Nöjda med det?

Det ska vi givetvis inte vara, för Sverige kan vinna EM. Nu är det liksom inget att tveka om och hymla med längre. Alla lag i den här turneringen har nu visat upp allt de har – och det har inte funnits någonting som någon annan har gjort som inte Sverige har gjort bättre.

Mitt i allt kaos var den första svenska halvleken den bästa som spelats i den här turneringen, tätt före Englands andra halva mot Spanien.

Nu blir det England i semifinal – fler tankar om det har ni när – och vi är ju inte favoriter i vare sig match eller turnering. Alla de andra semifinallagen har fortfarande mer namnkunniga spelare än oss – i synnerhet efter de gula korten på Wernbloom och Bajrami – men det finns inga andra med ett lika bra grundspel.

Och det finns inga andra som spelar en lika flytande anfallsfotboll.

Jag är nu ingen offensivfundamentalist, men det är ändå med en liten rysning som jag skriver de där raderna. Vi har ju längtat så – vissa av oss mer än andra – efter ett landslag som faktiskt kan besegra motståndare med deras egna bolltrillarvapen. Nu har vi det.

De serbiska spelarna kan garanterat fortfarande göra mer halsbrytande konster när de står och trixar på träning, men när nu motståndarna var på plats och presspelet var påkopplat – då var det serberna som såg slarviga och direkt klumpiga ut med bollen.

Funktionell teknik, kallas det, och kan vara alldeles förbaskat vackert att se när gultröjade spelare som Bajrami, Elm, Toivonen och Berg utnyttjar farten för att kombinera sig igenom.

Det känns som att det var länge sedan sist.

***

Allt det där andra då? Jo, det är ju något med kraftfält som kolliderar när ett Skandinavien-Sverige och ett Balkan-Serbien möts då allt står på sin spets. Det blir tufft, stökigt, kaotiskt.

Det är klart att det inte är sådär jättesnyggt att se vissa av satsningarna kommer när serberna bestämmer sig för att bråka istället för att spela, men samtidigt har jag svårt att få det till några direkt skandalscener. I mångt och mycket avgör ju den feldömda 2-0-straffen matchen, och på gott och ont så förblir Serbien ett lag som inte reagerar på det allra mest balanserade sättet på såna domslut.

***

Betygen då? Frågar ni mig:

Johan Dahlin ++
—
Mikael Lustig +++
Mattias Bjärsmyr ++++
Rasmus Bengtsson +++
Emil Johansson +++
—
Rasmus Elm +++
Gustav Svensson +++++
Pontus Wernbloom ++++
Emir Bajrami ++++
—
Marucs Berg +++++
Ola Toivonen ++++ 

Givetvis fem-snudd även på främst Bajrami, men trots allt måste omdömet dras ner av det gula kortet. Berg lufsade väl mest runt under den sista halvtimmen, men det hade han rätt till då han avgjort matchen under den första.

***

Äh vafan… Vi tar väl målen en vända till också?!

Det blev 1-0. Det blev 2-0. Och det blev 3-1.

Svensk fotboll har sett sämre kvällar.

/Erik Niva

Haha. Vi ska inte ta till överord här, då det helt enkelt inte behövs.

Det här var den bästa halvlek ett svenskt fotbollslag gjort sedan a-landslaget var nere på Parken och gjorde 3-1 på Danmark för drygt två år sedan.

Mål och misstag, blod och åska, domarmissar och småskandaler – mer går bara inte att begära. Fantastisk halvlek. Fenomenal halvlek.

Det är en sån här match som hade kunnat vända på fem minuter, men det röda serbiska kortet i slutminuten avgjorde definitivt matchen. Believe it.

Vi tar målen i repris så länge – sedan återkommer vi efter 90.

* 1-0. Marcus Berg drar in en direktvänster på Bajramis inspel.
* 2-0. Samme Bajrami fixar en straff till samme Berg. Inget misstag.
* 3-1. Slarv i serbförsvaret öppnar för en geometrichip av Ola Toivonen.

/Erik Niva 

Det är rätt sällan jag bryr mig om att hänga kvar i de mixade zonerna nuförtiden – det ger väldigt sällan någonting av värde för mig – men efter matchen mellan England och Tyskland igår gjorde jag ett undantag.

