Utkommenderad till Solna fick jag ju njuta av Rasmus Jönssons show – när gjorde en 19-åring senast hattrick på Råsunda? – men gick samtidigt miste om mycket annat.

Jag kan leva med att jag inte såg Man United-Arsenal, men grämer mig ärligt talat mer över att jag inte fick en minut av Rennes-Bordeaux.

På den ovanligt långa listan över Fotbollseuropas makalösa matcher den här säsongen så hamnar den här  rätt högt upp. Förutsättningarna var klara. Bordeaux var helt enkelt piskade att vinna den här svåra bortamatchen i Bretagne, annars var Olympique Marseille rätt klara ligavinnare. Och så släppte de in ett mål efter 18 sekunder. Och så fick de en man utvisad efter 26 minuter.

I sammandraget får ni se Yoan Gouffran sätta en fin bågvolley, ni får se lagkapten Petter Hansson skarva fram till en dramatisk kvittering – men ni får framförallt se den fenomenale Yoann Gourcuff cementera sin status som världens allra hetaste spelare utanför Europas tre största ligor.

Först gav han Bordeaux ledningen med en fin frispark efter 70 minuter. Mot sin gamla klubb. Och när allt hopp sedan verkade ute – när Rennes pressade in en kvittering i 89:e minuten – så orkade han ta tag i allt igen och borrade ner ett segermål vid stolproten.

Breathtaking stuff.

Gourcuff lyckades aldrig i Milan, men hans pappa Christian – som nu är coach i Lorient – menar ändå att han utvecklade den italienska ”grinta” som kompletterade honom som spelare.
– Den mentala aspekten är avgörande, och jag tror att flytten till Milan har givit honom väldigt mycket på det sättet. Numera har han attityden som krävs för att lyckas på allra högsta nivå.

Det här borde egentligen vara en utförlig 50-lista i söndagstidningen, men nu är det här en blogg och det är valborgsförmiddag – så jag nöjer mig med en prispall.

Världens hetaste spelare utanför de tre största ligorna.
1) Yoann Gourcuff, Bordeaux
2) Franck Ribéry, Bayern München
3) Hernanes, São Paulo

Andra nomineringar?

/Erik Niva

Alla lag har sina skador under en säsong. Alla lag har sina svackor.

Det gäller att tajma in dem rätt, och just ikväll känns det som att Manchester United lyckats med det i år också.

Andra halvlek mot Spurs, första halvlek mot Arsenal ikväll… det otäcka, rörliga, rödglödgade United är tillbaka. Break’s over.

Fletcher? Magisk.
Carrick? Tillbaka i sitt perfekta och ännu mer rörliga quarterback-jag.
Rooney? Ballon d’Or-ish.
Rio och Vidic? Inte så långt ifrån maj 2008-fräscha.

Peter Wennman kommer att lämna den utförliga rapporten från Old Trafford, men i initialanalysen är det bara att böja sig för en lysande laguttagning och en lysande match.

Arsenal har spelare som varit bra i perioder av säsongen – Nasri bar dem stundtals i höstas, Cesc har varit Cesc-bra i vår – men de förlorade mittfältet med 100-0 i kväll. Ferguson visste att han skulle möta ett defensivt lite nervöst Arsenal, utan Gallas blir det så – så vad gjorde han?

Han lät sitt lag dra isär Wengers med det här slutspelets bästa djupledsspel. I förstaläget, på Tevez, eller i andraläget, på Carrick eller Ronaldo. Medan ett långt Arsenal försökte hänga ihop drev Fletcher (hans bästa match någonsin?) upp passningstempot till en ohygglig nivå.

Det var som att se ett Barcelona som varierade med en djupledstanke. 7–1 i skott på mål efter en halvtimme. Vore det inte för en fenomenal Almunia hade det stått 3–0 redan där. Hade de mött Tottenham hade de vunnit matchen med 5–0.

Det här är första gången Sir Alex och Wenger möts över två hela matcher, och Wenger lever fortfarande. Hans lag orkade inte anfalla särskilt smart när de väl vann bollen (Adebayor behöver vara varm för att vara bra), men de klarade sig tack vare sin grundkompetens.

Kan de vända? Tja, de har Walcott och – om han känner för det på tisdag – Adebayor. Han kan kasta in en killer som Eduardo från start. Men Ferguson kan åka till North London och luta sig tillbaka och se vad the Arsenal tänker göra. Han kan spela Berbatov från start, med Rooney och Ronaldo på rulle.

Och han har, för första gången på länge, sin bästa uppställning på benen och i form.

Näst sist av allt: En liten påminnelse av en bild som inte kommer att vevas i något enda highlights-paket, men som fastnade hos mig. Första halvlek, en boll rinner ut mot sidlinjen och Kieran Gibbs möter Cristiano Ronaldo i en 40-meters sprintlöpning för att hinna den först.

Det var som att se en OS-final på hundra meter. Oerhörd fysik, oerhörd fart. Jag tänkte att det är väldigt sällan man ser den sortens totalexplosioner i spansk eller italiensk fotboll. Och att ett av Serie A:s stora problem är att man så sällan prioriterar just den sortens spelegenskaper.

