Om det inte vore så roligt kunde det mycket väl vara den perfekta bilden av helvetet.

Man befinner sig i världens vackraste stad, men i en låtsasvärld en bit utanför den. Det är 55 grader varmt i solsteket på läktaren, man sitter tjugo meter från poolen men är förbjuden att bada.

Hur som helst. Det var fotboll vi skulle prata om, va? De små klipp jag sett från Camp Nou-orgien gjorde mig lycklig – eftersom jag fick se Zlatan lycklig – men mest av allt verkade det väl vara ett frosseri i vulgaritet.

Jag förstår inte riktigt charmen med de här larger-than-life-presentationerna.

Jag hade lättare för dem när de bara innebar att man skickade ner, låt säga, Maradona på planen så att han fick trixa lite och vinka lite medan spontanpubliken skrek sig hes. Inte de här sponsrade varumärkesorgierna. Och jag tyckte det var lite ofint av Ibra att kyssa klubbmärket. Han hade inte behövt göra det, hade jag varit interista hade jag undrat vad fan han sysslade med, precis som milanisti undrade vad Sjevtjenko gjorde när han kysste Chelsea-skölden.

Vad betyder det då?

Men om det är något jag saknat i den senaste tidens rapportering om den gigantiske Zlatan Ibrahimovic så är det ju att ingen pekat på den alldeles uppenbara karta han följt och följer i sitt liv och sin karriär.

Nänä, inte Mino Raiola.

Så här enkelt:

Steg 1:

Flytta hemifrån och etablera sig i en holländsk storklubb som tonåring?

CHECK.

CHECK.

Steg 2:

Flytta till Sydeuropa, etablera sig som superstar i en superklubb?

CHECK

CHECK

Steg 3:

Gå till Inter. Göra succé, ha en del skador, avsluta lite surt med fansen?

CHECK

CHECK

Steg 4:

Dra vidare till en spansk jätte, presenteras som en megavärvning?

Zlatan Ibrahimovic följer alltså sin gamle barndomshjälte. Det är rent Oidipalt fadersmördande fantastiskt, och om ni nu inte tycker att bevisningen håller (och om ni inte ens gjorde det den där gången) så ska vi lägga till den detalj som slutgiltigt bevisar att allt Ronaldo gör vill Ibra göra också.

Måndag den 27 juli 2009 :

Ronaldo undersöks efter att ha landat illa under en match mellan Corinthians och Palmeiras, Zlatan Ibrahimovic läkarundersöks inför sin presentation på Camp Nou.

Brutna vänsterhänder?

CHECK

CHECK

Om vi nu utgår ifrån att Zlatan brutit sin egen arm för att härma Ronaldo – och varför skulle vi inte utgå ifrån det? – så är det den mest konstnärliga akt av självstympningen världen sett sedan Chris Burden sköt sig själv i LA på 70-talet.

Less is a bore. Visca Ronaldo. Visca Zlatan.

/Simon Bank

Livets intressanta vändningar.

Det var så här:

Jag hade bestämt mig för att ta långledigt. Nio dagars semester i ett hus nästgårds till Cyril Rool (jag försökte lära mina vänners drygt ettåriga dotter att säga ”Cyril”, men hon fastnade vid ”Dä!”), och sedan skulle jag åka hem.

Sedan lyckades jag förhandla mig till en annan vändning, att få avbryta semestern och åka till Sim-VM. Så jag löste biljett till Rom. Men samma dag som semestern började började också Zlatan Ibrahimovics övergång till Barça gå in i slutfas, och när det stod klart att han skulle presenteras på Camp Nou ändrades förutsättningarna.

Så jag löste biljett till Barcelona.

När söndagen sprang iväg åkte jag därför ut till Nices flygplats med tre biljetter i handen. En till Bryssel och Stockholm, en till Barcelona och en till Rom.

Och det blev alltså Rom.

Sarah Sjöström håller på att göra något alldeles löjligt stort här nere, och om jag nu inte ska svika mitt fotbollsbloggsuppdrag och börja skriva ner er med simning (och det skulle jag verkligen kunna göra) så nöjer jag mig med att konstatera en enda sak just idag, apropå kvällens program här i sim-VM-centrat vid Foro Italico:

Att det är inte alltid man hinner med allt man vill.

