåder. Inter vann en scudetto till, men det var med en känsla av att konkurrenterna misslyckats lika mycket som Inter lyckats.
Zlatan Ibrahimovic och Júlio César bar laget, Cambiasso var stundtals lysande, men så mycket mer var det inte. Mittfältet var tyngre än något annat i serien, men det briljerade inte, och Mourinhos statusvärvningar (Quaresma, Mancini) floppade spektakulärt. För att vara ett mästarlag hade de en del att fundera på, och det blev inte mindre av ett nytt misslyckande i Champions League och att Ibrahimovic till slut förklarade sig vara färdig med fotbollslivet i Italien.
I år:
Det finns två sätt att tolka Ibrahimovics avsked på. Det ena är enkelt, de förlorar Serie A:s bäste spelare, mannen som varit deras ikon under storhetstiden och som kunnat göra mål av gråsten. Det andra handlar om både struktur och psykologi, och betyder att platsen Zlatan lämnar efter sig kan fyllas av annat.
Inter måste helt enkelt bli ett lag-lag igen, istället för en individs service-apparat. Man har värvat för syftet, som Lyon brukade i Frankrike så scannade man konkurrenterna och köpte det som varit bäst i de andra lagen: Motta och Milito, och när Barça verkligen villa ha Zlatan så fick man både en kappsäck full av pengar och Sammy Eto’o. För att lyckas i Europa måste Inter hitta ett offensivt, djupledsgående mittfältsspel och det är upp till Muntari och Cambiasso att erbjuda det. Anfallet kommer att bli mer kollektivt, Milito och Eto’o är båda mer löpande anfallare. Inte alls lika briljanta som Ibra, men med många fina egenskaper som svensken saknar. Inter går in i säsongen som mästare, trots en värdelös premiär är det mycket möjligt att de lämnar den som mästare också.
I skottgluggen:
The Special One (andra året).
José Mourinho borde ju tycka väldigt mycket om det här. Utan Ibrahimovic borde det bli ännu lättare att spela sociala spel, att få spelarna att känna den där together-together-känslan som han planterade in i både Porto och Chelsea. Det är ju det han gillar bäst, att stå på toppen och spela underdog. Nu har han fått in Motta och Milito, som kommer att slita hjärtat ur sig för klubben, han har fått in Lucio, som är mer elegant än den urkraft de kanske hade behövt där bak, och han har fått Eto’o, för att stilla hans behov av lynniga maxi-egon att tämja. Det kommer att bli en underhållande säsong med Mindmaster Mou.
I fokus:
Pojken som skulle ”springa som en svart man för att kunna leva som en vit” fick inte all den kärlek han ville ha i Barcelona. Här hade han gett dem mängder av mål, han hade gett dem en truppel och han hade krönt dem med Champions League – men lik förbannat tyckte folk att Leo Messi var mer värd. Så Eto’o stack vidare mot en plats där han kunde få mer bekräftelse. Spelet mellan Mourinho och Eto’o kommer inte bara att avgöra mycket av Inter säsong – det kommer också att bli oerhört roligt att föja.
I tabellen:
Tvåa.
Juventus FC
I fjol:
Man kan göra det enkelt för sig och summera säsongen med det enkla faktum att Claudio Ranieri fick sparken av en klubb som inte sparkar tränare. Lo stile Juve fick sig en knäck, bara eftersom det var bättre än att låta klubbens ekonomi riskera en ännu värre knäck. Juve hade saknat kreativitet på mittfältet, och så länge som Momo Sissoko sprang runt som ett tröskverk och åt levande och döda på mittfältet och framåt. Med honom borta blev våren anemisk och trött.
På den positiva sidan? Tja, the phenomenon that is Ale Del Piero dansade en vinter till, Chiellini var ligans bäste back, ungdomssektionen fortsätter att spotta ur sig spännande mini-juventini. Och Juve klarade alltså till slut andraplatsen.
I år:
Ciro Ferrara kliver in, och han har fått varje tränares önskedröm i present: En förstärkning i varje lagdel (ja, utom i mål, då, för där hade han redan de senaste tio årens bäste i världen). Cannavaro kom hem och slöt fred med fansen, Felipe Melo ska tugga mittfält i Turin, och Diego ska bli all den magi som saknats framåt.
Det ser helt enkelt rasande bra ut, och säsongen kan bli hånade sportchefen Seccos revansch. Inte bara för att truppen är välkomponerad och stark, utan lika mycket för att Juve ligger först i det italienska racet om att bli en modern fotbollsklubb (som de ser ut i Europa 2009) med sin egen arena och allt det.
Juve ser dessutom mer skadetåligt ut än de gjorde i fjol, med fler alternativ. Det kommer att bli ett bra år, det här.
I skottgluggen:
Ciro Ferrara (andra året).
Eller, egentligen är det förstås hans första år. Ciro kom in som troubleshooter de sista omgångarna och gick i land med uppdraget. Istället för diplom fick han ett kontrakt, och jag ska direkt sål fast att jag inte är helt förtjust i tanken på att Italien – som är världsdominerande i den intellektuella delen av den här sporten – tummar på övertygelsen att erfarenhet är viktigt om man ska träna en stor klubb. Men å andra sidan är inte Ferrara vem som helst. Han är marinerad i Juve-stilen och får av nödvändighet sina spelares respekt.
Systemet? Det ger sig självt. Har man värvat Diego och har Del Piero i truppen blir trequartista-rollen lagets motor. Bakom finns en uppsjö av ambitiösa mittfältskämpar, ett mittbackspar av gammal och ny italiensk know-how och en av världens – fortfarande – bästa målvakter.
I fokus:
Som sagt, Juve led mest av att inte ha tillräckligt med kreativitet på mittfältet. In kommer nu – efter en evighetslång transfersaga – Diego. Werder-brassen är en av Europas allra bästa anfallsregissörer. Jag har svårt att se att det blir något annat än en seger för honom även i Serie A.
I tabellen:
Campione.
/Simon Bank
