Kanske är det för att Simon rubriksatte ett inlägg häromdagen med en Jayhawks-referens – den enda konsert vi båda två gått på, oberoende av varandra, var Jayhawks på Nalen för några år sedan – men hastigt har vi nått en ny nivå av samförstånd här i bloggen.

I dagens tidning tar vi därför gemensamt ut U21-EM:s All Star Team, faktiskt utan några som helst svårigheter att komma överens.

Vi kände visserligen att det borde vara med några fler spelare från finallagen, men kunde inte hitta några. Vi tyckte inte att Ola Toivonen var direkt självskriven, men kom inte på ett enda namn som på allvar kunde utmana. Vi funderade på om fyra svenskar inte var någon för mycket, men kom fram till att nä, det var det minsann inte alls.

What you say? Är vi rätt på det?

Målvakt
Manuel Neuer, Tyskland
Vi visste att Manu Neuer var väldigt stabil, och i semifinalen fick vi nu lära oss att han även är en inspirerad improvisationsmålvakt. Halvvolleyräddningen på Balotellis frispark på stopptid är det största tyska ögonblicket i turneringen. 

Högerback
Andreas Beck, Tyskland
Inte så mycket för det avgörande semifinalmålet, utan mer för det outtröttliga bombandet upp och ner för högerkanten turneringen igenom. Lika bra offensivt som defensivt. Kommer att vara det tyska a-landslagets högerback i ett årtionde. 

Mittback
Micah Richards, England
Lika virrig som alla andra under Sveriges galna 15-minutersupphämtning, men det är å andra sidan enda gången i turneringen som det här fysiska fenomenet varit möjlig att passera. Kan ensam bära upp ett helt försvar. 

Mittback
Benedikt Höwedes, Tyskland
Född blott 200 meter ifrån den tyske försvarsgeneralen Christoph Metzelders uppväxthus. Den nye Metzelder, alltså?! Nej, ledarfiguren Höwedes har förutsättningarna att bli en större mittback än föregångaren någonsin blev. 

Vänsterback
Domenico Criscito, Italien
Den gamla skolans vänsterbackar var fysiska, iskalla, defensiva. Den nya skolans är konstruktiva kantkvicksilver. I EM bevisade Criscito i match efter match att det går att vara både och. 

Högermittfältare:
Rasmus Elm, Sverige.
Kom in från A-landslaget och visade precis hur stor skillnaden kan vara mellan dem som är och de som kan bli. Blandar en total pålitlighet med momentan briljans, och är den perfekta syntesen mellan gammalt och nytt i svensk fotboll. 

Innermittfältare:
Gustav Svensson, Sverige.
Kom som en blåvit mittfältsmanglare, men växte för varje match med det spelansvar han fick. Täckte oerhört mycket mark defensivt, men fördelade också boll och skötte uppspel på ett större och oändligt mycket mer lovande sätt. 

Vänstermittfältare
James Milner, England
Har missat två viktiga straffar, och är ändå given i det här laget. Det säger en hel del om hur klokt, förståndigt och kreativt som Milner agerat i alla andra situationer. Englands anfallsspel har ofta varit i stort sett beroende av honom. 

Högeranfallare
Sebastian Giovinco, Italien.
EM:s minste spelare var en av få som verkligen backade upp sin hajp. Trixade runt med sina pigga fötter, men behärskade också det större spelet – och visade Sverige exakt hur mycket en fin fot betyder i inläggsspelet. 

Center:
Ola Toivonen, Sverige.
I en turnering där de stora ”niorna” var rätt misslyckade spelmässig växte han för varje match som gick, i takt med att kombinationsspelet med Berg varvade igång. Lär sluta tvåa i skytteligan. 

Vänsteranfallare:
Marcus Berg, Sverige.
Inte så mycket att snacka om, va? Gick in i EM som en lovande striker från Groningen, men visade att han behärskar ett mycket bredare spektrum än så. Turneringens bäste spelare, utan tvekan.

Så. Nu ska jag ta och fundera på om det är värt att börja bry sig om Confederation’s Cup.

/Erik Niva

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.

Av alla första meningar som skrivits i alla romaner på svenska språket så tror jag att det är den allra bästa. Jag tycker om när Arne Sand börjar sin Väderkvarnarna med ”Låt en konstkritiker heta Donald Johansson” också, men inte lika mycket.

