Top of the league – ’avin a laugh.

I min lilla värld var det naturligtvis bara en sak som gällde igår kväll, och det var att se hur Glory, Glory Tottenham Hotspur skötte sig uppe på Humberside. Biljett till matchen hade jag, men hemma satt jag lik förbannat. Ah well, efter lite brottande med någon obegriplig applikation som hette Ultrasurf hade jag en stream som var up and running – och fick se Spurs göra sin bästa bortamatch sedan jag-vet-inte-när.

5-1 blev det. Siffrorna var i underkant.

***

Om vi vidgar cirkeln en liten aning så var ju det standardsvenska intresset riktat mot Barcelona igår. En talangfull långskång skulle debutera, och det blev väl ungefär som man hade kunnat förvänta sig. Z hade någon bra chans, men det var Man City och Martin Petrov som sprang in med det enda målet.

Den andra spanska titanen lyckades bättre i sitt genrep. 5-0 mot Borussia Dortmund på Westfalenstadion imponerar oavsett förutsättningar. Jag gillade Kakás klack fram till Graneros 1-0-mål – och är smått extatisk över Arjen Robben-volleyn som dubblade ledningen.

***

För resten av världen var det ju dock lilla, lilla Burnleys chockseger över Man United som var grejen för kvällen. Stålmannen Robbie Blake dunkade in en drömvolley, besten Brian Jensen räddade Michael Carricks straff.

Liverpool återhämtade sig väl efter premiärsmällen. Ni hinner plöja igenom alla fyra målen mot Stoke, men ni ska ju främst fokusera på Glen Johnsons akrobatiska 2-0-volley och Steven Gerrards fenomenala förspel till Dirk Kuyts 3-0.

Sebastian Larsson fick en knuff, Birmingham fick en tveksam straff och på stopptid hade stackars Portsmouth förlorat ännu en match.

***

Nere i Småland hoppas jag att Kalmar FF sitter och grämer sig riktigt ordentligt. Lottningen har fallit så att det här verkligen var Chansen för ett svenskt lag att ta sig till Champions League – men nu är det Debrecen som är ett ynka hemmakryss ifrån den glittrande huvudturneringen.

Det blev 2-1 borta mot Levski Sofia, och Laszlo Bodnar satte första målet med en sån där 30-metersmörsare som var så hård att man knappt kan se bollen ens på reprisen.

Lyon gjorde sitt för att blanda sig i kanonkampen. Bosniska underbarnet Miralem Pjanic kombinerade kraft och finess med sin frispark i 5-1-segern över ett svagt Anderlecht, Michel Bastos gick mest bara på kraft.

Bästa matchen i CL-kvalet? Panathinaikos-Atlético Madrid, 2-3.

Och svenskinsatsen? Joförtusan. Dusan Djuric fortsätter att baxa sitt Zürich närmare huvudturneringen. Igår valsade han in med det sista målet i en 3-1-seger borta mot lettiska Ventspils.

Åsså gjorde Andreas Johansson ett märkligt mål när Ålborg vann mot Nordsjälland.

/Erik Niva

Vet ni vad som hänt i kväll?

Jo, vi har fått veta att träningsmatcher är träningsmatcher, att Leeds-fans är Leeds-fans och att Tottenham Hotspur Football Club är… ja, det får vi anledning att återkomma till.

Först ska vi nämligen ge oss in på kapitel ett av den stora uppladdningen inför årets Serie A. Normalt ska ju sånt här göras med ett maximum av läsarhänsyn och kundfokus, men eftersom det är för sent så tänker jag börja i den ände som jag själv var mest nyfiken på: De nya.

Bari, Parma och Livorno har tagit klivet upp i Serie A igen. Vad har de egentligen där att göra, mer än att hälsa Cassano välkommen hem (Bari), bua ut Juventus (Parma) och slåss med allt, alla och Lazio (Livorno)?

Dags att räkna ner. Här är de nya.

AS Bari

I fjol:

I Galletti var klara för Serie A precis i lagom tid för att kunna starta en av sommarens stora såpor, den om Antonio Contes vara eller icke-vara i klubben.

Till slut kom svaret: Han skulle inte vara kvar. Han skulle ju förmodligen till Juventus.

Sen kom ett svar till: Han skulle inte till Juve. Han skulle vara kvar.

Sen kom ytterligare ett svar: Han skulle inte vara kvar, trots att han inte skulle till Juve.

Alltihop var inte bara lite pinsamt, utan också en tung smäll för Bari. Conte hade kört laget som en Ferrari genom Serie B, med positiv fotboll och ett skönt gäng 80-talister. Publiken hade strömmat tillbaka till San Nicola och brassefyndet Barreto hade sniffat på skytteligasegern.

Men när man väl skulle börja bygga för Serie A-återkomsten, åtta år efter nedflyttningen, fanns inga byggstenar kvar.

Ingen tränare, inga nyförvärv – och ingen ägare.

I år:

Det definierande ögonblicket för AS Bari kom så sent som igår, när familjen Matarrese sålde klubben de kontrollerat i mer än 30 år. Tim Barton, en amerikansk entreprenör i (lyx)fastighetsbranschen, la upp en kvarts miljard och möttes av 1500 frälsarsugna fans när han landade i Bari.

Det finns något lätt ironiskt i att en amerikansk hyperkapitalist hyllas av tifosi i en traditionellt starkt vänsteranstruken klubb, men Barton har projekt på gång i Syditalien och vill bygga goodwill genom AS Bari.

Och mitt i allt detta sa Barton något intressant och tänkvärt, som kan få oss att lägga undan gravgrävarspaden över il calcio ett ögonblick eller två. Utöver det vanliga snacket (”Vi vill göra Bari till en europeisk storklubb”) sa han att han märkt att det börjar röra sig kring Serie A, att stora investerare är på väg in för att äga klubbar.

– Vi ser det som en möjlighet att delta i mognadsprocessen i den italienska industrin, sa Barton.

Och under tiden ska Bari alltså försöka hänga kvar i Serie A.

Sportchefen Giorgio Perinetti jagar mittbackar och har väl inte riktigt lyckats med sin sommar. Han ränner dessutom efter Sergio Almirón, vilket tyder på dåligt omdöme. Bari har värvat friskt, men inget stort och särskilt spännande, även om det ska bli intressant att följa inlånade Yago Falqè (en 19-årig fantasista som är född i Vigo, fostrad i Barcelona, ägd av Juve och utlånad till Bari – i den sköna, nya fotbollsvärlden). Det är ett modigt 4-4-2 som ska rädda dem kvar, med Barreto som spets.