Jag ville snacka med Andreas Beck.

Det är en sak att Beck är det tyska a-landslagets näste högerback och att han vann Bundesliga med Stuttgart redan som 20-åring – jag ville snarare prata med honom om Alles ausser Fussball.

Så heter den kolumn om den tyska prestigetidningen Die Zeit publicerar varje tisdag – Allt utanför fotbollen – där antingen Beck eller Philipp Lahm eller Thomas Hitzlsperger får chansen att prata om vad som helst som intresserar dem, så länge det inte direkt har med fotboll att göra.

När Die Zeit gjorde sin introduktionsintervju med Beck så löd rubriken ”Nietzsche känner jag väl till”, men även om litteratur är hans största fritidsintresse så stannar inte hans världssyn i böckerna. De veckor som Beck haft ordet har han bland annat pratat om…
…faran med den Internet-generation han själv tillhör.
…sin relation till det Ryssland där han föddes.
…kärleken till sin Saab 900.

Det sistnämnda var givetvis en tacksam ingång för vårt snack, och än en gång upprepade Beck sin lätt sorgstrukna saknad till sin gamla trotjänare:
– Jag saknar verkligen min gamla Saab. Jag var tvungen att skrota den för några månader sedan, och jag har inte alls lärt mig att gilla min nya modell på samma sätt. Den har ingen karaktär. Min Saab byggdes i Sverige 1989 – innan GM – och hade mycket mer själ än de nya bilarna.
* Du gillar svenska bilar?
– Ja, jag har köpt en Volvo i present till mina föräldrar också. Och jag hoppas verkligen att Saab hittar en ny investerare, men jag har inte kunnat följa affärerna de senaste veckorna.

Vi pratade lite mer om Sverige – ”nästan alla svenskar verkar ha mycket i sina hjärnor, i sina sinnen – ja, förutom Pelle Nilsson då” – och om böcker. Just nu läser Beck en bok av den tyske finansinspiratören Bodo Schäfer, och det var först när han skulle förklara konceptet bakom den som gapet mellan hans halvknackiga engelska och min undermåliga tyska blev lite väl stort.

Men det var värt den där extra kvarten i mixed zone. Jag gillar ju fotbollsspelare som är människor – gärna tänkande människor – och kommer garanterat att följa Andreas Beck genom hela hans karriär.

***

En annan del av U21-EM och ett helt annat levnadsöde. För tio månader sedan stannade jag vid en skola i Fushë Kosovë, några mil utanför Kosovos huvudstad Pristina.

Salih Bajrami mötte upp. Det är Emir Bajramis farbror.

Ute i den stora världen är Fushë Kosovë känt för att Slobodan Milošević höll ett av sina allra mest krigshetsande tal, ett av de där anförandena som fick Jugoslavien att ramla hela vägen ner i kriget. För familjen Bajrami är det hemma.

I en trivsam enplansvilla här levde Emir Bajrami de fyra första åren av sitt liv, men när den politiska  situationen i Kosovo förvärrades alltmer under början av 1990-talet så skingrades familjen. En bror flydde till Tyskland. Avdulla Bajrami tog med sig sin fyraårige son och hamnade i Köping.

Salih Bajrami var äldst, och stannade därför kvar så länge han bara kunde för att se om huset och familjens gamla mamma – men när den serbiska milisen till sist tvingade bort dem så flydde han till Makedonien. När han väl vågade sig tillbaka så återvände han till ett annat hus än det han lämnet.
– Det var en katastrof. De hade bott här, serberna, tagit med sig allt som gick att bära och förstört resten. Hemskt. Vi vågade knappt ens gå in i huset igen.

Idag är familjehemmet återuppbyggt, nyrenoverat – och dekorerat av bilder och tidningsklipp på brorsonen som blivit professionell fotbollsspelare i ett annat land.

Inför den avgörande matchen ikväll har Emir Bajrami flera gånger upprepat att det inte är något särskilt för honom att möta just Serbien. Jag förstår ju att han säger så – och jag förvånas ofta av hur flyktingbarn från Balkan lyckas oväntat bra med att gå vidare från historiens fängsel – men jag tror rätt och slätt inte att det stämmer.

