Jag gillar den fotbollsmässiga kärleksaffären mellan Zlatan Ibrahimovic och Rasmus Elm, jag gillar att Kim Källström fortsätter vara en poängspelare, jag gillar Behrang Safaris inläggsfot och jag gillar Anders Svensson.

Annars finns bara fyra skäl att komma ihåg Sverige–Malta på Ullevi, och som av en händelse har ni dem här:

1-0 Källström på rätt plats.

2–0 Maestro powernickar.

3–0 Rasmus Elm roulettear fram Ibra till hans sjätte Malta-mål i karriären.

4–0 Berg gör mål.

Det är förresten Chippen som kommenterar de där sista målen.

På öarna gjorde England en bragdinsats och betvingade the Might that is Andorra, och från den matchen tänker jag inte rapportera mer än att Theo Walcott spelade exakt 90 minuter mer än Arsène Wenger hoppats på – och att Wayne Rooney nu tangerat Gary Linekers engelska målrekord på tio mål på en säsong.

Roos första var fint. Roos andra var minst lika fint.

Och fint var det inte alls på Helsingfors gator och torg, polisen plockade in 35 huliganer före och under Finland–Ryssland, och det blev ingen stor finsk revansch på planen heller. Jari-Jävla-Litmanen var den ende som såg ut som en kvalitetsspelare medan ryssarna spelade sin give-and-go-fotboll i hundra knyck.

Och då vet ju vi svenskar alltför väl hur det kan se ut. Häng i hela vägen fram till Zyriakovs 3–0, det är en pärla.

Finland går inte till VM. Det gör verkligen inte Norge heller, och om vi nu ändå är inne på gamla MFF-hjältar som hade en tuff onsdagskväll så ska vi ju inte glömma Jon Inge Høiland.

– Vi visste det ville bli mye klikk-klakk, men det er vanskelig å gardere seg mot når det kommer løp i bakrom samtidig som andre spillere møter ballen, sa han efter att ha dansat med Arjen Robben en hel match.

Det var, för tydlighetens skull, Robben som förde.

Så här såg det ut, en orange kväll framför gamla fina De Kujp: van der Vaart till Ooijer, 1–0. Robben till bortre gaveln, 2–0.

Över till en grupp-sex-video (vad gör man inte för att få ett par extra träffar på internet?), där fortsätter Ukraina att göra livet besvärligt för Kroatien. Även om Nazarenkos frispark har sina kvalitéer är det ju Tymotjuks pannband som gör klippet.

2–1 gjorde Nazarenko däremot helt själv.

Serbien håller blåslampan strax under le cul français, med pliktskyldiga 2–0 på Färöarna. Serbien–Frankrike, 9 september, ringa in i något slags kalender.

Den matchen gäller allt. På temat ”matcher som inte gäller ett dugg” ska vi väl meddela att Gila behövde en timme på sig för att göra två kiwi-mål mot Nya Zeeland – och att Iaquinta bara behövde 30 minuter.

Utanför det snäva eurocentriska perspektivet, då?

Jo, det ska jag tala om. Först och främst har vi en kvalfinal att se fram emot på onsdag, i Rijadh. Saudi tog en poäng mot Sydkorea, och på onsdag möter de Nordkorea i en ren play-off-match om en plats i VM.

Och så över till ett kort förbundskaptensmeddelande:
– I fotboll blir man straffad när man inte gör mål. Jag har inget ont att säga om spelarna, de gjorde allt jag begärde. De spelade spektakulärt, men vi fick inget för det.

Lars Lagerbäck? Nästan. Diego Armando Maradona.

Det är ju omöjligt att missa att kvala in till VM från Conmebol, men Argentina verkar göra ett ärligt försök. Argentina var lördags-Sverige i matchen mot Ecuador, komplett med missad straff, missade chanser och en förlust.
Walter Ayovís 1–0 var dessutom riktigt tunggungande snyggt,.

Om jag nu vore riktigt sugen på att hänga uppe i ett par timmar till hade ni fått rapporter om Robinho-mål och den 40-åriga jubileumsmatchen efter fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador.

Men så sugen är jag inte just idag. Vi har ju ett U21-EM att ladda upp inför också, dammit.

