Har ni tid med en kort resumé av de senaste dagarnas hjältar, hjältinnor och mirakel?

Inte det?

Men om jag slänger in Tim Wiese, då? Tänkte väl det.

Tim-ta-Tim.

Vi har ju redan rapporterat om Werder Bremens trippelknock på lokalrivalen Hamburg. Slog ut dem i cupen, slog ut dem i Uefa-cupen, slog dem i ligan. Tror ni att en kille som Tim Wiese tar den sortens framgångar med upphöjt lugn?

Think again.

Efter vinster i lördags, 2–0 efter två Almeida-mål, tog Wiese sikte på Werder-klacken, ryckte tag i en megafon – och ledde supportrarna i en liten sing-song.

Vad han sjöng? Ja, inte sjutton sjöng han ”heja Werder friskt humör, det är det som susen gör”. Han sjöng:

– Scheiß HSV!

Saken utreds av förbundet as we speak.

Och om vi nu är inne på gaphalsar, megafoner och protester så är det väl bara att ge sig på den franska cupfinalen en gång till.

Jo, Guingamp slog alltså Rennes med 2–1. Så långt är ni med. Men det roligaste med finalen var faktiskt förspelet. I Frankrike är det tradition att presidenten sitter och ser cupfinalen, och eftersom Nicolas Sarkozy är ett äkta fotbollsfan (han håller på PSG) var det just det som förväntades av honom.

Fast… Nu var det ju det här med att han haft lite lite kvalitetstid ihop med sin Carla Bruni. Fair point. Jag menar, vem har inte haft för lite kvalitetstid med Carla Bruni?

De skulle alltså hänga i sin villa på Rivieran, kanske dricka ett gott vin eller två. Mysa lite.

Var tanken.

Men saken exploderade, förstås. Om nu Sarko skulle bryta med en 80-årig tradition så var ju det här helt fel jävla år att göra det. Rennes och Guingamp var ju historiska på så vis att det var första gången två lag från Bretagne möttes i en final, och med just Bretagne har Sarko haft problem förut.

Under valkampanjen 2007 sägs det att han ska ha lämnat Bretagne och fräst  ”Je me fous des Bretons”, ”jag skiter i bretagnarna”.

Ryktet ledde till stora protester uppe i norr. Och även om det nu har dementerats så sitter det som en djup tagg i provinsen.

Bretagne är en stolt provins. Fråga Asterix. Sarkozy fick snällt ändra sina planer, och bara ett par timmar före avspark stod det klart att han tänkte dyka upp.

– Helgen är extremt stressig, för på fredag var jag i le Var (han hedrade franska krigsoffer från andra världskriget). På söndag åker jag till Tyskland för ett möte inför Europavalet med Angela Merkel.
– Men jag har värderat att cupen… framför allt är jag en passionerad fotbollsälskare. Årets Coupe de France är en händelse i Bretagne. Det var viktigt för mig att vara där.

Och där var han. Den bretagnska nationalsången spelades. Alla jublade. Det var en fantastisk stämning.

Medan stackars Sarko förstås blev skäligen utbuad av två curvor.

Så. Det var Tyskland, det var Frankrike. Vad kan vi berätta från England? Jo, just det. Så sent som igår kväll så pratade vi ju om ödesmatcher och frälsare uppe i norr.

På samma tema vore det ju synd och skam att undanhålla er det mirakel som utspelades under lördagens kvalsemi i Lancashire. Burnley gör 1–0 på Reading, och det får sina följder.

Folk skriker, folk ropar, folk hurrar.

Och folk på handikappläktaren reser sig och dansar.

Så säger folk att fotboll inte kan förändra världen.

/Simon Bank

Mike Ashleys ölfläckiga King Kev-tröja. Northern Rocks finanskris. Derek Llambias southern accent, Dennis Wises flin, Freddy Shepherds rufflande, Joe Kinnears hjärta, resorna till Dubai, försäljningen av Shay Given, kolet, stålet, båtvarven, Chris Hughton, manager-revolutionen, tremannakedjan, skulderna, förnedringen och förlusterna, förlusterna, förlusterna under Shearer.

Sod it.

I kväll har dimman lättat över Tyne.

Jag minns inte när jag senast satt och såg en match med den här sortens ångestklump i magen, utan att egentligen ha några sympatier för något av lagen. Newcastle United–Middlesbrough var bara den sortens svarta hål som sög in alla som vågade titta rakt mot den.

Det här handlade om allt. Om chansen att överleva. Om risken att åka ur, tappa intäkter på 700 miljoner och spela i the Championship med för dyra spelare. Om att kanske bli det nya Leeds.

Och så börjar NUFC med 0–1, ett självmål, ett snubbelmål, efter ett par sekunder.

Det går inte att väga tyngden i den situationen, i den utsattheten. En av Englands hårdast ansatta regioner var på väg att få den logiska spegeln i ett pinsamt underpresterande, imploderande fotbollslag.

1–1, Steven Taylor, en Janne Eriksson-nick.

Det fanns bara två vägar att gå med den här matchen. Antingen skulle den lägga sig ner och sova i mardrömskramper, eller så skulle den explodera. Och det var vad den gjorde. Toon var överlägset i början av andra, men det var med den sorts spel där flera hyfsade individuella prestationer sällan satt ihop i ett lyckat spel.