Framtiden ser ljusare ut. Det är nuet som är Baris problem. Lanzafame och Guberti är sålda, de börjar mot Inter på San Siro, Barreto är skadad. Det blir ett tufft välkomnande bland de stora gossarna.

I skottgluggen:

Giampiero Ventura (första året)

Gamle Ventura är som Mary-Louise Parkers rollkaraktär i Weeds. Han har…

– Been there. Done that. Fucked it up.

Bari är hans artonde klubb i karriären, han är en i grunden offensiv coach som prioriterar kantspel och som ofta spelade med trebackslinje (inte helt olikt Gasperinis Genoa-modell) med Pisa. I Bari verkar det som att han tänkt stabilisera försvaret lite, men ge honom och laget ett par omgångar så kommer ni att få se vingbackar som vågar lite mer.

Sen får vi se hur det är med anställningstryggheten i JMJ Holdings.

I fokus:

Langella har plockats in från Chievo, och en långskång som heter Ferdinando Sforzini har lånats in från Udinese (jag vet inte mer om honom än att han är 193 lång, och att han ska ha nummer 99 eftersom nio är hans turnummer).

Men i brist på inköpta storstjärnor så är det förstås Barreto alla är nyfikna på i år. Han valde bort chansen att tjäna triljarders triljoner i oljestaterna, och nu får vi se: Vad betyder 23 gjorde Sere B-mål i Serie A?

I tabellen:

20:e.

AS Livorno Calcio

I fjol:

När il Sole 24 ore summerade – de gör det varje år – vilket område i Italien som är bäst på sport, i betydelsen att man har många aktiva, bra möjligheter och goda resultat, fick man en ny ledare i år:

Livorno.

Vänsternästet är alltså stora på sport, men det intressanta var att de tog titeln tack vare att de dominerar inom individuella sporter (simning och fäktning är stort). Inom fotbollen rankades man bara som 24:a i Italien. Men nu är man i alla fall tillbaka i Serie A, efter att ha sänkt Brescia i kvalfinalen i våras.

Nycklarna bakom uppflyttningen var ett anfall som var alldeles för starkt för Serie B. Diamantis finfina vänstefot skapade mål, Tavano gjorde dem. Doldisdansken Martin Bergvold fick vara med och skjuta upp laget, och gamle ex-mittfältaren Gennaro Ruotolo tog steget från assistent till huvudtränare de sista skälvande veckorna av säsongen (sex och en halv minut in på det här klippet kan ni ana att han inte hade så mycket emot det).

 

I år:

Den 10 juli stod Aldo Spinelli framför tv-kamerorna med ett spänt drag över munnen, uttrycket hos en man som fått nog.

– Min familj har slutgiltigt gett oss gentemot Lucarello. Jag betalar hela hans kontrakt, men resten, som hans agent, vill jag inte höra talas om. Han ringde idag för att äsga att hans agent inte kunde förlora pengar. Jag sa direkt att ”det är inte mitt problem”.

Så ökade presidenten insatsen:

– Jag har ställt in presskonferensen vi skulla hålla imorgon förmiddag. För mig är han inte längre Livornos spelare, jag har avslutat förhållandet mellan Livorno och Cristiano Lucarelli.

Fem dagar senare satt Cristiano Lucarelli, i struken vit skjorta, bakom ett bord på Hotel Continental i Tirrenia och pratade om lyckan i att lånas hem till Livorno igen.

Nummer novantanove är tillbaka, Livorno är tillbaka, Bella Ciao är tillbaka, hammaren och skäran är tillbaka.

Men är de verkligen redo?

Tja, vi kan ju direkt konstatera att de kommer att göra en del mål. Dröm-tridenten med Diamanti (om han blir kvar, fönstret har inte stängt än och alla har koll på honom), Tavano och Lucarelli har både fysik och fötter för att terrorisera ett försvar. Men försvaret? Ruotolo har spelat in Milan-ägda brasselånet Diniz bredvid Migliónico i mittförsvaret i sommar, och de lär få en del att göra. Livorno har jagat både en ny mittback (Spurs-portugisen Rocha, Steaua-kaptenen Ghionea) en städgumma som kan avlasta dem och låta yttrarna vara anfallare (Monacos Diego Pérez) och som är bättre än psykotvillingen Antonio Filippini, men de har jagat förgäves så här långt.

Så vad vet vi?

Jo, vi vet att underdog-perspektivet lever och frodas i Livorno – och att de är rätt taggade inför återkomsten. När de tog emot Standard Liège häromveckan… ja, då slutade det med gängslagsmål och att Standard bytte ut hela laget i protest.

Lucarelli mot Spinelli, klubben mot förbundet, Livorno mot etablissemanget.

Såpoperan är tillbaka i Serie A. Fäst era bälten och kolla blinda vinkeln. Det blir åka av.

I skottgluggen:

Vittorio Russo (första året)

Jo, det var det här med underdogsperspektivet.

När Gennarino Ruotolo väl tagit upp sitt Livorno i Serie A – ja, då fick han inte träna dem längre. Förbundet gav ingen dispens för honom att kalla sig Serie A-tränare, och klubben fick kvickt hyra in 70-årige Vittorio Russo som alibitränare. Vi får se hur det går. Ruotolos största utmaning blir annars att se till att hans 4-3-2-1 verkligen ser ut så, att försvaret klarar sig utan att kräva för mycket defensivt arbete av Diamanti och gänget. En tränare sitter aldrig säkert under Spinelli.

I fokus:

Cristiano Lucarelli. Även om de senaste åren varit en prövning för relationen mellan honom och klubben så ÄR nummer 99 Livorno.

I tabellen:

15:e.

 

FC Parma

I fjol:

De hårda åren efter sugardaddyn Parmalats krasch har tagit klubben från becksvart (halvkonkurs, sanering, organisatoriskt kaos) till grafit (nedflyttning) och så småningom en ganska ljus nyans av grått.

Parma anpassade kläderna efter omgivningen i fjol, drog inte på sig några tunga spelarlöner men gled ändå igenom Serie B utan bekymmer. Man gjorde det tack vare seriens bästa försvar, coachat av Italiens mest sparkade tränare i modern tid: Zamparinis voodoo-docka Francesco Guidolin.

