Bordeaux vann, Besiktas vann, och i dag siktar vi – med lite god vilja – in oss på nästa B:

Bäste Zlatan Ibrahimovic.

I dag spelar och skjuter han för att bli den förste svensk som vinner den italienska skytteligan på 54 år, den andre svenske capocannonieren över huvud taget efter den enorme Gunnar Nordahl.

I dagens tidning har jag med en genomgång av alla Zlatans 23 mål så här långt, men eftersom både ni och jag nu tagit steget in i den nya, moderna tiden så kör vi förstås ut det i kortare, men rörligare format i bloggen också.

Zlatan rankar klacken högst, före chippen och frisparken. Finns inte så mycket att invända mot det va?

30 augusti:
Sampdoria–Inter 1–1.
0–1 (33) Ibrahimovic.

Zlatan och Mancini väggspelar sig förbi fyra backar, innan Zlatan störtar in i straffområdet, vrider kroppen och avslutar i bortre hörnet. Ett mycket vackert spelmål.
Fot: Vänster.
Position: I straffområdet.
Assist: Mancini.
Firar med: Maicon.

13 september:
Torino–Inter 1–3.
0–3 (51) Ibrahimovic.
Torino ligger under och flyttar upp, Mancini slår en löpboll på Zlatan som kommer fri med målvakten och stöter in bollen säkert i mål med fotens utsida.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Mancini.
Firar med: Maicon.

4 oktober:
Inter–Bologna 2–1.
1–0 (25) Ibrahimovic.
Ett av de vackraste mål han någonsin gjort. Adriano rycker förbi Moras på vänsterkanten och skjuter in ett inlägg, Zlatan möter på förstayta och… klackar upp bollen i första hörnet.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Adriano.
Firar med: Muntari.

19 oktober:
Roma–Inter 0–4.
0–1 (5) Ibrahimovic.
Drömstart. Ett positionssvajigt Roma bjuder på en jätteyta, Cordoba hittar den med en långboll och Zlatan lobbar – mycket vackert – över en utrusande Doni.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Cordoba.
Firar med: Maicon.

19 oktober:
Roma–Inter 0–4.
0–2 (47).
Muntari slår en boll i djupet, Loria chansspelar och Zlatan kan skära in i boxen. Väljer att avsluta med vänstern, och rullar in bollen i bortre hörnet, förbi både Juan och Doni.
Fot: Vänster.
Position: I straffområdet.
Assist: Muntari.
Firar med: Muntari.

15 november:
Palermo–Inter 0–2.
0–1 (46) Ibrahimovic.
Nytt supermål. Ibra samlar upp en andraboll, står i högerposition, utan press, och bestämmer sig för att testa ett avslut. Rullar fram bollen med sullan, skjuter med insidan – och bollen går in precis innanför bortre stolpen.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Cruz.
Firar med: Maicon.

15 november:
Palermo–Inter 0–2.
0–2 (62) Ibrahimovic.
Ett frisparksmål som bäst låter sig beskrivas med siffror. Avstånd: 20 meter. Skotthastighet: 124 km/h. Räddningschans: 0 procent.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Ingen.
Firar med: Cruz.

6 december:
Lazio–Inter 0–3.
0–3 (55) Ibrahimovic.
Cambiasso lyfter in en frispark från högerkanten, Ibra når högst och dödar matcher med en bergsäker nick. Matchen koms mest ihåg får hans flygande klackpassning till Stankovic.
Nick.
Position: I straffområdet.
Assist: Cambiasso.
Firar med: Samuel.

14 december:
Inter–Chievo 4–2.
3–2 (79) Ibrahimovic.
Ett pressat Inter jagar segermål, Maicon överlappar Figo och slår ett långt inlägg. Zlatan går in med mycket fysik och vilja och nickar in segermålet.
Nick.
Position: I straffområdet.
Assist: Maicon.
Firar med: Cambiasso.

14 december:
Inter–Chievo 4–2.
4–2 (88) Ibrahimovic.
Inter kontrar, inspelet kommer från höger och Zlatan möter det från femton meter. Högerskottet går rakt upp mot första krysset.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist:Stankovic.
Firar med: Maicon.

10 januari:
Inter–Cagliari 1–1.
1–1 (76) Ibrahimovic.
Crespo gör 99 procent av målet när han gör bort Cagliari-försvaret med ett par dribblingar. Zlatan får slå in bollen i öppet mål från en meter.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Crespo.
Firar med: Ingen. Han hämtar bollen för att jaga segermål.

18 januari:
Atalanta–Inter 3–1.
3–1 (90) Ibrahimovic.
Inter gör sin sämsta match för säsongen i ett blött Bergamo. På stopptid nickar Adriano ner en hörna, och Ibra kan jobba in bollen från nära håll.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Adriano.
Firar med: Ingen.

28 januari:
Catania–Inter 0–2.
0–2 (71) Ibrahimovic.
Mot ett offensivt Catania är det upplagt för kontringar. Stankovic slår bollen, Zlatan rycker genom offsidefällan, lyfter bollen över en utrusande målvakt och lägger in bollen i öppet mål.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Stankovic.
Firar med: Maicon.

