I skuggan av en tragedi spelades det fotboll. Det gör det alltid.

Vi stämmer lutan i en lägre tonart och ser över vad som hände, när det hände och hur det hände.

Tävlingsfotbollen först.

Bundesliga har rullat igång, med visst buller och bång. Tysklands mest sympatiska klubb förlorade sin första premiärmatch på hemmaplan på 35 år, och gjorde det med stil: Werder Bremen kan fortfarande göra många mål och släppa in ännu fler. Inget nytt under solen.

Dagens Topspiel var blekare än det låter. Hoffenheim gnetade sig till en poäng i en match där vi noterar främst en sak av värde: Att Ivica Olic gjorde mål i debuten. De två senaste som gjort det för Bayern heter Klose och Toni. Good vibe, även om dagens snyggaste lagmål kom från Obasi.

Vi kan allmänt konstatera att det var en dag för inläggsspel (svenska kantspelare får gärna titta extra noga) i Bundesliga. Mainz är tillbaka, och Tim Hoogland nickade in deras första Topligamål på två år. Turkschweiziske supertalangen Eren Derdiyok använde foten.

Basketspelaren Kevin Kuranyi dunkade in sitt andra mot Nürnberg, Marvin Matip knäkompleterade Dortmund till tre poäng och Serbiens U21-kung Gojko Kacar ordnade tre poäng åt Rasmus Bengtssons Hertha (som Igli Tare brukar kalla dom).

Svårare än så var det inte. Och letar ni efter öppningsdagens elegantaste frispark så har ni missat Daniel Gunkels snyggskruv in bakom en synnerligen otysk Leverkusen-mur.

Frankrike, då?

Tja, för att återkoppla till ett tidigare inlägg ska jag ju börja med att berätta att Lyon spelade utan betting-reklam, för säkerhets skull. Dagens tyngsta mål, i tur och oordning:

1. Svindyre Lisandro Lopez frisparkar finurligt hem en poäng för OL i Le Mans.

2. Monaco – som kan bli sylvasst i år – zickzackar fram Nene till 1–0.

3. Montpellier Spahic-krigar sig till en pinne mot PSG.

4. Charlie Davies får 20 minuter när Sochaux premiärvinner mot AJA.

5. Loic Rémy gör sig ännu mer populär i Lyon med ett tjuvmål mot ASSE.

En bit norrut, i Sverige Södra, visade Luis Suarez att han har för avsikt att vinna skytteligan i Eredivisie i år. Ni får lov att arbeta er igenom ett långt klipp för att se El Pistolero göra årets första hattrick.

…och nästgårds, i Belgien, tog gamle Bart Goor och yttersidade in en dykmissil som Mascara hade varit stolt över. Mästarna Standard får det jobbigare i år, i skuggan av Louis-Dreyfus och en talangexodus som vi inte sett slutet av ännu.

I Turkiet hade vi tidig toppmatch mellan vårens Istanbul-pressare Sivasspor och Trabzonspor. Sivas föll, vi får se hur de hänger med i vinter. Mest notabelt i målväg var att Tony Sylva i Trabzon-målet ser ut att ha utvecklats till världens långsammaste målvakt.

…och så till lördagens träningsfotboll.

Illa illa illa, Villa maravilla straffar sovande mittbackar som ingen annan, igår mot Arsenal (2–0). Vänklubbarna Liverpool och Atléti bjöd på mer på temat ”same old, same old” när Kun och Forlan gjorde varsitt klassmål (2–1).

Fler skyttekungar i form?

Jodå. Quagliarella blir en av årets värvningar i Serie A,och… eh… Craig Bellamy twists and turns his way through the Hoops. Och Leeds vet bättre än några andra vem det är som avgör om de tar steget upp den här gången: Jermaine Beckford.

Och sist men inte särskilt minst så gjorde ju en gammal superschlager comeback på öarna.

Det var väl det hela, en sorgens lördag i fotbollsvärlden.

/Simon Bank

För mindre än tre veckor sedan höll Daniel Jarque en väldigt speciell presskonferens. Han var bara 26 år går gammal, men redan framme vid sina drömmars mål. Han hade precis blivit lagkapten för Espanyol, klubben från hans hemstad, som han spelat för sedan han var 12 år gammal.
– Jag hade inte trott att jag skulle bli kapten såhär snabbt, men nu är den här dagen redan här. Det är givetvis en enorm ära för mig att vara kapten för Espanyol, klubben i mitt hjärta.

Förra helgen ledde så Jarque sitt älskade Espanyol ut för en historisk match. Efter flera, långa år i exil i den egna hemstaden stod nu äntligen Estadi Cornellà-El Prat klar, och 40 000 fans fyllde den nybyggda arenan under invigningsmatchen. Galagästerna från Liverpool kom med allra starkaste lag – Gerrard, Torres, Mascherano och alla de andra – men den här dagen brydde sig inte Jarques Espanyol om vilka de spelade mot. De vann med 3-0.

En ny era hade börjat. För Espanyol, för Dani Jarque. De hemlösa åren i skuggan av Barcelona hade fått sitt slut, tiden då de var mer intresserade av nedflyttningsstrecket än tabelltoppen förbi.

Den blåvita klubben var uträknad så sent som i vintras. Långt in på vårsäsongen låg de klart sist i den spanska ligan, och tycktes fullständigt avsågat. Nedflyttningen var oundviklig. Det var bara det att långt där bak stod en positionssäker, spelskicklig mittback med yvigt hår och orubblig vinnarvilja. När serien var slut så hade Espanyol avancerat till en tiondeplats, efter en helt osannolik upphämtning. Klubbens egen son Daniel Jarque hade visat vägen.
– Det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är.

Daniel Jarque är död nu. Det finns ingenting man kan göra som kan ändra på det, inget man kan skriva som över huvud taget får sorgen att kännas mindre svart och kompakt.

Men det jag vet är att det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är. Det här var dagen då den stora europeiska fotbollscirkusen rullade igång på allvar. Det känns som att det kvittar nu, men om tre veckor ska Espanyol fortfarande spela ligapremiär.

Jag är övertygad om att de vinner. Deras lagkapten tillåter inte annat.

/Erik Niva

Ligapremiärslördag, och har man chansen att a) göra Nanne Bergstrand nöjd och b) trava rätt ner i det halvsvajiga enkätträsket så är jag ju inte den som är den.