/Simon Bank

I all korthet:

Bunjodkor gör klart med Felipão Scolari, västmedia rapporterar lätt häpet och utan speciella följdfrågor om saken.

– Uzbekistan skapar nu sin egen framgångsrika historia, säger Scolari.

Och jag kan inte påstå att jag någonsin trott att Rio Grande-krigaren Scolari varit en man av just den här sortens höga, politiska ideal, men det är ändå värt att återigen lyfta fram de grundjournalistiska frågorna: Vad? Hur? Varför?

Varför hamnar en av världens största tränare i Uzbekistan? Om ni inte läst redan så pekar jag skamlöst på ett dokument jag skrev strax före Barcelona vann allt de kunde vinna.

/Simon Bank

Lågtempo i bloggfabriken. Men vi harvar på utifrån behov och efter förmåga, i gammelmarxistisk anda. Eller nåt.

I väntan på en holmgång mot the Might of Malta på onsdag samlar vi upp bitarna från Danmarks-smällen. De flesta av de där bitarna har tragglats till förbannelse i alla forum, jag ska nöja mig med två små bitar som inte fått plats någonstans.

1. Straffen.

Det dök förstås upp i bisatser här och var och mest som ett skämt, tanken på Zlatan Ibrahimovics gamla straffstöld mot San Marino, och att det ju hade varit fint om han snott den här istället.

Zlatan garvade åt det, med behaglig distans. Naturligtvis. Själv såg jag på något sätt den här situationen som ett förkroppsligande av den tanke jag lanserade den gången, efter San Marino.

Alltså: Om han hade snott den här straffen – vilket såklart inte var aktuellt – så hade jag inte alls kritiserat honom som jag gjorde efter San Marino. Den gången betydde det ingenting, Ibra tog varken ett ansvar eller en risk. Han satte bara sig själv över laget och en lagkamrat, utan att riskera ett skit.

Den här gången hade han kunnat ta straffen och förlora något, riskera något. Hade han gjort det hade det varit ett sätt att ta ansvar (hypotetiskt, alltså, det fanns inte på kartan att han skulle göra det).

2. Inkasten.

Sverige har en av den moderna fotbollens bästa inkastare i Rasmus Elm.

Sverige klarar inte av att utnyttja det.

Märkte ni att Rasmus kast var lite kortare än normalt mot Danmark? Jag har inte frågat honom om det – men jag har en vattentät teori om vad det berodde på:

Reklamskyltarna.

Sverige har en av den moderna fotbollens bästa inkastare i Rasmus Elm – men Sverige har inte vett att – på hemmaplan! – ställa reklamen så att han får utrymme för en rejäl ansats.

Jag påstår inte att det påverkade matchen.

Jag säger bara att det aldrig på tusen år hade kunnat inträffa i Italien.

Och med det går vi vidare in på gamla och nya jaktmarker: Silly Speculations.

Eftersom vi varit svaga med uppdateringen är det väl inte mer än rätt att vi kompenserar er med en hederlig gammal läsartävling. När nu Silvio Berlusconi använder dagen före EU-valet till att a) prata med Kaká i telefon och b) berätta om det för alla journalister så tror jag att vi kan anta att Ricky är mer än halvvägs till Madrid.

Men var hamnar resten?

Vi kör ett transferbingo, den som får flest rätt vinner… en specialdedicerad samlingsskiva med den bästa fotbollskopplade musiken in the history of the world.

’Ere we go:

Come september, i vilken klubb hittar vi då…

1. Kaká.

2. Ribéry.

3. Ibrahimovic.

4. C Ronaldo.

5. Edin Dzeko.

6. Benzema.

7. Javier Zanetti.

8. Skiljefråga: Om jag ger Erik Niva en läderboll och EN chans att jonglera – hur många tillslag kommer han upp i då?

Lycka till, därute. Som uppladdning kan ni spekulera kring the Independents delikata sammanställning av the ins and outs or thereabouts från the Premiership.

/Simon Bank

På allmän begäran – eller rättare sagt på chefernas begäran – ett tillfälligt avbrott i blogguppehållet.

Sverige förlorar för första gången någonsin en tävlingsmatch mot Danmark, och det är bara att konstatera att om det nu ska gå åt helvete – då ska det göra det med symbolik.