7 februari:
Lecce–Inter 0–3.
0–1 (12) Ibrahimovic.
Cambiasso lurar hela försvaret med en briljant passning, Ibra tar emot och avslutar stenhårt, lågt och bergsäkert från 16 meter.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Cambiasso.
Firar med: Stankovic.

7 mars:
Genoa–Inter 0–2.
0–1 (2) Ibrahimovic.
Matchen är knappt igång när Stankovic jobbar fram en löpboll för Zlatan. Två snabba tillslag senare är Ibra fri, och kan avsluta med en delikat lyftning över Rubinho i målet. Hans första mål på en månad osar av klass.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist:Stankovic.
Firar med: Balotelli.

15 mars:
Inter–Fiorentina 2–0.
1–0 (11) Ibrahimovic
Ett av de tveksamt tillåtna målen. Ibra går upp med foten väldigt högt mot målvakten Frey på ett frisparksinlägg, och kan nicka in returen.
Nick.
Position: I straffområdet.
Assist:Balotelli.
Firar med: Muntari.

15 mars:
Inter–Fiorentina 2–0.
2–0 (90) Ibrahimovic.
Mindre att snacka om här… En frispark från 32 meter, och det bara smäller till ribba-in. Frey totalt chanslös.
Fot: Höger.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Ingen.
Firar med: Muntari.

22 mars:
Inter–Reggina 3–0.
2–0 (10) Ibrahimovic (straff).
Mancini ordnar fram en straff mot ett oerhört passivt Reggina. Höger fot, vänster hörn. Säkert.
Fot: Höger.
Position: Straff.
Assist: Ingen.
Firar med: Muntari.

22 mars:
Inter–Reggina 3–0.
3–0 (58) Ibrahimovic.
Ytterligare ett drömmål till samlingen. Stankovic får fram bollen, Ibra utmanar fyra backar och verkar ha fått bollen för långt ifrån sig. Det har han inte. Han sprintar ikapp, vrider kroppen – och chiplobbar in bollen över målvakten. Det är ett omöjligt mål, ett oerhört mål.
Fot: Vänster.
Position: Utanför straffområdet.
Assist: Stankovic.
Firar med: Muntari.

11 april:
Inter–Palermo 2–2.
2–0 (39) Ibrahimovic (straff).
Ibra sliter sig själv till straffen, och sätter den distinkt förbi Amelia i vänstra hörnet.
Fot: Höger.
Position: Straff.
Assist: Ingen.
Firar med: Stankovic.

2 maj:
Inter–Lazio 2–0.
1–0 (58) Ibrahimovic.
En kritiserad och stundtals utbuad Ibrahimovic – som inte vill göra klart var han ska spela nästa säsong – får en passning från Muntari, utmanar sin back och bombar in bollen bakom Muslera. Efteråt hyssjar han den del av Curva Nord som buat ut honom.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Muntari.
Firar med: Muntari, Materazzi.

17 maj:
Inter–Siena 3–0.
3–0 (76) Ibrahimovic.
Mot ett förlorat Siena-försvar vänder Mancini till en ensam Ibra, som ganska enkelt kan skicka in matchens sista mål och fira Inters 17:e ligatitel med stil.
Fot: Vänster.
Position: I straffområdet.
Assist: Mancini.
Firar med: Cambiasso.

24 maj:
Cagliari–Inter 2–1.
0–1 (8) Ibrahimovic.
Mourinho går officiellt ut och gör klart att laget nu enbart spelar för Ibras skytteligatitel. Och det börjar bra. Går in i straffområdet, vänder en gång och det räcker för att lura bort två backar – och pricka in bollen med högern.
Fot: Höger.
Position: I straffområdet.
Assist: Jiménez.
Firar med: Jiménez.

/Simon Bank

Nya planer, nya tider.

För tre veckor sen bokade jag en resa till Rom. Jag skulle åkt ner i måndags, hem i går och hinna se en Champions League-final.

Det blev inte så.

Jag åkte ner i lördags, såg Paolinos sista match på San Siro, tog tåget till Rom, såg Champions League-finalen, luktade på en schersminbuske (Yeah, I know some stuff), åt en himmelsk middag på en restaurang som kallade sig ”Abruzzos ambassad”, där allt man betalade för sin tonnarello gick oavkortat till jordbävningsoffren, åt glass på Palma, drack kaffe på Tazza d’Oro, och åkte tåg tillbaka till Milano igen. Och här är jag nu, för att se Zlatan Ibrahimovic avgöra skytteligan imorgon.

Själva omfånget av den bedriften, att han ens är nära, jobbar jag fortfarande med att ta in. Jag hoppas bli klar med det lagom till matchen. Vi har ju kommit dit nu, att det börjar bli dags att summera och runda av.

Själva storanalysen av Chelseas cuptriumf får ni av Peter Wennman vad det lider, här har vi ju alltid varit mer för den kuriösa sidan av sakerna.