Boro kom tillbaka, men efter att ha retats med Newcastle i ett år bestämde sig Gud för att ge dem en vänligt utsträckt hand:

Oba Martins första bollkontakt i matchen.

Luft igen. Stötvisa, korta andetag, men i alla fall.

Och till slut – ett av alla dessa meningslösa köp får en mening. Jag har bara träffat Peter Lövenkrands en gång, för sju år sedan när han precis hade avgjort en skotsk cupfinal mot Celtic.

Han stod i en korridor på Hampden Park, och jag minns två saker. Den ena var att han var oerhört snäll och ödmjuk och tog sig hur mycket tid som helst – den andra var att han darrade i hela kroppen.

Det är inte säkert att Newcastle överlever, det är inte säkert att de hänger kvar, falluckorna finns fortfarande kvar.

Men jag skulle tro att Peter Lövenkrands darrar i kväll också.

•••
•••

Boro, då?

De hade sin bästa period i matchen just före Martins 2–1, men nu har de – för första gången på 97 år – förlorat elva raka bortamatcher.

Gareth Southgate har skrivit historia, han lär bli mannen som tar med sig Boro en trappa ner efter tio år i Premier League.

Och han vet ju hur det är, hur det känns att brännmärkas av den sortens misslyckanden.

1996, när han hade bränt DEN straffen mot Tyskland i EM, åkte Southgate iväg på semester direkt efter turneringen. Han åkte så långt från England han kunde komma, tog med sig hustrun Alison till Bali och vandrade iväg till ett buddhist-tempel mitt i djungeln, omgivet av vulkaner och sjöar.

Lugn. Harmoni. Tills en buddhist-munk får syn på Southgate och närmar sig honom med en fråga.
– You Gareth Southgate, you England penalty drama, sa munken.

Misslyckanden av den här magnituden släpper inte taget.

You Gareth Southgate, you relegation.

/Simon Bank

Jag har tappat stinget. Förra helgen var det bröllop, i lördags lämnade jag planeten fotboll för att under ett dygn ägna mig åt en återträff med Kinna IF:s juniorlag m/1991.

Men det fina med internet är att man alltid kan komma ikapp.

Så låt se… vad hade vi i helgen?

Ja, först och främst det här, förstås. Men det noterade ni ju allihop.

På öarna var det Derby Day igår.

I Manchester inventerade Ferguson sina lugn-oaser och sina sulky stars medan de joggade hem 2–0 mot City. Ska man läsa in något i Ronaldos bäbisuppförande så var det nog mest positiva saker. Han vill nåt.

Annars? Teves såg tajt ut. Och Aaron Lennon var på besök.

I London bröt Hiddink säsongens märkligaste hoodoo när Chelsea – efter fem missar – lyckades slå ett big-four-lag igen.

Mest uppseendeväckande var att både Cesc och Wenger anklagade Didi Drogba för att – håll i er nu – HA FILMAT! Shocking.

Lördagsrester: Liverpool hade med både Stevie Wonder och Nando Torres mot West Ham. Nuff said. Game over på en minut.

Mer match för pengarna i Hull. 1–2 mot Stoke. Falluckor öppna. Phil Browns head-set vibrerar. Snyggast? Liam Lawrences new-balls-belter of a goal för 0–2.

I kväll stannar världen för att se vad Mark Viduka kan göra i den match han rankar som den viktigaste han någonsin spelat. Det betyder en del. Fog on the Tyne, och det kommer att kännas märkligt för många att se Viduka försöka sänka sitt gamla Boro ner i det eviga mörkret.

Eller hur, Alistair Griffin?

Och, för redovisningspliktens skull: Tottenham did have Ledley at the back mot Everton. Klubbkaptenen har annars ägnat helgen åt att sitta inne, bråka med dörrvakt, anklagas för misshandel och rasism. En ovanlig spelare i en vanlig Premier-League-player-kind-of-utekväll.

Kvällen före.
Dagen efter.

Helgens stora match var förstås kvalsemin Millwall-Leeds, med en polis på två nerresta Leeds-fans. Ingen end-taking, inga våldsamma slagsmål – bara rätt många som inte kommer att kunna gå på fotboll på rätt länge.
New Den.
Same old Millwall.

Och här någonstans hade Kenny Pavey stått om han inte varit upptagen med Häcken.

Annars är månadens man i engelsk fotboll en Evertonian. Kulturminister Andy Burnham har vi skrivit om förut. Nu skriver vi bara under på hans åsikter.

•••
•••

North of the border spelades årets tyngsta titankamp, och tack vare en tap-in av Steven Davis – som visar vikten av att behålla farten i ett anfall, även när det bara ser halvfarligt ut – talar allt för att pendeln svängt över till Rangers-sidan av Glasgow. Första titeln sedan 2005 på väg in.

Dessutom var det en lugn lugnare matchdag än vanligt.

•••
•••

Över kanalen, över gränsen, in på Stade de France och rakt in i en söderhamns-tragedi.

Rennes var ju i cupfinal, för första gången på en och en halv evighet. De hade tagit sig dit utan att släppa in ett enda mål på vägen, och kapten Petter Hansson var skadad men tillräckligt frisk för att spela.