Det var Willy Kyrklund som skrev om människolivet, i Mästaren Ma som kom ut 1952.

Och det här inlägget handlar inte ett dugg om fotboll, bara om Willy Kyrklund eftersom han dog idag och eftersom jag är väldigt ledsen över det. Genuint och på allvar, mycket mer än jag trodde.  Jag refererade till honom i en krönika för en vecka sedan, i en text om hur vi ser på moral.

Det finns ingen som skrivit om moral som Kyrklund gjort, och det finns ingen som skrivit så fjäderlätt blytungt om religionen eller kärleken som han gjort.

Jag tror inte att han skrivit något om idrott, även om han snuddade vid den i Om Godheten, när han diskuterar (med bland andra Gud) vad som är rätt och fel:

Vad som är en god sak bestäms av det personliga tycket. En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas, till exempel kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch.

Willy blev 88 år, trots att han rökte flitigt i nästan 50 år. Han bodde i Uppsala (”Helst hade jag velat bo i ett hus, med öknen åt en hållet och havet åt det andra. Nu lär det inte vara möjligt, så då kan jag lika gärna bo här, i Uppsala”) och Jag har inget annat skäl att berätta om det här än att jag tycker att man levt ett fattigare liv om man inte tagit sig tid att läsa honom (Solange, Om Godheten, Mästaren Ma, den vidunderliga Polyfem förvandlad).

Så läs.

Och om ni inte läser, så kan jag – som ett ursäktande led in i något som handlar om fotboll och varför vi är fanatiska supportrar – fritt ur huvudet citera Willy Kyrklunds förklaring till varför han egentligen började röka någon gång i 40-årsåldern. Han berättade om det i en SVT-dokumentär, där de följde honom till hans barndoms Karelen. Reportern frågade om hur det kom sig, om det inte var en märklig sak att börja med i den åldern.
–  När man börjar komma upp i di där åldrarna så börjar det bli allt svårare att få sina behov tillfredsställda, sa  Willy.
– Så då har man två alternativ. Antingen skaffar man sig ett behov som låter sig tillfredsställas – eller så går man och hänger sig.

Konstpaus. Willy drar ett bloss.

– Och här sitter jag nu… med min cigarett.

Och här sitter vi. Med våra fotbollslag.

/Simon Bank

Om inte om.

Jag har precis avslutat en krönika om en av de märkligaste, mäktigaste fotbollsmatcher jag sett från en läktare.

Vad har vi?
Liverpool–Milan, förstås.

Italien–Frankrike, förstås.

Danmark–Sverige, förstås.

Det var nog det.

Det hade ju gått att skriva en bok, eller två, om England–Sverige. Det blev till slut en text som mest handlade om känslan av att ha vunnit mer än man förlorat. Jag känner att jag kanske borde ha skrivit mer om Marcus Berg, som var den här matchens i särklass bäste spelare.

När ingen annan längre orkade/kunde springa svävade han runt på sitt eget Göteborgsvarv. Det var en sekvens efter 98 minuter när han för fram bollen själv, tar ett hyfsat avslut – och sedan spurtar trettio meter hemåt för att försvara. När han stoppat kontringen ställde han sig och stretchade.

Marcus Berg är från Torsby.
Han är också den förste spelare som snuddat vid ett môcke, môcke, môcke, môcke bra på Svennis-skalan.

Kanske fattades det ett straffmål.

Môcke bra:

Ola Toivonen – Fabrice Muamba.

Môcke, môcke bra:

Gustav Svensson – Micah Richards.

Môcke, môcke, môcke bra:

Marcus Berg – James Milner.

När det väl blev straffar tittade jag mest på Psycho. Stuart Pearce är, som ni vet, besatt av straffavgöranden. Han har rankat sina skyttar från ett till 23, låtit dem träna straffar i två år, kartlagt alla motståndare. Jörgen Lennartsson är mer inne på att man inte riktigt kan träna straffar, och jag håller med honom till en viss gräns. Det ÄR en jävla skillnad på att slå straffar på träning med polarna och att göra det i skarpt läge. Samtidigt störs jag av att höra att de svenska kaptenerna lagt över en del av ansvaret på spelarna själva. Inför straffavgöranden ska en tränare visa för spelarna att det är han, bara han, som tar ansvaret för missar och mål.

Men Sverige förlorade inte på det.