Alltså konsteterar vi att gamle Clairefontaine-kungen Louis Saha dyngade in the fastest goal in the history of FA Cup Finals. 25 sekunder, långt före slöfockar som Rob Di Matteo (43 sekunder) och Jackie Milburn (45). 

Därefter konstaterar vi att Drogbas monsternick och Frank Lamps vräkarvänster inte bara var två vintage-mål från två av de tre stora ledarfigurerna i det laget – utan att de också innebar att Guus Hiddink, mannen som allmänt ses som världens kanske främste tränare, vann sin första titel utanför Holland på elva år.

Och är man som de cyniska av oss och tycker att titlar betyder saker så betyder det här att Hiddink cementerar sitt rykte som inte bara urkompetent utan även vinnarkompetent

Norr om gränsen var det 800 grader när Rangers gav sig ut på dubbeldag. De vann med ett fenomenalt dykmål från Nacho Novo, och jag kan inte för mitt liv komma på vilket mål det där är en kopia av. Help a tryin’ man out, will you?

Superinhopparen Nacho har ju annars varit på tapeten i veckan för att ha hållit liv i en gammal Rangers-tradition med värdiga titelfiranden. Ni minns kanske när kroatiske killern Dado Prso drog igång gänget (och särskilt Super-Shota Arveladze) i en finfint klippt variant av Follow, follow (de klipper precis före texten, gissningsvis, skenar in på det sekteristiska spåret) Det är som det är. Dado gillar den sången, helt enkelt. 

Och Nacho? Ja, han hade ju precis som alla andra läst det gigantgreken Georgios Samaras (apropå läktarsånger: He’s Greek, he’s great, he’ll smash your dinner plate, Samaras, Samaras, Georgios Samaras) sa häromveckan, att Celtic var ett bättre lag och att Rangers inte förtjänade att bli mästare.

Nachos svar? En dubbel, och lite hederligt Oh-Ah-Samaras on the podium. 

Annars sitter jag mest och väntar in en helveteskväll med franska nerver (samtidigt som jag ser halvsvensken Lloyd Johansson spela topprugby för Viadana).

Bordeaux ska ta en poäng i Caen för att bli mästare, och tycker ni att det låter enkelt ska ni veta att Caen slåss för livet – och att deras Ligue1-facit på hemmaplan mot les Girondins ser ut så här:

Nio möten. Sju vinster. Två oavgjorda. Noll förluster.

Känn på den.

Men, men, jag tror inte att OM klarar att slå Rennes, och då spelar det ju ingen roll. Bordeaux vinner ligan, Caen åker ur, ASSE överlever om de bara tar poäng mot Valenciennes, och vinner de inte där ska Perrin aldrig mer träna ett lag på den här nivån.

Tycker jag, då. Och vad mina profetior är värda kan vi väl ta och titta lite närmare på (en tradition jag tycker känns rätt ärlig, inte sant?).

Här är mina tips, som de såg ut inför årets Ligue1:

TABELL:

1. Lyon 2. Marseille 3. Paris Saint-Germain 4. Bordeaux 5. Saint-Etienne 6. Monaco 7. Lille 8. Rennes 9. Nantes 10. Nancy 11. Auxerre 12. Sochaux 13. Nice 14. Lorient 15. Le Mans 16. Toulouse 17. Caen 18. Valenciennes 19. Grenoble 20. Le Havre.

FACIT: Fel mästare. Helt rätt ute på topp fyra. Exakt rätt (nu) på fyra lag. Helt fel ute på Toulouse, ASSE, Nantes och Grenoble. Rätt jumbo. Totalt: Godkänt.

SKYTTEKUNG:

Djibril Cissé, OM.Given som spets i ett spelande lag. En nöjd Cissé kan fortfarande vräka in mål.

FACIT: Cissé drog till Sunderland i augusti. Insatsen tillbaka. Men jag hade rätt om OM, de gjorde flest mål av alla.

ÅRETS GENOMBROTT:

Guillaume Hoarau, PSG. Jag såg honom i ett par matcher med Le Havre i fjol – det finns mål i de där långa benen. Kan bli en sensation om PSG får ordning på laget.

FACIT: Hoarau uttagen i årets elva, och tveklöst årets stora genombrott. Spot on.

ÅRETS FIASKO: Nice. Överpresterade i fjol, och har tappat halva laget. Loïc Rémy kan knappast rädda dem från en besvikelse?

FACIT: Jo, Nice är en placering sämre än 2008. Men fiasko? Absolut inte. Helt fel.

ÅRETS FÖRST SPARKADE:

Jean-Marc Nobilo, Le Havre. Årets tränare i L2 i våras. Omöjligt uppdrag nu?

FACIT: Nobilo lämnade tränarjobbet i december, men fick stryk med en månad av Roussey i ASSE. Med beröm godkänt.

Så, räfst och rättarting färdigt. Nu sätter vi oss och ser Bordeaux svettas.

/Simon Bank

Precis som väntat lekte FC Barcelona hem det här.