Men först lite ligapremiär. Ligue1 trummar igång igen framåt kvällen, och det är en liga i våldsam förändring vi kommer att se. Det är OM post-Louis-Dreyfus (änkan Margarita håller fortfarande tag i klubben, men inget VET riktigt) och post-Gerets, det är OL post-Benz och post-Juninho, det är Lille post-Bastos, PSG post-Le Guen. Det är, vidare, fem tränare som aldrig haft ett lag i Ligue1 och ett halvdussin klubbar som bytt tränare eller sportslig ledning eller både och.

Dessutom svajar spelmonopolet redan nu. Nästa år kommer de stora, multinationella nätspelsbolagen att kunna kliva in med sina gigantiska pengapåsar, vilket kommer att förändra spelplanen en del. Minns ni när Johan Elmander and his lot in TFC spelade med tröjor med trycket ???.com? Då var det 888.com som inte tilläts annonsera, och TFC:s sätt att protestera mot det förhållandet.

Nu är det Lyon som jäklas. OL sponsras av något som heter Betclic (hur många spelbolag finns det egentligen?), en tröja de får bära i internationellt spel men inte i Frankrike riktigt än. Nu sätter Ligaföreningen hårt mot hårt, och det återstår att se om Lyon vågar spela i dräkterna i kväll mot Le Mans. Det är nog tveksamt.

Hur som. Lyon lurar OM på ligatiteln, trots att alla tror på hysteriskt satsande OM. Niang vinner skytteligan och vi får se åtminstone fem unga talanger (Sissoko, Sakho, Hazard, Mongongu, Feghouli, Mollo) som tar steget till att bli 150-miljonersmän nästa sommar.

Det är inte det sämsta.

Och Nanne Bergstrand? Jo, jag tänkte bara referera en siffra som Simon Kupers sidekick Stefan Szymanski, ekonomiprofessor och fotbollsman, droppat lite här och var under sommaren. Ni ska veta det om Nanne, att han de senaste åren varit så inne på en viss siffra att du kunnat fråga honom om vägen till Ernestos och ändå fått den som svar.

– Hej Nanne, vet du var Ernestos ligger?

– Utseendet av den allsvenska tabellen avgörs till 80 procent av vilka som har störst omsättning, sen har man 20 procent kvar att jobba med och det har vi i Kalmar gjort väldigt bra. Ernestos ligger 200 meter till höger.

Grejen är att Szymanski räknat ut att Nanne har fel. Det är mycket värre än så. Professorn har studerat utgifterna hos 40 engelska ligaklubbar mellan 1978 och 1997 och kommit fram till att det som avgör framgångsgraden inte är vad de lägger på spelarköp (det avgör bara 16 procent av deras ligaposition), utan hur mycket de betalar i spelarlöner. Korrelationen är nästan exakt, lönekontot stämmer till 92 procent överens med graden av framgång.

Så höj Petter Wastås lön, is what I’m saying.

Och så lite annat enkät- och undersökningsgodis from around the continent.

 

När nu Misimovic trampat igång Bundesliga på sitt bosniskbombastiska vis kan vi ju konstatera att Wolfsburg inte är ligans mest populära gröna gäng, Meister eller inte Meister. Sportfive har dyngat ner sig i grundlig research och intervjukonst under sommaren för att ta reda på vilket lag i Bundesliga som tyskarna sympatiserar mest med.

 

Svaret? Werder Bremen, som vanligt. 28,2 miljonr tyskar tycker att Werder är en sympatisk klubb, enligt Sportfive. 54 procent av de fotbollsintresserade, med andra ord. Schalke sladdar in på 50 procent, Bayern på överraskande höga 48 procent och – ännu mer sensationellt – Hoffenheim på 53 procent. Mer ur undersökningen: Jogi Löw är Tysklands populäraste tränare, och Bayern har flest fans. Inget nytt där.

 

Och i England? Alltid underhållande, inte alltid helt pålitliga Virgin Money har gett sig in och rotat i våra supporterhjärnor, för att ta reda på hur mycket tid your average football fan lägger på att fundera på sitt lag och följa sitt lag.

 

Vad säger ni, vi kör hela tabellen va? Från Clarets till Pompey.

1. Burnley 18,1 timma/vecka.

2. Spurs 17,9.

3. Liverpool 17,8.

4. Arsenal 17,7.

5. Bolton 17,6.

6. Manchester U 17,4.

7. Chelsea 17,3.

8. Manchester C 17.

9. Everton 16,8.

10. Blackburn 16,8.

11. Villa 16,7.

12. Hull 15,8.

13. Stoke 15,6.

14. Wigan 15,1.

15. Birmingham 15,1.

16. Fulham 15.

17. Woves 15.

18. Sunderland 14,7.

19. West Ham 14,7.

20. Pompey 14,6.

 

Analysen? Tja, att de två klubbar Harry Redknapp frekventerat de senaste åren har sjunkit i engagemang och hamnat lägst ner av alla. Men vad vet jag? Drygt 4000 fans ska ha intervjuats i alla fall, det säger säkert nåt om nåt.

 

Det fanns annat i den där undersökningen som är intressantare. Virgin har ett slags supporterindex som beskriver hur mycket det kostar att gå på en match, eller att vara supporter (bensin, öl, tågbiljett, matchbiljett, lite käk, en tröja o s v), som visar att kostnaderna ökat med 30 procent de senaste tre åren.

Följden? Att fler och fler fans funderar på att skära ner på sina matchbesök.

– När folk förlorar sina jobb och oroar sig över framtiden är det inte överraskande att matchbesök – en nöjesaktivitet – får stryka på foten, säger Malcolm Clarke, ordförande i Football Supporter’s Federation.

 

Värst till hamnar de största. Var tredje supporter till Arsenal, Manchester United och Liverpool uppgav att de förmodligen skulle se mindre fotboll i år.

 

Så, med det sagt:

Nu är det ligapremiärslördag. Visst är det för härligt ändå?

 

/Simon Bank

 

Åsså andra och sista delen av The Championship Preview dårå.

Stjärnorna

Turken Tuncay Sanli är ligans just nu bäste spelare, men lär knappast vara kvar i Middlesbrough eller The Championship när transferfönstret stänger. Kritikerna är ovanligt överens om att rekordköpet Afonso Alves var hela den förra Premier League-säsongens mest misslyckade spelare. Han tycks nu desertera till Qatar, men är jävlar i mig skyldig The Teesiders ett fyrverkeri.

Middlesbrough har ett batteri av spelare som sågs som stora löften i Premier League för bara ett år sedan – David Wheater, Adam Johnson, Matthew Bates – och det är ett gäng som bör ta chansen att bevisa att de är för bra för den här divisionen. Newcastle har ju en hel trupp av spelare som en gång i tiden ansågs vara helt fullgoda PL-spelare – Damien Duff, Nicky Butt, Joey Barton, Alan Smith, Steven Taylor, Habib Beye, Kevin Nolan, Jonas Gutierrez – och som bör ta sig själva i den svartvita satans kragen.

