Och vem fan hade kunnat tro att vi skulle få lära oss ordet vuvuzela den här veckan? Den sydafrikanska Confederations Cup-trumpeten är the talk of the town.

Vi hade till och med en helsida om saken i tidningen idag, där jag och ett knippe annat fotbollsfolk gnäller över hur störande det där skärande, ihållande ljudet är.

Och det är det ju verkligen.

Min personliga uppfattning är att jag inte gillar vare sig trumpeter, visslor eller tutejävlar på fotboll. Jag tycker att de låter jobbigt, och har dessutom känslan av att de som brölar på med dem är sånt här eventfolk som är för lata för att sjunga – eller inte kan texten till en enda fotbollssång – men ändå har fått för sig att de ska ”skapa atmosfär” och ”bidra till festen” när de går på årets enda fotbollsmatch.

Men vafan vet jag om Rustenburg?

Självaste Sepp Blatter har fått lov att uttala sig i vuvuzela-frågan, och han är värd att lyssna på (jag är lite orolig för mig själv, eftersom jag måste erkänna att Sepp Blatter allt oftare blivit värd att lyssna på):
– Det är ett lokalt ljud, och jag kan inte se hur det skulle vara möjligt att stoppa. Det här är Afrika. Det är inte Västeuropa. Det är ljud, energi, rytm, musik, dans, trummor. Vi får lov att anpassa oss lite.

Även om jag är instinktivt allergisk mot allt ”rytmen-i-blodet”-snack så har han en poäng. Men det som verkligen får mig att fundera om jag står på rätt sida i den här striden är en kommentar från Lennart Petersson, säkerhetsansvarig på Fotbollsförbundet, i vår tidning. Tydligen har SvFF nu förbjudit tutor:
– Vi sa nej av hänsyn till familjer och äldre på läktarna. Tutorna lät för högt och vi fick så mycket klagomål efter landskampen mot Frankrike förra året.

En gång för alla – en fotbollsarena ska vara en högljudd plats. Och även om jag personligen föredrar brittisk allsång eller latinskt torcidakaos så har ju såklart afrikanerna rät till att trumma igång ett helt jävla soundsystem, om det nu är det som får deras läktarbåt att flyta.

Det är de tysta, döda, sterila arenorna som är det värsta hotet.

Jag är fortfarande ideologisk motståndare till vuvuzelan – min misstanke är att det inte alls är någon särskilt integrerad del av sydafrikansk läktarkultur, utan bara en plastpryl som några krämare prackar på en eventpublik utanför arenorna – men jag börjar allt mer luta åt att jag trots allt hoppas att det inte blir något Fifa-förbud mot dem.

Tro mig när jag säger att man inte vill stå på Sue Watsons sida i kampen om fotbollsläktarna.

***

Appropå fotbollsläktare och appropå Svenska Fotbollförbundet – det här är rätt viktigt.

Det går att tycka mycket om stämningen på våra landskamper, men alla som har varit med ett tag vet att den har höjts något alldeles ofantligt de senaste fem åren. Under såväl 70- som 80- och 90-tal var det verkligen alldeles knäpptyst på i stort sett varenda svensk a-landskamp, och när vi väl började vakna inför hur det såg ut i resten av världen växte det där till ett ganska genant problem för den svenska fotbollsrörelsen.

Det blev bättre. Det blev inte alltid världsklassbra – men det blev satan så mycket bättre. Det blev helt acceptabel stämning på en stor andel av Råsunda-matcherna, och det blev några helt sanslösa folkfester i samband med Sveriges mästerskapsmatcher i Tyskland och Österrike.

Vi har sammanslutningen som kallar sig Camp Sweden att tacka för mycket av det.

Men nu är det tydligen något snille som har bestämt sig för att det ska bli sämre igen. Jag har inte gjort någon journalistisk bakgrundsgranskning av de här turerna – jag går på känsla här, och det är möjligt att jag missar någon betydelsebärande faktor – men kan bara konstatera att Svenska Fotbollförbundet tycks ha bestämt sig för att det här med aktiva landslagssupportrar, det var allt rätt jobbigt, det.