* Kim Källström slår bort en straff på ett sätt som stinker missade mästerskap. Enda chansen för honom att påminna mer om Kennet Andersson mot Österrike hade varit om han hade haft gula skor.

* Svensk fotbollshistorias mest funktionella fotbollsspelare – en spelare som verkligen definierar hela Lars Lagerbäck-erans sätt att göra guld av gråsten – står för en av svensk fotbollshistorias minst funktionella aktioner. Mikael Nilsson för en plötslig övertro på sin egen tekniska förmåga, och Thomas Kahlenberg får öppet mål.

* Henrik Larsson saxsparkar en boll över från fem meter, och ser under hela matchen också ut som just den 37-årige allsvenske anfallaren som han faktiskt är. Naturligtvis finns det saker som är väldigt mycket viktigare än fotboll – och ikväll går alla sympatier till Henrik Larsson och hans familj – men när nu Larsson springer ut på planen så kommer hans insats ofrånkomligen också att bedömas. Och den var långtifrån bra.

***
Matchbilden i stort då? Jo, Sverige led verkligen ofantligt mycket av att Anders Svensson inte kunde spela. Nu tappade vi förmågan att spela bollen genom det centrala mittfältet, och det fick negativa effekter på precis hela laget.

Kim Källström blev återigen överambitiös i sina försök att axla kreativitetsmanteln, och sjönk ner i en felprocent som bara steg och steg. Zlatan Ibrahimovic blev tidigt frustrerad när han inte fick bollarna han ville ha, och droppade ner i precis de sällsynta ytor där han blir så gott som ofarlig. Henrik Larsson föll ut för långt på kanterna, så att vi i stort set helt saknade närvaro inne i straffområdet.

Och så hade vi förstås en vänsterback som tycktes totalbedövad i sin vänsterfot.

Det kommer att heta att vi skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen – och det gjorde vi – men det är ett resonemang som saknar betydelse.

Vi har ett på pappret bättre fotbollslandslag än vad Danmark har. Ändå klarade vi inte av att styra matchen som vi ville. Det berodde till stor del på slumpmässiga misstag i avgörande situationer, visst – men det berodde samtidigt också på en matchplan som inte höll hela vägen och enskilda prestationer som var sämre än de borde varit.
***
Med det sagt – på förhand har det hetat att Danmark har sämre enskilda spelare än de tidigare haft, och att Sverige å andra sidan har vaskat fram en ny generation med större individuell skicklighet än tidigare.

Jag har själv torgfört den åsikten – och jag vidhåller att den är korrekt – men med det inte sagt att förvandlingen är fullbordad. När laguppställningarna blev definitiva kunde vi konstatera att Sveriges startelva innehöll två spelare från Europas tre stora ligor (Ibrahimovic och Mellberg). Danmarks innehöll sju (Sörensen, Agger, Kjaer, Jacobsen, Poulsen, Jörgensen och Bendtner). Totalt sett finns det fortfarande fler bollbekväma fotbollsspelarei Danmark än i Sverige, och den här kvällen var det en sådan skillnad som gav utslag.

**
Spelarbetyg?

Andreas Isaksson ++
Mikael Nilsson +
Olof Mellberg ++
Daniel Majstorovic +++
Adam Johansson +
Christian Wilhelmsson +
Daniel Andersson +
Kim Källström ++
Rasmus Elm +++
Henrik Larsson +
Zlatan Ibrahimovic ++

***
Och bara för att göra kvällsmörkret riktigt komplett – precis alldeles nyss kom så också beskedet att Bruno Alves forcerade in ett sent segermål för Portugal i Tirana.

När vi sammanfattar gruppspelet sent i höst är risken att det målet visar sig vara väl så tungt som Kahlenbergs dolkstöt på Råsunda. Resten av Sveriges kval handlar ju om att säkra andraplatsen, och den uppgiften ser nu så oändligt mycket svårare ut än den gjorde före det portugisiska målet.

***
I tio års tid har Sverige levt på att besegra oddsen och att få ihop ett storlag av spelare som egentligen inte borde kunna bilda ett sådant. Ikväll gick det inte längre. Ikväll han verkligheten till sist ikapp.
***

Förresten – en sak till, medan jag kommer ihåg det, innan det glöms bort. Under stora stycken var stämningen på Råsunda bättre än jag minns den från någon annan landskamp de senaste 20 åren.

