Jamie Carragher reder, med kristallklar tydlighet, ut de senaste turerna kring Liverpools transfers – kommer de verkligen att värva Ribéry?
Eller så pratar han om Benitez försäsongsplanering.
Eller om vädret.
Eller nåt.
Mejla till jamiecarra@liverpoolfc.tv för att anmäla er till språkresor. Ryggsäck, boxningshandskar och alcopops ingår.
/Simon Bank
PS. Och så här hade det sett ut om det varit Peter Jihde som hållit i micken när King Carra gick igång.
När jag var sjutton fick jag mitt livs allra finaste pris. Jag hade stått i mål i Kinna IF en säsong och fick priset som årets juniorspelare i ett lag med fyra landslagsspelare som just vunnit Gothia Cup. I really wasn’t that good, men jag hängde i så gott jag förmådde och var en av Sveriges allra bästa målvakter i längdgruppen under 130 centimeter.
Det var, hur som helst, Glenn Hysén som delade ut priset. Och det är Glenn Hysén jag tänkte skriva om.
Jag vet inte om ni sett det, men Glenn är på löpsedlarna idag. Det blir alltid lite skrikigt så, men texten är fint skriven av Markus Eriksson.
Det finns många reflexmässiga invändningar man kan ha, jag inser det, men jag har inga problem med att snacka ner dem. Jag tror nämligen att det Glenn Hysén gjort och gör är något oerhört viktigt.
Han, den store stjärnan och idolen, klev ner från en rik fotbollskarriär, gled in i tv-soffan som stjärnor brukar – men i våras kickades han ut därifrån också. En tydligare gestaltning av Det Stora Mörkret är svår att tänka sig. Fotbollsproffsen, små killar som blivit stora killar utan att lära sig ett riktigt jobb eller, till exempel, hur man penslar bröd (Glenn gjorde det med skalet kvar, utan att knäcka ägget), hamnar väldigt ofta i ett vakuum på andra sidan strålkastarna.
Och från detta vakuum rapporterar nu Glenn Hysén, utan att spara en centimeters ärlighet. Det är ingen hjälteinsats. Glenn är bara som han är, han kan inte annat.
Han tjôtar. Han berömmer den goa tjejen på Arbetsförmedlingen. Han lider med alla unga människor som tvingas köa där inne i den stora hopplösheten.
Men i grunden är det han nu gör ett vaccin mot tomhet, ett sätt att lyfta upp alienationen till samtalsämne, Bortom skammen, bortom pinsamheten. Idrotten har blivit bättre på att ta ansvar för de post-karriära bråddjupen, utan att ännu vara riktigt bra på det. Ett av problemen, de mest tabubelagda, är ju att det inte är synd om ex-stjärnor. De har ju tjänat miljoner, de har ju varit uppskattade, de får ju vara med i Time Out på TV4, spela fotboll i TV-laget, bli bekräftade.
Men ingen jävel berättar hur det känns, så ingen kan vara förberedd.
Glenn Hysén, den götebosske nidbilden till gogubbig käck jävvla Kålle, lyfter på locket utan spår av vare sig bitterhet eller självömkan. Han står mitt i ett väldigt dåligt kartlagt mentalt landskap och berättar precis vad han ser.
Jag tror inte att det kostar honom ett dugg. Det betyder inte att det inte är värt något.
/Simon Bank
Kort och rappt, som det ska vara på internet: De senaste dagarnas roligaste svenskrörelser på marknaden är förstås Marcus Berg till HSV och Andreas Landgren till Udinese.
Men det känner ju alla redan till.
Två andra små roligheter, innan jag ger mig ut i solskenet det deprimerande grå Stockholm:
1. Philippe Mexès höll presskonferens igår, tror jag (det är sommar, jag är som en somalisk pirat när det gäller tidsuppfattningen). Han pratade om att allt ser bra ut i Roma, att det gick dåligt ifjol för både honom och laget – och sa att Roma tränar på fint, men att det inte skulle skada med en spelare till i laget.
– Vem då?
– Ibrahimovic…
2. I Paris har PSG vänt himmel och jord uppochner, men lite i skymundan har de också knutit upp flera nyckelspelare på långa, fina kontrakt. Bra gjort. Nu ska de kanske värva lite också, och det intressantaste ryktet kom från PSGteam, en hemsida som refererar vidare till Foot Transferts. De menar att PSG nu koncentrerar sig på två spår för att få in en ny mittfältare.