Jag har ju blivit så cyniskt luttrad att jag inte längre begär att förbundsfolket ska förstå värdet av att själva arbeta för att få levande landskamper – men de behöver väl för i helvete i alla fall inte aktivt motarbeta det?! De kan väl i alla fall tacksamt svälja de stekta sparvar som flyger in i munnen på dem?!

Det här borde inte vara den diskussion som SvFF tvingar fram i offentligheten, samtidigt som U21-EM förpestas av tusentals tomma sponsorstolar och Sverige kan göra 5-1 på Vitryssland inför näst intill tysta läktare. 

Funderar fan i mig på att ta med mig en vuvuzela till nästa landskamp, och föra ett satans oväsen i ren protest.

/Erik Niva

Medan vi koncentrerar oss på en låtsasturnering i Sydafrika och en juniorturnering i Sverige spelas riktig, blytung, storpolitisk fotboll utanför det etnocentriska synfältet.

Om en halvtimma spelar Nordkorea för att kvala in till VM. Klarar de oavgjort mot Saudi i Rijadh är saken klar, de blir tvåa efter brödrafolket i Sydkorea, och det i en grupp som dignar under politiska över- och undertoner.

Häromveckan satte CNN/Time en fantastisk rubrik efter att Nordkorea klarat 0–0 mot Iran i Pyongyang:
North Korea Wipes Out Iran (from the World Cup).

Ungefär där ligger tonläget.

Tidigare idag fick så Nordkorea en hjälpande hand av Sydkorea. I kväll kommer de att få en av Fifa. Vi tar Syd först – alla som följt det politiska spelet mellan Syd och Nord de senaste månaderna vet att relationen är helt okomplicerad. Irans förbundskapten Ghotbi skickade ut ett rätt offensivt 4-3-3, anfört av Osasuna-stjärnan Masoud Shojaei.

Shojaei skickade in 1–0, ett enkelt mål, och Iran behövde bara hålla hela vägen in i mål. Men Shojaei missade öppet mål, och mot slutet pressade Sydkorea för en kvittering. Den kom efter en kontring när Sydkorea vägrat spela ut bollen, Ji-Sung Park – trelungsmannen – gjorde det.

Intressant 1: Att Sydkorea hjälper Nord.
Intressant 2: Att Saudi och Nordkorea nu kan spela på resultat, oavgjort tar Nordkorea till VM och Saudi till vidare kval – vilket naturligtvis är en sanslös skandal, hur man än ser det (Algeria! Algeria!).
Intressant 3: Ett litet, grönt tejpband kring handlederna på tre av de iranska spelarna. Och det gröna kaptensbandet på Mehdi Mahdavikias arm.

Irans gator är ett snäpp från totalrevolt efter valet, regimkritikerna dundrar mot president Ahmadinejad efter valet (och valfusket?) och på samma sätt som Ukraina målades orange under revolten så har den gröna färgen varit gatuprotestanternas symbol.

Om en halvtimma rullar bollen igång i Rijadh. Allt som händer betyder något. Allt som inte händer också.

/Simon Bank

First things first. Det officiella spelprogrammet för Premier League är ute, och även om jag inte är helt nöjd är jag för en gångs skull i alla fall inte konspiratoriskt indignerad.

5–1. Bulgarien 2004 Style.

2004, om ni minns, var sommaren då ett svenskt landslag senast gjorde fem mål mot ett östlag i en EM-premiär. Det var också sommaren då Vitryssland senast spelade U21-EM, och sommaren då de så småningom slutade trea i en grupp där de två topplatserna gick till…
…Italien och…
…Serbien.

Äh, jag vet faktiskt inte varför jag letar efter otäcka mörkertecken en dag kväll natt som den här, när dimman över svensk landslagsfotboll lättat. Egentligen är det ju en sån dag kväll natt när till och med de lite negativa punkterna känns som löften.

Ola Toivonen fick inte med sig särskilt mycket, inte Emir Bajrami heller – men det kan man ju precis lika gärna se som outnyttjat kapital inför de väldigt mycket tuffare uppgifterna som väntar.