Sverige var ett bättre lag än England över 90 och 120 minuter, de var det även i stora delar av första halvlek – men bjuder man på tre hörnmål ska det mycket till för att vinna matcher.

Hur som helst. Straffarna. Psycho.

Två år efter den hysteriska strafforgien mellan England och Holland i en annan semifinal (11–12), och nitton år efter Pearces eget stora strafftrauma slog Marcus Berg en exakt kopia (just efter att Millie Milner härmat Beckham 2004) av den straffen.
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 1990 (1.35 in på klippet)
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 2009. (8 sekunder in på klippet)

Jag vet inte om man kunde se det i tv, men Psycho firade inte då, och han firade inte sen. Dels för att han inte tyckte att en finalplats är ett slutmål som ska firas, dels av ett helt annat, personligt skäl.
– Jag är mycket respektfull mot dem som förlorat på straffar. Jag har gjort det själv, så jag vet hur det känns, sa han.

Pearce gjorde upp med straffspöket i dag. Igen. Möjligen var han också ett par centimeter ifrån att gambla bort sina sista, försvinnande små chanser att bli engelsk a-förbundskapten i fotboll. Med en halvtimma kvar började han coacha för finalen, han plockade ut Gabby Agbonlahor som trots allt hjälpte ett spelsvagt lag att hålla i bollen, och han plockade ut Mark Noble som trots allt var en av få konstruktiva krafter från mittfält och bakåt.

Om det hade rasat hela vägen hade Psycho haft en tuff dag på jobbet idag.

Nu är det vi istället, men vi tröstar oss med att det – alldeles utan fjantiga brösttoner om att U21-spelare är samma sak som A-spelare – ser ut som att vi räknat ut vår fotboll ett par veckor för tidigt.

Det har varit en glädje att få uppleva det.

/Simon Bank

Ni begriper vad det här var, va?

Ni inser vad ni just har sett?!

Istanbul. Det här var Istanbul.

Champions League-finalen 2005 mellan Liverpool och Milan är numera allmänt erkänd som den allra bästa fotbollsmatch som någonsin spelats, alla kategorier.

Ni har just sett en repris. En inverterad repris som inte riktigt räckte ända fram, okej, men lik förbannat en repris.

Visst, det här var ingen Champions League-final, det var inte ens någon a-landskamp – men det var en semifinal mot England i ett U21-EM på hemmaplan och det är jävlar i mig inte att förringa.

Och exakt hur ska jag kunna hitta förklaringen till det, om jag så finkammar precis hela mellanrummet som skiljer himmel från helvete? Hur ska det någonsin gå att begripa hur ett svenskt landslag inte bara kan bygga anfall som ett helt, halvt Soanien – och hur ska det överhuvudtaget kunna bli möjligt att förstå att vi plötsligt skickar ut ett gäng gultröjor på planen som har hela Europas största vinnarhuvuden?

Jag har ju försökt följa det här landslaget under tiden som det vuxit fram. Jag har hört Lennartsson och Söderberg berätta om sin filosofi, sina trygghetsövningar, sina grupputflykter och sitt harmonisökande. Räcker det för att förstå? Givetvis inte.

Det som har hänt under de här soliga västkustsveckorna är ett sånt där fenomen som vare sig går att förstå eller förklara, en sån där övernaturlig kraft som… ja, vafan – kärleken. En grupp har klickat på ett sätt som gör att den vuxit och vuxit och vuxit tills den över huvud taget går att stoppa.

Sverige gick inte att stoppa den här dagen heller. Sverige förlorade inte den här matchen.

Det var England – och friskusen Joe Hart – som till allra sist lyckades begrava sina värsta demoner.

Likafullt är vi fortfarande ett helt fotbollsfolk som fått en hel uppsättning nya hjältar. Under det sorgliga VM-kvalet har svensk fotboll varit på väg rätt ner i en ny istid – de här spelarna har ställt sig framför den med solkanonen redan innan inlandsisen hann börja lägga sig.

***

Jag har egentligen bara två negativa synpunkter, och jag kommer inte vara ensam om dem. Varför har vi inte lärt oss att försvara defensiva fasta – och var i hela helvetet var spelare som Toivonen och Harbuzi under straffläggningen? Stämmer det som det sägs – att de själva valt att inte slå – så borde någon ha sagt åt dem att det inte var ett alternativ.