Det var, helt enkelt, en väldigt speciell dag. Två lag från Bretagne möttes, för första gången någonsin, i en cupfinal – och L’Équipe gjorde om hela tidningen till ett bretagneblad. Historia, historia, en fruktansvärd historia.

Gillar man underdogs gläds man åt att Guingamp och Eduardo dos Santos vände och vann med ett kampmål med sju minuter kvar.

Gillar man Petter Hansson känns det ofantligt tungt alltihop.

I går kom Rennes hem till Bretagne igen. De togs emot av 500 fans och borgmästaren.
– Det finns inga ord som kan göra vår besvikelse mindre. Men jag minns den formidabla prestationen i den här cupen, vi får inte glömma de stora ögonblicken, suckade Guy Lacombe.

•••
•••

Upp en bit till! Och ner! The curse of Schalke togs till hittills otangerade nivåer i helgen. Det räckte alltså att Felix Magath tillkännagav att han ska träna Schalke för att hans Wolfsburg skulle rasa ihop totalt.

Mario Gomez hängde en nick efter en halvminut, lyckades med en offsidefälle-fälla efter en halvtimme, gled iväg till ett kvalitetsmål med vänstern efter paus och tryckte in en klinisk nick som dessert.

Och så gjorde förstås allas vår Super-Bosna-Dzeko ett också.

Vill ni ha mer? Okej. Werder och HSV fortsätter leva i sin egen upplaga av Groundhog Day.

Bremen vann den här gången också, tack vare portugisklumpen Hugo Almeida.

På annat håll fortsätter FC Ribéry att stapla poäng så fint så. Enda missen de gjorde mot Cottbus var att Butt inte släppte in Timo Rosts fina cykelspark.

Nu blev det alfapet-namnet Kuba Blaszczykowski och Hoff-Demba Ba som gjorde upp om diplomet för helgens tyskmål istället.

•••
•••

I Serie A nöjer vi oss med att konstatera att Super-Mario fortsätter sitt korståg mot läktarna och ribborna, men att Marcolini och hans grabbar ställde in sköldfesten. For now.

Och om Bologna hänger kvar SKA de i all hederlighet namn resa en staty utanför Dall’Ara-stadion, och den statyn ska se ut exakt som Marco Di Vaio.

Mer att rapportera från stöveln?

Skulle väl vara en romersk raket i så fall, fast den inte betydde nåt.

Och att det här rövarbandet är tillbaka där de hör hemma.

•••
•••

Spanien? Ni har redan insett att Barça visade både alla kvalitéer som skickat dem till CL-final – liksom all den naivitet som gör att de inte är favoriter i den.

•••
•••

I Turkiet verkar det som att guldet trots allt blir kvar i Istanbul, hos lillebrorsorna i Besiktas. Jag har sett dem för lite i år, men ni som följer dem mer noggrannt kan kanske berätta om det finns något i hela världen som säger att Bobo inte skulle klara sig alldeles utmärkt i Premier League?

•••
•••

Grattis, Porto! Campeões!

•••
•••

Så lite svenskskörd på det, och som helt-jävla-vanligt är det Eredivisie som levererar.

Andreas Granqvist gör bara Maradona-mål i år (58 sekunder in), men lika imponerande är Marcus Bergs cheeky hälavslut alldeles i början av klippet.

Patrik Vingelben gjorde ett tröstmål mot AZ. Hans andra för Heerenveen.

•••
•••

Undrar ni hur Fredrik Ljungberg har det?

Jo, efter det här är han mest diplomatiskt sur på de transatlantiska domarna.

•••
•••
Och om vi nu är över på den sidan Atlanten var annars helgens i särklass största match Rosario-derbyt mellan Rosario Central och Newell’s Old Boys.
If you’re in it for the goals är det förstås Newell’s egenutbildade hjälte Mauro Formicas mörsare (1.50 in) som får igång er. Men det är ju publikbilderna som gör det mödan värt.

•••
•••

Och med det som uppvärmning kanske ni är redo för 2009 års vackraste mål hittills? Från crossbollen, via dribblingarna till den sista Cruijff-vändningen och avslutet: Nilmar mot Corinthians.
Bättre än Granqvist.

•••
•••

Så dribblar man. Nu vet ni det. Simon Banks grundkurs i fotbollsteknik.

De av er som inte klarar det kan alltid kompensera det med att träna frisparkar istället. Det har RSCA:s Mbark Boussoufa gjort.

•••
•••

Vi har klarat av helgens frispark, helgens dribblingsräd, helgens svenskmål, helgens cykelspark och helgens kanoner.

Nåt annat… jo, just jävlar, helgens märkligaste biljardstöt. Tack vare grabbarna på 101greatgoals har vi hittat Pedrão, för Sport Recife mot Gremio Barueri.

•••
•••

Med det tror jag att vi är redo för en alldeles ny vecka.

Om det känns måndagsjobbigt ska ni bara se till att tänka på att det kunde varit värre. Ni kunde, till exempel, varit fans till Crvena Zvezda. Det här är månaden när styrelsen sagt upp sig, tränaren Cedomir Janevski lämnat och man sjunkit djupare ner i kris än vad som borde vara möjligt.