Förhoppningsvis var det en del av ett trendbrott, som framförallt folket bakom Camp Sweden ligger bakom med idogt gnet. Förhoppningsvis så slipper vi skämmas för ett av svensk fotbolls sorgebarn framöver. Om inte annat gav det i alla fall mig något att ta med mig från en annars träligt trist kväll.

/Erik Niva

Goda tecken i skyn.

En kompis sms:ar från tunnelbanan, J-O Waldner lånar hans Sportbladet. Jag läser om Stefan Lövgrens sista handbollsmatch nere i Kiel. J-O och Lövet är de enda två svenska idrottare som jag ser upp till så mycket att det nästan varit jobbigt att träffa dem. Ikoner, giganter, ett äkta geni och en man bland män.

Det är sånt man vill ha med sig in mot Danmark. Jag behövde det efter en gårdagskväll med dokumentären ”Og det var Danmark…” som var en påminnelse om hur oerhört man älskade det där rödvita laget under tio år från 1984 och framåt.

Preben (med hörlurarna på tvären under Vi er röde), Stor-Laudrup (med ett rörelsemönster som ser ut som 2015, när alla andra ser ut som 1986), Lerby (fordi fodbold er ikke for di stumme), Morten Olsen (förbundskapten redan 1986), Jesper Olsens skägg, Alan Simonsen (världens bäste redan när Danmark var uselt), Peter Schmeichel, Flemming Povlsen (bäst av alla i EM 1992) och min favorit, passningsyttern Frank Arnesen.

Ja jävlar.

J-O och Lövet. Zlatan. Så sköljer vi bort den känslan.

Nu drar vi till Råsunda, och vill ni ha uppladdning så tar vi hjälp av världens bästa fotbollslag, ledde av världens intressantaste nye fotbollstränare. Spansk press avslöjade häromdagen hur Pep Guardiola bar sig åt för att få omklädningsrummet med sig inför Champions League-finalen.

Spelarna var rädda, de var spända, de var nervösa – så Pep visade en sju minuter lång video med bilder från säsongen och scener ur Gladiator. Medan ni funderar över vilken svensk landslagsspelare som håller Gladiator som en av sina absoluta favoritfilmer kan vi se på filmen, som är lika patetisk som den är funktionell.

Här är den (1,12 in på klippet och framåt).

Efter klippet la Pep till ett par slutrader, för att sammanfatta känslan varje lag ska känna innan de går ut till en stor match, till exempel mot Danmark på Råsunda:
 
Vi är planens mitt, vi är vår precision, vi är våra ansträngningar, vi är försvarande anfallare, vi är anfallande försvarare, vi är vår fart, vi respekterar vår motståndare, vi erkänner våra rivaler, vi är alla de mål vi har, vi är de som alltid söker motståndarens mål. VI ÄR ETT!

Precis så.
Och det är Zlatan Ibrahimovic som gillar Gladiator.

Nu åker vi.

/Simon Bank

Moratti kommer till Barcelona, träffar Laporta, äter en middag, diskuterar Zlatan Ibrahimovic.

Det är ju förstås enkelt att fastna för de stora bitarna i den meningen. Moratti, Barcelona, Laporta, Ibrahimovic.

Jag fastnar för led fem:

Äter en middag.

Allt betyder ju något, och i det här fallet har till och med valet av restaurang en djup, idéhistorisk tyngd. De åt sin mat på Drolma, restaurangen på hotel Majestic nere på Passeig De Gràcia.

Jag har ätit där en gång, kom dit vrålhungrig som en bakfull Neville Southall, beställde en avsmakningsmeny, sippade på ett glas cava – och gick rakt in i en djävulskt gillrad fälla. Före själva middagen bars ett rykande, nybakt bröd in, tillsammans med fyra sorters smör (tryffel, extrasaltat, kryddat). Jag åt tills brödet var slut. Sen kom maten, åtta gånger om. Jag har aldrig varit så nära att dö, och då har jag ändå åkt finlandsbåt med Erik Niva och Robert Laul.