Äh, jag skojar. Vi var ju överens om att matchen skulle se ut som den såg ut tills Iniesta hittade en meter att passa på, tjugo meter att springa på, och en kamerunare att ge bollen till.
Att sitta ner efter sådana här matcher är att känna sig som Tom när Jerry har kört över honom med en bulldozer (det är Tom som är katten, va?). Man är tom och full samtidigt, manglad av intryck och något slags märklig euforisk melankoli.

Jag skriver om Barça och Pep till tidningen, om hur svårt det är att veta var det ena börjar och det andra slutar. Men det finns små bitar man inte får plats med, som alltid.

En enda sak överraskade mig när laguppställningarna kom, och om jag kunnat mer om Pep hade det inte överraskat mig. Jag syftar då inte på vänsterbacksplatsen eller ens på att Messi klev in i planen och spelade centralt (vilket väl egentligen vann matchen åt dem).
Jag syftar på platsen allra längst ut på bänken.

I näst sista omgången av ligan, mot Osasuna, när allt redan var avgjort och allt handlade om att vila rätt spelare och låta rätt spelare lira, då bestämde sig Pep Guardiola för att ge en chans åt en knappt 17-årig mittback. Marc Muniesa är född i Katalonien och han har länge setts som en supertalang. Klubben var till och med lite orolig att han skulle bli en ny Cesc, en ny Piqué. Chelsea hörde sig för, men mer blev det inte.

Nu satt Marc Muniesa på bänken i en Champions League-final. Det säger en del om Peps ledarskap, om hans tro på de egenutbildade spelare – men det säger också en del om hur han ser på misstag.

Muniesa kom nämligen in mot Osasuna, han fick chansen efter 52 minuter. 29 minuter senare fick han rött kort.

Det mesta och det bästa sätter vi tänderna i i tidningen i morgon. Analysen var enkel – United krossade Barça första tio, men kunde inte resa sig efter chocken vid 0–1. Varken mer eller mindre än så. Messi var bäst, Xavi och Puyol imponerade. Pep kallade United ”världens bästa lag” efter matchen, men då är Barça bättre än bäst.

De små pojkarna har blivit stora.

Både han.

Och han.

Gud, vad fint det var.

/Simon Bank

Alldeles i språnget, innan jag ger mig iväg till världens absoluta centrum:

Var ute och handlade upp mig på ett par tidningar till nyss, jag överdoserar alltid internationell press före stora matcher. De hade inga katalanska tidningar hos min handlare, så jag gick på det central-spanska perspektivet istället.

Och, för 48 000 kronor, vilken vinkel tror ni att Marca anlägger på årets största fotbollsmatch?

Jajjemen. Finalen är het, men det stora är att Ronaldo ska spela i vitt. Och att han gillart.

/Simon Bank

Det är 25 år sen det spelades europacupfinal här senast. Totti drömde att det skulle bli Roma–Liverpool igen, men Totti är världens naivaste underbaraste romantiker så han fick fel.

Jag har också fastnat i historien. Under en dag som är en enda stor karta över rörelser framåt, mot Match, Avspark, Upplösning, så har jag konstant fastnat med blicken nitad bakåt.

Det är inte mitt fel.

Den förste Paul Scholes fick syn på när han joggade in på planen för det där dagen-före-match-passet var en 43-åring som ser ut som 26. Teddy Sheringham stod på läktaren, skrek ”Scholesy!”, pekade på bröstet, och fick the Ginga Ninja att försöka nå fram med en crossboll.
Bollen landade femton meter för tidigt.

Idag är det på dagen tio år sedan Teddy vände mot Bayern München i Barcelona, och jag tänkte på att Scholes var avstängd den gången, och jag tänkte på det som Sir Alex sa nu:
– Vi är bra på att göra saker först av alla.

Han menade the treble från 1999, och syftade på att inget lag hittills försvarat en Champions League-titel.
Sedan kom Pep Guardiola in, och Ronald Koeman och Hristo Stoitjkov kom fram och kramade om honom, och de stod och pratade väldigt länge och såg ut som små pojkar som blivit alldeles för stora. Och jag tänkte att det är nästan på dagen 17 år sedan de vann en Europacup-final ihop.

Och jag tänker på de där fantastiska bilderna av när Barça slog ut IFK Göteborg 1986, hur Pep Guardiola var bollpojk och sprang in för att krama sina hjältar.

Och jag tänker på att Sir Alex coachat sitt lag i 153 Champions League-matcher.

Och jag tänker på att Pep bara coachat i 13.

Och jag tänker på att det är 30 år sen Sir Alex gav sig ut i Europa första gången, med Aberdeen.

Annars har jag mest njutit av att sitta och se världens två bästa fotbollslag jogga runt och känna in det ovanligt uppräschade Stadio Olimpico. Jag saknar fortfarande Decos och Ronaldinhos uppvärmning, när de stod och drog 50-meters crossbollar till varandra utan att släppa ner bollen på marken, men Barça har börjat med en ny passningslek som roar mig.

