Another day, another dollar.

Den här bjöd på en kväll på Råsunda, AIK–Elfsborg utan mål, och ett tillfälle så gott som något för att uppmärksamma en positiv publiktrend i allsvenskan.

Jag vet inte om ni noterat det, men det känns som att läktarhumorn fått en renässans i vår.

Den har varit satt på undantag, och är det fortfarande i det stora hela. Det kräver ju mindre av en ståplats att skandera ”Hata Gais/Göteborg/Djurgården/Malmö/valfritt lag” än att retas på ett intelligent sätt.

Men ibland så.

I onsdags förvandlade Hammarby-klacken Igor Armas hittills enda fullständiga mening på engelska (”I will kill you”) till en hyllningsramsa (de skanderade den så fort Bajen fick hörna). I måndags körde Djurgårdsklacken en banderoll på temat ”Flygkapar-Dif”, medan AIK lite spritt testade ramsan ”Skala banan/klapp, klapp/Kapa ett plan/klapp, klapp”. A bit fun. Och i Malmö har MFF som bekant diktat ihop årets i särklass roligaste ramsa, lite i skuggan av svensktoppshiten ”Rögad ål”:

Han har ett hårt skott/
Labinot/
Han har ett superskott/
Labinot/
Han har ett hårt skott/
Labinot/
och han hatar Eurosport.

Gårdagens bidrag handlade mest om att Norra Stå kunde ägna sig åt att växla mellan fyra sorters Djurgårdssånger, varav ”Vi vill ha Zoran kvar” naturligtvis är överlägsen som humor betraktad.

Jaja. Eftersom bloggen gillar trender och saker som återkommer så hoppas vi på fler intelligenta instick i den allsvenska läktarkulturen.

Andra ständigt återkommande saker vi håvat in de senaste dagarna är – förutom att Tim Wiese varit i centrum igen – nya skriverier på ett av bloggens favoritteman:

Brasilianska fotbollsspelare och deras libido.

Erik Niva – vars libido lett till att den här bloggen just nu är ett soloprojekt – har både skrivit och länkat till bilder för att ge er berättelsen om hur Pato och Ronaldinho levt ut sin nakna sexualitet i chat-fönster de delat med en bystig blond brasiliansk bedragerska vid namn Fabiane ”Felina” Menezes. Bilderna av bollspelarna och deras självstimulans har sedan publicerats på suspekta nätsidor för allmän beskådan.

Det vi undrat är ju hur alla dessa uppsjöar av Éver Banegas, Ronaldinhos, Patos och Vagner Loves tänker och känner när de hängs ut så här.

Det fina är att det finns killar som Elano.

Nu har nämligen Manchester Citys football genius berättat precis hur han tänker. Elano åkte på samma nit som Pato och gänget, och tack vare nätsidan the Spoilers vänliga guidning har vi kunnat läsa en intervju i brasilianska EOL Deportes, där Elano får frågor om sitt nätsexande.

Det här med Felina, vad var det som hände?
– Kolla här, det är sånt som händer i livet.
– Jag var den förste om att berätta det för min fru. Jag är glad att hon förstod mig. Jag är en man som välsignats av gud, och jag försöker alltid söka frid.

Du tänker inte vidta rättsliga åtgärder mot den här personen?
– Nej, jag kommer att låta det vara som det är. Jag har vänt tillbaka till mitt fokus, som är att spela fotboll.

På sätt och vis verkar det väldigt enkelt, det här med att vara fotbollsproffs. Och med det tar vi natt, och inväntar nästa brasilianska fotbollsspelar-sex-skandal.

Jag räknar med att det dröjer åtminstone ett par timmar.

/Simon Bank

Efter ett par splittrade dagar är bloggen tillbaka på banan.

Eller, egentligen ligger det väl närmare sanningen att säga att bloggen mest legat hemma och grottat ner sig i the Guardians superläsning om de sju dödssynderna.

Och på tal om synder så har äntligen dominobrickorna börjat röra sig där ute.

Pedja Mijatovic får kicken av Real Madrid, exakt elva år efter att han gjorde målet som gav klubben dess sjunde Europacuptitel. AS utropar Michael Laudrup till ny tränarfavorit i Real Madrid. Leo Messi säger nej (eller kanske inte, det beror på vem man frågar om det är en anka eller inte) till ett bud på 1,5 miljarder från Manchester City. Och i Frankrike är det tränarroulette (Ricardo lämnar Monaco, Le Guen lämnar PSG, Gerets lämnar OM, Antonetti lämnar Nice, Lacombe lämnar Rennes).