Jörgen Lennartsson (som med superb ackuratess fullföljer den svenska förbundskaptenstraditionen med en, eh, lätt begränsad engelska) inledde presskonferensen med att tillägna ”de allsvenska tränarna” segern.
– Det är dom som fått fram de här talangerna, som jobbat med dem varje dag på träningsplanen, sa Lennartsson.

Det var snyggt gjort, en kväll när han kunnat sätta sig själv i centrum och förtjänat det. Med en erkännandets nick mot IFK Göteborgs modiga ungdomssatsning (Berg, Wernbloom, Svensson) känns det annars mer rätt och lätt än någonsin att presentera dagens Svennis-skala:

Môcke bra:
Rasmus Elm.

Môcke, môcke bra:
Pontus Wernbloom.

Môcke, môcke, môcke bra:
Marcus Berg.

När vi styrde ut från Malmö, mot basen i Helsingborg (och ett medelklasshotell, på andra sidan gatan från Erik Nivas bekymmerslösa lyxtillvaro med guldkranar, regnskogsdusch och veganfrukostar), stannade vi till lite snabbt för att få oss en bit mat. Innan maten kom hade mannen i kassan två frågor:
1: ”Hur gick matchen?”.
2. ”Fick Labbe spela?”.

Det fick ju Labbe. Labinot Harbuzi kom in med tio kvar, till kvällens största jubel, medan Andreas Landgren buades ut när han kom in. Det är tufft att vara helsingborgare i Malmö, som Roland Nilsson brukar säga.

Samma sak noterat i bild, från mixed zone:

Labinot håller hov.

Landgren håller låg profil.

Från samma mixade zon kan jag avslöja att yttre och inre hierarkier lever och har hälsan även i U21. Sålunda räcker det att slänga ett halvt ögonkast mot två små väskor för att se vem som är vem. För att göra det lite roligare kan vi sammanfatta det som ett grundskoletest i fotbollsstjärnekunskap. I all enkelhet: Para ihop rätt stjärna med rätt väska:

1. Kalmar-stjärnan Rasmus Elm.
2. Premier League-stjärnan Martin Olsson.

A. Louis Vuitton-necessär.
B. En gympapåse i nylon.

Äh, det var väl för enkelt. Den dag Rasmus Elm kryssar runt med Louis Vuitton-grejer och diamant i örat är samma dag som Rio Ferdinand klär sig i kvinnokläder.

Oh, Blimey.

/Simon Bank

Korkarna i taket, klackarna på bollen – det blev en EM-fest den här sommaren också. Det lär inte stå 8 000 stolar tomma på nästa svenska match.

Vilken massiv, monumental urladdning.

***

För mig slöts faktiskt cirkeln redan här. Jag såg matchen mellan Sverige och Vitryssland på ett hotell på Stortorget i Helsingborg. Tvärs över gatan ligger ett konditori som heter Fahlmans, och för nästan två år sedan – i början av september 2007 – satt jag där i nästan tre timmar och pratade med Jörgen Lennartsson.

Jag skrev på ett reportage om U21-landslaget till Sportmagasinet – det första och längsta reportage som gjorts om den här kullen – och vi resonerade kring en trixig balansgång.

Dels hette det:
– Som hemmanation så går det inte att bara försvara och spela kontringsfotboll. Det finns inte på världskartan. Skulle vi spela mästerskapet på någon ö utanför Grekland – då hade det varit ett annat perspektiv. Nu är det hemma-EM, och vi känner att det finns en viktig faktor i attraktionsvärdet, att det ska vara kul att se U21-landslaget spela fotboll.
Samtidigt gick det inte heller att blunda för verkligheten:
– Många svenskar har inte bilden klar för sig av var vi ligger på skalan. Vad vi än gör, hur mycket vi än tränar, så kommer vi aldrig att kunna skapa ett svenskt fotbollslag som spelar som Valencia. Det går inte. Det finns inte en möjlighet. Men vi kan vinna mot Valencia – och a-landslaget kan slå Argentina och Brasilien – men vi kan inte göra det med deras fotboll. Vi kommer aldrig att kunna utmana Joaquin i teknik eller Vicente i dribblingar. Aldrig. Ska vi vinna måste alla elva spelare i vårt lag springa mer än alla elva spelare i deras lag. Våra spelare måste vinna fler närkamper än deras, vi måste vara bra på fasta situationer och vi måste ha suveränt disciplinerat försvarsspel.