Av fjolårssäsongens bästa Championship-spelare finns knappt ens hälften fortfarande kvar i divisionen, och de flesta av dem hoppas ju egentligen hinna hoppa av skutan innan transferfönstret stänger. Readings yvighårige Stephen Hunt ser sig som en beprövad Premier League-spelare, Cardiff-duon Joe Ledley och Ross McCormack tror sig kunna bli det. Derby Countys skottstarke ytter Kris Commons är en sevärd spelare, men lite för mycket Sol Campbell för mig efter sitt kappvändande från Nottingham Forest. Det ska även bli intressant att se hur League One-målsprutorna Simon Cox (29 ligamål för Swindon i fjol, nu i WBA) och Matty Fryatt (27 mål för uppflyttade Leicester) anpassar sig till spel på den högre nivån. Kan Franny Jeffers uträtta något i Sheff Wednesday?

Tränarna

Åh, herrejävlar… Tyckte ni att det var lite glest bland de välkända spelarnamnen så får ni ert mäte lystat här och nu.

Vi kan bara börja på ett ställe, och det är givetvis hos Roy Keane i Ipswich. Såhär långt har han väl gjort ungefär vad man kunnat förvänta sig – värva en massa spelare med rötterna i hans irländska Cork och sedan skickat iväg dem på militärcamp – men jag har absolut ingen som helst aning om vad som kommer att hända härnäst. Och det har ingen annan heller.

Redan i morgon så reser ju för övrigt nyuppflyttade Peterborough till revitaliserade Derby för premiärmatchen, och är ni lite vaksamma så förstår ni ju vad det innebär. Darren Ferguson mot Nigel Clough. Alex Ferguson Jr mot Brian Clough Jr. Båda har de gått den långa, grundliga managervägen, och efter några formande år länge ner i seriepyramiden börjar de var och en för sig ge ifrån sig ett allt starkare real deal-sken. Vi hoppas att det inte bedrar.

På tal om sådant så innebär morgondagen även att den komplett och fullständigt bindgalne Ian Holloway kommer hem till QPR och Loftus Road, men nu som manager för Blackpool, och på tal om galningar så håller ju Neil Warnock till i Crystal Palace numera.

Gareth Southgate ska försöka övertyga oss om att han faktiskt är en bra manager, snarare än bara en trevlig kille. Chris Coleman ska fortsätta återuppbyggnaden av sitt rykte, efter katastrofen i Real Sociedad. Sean O’Driscoll ska bygga vidare på sitt rykte som mirakelman i lilla Doncaster. Chelseas gamle tränarlöfte Brendan Rogers ska stå på egna ben i Reading. Och de forna glamourmittfältarna från kontinenten – Roberto Di Matteo och Paulo Sousa – ska genomgå metamorfosen till Championship-tränare i West Brom respektive Swansea.

Och så ska väl någon stackare träna Newcastle också.

Tabelltoppen

För att hitta rätt här får man lov att börja med att placera de nedflyttade Premier League-lagen, och sedan bygga därifrån. Det tycks finnas någon form av generellt diktat som går ut på att man reflexmässigt ska beskriva toppen av The Championship som ett getingbo med ett tiotal jämnt slagkraftiga lag, men den här säsongen tycker jag faktiskt att det ser ganska tunt ut i toppen.

Det senaste årtiondet har bara 7 av 33 nedflyttade Premier League-lag studsat rätt upp igen. I år tycker jag att det finns goda förutsättningar för samtliga berörda att göra det, om de bara spelar sina kort rätt.

Och det exkluderar väl Newcastle.

Hur man än vrider och vänder på det har ju The Toon fortfarande seriens klart mest namnkunniga trupp, och jag tillhör inte dem som inte tycker att spelartyperna passar i The Championship. Butt, Nolan, Barton, Guthrie, Smith, Caroll och Taylor x2 borde vara som skräddarsydda för uppdraget – om de nu har hjärtan och huvuden med. Newcastle saknar däremot ledning i både styrelse- och omklädningsrum, och i ett sammanhang där alla motståndare ser chansen till en jätteskalp tror jag att det kommer ikapp dem. Om nu inte det ekonomiska läget är ännu mycket värre än vad som kommunicerats så tror jag inte att de svartvita riskerar att göra en Leeds. Däremot tror jag att de ska vara tacksamma om de når en Play Off-plats.

Middlesbrough borde ha en blandning av hunger och klass som höjer dem över mängden. Kärnan av lokalt fostrade unga engelsmän som inte riktigt bottnade i Premier League bör kunna styra och ställa här, och i O’Neil, Aliadière, Huth, Arca och Pogatetz har de både rutin och hårdhet.

WBA har smugit på lite i det tysta, men om vi bortser från att de tvingats byta manager så tror jag att de har hittat precis den stabilitet som klubben behöver. Inga smärtsamma försäljningar, och kloka energivärvningar av Cox, Mulumbu och nu också Mattock. Vi tänker bort den smärtsamma vintern, och minns istället att WBA är det av de nedflyttade lagen som avslutade klart starkast i våras. Mina mästare.

Bland de övriga potentaterna saknar jag faktiskt lite klass och ambition. Sheffield United kommer ju att vara there or thereabouts, men deras ekonomi är skral, och deras begränsade lag har snarast blivit lite svagare sedan kvalfinalförlusten i våras. Ipswich, QPR, Derby och Nottingham Forest har alla spännande saker på gång, utan att vara färdiga på långa vägar. Alla skulle de nog må bra av att få bygga på grunderna i minst en säsong, även om det är fullt möjligt att något framtidsprojekten tar vind redan i år.

Cardiff går in i sin milstolpessäsong på sin nya Cardiff City Stadium med en fjolårsstomme som antingen redan flyttat, eller som hoppas på att göra detsamma. Walesiska rivalerna i Swansea tappade mycket av sin glans med Roberto Martinez. Preston och Reading förblir begränsade klubbar.

Så, ja…
1. West Bromwich Albion
2. Middlesbrough
——————————————–
3. Sheffield United
4. Ipswich Town
5. Reading
6. Newcastle United 
Utmanare: Nottingham Forest och QPR.
Besvikelser: Cardiff City och Coventry City.

Dåså. Mindre än fem timmar kvar tills det att Boro och Blades kickar igång på The Riverside. Lets ’ave it.