Det ena är ASSE:s vänsterbreddare Dimitri Payet, 22.
Det andre är… Kim Källström
Det är mycket möjligt att PSG vill ha Kim. Det är totalt omöjligt att OL släpper honom till Paris. Och om de skulle få för sig att göra det så är det för pengar som PSG inte kommer att vilja betala.
Moment 22. Alla stannar där de är. Utom jag, som ger mig ut i solen grådiset.
/Simon Bank
Kommunikation är svårt. Oerhört svårt, till och med.
Ibland blir det däremot väldigt rätt, och eftersom vi ser fotboll inte bara som en form av kommunikation utan som Formen av kommunikation (det är så vi motiverar timslångt letande efter länkar till streams från Kairo-derbyt och sånt) så blir vi ju glada när det liksom bekräftas.
Just idag konstaterar vi nöjt att Irak äntligen ska spela fotboll på hemmaplan igen. På fredag kommer Palestina till den norra, kurdiska delen av Irak, i nästa vecka möts lagen i Bagdad. Allt enligt AP.
Det är första gången på sju år som Irak spelar en landskamp på hemmaplan (de slog Syrien då), och de gör det med en ny förbundskapten. Nathem Shaker går in som tillförordnad kapten nu när Bora Milutinovics kontrakt gått ut.
Kommunikation, kallar vi det. Dörröppning.
Dagens andra exempel hämtar vi, som sig bör, från Rotterdams flaggskepp NRC Handelsblad. Det är med lätt darr på rösten vi meddelar att de lyckats att i en och samma text kombinera ett par av den här bloggens absoluta favoritämnen.
Det första: Mänskliga relationer.
Det andra: Somaliska pirater.
Det tredje: Gissa.
I april kapade ett av alla dessa somaliska rövarband det belgiska fraktfartyget Pompei. De höll fartyget (vad är förresten skillnaden mellan ett fartyg och ett skepp?) i två dryga månader, tills de kunde casha in en lösensumma på 30 miljoner – och under den där tiden pågick dagliga och stundliga förhandlingar.
Ni vet, som i Hollywood.
Hur som helst, mannen som pratade med piraterna heter Hans Slaman, en 50-årig holländare som chefar för något slags säkerhetsbolag som specialiserat sig på gisslan-fall. Slaman – som redan är lite av en hjälte för mig – har tidigare jobbat i en anti-terror-grupp inom holländska polisen.
Till saken. Kommunikation. Jo, som allra oftast när man förhandlar med somaliska pirater (jag använder ordet ”man” lite medvetet glidande) så blir det ju en jäkla massa snack.
Somalierna skickade ett nummer till Abdi, kapten Toxopeus grabb vid förhandlingsbordet – och så tog ett par månader av telefonsamtal mellan (den vrålcoole) Slaman och (den talangfulle) Abdi.
Under 71 dagar samtalade de nästan dagligen, totalt 171 gånger och 31 timmar, 36 minuter.
Slaman upptäckte att det gick bäst att prata med Abdi morgontid, han undvek att beröra själva grundfrågan (GE MIG MIN JÄVLA BÅT TILLBAKA!) och nu undrar ni förstås:
Vad pratade de då om?
Och eftersom ni läser det just här så vet ni redan svaret:
Om fotboll, förstås.
– Jag pratade med Abdi minst en gång om dagen, ibland vid de galnaste tidpunkter. Han berättade att han har fem döttrar och tre söner. Han var fotbollssupporter och han kände till Enzo Scifo, säger Super-Slaman till NRC Handelsblad.
Så har vi lagt ytterligare en pusselbit till vår förståelse av pirater, prat och belgisk fotboll. Enzo Scifo själv då? Ja, han har ju varit inblandad i en ungefär lika lång förhandling som Slaman, men den tog slut samma dag som Slaman talade ut i tidningen: Scifo blir inte Metz nye tränare.
Han skulle låtit Slaman sköta förhandlingarna istället.
/Simon Bank
Ledig dag, och jag slås varje gång av hur arbetsamt det är. Man ska out and about, man ska ringa Interpress och fråga varför söndagens och måndagens l’Équipe aldrig kommit till Sverige, man ska tvätta sin tvätt och städa sitt bo.