Oavsett vilket vågar jag i alla fall lova att det sitter en hel familj Bajrami nere i Fushë Kosovë och håller tummarna hårdare än de någonsin tidigare gjort för en fotbollsmatch.

/Erik Niva

Sverige–Serbien i fem punkter.

1. Glöm ”bara fixa oavgjort”.
Serbien slog sig till 0-0 mot Italien, stapplade sig till 0-0 mot Vitryssland – men de har en gigantisk kapacitetskapsel i laget som bara väntar på ett rätt val för att explodera och göra dem till det superlag de borde vara.
Jag skulle tro att det valet handlar om att ersätta skadade Djordjevic med en fysisk referenspunkt för anfallsspelet. Med en riktig center kan Milinkovic, Tosic eller till och med Sulejmani komma in i turneringen. Och då blir det åka av.

2. Sulejmani?
Jag valde honom som min skyttekung-to-be inför EM. Trots att han haft ett horribelt förstaår med Ajax efter 170-miljonersflytten från Heerenveen.
Nu verkar han ha burit med sig det (bristande) självförtroendet från Eredivisie till EM, och jag kände att jag behövde ventilera saken med en annan skyttekung som (förmodligen) snart lämnar en liten holländsk damm för en stor holländsk damm.
– Han är bra, på riktigt. Låg tyngdpunkt, kan gå åt två håll, gör mål på det mesta. Han var väldigt bra i Heerenveen, sa Marcus Berg.
In Berg I trust. Se upp för Sulejmani.

3. Olsson?!
Lennartsson/Söderberg har tagit ut samma elva igen. Laget har gjort bra insatser i två matcher, jag antar att de inte vill ställa till det, röra om för mycket.
Men jag håller inte med dem.
Gör man ett inhopp som det Martin Olsson gjorde mot Italien, med den energin och den närvaron, är man värd en plats i startelvan. Emil Johansson sköter sitt, han har gjort det godkänt, men inte ens när chansen fanns klev han framåt. Det kom inga inlägg därifrån, inga offensiva initiativ. Jag hade velat se den ändringen nu, inte för att den skulle förändra något stort i sättet Sverige spelar på mot Serbien – utan för att det vore rätt signal att ge truppen.

4. Balkan Bull.
Det pratas ofta om Serbien på ett sätt som får det att låta som om de vore ett bekymmerslöst tekniskt dribblarlag.
Det är, helt enkelt, inte sant.
Serbiens moderna framgångar har byggts på betongfundament. När de kvalade in till VM senast så var det inte några dribblers som ordnade det. Det var Fantastiska Fyran: Gavrancic, Krstajic, Vidic och Dragutinovic släppte in ett mål på tio matcher. Backar som Rajkovic och Ivanovic har plockats upp av Chelsea och Obradovic är nästa stora försvarshjälte som är på väg norrut till större klubbar.
Sverige gör bäst i att hålla tätt i kväll, för det blir inte lätt att göra mål.

5. My left foot.
Om ni missade den här lille tête à têten från dagens tidning så ger den en liten bild av en av den här kontinentens intressantaste 22-åringar.

Resten ni behöver veta ser ni här.

Jag pratade frisparksskytte med Johan Dahlin idag, och han hade inte hört något om Tosics vänsterfot. Lennartsson lovade att ämnet skulle tas upp under måndagskvällen. Det var nog en bra idé.
Här är förresten Tosics första mål för United (B).

Så, nu räknar vi bara ner.

/Simon Bank

En midsommarhelg senare.

Efter en midsommarhelg utan vare sig tv eller internet finns det ju behov av att få överblick, att summera. Vad har hänt på transfermarknaden? Och vad har inte hänt?

Som vanligt den här sommaren tycks ju det senare hittills överskugga det förstnämnda. Mycket spekulation, rätt lite substans. Summeringen gick rätt snabbt. Inte mycket har hänt, förutom att Michael Owen lyckats göra sig själv till ett ännu lite större åtlöje sedan sist.

Visst är det väl lite intressant att Ben Sahar har gått från Chelsea till Espanyol – och att Shunshuke Nakamura tycks ansluta till Estadio Cornellá-El Prat – men i en tid då väldigt lite faktiskt händer så ska vi ju tacka reklamgudarna för att vi har en Owen som kan göra stiltjen underhållande.