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall går vi in i en ny höst av alldeles för hårt arbete, och vi gör det hand i hand med Mr Right.

ANFALLARE, STRIKER:

Gary Lineker, Tottenham.

Hmm, om vi ska försöka sammanfatta honom i ett ord?

Ears? Crisps?

Nä, jag tror på ”Clean”.

Gary Lineker var den rene spelaren (aldrig varnad, aldrig utvisad, i en professionell karriär på 17 år – även om ingen domare till slut vågade ge honom kort), men framför allt var han den rene målskytten. Den där sortens spelare förringas ofta, man får det att låta som att deras främsta egenskap är att de VILL göra mål. Men eftersom spelet handlar om just det är de bästa målskyttarna ofta de bästa hjärnorna.

Och Gary var bäst av alla.

Det bästa han sagt (och då var det ändå han som levererade den där accepterade fotbollsdefinitionen om ett spel där 22 män möts tills Tyskland vunnit på straffar) var en perfekt beskrivning av Målskyttens Metafysik:

– Många säger att jag befinner mig på rätt plats vid rätt tillfälle, men det är mer än det. Det handlar om att befinna sig vid rätt plats vid alla tillfällen.

Just så. Det är bara inte alltid som bollen hittar dit.

Gary Lineker älskades av alla, möjligen minus Alex Ferguson, för att han gjorde allt rätt och väldigt lite fel. Jag älskade honom förstås för att han vräkte in mål för Spurs, men om jag ska välja en historia som sammanfattar magnituden av hans storhet blir det en vecka i februari 1987.

Året innan hade Butragueño gjort fyra mål mot Danmark i VM, han var Real Madrids och Spaniens store stjärna. 1987 mötte han Lineker två gånger på en vecka. Först i den spanska klassikern – då gjorde Lineker tre mål och förnedrade Madrid. Sedan i landskampen Spanien–England på Bernabéu. Då gjorde Lineker fyra mål och förnedringen var total.

Heroes may have come and gone

I can only think of one

Maybe there is only one,

only one Gary Lineker

Loveable as Marilyn

He sends me with his boyish grin

But jealous men make fun of him

Because he’s good AND beautiful

(Romaine, Gary Lineker: A young girls dream)

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt.

Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall släpper vi fram en av den moderna calcions största, vackraste hjärnor och stjärnor.

ANFALLARE:

Roberto Mancini, Sampdoria.

Jag hade kanske hellre haft med Teddy Sheringham. Jag ska erkänna det. Teddys personlighet var fenomenal, hans intelligens otrolig. En tränare på planen. Men Mancini hade nästan exakt samma kvalitéer, och jag var oerhört förtjust i honom.

När Doria vann Cupvinnarcupen stod jag på läktaren när de sprang ärevarv, och när Mancini kastade upp sin tröja fick jag tag i en ärm. Den andra ärmen satt fast i en ligurisk ultrá som vägde mer än både mig och den bil jag åkt i till arenan, så jag vek ner mig.

Jag ångrar det lite.

Mancini spelade i ett oerhört välkomponerat Samp, med de sju dvärgarna som kombinerade sig fram genom Europa som ett nyfönat rövarband. Vialli gjorde målen, men det var Mancini som GJORDE målen. Han tänkte alltid flera led i förväg, kunde hålla i bollen och vänta tills alla förstod vad de skulle göra. Och redan då fanns det något kontrollerat över hela hans varelse som var så oerhört svalt attraktivt.

Vialli åkte till England och lärde Wise och gänget i Chelsea att bära loafers i kalvskinn och sandfärgade tröjor i kashmir. Mancini kom hem snabbare, och blev den tränare som bär en halsduk bättre än någon annan.

Det hade man kunnat gissa.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall öppnar vi dörren för en man som varit ledare i alla sammanhang han någonsin gett sig in i. Inklusive ett par av de snyggaste lag som funnits.

TREQUARTISTA:

Michel Platini, Juventus.

Frigör er från bilden av en pamp, av en förbundskapten eller en man som håller Sepp Blatters hand eller kramar om Horst Hrubesch.

– Utan Platini, ingen Zidane…, har Platini själv sagt, och det stämmer ju.