Milanistan Paloschi och kommunistan Lucarelli (som annars mest ställde till besvär) gjorde tolv mål var, och gamle unge HIF-kämparen McDonald Mariga krigade på extremt förtjänstfullt på mittfältet.

Här har ni säsongen on an eight minute plate.

 

I år:

Parmas bästa värvning?

Pietro Leonardi, mannen med Friulis tröttaste ögon. Sportchefen Leonardi är en av de tyngsta förklaringarna bakom Udineses fenomenala arbete de senaste åren, det är han som värvat billigt och sålt dyrt eller inte alls. Leonardi har speciella idéer – I Udinese anställde han Andrea Magro, förbundskapten för fäktningslandslaget, för att skapa ett helhetstänkande i akademin – och ett extremt gott öga för talanger. I Parma får han ansvar för att staga upp hela organisationen, inklusive värvningarna, under presidenten Tomasso Ghirardi: ”En 360-graders roll” som han själv sa när han presenterades.

Och vilka idéer har han då för Parma?

– En bra blandning, vi måste ha både ungt och rutinerat.

En ung trupp fanns redan, och Paloschi har valt att stanna ett år till. Rutinen finns i backlinjen, där hetskallen Cristian Panucci anslutit. Guidolin gillar att experimentera taktiskt, men han lär köra med fyrlingen Damiano Zenoni (32), Paci (31), Panucci (36), Castellini (30). Antonio Mirante har lånats in för att stå i mål, men jag var aldrig särskilt imponerad av hans långa fladdrighet när han fick chansen i Samp.

Den stora knäckfrågan är ändå offensiven, som helt saknar garantier. Det finns ingen självklar tiomålsman, även om Paloschi ser ut som en. Inter-lånet Biabiany har fart och fysik, men ingen rutin, och den bulgariske köttbullen Bojinov kommer från två skadeår i City, och har sin sista chans att leva upp till sin talang.

– Parma var de enda som ville ha mig, sa han när han skrev på.

Låter det som en succéman? Parma är en tryggare klubb nu än för några år sen, man har en bra förstaelva och en bunt roliga talanger – men man har inte råd med särskilt mycket skador innan hela bygget rasar.

I skottgluggen:

Francesco Guidolin (andra året)

Guidolin… Cykelfantast och återfallstränare i Palermo. Tog upp Parma och har förtjänat chansen att försöka hålla dem kvar. Det är uppenbart att han bygger bakifrån den här gången, och acceptansen för det är större på Ennio Tardini än den var på La Favorita.

50-50 att han stannar hela säsongen. Vilket är ungefär fem gånger så bra utgångsläge som på Sicilien.

I fokus:

Panucci får ju ett tungt ansvar, och en hel del rubriker. Men för att Parma ska masa sig upp i mittenskiktet krävs att någon av alla ystra ynglingar bevisar att de håller på den här nivån också. Lanzafame, Biabiany och Bojinov står allihop i kön, men det är Alberto Paloschi vi ska hoppas mest på.

I tabellen:

14:e.

 

/Simon Bank

 

Visst är det fint ordnat, alltihop? Först kommer stora, tunga Premier League med sin röda matta, sen tassar Serie A in med sina förhoppningar och sitt lätt stukade självförtroende, och sist kommer Primera División med sina cracks och sitt miljard-duopol.

Man får helt enkelt tid på sig att fästa blicken där blicken hör hemma, alla får sitt. Och den här veckan vänder vi blicken från Öarna mot Stöveln, och försöker förstå oss på vad som egentligen händer med världens rörligaste, oroligaste, vackraste och konstnärligaste fotbollsland.

En state of the art-countdown är på väg in till bloggen via transatlantisk bananbåt, och beräknas anlända inom kort. Tills dess kan vi i korthet fundera lite över hur det kommer att vara att gå på fotboll i Italien i vinter.

Säsongen har inte ens börjat en, men säsongen har börjat med ett krig.

Krigföringen är regeringens, inrikesministern Roberto Maroni fortsätter att slita för att kontrollera det som inte går att kontrollera. Och precis som i Sverige tar man fram en bredyxa där man behövt pincett: Det senaste påfundet är en slags legitimation för supportrar – la tessera del tifoso – som kommer att bli en nödvändighet för att en bortasupporter ska kunna komma in på en match.

Italien har, det vet ni, enorma problem med våld i samband med fotboll. På bensinstationer, utanför arenorna, på tågstationerna. Om supportrar i Stockholm lyckades dölja en poliskritik bakom ofattbart lågintelligenta Arklöv-banderoller så har italiensk supportervärld ett faktiskt polismord och en faktiskt polismördare som ställt sig i vägen.

Och istället för nya arenor, istället för förståelse för att myndighetsutövning i en demokrati borde bygga på ett mandat och ett förtroende kommer nya regler. Jag skrev om det i samband med att huliganlagen presenterades i Sverige, och nu kommer alltså nästa inskränkning i Italien – ett land där parlamentet är smockfullt av kriminellt belastade ledamöter.

Berlusconi och Maroni sneglar mot il modello inglese, och ultrá-kollektivet protesterar förstås. Det gör de naturligtvis alltid när någon rör deras fotboll, men den här gången är det annorlunda. Korten sorterar bort fans som prickats de senaste fem åren, och Catanias president Pietro Lo Monaco menar att registreringen är helt okonstitutionell eftersom den stänger ute även dem som redan avtjänat sitt straff.

De stora nordklubbarna har redan infört eller ska införa kortet, medan sydklubbarna protesterar vilt.

Lo Monaco pratar om ”en totalitär regim”. Och som alltid när det är det lite braskande som kickar igång en så är det ju Palermos Maurizio Zamparini vi vänder oss till.

– Alla system som inskränker den personliga friheten är polisiära system. I det här ser jag ett system från den gamla fascismen – att beröva friheten för en miljon för att kontrollera hundra, säger han.

– Jag är en fri man och jag vägrar att behöva ha med mig ett kort för att komma in på en bortamatch.

– Jag skäms över att vara italienare.

Så börjar säsongen, med ytterligare en förtroendekris i… jag höll på att säga ”italiensk fotboll” men det är förstås mer än så. La tessera är en potatis som brinner, och den kommer att landa i knäet på klubbarna och på poliserna som skickas ut för att bevaka matcher med alldeles för höga insatser.