Om den franska karusellen på sätt och vis är obegriplig – i stort sett alla tränare som lämnar har gjort bra jobb, och mordet på Le Guen i PSG är skandalöst – så är händelserna i Italien lättare att förstå sig på.

Inte för att jag gillar dem, men ändå.

Inter går, på klassiskt storklubbsmanér, in och köper färdigt och kvalitetsstämplat från Genoa – Motta och Milito skriver på, och det är så förbannat sorgligt. I år spelade Grifoni Serie A:s modernaste, snyggaste, charmigaste, snabbaste fotboll. I höst blir Milito och Motta spelare i mängden i en svartblå vinstmaskin. Jag är inte ens säker på att Inter tjänar på det, och serien gör det definitivt inte.

Och så Juventus, då.

Att Ranieri får lämna är inte ett dugg överraskande, the Tinkerman har blivit en perfekt transition manager, en kvalitativ tränare du ringer in när allt är kaos, som ordnar och lugnar ner och når fina resultat. Som han gjorde i Parma, som han gjort med Juve. Nu vill Juve ta nästa steg, och då behövs en annan tränarprofil.

Det chockartade är ju bara formen för farvälet, som är väldigt olikt gamla den gamla Juve-stilen. Det säger Grandmaster Moggi också.

Lo stile Juve innebär inte att man sparkar tränare med ett par veckor kvar av säsongen. Och egentligen inte att man, med italienska mått mätt, sparkar tränare särskilt ofta alls. Som en fin liten avslutning på resonemanget kan vi njuta lite av en lista jag hittade på en kroatisk nyhetssida för ett par månader sen, i samband med att de skärskådade ledningarna i Dinamo och Hajduk.
I all enkelhet – så här många tränare har storklubbarna omsatt genom åren. Lite säger det om hur välskötta de är, inte sant?

 1.  Celtic (sedan 1897) och Bayern (sedan 1965 års Bundesliga), totalt 16 tränare.
 2. Liverpool (1892) och Rangers (1873), 17 tränare.
 3. Manchester United (1878), 20 tränare.
 4. Arsenal (1886), 23 tränare.
 5. Lyon (proffsklubb sen 1950), 24 tränare.
 6. Chelsea (1905), 29 tränare.
 7. Real Madrid (1902), 42 tränare.
 8. Ajax (1900), 44 tränare.
 9. Juventus (1923), 47 tränare.
 10. Barcelona (1899), 59 tränare.
 11. Milan (1900), 65 tränare.
 12. Inter (1909), 70 tränare.

Och för att inte söla bort den kroatiska poängen:
Zdravko Mamic, Dinamos vicepresident (ni hittar honom i Guardian-knäcket, under rubriken ”girighet”) sparkade femton tränare på nio år. Hans motsvarighet i Hajduk, Branko Grgic, skickade iväg lika många på sju säsonger.

/Simon Bank

PS. Och innan ni frågar: Jesus Gil omsatte sexton tränare på sexton år. I en klubb som tidigare haft tolv tränare på 65 år. Och i Auxerre var Guy Roux huvudtränare i lite drygt tvåhundra år.

Dagens intresseklubbsnoteringar från fotbollsvärlden?

Sunderland sjönk halvvägs ner i helvetet, Djurgården förlorade ett derby, HIF sölade bort två poäng och mina tretton rätt – men mest av allt en spännande sak från smågrabbssidan.

Tyskland förlängningfrisparkade ju hem U17-EM med en av 2009:s allra läckraste frisparkar. De slog Holland med 2–1, målen av Werder Bremen-knattarna Florian Trinks och Lennart Thy.

Här är Trinks frispark.

Jag såg inte matchen, men jag såg semin mot Italien och reagerade lite över två saker. Dels att Italien spelade en ovanligt snabb anfallsfotboll, dels att Tysklands trupp är anmärkningsvärd.

Först och främst för att det var spelare från Köln (båda målen i semin) och Bremen (båda målen i finalen) som gav Tyskland titeln och för att inte en enda spelare kommer från Bayern München. Sedan för att det Nya Tyskland är så oerhört manifesterat.