Om någon i läsekretsen varit utomlands och råkat få med sig söndagens l’Équipe (eller dagens France Football) så hör gärna av er. Jag betalar alldeles för mycket pengar för dyrgriparna. (och apropå dyrgripar: OL fick alltså ge 24 miljoner euro för Lisandro Lopez – och definierar därmed tillståndet ”desperation”)
Hur som helst, debatten rasar för fullt en bit ner när det gäller dräktdesignen. Fortsätt rosa och rasa. En dimension som fått oförtjänt lite utrymme är ju Real Madrids briljanta ekonomiska och ekologiska tänk.
De kommer ju, som bekant, ha slängt ut ett par, tre miljarder på spelarköp innan sommaren är över. Och de får skit för det nästan överallt. Vad ingen tänkt på är ju att de samtidigti sett till att se över de små utgifterna och låta lien gå här och var. Ta det här med C-Ron. Unge herr Ronaldo kunde förstås inte komma och sno Raúls nummer sju hur som helst, utan fick välja ett annat nummer istället.
Och ni kan skälla på de där tre miljarderna bäst ni vill – vore ni som jag så hade ni istället hyllat Real Madrid för att de gett Ronaldo nummer nio, enbart för att han ska kunna ärva den gamle Ronaldos matchtröjor
UPDATE: On a more serious note: Nu har Real Madrid släppt siffrorna för tröjförsäljningen. C-Ron sålde, på en dag, 3000 tröjor à 85 euro. Nästan tre miljoner kronor. Nästan en veckolön.
/Simon Bank
En vacker vän sms:ar från poolside i LA, CA, USA. Han sitter och ser Zinedine Zidane bada med barnen, leka, glittra, med OM-keps på huvudet. Solen tittar på Zizou och solen känner då och då små styng av avund.
Och vad känner då inte en enkel man med en medioker måndag bakom sig?
Jaja. Vi gör så gott vi kan. Strävar. Slåss. Pallar upp vår egen lilla catwalk här på internet och skickar ut Fotbollseuropa på den. Vi har snuddat vid fotbollsmodet förut, men nu när allvaret närmar sig kan det väl vara på sin plats med en lite flådigare visning?
Som vanligt puffar vi gärna för www.footballshirtculture.com som har koll på sina dräktsaker. Och så ger vi oss in på höstens smaker och nyanser, med modebloggens alla utropstecken!!!
Real Madrid:
Ja, det var alltså det här C-Ron bar igår, när 80 000 sa hej och välkommen på Bernabéu.
Just Bernabéu har sin egen lilla plats på dräkten, en nästan omärklig liten sköld till vänster på bröstet. Kragen är lite retro-stuk. Jag är inte helt såld på den.
Barcelona:
Jamen sådär ska den ju se ut. hade väldigt svårt för deras tudelade i fjol. Blå, röd, gul. Catalanismo!!!
Atletico Madrid:
Helt okej utfört Nike-jobb. Men framför allt så är ju det svarta bortastället TO DIE FOR!!!
Manchester United:
Jo, det här med nostalgi är fint. Hylla historien. Lyfta gamla hjältar. Men det här, ett slags påminnelse om designen från cupvinsten 1909, fungerar ju ingenstans. Ja, och sen ska väl sponsorn bytas ut, allt efter finanskrisens svängningar.
Tottenham Hotspur FC:
Spurs ska ju sponsras av Holsten, så det blir ordning på magen. Mansion gör det till en väldigt svår uppgift att fixa en estetisk tröja. Och Puma misslyckas. Om designen redan är rörig så puttas den över kanten med allt det där gula. Bättre tur med andra- och tredjestället.
Everton:
…fast man kan ju alltid trösta sig med att Everton har det värre. Le Coq Sportif har bestämt sig för att förstöra hela deras säsong. Okej för att Gosling, Rodwell och ett par till är smågrabbar – men en haklapp?!
Arsenal:
Nej, jag har inte sett förstastället än. Och ja, jag gillar ju själva utseendet på dräkten – men jag stör mig lite på det tydligt amerikanska draget över hela designen. Det roligaste med Arsenal – och jag antar att det fortfarande är så – är att det alltid är lagkaptenen som bestämmer om laget ska bära kortärmat eller långärmat.