/Erik Niva

När Arsène Wenger häromdagen förklarade att han gett upp värvningen av BordeauxsMarouane Chamakh var det bara lättja ­– och en viss luttrad hållning när det gäller den sortens transferuttalanden – som hindrade mig från att skriva hans lov här i bloggen. långskånkstalang

Wenger snackar ju inte bara.

Nu kan Chamakh-affären bli av ändå, men det finns något i den där hållningen av ansvarsfullt, principfast managerskap som gör mig lycklig. Ni vet, Arsenal har ju pengar. Arsenal skulle behöva en talangfull referensspelare som inte heter Bendtner, och Arsenal skulle absolut kunna lägga 170 miljoner på en duktig, Ligue1-etablerad spelare.

Men Wenger säger att det inte är värt det. Han vill inte betala det pris han kan betala, utan det pris han borde betala, och därigenom visar han att Arsenal inte är som alla andra i det där sjuka storklubbs-racet. Snålt? Det är säkert en del av förklaringen, liksom Wengers vilja att nästan aldrig köpa spelare som är bäst, utan bara spelare som kan bli det (för tionde gången: Om han hade köpt en van Nistelrooy-typ för tio år sen hade Arsenal varit europamästare ett par gånger om).

Men om jag nu ändå blandat in nyckelorden ”Arsenal”, ”Wenger” och ”Transfermarknad” så ger ju det ena med predestinerad nödvändighet det andra.

Låt oss alltså ta ett gammalt bloggrepp ett varv till.

Låt oss ge oss ut på jakt efter… Den Nye Vieira.

Ni är säkert bekanta med begreppet, 2000-talets mest uttjatade kliché i fotbollsvärlden. Är du lång, är du svart, kan du slå en passning på två meter och har vissa fysiska egenskaper som syns på en fotbollsplan? Välkommen in i the-new-Vieira-klubben. Man får diplom och en t-shirt.

Fotbollen fungerar ju nu en gång för alla så att man letar efter kopior, för att koppla ihop sig med historien och länka då-nu. Men det finns en bortre gräns och i fallet med Den Nye Vieira passerades den redan ett par timmar efter att Den Gamle Vieira lämnat norra London.

 

Jakten antog mytiska proportioner, och under åren som gått sedan dess har epitetet tatuerats in i så många unga spelare att det slagit ut tribals som 2000-talets största trend.

Så låt oss göra det igen, 2009, låt oss googla loss och kika på vilka spelare och vilken sorts spelare som fått dopnamnet Den Nye Viera. I all enkelhet: Jag googlade ”the new Vieira” och ”the next Vieira”, sorterade bort de allra mest obskyra publiceringsställens och kategoriserade namnen vi hittade.

På två minuter hittade jag 25 stycken.

Kategori A:

Du är lång. Du är av afrikansk härkomst. Du talar franska. Du spelar på centralt mittfält. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Yaya Touré

Steven N’Zonzi

Alex Nyarko

Momo Sissoko

Salif Diao

Blaise Matuidi

Stéphane M’Bia

Moussa Sissoko

Michael Essien

Didier Zokora

Toumani Diagouraga

Marc Vivien-Foé

Alliou Cissé

Kategori B:

Du spelar på centralt mittfält i Arsenal. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Abou Diaby

Fabrice Muamba

Julio Baptista

Kategori C:

Du spelar på centralt mittfält. Du är svart. Du kopplas, lite vagt, ihop med Arsenal. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Jermaine Jenas

Dickson Etuhu

Jonathan de Guzman

Vincent Kompany

Kategori D:

Du spelar på centralt mittfält. Du kommer till England långt bortifrån. Vi har ingen aning om vad fan vi ska kalla dig. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Kleberson

Kategori E:

Du spelar på centralt mittfält. Du är vad man brukar kalla ”bollvinnare”. Du har inget passande smeknamn. Ergo: Du är Den Nye (Vite) Vieira:

Kevin McDonald

Marouane Fellaini

Jiri Jarosik

Mathieu Bodmer

 

Nästa vecka ska vi ge oss in i jakten på den Nye Gary Mabbutt. Då jävlar blir det åka av.

/Simon Bank, a k a Den Nye Nicola Berti

 

Vissa påstår att den tyska 2. Bundesliga passerat engelska Championship som världens mest attraktiva andraliga, men det finns ärligt talat inte särskilt mycket som talar för det. Under förra säsongen snittade Championship-matcherna återigen över 18 000 åskådare – motsvarande siffra i Tyskland var drygt 15 000, i Spanien 8 000 och i Italien 5 000 – och med Newcastle i divisionen kan årets notering mycket väl spränga 20 000-vallen.

Det innebär nu inte att allt är frid och fröjd i divisionen. Finanskrisen drabbar ju de små hårdare än de drabbar de stora, och allra hårdast riskerar den att slå mot de som är små men desperat försöker att bli större. Klubbarna i The Championship är bara ett enda futtigt steg ifrån de glittrande pengasäckarna i Premier League, och det är till följd av detta som Play Off-finalen brukar beskrivas som idrottsvärldens viktigaste match. Skillnaden mellan vinst och förlust – mellan uppflyttning eller ej – börja närma sig en miljard svenska kronor. 

Den största utmaningen de här klubbarna står inför är alltså balanserat mellan offensiv ambition och sunt ekonomiskt förnuft. Det är en av hela idrottsvärldens svåraste lindansartricks. Satsa högt, värva stort, betala ut rejäla löner – eller spela säkert, sälj förnuftigt och balansera böckerna? De som spenderar sina slantar rätt kan få mångdubbel utdelning. De som tänjer på budgeten utan att lyckas kan kollapsa neråt i seriesystemet, på rak kurs mot konkursväggen.

The Championship är korsningen där man väljer väg, mot antingen himlen eller helvetet.

Okej, samma upplägg som med Bundesliga. Del I här och nu – del II aningen senare.

Transfermarknaden

Det här är ju en plundringmarknad för Premier League-klubbarna, där långt mycket mer handlar om vilka som försvunnit än vilka som kommit till. Newcastle och Middlebsrough har naturligtvis drabbats av de mest namnkunniga förlusterna – Owen, Martins, Bassong, Viduka, Downing, Turnbull och Mido – men de var å andra sidan aldrig några Championship-spelare. Sheffield United har blivit av med superlöftet Kyle Naughton till Spurs – men får tillbaka det lite mindre löftet Kyle Walker på lån – och Swanseas avhoppade manager Roberto Martinez har tagit med sig poweranfallaren Jason Scotland till Wigan.