***

Betyg?

Johan Dahlin ++
—
Mikael Lustig +++
Rasmus Bengtsson ++
Mattias Bjärsmyr +
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm +++
Gustav Svensson ++++
Andreas Landgren (45) +
Martin Olsson (45) +
—
Marcus Berg +++++
Ola Toivonen ++++

Avbytare: Labinot Harbuzi (45) +++, Guillermo Molins (45) +++.

***

Och målen? Jodå, målen.

Här har ni alla de – fenomenalt högkvalitativa – svenska spelmålen i ett svep. Straffarna återkommer vi till när vi hämtat oss lite.

Nu ska vi ha fram en finalmotståndare också. Ärligt talat känns det rätt mycket som att det kvittar vilket just nu.

/Erik Niva

Vi satt i en hotellbar i Göteborg, och Michael Jackson var död.

Andra får reda ut vad kungen av pop hade för betydelse – för popen, för medialiseringen, för vår generation. Här kan vi reda ut vad han betydde för vår lilla del av universum: fotbollen.

Det var, förstås, inte särskilt mycket, och det var först under hans senare, urspårade år som han upptäckte sporten.

Fullt i linje med det mer bisarra draget i hans liv och leverna så blev han 2002 hedersmedlem i Exeter Citys styrelse. Nära skedböjarvännen Uri Geller, apropå bisarra drag, tog med honom till St James Park och Michael höll ett tal inför storpublik.

Han pratade om Aids, han pratade om kärlek – och när han pratade om fotboll framstod han väl inte som något Die Hard City Fan, direkt. Men han försökte i alla fall.

Sin första kontakt med fotboll fick han annars genom Mohammed Al Fayed.
Chairman Mo tog med honom till Craven Cottage 1999, Michael fick se en match och träffa Fulham-spelarna och var mäkta imponerad efteråt.

– Jag visste inget om fotboll och jag har aldrig varit på en sporttillställning, så det var en stor upplevelse för mig. Jag är ett soccer fan nu, absolut. Jag är beroende. Det var så spännande och passionerat – supportrarna var som dem som är på mina konserter. De skrek och ropade och hejade på spelarna. I loved it. Jag ville hoppa upp och börja dansa, för jag är van att uppträda på scenen när jag hör den sortens oväsen. Fansen var fantastiska, även om de verkade förvånade att se mig. Jag tvivlar inte på att Fulham kommer att gå upp, de verkade vara ett väldigt bra lag med fantastisk laganda, sa Michael i en intervju med Piers Morgan.

I samma intervju berättade han att han funderade på att köpa en egen klubb, men det blev aldrig av. Vi kan i alla fall konstatera att Michael Jacksons främsta intryck kom från engelsk fotboll i de lägre divisionerna.

Annars var det alltid och naturligt så att fotbollen hade en närmare relation till Jacko än vad Jacko hade till fotbollen. Rio Ferdinand hade en inbjudan till showerna i London i sommar, och var som ett litet barn dan före julafton.

– Michael var min barndomshjälte. Jag brukade låtsas att jag var honom hela tiden. Att prata med honom i telefon, höra att han ville träffa mig – jag skakade efteråt, jag kunde inte tro att det var sant, har Rio sagt till kvalitetsbladet the Sun.

En generation sörjer. Michael Jackson kunde inte trixa tre, men en av de senaste kondoleanserna som strömmat in från Los Angeles kom från Karina LeBlanc, målvakt och lagkamrat med Marta i LA Sol.
Hon berättar att laget alltid brukar lyssna på Michael Jackson-låtar före matcherna.
Mest av allt lyssnade de på Man in the Mirror.

Av alla Jacksons låttitlar gissar jag att det är den som bäst sammanfattar hans liv och karriär.

/Simon Bank

Efter att England besegrat Spanien gjorde Stuart Pearce en poäng av att gå fram till Fabrice Muamba i omklädningsrummet. Inför alla de andra engelska landslagsspelarna betonade han:
– Det där var en lika bra insats som defensiv mittfältare som jag någonsin tidigare sett.

***

Jag porträtterar den engelska förbundskaptenen i tidningen idag, tar er med till bakgrunden som gjorde honom till ”Psycho”. Den här lilla historien fick inte plats, men den är extra betydelsefull, då den säger en hel del om både Stuart Pearce och Fabrice Muamba.