Till saken. Skälet till att jag gick till Drolma var inte bara brödet eller maten, utan kökschefen. Fermí Puig. Har ni sett den experimentella men underhållande Cruijff-dokumentären ”En un momenta dado” så har ni träffat honom. Det är Puig, en förälskad culé, som berättar hur han arrangerat sitt kök.

Han har gjort det efter Cruijffs principer om totalfotboll.

Större delen av arbetsdagen arbetar alla med sina specialområden. Sauciern jobbar med sina såser, helt enkelt. Men resten av tiden ska sauciern, och alla andra, kunna rotera i köket och arbeta med allt annat.

Totalmatlagning.

– Cruijffs filosofi har influerat mig i mitt jobb som kock på Drolma. I likhet med honom rekryterar jag folk som, förutom att vara tekniskt skickliga och mångsidiga, tror på projektet. Det är som att ställa frågan: Tycker du om att spela fotboll på det här sättet? Ja eller Nej?

Det är klart att man gillar en sån restaurang. Fantastisk mat har de också, och Laporta – som aldrig är främmande för att plocka katalanska Cruijff-poäng – håller Drolma som sin favoritrestaurang alla kategorier.

– Men jag är ingen matälskare egentligen, har han sagt. Jag gillar mest en rejäl bit kött.

Jag vet inte varför, men jag har en känsla av att Moratti fungerar på ungefär samma sätt.

/Simon Bank

När Astrid Lindgren åldrades hade hon en speciell telefonrutin. Hon pratade med sina systrar Ingegerd och Stina varje dag, och varje gång de ringdes så inledde de samtalet på samma sätt:

– Döden, döden.

De sa så för att ha klarat av det, så kunde de ägna sig åt andra ämnen istället, för att slippa tänka mer på döden just då.

Och vad har det här med nåt att göra nu då? Jo, jag har fastnat i tidens obarmhärtiga ticketitackande, eftersom det ju inte går en dag utan att stora fotbollshjältar säger hejdå och påminner oss om att allt närmar sig slutet.

Nedveds, Maldinis och Figos farväl var ju fina, men just nu tänkte jag visa på hur det också kan se ut när stora hjältar tackar för sig. Allt enligt den sydamerikanska fotbollens grundmaxim ”Less is a bore”.

I tisdags spelade el Matador sin sista fotbollsmatch. Marcelo Salas, den gamle Universidad-, River-, Lazio- och Juve-ikonen (ja, kanske inte så mycket Juve) la ner karriären i vintras, men nu skulle han buga inför publiken. Och han gjorde det i Pink Floyd 1982-stil. Estadio Nacional bokades och inget fattades.

Två lag, med stjärnor som Zamorano, Montero, Trezeguet, Ortega, Almeyda, Francescoli? Check.
60 000 åskådare? Check.
Raketer? Check.
Alla spelare på planen i tröja nummer elva? Check.
Direktsändning i rikstäckande tv? Check.
Hat-trick av Salas? Check.
Gigantisk hyllnings-banderoll… Check.
…som ersätts av ett otroligt bengaltifo som formar siffran 11? Check.
Helsidor och gigantiska rubriker i tidningarna? Check.

När spekatklet var över blinkade ”Adiós Matador” i eldskrift från svarta tavlor, en stor hjälte sjönk ner på knä en sista gång, kramade om sina döttrar, grät en skvätt, tackade publiken och påminde oss om att ingenting är för evigt och alltid.

När jag och Erik Niva lägger ner den här bloggen är vi inne på att arrangera något liknande.

Döden, döden.

/Simon Bank

Visst vill ni veta allt av värde inför helgens VM-kvalskakafoni, visst vill ni ha det senaste och viktigaste om den skandinaviska fotbollen?

Jorå. Ni har kommit rätt.

Här har vi nämligen fullt fokus på… den norska ligalunken.

De av er som är avlönade för att surfa fram det svært uvanlige i fotbollsvärlden har förstås redan full koll på den gavepakke som holländske Skeid-målvakten Beau Molenaar gav till Løv-Hams Arve Walde i måndags.

– Vi skulle ju ha önskat att det varit blåst, men jag vill inte skylla målet på någon, konstaterade Arild Stavrum, HIF-helgon och Skeid-coach efter matchen.

Molenaar har fått ägna tiden sedan dess åt att ställa upp på 189765 intervjuer och roliga tv-inslag om sin miss. Och Skeid ligger sist i serien. Tacka #%€ för det, med en sån målvakt.