I onsdags hade man chanset att rädda det sista lilla av äran genom att ta sig till final i cupen. Semifinal, på en ministadion ute i provinserna mot mediokra Sevojno, ett mittenlag i andraligan från en stad med 7000 invånare.

Hur det gick?
De kämpade, de slet.

Och de skämde ut sig.

Så illa har ni det väl inte, va, trots allt?

/Simon Bank

Hur följer man upp en internationell succé? Hur ser man till att ta steg två i en krigsförklaring mot grannländerna?

Äh, fan vet om jag går i land med det. Men jag tänkte ägna ett par minuter så här i matchpaus åt att sticka ner en pinne i tifosi-träsket och – i linje med Erik Nivas Premier League-bashing – utse Serie A:s mest överskattade, överbetalda, övervärderade elva.

Och visst vore det roligt att såga Riise, bara för sakens skull. Eller hänga ut Poulsen på tork för en halvt misslyckad första säsong i Turin. Men vi håller oss för goda för det. For now.

Niva testade upplägget med att först stryka medhårs med en underskattad-elva, för att sedan ta fram baseballträt med sin överskattade-sågning.

Det är, som ni alla förstår, ett väldigt fegt sätt att gå till väga.

Här kör vi raka spår från sekund ett. I all sin elaka glans – och i de sista skälvande dagarna av säsongen – här är de elva mest överskattade spelarna i Serie A.

Snällheterna tar vi sen. Om vi har tid över.

Gigi Buffon, Juventus.
Jo, det är klart att han fortfarande skulle få plats i nästan vilket lag som helst i världen. Det är klart att det finns väldigt många sämre målvakter i Serie A. Och det är klart att Roma-Doni, för att ta en, är en målvakt som vore lättare att såga.
Men – om vi ser till kapacitet, renommé och status så har Buffon faktiskt stått för en av årets största devalverlingar. Från otveydigt bäst i världen 2007 till näst bäst i världen 2008 till… ”bara” en väldigt bra Serie A-målvakt 2009?

—

Christian Panucci, Roma.
En hjälte till, som alltid stått för något väldigt friskt med sina tacklingar, sin lugg, sina från-ingenstans-mål i landslaget. Men vad har han bidragit med i år? Egentligen?  Bråk, dålig moral, tjurighet, lämna-laget-hot och dåligt ledarskap. Not good enough.

Daniele Bonera, Milan.
En av spelarna som skulle generationsväxla Milan, som kom med en U21-aura färsk omkring sig. Och hur gick det? Inte alls, va?
Bonera är acceptabel som högerback, knappt ens det som mittback. Hamnar i konstiga situationer och är inte fysiskt stark nog för att lösa dem. Not fit to wear the shirt.

Philippe Mexès, Roma.
Vad hände, kejsaren? Vi som hade det så bra. Jag tyckte så mycket om dig i Auxerre, som stöttade dig under Domenechs mobbningskampanj och såg en framtida ledare bland ledare i dig i Romatröjan. Men nu? Obegåvad, obalanserad, det mest anmärkningsvärda du gjort i år är att komma överens med Panucci om att alltid bli utvisade i samma matcher.

Cristian Molinaro, Juventus.
De Ceglie, säger jag. Där har ni Juves bäste vänsterback. Han kan slå passningar. Han kan slå inlägg. Han kan bli något riktigt stort. Lägg till ett ”inte” i var och en av de fyra sista meningarna så har ni sanningar om Molinaro.

—

Clarence Seedorf, Milan.
Javafan, även öppna dörrar ska väl slås in ibland?
Clyde var och är för evigt en hjälte. Nu är han mest en bromskloss.

Sergio Almirón, Fiorentina.
Har fått sina chanser att visa att han är den dynamo ett Serie A-lag behöver. Nu borde väl rimligen alla ha sett att han inte är gjord av just den sortens italiensk deg?

Simone Perrotta, Roma
Oh, how the mighty have fallen. Italiens bäste djupledsspelare har tappat spetsen, 2009 är det Matteo Brighi som springer in syre i Romas anfallsspel.

—

German Denis, Napoli.
Okej då, han har gjort en del mål, och det är absolut inte hans fel att i partenopei rasat genom säsongen – men jag ser ingen touch, ingen fysik, ingenting som säger att han är den sorts spelare som drar ett lag med sig. Eller, för den delen, som säger att han är en riktig skyttekung i internationell tungmiljö. Fair weather striker.

Rolando Bianchi, Torino.
Svennis was wrong.

Raffaele Palladino, Genoa.
Alltså, den här pojken gillar jag ju i grunden, OCH han har ju definitivt gjort och ickefirat ett av säsongens allra mest minnesvärda mål, OCH han har sett bättre ut nu på slitet – MEN det hindrar inte att han var ett spöke hela hösten. Och kvalitetsstämpeln han fått kräver mer än så,

Okejrå – give me your best shot.

Vad är rätt, vad är helt fel, vem ska jag be om ursäkt och vem borde jag ställt i skamvrån istället? Något säger mig att vi inte är helt överens om allt just idag.