Och framförallt ska vi tacka de brittiska medieinformatörerna för att den där desperata pr-broschyren som Owens stab cirkulerar bland världens alla nu äntligen är tillgänglig i all sin tragikomiska prakt.

Jag är oerhört svag för framförallt det här uppslaget, där det som påstås vara Michael Owens ”brand values” preciseras. Det här är alltså de kärnvärden som den slocknade målgörarkometen påstås stå för år 2009:
Fit & Healthy. First Class. Succesful. Young. Dynamic. Commited. Sincere. Clean & Fresh. Good Looking. Global. Enthusiastic. Stylish. Devoted. Respected. Charismatic. Articulate. Technical. Instinctive. Aspirational. Cool. Resilient.

Det är så roligt att man nästan önskar att det vore en parodi. Första budordet är alltså ”Fit & Healthy”, och anspelar på en anfallare som varit kroniskt skadad i fyra säsonger. Det tredje är ”Succesful”, efter en säsong då Owen starkt bidragit till att spela Newcastle ur Premier League. Det fjärde är ”Young”, samma år som Owen fyller 30. And it just goes on.

Owens sommar är redan fotbollsvärldens mest pinsamma. Efter att Hull City var den enda klubb som deklarerat ett intresse kände han sig nu tvingad att gå ut till Sky Sports och påstå att det fanns ”ett stort intresse, från klubbar både i England och utomlands” nu i eftermiddags

Jag tror det när jag ser det, Mister Cool.

***

Hursom. Snart dags att traska mot Örjans Vall, där transferstoryn för kvällen handlar om huruvida tyske trollgubben Marko Marin har lyckats sura sig hela vägen till bänken över att hans övergång till Werder Bremen stoppats.

På ena sidan Nissan har jag Örjans Vall. På andra sidan har jag stadens bibliotek. Som Tim Sparv uttryckte det när han presenterade staden för brittiska journalister inför premiären:
– The football people want another stadium for a number of years but they are not getting it. They are spending money on libraries and rubbish things like that.

/Erik Niva

I veckan sålde ungerska staten ut hela MAV Debreceni Jármüjavító, fraktdelen inom järnvägen, till Rumänien.

Det finns två skäl att notera det.

Det ena är att det på sikt lär vara en tuff smäll för arbetarna i den stad av Ungern som mest präglats av järnvägsarbetare.
Det andra är att järnvägens lag heter Debrecen och ska möta Kalmar FF om en kvalplats till Champions League.

Debrecen? Igen?
Japp.
Och först av allt kan vi förstås konstatera att Kalmar fick en match utan garantier, och att de kunnat komma mycket lättare undan än så här. Elfsborg klämde sig förbi Debrecen för två år sen – 1–0 borta, 0–0 hemma – och om ungersk fotboll blivit sämre sen dess så har Debrecen blivit bättre.

De har i och för sig sålt av mittfältsstjärnan Balazs Dzsudzsak till PSV (han har gjort bra ifrån sig där), men Gergery Rudolf har slagit igenom som ungerska ligans största anfallashopp och är den ende inhemske spelaren som regelbundet spelar i landslaget. De har en bra åldersstruktur och en fin målvakt i montenegrinen Poleksic.

Mer? Tja, fyra ligatitlar på fem år gör att vi kan slå fast att ungersk fotbolls maktcentra för första gången flyttat utanför Budapest. Det är också den sortens dominans som gör att en klubb kan börja bygga med längre perspektiv och större mod.

Så vad vet vi om dem? På det rent bankochnivska Youtube-planet är det ju omöjligt att gå förbi det faktum att de i fjol lyckades få med sig ett av historiens mest spektakulära självmål i en cupmatch mot Fehervar, men om vi ska in och tassa i de mer Champions League-relaterade äventyren så har det sett ut så här:

2005: Krossade Hajduk Split med 8–0 totalt, åkte ur mot Manchester United (0–6).
2006: Ut direkt mot Rabotcniki (2–5).
2007: Ut mot Elfsborg.
2008: Slog Karaganda, åkte mot Young Boys (3–7).