Från norska andraligan är steget, som bekant, inte mer än ett halvlångt backhoppningshopp till Premier League.

Det första vi bär med oss därifrån idag är att Didi Drogba verkar bli kvar i Chelsea.

Det andra vi bär med oss är en fråga om vad José Bosingwa tycker om det.

•••
•••
Och så ska vi hitta nåt att sy ihop den här lätt spretiga säcken med.

Hmm. Fotbollspajaserier i Norge, kärleksfulla sexövergrepp i Chelsea… Jo, så här får det bli:

H’Angus the Monkey!

Alla ni (fyra) som följer den här bloggen slaviskt känner ju till vår böjelse för maniska maskotar. Vi är av den bestämda åsikten att om en klubb nu ska ge sig in i maskotbranschen så är det maskotens förbannade plikt att jazza till det lite.

Jo, vi gillar vår Bertie Bee och vår Billy the Badger, men om vi nu ska ge oss in och ranka så är alla tiders maskot från Hartlepool: H’Angus the Monkey.

När den stora storyn om H’Angus börjar så är han som vilken psyksjuk maskot som helst. Stuart Drummond, mannen inne i apdräkten, did monkey around så det stod härliga till när seklet var ungt. Drummond var 28 år gammal, bode hemma hos mamma och hade inget vettigt jobb, så han tog chansen.

Han röjde runt, han ledde klacken i rätt hårda sing-songs, han antastade kvinnliga matchvärdar, han kidnappade tv-kameror, han gick in på planen, han blev utvisad, han var full, han gav sig – slutligen – på en uppblåsbar nakendocka med stor apfrenesi.

Sen bytte Drummond jobb.

Det föll sig nämligen så att Hartlepool (en valkrets som är lite större än hela Halmstads kommun) genom en demokratisk revolution utsåg borgmästare genom direktval, och H’Angus/Drummond skramlade ihop sin valavgift och gick till val på löften om att ge alla skolbarn gratis bananer om han vann.

Och det är klart som f-n att han vann.

Inte bara det, Stuart Drummond har dessutom blivit en stor succé som folkvald. Han är kvar som borgmästare, och oerhört omtyckt för sin rättframma, ärliga stil. Dessutom får barenen sin frukt.

2005 valdes han, med stor marginal, om för en andra period. Nu står han för omval en andra gång – och han lär få förtroendet.

Här är apan och borgmästaren. Och här är hans story.

Nu återgår vi, på ungefär samma tema, till att bevaka svenska landslaget.

/Simon Bank

Landslagsvecka, Kaká till Real Madrid (klart nu, säger AS, för 700 miljoner), Söderling i Paris – så vad tänker vi på då?

Tja, jag är mest nyfiken på Pep-effekten.

Vi var inne på det lite i kommentarsfältet en bit ner, någon efterlyste ett inlägg om Milans nya tränarlösning Leonardo. Och som om det nu skulle behövas så finns det två ypperliga skäl att kommentera det nu.

Första skälet är förstås Kakás flytt. Allt (utom Paolo Maldini, som säger att han tror att han blir kvar) talar ju för att han verkligen sticker till Madrid nu. Det säger en del om den gigantiska uppgift Leonardo står inför.

Var befinner han sig? Han tar över ett lag där en absolut merpart är a) gamla, b) ville ha Ancelotti kvar. Det spekulerades ju, på fullt allvar, i att Maldini markerade mot Leonardo när han inte kramade om honom efter Roma-matchen, som om att det skulle bevisa en spricka som kanske finns, kanske inte finns, mellan den nye tränaren och de gamla spelarna.

Inter ligger före i tabellen, före i sin åldersstruktur och före i sin planering inför 2010. De har redan värvat Milito, de får hem Acquafresca. Leonardo ska ersätta Kaká, och försöka väcka liv i en vacklande patient – samtidigt som han ska försöka täppa igen luckan till de ekonomiska monstren i Spanien och England.

Så hur ser hans projekt ut?

Leonardo plockade Kaká till Milan, han lockade över Pato, han pratade med Dinho. Vi kan nog anta att den brasilianska länken blir ännu starkare nu, som den blev i Barcelona när Sandro Rosell höll i trådarna.