/Simon Bank

PS. Utan att bli alldeles för privat eller okänslig tycker jag att ni dessutom förtjänar att veta att den här bloggen nu blivit halvvuxen på riktigt.
I går kväll fick den fantastiske Erik och hans dubellfantastiska Anna en grabb som bara är marginellt mindre än sin pappa. Enligt de gryniga, första bilderna ser pojken ut att vara Tottenham Hotspur FC to the bone. Eller möjligen Millwall.

Okej för att det är fredagskväll. Okej för att the city lights väntar runt hörnet – men det här är för fint för att hålla på.

Franska fotbollsmagasinet So Foot har intervjuat Lily Allen, une fiancée sofootienne, och hon tar i så mycket att man tappar andan.

Vi kör rätt upp och ner, här är Lilys take on football:

Om Ashley Cole (gift med Lilys hatobjekt Cheryl):
– Cheryl’s husband is the worst, he disgusts me. He jumps on everything that moves.
– I am not criticizing just to criticize, but I have met him several times. He is revolting.

Om fotbollsspelare:
– Footballers aren’t there to show off in London, but to play football.
– Mind you, they are probably too stupid to understand that. Especially the English ones.
– Footballers go out everywhere they can find alcohol for too much money and sex for nothing.

Men, dammit. Finns det ingenting i sporten som Lily gillar då?

Jorå. She’s a footy fan. Men hon väljer sina favoriter.
– Fulham play football like I play my music — out of passion. Not for fame, sex, money, Ferraris and free entry into nightclubs.

Sådärja. Up the Lily-Whites.

Rätt ord från fel håll ska aldrig underskattas.

/Simon Bank

”Of course I didn’t take my wife to see Rochdale as an anniversary present, it was her birthday. Would I have got married in the football season? Anyway, it was Rochdale reserves”

Detta apropå vissa deserterade bloggelements usla säsongsplanering.

Med Wegerup utflyttad och Niva på träningsläger så får vi väl rocka den här båten bäst vi kan, ni och jag.

Från en fotbollsvärld som halkar på sina egna pappersmuggar och hetsar mot sina egna domare kan vi börja med att notera att det fortfarande finns drag av stil och klass.

För ni noterade väl att John Terry efter hallabaloot i SW6 gick rakt in i Barças omklädningsrum för att önska lycka till? Som the lads at whoateallthepies konstaterade – det hade varit mindre förvånande om Terry hade gått windmilling in i det där omklädningsrummet. Det är möjligt att han överlät det till Drogba.
– Jag vill tacka John Terry för att han kom in och gratulerade oss. Han är en sann gentleman, berömde en imponerad Pep Guardiola.

Och när det handlar om Tom Henning Øvrebø vill vi jag på den här bloggen bara framföra två saker.

1. Fotbollens goda krafter har ett gemensamt ansvar för att se till att domare inte hotas.

2. Åk till Japan, Tom Henning.

Japan? Jorå, han skulle kunna lära sig ett och annat av den japanska supertalang-Fifa-hårding-36-årings-domaren  Yuichi Nishimura.

För rätt precis ett år sen dömde Yuichi en match i J-League mellan Oita Trinita och FC Tokyo. Och det ska ni veta om Yuichi, att han är inte typen som tar en massa skit.
Mitt i andra halvlek blir en Trinita-spelare fälld, och Trinita-spelaren Taikai Uemoto protesterar mot att Tokyo-liraren kommer undan utan varning. Varpå domare Nishimura förklarar, lugnt och pedagogiskt, vem som dömer matchen:

– Håll käft! Du ska hålla tyst och fortsätta spela. DÖ!

Domaren anmäldes, men fick – trots att flera spelare hört konversationen – stöd av det japanska förbundet. Som generalsekreterare Tashima så delikat förklarade:
– Vi försöker inte förneka att de hörde det. Men vi har bestämt att domaren inte använde de orden.

•••
•••

Annars går vi ju, lite som Erik Niva, i väntans tider.

Vi väntar på slutspurter i Bundesliga och Ligue1, vi väntar på att se NUFC stå eller rasa, vi väntar på den franska cupfinalen och vi väntar på att dominobrickor ska börja falla.

Om C-Ron går till Real Madrid går Ribéry till United och kanske Higuaín till Inter eller Zlatan till Madrid, och Eto’o kanske försvinner och gör plats för en center som kanske heter Dzeko, eller så hamnar han i Arsenal när Adebayor föryngrar och förslöar Milan lite till.

MEN INGENTING HAR HÄNT ÄN.

Allt vi kan göra är att ducka för de fem-centare som läggs in i debatten. I dag noterar vi att Zinedine Zidane – som lär få en roll i Real Madrid när Florentino Perez är tillbaka i sommar –  rekommenderar sin lille landsman Franck Ribéry att välja just Madrid.

– Jag hoppas att han vill gå till Real Madrid. En sån spelare vill du alltid ha i ditt lag. Det vore kanske bäst för honom att spela i Spanien, säger Zizou i franska Canal Plus.

•••
•••

Själv har jag mest ägnat veckan åt allsvenskan. Satt på Vångavallen när United släckte Arsenal, på Söderstadion när Chelsea länge stängde Barça.

På Hammarby-temat vill jag rekommendera en fin liten hyllningstext från ett annat ställe här under vårt tak.

Ska vi sen se till supportersidan av saker, så kan vi konstatera både att Hammarby är en av klubbarna där supportrarna har anledning att vara missnöjda – och att det nu finns nya sätt att visa det.