Wolves och Birmingham lyckades trixa sig ur divisionen, och har passat på att utnyttja sin kunskap om serien genom att ta med sig några av de bästa spelarna. Readings anfallare Kevin Doyle gick till Wolves, Birmingham stagade upp sin mittbacksbesättning med att lägga ut nästan tio miljoner pund på Roger Johnson från Cardiff och Scott Dann från Coventry City. Coventry tappade även begåvade vänsterbacken Danny Fox till Celtic. 

Spelare in då? Ja, miljardärsklubben QPR har precis som väntat gjort den största affären, men den 22-årige argentinske mittfältaren Alejandro Faurlin – 3,5 miljoner pund från Instituto – är än så länge ett oskrivet kort. Sheffield United satte sprätt på tre Naughton-miljoner på walesiske centerlöftet Ched Evans, som inte fick plats i Man Citys nya kostym. Svennis nya rivaler i Nottingham Forest har lagt 1,75 miljoner på Spurs välbalanserade ytterbackstalang Chris Gunter, och ytterligare 0,75 miljoner på Prestons rutinerade lagkapten Paul McKenna. Ofta är det också spelare som den sistnämnda som ger bäst valuta för pengarna i The Championship, och Bristol Citys uppsnappande av Celtics 32-årige mittfältsgnuggare Paul Hartley sorterar jag in i samma kategori. Kanske bör man också nämna Middlesbroughs gratisvärvning av Leroy Lita.

Stjärnskotten

Skulle jag vara storklubbsscout och bara ha rätt att åka till en enda arena i den här divisionen – då hade jag valt Selhurst Park. De kan ställa upp med nigerianske engelsmannen Victor Moses (18 år) på vänsterkanten, jamaicanske irländaren Sean Scanell (18 år) på högerkanten, och komplettera med extremtalangen Nathaniel Clyde (18 år) på högerbacken. Numera kan de dessutom krydda med inspirerade West Ham-lånet Freddy Sears (19 år) på topp.

Divisionen innehåller dessutom några riktigt intressanta innermittfältare med alla nödvändiga attribut för att nå långt. Miles Addison från Derby (20 år), Lewis McGugan från Nottingham Forest (20 år), Andy King från Leicester (20 år) eller Owen Garvan från Ipswich (21 år) – någon eller några av dem kommer att utvecklas till en spelare som kan dominera Premier League-matcher inom några år.

Det minst deprimerande med Newcastle blir väl att följa 18-årige anfallslöftet Nile Rangers framfart, och ännu längre ner i åldersgrupperna finns det ett par 16-åringar med gränslös potential (Connor Wickham i Ipswich och killen med kvalitetsnamnet Reuben Noble-Lazarus i Barnsley) och 17-årige nyzeeländaren Chris Wood i WBA. Och sen ska det ju bli kul att se vad 23-årige Anthony Gerrard – förstekusin till en annan fotbollsspelare – kan göra i Cardiff.

Men allra mest spännande? Givetvis QPR:s franskmarockanske Tottenham-lån Adel Taarabt. Jag säger inte det här för att jag håller på Spurs – den här 20-åringen har en teknik som överträffar det mesta jag någonsin sett på en fotbollsplan. Kan han bara lära sig att använda den på ett effektivt sett så har han fortfarande potential att bli en världssensation.

Svenskarna

Well, not too much in there, men det här är ligan som är som byggd för Jonas Olsson och hans blood’n’thunder-stil. I Premier League blev han avslöjad för sin relativa tröghet och sina brister i positionsspelet – och ja, hans uppspel är underskattade, men det har inte med saken att göra – men här är inte motståndarna tillräckligt smarta för att undkomma hans helhjärtade last ditch-tacklingar. Kommer att tillhöra divisionens bästa försvarare.

Astrit Ajdarevic i Leicester? Tja, även om han bara fick några få inhopp i slutet av förra säsongen så gjordes lånet permanent, och man inbillade sig att det kanske fanns en vakans för en kreativ kille på Leicesters mittfält. Sedan värvade Rävarna plötsligt Richie Wellens för 1,2 miljoner pund från Doncaster – och den enda platsen för Ajdarevic tycks nu definitivt finnas på bänken.

Ole Söderberg och Samuel Adjei i Newcastle? Knappast, va?!

/Erik Niva

Häromdagen skrev jag en passus om att 17-årige skånske serben Stefan Ilic fått äran att åka ner och provspela med självaste FC Barcelona, och undrade om någon därute satt på mer info om honom. Responsen var väl ärligt talat rätt blek – däremot tycktes bloggläsarna ha örnkoll på Västerås 15-årige virvelvind Linus Sjöberg – men vad gör väl det?!

Nu mailar Stefan Ilic själv nerifrån Katalonien, för att reda ut ett och annat. Av någon anledning hade jag fått för mig att karln var försvarare, men det är uppåt väggarna galet. Ilic är offensiv mittfältare – så vet ni – och passade samtidigt gärna på att dela med sig av intrycken från Barcelona-veckan.
– Det är väldigt kul med Barça. Jag hade stora förväntingar på detta – men jag hade nog för stora, för de är inte alls så bra som jag trodde. De är bra, inget snack om den saken, killarna spelar fotboll, ”Joga Bonito” – men själv så känner jag att jag kan ta en plats i laget utan problem. Men vi får se hur det blir.

Ilic har tränat med U19-laget, där gamle vänsterbackslegendaren Sergi är en av tränarna. Han har inte hunnit träffa någon av a-lagsspelarna – som ju varit på läger i först England, sedan USA – men hoppas få chansen framöver.
– Tränar till lördag. Sen åker jag hem till Sverige igen, och väntar på besked.

We wish him luck.

***

När jag nu ändå är inne på svenskar som är ute i Europa kan jag väl passa på att fylla ut inlägget med några mål som jag är skyldig er. När Zürich vände ett knivigt läge i Champions League-kvalet mot Maribor i onsdags så gjorde till exempel halländske serben Dusan Djuric första målet. Och när Bröndby krånglade sig förbi Legia Warszawa i Uefa-cupen (jaja, Europa League) så nickade Max von Schleebrügge in det livsviktiga första bortamålet.

Any other business från Uefa-cupen (jaja, Europa League)? Jovars. Francesco Totti gjorde hattrick när Roma demolerade ett tiomanna-Gent med 7-1. Resten tar vi kanske imorgon.

***

Något annat, nu när det ändå är midnatt. Jo, det var en grej… Sist av alla i hela världen så har jag ägnat sommarsemestern åt att plöja samtliga dvd-boxar av The Wire – och jag kan inte förundras över den extrema likheten mellan vissa av huvudpersonerna i serien och några centrala karaktärer i fotbollsvärlden.