Reinhold Yabo (lagkapten, målskytt) och Ben Basala-Mazana (avgjorde med 2–0) är båda svarta, och truppen är ett lapptäcke av disparata ursprung.

Shkodran Mustafi har makedonska föräldrar.
Reinhold Yabo och Bienvenue Basala-Mazana har kongolesiska rötter.
Yunus Malli har turkiska föräldrar.
Abu-Bakarr Kargbo är född i Sierra Leone.

Mindre Bayern, mer värld – och ett Tyskland som vinner i förlängning.

Allt förändras inte, vetni.

/Simon Bank

Hela helgens höjdare?

Tja, är ni som jag så tycker ni förstås att det är en höjdare att börja sms:a namnet Phil Nevil… med T9-funktion. Men annars då?

Tja, är ni som jag så tycker ni också att det var rasande roligt när Arne Hegerfors redde ut ett och annat om Liverpools holländske fiskarpojk i går med meningen:
– Dirk Kuyt, som brukar kallas ”the hardest working man in… offensive business”.

Men lägg av nu. Till saken. Vidare.

Jo. tre ligor avgjordes ju och åtminstone tre andra tog ett stort steg mot att bli det.

I all korthet, eftersom ni redan sett och sett om det mesta:

Manchester United kvitterade Liverpools arton ligatitlar, och firade så här. Om ni undrar vad det är för t-shirt Wayne Rooney får för sig att visa upp direkt efter att ligatiteln är i hamn så står det alltså ”Oyster FC” på den.
Oyster Martyrs är ett sunday league-lag från Croxteh. Richie Rooney, Waynes boxar-farbror, tränar laget. Waynes kusin Thomas och hans brorsa Graham spelar i laget.

Barcelona fick gå igenom den traditionsenliga el pasillo på Mallorca i år. Och vad ska vi säga om det?

•Att Barça ännu inte nått upp till Real Madrids rekord på 107 mål från 89/90, utan står kvar på futtiga 104.

•Att Thierry Henry bara behöver göra ett mål i sista omgången för att Barça ska bli historiens första lag med tre spelare över 20 mål på en säsong.
•Och så förstås att den som plågades värst av att Barça hyllades just av Mallorca av allt att döma var Rafa Nadal. Rafa håller på två lag i La Liga: Real Madrid och Mallorca. Alldeles efter förnedringen åkte han följaktligen på sin första förlust mot Roger Federer sen tiden då Fred Flinta var bollkalle.

I Italien kvitterade Inter storebror Milans notering på 17 scudetti. De firade med att konstatera att ”Il Biscione è di nuovo Campione”, ”Snoken är mästare på nytt” (snoken är en av Inters symboler, som bekant).

Ja, och så firade man vid domen redan i lördags, förstås.

Om ni råkar vara interisti, eller bara gillar att se en så förtjusande seriefigur som Massimo Moratti lycklig så är det här ni får er gåshud idag.

Mini-undersökning på det: Vilka tre nationaliteter har spelat nyckelroller i samtliga de tre största, europeiska mästarlagen?

Rätt svar:

Argentina (Man U: Tevez, Inter: Burdisso, Samuel, Zanetti, Cambiasso, Cruz, Barça: Messi).
Frankrike (Man U: Evra, Inter: Vieira, Barça: Henry, Abidal).
Brasilien (Man U: Rafael, Anderson, Inter: Julio Cesar, Maicon, Maxwell, Barça: Dani Alves).

PS. Lägger vi till Bundesliga och Ligue1 också så kommer brasilianska spelare, oavsett vilka som vinner, ha spelat viktiga roller även där.

Så långt mästarna (fast vi kan väl också notera att det inte blir någon superfinal i sista omgången mellan Hajduk och Dinamo i Kroatien. Hajduk har imploderat, Dinamo exploderat, och efter 2–0 mot Slaven Belupo är saken klar: Dinamo mästare, Hajduk förnedrat).

Vidare till nästan-mästarna.

Celtics 0–0 mot Hibs på Easter Road betyder att Rangers bara behöver slå Dundee United på Tannadice Park nästa helg för att bli mästare. Och i Belgien blir det omspel om mästartiteln mellan Standard Liège och Anderlecht, eftersom de har lika många poäng och lika många vunna matcher.