RAEC Mons ligger toksist i belgiska ligan, fansen har varit vansinniga länge – men klubben har bestämt sig för att inte låta dem hänga upp sina protestbanderoller på stadion längre.

Vad göra?
Jodå, då får man se till att bli kreativ. För att sprida sitt budskap (i huvudsak ”direction démission!”, ”avgå, styrelsen!”) ringde de helt enkelt in den belgisk rappern K-Libre, skrev en text – och skred till verket.

Hur bra det är? Inte speciellt. Men rätt roligt.

Où Mons jouera, on sera là.
Même en D3, on sera là.
Pour poser la bâche, on sera là.
Oui à chaque match, on sera là.

Där Mons spelar, kommer vi att vara.
Till och med i division III, kommer vi att vara.
För att hänga upp våra banderoller, vi kommer vara där. Ja, på varje match, vi kommer vara där.

Tja, det är ju i alla fall bättre än den här hiphop-akten, som postades i kommentarerna nyss.

Nu kör vi. Erik Niva läser på om blöjbyten – vi har FF hela helgen!

/Simon Bank

Friends and comrades – that’s that.

Det har blivit dags att koncentrera sig mer på förlossningsavdelningar och förläldraledigheter, mindre på fotbollar. Med en knapp månad kvar av säsongen kliver jag alltså av bloggtåget, trots att många av de största frågorna fortfarande är obesvarade.

* Ska Barcelona verkligen ställa Sylvinho mot C-Ron?
* Håller hela nordöstra England på att sjunka rätt ner i havet?
* Hur kommer det att se ut när Marseille imploderar?
* Är Bengt Andersson aktuell för Milan, i samband med sommarens föryngring?
* Snittar Džeko-Grafite mer eller mindre än fem mål per match under slutspurten?
* Hur fan ska Everton komma runt det absurda ny-fotbollsproblemet att de bara fått 26 000 biljetter till sin största match på 14 år?
* Finns Robert Laul på riktigt?

Jaja, those are all questions for another man – och ni får rätt och slätt klara er med Simon Bank framöver.

Men vafan, det var väl kul det här?! Vi startade bloggen i höstas för att se om det fanns något värde i ett forum där vi tog upp de dimensioner av den internationella fotbollen som inte rymdes någon annanstans. En stor del av tanken var också att verkligen öppna upp torget för diskussion, att i möjligaste mån svara på läsarsynpunkter och för första gången skapa en svensk fotbollsblogg där kommentatorsfältet faktiskt tillförde något istället för att enbart vara deprimerande.

Det har väl gått bättre och bättre – och på det stora hela rätt okej?! Heder åt alla er som har bidragit.

Känn er nu fria att komma med egna synpunkter, funderingar och förslag. För egen del tänkte jag väl göra en utvärdering av det hela nu, och ta ställning innan säsongerna mullrar igång igen framåt sensommaren.

Ska man bygga om bloggen på något sätt? Ska man köra på likadant? Eller ska man helt enkelt packa ihop och lägga ner? Grundkänslan är väl att det är klart att vi ska köra även nästa säsong – varför i helvetet skulle vi inte göra det? – men kanske i en något modifierad form.

Nu är det hur som helst dags att knyta ihop fredagssäcken. Jag förväntas väl säga att ni ska vara snälla mot Simon, men… Give him hell! Det är rätt troligt att jag gör ett blogginhopp under U21-EM, men därutöver tar vi sikte på nästa säsongsstart.

´Til then – ta-ra.

It’s been emotional.

/Erik Niva

Om jag älskade Werder Bremen skulle jag hata dem.

Vilket sanslöst sinnessjukt lag Klaus Allofs och Thomas Schaaf sytt ihop där nere vid Weser. Ni kan dra fram era Barcelona och era Baby Arsenal – men när det handlar om att vårda något slags Zemanskt idéarv i europeisk fotboll så är det Bremen som gör det. På riktigt.

Ni vet redan att de är det enda lag i världen som mycket väl kan tappa en 4–0-ledning till 3–6, eller att de kan vända 0–3 till 6–2 på en kvart. De flesta lag som fungerar på det viset brukar ändå byta tankesätt när de ger sig ut i det stora, otäcka Europa.

Werder? Nie.

– Vi tränar knappt förvarsspel, erkände Markus Rosenberg när jag frågade.

Nu är de alltså i final i Uefa-cupen, och vägen dit har sett ut så här:

1/16: Är döda och begravna, måste vända 0–2 mot Mighty Milan på San Siro på 20 minuter. Två nickmål av Pizarro ordnar det. 3–3, Werder vidare.

1/8: Tappar 3–0 mot ASSE till 3–2 i slutminuterna, men krånglar sig vidare.

1/4: Åker till Friulien med 3–1 i ryggen, går in mot Udinese för att tokanfalla – och tappar till 4–4 på en halvlek.
Kommer tillbaka och vinner med totalt 6–4.

Och så semin i kväll, då.

På 20 dagar möter Werder Martin Jols Hamburg fyra gånger. De vann cupfinalen på straffar, förlorade första semifinalen hemma med 1–0 – och ikväll skulle de försöka vända på det borta.