En cirkel med kanske tio spelare runt, och två som jagar i mitten. Ett tillslag, väldigt små ytor, och det roliga är att målet är att spela – tror jag – 20 passningar utan avbrott. När de lyckas plockar siste mottagare upp bollen med händerna – och så applåderar alla i cirkeln de två förlorarna i mitten.

Jaja. Jag tror i alla fall att United spelar med Anderson istället för Fletcher, Ji-Sung Park och Giggs runt honom och Rooney överallt. Barça känns väl rätt solklart, med undantag för vänsterbacksplatsen. Jag säger Keita, men det kan förstås lika gärna bli gamle Sylvinho (vilket, för första gången in the history of the world and everything else, låter lite tryggare).

Spelarna jag unnar hjälterollen, i tur och ordning:
1. Scholes.
2. Carles.
3. Rooney.
4. Messi (for Paris).
5. Xavi.
6. Iniesta.
7. Giggs.
8. Ji Sung Park (för att höra alla koreanska journalisters frågor efteråt)
9. Bojan (om han nu ändå får vara uppe så sent så…)
10. Berba… äh, skojade bara.

Nu ska jag skalla kudden och drömma om matchen. Jag gjorde det i natt också. Den slutade 4-2 till… Malmö FF.

Det är inte bara Rolle som drömmer att MFF gör mål, och det är inte bara jag som bär med mig historien runt i Rom. I kväll kommer ni att få se en fantastisk snygg koreografi i Uniteds curva sud.
For Sir Matt, står det.

/Simon Bank

Clarets-Blades 1-0.

Wade Elliott pricksköt in ett mål värt 800 miljoner kronor, Premier League har fått sin minsta deltagare någonsin. Jag ska inte låtsas som om jag inte höll en greasychipbuttytumme för Sheffield United, men magin i att få se en stad som är obetydligt större än Borås i världens största fotbollsliga slår ut den sortens besvikelse.

Känslorna jag har för Burnley är, på gott och ont, relaterade till Spurs. Cup-manglingen på Turf Moor, där de verkligen förtjänade att slå ut Tottenham så det sjöng om det. Chelsea-bragden, förstås. Jag är för ung för att minnas storhetstiden, men jag minns Hunter Davies fantastiska intervjuer med Ralph Coates i the Glory Game. Sånt.

Annars är det väl mest Ian Wright, Andy Cole och en påtänd insekt jag har koll på. Bertie Bee är värd sin plats i Prermier League.

Ni har sett honom, va? Ett stort bi, Burnleys maskot och den tuffaste jävla nallebjörn som finns i engelsk fotboll. Jepp, tuffare än Fulhams bogaloo-huligan Billy the Badger.

När Burnley spelade Lancashire-derby mot Preston häromåret inträffade något som Turf Moor aldrig sett förut. The Clarets beeing 2–0 up förväntar sig ingen några större problem, inte förrän en spritt språngande naken supporter häver sig ner från the Jimmy McIlroy Stand, springer över hela planen och visar skinkorna för bortafansen. På skinkorna har han skrivit ”2–0”.

Good fun, och streakaren vänder hemåt mot sin plats igen. I hög fart, så hög att ingen riktigt hinner reagera.

Ingen utom Bertie Bee, that is.

Klart att grabben ska maskota i Premier League.

/Simon Bank

En dag på tåg, Toscana utanför, kullar och rytmiskt dunk. En bok, en cykeltidning, en panino med salami, ett glas dåligt vin, en revolutionerande idé att få ner på papper (den kommer att förändra Sverige inom ett par år), 35 grader varmt och en perfekt vecka som väntar.

Kan det bli bättre, undrar ni?

Ja, det är klart att det kan!

Bild, vårt gemensamma sanningsvittne i medievärlden, har nämligen sammanfattat Bundesligas Plauderkasten, årets bästa citat – och jag vet inte med er, men jag har svårt att se mitt liv fullkomligt utan lite sköntysk livsvisdom.

Varsågod:

Om det stinker svett härinne så är det jag. Matchen var så spännande.
(Dortdmund-tränaren Jürgen Klopp till Schalkes Fred Rutten efter 3-3 i omgång 4).

Jag var väldigt nervös och var tvungen att pissa dubbelt så ofta som vanligt före matchen.
(Hans Meyer om sin återkomst som M’Gladbach-tränare i omgång 9)

Så länge skorna gör mål är färgen okej.
(Franck Ribéry om sina rosa dojjor)

Tänk när han drar på sig riktiga fotbollsskor…
(Franz Beckenbauer om Franck Ribérys rosa dojjor)

Snälla, ni behöver väl inte prata  lika snabbt som Hoffenheim spelar?
(Hannovers presschef Andreas Kuhnt inleder presskonferensen efter 2-5 mot Hoffenheim med att be journalisterna om en tjänst)

Om ni vill höra stora ord så måste ni åka till München. Om ni vill se stor fotboll så har ni kommit helt rätt här.
(Hoffenheim-tränaren Ralf Rangnick sågar Bayern)

Och eftersom vi befinner oss i den tid då säsongssummeringarna hoppar bock över varandra vill jag inte undanhålla er två tre drömelvor.