Pearce är ju en man formad i ett England som knappt ens längre finns. Han är uppfostrad av en pappa som jobbade 18-timmarsdagar, som smällde till om barnen var olydiga och som ansåg att det var varje engelsmans plikt att ställa sig till arméns förfogande.

En sådan bakgrund kan ta en människa i flera olika riktningar. Dennis Pearce – familjens storebror – blev först yrkesmilitär, sedan fascistoid missnöjespolitiker. I EU-valet häromveckan kandiderade han för BNP, Englands motsvarighet till Nationaldemokraterna.
– Vårt land är fullt. Det är dags att stänga dörren för immigranterna.

BNP har gjort en grej av att inte räkna mål gjorda av färgade engelska landslagsspelare.

***

När Fabrice Muamba var åtta år gammal så lämnade hans pappa familjen.
– Det fanns folk som letade efter honom.

Vid den här tiden bodde familjen Muamba hemma i sitt Kinshasa. Pappan Marcel var politiker i president Mobuto Sese Sokos regering, och hade hamnat i livsfara efter ett kuppfösök som återigen kastade Kongo in i inbördeskrig.
– Pappa var i stor fara, och visste att han kunde bli dödad. Han tog oss till sin bror Ilungas hus, för att det var säkrast för oss. Själv var han tvungen att fly landet, har Muamba sagt till The Guardian.

Tre år senare landade Fabrice Muamba på Heathrow. Äntligen hade hans pappa fått politisk asyl i England, och hans familj hade fått tillåtelse att följa efter honom.
– Det var den 6 december 1999, och jag hade aldrig upplevt en sådan kyla. Jag skakade av köld när jag gick av planet.

Fabrice Muamba var fylld av dubbla känslor. Glädje över att återförenas med sin far, sorg över att hans farbror Ilunga dödats i Kongo – och osäkerhet inför vad som väntade honom.
– Första dagen i min nya skola var jag väldigt förvirrad. Alla pratade så snabbt, och det var bara hemskt. Jag kunde inget annat än franska. Men fotbollen gav mig respekt. När det dök upp en boll var det jag som styrde och ställde. Alla frågade: ”Vem är den där ungen?”. Jag hade aldrig några problem i skolan efter det.

***

Jag känner själv ingen samhörighet med Stuart Pearces enorma patriotism, men det finns ändå en helt avgörande skillnad mellan honom och hans storebror. Stuart Pearce dömer människor efter vilka de är och vad de gör, snarare än var de är födda och vilken hudfärg de har.

För honom är en landsförrädare en sådan som Peterborough-födde David Bentley, en slyngel som sviker sitt landslag när det behöver honom. En sådan som Fabrice Muamba, som tar sig igenom helvetet på jorden för att en dag få dominera mot Spanien i den engelska landslagströjan? Good patriot. Made your country proud, son.

/Erik Niva

Jag visste väl att det fanns någon poäng i det här med att ha läsare.

Easthomer hörde av sig med ett påpekande att vi saknat skärpa i vårt Bulgarien-zoom det sista, och eftersom det här är en blogg som berömmer sig för sin östeuropeiska fetisch så får vi korrigera misstaget direkt.

Vi har dessutom en historia som innehåller allt som får oss att ticka igång.

Bulgarer? Check.
Målvakter? Check.
Maffia? Check.
Snabba bilar? Check.
Lite naket? Check.

Nikolaj Mihajlov, Twentes 21-åriga Liverpool-lån till målvakt (han ser ut som 43), sov sig tydligen igenom Stevie Gerrards taktikgenomgångar på Melwood. Annars hade han lärt sig att man INTE ska ha nåt att göra med hårdingar som har smeknamn som, låt säga, Pancake.

Mihailov har tidigare dejtat Nikoleta Lozanova, Bulgariens Playmate of the Year 2006. Ni får googla själva om ni är lagda åt det nyfikna hållet. Själv blev jag lätt generad när jag gjorde det. Särskilt andra gången.

Hur som helst. Det tog slut mellan Nikoleta och Nikolaj, och playmaten skaffade sig en ny plamate: Maffiabossen Georgij ”Huvudet” Stojlov.

Det är oklart om målvakts-Mihajlov hade någon koll på att Huvudet kallades Huvudet när han gick ut och jämförde sin nya tjej med sin gamla i en tidningsintervju.
– Om min nya tjej är en Ferrari är väl Nikoleta en trasig gammal östtysk Trabant, flinade Mihajlov.