2009 möter de Kalmar FF, och Nannes pojkar ska vara favoriter även om de kunde fått en mycket enklare lottning.

Fast något annat var förstås inte att vänta.

Etablissemanget ville ha det så.

/Simon Bank

Fin dag som inbäddad vid EM-fronten. Intervjuer är gjorda, presskonferenser besökta och texter ska skrivas.

Tills vidare kan vi dra den här debatten en vända till.

Jag är alltså övertygad om att det i mångt och mycket är en generationsklyfta vi har att göra med här. Att äldre, som vuxit upp med Stoke och Wolves som främsta influenser, tycker att fil,ningar/förstärkningar rimligen bör bestraffas medelst tjära, fjädrar, stegel och yxa – medan 80-talister i mycket högre grad tycker att filmningar/förstärkningar är en del av spelet, på samma sätt som andra små regeltöjningar (tröjdragningar, tjuvnyp).

I bloggfamiljen Bank/Niva är vi inte helt överens i grundfrågan. Det är välgörande, eftersom vi annars har en åsiktsgemenskap som vilar någonstans mellan 97 och 98 procent (de sista två procenten handlar om musik och bildkonst).

Innan jag går all in som Filmningarnas Förste Försvarare vill jag göra ett nytt inlägg, som gäller de systematiserade eller frapperande filmningarna. Där tycker jag att reglerna är för mesiga, precis som de förr var det mot fult spel.

En spelare som uppenbart går in för att skada, med sträckta dobbar och en sekund för sent kan stängas av i en månad eller två. Det tycker jag är helt rätt. Det strider mot spelets mest grundläggande överenskommelser om respekt för motståndare och kollegor.
Jag hade gärna sett en likadan regel för de allra vidrigaste filmningarna. När Rivaldo filmar bort Ünal i VM 2002 så att hela världen ser att han inte förstärker, utan ljuger. Eller när Gilardino dyker mot Celtic i Glasgow, trots att ingen spelare finns inom tre meter.
I regelboken finns bara utrymme för gult kort där. Jag hade gärna sett att den sortens våldsamt falska filmningar kunde ge ett rött kort.

Var skiljelinjen ligger?

Det vet vi. Vi vet exakt vad skillnaden mellan Wernblooms förstärkning och Rivaldos skådespeleri ligger. Det handlar, precis som med handsregeln, bara om att kunna formulera den skillnaden.

Take it away, i respektfull och demokratisk anda – vad tycker ni?

/Simon Bank

När Jörgen Lennartsson ska beskriva vad hans arbete går ut på så brukar han hålla fram sina handflator och väga luft i dem:

– Å ena sidan ska vi se till att utbilda spelare och förbereda dem för att bli a-landslagsspelare, säger han. Å andra sidan ska vinna fotbollsmatcher.

Någonstans tror jag att han är väldigt nöjd med vad han såg på Olympia på midsommarafton. Om han varit lagd åt det överpedagogiska hållet hade han kunnat slå ihop de där tomma händerna och säga att dagens match var en utbildning i… hur man vinner fotbollsmatcher.

Det var en fantastiskt underhållande match. Jag tycker verkligen det.

Italien visade att de fortfarande formar unga spelare som kan spela kollektivt försvarsspel bättre än några andra.
Sverige visade att vi nu har en generation fotbollsspelare som behärskar ett kortpassningsspel som faktiskt leder någonstans.
Sebastian Giovinco visade att Juventus inte är kloka om de ens funderar när Udinese vill byta till sig honom i den där D’Agostino-affären.
Marcus Berg visade i en halvlek att han är mycket mer än en sniper.
Rasmus Elm visade att han kan vara Rasmus Elm på den här nivån också.

I en halvtimma var det en komplex, rörlig match, med drag och motdrag. Giovinco flöt till vänster, till höger och som trequartista i ett 4-3-1-2, och han var farlig överallt. Sverige var vaket nog för att pressa honom med två-tre man så fort han fick bollen, och när de väl spelade så gjorde de det oftast med riktning och tanke.

Och efter den där halvtimman? Tja, då hade den vandrande vulkanen Mario Balotelli förändrat allt.