Först UNFP:s (det franska spelarfackets) idealelva från årets Ligue1:
Lloris (Lyon) – Fanni (Rennes), Diawara (Bordeaux), Hilton (Marseille), Taiwo (Marseille) – Cheyrou (Marseille), Sessegnon (PSG), Bastos (Lille) – Gourcuff (Bordeaux) – Hoarau (PSG), Gignac (Toulouse).

Sen min egen idealelva från samma serie:
Mandanda (Marseille) – Fanni (Rennes), Sakho (PSG), Diawara (Bordeaux), Taiwo (Marseille) – Sessegnon (PSG), Bastos (Lille), Wendel (Bordeaux) – Gourcuff (Bordeaux) – Benzema (Lyon), Niang (Marseille). På bänken: Rool (Nice), Rool (Nice), Rool (Nice). Avstäng: Rool (Nice).

Och så mitt Serie A-lag på det:
Julio Cesar (Inter) – Maicon (Inter), Chiellini (Juventus), Biava (Genoa), Manfredini (Atalanta) –  Cambiasso (Inter), Sissoko (Juventus), Motta (Genoa) – Cassano (Samp) – Ibrahimovic (Inter), Milito (Genoa).

Jag inser att det inte finns något som helst att anmärka på det, men lämnar fältet fritt för er som inte har samma insikt…

/Simon Bank

Det började ju så bra.

Flaggor överallt utanför San Siro. Panini-album med Maldini-bilder. Alla fick vita halsdukar och arenan kokade av värme och kärlek, och inför matchen var hyllningarna av det slaget (från Roma, från spelarna, från publiken) att det var svårt att inte börja grina.

Och så banderollerna då:

Una fede, 24 anni di storia, grazie capitano.

Paolo – come te nessuno mai.

Eterno Maldini.

La tua carriera riecheggera nell’eternita, grazie capitano.

Unica inimitabile bandiera.

Clonate Maldini!

Ja, och så la en liten del av curva sud ett stort, svart lock över alltihop till slut. På sätt och vis ska ni vara glada över att ni slapp se pinsamheten när en liten del av curva sud regnade på Paolinos parad.

Foto: Simon Bank. Kamera: Mobiltelefon m/1989.

Mer om det någon annanstans. Mer om annat här.

Som Svennis-skalan från Milan–Roma:

Môcke bra:
David Beckham – Matteo Brighi.

Môcke, môcke bra:
Max Ambrosini – Er Pupone.

Môcke, môcke, môcke bra:
Paolo Maldini – Philippe Mexès.

Det näst största problemet med curvans Maldini-hån är att det skymmer mycket av den andra kritik som kom fram, och som hade ett slags värde. Runt San Siro, och inte bara i curvan, protesterades det mot klubbledningen i allmänhet och Berlusconi i synnerhet.

Ytterst kändes det som ett tecken på en oro, som ett uttryck för en nervositet inför att inget längre är som förut. Man vill ha kvar Sjevtjenko, man vill ha kvar Ambrossini, man vill ha kvar Ancelotti och man önskar David Beckham ”välkommen tillbaka, snart”.

Roligast var den här: ”Om du säljer Kaká röstar vi på PD”. PD, Partito Democratico, är Berlusconis politiska motståndare i EU-valet.

Jaja.

2-3 blev det. Riises rödhåriga rackarrökare var matchens snyggaste, men Tottis mål är alltid Tottis mål.

Och här är curva suds fjanterier. Och här.

Zlatan Ibrahimovic lade, som ni vet, en hand på capocannoniere-titeln, och han gjorde det med den där utsidesvändningen han tycker så mycket om.

Och Ale Del Piero, han gillar att göra så här. Ciro Ferrara har fått två matcher på sig att visa att han är mannen som ska leda Juve in i framtiden – och det började ju helt okej.

 
Annat att skriva hem om? Tja, Toro är ju väldigt illa ute, men när de nu fick besök av gamla fina vänklubben Genoa, som inte hade något att spela för, så skulle det väl ordna sig?
Should it fuck.

Dagens snyggaste Serie A-mål?
Vi ger priset till Napolis Mariano Bogliacino, men noterar också att fantasimålsfetischisten Mascara inte ens kan göra straffmål fula. Dessutom flyger Chievo vidare i Serie A ett år till.

•••
•••

Apropå Mascara så är det där med finmål ingen italiensk egenhet. Cleber Santana has a knack for those too. In och jobba 38 sekunder i det här klippet, om ni undrar hur uselt man kan kan försvara och ändå kalla sig Real Madrid-spelare.

Så lite mästartema på det:

Besiktas är bara en beställningspoäng mot Denizlispor ifrån sin första titel på 58 år. Yusef Simsek avgjorde derbyt mot Galatasaray med en chip som inte är riktigt lika Zizou-kontrollerad som den först ser ut. Om en vecka säger bloggen Tebrikler! men till dess säger vi bara som vi brukar:
BOBO TILL PREMIER LEAGUE!

I Skottland gjorde Rangers jobbet mot United på Tannadice Park. Follow, follow, and followed they did. Hela vägen hem till Ibrox, och det stora kalaset.