Snart tar vi oss innanför sidlinjen. Bananbåten väntas anlända inom ett par timmar.

/Simon Bank

Ska vi få ihop ett snabbt målsvep från tisdagskvällen då? Såklart att vi ska.

Själv jobbade jag med Celtic-Arsenal – text här, för den lässugne – och kunde stilla konstatera att ett svårt åderlåtet Celtic aldrig var i närheten av att ens rubba Arsenal, trots alla halsdukar, all sång och allt kämpande. William Gallas Ronaldinho-styrde (eller nåt) in 1-0 med ryggen, och Gary Caldwell följde upp sitt avgörande röda kort i Norge med ett avgörande självmål här.

Men om Arsenals mål var turliga så fanns det andra Champions League-håll där det gjordes snyggare saker. Mitt favoritmål för kvällen var Aleksande Hlebs gambetarush i Timisoara, men jag inser att Miguel Veloso också har en legitim rätt att få sin sak prövad efter sin kanon mot Fiorentina. I samma match räddade Alberto Gilardino kryss för Fiorentina – mot ett Sporting nere på 10 man – efter en väldigt begåvad individuell prestation. Olof Mellberg syns i firarvimlet efter att Dudu bultat in ett viktigt bortamål i Transnistrien, och eftersom Konstantinis Mitroglou sedan också valsade in med 2-0 så räknar vi väl in den skäggig västgöten för ännu ett Champions League-år. Eftersom Zdenek Prospech nickade in matchens enda mål när FCK slog cypriotiska APOEL så kan han ha gott hopp om att få med sig en klunga landsmän också.

***

Två matcher i Premier League. Chelsea såg ut att ha problem, efter en första halvlek på Stadium of Light där Darren Bent återigen visade att han är money well spent. Men lo and behold… En kraftdemonstration senare var Ancelotti och hans mannar åter på kurs. Ballack trängde in bollen efter hörna, Lampard hamrade ner en straff i hörnet och Deco borrade in avgörandet via stolpen.

Wolves tog en uppfriskande bortaseger – deras första någonsin i Premier League-sammanhang – efter att Andy Keoghs nick tagit ner Wigan på jorden.

***

Viktigt också att visa det här sena målet från CONCACAF:s Champions League, där honduranska mästarna Marathon tog emot DC United.

Varför? Jo, för att målskytten heter Jerry Palacios. Make of that what you will.

/Erik Niva

En gång i tiden så fungerade medievärlden så att man skrev en artikel. Sedan trycktes den i tidningen. Och sedan försvann den.

Så är det ju inte längre, med något enstaka undantag. Ett av dem är de bilagor som Sportbladet regelbundet ger ut, inför mästerskap och ligastarter. Förra veckan kom ju till exempel den så kallade Ligabibeln, som alltså är den stora guiden inför seriepremiärerna ute i Europa.

Eftersom jag hade semester hade jag nu inte särskilt mycket med den att göra – alla ni som mailar och gnatar på att någon ytterback fått för lågt betyg kan alltså sluta med det – men några små handtag hann jag i alla fall grabba tag i. Och en av de grejer jag knåpade ihop var en sådan här pryl som faktiskt lämpar sig på fler platser än enbart tidningssidorna.

Nu när bilagan är utgången i handeln – och vi lyckats pungslå folk på de slantar som mediehusen faktiskt fortfarande behöver – kan vi släppa ut anden ur flaskan. Konceptet är enkelt. Jag har gått 50 år tillbaka i tiden, och tagit ut varje årtiondes Drömelva från den engelska högstadivisionens spelare. Diskussion, debatt, synpunkter och sågningar – golvet är ert.

 

1950-talet (2-3-5)

Bert Trautmann (Man City)

—

Alf Ramsey (Tottenham)
Roger Byrne (Man United)

—

Billy Wright (Wolverhampton)
Danny Blanchflower (Tottenham)
Duncan Edwards (Man United)

—

Stanley Matthews (Blackpool)
Tommy Taylor (Man United)
John Charles (Leeds)
Wilf Mannion (Middlesbrough)
Tom Finney (Preston)

Coach: Matt Busby (Man United)

Ett årtionde som obönhörligen präglades av flygkraschen i München 1958. Åtta spelare dog, och Manchester Uniteds dubbla ligavinnarlag fanns inte längre. Tre av de förolyckade tar sig ändå in 50-talslaget; lagkaptenen Roger Byrne, målsprutan Tommy Taylor och fotbollsfenomenet Duncan Edwards. I övrigt gör den klassiska gamla WM-formationen konkurrensen om framförallt centerplatsen stenhård. Walesiske jätten John Charles får tröjan, och supercentrar som Nat Lofthouse och Stan Mortenson måste därigenom lämnas utanför. Laget är profilstarkt rätt igenom – anförda av den evige Stanley Matthews, han som spelade i högstaligan som 50-åring och ändå tyckte att han slutade för tidigt – men bästa historien har ändå tyske målvakten Bert Trautmann. Han var ju Luftwaffe-fallskärmsjägaren som blev krigsfånge under Andra världskriget, som blev kvar i England efter att han frisläppts – och som sedan spelade FA Cup-finalen 1956 med bruten nacke.

 

 

1960-talet (4-4-2)

Gordon Banks (Leicester)

—

Jimmy Armfield (Blackpool)
Jackie Charlton (Leeds)
Bobby Moore (West Ham)
Ray Wilson (Everton)

—

Johnny Haynes (Fulham)
Bobby Charlton (Man United)
Dave Mackay (Tottenham)
George Best (Man United)

—

Denis Law (Man United)
Jimmy Greaves (Tottenham)

Coach: Bill Shankly (Liverpool)

Tiden då England tronade på toppen av hela fotbollsvärlden, som en följd av VM-guldet 1966. Ändå platsar inte ens halva startelvan från finalen mot Västtyskland i det här laget. Jimmy Armfield och Johnny Haynes missade båda VM på grund av skada. Skotske stenstycket Dave Mackay konkurrerar ut både Nobby Stiles och Alan Ball som elak bollvinnare – och Manchester Uniteds drömduo mer nordirländske George Best och skotske Denis Law är givetvis omöjlig att lämna utanför. Kvar återstår bara den sista centerplatsen. 1966 drabbades Jimmy Greaves av sin livs chock när han petades från VM-finalen, och hans ersättare Geoff Hurst dessutom gjorde hattrick. Här får han sin revansch – 1960-talets överlägsne engelska målgörare är också given i 1960-talets engelska ligalag.