Det vi precis har sett var näst intill den perfekta syntesen mellan den nya svenska fotbollens två kraftfält. Grunden till det offensiva propagandaspel vi bjöds på lades i en tuff, noggrann defensiv – tro intet annat – men när bollen väl var erövrad hade vi äntligen också förmågan att av egen kraft faktiskt göra något konstruktivt med den.

Det var väldigt, väldigt roligt att se, och precis på pricken den injektion av framtidstro som svensk fotboll behövde så mycket den här junidagen i nådens år, 2009.

***

Mina betyg:
Johan Dahlin +++
—
Mikael Lustig ++++
Mattias Bjärsmyr +++
Rasmus Bengtsson ++++
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm ++++
Gustav Svensson ++++
Pontus Wernbloom ++++
Emir Bajrami ++
—
Ola Toivonen +++
Marcus Berg +++++

***

Och för att gå vidare till livets stora frågor – vilket mål höll egentligen allra högst klass? Mitt val är klart. Sergej Kislyaks mörsare är helt ostoppbar – och Gustav Svenssons ännu bättre tekniskt utförd – men samtidigt såna där pärlor som vilken spelare som helst kan få på någon enstaka gång när bollträffen sitter. Bergs slalomdribbling lär ha sina anhängare, men den första portpassagen är lite för sladdrig för min smak.

Nej, i min värld tar Värmlands-samarbetet mellan Toivonen och Berg målmoroten ikväll. Volleyavslutet är distinkt, och lyftningen som leder fram till det är precis den typen av medveten, välutförd lösning i fart som kräver högsta tekniska nivå. Faktiskt – världsklass.

***

Det ska i alla fall sägas – Vitryssland visade sig vara ett riktigt, riktigt ihåligt fotbollslag. Riktigt vad som hände i kvalet vet jag inte, men är ett lag totalt okänt i dagens sönderscoutade fotbollsvärld finns det ofta en anledning till det.

Vi ska ju knappast behöva falla på målskillnad nu, men vi är fortfarande inte riktigt säkra på var Sverige står gentemot Italien och Serbien. Nu tänkte jag ta och knalla upp till Olympia för att försöka ta reda på det.

/Erik Niva

I tidningen koncentrerar jag mig på Finlands sak – de blåvita hockeyhorderna blir mitt bestående minne från premiären – så det lämnar ju lite utrymme för den andra planhalvan.

England, alltså.

They just weren’t very good. Det fanns en sekvens där Stuart Pearce stormade upp från sin avbytarbänk och vrålade så att det mullrade ända upp till pressläktaren:
– PASS THE FUCKING BALL.

Det här U21-landslagets insats igår påminde väldigt mycket om de prestationer vi sett det engelska a-landslaget göra, till exempel under VM i Tyskland. Karaktärslöst eget spel, förvånansvärt lågt tempo. Jag har väldigt lätt att gilla i stort sett varje enskild spelartyp i den engelska U21-truppen – men igår hade jag förtvivlat svårt att tycka om laget.

I alla fall så länge det var spel elva-mot-elva. Efter att Mancienne visats ut, Sparv borrat ner straffen och England tvingats inse att huvudet låg på arkebuseringsblocket så plockade de i alla fall fram sina inbyggda lejonhjärtan. James Milner var bäst på plan, Mark Noble började hitta några kloka passningslösningar och Micah Richards spelade med precis den thou-shalt-not-pass-attityd som han kan bygga en världskarriär på.

Efteråt använde lagkaptenen Noble begreppet ”tournament football” upprepade gånger, och menade på att de lag som till slut vinner ett mästerskap ofta är de som börjar lite trögt. Må så vara – men det där växandet som krävs längs vägen kommer inte per automatik.

Stuart Pearce vet givetvis allt det här, och hans presskonferens efter matchen var en uppvisning i konsten att kalla en spade för en spade och att besvara raka frågor med raka svar.
– The way we played certainly wasn’t good enough to win this tournament, that’s for sure.

Någon undrade varför Theo Walcott blev utbytt redan i paus. Var han skadad?
– No. But I wanted to win the game.