Och, tja, han flinar inte längre.

Det första som hände var att han märkte att hans Ferrari (hans riktiga Ferrari alltså; bilen) badats i syra och skadats för ett belopp motsvarande 220 000 kronor. Det andra som hände var att han skaffade tre livvakter som nu bevakar honom dygnet runt.

Det känns som att det är på sin plats att önska målvakten lycka till. Med bilarna, banditerna, brudarna och allt.

•••
•••

USA slog Spanien.
Säger lite om Spanien, lite mer om USA – och ännu mer om Confed Cup.

Men det var ett fint bicycletaförsök av Charlie Davies, det var det.

•••
•••

Mitt i den galna säsongen kan det hända att vi missar detaljer som styr övergångar och transfersagor mer än vi tror.

Bland det mest basala: Skattesystemen.

Min portugisiska favoritfinanssajt redde nyligen ut det där, och jag har väntat på ett tillfälle att delge er siffrorna. Eftersom tillfällena kommit och gått utan att jag haft vett att ta tag i saken så slänger jag ut saken här och nu, apropå egentligen inget alls. Eller, vi kan säga att det är apropå Zlatan Ibrahimovic, för nöjes skull.

Fråga i korthet: Hur mycket tjänar en fotbollsstjärna?
Svar i korthet: Det beror på vilket land han bor i.

Skattesatserna skiljer sig nu så mycket att de är en reell faktor när fotbollsspelare värderar sina kontrakt. Futebolfinance har använt sig av exemplet Cristiano Ronaldo.

C-Ron drog in sina futtiga 7,5 miljoner euro, brutto, i United. Eftersom Spanien – sedan den fem år gamla ”Beckham-lagen”, som innebär skattelättnader för utländska arbetare – har en låg skattesats skulle samma summa i Spanien ge honom väldigt mycket netto-pengar.

Här är – som vi säger i kvällspressen – hela listan:
I Spanien (24%) ger 7,5 miljoner euro – 5,7 miljoner euro efter skatt.
I England (40% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,5 miljoner euro efter skatt.
I Portugal (42% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,35 miljoner euro efter skatt.
I Italien (43% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,275 miljoner euro efter skatt.
I Tyskland (45% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,125 miljoner euro efter skatt.
I Holland (52% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 3,6 miljoner euro efter skatt.

Vad vi ville ha sagt? Mest att vi är glada att det verkar som att C-Ron kommer att klara livhanken i år också.

/Simon Bank

Jaja. Innan ni scrollar er neråt för att läsa Erik Nivas genomgång av Englands styrkor och svagheter (plenty of both) så kan vi väl skära in med en kort rapport från svensklägret så här dagen efter.

Alla var glada, alla var hela, Marcus Bergs ansikte såg ut som en serbsignerad crossbana från Torsby och Martin Olsson fick prata väldigt mycket engelsk fotboll.

…och, tja, egentligen var väl det här mest ett sätt att få tala om att den svenska bänken är redo, nu när Wernbloom och Bajrami är borta.

Robin Söder, till exempel, ser hetare ut än på länge.

/Simon Bank

Semifinal, alltså.

England, alltså.

Vad är det egentligen vi har emot oss? Jo, det ska jag försöka tala om. Jag har sett alla de tre engelska gruppspelsmatcherna på plats, och fått en rätt bra bild av både lagets och de individuella spelarnas status.

Lagmässigt ser jag England som relativt komplett, men med ett stort problem som jag varnade för redan turneringen och som sedan bara blivit tydligare och tydligare. Det här är ett engelskt lag som vill spela bollen genom mittfältet – men som inte nödvändigtvis är tillräckligt bra för att klara av det.

Hade England haft tillgång till den skadade Tom Huddlestone hade de haft en fokuspunkt som behärskar både det korta och – framförallt – det långa passningsspelet. Nu har de Lee Catermole, Fabrice Muamba och Mark Noble, och när bollen rullas ut till dem finns det jättemöjligheter att pressa till sig bollen i hyperintressanta lägen.