Lazio:
Oerhört vacker färg, ju, men Puma har fått för sig något med den där halslösningen – Sporting har något liknande – och jag gillar det inte alls.
Milan:
I en så ren dräkt är det ju de små sakerna som gör det. Den vita kragen! Håll med om att det funkar!
Roma:
Inget nytt under solen. Otroliga förutsättningar, med Kappa och färgerna – men visst förstör reklamen rätt mycket?
Juve:
A-dräkten är inte släppt än, men den ser ut så här enligt branschens skvallerbyttor. Och det är väl inte så mycket att säga om?
Inter:
Samma som med Juventus: Bara en läckt, obekräftad version. Väldigt stilren, väldigt enkel, väldigt elegant.
FC Köpenhamn:
Tog med bilden mest för att ni skulle få se hur allsvenskans utflyttade smågrabbar ser ut nu för tiden.
FEM dräkter ger FCK ut i år. F-E-M. Mikael Antonssons vita är den de kör i ligan, Thomas Kristensen bär den svarta b-dräkten. I Europaspelet kör de samma variant, men med tre olika dräkter. Cesar Santin bär den vita förstadräkten.
Werder Bremen:
Nike tar över från Kappa, och även om det är lite pyjamasvarning över försöket så gillar jag tydligheten i färgerna. Och den orange tredjedräkten är underbar.
Bayern:
Åter till rötterna. Rött. Enkelt. Adidas. Det gjorde de rätt i.
Wolfsburg:
Mästarna har bytt, från Nike till Adidas. Och den här är till och med snäppet bättre än fjolårets.
Bordeaux:
Bordeaux försvarar titeln i en småtråkig dräkt. Visst?
Lyon:
OL kör på Umbro, och en enkel, rak variant. Fin. Men det mest spännande är förstås spelaren som de hade hoppats skulle sälja tröjorna.
Monaco:
Årets bästa av Puma. Monaco kör sin F1-estetik och jag är väldigt förtjust i den.
Marseille:
Å herregud. Förstastället kan man väl leva med – de ska dessutom ha en fin liten jubileumssköld för att fira 110 år – men andrastället?! 1987 ringde och ville ha sina schackrutor tillbaka.
PSG:
Lite samma jänkarstuk som arsenals vita. men jag gillar färgerna och skärningen.
Trabzonspor:
Svårt att misslyckas med de färgerna. Nike gör det inte heller, utan satsar enkelt och rakt.
Galatasaray:
Samma färger som Roma, men lite modigare och mycket bättre.
Så. Det var det hela för den här gången. Modellerna svassar av catwalken, vi sippar på vårt bubbel och viftar avmätt med vänsterhanden, medan vi förbannar vår otur att inget läckt ut om Besiktas nya kollektion.
Men den släpps ju i slutet av juli. Vi får tåla oss, hörni.
/Simon Bank
Långpromenad, sen frukost på Östermalm, hallonsmoothie, fönstershopping på NK – och just som jag vara alldeles på väg att förvandlas till Ebba von Sydow, just som jag trodde att jag var ute, they pull me back in.
– Simon! En minut, bara!
Tunnelbaneföraren hade viktiga saker att snacka om, så vagnen fick stå kvar ett par sekunder (det är jag som orsakat förseningar på gröna linjen idag, ingen annan). Det var väl värt tiden. Förarens brorson har just blivit proffs i Genclerbirligi, och om nån vill snacka Sinan Ayranci är jag aldrig den som är den.
Laul här i huset avslöjade det häromdagen, att en av Turkiets främsta plantskolor skrivit ett långkontrakt (3+1 år om jag förstått saken rätt) med en 19-åring som inte ens är ordinarie i Brommapojkarna.
Det finns fem skäl till att de valt honom. Det första är att affären blev billig, Sinan hade bara ett halvår kvar på kontraktet med BP. Det andra är att det är en väldigt spännande typ, en stor targetspelare med bra teknik, som det inte finns särskilt många av vare sig i Süperlig eller i Genclerbirligi. Det tredje är att han har delat medborgarskap och alltså inte belastar utlänningskvoten. Den fjärde är att turkiska klubbar gillar att leta upp turkiska talanger som fostrats i västeuropeiska klubbar.