Han är bara arton år, man ska komma ihåg det. Han är fuoriclasse e bambino, som någon skrev. Överlägsen och bäbis, i samma fenomenala kropp. Målet är en tredjedel Giovincos, en tredjedel svagt försvarsspel (varför sälja sig mot en skottfint i ett läge där skottet har en minimal chans att gå in?) och en tredjedel ren jävla klasskompetens.

Utvisningen?
Det är klart att den är billig, det är klart att domaren (som var mycket svag) borde nöjt sig med en varning. Men det är lika klart att det är Balotellis eget fel.
Han hade armbågat tidigare, han hade gått in sent mot Micke Lustig, och han hade inget negativt handlingsutrymme kvar. Att då ge både en och två efterslängar är korkat på ett sätt som italienska spelare aldrig är korkade.

Wernbloom stod inte upp som en Håkan Mild. Han la sig som en mästerskapsribba under Linus Thörnblad.

I en sekund var Sverige fulare, skitigare och elakare än Italien. Resten av matchen stångade de sig blodiga mot ett Italien som hackade sönder tiden och krympte rymden. Sista 20 struntade Casiraghi helt i att tänka på anfallsspel, han plockade ut sin sista anfallare (Acquafresca) och satte in en tvåmeters mittback (Ranocchia) framför sina två mittbackar.

Vi har sett det här förut. I EM för fem år sen.

Trapattoni blev också ultradefensiv och försiktig. Han gav också upp anfallsspelet, han litade också på att hans lag skulle klara att hålla en ledning genom enbart försvar.

Trap tappade sin ledning och hånades för sin feghet efteråt.

Men om vi inte låter ett resultat stå i vägen för blicken? Då såg vi ett Sverige som faktiskt aldrig slutade spela, som aldrig trillade in i den där desperata a-landslagsvägen med osorterade lyror från backlinjen. Visst, de borde tryckt upp Wernbloom lite tidigare, möjligen kunde de låtit Bajrami fortsätta och satt in Martin Olsson som överlappande vänsterback istället – men det handlar om ändrade detaljer, inte om strategifel.

Vid dagens slut hade Sverige skaffat sig den sorts erfarenhet som gör valpar till vinnare.
Problemet var att Italien gjort den där läxan för längesen.

Och så Svennis-skalan, då:

Môcke bra:
Berg – Cigarini

Môcke, môcke bra:
Wernbloom – Consigli

Môcke, môcke, môcke bra:
Elm – Giovinco.

/Simon Bank

Två timmar och lite till före avspark: den stora frågan handlar om Mario Balotelli. Förstås. Det finns spelare som skulle vara i centrum även om de låg i en låda på havets botten, och Super-Mario är en sån.

Här läser ni mer om hans historia, vi vet fortfarande inte om det är en tragedi eller ett stort, varmt drama vi ser, för vi är mitt i det. Blir han en bortskämd tonårsmiljonär som aldrig lyckades få ihop sitt förflutna med sin framgång? Eller blir han det vackra exemplet på att ingen någonsin är predestinerad av sitt utanförskap?

Vi får se.

Balotelli är, precis som Zlatan Ibrahimovic här, aldrig bara sin egen berättelse. Han är dömd att alltid vara en symbol, mot eller med sin vilja. För en ny värld, en ny sorts spelare, en ny sorts individualism. Zlatan har till och från skrämt fram en viss sorts unken svensk rasism, Super-Mario står mitt i en mer öppen italiensk rasism.

Häromveckan, alldeles i slutet av den italienska säsongen när vi fortfarande pratade mycket om hur Balotelli blivit förnedrad av en idiotisk publik i Turin, fick Inters superstar besök av ett gäng Inter-supportrar. De hade tryckt upp en speciell t-shirt och nu ville de ge den till Super-Mario.

Han skrattade när han såg den, skakade supportrarnas händer och lovade att ta den på sig. På tröjan stod det tryckt, i versaler:

HELLRE SVART ÄN SVARTVIT.

Jag fastnade för episoden redan när jag läste om den, men det tog ett tag innan jag förstod varför den skavde i mig. Det var ju snällt gjort, ett humoristiskt sätt att ta udden av idioterna på Juve-läktaren. Men någonstans sa den där meningen också mer om rasismen än det var tänkt.