Och även om inte vi erövrar bollen så är halva slaget vunnet bara vi stör de engelska mittfältarna tillräckligt mycket för att de ska släppa enkelt tillbaka till backlinjen. Då kommer den adresslösa långbollen – och även om Walcott, Agbonlahor och Milner är skickliga fotbollsspelare så är de inte några targetspelare som lyckas låsa fast den typen av uppspel.

Presspelet på mittfältet är nyckeln till matchen. Där har ni anledningen till varför det är så extra tråkigt att Pontus Wernbloom är avstängd, och att det inte kommer att bli Labinot Harbuzi inte kommer att ersätta honom.

Individuellt då? Jo, här har ni min bedömning av den engelska startelvan, utifrån betygskriterier som är ett egendomligt mischmasch av grundförmåga, dagsform och plats i spelmodellen.

Joe Hart (Birmingham City) ++++
Stabil målvaktsyp, som petade Andreas Isaksson, men i sin tur blev petad av Shay Given. Tror fortfarande att det här är Englands näste stormålvakt, och att Birmingham har gjort ett kap som säkrat upp rättigheterna till honom. Något yvigt spel med fötterna i turneringen.

—

Martin Crainie (Portsmouth) ++
En svaghet. Pearce gillar Crainie, men han är en mittbackstyp som förvisats ut på kanten. Ganska trög, ganska stabbig och utan offensivt ytterbacksspel. Har aldrig varit i närheten av att ta ordinarie plats i Portsmouth, och hade det inte varit för att Michael Mancienne gjort en så katastrofal turnering tror jag att Pearce hade föredragit honom.

Micah Richards (Man City) +++++
Den störste försvarstalang som brittisk fotboll fått fram sedan Rio Ferdinand. Fysiskt fenomen, med snabbhet, styrka och spänst. Har kastat bort den gångna säsongen med dålig attityd, men har sett nyfokuserad ut under den här turneringen. Stuart Pearce är bra för honom.

Nedum Onuoha (Man City) ++++
Ännu en Man City-spelare som haft Pearce som klubblagstränare. Påminner mycket om Richards, med skillnaden att han inte har riktigt samma vidunderliga atletfysik. Har däremot mer stabil attityd – och är mer bekväm med bollen.

Kieran Gibbs (Arsenal) +++
Ung Ashley Cole-kopia, som säkert kommer att bli a-landslagets näste vänsterback. Bekväm med bollen, bra passningsspelare och frejdig i offensiven. Har fortfarande en del att lära vad gäller försvarsspelets grunder.

—

Fabrice Muamba (Bolton) +++
Bollsamlaren på det defensiva mittfältet. Var katastrofal mot Finland, men fullständigt strålande mot Spanien. Spindellik Patrick Vieira-fysik ger ett bra tacklingsspel. Kan dock vara väldigt osäker med bollen om han får ont om tid.

Lee Cattermole (Wigan) ++
Energispelare som grät på planen när hans älskade Middlesbrough fick storstryk i hans debut. På bra dagar ser han ut som en dynamisk box-to-box-mittfältare utan direkt svagheter. På dåliga dagar ser han ut som en kortvuxen kille utan vare sig passningsspel, snabbhet eller skott. Kan eventuellt ersättas av Aston Villas Craig Gardner eller Evertons Jack Rodwell.

Mark Noble (West Ham) +++
Har samma egenskaper som Cattermole, utökat med ett lite större spel och register. En nyckelspelare för England, så till vida att det är han som måste dirigera det egna bollinnehavet. Ledartyp.

—

Theo Walcott (Arsenal) ++++
Blixtrade till mot Spanien, annars har ju inte Walcott bidragit med särskilt mycket alls så här långt. Ni kan killen. Hög högstanivå, låg lägstanivå. Har förmåga att göra tre mål borta mot Kroatien, men kan precis lika gärna neutraliseras till osynlighet.

Gabby Agbonlahor (Aston Villa) +++
Jag är fortfarande inte övertygad om att Agbonlahor bör spela som ensam centralforward, men nu är det i alla fall så han används. Inte alls kommit till sin rätt så här långt i EM, och trots sin styrka, sin målfarlighet och sin supersnabbhet har England sett ut som ett farligare lag då Agbonlahor ersatts av den mer självuppoffrande Fraizer Campbell.