Hade han några klagomål att framföra över domarens beslut att ge Finland straff och visa rött kort till Michael Mancienne?
– None at all. Good decision by the referee. Michael will have to learn.

Var han överraskad över hur Finland hade spelat?
– The only surprise on the pitch was that England played the way that they did.

Pearce summerade med en harang om att det han var allra mest besviken på var den låga passningskvaliteten.
– I’ve watched them in training every day for the last two weeks, and they’ve passed the ball fantastically. But, of course, you will only have my word for that.

Som det brukar heta – the proof of the pudding is in the eating.

Premier League-sättet att slippa en jobbig mixed zone…

***

Tyskland-Spanien då?! Jag kunde bara se den med ett halvt öga, men av det jag kunde utröna såg det väl ut som man kunde väntat sig?!

Spanien började piggt med sitt sedvanliga bollvårdande, men ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att det här är en urvattnad version av det riktiga spanska U21-landslaget. Men Sergio Asenjo är en satans bra målvakt.

Tysklands profilstarka multikultilag malde tyngre och tyngre, men visade upp en näst intill imponerande oförmåga att få dit bollen. Özil är en kul kille – och Spurs köpte fel Boateng.

***

Vill förresten passa på att be mina finska kamrater om ursäkt, och rätta mig själv. I tidningen beskrev jag det här som Finlands första mästerskapsmatch i fotboll någonsin – jag menade på så här hög nivå – och den oprecisa formuleringen gjorde så att jag till exempel exkluderade det finska lag som spelade U20-VM 2001.

Daniel Sjölund och hans kompisar var ju ända borta i Argentina, i en turnering som bland annat innehöll Kaká, Essien, Cech, Robben, Maicon, Van der Vaart, Huntelaar, Adriano, Maxi Rodriguez och Saviola.

Argentina vann. Finland åkte ut i gruppspelet.

***

Väldigt finsk scen från pressrummet strax efter slutsignalen. Lite oväntat serveras det gratis öl ur en kyl, och två finska journalister undrar misstänksamt:
– Is this non-alcoholic beer?
Funktionärskvinna svarar:
– No, this is with alcohol. You want non-alcoholic?
Förskräckt ropar de båda finländarna i munnen på varandra:
– No, no, no, no. Just wanted to be sure. 

/Erik Niva

Jamenvafan. Regnet försvann någonstans vld Katrineholm, nya Madness är bättre än jag någonsin trott, det är match ikväll – så det är väl lika bra att kicka igång det här U21-segmentet som utlovades samtidigt som jag annonserade min bloggpaus.

Arbetsfördelningen är uppritade enligt den beprövade mästerskapsmodellen; en visionärt begränsad Simon Bank ägnar sisådär tre veckor åt att följa samma allsvenska spelare som han följer under det övriga sommarhalvåret, en vidvinklad världsman som jag själv har resten av kontinenten som mitt arbetsfält.

Alltså – mot Halmstad, mot Örjans Vall.

Idag ägnar jag mig annars åt den mest grundläggande av förhandsfunderingar i tidningen – den som är lika ofrånkomlig som hopplös – vilka vinner?

Egentligen tippar jag väl mot bättre vetande, men något i mig säger ändå att det här har förutsättningarna att bli turneringen där England till sist börjar kränga av sig sin alldeles för gamla förlorarmantel.

De har spelarna – Hart—Mancienne, Richards, Onuoha, Gibbs—Milner, Cattermole, Noble—Walcott, Agbonlahor, Johnson är en så gott som komplett elva, som enbart saknar en riktig playmaker – och det har den kollektiva drivkraften som kan bli så viktig i en turnering väldigt präglad av individuella ambitioner.

Och krisar det så slänger de väl bara upp Joe Lewis på topp.

I övrigt är det ungefär såhär jag ser på de lag som har en rimlig chans att gå vidare:

* Italien. Kanske det allra mest ”färdiga” laget av alla. En elva i stort sett utan svagheter, och fullpumpade av den taktiska vinnarsmartness som en Serie A-fostran fortfarande ger.