 

1970-talet:

Pat Jennings (Tottenham) (4-3-3)

—

Norman Hunter (Leeds)
Tommy Smith (Liverpool)
Ron Harris (Chelsea)
Emlyn Hughes (Liverpool)

—

Stan Bowles (Queens Park Rangers)
Billy Bremner (Leeds)
Charlie George (Arsenal)

—

Trevor Francis (Nottingham)
Peter Osgood (Chelsea)
Kevin Keegan (Liverpool)

Coach: Brian Clough (Nottingham)

Ett lag som slits mellan två kraftfält. 1970-talet präglades engelsk fotboll dels av tuffa benknäckare, dels av långhåriga bollartister som kommit fram i kölvattnet av 60-talets Best&Beatles-romantik. Landslaget fick aldrig balansen att stämma – England missade VM både 1974 och 1978 – men här känns det som att blandningen är den rätta. Defensivt har vi den hårdaste backlinjen du någonsin sett. Offensivt har vi enbart spelare med tillräcklig individuell skicklighet för att ensam avgöra en match, trots att vi utelämnat spelare som Rodney Marsh, Eddie Gray, John Robertson, Kenny Hibbitt och Robin Friday. Nyckelspelaren i laget är följaktligen rödhårige skotten Billy Bremner – taggtrådsmittfältaren med uppgift att hålla ihop laget – och nyckelperson i hela sammanhanget är såklart oefterhärmlige managern Brian Clough.

 

1980-talet (4-4-2):

Peter Shilton (Southampton)

—

Viv Anderson (Man United)
Alan Hansen (Liverpool)
Terry Butcher (Ipswich)
Kenny Sansom (Arsenal)

—

John Barnes (Liverpool)
Bryan Robson (Man United)
Glenn Hoddle (Tottenham)
Chris Waddle (Tottenham)

—

Kenny Dalglish (Liverpool)
Ian Rush (Liverpool)

Coach: Bob Paisley (Liverpool)

Mellan 1977 och 1984 vann engelska lag Europacuen sju år av åtta. Efter 1985 gjorde katastrofen på Heysel-stadion så att de inte ens fick delta längre. Bristen på internationell exponering under 80-talets andra halva har gjort så att flera av de här spelarna aldrig fick det erkännande som det förtjänade, men det är ställt bortom alla tvivel att det här också är ett riktigt starkt lag. Svåraste uttagningarna? Att välja Manchester Uniteds skadedrabbade härförare Bryan Robson framför Liverpools lagkapten Graeme Souness. Och att peta Gary Lineker – som vann skyttekungen i VM 1986, och sedan tillbringade resten av årtiondet i Barcelona – till förmån för Liverpools mustaschprydde målmaskin Ian Rush. 

 

1990-talet (4-4-2):

Peter Schmeichel (Man United)

—

Lee Dixon (Arsenal)
Tony Adams (Arsenal)
Jaap Stam (Man United)
Stuart Pearce (Nottingham)

—-

David Beckham (Man United)
Roy Keane (Man United)
Patrick Vieira (Arsenal)
David Ginola (Tottenham)

—

Eric Cantona (Man United)
Alan Shearer (Blackburn)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

Årtiondet då brittisk fotboll förändrades för alltid. Premier League skapades, arenorna byggdes om – och utländska spelare började på allvar dominera i England. Nästan halva det här laget är hämtade utanför de brittiska öarna, och då var vi ändå tvungna att utelämna ikoner som Gianfranco Zola och Dennis Bergkamp. I en sammanställning i det ledande fotbollsmagasinet FourFourTwo så utnämndes nyligen 1990-talet till engelsk fotbolls bästa någonsin – alla sportens dimensioner invägda – och när man känner smaken av de här namnen är det svårt att säga emot. Hedersomnämnande till knappt petad spelare? Matthew Le Tissier, Southampton.

 

2000-talet (4-4-2):

Edwin van der Sar (Man United)

—

Gary Neville (Man United)
Rio Ferdinand (Man United)
John Terry (Chelsea)
Ashley Cole (Chelsea)

—

Cristiano Ronaldo (Man United)
Steven Gerrard (Liverpool)
Frank Lampard (Chelsea)
Ryan Giggs (Man United)

—

Thierry Henry (Arsenal)
Ruud van Nistelrooy (Man United)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

De stora elefanternas decennium, årtiondet då den engelska fotbollsmakten kom att koncentreras till fyra kapitalstarka dinosaurier. Ingen enda spelare från klubbar utanför ”The Big Four”  är med i elvan – ingen är ens i närheten av elvan – vilket illustrerar hur den engelska fotbollen förändrats. Största bland de stora är återigen Manchester United, med sex ligatitlar under 2000-talet och sex spelare i årtiondets lag. Notabelt är annars att det faktiskt är fler brittiska spelare i 2000-talselvan än i 90-talslaget, vilket någonstans pekar på att de inhemska spelarna fortfarande har längre Premier League-livslängd än de importerade. Elvans enda egentliga frågetecken kretsade kring målvaktspositionen, där det nya millenniet hittills inte lanserat någon överlägsen kandidat.

/Erik Niva

Har bloggen blivit lite förutsägbar på sistone, menar ni?! Mest bara förhandsgenomgångar och målsvep hela tiden? Okej, det är den tiden på säsongen – men visst, vi hör er.

Därför, ett helt random inlägg, förankrat i ingenting alls. Bland vår lilla sekt av internationella fotbollsjournalister har ju Simon Kuper och Stefan Szymanskis nya bok ”Why England Lose” varit sommarens snackis. Den innehåller långtgående ekonomiska teoriexperiment om varför fotbollsvärlden fungerar som den gör – mycket är intressant, annat befängt – men som vanligt fastnar ju jag mest för det anekdotiska och det triviala.

I kapitlet som handlar om just varför inte det engelska landslaget vinner så är uppges en av delförklaringarna vara att brittisk fotboll är socialt diskriminerande i sin rekrytering. Fotbollsspelare hämtas i stort sett enbart från arbetarklassen, vilket blivit ett problem med åren, eftersom det engelska arbetarklassamhället har ersatts av ett medelklassamhälle. Talangpoolen krymper, helt enkelt.