Han öppnade upp fotbollsvärlden för Frankrike på nytt, bar hem ett EM-guld genom att göra flest mål av alla utan att ens vara en out-and-out striker. Han belägrade Toni Schumacher, men förlorade två gånger om. Och han hade mer karisma än någon annan där och då.

Jag tror att jag har skrivit om det förut, men vi kör igen: När Schumacher gjort sin tionde övermänskliga räddning går Platini fram mot honom – med sina nedkavlade strumpor – och måttar, i teatralisk slow-mo, en spark mot den tyske målvakten.

Det är bland det snyggaste jag sett på en fotbollsplan, för det var en gest som kombinerade yttersta respekt med yttersta hat. Platini var så elegant att han kunde hålla båda på spetsen av sin fot och balansera dem.

När jag var liten, sju-åtta år kanske, fick jag en svensk landslagsdräkt i födelsedagspresent av mina morföräldrar. Jag älskade de där kläderna, och blev fotograferad i dem när jag slog en passning på en träning. Tungan mitt i mun, koncentrerad blick, lätt lutning – pappa ramade in fotot och hängde upp det på pojkrumsväggen.  Ett par år senare hängde det bredvid en Platini-plansch från tiden i Juventus. Bilderna var exakt kopior av varandra. Exakta. Samma min, samma lutning, samma rörelse. Det kan vara min största merit som spelare, att jag i en tusendels sekund som sjuåring tangerade Michel Platini.

Och han gör faktiskt ett rätt bra jobb som Uefa-bas också.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall spetsar vi mittfältet med en roulettande konstnär som inte kan nicka, men som avgjort en VM-final med två nickmål.

INNERMITTFÄLT:

Zinedine Zidane, Real Madrid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom. Som tur är har jag redan skrivit en text som förklarar ganska precis varför jag håller honom som den bäste fotbollsspelare som – effektivt, alltså, utan relativiserande tidsutjämnande analyser – någonsin existerat.

Har ni sett den där dokumentären om hans sista match i karriären? Den där de intervjuar en massa människor som ska försöka förklara vem Zizou är, vad han betyder och vad han kommer att betyda?

Jag har en favoritscen i den där (ärligt talat rätt svaga) dokumentären. Det är Yannick Noah kommenterar straffen i VM-finalen 2006. Cucchiaion, ni vet. Jag minns inte exakt vad Noah – sin generations störste franske lirare, mind you – sa, men det var ungefär så här:

– Han står där, inför en miljard åskådare… i sin allra sista match… i en VM-final, med allt på spel…

Och så stannar Noah upp, omfamnar magin, konstpausar, och avslutar:

– À ce moment-là… il joue. I det ögonblicket… leker han.

Exakt så kan man sammanfatta hela Zidanes karriär, hela hans överlägsna geni som inte gjorde några distinktioner mellan vad som var möjligt eller inte. Det var väl Bixente Lizarazu som berättade om hur Zizou ibland kunde vara på sina lagkompisar och fråga varför de inte spelade si eller så, och ”Liza” fick förklara – med ett leende – att ”men vi är inte som du”. De var världsmästare, världens bästa fotbollsspelare, men de var inte i närheten av att ens förmå kisa in i Zizous idéuniversum.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall går vi vidare med the tears of a Tyne clown.

INNERMITTFÄLT:

Paul Gascoigne, Tottenham.

Kan man idolisera en sjuk människa? Kan man se upp till den som står längst ner? Kan man älska en hustrumisshandlare?

Ja, det kan man. Det är mycket enkelt.

Gazza satt längst bak i klassrummet och gjorde vad som helst för att bli synlig, för att bli till. Lika mycket för sig själv som för alla andra. Manodepressiv, kreativ, subversiv, en konstnär som slet upp hela sin bröstkorg mot publiken. Om man tycker om teater så lär man sig snart att se vilken sorts skådespelare som spelar på riktigt, som lever ett verkligare liv på scenen än när de kliver av den. Den sortens konstnärer brinner alltid upp inifrån, men de brinner likafullt.

Det kanske var så att det var lättare att gilla Gazza när man var i de tidiga tonåren själv, eftersom han på något sätt hade fastnat i exakt samma på-liv-och-död-fas som en pubertetsunge.