Det femte skälet?
Tja, att det finns spännande föregångare när det gäller långa svenskar med invandrabakgrund och kvicka fötter. Det är därför som turkiska tidningar presenterar Genclers nyförvärv med epitetet ”Nye Zlatan”.
Så känn ingen press, Sinan.
Det i särklass roligaste med att läsa de turkiska tidningarnas skriverier om Gencler är annars översättningarna. Min turkiska är inte vad den varit, så jag kör google-translate för hela slanten, och ”Genclerbirligi” översätts glatt med… ”Bolton”. Jag vet inte vad som är mest oroande – att jag gått på kinakrogar som använt googletranslate för att skriva ut sina menyer, eller att jag verkligen tycker att sånt (BOLTON! HAHA!) är roligt.
Gencler är annars en rätt intressant klubb. De hade en sopig säsong senast, men är kända för att vara duktiga på att utbilda unga spelare (den senaste spetsprodukten är Gökhan Gönül som nu är i Fener). På den mer kuriösa sidan kan vi konstatera att de spelar i den största ”europeiska” stad (Ankara) som aldrig haft ett lag i Champions League, att de har en fetisch för australienska spelare, att Thomas Doll just tagit över spakarna, att Fredrik Risp utsågs till lagets bäste spelare häromåret, att de har en kritiserad president som trots allt hängt kvar i 30 år, att de desperat kämpade med att få ordning på Christian Järdlers frisyr och att de 1996 slog ut Galatasaray ur cupen på straffar med siffrorna 17–16 (alla straffar utom en gick i mål).
Hur som helst. Det ska bli mycket spännande att följa Sinan Ayranci i Turkiet. Han och Erkan Zengin.
•••
•••
Breaking news från Turkiet (ja, utöver det här då), om vi nu ska hänga kvar där en sekund till, är annars att Galatsaray till slut fått nog av Lincoln och sparkar ut honom. Jag var oerhört förtjust i den lille brassekreatören (och hans frisparkar) när han kom till Istanbul, jag såg hans debut för Cimbom och han var fantastisk – men han är också en av de där unga spelarna som inte förstår att det krävs en motprestation för att de där miljonerna ska rulla in på bankkontot månad in och månad ut.
Han har alltså inte kommit tillbaka efter semestern. Tänk om alla brasilianska spelare skulle bära sig åt på det vise… äh, glöm det förresten.
/Simon Bank
Han fick aldrig vinna.
Vi kan klaga på vårt supporterskaps otacksamhet, vi kan skrika oss hesa över att vi följt ett lag i trettio år, att vi lagt si och så mycket pengar på resor och biljetter och den ena eller andra matchtröjan utan att få särskilt mycket tillbaka, mer än ett och annat långskott av Nayim eller så.
Men Robert Louis-Dreyfus investerade två miljarder och lite till i Olympique de Marseille över ett tidsspann på tretton år.
Och han fick aldrig vinna.
Robert Louis-Dreyfus dog idag, 63 år gammal. Nyheten har precis exploderat i Frankrike, och även om RLD varit sjuk i leukemi i bra många år så är det just en explosion.
Han var ju så levande, så länge. Han har varit med och styrt klubben i ytterligare en ny riktning (han har omsatt sju presidenter, inklusive sig själv, på tretton år) och så sent som i vintras gick han ut och ställde stenhårda krav på sin klubb, och hotade både Gerets och Pape Diouf med hårda följder om de inte blev minst tvåa i ligan. OM blev tvåa, och det känns väl just nu som att de gärna hade kunnat få vinna, för sin ägares skull. Nu blev han en vinnare med Standard Liège, men den klubben har aldrig legat honom lika nära.
RLD var förstås ingen snäll gosse. Miljardärer är sällan det. OM har genom åren dribblat med sin ekonomi, och RLD har själv dragits med i fallen emellanåt – men ingen i världen kan ifrågasätta hans kärlek till klubben.
Marseille blir lite tystare idag, lite lugnare. Lite tråkigare.
/Simon Bank
Högtidsdag i Sverige, en gammal vän kommer hem igen och vi kallar den för allsvensken (det här är en blogg, vi rimmar sämre än Eminem).