Detta berättar jag av två skäl. Det ena är att Standard är en av Europas intressantaste ungdomsklubbar, att deras ungdomsakademi (ledd av kroatlegendaren/geniet Tomislav Ivic) serieproducerar supertalanger och att de vann ligan i fjol med ett lag med en snittålder strax över 22 år.

Det är alltså det ena skälet.

Det andra skälet är att Standard ägs av Robert Louis-Dreyfus, och att han kan behöva en påminnelse om att det finns ljus i fotbollslivet.

Igår förlorade ju hans andra (eller första) kärlek, l’Olympique de Marseille, allt vad momentum heter i den franska guldstriden.

– Nu har vi en procents chans, summerade tränare Gerets.

Karim Benzema gjorde mål för första gången på sex omgångar, och ledde Lyon till en oerhörd seger i Velodromen.
Det första var en straff, efter att Brandao gått vilse hemma i eget straffområde. Det andra var ett perfekt bevis på att Taiwo, denne potentielle superback, fortfarande lider av en strategisk förmåga som tangerar fotbollsmässig utvecklingsstörning.

Det roligaste i matchen – om man ny inte råkar hålla på Bordeaux eller OL – var annars att lille Samir Nasri satt på läktaren och skrek på domaren och sina gamla lagkompisar som om han vore en läktarhuligan Chippen.

Fler nästanmästare. I Bundesliga knegar brassebosnierna Grafite och Edin Dzeko vidare.
Nu har de gjort 51 mål ihop (Grafite 26, Dzeko 25), säsongsrekordet för tysk fotboll ligger på 53, från tiden då Uli Hoeneß och Gerd Müller rörde som värst.
Så här gjorde de mot Hannover:

Dzeko drömdunkade.

Grafite viljevräkte.

Grafite viljevräkte igen.

Dzeko superskallade.

Och Dzeko superskallade igen.

Allt detta skedde alltså samtidigt som FC Ribéry bara fick oavgjort mot Hoffenheim, trots att le Franck både lade in och lade upp.

Och i Bremen bevisade Karlsruhes Lars Stindl både att Werder fortfarande är obetydligt säkrare än en isländsk riskfond och att det där med förstatouchens betydelse i modern fotboll är ordentligt överdrivet. Fråga bara Tobias Hysén.

Nu vet ni det. Och om ni undrat hur man egentligen ska avsluta en dag då ditt lag redan ligger under med pinsamma 4–0 mot Leverkusen så ska Mönchengladbach-backen Dante informera er om det.

In med skiten bara.

Det var Tyskland. Söder om gränsen är det bara att resignera inför Bordeaux magiska förmåga att vända matcher. I tre av de fyra senaste matcherna har de legat under och vänt till seger.
Vem som gjort mål varje gång?

Jajjemen. Yoann Gourcuff.

Vore han inte så förbannat ung hade han nog kunnat bidra med en del i Milan.

Smått och gott från resten av kontinenten (och från Öarna):

1. Jamie Carragher visar Arbeloa och världen varför Liverpool är en vinnarklubb (och allt i samma match som Jonas Olsson kallade Stevie Wonder för ”a fuckin’ diver”)

2. Chelsea vill ha Guus kvar.

3. Nantes åker ur. Före Bretagne-derbyt mot Rennes sa Yoann Poulard att ”om vi inte vinner är det över”. Det är nog det nu, och värre sätt att åka ur på finns ju knappt.

4. Svenskmål, sa ni? Jorå. Ett Henok Goitom-mål av Henok Goitom, en vänstervrist från Zlatan Ibrahimovic och ett hat-trick av Marcus Berg – kompletterat med en intervju på klockren (men grammatisk tveksam) holländska, 40 sekunder in här. Dessutom prickade Ozcar Wendt in förnedrande 4-0 i Köpenhamns-derbyt, alldeles efter att Aílton hade sänkt stackars Bröndby med en dubbel.
Vidare noterade ni kanske att Zürich misslyckades med att säkra ligatiteln hemma mot Basel, trots att Dusan Djuric påpassligt nickade in 1–0? Och apropå Dusan så hoppas jag att ni noterade den här fantasifulla ”nyheten” häromveckan. Mer Dulee än Dulle över den, va?