Och med det har vi förmodligen passerat alla rimligheters gräns när det gäller att bespara våra svartvita vänner en recap av dagens största fotbollsfiasko i europeisk fotboll. Kan man leva på sin historia? Kan man överleva i all evighet på sitt namn?

Ja, jo, Gary Neville kan. Bevisligen. Men Newcastle United Football Club kan inte. Mike Ashley and his lot har kört ner klubben i dyn. Ekonomiskt var processen redan klar, men sportsligt krävdes ett gäng tränare, ett gäng usla köp och ett gäng ledare som inte hade en aning om vad Toon egentligen står för.

Ledningen förtjänar smällen. Spelarna förtjänar, med få undantag, smällen. Regionen och de som bort där har redan fått sina smällar, men det var längesedan någon som bestämmer brydde sig om vad de förtjänar.

Jag satt i en italiensk tunnelbanevagn när de åkte ur, men har jag förstått saken rätt var de anemiska och tomma. Toons tåg gick redan förra helgen. Så här lät det i alla fall när NUFC sa tack och hej för den här gången. Nu får de börja om, med dyra kontrakt som – gissar vi – inte innehåller några lönesänkningsklausuler för Championship-spel. What could possibly go wrong.

Hela norra England grät.

Eller, ja, nästan hela.

Boro åkte också ur. Hull förlorade mot Manchester United i juniorserien, efter en belter från Darron Gibson, Men de hängde kvar, så det är klart att DumDum ska ha en kram!

Jo, det känns bra att sluta med en kram. Med lite lagom, manlig, mellanmänsklig värme.

Fast… behöver ni en tyngre dos, lite hederlig cute overload så är jag väl inte den som är den.

I lördags vann Wolfsburg Bundesliga, det vet ni. Men ni vet inte vad det betydde för modet bland stans alla nyfödda just den dagen.

Nu vet ni.

/Simon Bank

Ibland får man prioritera. Wolfsburg var naturligtvis stället att vara på idag, men istället spärrade jag in mig själv i ett flygplan medan Bundesliga avgjordes.

Inte för att hålla mig undan, utan för att komma fram. I eftermiddag gör världens genom tiderna störste fotbollsspelare sin sista hemmamatch, och då vill jag vara där och göra något jag aldrig gjort förut, under 20 år i det här yrket:

Jag ska ställa mig upp på och applådera.

I väntan på det får ni nöja er med en sammanfattning av den där spelarkarriären i söndagstidningen – och en sammanfattning av dagens händelser här.

Eftersom jag sitter med en uppkoppling bestående av två koppartrådar och en sån där romersk gladiatorshatt så nöjer vi oss med det allra, allra viktigaste:

Bundesliga är väl där vi börjar. Felix Magath – tränare, sportchef, manager, diktator, motivator, pappa och Gud Fader själv i Wolfsburg – inledde ju veckan med att ge en tv-intervju ståendes på Rathaus-balkongen i München (ni vet, stället där Bayern brukar fira sina guld).

– Bayern har allt i sina egna händer. En seger mot Stuttgart räcker ju för att säkra andraplatsen…, myste han.

Och som vanligt den här säsongen så hade Herr Magath helt rätt. Vargarna lekte hem ligan, och alla hans tre guldspelare gjorde mål. Passningsgeniet Misimovic bestämde sig för att dunka in ett mål på egen hand istället, skyttekungen Grafite avgjorde med en styrning – och Edin Dzeko avslutade kalaset med att dyka in 5–1.

Bara det att jag ljög när jag skrev att han avslutade kalaset – för det hade ju bara börjat.

På annat håll löste alltså FC Ribéry det här med andraplatsen. Mest tack vare att Franck själv smekte fram van Bommel till 2–0. Champions League nästa. Men ingen balkong.

 Sista omgångens sämsta försvar? Hmm, Leverkusen såg väl inte helt vattentätt ut mot Cottbus. Inte för att det räddade östtyskarna, men ändå.

Ja, och så förtjänar ni förstås att se Carlos Eduardos fullblodsfrispark mot Felix Magaths nya gäng. 

BREAKING NEWS: Jag ska be Leverkusen om ursäkt. Deras försvar var inte alls dagens sämsta.

Så här gjorde Spartak Moskva mot Amkar i ryska ligan. 

Och sen gjorde de om det igen. 

From Russia to the Rifle. Walter Pandiani sänkte Barça B på Camp Nou, och gav bask-Osasuna chansen att hänga kvar.

Villarreal derby-demolerade Valencia. Och Diego Forlán tog ett järngrepp om Pichichi-titeln med ett strålande hat-trick i Bilbao. 

Ska vi nu hålla oss till de opportunistiska skyttekungarna, samtidigt som vi tar oss över gränsen och in i Frankrike, så är det väl bara att konstatera att Monsieur Gignac de Toulouse är en av de märkvärdigaste vi sett. I går gjorde han sitt 23:e och sitt (fullkomligt fantastiska) 24:e mål för säsongen. Alla mål utom ett har han gjort med högerfoten.  