Minnesbiler? Den galna dödstacklingen mot Gary Charles på Wembley. Gary Linekers gest mot bänken i VM-semin (”ha koll på honom nu, han är helt ur balans”), Vinnie Jones pungklämma, när han lekte med domarna, Skottlands-målet. Och den där Seaman-stramaren, förstås. Schoolboy’s own stuff.

Det känns fint att ha Gazza bredvid Hoddle på innermittfältet. Vi kan väl låtsas att 1998 aldrig hänt.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt.

Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimal hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall öser vi på med mellaneuropas minsta 80-talsgeni.

INNERMITTFÄLT:
Alain Giresse, Bordeaux.

Om det var Gentile som lärde mig att förstå den vackra onda kraften och om det var Hoddle som räddade mig till den ljusa sidan så var det Alain Giresse som lärde mig den kollektiva metafysiken.

Han var den minste i le Carré Magique, mittfältet med Platini, Tigana och Luis Fernández, och han var den som bäst behärskade sina begränsningar. Förälskelsen kan ha kommit av att han var så liten, nästan lika liten som jag själv var som sjuåring, och att jag tyckte att det var ett rasande sympatiskt drag.

Giresse var, och är, antar jag, 163 lång. Giuly-lång. Och han hade en dynamik och ett passningsspel som gjorde att han var helt oundgänglig i den där fyrkanten. Platini var konstnären, Tigana hade den släpiga estetiska hållningen, men Giresse hade resten. Han stod upp mot världen (och Västtyskland) som en liten Asterix, och jag höll på honom så det gjorde ont i hela kroppen.

När jag fyllde tolv skickade jag brev till alla på Frankrikes mittfält och bad om autografer.

Giresse var, förstås, den ende som svarade.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall fortsätter vi med att lämna Italien för att forma ett mittfält som är större än livet självt:

HÖGER MITTFÄLT:

Glenn Hoddle, Tottenham.

Varför blev det Spurs? En match, det kan ha varit 1981 och jag skulle kunna kolla upp det om jag trodde att det tillförde något, en match hur som helst när Spurs spelade på tv och kanske mötte Stoke eller Watford.

Jag vet inte hur mycket jag förstod av det själv, det kan ha varit pappa som förklarade det för mig, men de spelade alldeles fantastisk anfallsfotboll. Matchen slutade 4–2, kanske 5–2, jag minns inte det heller, men jag minns att det alltid varit Spurs efter det.

Och jag minns att Hoddle var bäst.

Har ni sett den där intevjun han gav efter sitt första mål för Tottenham? Han hade just skickat in ett skott bakom Peter Shilton från 30-35 meter, avgjort i sin seridebut, han var 18 år gammal och skickades fram till tv-kamerorna. Det var som att se en liten kaninunge ta sig an en fullvuxen björn.

Hur hade han tänkt egentligen? Hur hade det känts?

– Well, sa lille Glenn och slog ner blicken.

– I got the ball, like. And all the lads screamed ’it it. So, well… I ’it it.

He ’it it, bollen gick in, and born was the King of White Hart Lane. Konstig människosyn, konstiga idéer och Eileen aside – en av de största, snyggaste, självklaraste spelare som setts.

/Simon Bank

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall drar vi igång med en ful, ond och elak försvarskonstnär.

VÄNSTERBACK:

Claudio Gentile, Juventus.

Om nu den här listan har som delmål att förklara ett slags fotbollssyn så är det här en absolut essentiell del. Ty Cladio Gentile var min första idol. Extra detaljer, som att han var en Juve-legend, att hans namn betydde ”vänlig”, eller att han var född i Libyen, kom som bonus senare.

När jag förälskade mig i honom var jag för liten för att förstå såna finesser. Jag såg bara att han var cool. 1982 var mitt första medvetna VM, och jag förstod att den där Maradona var en stor grej, precis som jag förstod att Brasilien var en stor grej. De skulle liksom bara vinna, och på något omedvetet plan började jag sympatisera med De Andra.

Gentile rev både Diego och Zico i stycken, och jag var överlycklig när Italien slog ut Brasilien. Det behövs den sortens typer i fotboll också, annars vore det för enkelt.

Efter matchen var jag ut och tränade glidtacklingar en hel kväll, tills det kom blod från ena knät och det var dags att gå hem.

/Simon Bank