Kuper och Szymanski har rätt i sak, men missar att ta hänsyn till att samma förhållande gäller i nästan alla andra framgångsrika fotbollsländer (de nämner visserligen undantagen Gullit, Bergkamp, Tostão, Sócrates, Ardiles, Valdano, Redondo och Kaká, men det var också allt de lyckades skrapa ihop ur 40 års empiri). Men hursom, nu är det inte tesen i sig som ska vara det här inläggets huvudsak – utan den underbara sammanställningen över vilka yrken som de engelska landslagsspelarnas pappor ägnat sig åt.

Författarna menar att fädrernas sysselsättning är den bästa indikatorn över vilken klasstillhörighet en engelsman har vuxit upp med – och det köper jag – vilket alltså lett till denna utsökt fascinerande lista över fotbollsspelarpappor:

Tony Adams – Father’s job: Roofer
Darren Anderton – Ran removals company, later taxi driver
David Batty – Dustbin man
David Beckham – Heating engineer
Sol Campbell – Railway worker
Jamie Carragher – Pub landlord
Joe Cole – Fruit and vegetable trader
Peter Crouch – Creative director at advertising agency
Stewart Downing – Painter and decorator on oil rigs
Kieron Dyer – Manager of Caribbean social club
Rio Ferdinand – Tailor
Robbie Fowler – Labourer; later worked night-shifts at railway depot
Steven Gerrard – Labourer (bricklaying, tarmacking etc)
Emile Heskey – Security worker at nightclub
Paul Ince – Railwayman
David James – Artist who runs gallery in Jamaica
Jermaine Jenas – Soccer coach in US
Frank Lampard – Footballer
Rob Lee – ”Involved in shipping company”
Grame Le Saux – Fruit and vegetable trader
Steve McManaman – Printer
Paul Merson – Coalman
Danny Mills – Coach in Norwich City’s youth academy
Michael Owen – Footballer
Wayne Rooney – Labourer, mainly on building sites, often unemployed
Paul Scholes – Gas-pipe fitter
David Seaman – Garage mechanic, later ran sandwich shop, then worked at steelworks
Alan Shearer – Sheet-metal worker
Teddy Sheringham – Policeman
Gareth Southgate – Worked for IBM
John Terry – Forklift-truck operator
Darius Vassel – Factory worker
Theo Walcott – RAF administrator; later joined services company working for British Gas

Va? Vad säger ni? Rusar inte er fantasi iväg med er efter en sån här uppräkning, då är ni helt enkelt gjorda av ett annat fotbollsvirke än mig.

/Erik Niva

Välkommen till vecka 34!

Vi tänkte servera kalops på tisdag, ha läxförhör i matematik på torsdag och åka på studieresa till Håveruds-akvedukten på fredag. Men idag är det måndag, och då har vi en sprängfylld söndag att summera och syna i sömmarna.

Låt oss börja på Öarna, eftersom de sparkar hårdast där just nu. Spurs dans- och shownummer känns det väl som att vi redan avhandlat med sedvanlig panache, och resten kan vi ta på en minut. United knegade sig igenom en premiär ungefär som de brukar. 1–0 av the boy wonder that is Wayne Rooney. Mycket mer än så blev det inte, i en match då United gick runt på spelare som… äh, låt oss säga att många av dem aldrig kommer att bli uttagna i en startelva i en Champions League-final.

Över kanalen, in i djupaste… eh… Montpellier, dit OM deporterats efter att Madonnas crew hoppat sönder en scen på Velodromen. OM tog emot Lille och gjorde det med en supernick av Brandao, den ukrainske brassen som fick sitt namn eftersom han ”brann på planen” som liten. Ce soir on vous met le feu.

Apropå Marseille så noterade ni förstås att Dmitrij Sytjev sprang in med en 90-minuterstunnel i Moskvaderbyt mot CSKA? Det var sånt man trodde att han skulle göra vecka ut och vecka in på Velodromen när alla sjöng Sytjev-lalala-lalala-lalala, to the tune of the Kalinka.

På annat håll i Hexagonen: Ben Saada frälste BSN med ett rejält djupledsmål mot Rennes, men det räckte bara till en poäng efter att Patrik Mörck-protegén Asamoah Guyan petat in en straff. Petter Hansson fick en sexa av l’Équipe.

Och så minns ni att vi puffat lite för the legend that is Gregory Thil? Mannen som vunnit skytteligan i både Nacional och Ligue 2 de senaste åren kan göra mål även i Ligue 1. Igår ordnade han Boulognes första vinst i högstaligan. Först avslutade han ett anfall ur skolboken, sen var han bara målskyttsvaken mot ett sovande Grenoble-försvar. Hur det kändes? Så här ungefär.

Andreas Isakssons Ajax-present har redan dryftats här på bloggen, liksom Dzsudzsaks frisparksmissiler. Vill ni ha hela toppmötesdynamiken har ni ett matigt sammandrag här, och det kan det ju vara värt.

Dagens holländska haubitz? Keisuke Honda, Venlo mot Utrecht. Banzai.

Annars var det alltså mest en dag då Sveriges kvalantagonister utmärkte sig. Medan Isaksson snedställde fötterna och Dzsudzsak dödade frisparkar så passade Jonaldo på att avgöra för Feyenoord.

Fast ska vi vara ärliga så är det ju inte bara Isaksson som har en jobbig målvaktsmåndag. Sivas-serben Michael Petkovic (som häromåret ska ha erbjudits till Malmö FF, enligt källor till bloggen) bjöd Fener på ett tvättäkta Gol Olímpico.

 

And while we’re at it: Darius of Persia har öppnat kontot i turkisk fotboll.

 

Dagens lyckligaste tränare var Felix Magath (ja, ingen lyckades lyfta på Harry Redknapps ögonlock tillräckligt mycket för att kunna se efter), som både fick sitt pris som årets tränare och tre bergsäkra Schalke-poäng (their forte, bergsäkerhet). De kungsblå lät Christoph Moritz, 19, avsluta en drömkontring för sitt första Bundesligamål, och det var så snyggt att ni borde se hela anfallet – en minut in på det här klippet. Äh, se hela klippet, vetja, så får ni se en uppvisning i kontringsporr.