Från Hexagonen kan vi annars rapportera att Nantes åkt ur igen, vilket borde vara omöjligt med den klubbens resurser.

Afolabi fick sparka ut dem den här gången. 

Och så ska vi buga oss i allra djupaste vördnad för en liten, stor artist. Juninho (nanananana) Pernambucano (nanananana) tog farväl (?) till Stade Gerland igår, efter en makalös karriär.

Finns det någon import som betytt lika mycket för någon klubb någonsin? Cantona? Juni kom till Lyon för åtta år sen, ledde dem till sju raka titlar och en plats bland de stora i Europa. Han har gjort 44 frisparksmål – och i går väntade hela Lyon på två avgörande saker.

Det ena var garanterat – att de skulle få hylla Juni.

Det andra var tveksamt – om han skulle få göra sitt hundrade mål.

Och det är klart att de fick.

Och det är klart att han gjorde.

Merci pour tout, maestro.  

Och innan vi ger upp den här natten ska vi berätta att Bordeaux kommer att bli franska mästare nästa helg, de leder med en mil in på upploppet, och det är Marouane Chamakhs Kennet Andersson-kvalitéers förtjänst. 

Så. Nu laddar vi för nästa stora avsked. Vem vet, vi kanske till och med får se nåt som är värre än the worst thing Paul Merson’s ever seeen in football. Ever. In the history of the game.

/Simon Bank

Humor och läktarkultur var det. Och ett par timmar senare: allvar och anti-supporter-kultur.

Jag tänker inte ge mig in för mycket på den där sorgliga Öis-historien, hoten mot tränaren Janne Carlssons hem och familj, mest eftersom hela historien är så totalt fri från komplexitet. Understimulerade fegisar går över gränsen, de har ingens sympatier, frågan är polisiär.

Egentligen vill jag – innan vi går vidare med den vackra fotbollsvärlden – bara lägga till en sak till efterspelet i rödblått:
Hotmännen är inte bara fega. De är dessutom dumma i huvudet.

Om de har sett ens två-tre matcher med sitt lag i år (de såg bevisligen inte Kalmar-Öis på plats) så borde de ju ha sett att Janne Carlsson är fel man att vara förbannad på.

Jag hade inga höga tankar om Carlsson inför säsongen. Hade lite för dålig koll, helt enkelt. Jag såg Öis vara bättre än motståndet i Superettan i fjol, såg kanske två matcher, det var rätt okomplicerat alltihop. Carlsson spelade enkel fotboll, pratade bred göteborgska och hade kavaj. Ungefär så.

I år då? Med Öis på en poäng och halvvägs ur serien redan i maj?

Ja, ser man inte matcherna så tycker man att Janne Carlsson gjort ett dåligt jobb.

Ser man matcherna så är det rätt lätt att konstatera att han gjort i princip allt rätt.

Öis hade en tunn trupp som blev en icke-trupp när deras enda vapen, anfallarna, gick och skadade sig. Med denna icke-trupp har Carlsson gjort rätt val inför i princip varenda match. Han har gett dem en form och en idé som maximerat deras chanser att vinna matcher.

Skulle jag ranka tränarinsatser så här långt i allsvenskan så hade jag, med stor överraskning, rankat Janne Carlsson närmare toppen än botten.

Inte för att det betyder något – även om han hade skickat ut sitt lag i en 1-1-8-formation och spelat Gameboy på bänken så hade han inte förtjänat att se sin familj hotas av mösskillar som har så tomma liv att de måste hata sönder andras.

Ville bara ha det sagt.

Så tillbaka till något vi gillar mer. Inte Tim Wiese den här gången, fast nästan. Om vi nu ska gå in i den stora hejdå-helgen (Hyypiä, Maldini… Newcastle?) efter just den här veckan så känns det som att vi ska göra det med att knyta ihop Werders universum.

Uefa-förlusten var förstås tung, men eftersom det är läktarhumorvecka här i bloggen så tänkte vi följa upp semifinalen istället.

Ni minns förstås Die Papierkugel der Entscheidung, den där lilla pappersbollen som låg bakom Werder Bremens 3-1-mål mot arvfienden Hamburg i den andra Uefa-semifinalen. I vår eviga vad-hände-sen-ambition ska vi förstås berätta om pappersbollens vidare äventyr.

Den togs alltså om hand av Sat1, och auktionerades ut över E-Bay. Priset stannade vid finfina 4510 euro, pengar som gick oavkortat till ett barnsjukhus. Och i Bremen har man frossat i pappersbollseufori.

När de mötte HSV igen (för fjärde gången på ett par veckor) i ligan arrangerade de förstås ett speciellt litet tifo.

Om ett par timmar joggar Werder ut på en plan i Wolfsburg för att avgöra Bundesliga, åt ena eller andra hållet. Därför tar vi tillfället i akt att gratulera klubben för en av årets bästa läktaraktioner. Och att gratulera Matthias Seidel, som just köpt ett ihopknycklat pappersark för 50 000 kronor.

/Simon Bank