* Spanien. Kommer att styra matchbilden i samtliga matcher de spelar, men herregud… Fábregas, Ramos, Pique, Silva, Mata och Busquets saknas samtliga. Det här är egentligen Spanien B, och att de ändå är en realistisk segerkandidat är en otroligt styrkedemonstration.

* Serbien är, som vi vet, precis hur farliga som helst. Kan vinna varje enskild match, men totalt sett tycker jag ändå att truppen saknar några hack av seniorerfarenhet. Hade velat ha både Kuzmanovic och Subotic i truppen.

* Tyskland är defensivt stabilt, samtidigt som deras nya, multikulturella landslagssammansättning för med sig en ännu större bollskicklighet än de tidigare haft. Saknar bara de riktiga målgörarna – men det är då ett rätt stort aber.

* Sverige har utvecklats enormt under den ”resa” som Lennartsson/Söderberg gillar att referera till, och går nu in i turneringen som ett lag som förtjänar att vara där, snarare än ett värdland som bara fått en friplats. Att vi har ett individuellt sett bättre lag än på länge är väldokumenterat – men jämfört med konkurrenterna ligger vi likafullt ändå efter vad gäller enskilda spelares matchvinnarkvaliteter. Ser semifinal som ett maxresultat.

Vad tror ni själva?

/Erik Niva

Jo, jag förstår ju att ni undrar. Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig et cetera.

Och det ska jag berätta, att jag numer framlever mina dagar som inbäddad krönikör i U21-cirkusen. Undrar ni hur det livet ter sig så kan jag väl till att börja med säga att det är… annorlunda. Jag är inte den som inbilar mig att ni trillar in här för att läsa bakomkulisserna-ego-rapporter från journalistträsket, men ibland kan det vara på sin plats med ett undantag.

På tisdag debuterar Jörgen Lennartsson i ett stort mästerskap, och det är en särdeles sympatisk ledartyp. Som gillar att prata om fotboll. Mycket. Och länge. För att ni ska få en bild av hur det är att jobba med eller mot Lennartsson så vill jag – så här på kvällskvisten – bjuda på ett autentiskt nedtecknat snitt ur gårdagens presskonferens.

Det börjar med en fråga från Göteborgs-Postens briljant tjurige Ulf Stenberg, man kan tycka att frågan förtjänar ett stringent svar. Jag nöjer mig med att konstatera att svaret blir… lite mer än så.

Ulf Stenberg, GP:
– Vad väntar du dig för matchbild?

Jörgen Lennartsson, U21:

– Det är nog två lag som vill ha bollen, båda två. Vi har ju haft en ambition med U21, att utveckla vårt passningsspel, att utveckla spelet där vi jobbar mot ett etablerat försvar. Försvarsspelet har ju oftast varit en stark pusselbit i många svenska lag, och det är en förutsättning för att svenska lag ska lyckas på den stora internationella scenen, att försvarsspelet fungerar. Omställningsspelet är också ganska så självklart, att det finns med som en viktig del. Men vi har också, med U21, med de här spelarna, pratat mycket om att utveckla vårt passningsspel, att utveckla våra vapen mot ett etablerat försvar. Hur ska vi kunna slå ut ett etablerat försvar? Hur ska vi kunna, med ett bra passningsspel, luckra upp elva motståndare som står, så att säga, i sina utgångslägen? Och då hitta lite olika lösningar på det. Det handlar om att få fram bolltrygga spelare, spelare som vågar ha boll, spelare som känner att de vill in i de här hålen som finns i motståndarnas försvar och kan behandla bollen, kan fatta bra beslut och så. Att genom en bra samhandling, för att prata norska, tillsammans skapa hål i motståndarnas försvar och med ett bra kombinationsspel skapa målchanser. Det är en sak vi inte har varit nöjda med under den här resan. Vi tycker att vi tappat boll för mycket, vi tycker att vi har, så att säga, fått jobba för mycket defensivt för att vi i vissa faser haft för mycket enkla bolltapp. Men vi har ändå liksom haft det som en ambition, att jobba med vårt passningsspel och utveckla den delen i spelet också. Det finns inget motsatsförhållande mellan det och att ha ett bra, rakt omställningsspel utan vi måste ha båda vapnen. Men så är det så att ibland så tillåter inte motståndarens kunnande att vårt kunnande ska räcka till för det. Vi hade ambitionen när vi mötte Spanien att kunna ha bollen under vissa perioder: vi måste kunna andas, vi måste kunna vila med bollen, vi måste så att säga kunna andas för vårt eget självförtroende. ”Nu är det vi som har bollen, nu är det ni som får springa lite”. Det är viktigt för den mentala självkänslan när man spelar fotboll, att inte bara försvara och kontra hela tiden. Utan att känna att ”nu kan vi ha tio passningar här så får dom springa lite”, för att spelarnas självförtroende och individuella utveckling ska öka. Men det spanska lagets kunnande var på en sån nivå att, liksom, vi hade ambitionen och vi försökte så gott det gick, men vi klarade det inte. Vi mötte ett lag som var så väldigt bra. Periodvis i andra halvlek så lyckades vi få loss bollen och få en annan matchbild, där vi kunde styra delar av matchen också. Det är litegranna vad man har för ambition, vad man har för mål, vad man vill och så har man det andra, när det kommer till verkligheten: Hur mycket räcker det till, och vad blir den taktiska bilden av matchen då? Men vår ambition är att kunna skapa målchanser både på omställningar och fasta situationer, men också på längre anfall med större bollinnehav. Och vi känner att vi har spelartyper som har egenskaper för det, men då måste de göra det på en nivå högre än vad de normalt sett gör när de spelar hemma. Det måste göra alla de här sakerna… Emir Bajrami måste göra allt det som han gör i allsvenskan på Borås Arena, på två pinnhål högre nivå. Det är liksom den biten vi måste få att fungera. Så jag tror att det blir en ganska jämn matchbild vad gäller bollinnehav och att vi ska kunna stå upp på ett bra sätt och även äga bollen och kunna styra perioder av matchen och känna att vi kan hålla i bollen också. Men vi är medvetna om att vi möter ett extremt passningsskickligt lag, där vitryssarna nästan aldrig vill slå några passningar med 50-50-adresser, utan det är ett bollhållande lag, ett passningsorienterat lag. När de för kontringslägen så går de iväg blixtsnabbt i omställningarna men när de spelar mot etablerat lag så är det ganska mycket passningsspel som gäller i deras hänseende.

Ni som hängt med hit kan hämta varsitt diplom i receptionen. Och jag vet ärligt talat inte vad som är mest fascinerande med Lennartssons utläggning:

1. Att han drog harangen i ett svep nästan utan att andas?

Eller:

2. Att Lennartsson är den i särklass mest konkrete av de två U21-kaptenerna.

/Simon Bank

Medan världen försöker återfå fotfästet i svallvågorna efter C-Rons miljardcirkus är det väl på sin plats att vi ger er dagens mest begåvade reaktion på köpet.

Alla har vi funderat över vad det betyder för fotbollen som konkurrensidrott, för spanska ligan, för Manchester United och för marknaden.

Stort tack då till LA Times, som förmår lyfta blicken och se den lilla människan, hur affären påverkar mannen på golvet. När de rapporterade om 131 miljoner-dollar-köpet idag slog de fast att de som drabbades hårdast var en speciell yrkesgrupp, som kanske inte är direkt knuten till fotbollsmarknaden.

Så här skriver tidningen:

The hair-gel industry in northwest England suffered a catastrophic blow Thursday in a world-record sports transaction after which the soccer marvel Cristiano Ronaldo seemed Spain-bound.

When Manchester United, the colossal English club, reaped $131 million for the negotiation rights for Ronaldo from Real Madrid, the colossal Spanish club, immediate sympathy had to veer toward those in Greater Manchester who make, distribute and sell refined goo.
(…)
The gel required to prepare Ronaldo’s hair for a game in six blossoming, dazzling years at Manchester United always did seem sufficient to slather a large farm animal, but it also helped feed the spectacle that fed the staggering payment that transferred the reigning FIFA world player of the year who, at 24, somehow manages to achieve both absurdity and respectability.

Eftersom jag vet att inget lyfter läsekretsens humör som när vi fördjupar oss i det som förtjänar fördjupning så har jag gjort ett intensivt research-arbete (en google-sökning på ronaldo+hair gel) för att ta reda på hur världen förhåller sig till ämnet.