5. Cristiano Zanetti passade på att hänga årets Juve-volley när ingen tittade på.

6. Veckans kapten/veckans frispark? Rosinaldo, Torino, i Neapel.

7. Helgens 94-minutare? Volpi, Bologna.

8. Tuncay är fortfarande den där sortens Mascara-spelare som bara gör snygga mål. Inte för att det räddar the Boro, men ändå.
tuncay v villa

9. Parma studsade upp i Serie A, ledda av cykelfanatikern Guidolin. Så här såg det ut mot Cittadella, och så här lät det när gator och torg förenade sig i lycka (och Reggiana-sånger, förstås).

10. Status Quo i Turkiet. Eller, nu ser det väl klart ut att det står mellan Besiktas (bloggkampanjen Bobo-till-Premier-League fortsätter, han gjorde två i går) och Sivas, som behövde en timma på sig för att rulla ut Hacettepe så här fint.

11. Januaris finaste Italien-värvning, Pazzo Pazzini, kom hem till Florens, hyllades – och var komplett oduglig för första gången på evigheter. Det var Gila som ordnade att Viola sätter tänderna i Juventus. And wouldn’t Fiesole love that.

Jag tror att det var det hela. Ni får ursäkta röran, vi bygger om tydligen. Missade vi nåt?

Åh, förlåt. Det här (från Spurs–Man City) är ju en för bra avslutning för att låta bli.

Det var nämligen inte bara Liam Gallagher som hade en jobbig dag at the Lane. Det var en tung dag för linjemän också:

Soon afterwards Defoe was involved in a strange incident. Challenging Nedum Onuoha, he slipped then appeared to kick assistant referee Trevor Massey, who fell dramatically, holding his ankle in agony.

Defoe was lucky not to be punished by referee Mark Halsey, who saw the funny side, as did Robbie Keane, who comically accused the linesman of diving, while the fans sang ’Are you Drogba in disguise.’ Massey stayed on until the interval before being replaced by fourth official Stuart Attwell.

/Simon Bank

Innan vi ger oss in på att summera gårdagens bästa och sämsta och mest mästerliga: En liten minihyllning till den som hyllas bör.

(Ja, och först av allt en liten puff för ett dokument om Olympique Marseille som publicerades i hela Sverige utom i Stockholm idag – det hittar ni här)

I går såg vi nämligen säsongen 2008/09:s allra, allra bästa feldomslut.

Milan spelade uppe i Friulien, tuff match mot Serie A:s formstarkaste lag. Udinese kan göra lite vad som helst, men mest av allt an de just nu göra mål.

Det är inte poängen.

Poängen, det allra största och mest spännande med Udinese–Milan, är Nicola Rizzolis domarinsats.

Tid: 31 minuter.
Plats: Milans straffområde.
Protagonist: Antonio Floro Flores.

D’Agostino slår en kirurgisk djupledsboll över Milans backlinje,  Floro Flores dyker in, känner en minimal beröring från en Milan-back – och går i backen.

Rizzoli, som fått en del rättvis kritik för att ha gynnat Milan i vår, blåser straff (D’Agostino sätter den), och straffen är direkt felaktig men det är inte heller poängen. Poängen är att domaren egentligen bara har ett enda alternativ när han blåser straff i det läget – och det är att samtidigt visa ut backen.

Rizzoli vet detta. Men han visar inte ut backen. Det är regelvidrigt dömt, och det är fantastiskt bra gjort.

Ty backen heter Paolo Cesare Maldini.

Om Rizzoli dragit upp det röda kortet, vilket vilken överambitiös ung domare som helst naturligtvis hade gjort, så hade det inneburit att Maldini efter 900 Milan-matcher hade blivit avstängd mot Roma, han hade missat sitt livs sista match på San Siro.

Rizzoli dömde fel. Och han dömde rätt.

Alla motargument en rättrogen svensk domare kan tänkas ha är förstås riktiga. Man kan inte särbehandla spelare på det viset, man kan inte strunta i att Udinese slåss med näbbar och klor för en Europaplats, och man kan inte döma utifrån något slags sympatitänkande.

Jojo. Tyck det då. Ha rätt då.

På söndag spelar Paolo Maldini sin 901:a match för Milan, hans sista inför sin hemmapublik. Jag kommer att gråta, hela fotbollsvärlden kommer att stå upp och applådera – och det är alla argument som behövs.

Rizzoli dömde rätt. Punkt.

/Simon Bank

En straffmiss, en otäck skada, inkastade mynt, ösregn och en missad chans igen.