Jag spelade på 3, 4 och 5 hemmamål mot 3,4 och 5 bortamål. Det var ju Werder.

Jols välorganiserade, skickliga HSV gör 1–0 direkt, Torkönig Ivica Olic på en delikat liten chip.

Diego kvitterar, med en lika delikat chip.

Resten av matchen svänger som en irländsk fylla på en Finlandsbåt.

1. Diego får kort och är avstängd i finalen.

2. Chelsea-Claudio Pizarro får hjälp av den jättelike östtyske HSV-målvakten Frank Rost att göra 2–1.

3. HSV sölar ut bollen till hörna efter att ha störts av ett inkastat papper – och fine Frank Baumann skallar in 3–1 för Werder. Det är då sju minuter kvar och 999 999 gånger på miljonen är matchen bortom räddning för Hamburg.

Men eftersom de möter Werder Bremen, som råkar vara en klubb på miljonen, ger de inte upp.

4. Ivica Olic krigar in 2–3 bakom den labile, fantastiske Tim Wiese – och i slutminuterna är HSV på vippen att få in 3–3 också.

Werder im Finale!

I en värld som fortfarande tror att internationella framgångar hänger på ordning och reda, att försvara  sig ordentligt och hålla tätt på hemmaplan så är det lite befriande att lag som Barcelona och Bremen går till finaler.

Guardiola vägrar ändra strategi, Schaaf är likadan. De bara kör.

Det är den ena reflektionen. Den andra är att det blir allt mer tydligt att det i dagens fotboll är ett absolut måste med två huvuddomare.

I kväll vinkades ett korrekt Pizarro-mål av för offside. Spelet är så oerhört snabbt, felmarginalerna så oerhört små – domarna behöver hjälp. Det behöver man inte heta Øvrebø för att inse. Eller Drogba.

Hur som helst.

Werder Bremen är i final, Markus Rosenberg ska till Istanbul. Han var rätt blek ikväll, Rosi, men han bryr sig nog inte.

Ty han ska möta Sjaktar.

Gruvpojkarna från Donetsk lyfte sig i hemmamötet och krigade ner Dynamo Kiev. Fast… det var väl inte direkt gruvjobbarna grovjobbarna som ordnade biffen.

Jadson dundrade in 1–0 före paus, och medan de allra sista sandkornen höll på att rinna genom timglaset zizkzack-skickade Ilsinho in det avgörande 2–1.

Samba do Donetsk. För första gången någonsin är en ukrainsk klubb i final i Uefa-cupen. För första gången någonsin är Sjaktar i en final i Europa.

Kolmagnaten Rinat Akhmetov har investerat ett drygt årtionde och två miljarder kronor för att komma så långt. När hans klubb flyttar in här kan de vara Uefa-mästare för första gången.

Men först ska de åka en tur med den sinnessjuka slänggunga som heter Werder Bremen. Wouldn’t miss it for the world.

/Simon Bank

Släppa Champions League-glamouren? Äh, så lätt ska det väl inte gå.

I eftertankens kranka Iniesta-färg är det dags att sopa upp resterna efter en western-duell i SW6.

För andra gången på tre år är en norsk domare matchhjälte i Katalonien och niding i London. Terje Hauge då, Tom Henning Øvrebø nu.

Hårda bud.

Men om vi ska sammanfatta Champions League och veckans europeiska storfotboll bortom raseriet (och utan SVORDOMAR, för Sky Sports känsliga örons skull)? Ja, då kan vi väl göra det genom att lyssna till vad kontinentens allra största fotbollshjärnor haft för sig.

Johan Cruijff? Han är nöjd.

I sin kolumn i katalanska El Periodico sågar och hyllar han åt olika håll, men mest verkar han vilja krama en liten vänsterytter.

Han gillar Iniesta: ”denne lille pojke som inte är en liten pojke, som förför oss och som alla barcelonistas känner en särskild  kärlek till”.

Det där skottet klingade över hela Katalonien, tvärs genom Europa. Sån är Iniesta, alltid till undsättning.

Cruijff gillar inte domarna, vare sig Øvrebø eller Stark som dömde på Camp Nou: ”som tränare försöker man att inte tala om dem, det tjänar ingenting till. Men nu, från utsidan, kan jag säga att domarna har varit sämst i båda de här semifinalerna”.

Han gillar inte Chelsea, ”Du kan gilla det eller inte. Jag gör det förstås inte. Men det är en stil, ett sätt att spela och – framför allt – ett sätt att klara av Barça. Jag vet, jag vet att Hiddink inte gillar det spelet, men han är övertygad om att det är det enda sättet att möta Barças tekniska och rörelsemässiga överlägsenhet. De spelade så på Camp Nou och gjorde om det på hemmaplan.

Om du försöker spela mot Barça släpper du in sex. Eller sju. De krossar dig.

Men det var precis den passiviteten som fällde Chelsea. När Barça låg under med 25 minuter kvar bytte han ut Drogba. Han trodde att han hade vunnit, att det var ofarligt. Felbeslut”.

Koning Cruijff.

Franz Beckenbauer? Han är inte nöjd.

En av veckans stora snackisar i Tyskland är att Uli Hoeness inte bara fått nog av der Kaiser (det fick han för längesen), utan att han dessutom säger det.