De här stillbilderna gör visserligen inte likheterna rättvisa, men ni som sett serien förstår vad jag är ute efter. Jag menar, D’Angelo Barksdale är ju en exakt kopia av Titus Bramble.

Titus.

D’Angelo.

McNulty är inget annat än en lite mer levnadsglad Michael Ballack.

Michael.

McNulty.

Självaste Avon Barksdale är Thierry Henry med skägg (och en liten touch av Wilson Palacios).

Thierry.

Avon.

Och Propositon Joe är Robert Laul rätt av.

Joe.

Laul.

Nä, nu ska Lasse Anrell gå och lägga sig. Erik Niva tar tillbaka kommandot över bloggen i morgon.

/Erik Niva

 I väntan på Bundesliga pt III, IV och V tycker jag att vi hittar balansen igen med en existentiell fråga mot fransk bakgrund (their forte, the French).

Jag ska inte – i alla fall inte just nu – försöka kopiera Erik Nivas titantyska ambitionsnivå även med Ligue1 (som börjar i helgen), utan snarare ge mig in i den tredje mest talande värvningen den här sommaren. (och samtidigt tipsa om en fin intervju som Mme Thorén gjort med Kim Källström, där svaren om Zlatan-grejen säger väldigt mycket om Kims intelligens, professionalism och semipsykopatiska vinnargener)

 

Den första? Benzema till Madrid, förstås. Den markerade maktförhållanden. Den andra? Bastos till Lyon. Den markerade också maktförhållanden.

Den tredje?

Gabriel Heinze till Marseille.

Det bästa jag skrivit om Heinze skrev jag efter Roma–Real Madrid i fjol:

Heinze är en frejdig spelare. Det är vad man kallar spelare som är expressiva, som alltid vill visa alla att de är med på planen. När Heinze spelar ytterback ser det roligt ut. När han spelar mittback blir jag bara förbannad. Varje gång en boll kommer mot honom agerar han som om det vore Roger Federers förstaserve.

Nu ska alltså Heinze spela för Didier Deschamps i Marseille, och det är en transfer som berättar två saker för oss. Den ena handlar om fotbollspsykologi, den andra handlar om fotbollssociologi.

På det första temat måste man naturligtvis först och främst konstatera att det är en värvning som visar att Deschamps plan är att sätta ihop den mest psykiskt/taktiskt labila backlinjen världen skådat sedan aposteln Harry Redknapp under en och samma säsong i West Ham skickade ut Stuart Pearce, Julian Dicks och Neil Ruddock (en backlinje med spelare som kallades Psycho, Terminator och Razor, jag saknar den tiden lite).

Deschamps har i sitt stall:

Taye Taiwo – en supertalang som just lärt sig vad offside är. Att han kallas ”supertalang” betyder att han i år siktar på att lära sig vad det är för vita prickar som dyker upp framför ögonen när han springer fort (de heter Benoît Cheyrou).

Gabriel Heinze.

Sex,Drugs and Cyril Rool.

Utöver det har Deschamps tre-fyra mittbackar som tror att ”mittback” är en intelektuell position snarare än en fysisk, och som alltså kan befinna sig lite varstans när det är match.

Det är det ena.

Det andra handlar enbart om Heinze, och säger en del till oss om det här vi kallar ”modern fotboll”. För ett par år sen kom Daniel Riolo, författare och PSG-supporter, ut med en bok om PSG:s historia. Jag har bara bläddrat i den, den ser intressant ut.

Hur som helst. När Heinze förhandlade med OM var det många i Paris som trodde att det var ett skämt, alltihop. Att det var ett sätt för Heinze att jävlas med les phocéens. Han var ju deras. Heinze spelade i PSG i tre säsonger, tre bra säsonger, och ni vet ju hur det är med den sortens, expressiva spelare – de blir hjältar eller idiotförklarade.

Och Heinze blev aldrig idiotförklarad.

Men nu? Till slut skrev han alltså på för Deschamps, han pratade om utmaningen och fick medspelarna att prata om hur viktigt det var med hans rutin. Och Daniel Riolo förstod ingenting.

Det var ju inte bara det att Heinze var PSG. Han var anti-OM. Riolo hade en historia att berätta, och han gjorde det häromdagen:

– Man ska veta att Heinze gick längre i dumheterna mot OM än andra gamla parisare. En dag, på Camp des Loges (PSG:s träningscenter) gav man honom en OM-tröja och… han spottade på den! Det är starkt, och supportrarna i Marseille måste känna till det nu.

Jag fick två snabba associationer när jag läste om det här spottandet. Den första handlade om Boris Vians surrealistiska roman J’irai cracher sur vos tombes – som jag minns det inleds den med att huvudpersonen fångar och tillagar en ål som tagit sig upp genom rörsystemet i hans hus – vars titel på svenska inte översattes till det ordagranna ”Jag ska spotta på era gravar” utan till ”Dagarnas skum”, ett rekord i översättningsmisshandel som inte skulle överträffas förrän National Lampoon’s Vacation kom till Sverige.

Det där kan ha varit ett stickspår.

Min andra association handlade om Mateja Kezman. När den gamle bombern-gone-knallpulver kastade sin PSG-tröja till marken efter att ha blivit utbytt blev han avstängd och slaktad av den allmäna PSG-opinionen.

Och att kasta är ju inte samma sak som att spotta (som jag brukade förklara för storebror när vi var små). Men hela episoden säger en del om den växande klyftan mellan dem som spelar och dem som tittar på. När OM kommer till le Parc i vinter kommer Heinze säkert att stöttas av OM-fansen och få höra att han ”sålt sig som en hora” av Boulogne Boys.

Under tiden står vi där med frågan:
Vad ska vi kalla oss, vi som betalar dyrt för att gå och titta på horeriet?

/Simon Bank

 

Okej, då knyter vi ihop gårdagens Bundsliga-säck, då…

Stjärnorna

Störst och bäst är Franck Ribéry, men nu finns ju för första gången frågetecken inför hans prestation. Efter den utdragna flirten med Real Madrid har stora delar av Bayern tappat tålamodet med mannen som en gång rutinmässigt kallades ”Kaiser Franck”. Oliver Kahn – av alla – är inte den enda som beskrivit Ribéry som ”en diva”.

Ribéry behöver spela med precis samma självuppoffrande energi som vanligt om han ska återvinna kärleken och respekten runt Allianz Arena – och jag både tror och hoppas att han är klok nog att inse det.