Leeds United är kvar i League One. Millwall spelar kvalfinal till the Championship. Efter elva raka vinster på Elland Road misslyckades Leeds i säsongens viktigaste hemmamatch.

De pressade och stressade, men David Forde var ett monster i Lejonburen och Zak Whitbread var bäst på plan. Leeds kom ingenvart. Ett förlorat år till. De få Millwall som rest upp fått resa upp fick sjunga We’re going to Wember-lee.

Och Leeds? Hur agerar fans som fått en smäll till på käften, som upplevt ett nytt förlorat år, en ny förlorad säsong?

Tja, de står kvar i regnet, och de sjunger så att hela världen hör:
Marchin’ on together
We’re gonna see you win
Na, na, na, na, na, na
 
We are so proud
We shout it out loud
We love you Leeds! Leeds! Leeds!

Och det finns ju nåt i det där som slår precis allt. När fans står i motvinden, i ösregnet, efter förlusten och ändå sjunger. För vad fan ska man annars göra?

Som vi tragglat om förut: Birmingham i fjol, när de förlorar mot Fulham, vet att de kommer att åka ur Premier League – och sjunger ut demonerna:
Blues go down, Blues go down, Blues go down together.
Come back up!
Win the cup!
Kick f-ck out the Villa!

Jag gillar det mer än segersånger.

/Simon Bank

Ibland vill man säga ”kämpa, ge inte upp”.

Med en viss typ av människor behövs det nog inte. Då säger vi ”vi tänker på dig och hoppas, av hela hjärtat, att allt går bra”.

/Simon Bank

Jaja, ni får ha överseende med att torsdag redan snubblat iväg innan vi hunnit med att sätta tänderna i en oerhörd onsdag, men jag har hängt med Beyonce och Robert Laul.

Bättre sent, och allt det där.

Grundkursen är förstås de regerande och blivande engelska mästarnas världsklassvändning i Wigan.

Carlito Tevez vände ryggen till, en formtoppad Michael Carrick bombavslutade ett handbollsanfall – och Wayne Rooney höll på att bryta nacken på köpet.

Om Carrick var dagens slutstridshjälte där så var en gammal Celtic-spelare dagens medaljmördare norr om gränsen. 
Hibs Derek Riordan har haft en bra vecka.  I helgen avgjorde han Edinburgh-derbyt i slutminuterna, hyschade Hearts-fansen – och höll på att få en smäll på käften.
I går böjde han in 1–0 mot Rangers, Nacho Novo kvitterade till slut – fast var bollen verkligen inne? – men det lär väl bli som Hibs-fansen sjöng:
Rangers – you gonna win fuck all.

Den här delen av medie-Sverige höll förstås mest koll på Ligue1, med ett speciellt öga på…

…Saint-Etienne.
– Vi måste vinna för att överleva, sa keepern Jérémy Janot.
I paus låg de under med 2–1 mot monumentalt mediokra Le Havre. Sen sattes livräddningen in. Jobba er fram från 2.50 på det här klippet för att se ett lag börja andas igen.

…Mateja Kezman.
Äntligen ett mål för PSG. Senast vi berättade om honom hade han blivit ovän med hela klubben efter att ha kastat PSG-tröjan.
Han har, om man säger, lärt sig läxan.

…Marseille.
så hade OM sänkt Nissa och satt hård press på…

…Bordeaux.
Och det började ju uselt. Chalmé klumpkapade Danic, 1–0 till VA på straff. En frisparksvariant senare hade Bordeaux chansen att rädda sin guldjakt. Och gissa tre gånger vem som hade huvud nog att ordna det.
Mais oui, till 1.10 gånger pengarna:
Le Génie Gourcuff.

Och vad kan vara finare än en glittrande guldstrid?

Ja, det skulle väl vara en Granqvist-dansande Yaya Touré då.

Barça lekte till slut hem cupfinalen mot Athletic, det enda vi har kvar att göra är att rapportera om ett gäng fina mål av smurfarna Messi, Bojan och Xavi. Och om en tv-skandal av nordkoreanska proportioner.

Eftersom det var katalaner och basker som möttes förväntade sig ingen att vi skulle få se inkastade blommor och knutna nävar över hjärtan under den spanska nationalsången.
Istället fick vi se… ingenting. Spanska tv-kanalen TVE valde att inte visa nationalsången för att undvika skandaler. Och i Spanien känner man igen censur när man ser det, vilket resulterade i att kvasten gick på kanalen idag. En av de ansvariga för produktionen fick sparken.