Från Mönchengladbach–Hertha rapporterar vi att Rasmus Bengtsson har en bit kvar till laget, att Roel Brouwers gav en grundkurs i offside-trap-beating och att Gojko Kacar kommer att vara oerhört nyttig i vinter också. 2–1 till M’Gladbach till slut.

 

…och i Spanien Katalonien kommer alltså Barcelona att vinna supercupen.

Mer cupnytt? Tja, från stöveln ska vi förstås inte hymla med att den dynamiska duon Pazzini/Cassano tänker göra ett och annat i år också. 6–2, i Gigi del Neris första tävlingsmatch på Marassi: 6–2 mot Lecce. Cassanos mål är ljuvliga: Först en inverterad Ibra-Mancini-Zola-styrning på en hörna, sen en mottagning och en lobb som dreglade på vägen in i mål. Har ni bara en och en halv minut över idag så lägger ni dem här.

 

I Neapel sparar Quagliarella på målen, men Napoli slog ändå Salernitana med 3–0. Salerno-gänget hade faktiskt en del att klaga på. Caputo hade en frispark i båda stolparna, och 1–0 såg väldigt mycket offside ut. Se själv.

 

Napoli blir spännande i år. Värre med Porto, som vi haft uppe till kommentarsdiskussion en bit ner. Hårt slit – och en powernick av River-köpet Falcão – krävdes för att rädda en poäng mot mediokra Paços de Ferreira. Även Benfica var på jakt efter columbian-Falcão, och de kanske också hade behövt honom. 1–1 hemma mot Maritimo efter en olaglig stopp-start-straff och en slutminutsnick av Weldon.

 

Och om Maritimos straff var märklig så var Ria Aves, mot Lieira, rent rea-billig.

 

Nu tycker ni att vi missat den sydamerikanska fotbollen, och det har ni helt rätt i. Ett tåg väntar, allt hinns inte med – och ni har läxor att göra. Men vi kan ju i alla fall slå fast att man aldrig är för ung för att ta ett River-Boca-derby på väldigt stort allvar.

 

Och innan vi skiljs åt: visst undrar ni vilken nu levande svensk spelare som fått den allra finaste läktarsången tillägnad sig?

Jo, det ska jag tala om att han spelar för Ålborg, han gjorde mål i helgen och han heter…

…yayaya Lolo Chanko yayaye.

 

/Simon Bank

 

En söndag, tre matcher.

Jag tågluffade alltså till Göteborg för att se IFK och Helsingborg mäta guldmuskler, och eftersom det här är en blogg där vi prioriterar den internationella fotbollen så ska jag låta bli att bluddra för mycket om just den matchen.

Men jag kan ju alltid använda den som en ingång i match nummer två: Tottenham–Liverpool.

Sedd i en sportbar på Östra Hamngatan gav den nämligen intryck av att bjuda på precis samma tränardramaturgi som IFK–HIF. Eftersom Erik Niva redan vandrat er genom Spurs-delen av kalaset kan jag ge mig in på dissektionen av Rafa Benitez insats.

Jag tyckte nämligen att Jonas Olsson och Stefan Rehn sölade bort två poäng på Gamla Ullevi – och att Ra-Ra-Ra-Rafa gjorde om exakt samma sak och fick betala med tre poäng på White Hart Lane.

Ni såg ju att mittbackarna hade behövt mobiltelefon och twitter för att kommunicera med varandra. Ni såg att Stevie Wonder var långt från sitt bästa. Ni såg också alla de där gamla vanliga synderna (Babel är ingen toppspelare, för att ta en). Men värst var det att se my man Dirk Kuyt springa runt i ett gigantiskt ingenting.

Han liknade i detta – och enbart i detta, ska vi ha klart för oss – IFK Göteborgs Hannes Stiller. Både Liverpool och IFK blev sönderpressade av aggressiva motståndare, och båda lagen lät en anfallare hänga runt i vakuum, som ett mellanting mellan anfallare och mittfältare, på ett område dit bollen aldrig kom.

Toklöpandet, defensivt och offensivt, må ligga i Kuyts nedärvda fiskarpojksnatur, men det hjälps inte. Om Liverpool haft en tränare som gett order om att ”nu spelar vi med två forwards, upp och hjälp Torres att få ner bollen” så hade de kunnat lyfta sig ur Spurs/Palacios tokpress. Till och med Ryan Babel hade gjort mer nytta där än som dödkött på en kant. Men Torres fick jaga ensam, Steven Gerrard såg för lite boll, och Dirk Kuyt springer nog fortfarande runt i norra London och letar efter sin plats på jorden.

2–1. Det var varken mer eller mindre än Benitez förtjänade.

Och match tre?

Jo, jag ska be att få tala om att l’Olympique de Marseille faktiskt ser ut som ett rätt hyfsat europeiskt fotbollslag redan nu. De manövrerade ut Lille utan några större problem, efter en superb första halvtimme och en huvudskott av Brandao.

OM hade en grym fysik, och ett kompakt och rätt högt försvarsspel. Såg oerhört intressant ut. Lille startade med både Gervinho och Eden Hazard på bänken, och det borde Rudi Garcia kanske inte gjort. Hazard var kvällens vassaste LOSC-spelare under den korta tid han spelade. Jesusjosefmaria, han kommer att bli stor, den pojken.

Och minsann, nu fick jag visst se ett mål av Pedro på la Catedral också. Fin söndag, det här, tycker ni inte?

/Simon Bank

 

Tillåt mig att räkna bort en fullständigt betydelselös match på säsongens sista dag 2007-08, och ni ska få höra. Sedan Martin Jol tvingades bort från klubben på ett sjabbigt sätt hösten 2007 har Tottenham tagit emot de så kallade ”Big Five”-lagen elva gånger på White Hart Lane.

Vi har inte förlorat en enda.

9/12, 2007
Man City, 2-1 

22/1, 2008
5-1, Arsenal

2/2, 2008
Man United, 1-1

19/3, 2008
Chelsea, 4-4

1/11, 2008
Liverpool, 2-1

12/11, 2008
Liverpool, 4-1 

13/12, 2008
Man United, 0-0

8/2, 2009
Arsenal, 0-0

21/3, 2009
Chelsea, 1-0

16/5, 2009
Man City, 2-1

16/8, 2009
Liverpool, 2-1 

***

Det är såklart en bitterljuv känsla att sitta inspärrad i en Stockholms-soffa när BAE borrar in säsongens första mål i ”mitt” kryss (Park Lane-Shelsfide-hörnet) – i synnerhet som kommentator Petter Johansson av någon anledning envisades med att referera till aktörerna som ”Stevie G”, ”Carra”, ”Crouchy” och ”Rafa” – men det är som det är.