Efter 28 mål på 25 matcher blev den gamle soppåsförsäljaren Grafite utsedd till Årets spelare, och även om jag tycker att hans bosniske radarpartner Edin Dzeko har ett ännu större spel i sig går det inte att kalla utnämningen orättvis. Det viktigaste är hursomhelst att den mest effektiva duon i Bundesligas historia förblir intakt i ytterligare en säsong, fortsatt uppbackade av magiske playmakern Zvjezdan Misimovic.

Och på tal om bosnier… Under en Hinrunde-höst då han gjorde 18 mål på 17 Bundesliga-matcher var Vedad Ibisevic hela Europas hetaste anfallare. Sedan gick korsbandet, och sedan var både Ibisevics och Hoffenheims säsong förstörd. Han gjorde comeback i cupen mot lilla Oberneuland häromdagen, men slog bort en svit chanser och tycktes sakna den rappa skärpa som präglade hans fjolårshöst. Tillfällighet eller trend?

Ett stjärnnamn som definitivt är iskallt är Luca Toni. Sedan den miserabla EM-turneringen förra sommaren har i stort sett ingenting gått rätt för den tunge italienaren, och även om han gjorde godkända 14 ligamål under den förra säsongen var hans totalinsats långt under ifrån acceptabel. Mario Gómez är inköpt som direkt ersättare för italienaren, och med en årslön på drygt tio miljoner euro tillhör han nu världsfotbollens dyrare bänknötare.

Tränarna

Vi har tappat Martin Jol, vi har tappat Christoph Daum – som i sin tur tappade sin laptop med alla sina tränarhemligheter, och nu krävts på 100 000 euro av utpressare – men precis som i alla andra storligor har vi ändå ett tränargalleri som är minst lika profilstarkt som spelaruppsättningen.

Två stycken sticker ut lite mer än alla andra. Efter att ha fört Wolfsburg till ett historiskt första guld med sina stenhårda träningsmetoder ska nu ”Järn-Felix” Dzerz… flåt, Magath göra om tricket med Schalke 04, är det tänkt. Tortyrpassen har han i alla fall tagit med sig. På bilderna som sipprade fram från de första träningarna såg brasilianske ytterbacken Rafinha ut att vara några ynka sekunder ifrån en total fysisk kollaps.

Den andra profiltränaren är givetvis Aloysius Paulus Maria ”Louis” van Gaal. Efter Jürgen Klinsmanns försök att montera ner FC Bayerns ingrodda arrogans med Buddha-statyetter och spelarbibliotek (som sägs ha stått helt oanvänt, överraskande nog) har klubbledningen nu letat upp en av de mest egensinnigt arroganta tränare som Europa överhuvudtaget har att erbjuda.
– Den bayerska stilen passar mig som en varm vinterkappa, förklarade van Gaal på sin första presskonferens. Varför? Mia san mia, vi är de vi är och jag är den jag är – självsäker, arrogant, dominant, deklarerade han på sin första presskonferens. 

Det blir även spännande att se hur 36-årige Markus Babbel klarar av att sköta ett talangfullt Stuttgart. Det var ju bara två år sedan Babbel avslutade sin egen spelarkarriär efter en lång kamp mot det paralytiska Guillain-Barrés syndromet. Nu måste han planera sin arbetsveckor minutiöst, eftersom han under tio månaders tid är tvungen att ägna sig åt den nödvändiga tränarutbildningen snarare än åt sitt lag.

Babbels företrädare – Armin Veh – har för övrigt tagit över efter Magath i Wolfsburg, och gamle målsprutan Bruno Labbadia har fått förtroendet att leda HSV istället för Jol. Uven Jupp Henckes – som gjorde några interrimveckor i München i vintras – fullbordar dominoeffekten genom att plocka upp Labbadias Leverkusen-mantel.

Tabelltoppen 

Javafan, nåt kul ska man ju ha – och att tippa Bayern München som vanligt känns inte det minsta spännande. Visst har de den bästa truppen rent namnmässigt, men med målvakter och innerbackar som känns minst sagt darriga tror jag att det kvittar att den smarta värvningen av Tymosjuk väger upp det korkade släppet av Zé Roberto. Om dessutom en smådesillusionerad Ribéry sjunker bara en liten aning i prestanda så… kommer det att bli ännu en stökig vinter i München.

Mästarna från Wolfsburg tappade en tränare, men fick behålla hela laget, ”Den Magiska Triangeln” där framme inkluderad. Dzeko och Grafite kan naturligtvis aldrig upprepa fjolårssäsongen, men med Oba Martins som back-up är inte heller behovstrycket på dem fullt lika stort. Både Kahlenberg och Ziani ger intryck av att vara klyftiga förvärv, och även om Champions League-äventyret förmodligen tar för mycket fokus för att de gröna ska kunna upprepa titelmiraklet så tror jag i alla fall att de gör tillräckligt för att få en ny chans i turneringen nästa höst.

Jag gillar HSV, som har en balanserad trupp. Förra säsongen kollapsade under några traumatiska vårveckor, men såg länge ut att kunna föra med sig riktigt stora saker. Att de har tappat Ivica Olic vägs upp av att de fått in en spelare med bevisad Bundsliga-kvalitet av högsta kaliber (Zé Roberto) samt ytterligare två med potential att utveckla det (Marcus Berg och Eljero Elia).

Hoffenheim ska vara med däruppe, för deras fart och för deras charmhöst, för Ibisevics comeback och värvningen av Simunic – och för att jag känner för.

Men mästare? Trots en tränare som jobbar deltid, en arena som står under ombyggnad och en skyttekung som flyttat så tror jag på VfB Stuttgart. De släpade sig ända upp till en tredjeplats redan förra säsongen, och har sedan dess fått en enorm injektion i form av hemvändande Alex Hleb. Jens Lehmann i målet blir en allt sämre kopia av Jens Lehmann – men är fortfarande tillräckligt mycket Jens Lehmann för att vara en vinnare. Backlinjen ser väl visserligen mest bara adekvat ut, men får skydd av ett samkört defensivmittfält där Hitzlsperger och Khedira leder vägen. Framåt vilar ju ett exceptionellt tungt ansvar ju på ryske Gómez-ersättaren Pavel Pogrebniyak. Prognos? Jag har alltid sett ett stort spel i en stor spelare och tror att han borde klara av att göra en 20 mål om han bara får vara skadefri.

Alltså:
1)    VfB Stuttgart
2)    VfL Wolfsburg
3)    Bayern München
4)    Hamburger SV
5)    1899 Hoffenheim
Främsta utmanare: Borussia Dortmund och Bayer Leverkusen.
Största besvikelse: Hertha Berlin och Schalke 04.