Bayern håller ju på att lösa sin tränarfråga post-Klinsi, och det jobbet förenklas inte av att hedersgud Beckenbauer blandar sig i varenda liten tränardiskussion och har hittills gått ut offentligt och rekommenderat eller kommenterat namn som van Gaal, Sammer, Rijkaard och Schuster.
– Mig passar det inte. Vi måste prata med Franz, så att han snarast slutar med att kommentara tränarnamn. Om du har en tränare på gång och han måste läsa att det finns fem andra kandidater är det inte bra. Du måste ge honom känslan att han är nummer ett, dundrar Hoeness.

Det finns bara ett FC Hollywood. I dag, i morgon, i evighet.

Tysklands tyngsta makthavare. Och en dam i rött.

Graeme Souness? Han är inte överens.

Skicka in den store fotbollstänkaren Souness i en irländsk tv-studio. Komplettera med den bindgalne Eamon Dunphy (ni vet, Roy Keanes allra bäste vän). Be dem diskutera en frengelsk Arsenal-managers transfer-policy – och se vad som händer.

Det brukar vara högt i tak hos RTE, men här är det till och med roligare än vanligt. Finns det pengar i Arsenal? Borde inte Wenger handla? Är Denilson en bättre spelare än Flamini?

I slutet av klippet säger Dunphy vad vilken Liverpool, Benfica, Blackburn eller Newcastle-supporter som helst skulle kunna säga till Souness. Game on.

Dunphy:
– You don’t know what you’re talking about! You don’t know what you’re talking about!

Souness:
– Where did you manage?

Dunphy:
 – I didn’t manage anywhere. I managed to stay alive for sixty-three and a half years, baby…
 
Medan producenten fick brått att gå över till reklamen fick jag själv minnesbilder från en kväll i pressrummet på Stamford Bridge för rätt precis två år sen. Liverpool hade slagit Chelsea, och någon i journalistkåren refererade för José Mourinho vad Souness sagt i tv.

– Graeme Souness said that you are lookin like a man under pressure.

Mourinho:
– He said what?

Reporter:
– That you look like a man under pressure.

Mourinho:
– O k. Remind me – where is he working now again?

Reporter:
– He’s a pundit. On tv.

Mourinho:
– Ah. On tv…

Så, där har vi dagens input från de briljantaste männen in the game.

Då återstår väl bara att påminna om att Andrés Iniesta faktiskt varit i Rom en gång förut. För tio år sedan, när Barça fyllde hundra, skickade klubben iväg en delegation till Italien. La Masia, ungdomsakademien, representerades av en tanig, femtonårig liten kille med stora ögon.

En gåva skulle ges bort, en ny medlem skulle värvas – och vem skulle skickas fram för att överlämna hedersbetygelserna?

Jodå, Iniesta klev fram. Redan då.

Exakt hur sött är inte det?

/Simon Bank

Okej, nu får det vara nog med Champions League-glamour för ett tag. Innan helgen bleknat alldeles för mycket i minnet var det ju en annan grej jag tänkt ta upp innan jag glömt bort det fullständigt.

Som ni såg gjorde ju Diego Milito hattrick i Genoa-derbyt mot Sampdoria, och enbart det hade ju räckt för att göra honom till evig legendar i den rödblå halvan av Genoa. Men såg ni bilderna från hemmamatchen före?!

Milito var ju redan den förlorade sonen som sagt nej till ett mycket mer lukrativt bud från en engelsk klubb – som vi kan kalla Tottenham, eftersom den heter så – för möjligheten att återvända till det Genoa han kommit att kalla sitt hem.

Han pratar regelbundet om hur han inte kan tänka sig att spela för någon annan klubb, om hur Genoa finns i hans blod – och när en skada hindrade honom att spela mot Lazio så ställde han sig helt enkelt på Gradinata Nord och följde matchen tillsammans med de andra Genoa-fansen.

Och nu så till andraledet i den berättarform vi kommit att överdosera på här i bloggen – från det aktuella exemplet till de historiska motsvarigheterna.

Varför gå över ån efter vatten? Det absolut största tillfället då en livs levande ikon ställt sig bland de egna fansen kom ju i Kalmar häromåret, då Glenn Hysén blandade sig med de andra änglarna och – felaktigt! – deklarerade att Tobias Hysén var klar för Blåvitt.

På det internationella planet så är väl Francesco Totti i Curva Sud det mest klassiska ögonblicket jag kan komma på, men det hittar jag ingen bra rörlig bild på. Det gör jag däremot på när Tottis stadsnemesis Paolo Di Canio klättrar in i Curva Nord.

Från Sydamerika så är jag väldigt svag för det här klippet, som visar hur Bordeauxs argentinske bombare Fernando Cavenaghi fyller sina söndagseftermiddagar då han är hemma i Buenos Aires. Det här är alltså River Plate-hårdingarna i Los Borrachos Del Tablón – och snubben som rider axlar och viftar flaggor är alltså Cavenaghi.

Vad har vi mer? Jag vet att bröderna Neville ibland stod i Man United-klacken på bortamatcher då de själva var skadade – de ska till och med ha sjungit med i sångerna – men sedan börjar det väl ta stopp.

Eller?

/Erik Niva