Och apropå Barcelona så är jag övertygad om att exemplet Pep Guardiola ekar i Italien just nu. Säkert på andra ställen också. Tränarerfarenhet väger plötsligt mindre än klubbhjärta och insyn i en klubbs själ.

Pep kunde gå in och ändra i Barça eftersom han visste exakt vad Barça handlade om. Han kunde kicka ut Dinho och slöfockarna, ställa nya krav på och utanför planen och veta att spelarna visste att han visste vad han snackade om (you feel me?).

Milan väljer Leonardo, Juve vägde mellan Conte och Ciro Ferrara (och nu mellan Spalletti/Ferrara). Newcastle valde Alan Shea… äh, det är en annan story.

Jag vet inte hur lyckat det är. I England har de i evigheter haft en övertro på stora ex-spelares förmåga att också bli stora tränare. Det handlar om personer, om inre kvalitéer – men det handlar mindre om ålder, och det är exemplet Pep ett bevis på. Många påstår att han är en ung tränare, men han har varit tränare sedan han var 16 år gammal. De första 20 åren råkade han bara ha matchdräkt och dobbskor på sig.

Jag hoppas att Ferrara tar Juve och lyckas, jag hoppas att Leonardo får driva igenom sitt projekt fullt ut i Milan, jag ser oerhört mycket fram emot att se Contes Bari i Serie A i höst.

Och snart får Henrik Larsson sin coach-licens…

•••
•••

Efter det ideologiska inlägget har ni förstås överseende med att jag vill locka tillbaka de mjukare delarna av läsekretsen till bloggen.

Vi gör det med lite cute overload från Serie A-helgen som gick. Ni har sett det mesta, men inte i klump.

På San Siro var de tre mest imponerande bedrifterna 1. Zlatans mål, 2. Figos stilfulla avsked, 3. Helena Segers förmåga att kombinera a) klackskor, b) gräsmatta och c) de två sötaste små lintottarna i hela Milano.
Klippet är fullt av små, små barnungar och av Balotelli ännu fler små, små barnungar.

På Olimpico tog barnen över lekföreträdet efter Roma–Torino, och… ja, de var inga Daniel Maldinis, direkt. Men söta.

På Olimpico i Turin var den stora grejen ju Medas avsked, och utöver att det var fint, elegant och rörande alltihop så är det ju värt att visa Pavel och Ivana Nedveds små barn, som heter… Pavel Jr och Ivana Jr Nedved.

Så avslutar vi med att avslöja att Erik Nivas nyfödde son nu döpts till Erik Jr Niva, och att det fanns andra, barnsligt glada Serie A-spelare i helgen.

/Simon Bank

Dio mio.

Om jag vore Zlatan Ibrahimovics mamma hade jag tagit honom lite onödigt hårt i armarna, skakat om honom och ropat, kanske lite för nära hans ansikte:
– Vad gör du?! Vad håller du på med?! Varför kan du inte vara som alla andra?!

Att följa Zlatans karriär är som att hänga i en lös sele efter en galopphäst. Varje gång man ringat in honom byter han riktning, hittar nåt nytt och mer spännande.

I dag vann han alltså skytteligan. Jag ska inte formulera något panegyriskt om det gigantiska i bedriften (sånt kostar extra – köp tidningen imorgon!), bara konstatera att det förstås är helt makalöst.

Läste ni Jan Helins intervju med Zlatan i tidningen? Han får en fråga där som handlar om skillnaden mellan lojala trotjänare (som Zanetti) och spelare som flyttar runt på jakt efter nya utmaningar (som Zlatan), om vad som händer när de bästa spelarna samlar där pengarna finns – och svaret är fascinerande:
– Det är därför fotbollen är så intressant idag, säger Zlatan. Idag får du se hur långt du kan ta spelet, hur långt du kan ta fotbollen.

I morse, före matchen, gick jag och såg en samlingsutställning i Palazzo Reale. Boccionis gröna, Ballas svepande rörelser, Marinettis poesi. Det är jubileumsår, hundra år sen Marinetti publicerade sitt futuristiska manifest, jag blev överraskad av att Balla gjort så mycket fantastisk konst, men annars tänkte jag mest på Zlatan.