/Erik Niva

Tja, det här blev ju långt som bara satan enligt vissa mått mätt, och alla bloggförståsipåare menar att så kan det minsann inte se ut, så… Vi får helt enkelt portionera ut det. Första halvan av en enkel Bundesliga-preview här och nu. Andra halvan i morgon. OK? Då kickar vi.

Vet ni hur många säsongsbiljetter Borussia Dortmund har sålt i sommar? 50 675. Behöver ni en anledning till att bry er om Bundesliga-säsongen 2009-10 så har ni den där.

I stort har det varit en bra tysk fotbollssommar. Juniorlandslagen har sopat rent, och Bundesliga har förstärkts mer än den har urholkats. Okej för att Diego flyttat till Juventus och att Lucio gått till Inter, men att både Bayern München och Wolfsburg stod emot tillräckligt för att behålla Ribéry och Dzeko var en extremt viktig intentionsmarkör.

Tanken är att det här ska bli säsongen då Bundesliga passerar Serie A och återtar sin position som Europas tredje liga, och ser man bara till Uefas koefficient-ranking så finns det goda möjligheter att lyckas.

Nyförvärven
Kul tysk transfersommar. Affären som satte spinn på hela dominobordet var ju Bayern Münchens köp av Mario Gómez från Stuttgart. Sedan floppinsatsen i EM 2008 var jag ju nästan sugen att avskriva tysk-spanjoren från den europeiska anfallstoppen, men efter att han öst in 17 mål under vårens Rückründe var Gómez så het att FC Bayern betalade över 30 miljoner euro för en jätteaffär.

Stuttgart såg länge ut att få Klaas Jan Huntelaar som ersättare, men då holländaren drog sig ur blev det istället gänglige Pavel Pogrebnyak för ett reapris från Zenit. Pogrebnyak tycktes ha pressat sig förbi Roman Pavljutjenko i landslagskön inför EM 2008, men drabbades av en skada veckan före turneringsstarten. Här är hans chans att återetablera sig, och han inledde med att gå vilse på Frankfurts flygplats, bli av med sitt bagage och missa anslutningsflyget till Stuttgart. But he does take a mean picture.

Pavel I

Pavel II.

Allra bästa förstärkningen har förmodligen Stuttgart gjort i form av inlåningen av Aleksander Hleb. Vitryssen byggde ju upp hela sin karriär i Stuttgart, och har beskrivit flytten ”som att komma hem”. Som 28-åring behöver Hleb en stark säsong för att blåsa liv i karriären igen.

FC Bayern har också värvat klokt och förståndigt bakom fläsket som sprättades på Gómez. Både ukrainske bollvinnaren Tymosjuk och kroatiske flankfläkten Pranjic tillhör de här spelarna som bara varit ett klubbyte ifrån att räknas till den europeiska eliten på sina positioner. Däremot är jag inte så säker på att tunge kroatiske komplementsforwarden Ivica Olic kommer att lämna några större avtryck, även om han kom gratis och hans arbetsvilja alltid är nyttig att ha i en trupp.

En anfallare har dock lämnat München, och givetvis så kommer alla ögon att vara riktade mot Köln för att se om prins Lukas Podolski äntligen kan få fart på ligaspelet igen hemma på mammas gata.

Bland de något mindre namnen har Wolfsburg hämtat in Oba Martins från Newcastle, och Leverkusen har fyndat lovande schweizerturken Eren Derdiyok i Basel. Ingen av dem kommer att starta när alla är friska, men då skyttekungen Patrick Helmes är långtidsskadad så lär Derdiyok i alla fall få chansen att inleda säsongen på plan. Mest oskriven och svårbedömd är Dortmunds chilenske argentinare Lucas ”La Pantera” Barrios, som gjorde 49 mål på 53 matcher för Colo-Colo, och nu ska ersätta hemflyttade Alex Frei.

Stjärnskotten
Gott om inhemska spelare med växande rykten, i synnerhet efter U21-triumfen i Sverige, där tyskarna bara släppte in ett ynka hörnmål på hela turneringen.

Manu Neuer och Benedikt Höwedes kan bilda den defensiva grunden i både Schalke och det tyska landslaget i ett årtionde framöver. Jerome Boateng ska etablera sig i HSV:s mittförsvar. Finalfantomen Mesut Özil ska ta över efter Diego som Bremens kreatör, och dessutom lära sig att spela ihop med sprattliga dribbelförvärvet Marko Marin.

I München ser det faktiskt ut som om Van Gaal kommer att göra 20-årige Holger Badstuber till Lucios ersättare, och där ska dessutom 19-årige anfallaren Thomas Müller försöka göra det genombrott som Toni Kroos hittills inte orkat med.

Dortmund har tre ungtuppar som slåss om två mittbacksplatser – Hummels, Subotic och Santana – och hoppas fortfarande att exceptionellt upptrissade 20-åringen Nuri Sahin ska explodera. Hamburg hoppas mycket på 22-årige yttern Eljero Elia, som hämtades från Twente – och så har de ju…

Svenskarna
…målmonstret Marcus Berg. Både Paolo Guerrero och Mladen Petric är fullt kompetenta Bundesliga-forwards, men samtidigt också två anfallare med kvaliteter som borde komplettera Berg bra. Jag tror inte att det är alldeles självklart att svensken omedelbart blir obestritt förstaval i HSV:s anfall, men med det sagt så hade jag aldrig insett hur bra Berg egentligen var före U21-EM.

Och precis som Eredivise är Bundesliga en forwardsliga. 15 mål för Berg?

Bakom Torsby-bombaren ser det väl uppriktigt sagt lite glesare ut. Inte vad gäller mängd – det har gått några år sedan det senast var fem svenskar i Bundesliga – men vad gäller spets. Jag befarar att Markus Rosenberg kommer att tappa sin plats i Bremen. De grönvita får visserligen knappast tillbaka Chelsea-lånet Claudio Pizarro, men hans tröja tas förmodligen av ukrainske brassebolivianen Marcelo Moreno. Och sedan är det bara en plats kvar att bråka med Almeida, Sanogo, Hunt och Futács om.

Pelle Nilsson förblir backup i Hoffenheim, och både Matias Concha och Andreas Johansson ligger väl precis på gränsen till startelvan i Bochum. Fransmannen Marc Pfertzel tycks ligga aningen före Concha i kön till högerbacken, och Johanssons plats beror egentligen enbart på hur defensivt Marcel Koller formerar Bochums mittfält.

/Erik Niva