James Milner (Aston Villa) +++++
”Du kan aldrig vinna något med ett lag fullt av James Milners”, sa Graeme Souness när han var manager för Newcastle. Det bevisar mest bara en sak – Souness är en dåre. Den gamle medeldistanslöparen Milner har varit Englands – och kanske hela turneringens – bäste spelare så här långt. Han har spelat allt mellan högerback och vänsterytter, och dominerat på alla platser. Hade England haft elva James Milners hade den här semifinalen inte ens behövt spelas.

/Erik Niva

Medan vakterna på Swedbank Arena Maison Madsen gör allt de kan för att komma på ett skäl att inte slänga ut oss ska jag göra mitt bästa för att lägga till ett par spår från en fantastisk kväll som varken fått plats i Erik Nivas lovtal här eller i min krönika till onsdagstidningen.

Jag trodde inte det här.

Jag trodde det inte när jag läste laguppställningarna, jag trodde det inte när jag satt och plöjde serbmatcher på video igår, jag trodde inte på det när Veljovic gjorde ett serbiskskt segertecken mot läktaren och resten av laget gjorde utfall mot den mäktiga serbiska klacken före avspark.

Fan vet om jag tror det än.

(och precis där tog vakternas lista över tänkbara skäl slut, jag fortsätter sen)

Okej. Tillbaka på hotellrummet i Helsingborg. Vad var det vi såg egentligen?

•En Emil Johansson, som gjorde allt det vi efterlyst – och gjorde det direkt. Efter fem minuter av matchen hade han redan varit uppe och slagit två (bra) inlägg.

•En serbisk klack ur balans, som ändå höll sig i 70 minuter innan den började sjunga att Kosovo är serbiskt. Ungefär samtidigt stod det klart bortom allt rimligt tvivel att Sverige hade vunnit matchen och…

•…då borde förstås Lennartsson plockat av Marcus Berg och Ola Toivonen.

– Vi tyckte inte matchen var avgjord, och de är viktiga för vårt spel, sa förbundskaptenen.

Jag kan förstå det på ett sätt, men på ett annat går det ju inte att tolka det som ett massivt underkännande av bänken. Jag menar, Sverige leder med 3–1, på hemmaplan, med 20 minuter kvar, mot nio man – och kaptenen tycker ändå att det skulle vara för riskabelt att sätta in, låt säga, Denni Avdic och Robin Söder.

•Lola var acceptabel, Kacar var en kämpe hela vägen in i mål. Annars var all serber usla i olika grad.

•Mattias Bjärsmyr var bra i spelet, men framför allt var han fenomenal i rollen som lagkapten. När serbiska klacken vräkte saker över Johan Dahlin var Bjärs direkt framme hos Lola, kaptenen i Serbien, för att tala om för honom att han borde lösa det. Varje gång det hettade till fanns han på plats, snyggt och lugnt och med rak rygg.

•…vilket leder oss in på Wernbloom. Han borde såklart inte tagit den där varningen. Någon borde rusat dit, för det var en hotfull situation, men det var inte Wernblooms jobb. Men det är nu en gång den sortens spelare han är. Om man tar bort engagemanget och passionen ur Wernbloom – vad är han då?

En lång kille från Kungälv som kan trixa, är vad han är då.

•Toivonens bästa match hittills, by a mile. Förut har han och Berg gjort sitt, här förstärkte de varandra i varje situation. Och målet var förstås så rasande elegant som bara en Degerforspôjk kan vara elegant.

•Efter 38 minuter sköt Rasums Elm från 50 meter. Det var den sortens kväll, han kunde tycka att det var en bra, rimlig idé – och det kändes nästan bara logiskt.

•Emil Johansson, igen: Det var så rasande befriande att se spelare vars första blick hela tiden, i varje enskild situation, riktades framåt.

•Förut i veckan pratade vi om hur det här laget skulle kunna ta nästa steg. Svaret var förstås att alla de spelare som gjort halvdana insatser skulle kunna lyfta sig ett snäpp: Toivonen, Bajrami, Johansson. I går var alla de där tre bland planens bästa.

•…och hur mycket anfallsfotboll vi än pratar så – planens bäste var en dammsugare från Göteborg. Gustav Svensson var själva armen i den här svenska vågen. På kompetent defensiv bygger vi fortfarande den svenska fotbollens kyrka.

I evighet. Amen.

Efterlyser ni ödmjukhet och Englands-fokus så får ni tåla er ett par timmar. Nu ser jag kudden. Nu ser jag inte kudden längr…

/Simon Bank