Hårda bud.

Nu: Från en cupfinal till – ett par cupfinaler till.

I dag lyfter vi på vår romerska gladiatorhjälm för Lazio, Grande Lazio, som hade precis hur kul som helst igår kväll.

För första gången på 28 år gick Coppa Italia-finalen till straffar. Vill ni ha hjältar? Ni får Zarate, som vek in och sköt hål i nätet. Och ni får Muslera (som handflatade undan Campagnaros straff) och Dabo, som avgjorde dramat, fem minuter in på det här klippet.

I Turkiet är Besiktas på väg mot sin första dubbel någonsin. My Man Bobo såg till att Feners cupförbannelse håller i sig, med en mörsare och en fin nick.

…och om ni tyckte att Bobos dyngskott var imponerande så är det förstås bara eftersom ni inte sett argentinaren Nacho Scocco klyva ribban för AEK i derbyt mot Panathinaikos. PAO behövde en halvlek och en Daniel Majstorovic-kollision på sig för att hämta sig.
Billig straff. Men väl slagen av Gabriel.

Mer cup? You bet. Gamla fina Hajduk har blivit unga, inte så fina Hajduk.¨
Dinamo mosade dom med 3–0 i den första av två finaler, och Hajduk skämde ut sig när både Buljat och Linic åkte ut före paus. Season over for Bili.

– Domaren var bra. Straffen var korrekt, precis som det röda kortet till Jurica Buljat. Däremot tyckte jag att det röda till Linic var lite för hårt, menade Slaven Bilic som förstås var på plats.

Ännu mer cup?! Jaja. I Ukraina har Dynamo Kiev drabbats av Hamburg-syndromet efter lite för många matcher mot Sjaktar Donetsk. Ut i Uefa-cupen, och nu torsk i den första cupfinalen. Tall Pole Mariusz Lewandowski gjorde matchens enda mål. Billigt var det också.

Och med det laddar vi upp för den hjärtliga mysmatchen Leeds–Millwall, och som present på vägen får ni ett par tänkvärda ord från duleejohnson.com:

– Life is full of surprises. Greater things start with humble beginnings. Such is life and with God everything is possible.

Så det så.

/Simon Bank

Just som Gotland och Kessiakoff utfört alldeles nya storverk i Italien så vänder vi blickarna norröver:

19.00: OGC Nice–Marseille.

21.00: Valenciennes–Bordeaux.

– Ni kan förstå att det är två klubbar som betyder enormt mycket för mig. Å ena sidan har du OM, klubben från Marseille där jag växte upp – å andra sidan har du Bordeaux, där jag utvecklades under ett par säsonger.

– Oavsett vilket, för intresset för Ligue1 är den här passionerade duellen tvivelsutan en god sak. Det är hyperspännande. Mellan de här två lagen kommer det att vara hett hela vägen. Jag tror att alla som älskar fotboll är extremt nöjda med en sån utveckling och en så oviss avslutning på säsingen, för de senaste sju åren har Lyon tagit för vana att dominera ligan.

– Det är bra för alla som älskar fotboll, men i synnerhet för mig, för den här duellen står mellan två klubbar som jag älskar.

I kväll går Ligue1 in i sista sväng. OM i ett skållhett sudiste-derby mot Le Gym i Nissa la Bella, Bordeaux borta mot välorganiserade Valenciennes.

Zizou håller alltså på OM. Jag lider över att vara på fel plats. Stade du Ray tar bara in 17 000, bara 800 OM kommer vara där, Cyril Rool är skadad – men det kommer att vara ett fruktansvärt tryck.

Le Gym skulle fullkomligt älska att sätta krokben för storebror, även om det handlar mer om hetta än hat. I vintras åkte jag spårvagnen hem efter en hemmamatch, hemmaklacken BSN var där och sjöng så det skakade, när någon fick för sig att – ett par dagar bara före höstderbyt – skrika så att alla hörde:

– Allez l’OM!

Det var exakt den sorts situation som hade lett till kravaller på många ställen. I Nice leder den till hundra pekande händer mot ett busleende ansikte:

– Ta geule! Ta geule! Håll käft! Håll käft!