Mod, djärvhet och uppror ska bli grundelementen i vår poesi
(Marinetti, futuristiska manifestet)

Låt oss utropa det absoluta och totala avskaffandet av den slutna linjen och stängda skulpturen. Låt oss öppna statyn och innesluta den i omgivningen.
(Baccioni, tekniskt manifest för den futuristiska skulpturen)

Jag ska väl passa mig för att kalla Zlatan för futurist (även om det inte vore för den ideologiska ballasten), men han är definitivt avantgardist. Han vill forska i fotboll, se hur långt det går att ta spelet. Han har en positivistisk hållning till det, som en vetenskapsman. Han säger att Barcelona spelar fotboll ”som det kommer att spelas 2015”, det är förmodligen därför han är så nyfiken på att spela med dem.

Och… även om jag älskar de lojala, de som blir kvar, alla gossar Gråsten, så finns det ju något isklart logiskt i Zlatans sätt att se på det. Om vi utgår från att det inte handlar om pengar eller yttre bekräftelser, eller ens om var man vinner mest, utan att det bara är så enkelt som att han vill se hur långt det går att föra spelet, sporten, sig själv.

Jag både hoppas och tror att han blir kvar i Inter (sticker han kan Mourinho alltid hoppa in själv).

Men jag kan köpa den hållningen. Evolutionisten Zlatan.

•••
•••

Annars, då?

Jodå, det var en typisk sista söndan med serien här i Italien.

Märkliga resultat, mäktiga avsked. På San Siro sa vi hejdå till Luis Figo, i Turin vinkade de till Meda Nedved. Båda gjorde entré genom tunnlar av med- och motspelare, båda bar kaptensbindel, båda hyllades oerhört stilfullt och elegant. Och Paolino fick ett fantastiskt fint avsked i Florens, när han nu gjorde sin 903:e och allra sista match.

Zlatan sökte sig, smart, mot Talamonti hela tiden – för att slippa Manfredini – och gjorde två fina mål. Crespo hyllades med en rolig banderoll ”Nelle tua grande carriera  un piccolo erore. Hernán sarai sempre nel nostro cuore”, med ”erore” skrivet i rött och svart. Och Zlatan fick stöd av ena långsidan: ”Ibra forever. Fischi never” (Ibra för alltid, burop aldrig). Balotelli sköt upp matchbollen på andra ring i curvan, Helena Seger jagade Maximilian – en tuff uppgift, även utan klackar på gräsmatta.

Det var mycket trevligt, alltihop.

Efteråt, i den mixade zonen, pressade journalisterna Maicon på vad som händer efter semestern.
– Resti? ropade de efter honom. ”Blir du kvar”?
Maicon vände sig om, flinade:
– Dove? In Brasile? ”Var? I Brasilien?”.

Det var den sortens dag. Jag fick dessutom se vad Marco Materazzi skriver när han skriver sin autograf. Alltså, mer än bara sitt namn. Han ritar en liten gubbe, och så plitar han ner fyra tecken. Vilka då? Gissa ni så rättar jag.

Svennisskalan:
Môcke bra:
Muntari – Cigarini.

Môcke, môcke bra:
Ibrahimovic – Guarente.

Môcke, môcke, môcke bra:
Cambiasso – Doni.

Så. Om tiden fanns hade jag bluddrat på om la presidenta Francesca Menarinis förtjusande jubel på Bolognas vip-läktare när Di Vaio sköt dem kvar. Eller om Lavezzis vara eller icke vara i Napoli. Eller om att Chanel Totti nu är stor nog för att ge intervjuer själv. Eller om Chanels pappa, som nu är lika stor som Boniperti i Serie A-historien:

1. Piola, 274 mål.
2. Nordahl 225.
3. Meazza, Altafini 216.
4. R Baggio 205.
5. Hamrin 190.
6. Signori 188.
7. Batigol 184.
8. Totti, Boniperti 178.

Om allt detta hade jag berättat om det inte vore för att jag är väldigt trött, att planet lyfter väldigt snart – och att Mediaset4 visar den fantastiska filmen Una sull’altra från 1969, med technicolorfärger, guld, naket, gift, mer naket, jazz och en story jag så här långt förstår 2,6 procent av.

Det kan vara den bästa film jag någonsin sett.

/Simon Bank