Och… tja, tre år efter att C-Ron tog en imponerande topp-fyra-placering i en omröstning om ”värsta kändis-frisyren” har han fått ordning på grejerna.

Hans frisyrer äger egna hemsidor, ägnas stora analysinlägg och beskrivs in i minsta detalj.

Vi nöjer oss med att a) konstatera det, b) ägna en sympatitanke åt hårgeléindustrin i nordvästra England och c) slå fast att det som får oss att associera C-Ron och hans utseende till storsponsorn Castrol inte är bilmekanik, utan snarare vad de gör med all olja.

/Simon Bank

Byggmästare Perez lägger en miljard på Cristiano Ronaldo, och det är förstås ett tal som kräver saker av oss. Vi måste förhålla oss till det, tycka något.

Så vad ska vi tycka om det?

Att det känns intressant? Naturligtvis. Att det förmodligen är en ekonomisk plusaffär för samtliga inblandade? Det också. Att blotta tanken på Kaká som hovleverantör till C-Ron är en dröm? You bet.

Men mest av allt tycker jag att det är fullkomligt vidrigt.

Inte för att jag reagerar på det vulgära i summan 2009, det är ju ingen ideologisk skillnad på att betala hundra miljoner kronor eller 900 miljoner kronor för en spelare. Båda summorna är vulgära, det skiljer bara i grad. Inte heller för att det finns något genuint sinnessjukt i att ett spanskt lag lägger ett par miljarder på en fotbollsspelare i en tid när verklighetens Spanien dribblar runt i en depression med EU:s högsta arbetslöshet.

Min invändning är inte det.

Min invändning är att det här är den tydligaste exponenten hittills för att fotbollen som ärlig konkurrensidrott är på väg att dö ut. Var man än lägger slantarna så rullar de åt samma håll, och vi lever i en tid där de stora kan dopa sig ekonomiskt bäst de vill och i förlängningen kommer det att göra spelplanen så ojämn att fotbollen blir platt och ointressant.

Kalla siffror:
La Liga är konkursfärdig. Gemensamt hade de spanska klubbarna ifjol en total skuld på 3,4 miljarder euro. Real Madrids skuld låg högst, på 563 miljoner euro. Det är inget unikt i fotbollens sjuka marknadsekonomi. Manchester United och Chelsea har räknat in skulder på 9 miljarder var. De ekonomiskt svaga italienska klubbarna (det är delvis en myt, vi kan ta det en annan gång) har blivit bättre på att bromsa, men när Milans ledning vill vara lite försiktiga (de har en skuld, tror jag, på drygt en halv miljard kronor) får de fansens vrede i ansiktet.

Fansen vill ju konkurrera. Varför ska man annars vara med?

Skulder i sig är inget exakt mätinstrument på hur välmående en klubb är. Stora företag har stora skulder, små företag har mindre skulder – det är inget konstigt med det. Men det galna köpandet förstärker skillnaderna. Eftersom Madrid har ett värde som är större än klubbens skulder har de inga problem att värva ännu hårdare, satsa ännu hårdare. Problemen uppstår först när investeringarna slår helt fel. Om de skulle åka ur La Liga kan allt rasa.

Och nu är det dags att räcka upp handen: Hur många tror att Real Madrid kan åka ur La Liga?

De kan inte det. De kan inte ens missa Champions League. De har sina supermuskler och kan dopa sig ekonomiskt med minimal risk. På andra sidan spektrat har du klubbar som måste dopa sig med stora, stora risker för att ens hänga med. Heter man Leeds, och ser satsningen slå fel… så får en enorm krets supportrar se sin klubb lägga sig ner och gå under.

Egentligen är det samma gamla historia, samma problematik som vi i just den här bloggen upprepat till förbannelse: De stora blir större, de små måste chansa för att hänga med – och till slut är det bara sedelbuntar som spelar mot sedelbuntar.

Nej till den moderna fotbollen. Ja till restriktioner. Give us our football back.

Men det ska bli kul att se C-Ron i Madrid i vinter, det ska det.

/Simon Bank