HELLRE SVART ÄN SVARTVIT.

Jag kände, instinktivt, att den där meningen på ett vis ställde upp på antagandet att det var två handikapp som rankades. Det är illa att vara svart, men det är inte lika illa som att vara juventino.

Alldeles nyss stötte jag på Mario Balotelli utanför Italiens spelarhotell. Han gick utan att halta, sa att han var okej och jag skulle gissa att han spelar från start mot Sverige.

Men i livet har han, en ung, svart italienare, fortfarande många motståndare som är mäktigare än Rasmus Bengtsson.

/Simon Bank

Erik Niva får reda ut fenomenet med ett totalt ointresserat Spanien, som fick oss att undra om framtiden ser ut precis som dåtiden, med ett ineffektivt, orörligt bollrullande La Furia Roja som inte brydde sig om så socialistiska fenomen som arbete och lojalt löpande.

Här tänker jag istället ge mig in i en diskussion om de gemensamma barn som svensk fotboll har med il calcio.

Jag skriver i midsommartidningen om hur Jörgen Lennartsson hängt med Franco Ferrari, mannen som basar över världens främsta tränarakademi, Coverciano, halvannan mil utanför Florens. Jag vill mena att det säger en del om en samsyn i Italien och Sverige på utbildning som något fullkomligt nödvändigt.

I Italien yttrar det sig i ett totalt intellektualiserat tränarskrå, som är det bästa i världen eftersom de tror att varje litet område är värt samma omsorg. Alla som någon gång besökt en god italiensk restaurang i, låt säga, Rom, eller en italiensk skräddare i, låt säga, Genoa, eller en chocolatier i, låt säga, Turin, vet hur en italienare ser på sitt hantverk.

Det är som Arsène Wenger sagt om japaners work ethic, att om något är värt att göra så är det värt att göra ordentligt. Oavsett om det handlar om att plocka upp en använd pappersservett i en hotellkorridor eller om att fatta avgörande regeringsbeslut.

I Sverige har man spottat på bildningstanken, på GIH och positivismen. I Italien omfamnar man den.

Hur som helst, där finns en länk mellan Lennartsson och Pierluigi Casiraghi.

Jag gillar det synsättet. Men jag kan också se att det har sina baksidor. En av dem är att spelare ställs under extrema kunskapskrav. Ni vet ju att ingen svensk spelare (om han inte råkar vara en extrem, extrem talang) går in i en svensk startelva innan han fyllt 23. Och det är precis likadant i Italien.

Man tror att fotboll kan förstås, att det är ett arbete som kräver sin utbildning och sin erfarenhet, att toppfotboll inte skiljer sig så mycket från att laga skorstenar på 180 meters höjd.

Man skickar inte upp en liten jävel som aldrig varit där förut.

Under säsongen som gick hade ganska exakt dubbelt så många unga (U21-kvalificerade) spanska spelare viktiga roller (spelade minst hälften av matcherna) i La Liga jämfört med hur många italienska talanger som hade samma roller i Serie A.

Jag frågade Casiraghi om det igår, och han hade en ganska tydlig bild både av hur det varit och hur det kommer att bli.

– Något har ändrats, sa han. Italiensk fotboll är inne i ett avgörande skede, särskilt med de svårigheter vi varit i. Jag tror att många stora klubbar kommer att lita på att unga spelare kan förändra situationen I år har Inter använt Santon, i fjol använde de Balotelli. Men de unga får inte samma chanser som i andra länder, hos oss ses en spelare som är 23, 24, 25 fortfarande som ung. Cassano är 27, men ses fortfarande som en ung spelare. Men jag tror att det är på väg att ändras.

Italien har hamnat efter, och vänder sig kanske till ungdomen för att hitta tillbaka, för att hitta vägen framåt. Tack vare Gasperini har de fått unga ledare som Criscito och Bocchetti, för att ta två exempel.

Och Sverige?

Vi har våra egna kriser, med ekonomi och publik. Och det har aldrig funnits så många, unga spelare i nyckelroller som det finns nu.

Inget ont som inte… och så vidare.

Och snart är det match, mellan den här turneringens två bäst utbildade lag. För en gångs skull känns det viktigt att båda på något sätt vinner.

/Simon Bank