Jag vinner hellre än jag förlorar, var jag än befinner mig i världen.

***

Liverpool ska jag skriva om i tidningen till i morgon, så i stort lämnar jag dem därhän för stunden. Jag konstaterar bara att startelvan innehöll tre spelare som inte är tillräckligt bra för att vinna ligan med (Lucas, Babel, Insua) och att Torres var fullständigt anonymiserad. Glen Johnson var demonstrerade vad poängen med den värvningen var, och Pepe Reina gjorde vad han kunde.

Vill man välja den vägen så kan man såklart gnata om två straffsituationer i slutet av matchen, men en klubb som Liverpool ska vara större än så. Insatsen var inte tillräckligt bra. Fokus bör ligga på att korrigera det.

***

Glory, glory Tottenham Hotspur då?! This I how I saw it:

Heurelho Gomes ++
Helt fel ute på straffen – a’la Kasey Keller i höstderbyt 2002 – vilket kunde ha kostat oss matchen. Gör det annars bra, men måste stampa bort de här grova misstagen väldigt snart.

Vedran Corluka +++
En så långsam spelare ska egentligen inte kunna ha så gott om tid på sig, men Corluka skapar sig det svängrum han behöver. Utmärkt högerback så länge spelet är framför honom.

Ledley King +++
Har ju inte kvickheten i vändningarna som han en gång hade, men väger upp för det med sitt positionsspel i 97 fall av 100. Ger oss den stabilitet vi behöver.

Sebastién Bassong ++++
The hero of the day. Skötte Kings springande, kom rätt in i praktiskt taget varje duell och nickade in vinstmålet. Ett fynd.

Benoit Assou-Ekotto +++
Har blivit bättre. Målet pratar för sig själv, men fortfarande är det så att alla tre Liverpools straffsituationer kommer som en konsekvens av att BAE fuskar lite i försvarsspelet. Koncentrera dig!

Aaron Lennon +++
Genomgått förvandlingen till en riktig fotbollsspelare. Även om han inte kommer helt till sin rätt med sina sprintlöpingar – som idag – så har han ändå skaffat sig den klokhet som krävs för att göra nytta för laget ändå.

Wilson Palacios ++++
Står näst intill ensam mot Gerrard, Mascherano och Lucas. Och vinner. Tottenhams enskilt viktigaste spelare, skillnaden mellan ett balanserat och ett ihåligt lag.

Tom Huddelstone +++
Hans långa passningsspel är kanske ligans bästa nu när Xabi Alonso försvunnit. Är ett lite rappare steg ifrån att verkligen kunna göra avtryck på den här nivån.

Luka Modric ++++
Vet vi inte vad vi ska göra av bollen? Ge den till Luka. Oavsett hur trängd situationen är så snirklar han sig ur den, och åstadkommer något vettigt.

Jermain Defoe +++
Lite samma sak som med Lennon. Kunde inte bidra med sin specialegenskap – kom egentligen inte till ett enda vettigt avslut – men har blivit så mycket bättre all-round att han ändå mer än motiverar sin plats.

Robbie Keane +++
Ja, han missar en chans som Harry Redknapps fru hade gjort mål på, och ytterligare två som Harry Redknapps son förmodligen satt. Men han tar sig till de lägena, han fortsätter söka upp dem och han spelar länkspel som är alldeles förträffligt.

Avbytare:
Peter Crouch ++
Lider av att vi inte har lärt oss använda honom ordentligt. Bara för att han är två meter lång ska vi inte förvandlas till ett långbollslag så fort han är på planen. Slå bollen på hans fötter, han kan hantera den.

Jamie O’Hara och Roman Pavljutjenko spelade för kort tid.

***

We’re up and running. Happy day.

***

Och förresten, det måste nämnas. Park Lane-läktaren till Steven Gerrard:
– Self defence? You’re having a laugh. 

/Erik Niva

This is bad news for the Swedish game.

Medan er utsände i fotbollsvimlet suttit och halvfrusit på Gamla Ullevi har ju Ungern och Sverige markerat form nere i Nederländerna. Klassikermöte mellan PSV och Ajax, och deras gubbe var – om man säger – bättre än vår gubbe.

Andreas Isaksson, mannen som ska hålla nollan i Budapest, inledde ju med en av höstens mest pinsamma tavlor. Så här. Efter 90 sekunder.

Resten av matchen, i klassisk holländsk allt-eller-inget-anda, ägnade alltså PSV åt att rädda ansiktet åt Isaksson – och den som räddade bäst och mest var Ungerns nya stjärna, Debrecen-exporten Balazs Dzsudzsak. Luis Suarez fortsätter vräka in mål för Ajax, men han satte inget som liknade Dzsudzsaks frisparkskonst.

Först en mörsare för 1–1 (1,20 in).

Sen en Ronaldinho-smek till 3–2.

Det är skillnad på fötter och fötter.

Att Sverige måste se upp för den vänsterfoten har ni förstått. När det gäller Isakssons pinsamma missar så här i säsongsstarten kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med Petter Hansson för ett knappt åt sen, i en hotellobby i Rennes. Petter berättade hur impomonerad han varit när han kom till Heerenveen och upptäckt att Boy Waterman var lagets kanske bäste spelare med fötterna.

Grejen var ju den att Waterman är målvakt.

– Om man som försvarare är nere vid hörnflaggan och drar bollen upp på läktaren… ja, det är inte som i England där alla ställer sig och jublar, eller som i Sverige där alla tycker det är okej. I Holland tycker de att ”du måste väl kunna hitta en lösning på det?”. Man kan alltid spela målvakten, sa Petter.

I Holland ser man alltså inte med helt blida ögon på missar av den här sorten. Fötterna ingår i spelet för en keeper.

Och allt detta skriver jag, ironiskt nog, efter att ha sett allsvenskans två bästa målvaktsfötter mötas på Gamla Ullevi. Varkem Kim Christensen eller Pär Hansson gjorde några missar.

/Simon Bank