På väg till Hammarby–Trelleborg, med mer sug än vad som borde vara lämpligt. Det finns ju så mycket att ta reda på, och jag snuddade vid kanske hälften i dagens tidning.
Hammarby kommer att spela utan Charlie Davies, som har minst tre skäl att inte möta Trelleborg. Det ena är att han är på väg bort, det andra är att han är hemma, det tredje är att han är avstängd.
Eftersom det nu råkar vara den fjärde juli, Independence Day och allt, så tycker jag att det är på sin plats att vi stannar lite vid Charlie och USA ändå. Han har ju haft en fascinerande utveckling i Sverige, lärt sig att tänka fotboll och använda sina fötter till annat än att springa väldigt, väldigt fort.
I natt firar han nationaldag med att spela premiär i Gold Cup, de nordamerikanska mästerskapen. Halva truppen från Confed-succén har lämnat in, men Charlie är kvar – och amerikansk fotboll soccer har ett järn att smida medan det är varmt.
Matchen, mot Grenada, går på Qwest Field, hemma hos Fredrik Ljungberg i Seattle.
Lite Davies-snack ur Seattle Times:
– Om vi kan fortsätta spela bra och utvecklas som lag tror jag att många fler kommer att följa oss och verkligen stötta oss.
– Det (Confed) var fantastiskt. Stämningen var otrolig. De behandlade oss förstklassigt och allt vi gjorde jag oss rätt bra förväntningar inför VM 2010.
– Alla känner att vi måste fortsätta, många av de här killarna vill visa vad de kan.
Run, Charlie, Run.
Och apropå inget mer än Ljungberg och Seattle är det lite otäckt att läsa att Sounders inspirerats av Premier League på alldeles fel sätt. På andra gången på ett par månader har en av Ljungbergs lagkamrater anklagats för sexuella övergrepp.
Fredy Montero friades i april (utredningen lades ner på grund av brist på bevis), nu är det anfallaren Nate Jaqua som anklagas för ett övergrepp 2007. Den drabbade kvinnan stämmer spelaren, klubben och ligan på totalt tio miljoner dollar.
Just stämningen mot klubb och liga är intressant. Kvinnan hänvisar till att hon förmåtts lita på Jaqua just eftersom han var en känd fotbollsspelare. Man kan tycka att det är ett tecken på den sjuka amerikanska stämnings-skadestånds-traditionen, men efter ett tankevarv till är det ju inte så förbannat dumt. Engelsk fotboll, för att ta ett exempel, bygger upp spelare till ikoner – utan att ta särskilt mycket ansvar för att de samtidigt blir hela, sunda människor.
Mest är det en filosofisk tanke, knappast praktisk. Jag ska försöka följa fallet och se var det blir av till slut.
/Simon Bank
Jag har genomskådat bluffen.
Det världsomspännande fotbollskonglomeratet fungerar precis som min knarklangare på hörnet (alltså, min hypotetiske knarklangare på hörnet). De ger oss en massa fotboll, och när vi väl skapat ett beroende stänger de av kranen.
Så får de oss att gå in i en ny säsong, redo att betala precis vad som helst. Dirty tricks.
(Jojo, jag halvsåg HIF igår, men det var väl inte så hemskt mycket att se va?)
Imorgon drar allsvenskan igång, men till dess är vi alltså utlämnade åt spekulationer, mer spekulationer och uteblivna spekulationer från Harry Redknapps håll (VAKNA, HARRY!).
Jag har, så här innan min fredagskväll sparkar arbetslusten ur mig, inte särskilt mycket nytt att rapportera. Men om det är fest någonstans så är det ju vår skyldighet att meddela det.
Och vi vet inte vad som är konstigast.
1. Att Ankaragücü, trettonde i Superlig i år, bara behövt en vecka på sig för att gå från en klubb med så besvärad ekonomi att man inte kunnat betala ut lönerna till brasse/argentinare-duon Santos/Iglesias till en klubb som kan köpa loss en engelsk anfallsstjärna?
2. Eller att anfallsstjärnan heter Darius Vassell.
Äh, vi löser den frågan med att konstatera att det roligaste av allt var att se att Vassell har en del att lära till och med Tobias Linderoth när det handlar om välkomstfester.
Heja Ankaragücü. Eller nåt.
/Simon Bank