Det kommer att finnas ett par hundra säkerhetsvakter och poliser kring Ray i kväll. Jag tror inte att de kommer att ha särskilt stora problem.

Men jag räknar med att Marseille kommer att få det.

/Simon Bank

Hur vet man att ett stort fotbollsmästerskap börjar närma sig?

Jovisst, man får veta att någon på Fifa:s avdelning för hörselgångshaverier lyckats leta upp någon av världens diplomerat fem sämsta artister, tryckt upp ett kontrakt i ansiktet på honom/henne och sen vänt tillbaka till sin chef med ett leende på läpparna:

– Mission accomplished. Job done. Vi har en VM-låt den här gången också.

Jorå, det här var gårdagens näst viktigaste, men mest deprimerande nyhet i sportvärlden.

Chelsea-supportern Akon har alltså fått jobbet som nåt slags konstnärlig ledare för Sydafrika-VM, och det ger oss ett skäl att arkeologisera en smula genom mästerskapshistorien.

Det har spelats in officiella VM– och EM-låtar sedan 1990, och vi börjar underifrån, va?

How low could they go?

11. VM 2006, The Time of our Lives med il Divo/Toni Braxton.

Lägger man ett mästerskap i Tyskland får man ta det onda med goda. Du får ett gott arrangemang, ett stort kulturland, trevliga människor, gigantisk kunskap – och en VM-låt där bröderna Lotti och syster Duktig sätter hela jävla mästerskapet i fören på Titanic och börjar leta isberg.

10. VM 2006, Celebrate the Day med Herbert Grönemeyer. (anthem)

Grönemeyer goes världsmusik. Nästa vecka: Jay-Z gör vit makt-musik.

9. VM 2002, Boom med Anastacia.

If I go away, would you follow me/
To that special place of tranquility/
Where the river flows/
And the fields are golden/
Come on, come on/
Yeah

Eftersom a special place of tranquility är det vi alla söker på en VM-arena i fotboll? Då hade vi väl åkt tll Highbury?

8. VM 1994, Gloryland med Daryl Hall och The Sounds Of Blackness.

Brolin såg till att sommaren 1994 blev den mest minnesvärda sommarne i våra liv.
Daryl Hall gjorde sitt bästa för att förändra det.

7. EM 1992: More than a game med Peter Jöback & Tove Jaarnek.

Det var 1992, Peter Jöback hade varit och sett Mio min Mio på bio, på väg därifrån såg han tre små grabbar med en fotboll och… ja, det blev vad det blev. Och rätt okej, sett till förutsättningarna? Jag menar, vi kunde valt Lasse Holm.

6. VM 2002: World Cup anthem med Vangelis.

Det är klart att varje VM ska ha en ringsignal för mobiltelefoner.

5. EM 2004: Força med Nelly Furtado.

Ett modern-fotboll-anthem. Sitt och klappa takten, se snygga tjejen dansa, köp en coke, men vad du än gör så res dig inte och skrik eller gör nåt galet.

4. VM 1998: the Cup of Life med Ricky Martin.

Anthems kan ofta mätas utifrån genomslaget de får på läktarna. Och… ja… då får man väl erkänna att det här hysteriska hispaniska juckjammandet gjorde nåt rätt.

3. EM 2000: Campione med E-Type.

Av alla inspelade anthems in the history of the world kan det vara en krusad, stureplansfjantande, vikingabåtssamlande skönhetsrådsdelegat som faktiskt bidragit med det mest kongeniala.
Ett fotbollsmästerskap är sina läktare, så E-Type började där och gav dem trummor, elektricitet och en text som alla kunde hänga med i.
Sorted.

2. EM 1996: Three Lions on the Shirt med Lightning Seeds.

Tretton år sen. New Labour. Gazza. Sorgsen defaitist-optimism. Wit. SaS-kedjan. The home of Football.

Och jag ryser fortfarande varje gång jag hör den.

1. VM 1990: Un’estate italiana med Gianna Nannini & Edoardo Bennato.

Notti magiche/
inseguendo’n goal/
sotto il cielo/
di un’estate italiana

Nej. Inte ens Olle Nordin kunde förstöra den här sommaren. Inte lika smart som Lightning Seeds, inte lika bombastisk som Martin Erikson – men först och, förmodligen, bäst.

Eller hur, va?

/Simon Bank