Sist av allt: Svennis-skalan.

Môcke bra:
Rooney – Walcott.

Môcke, môcke bra:
Carrick – Gibbs.

Môcke, môcke, môcke bra:
Fletcher – Almunia.

Så vad säger ni?

80–20 nu?

/Simon Bank

Ah. Saker och ting klarnar.

Jag blev först lite förbryllad när kommentatorsfältet nedan plötsligt svämmade över av rasande – rasande – ilskna norrmän, men nu begriper jag lite mer. The Blogg Has Made It Big. Vi har gått på export.  Medan vår egen nätsida är ganska ointresserade av vad vi pysslar med här i vår blogghörna så fattar våra sötebröder i väst när de har explosivt sprängstoff framför näsan. Norges största tidning, Verdens Gang, slår upp De Överskattades Elva rejält.

Det är som det är för oss profeter.
***
Och appropå våra mediala korståg… Redan The Jam sjöng: ”I don’t give two fucks about your review” – och Paul Weller hade som alltid såklart rätt i sak – men den här recensionen gjorde mig faktiskt riktigt glad.

Jag har alltid haft den största respekt för Mattias Göransson – mannen bakom Offside och Filter – och med hans omdöme i ryggen känner jag mig väl rustad för att fäkta bort ytterligare några drivor av ilskna cybernorrmän.

In the eternal words of Bobbysocks – La det Svinge!

/Erik Niva

Medan Simon Bank struttar runt som en baron i Barcelona får jag väl samla ihop resterna – so why not piss some people off?

Först. När jag försökte få igång en diskussion om hur storklubbarna systematiskt gynnas häromdagemn så var jag såklart beredd på att alla inte skulle hålla med om det. Det jag däremot inte hade väntat mig var att så många på allvar skulle haka upp sig på att på allvar hävda att en av säsongens mest solklart feldömda straffar på allvar var korrekt.

Det spelade liksom ingen roll att Alex Ferguson och hela Fotbollsengland konstaterade att beslutet självfallet var galet – någonstans hittade några ändå någon ”kontakt” som skulle rättfärdiga avblåsningen. Nu har domaren Howard Webb själv erkänt sitt misstag:
– Jag har såklart tittat på situationen igen, och jag gjorde ett misstag. Jag är besviken. Det är jag alltid när sånt här händer. Jag ska titta på videobandet igen, och försöka undvika att det händer igen i framtiden. Jag vill aldrig ha en negativ inverkan på en match, men visa mig en man som aldrig gjort ett misstag och jag visar dig en man som inte gjort något.

Det om det.
***
Men vafan, när jag nu säkert retat upp några läsare kan jag väl lika gärna reta upp några fler. Igår tog jag ut min elva över Premier Leagues mest underskattade spelare – och det var ju riktigt kul – men varför vara positiv när man kan vara negativ?

Här har ni därför… Mitt lag över Premier League-spelare som underpresterat under säsongen 2008-09:

Petr Cech
Kan ju tyckas att det här är lite fel dag att klanka på Petr Cech, men det här omdömet grundas ju vare sig i en Champions League-semi på Camp Nou eller en Champions League-kvart mot Liverpool. Faktum är att Petr Cech tyvärr aldrig blivit samma målvakt på andra sidan av Stephen Hunts knä. Gör numera ett halvdussin grova missar per säsong, och det är alltid de dåliga matcherna snarare än de bra som definierar en målvakt.
—
Gary Neville
Lite orättvist, men that’s how it goes. Sedan Neville kämpat sig tillbaka från sin senaste skada har han ju ärligt talat varit rena katastrofen. Fel i positionerna, vek i närkamperna, otrygg med bollen – och dessutom lite lat. Hoppas att en ordentlig försäsong kan göra att vi får se den riktige Gary Neville igen nästa säsong.

Micah Richards
Vafan har hänt här då? Det mänskliga monster som jag för bara ett drygt år sedan höll som Englands försvarsframtid tycks ha blivit förblindad av wag- och bling-bling-kulturen. Bråkar på träningsplanen, skapar oro i omklädningsrummet och uppträder som en karikatyr på den bortslösade talangen.

John Terry
Jag har en känsla av att det här kommer att bestridas – i synnerhet efter fyrplusinsatsen i gårkväll och utifrån faktumet att Chelsea släppt in minst mål i ligan. Fair enough. Mitt intryck är ändå att John Terry gjort betydligt fler koncentrationsmissar och positionsfel än på många år. Han har kommit fel in i situationer, och ofta gjort det svårt för sin partner. Ser man Barcelona-matchen igen så märker man t.ex. att det är Terry som tillåter 129 centimeter Bojan Krkic att få det ostörda nickläge som borde avgjort matchen. Fortfarande bra, såklart, men this is the England captain, with a reputation as one of the finest defenders in the world. Den här säsongen har han inte riktigt levt upp till det.

Wayne Bridge
Skyller på att han har spelat halvskadad, och vi får väl hoppas att han har rätt. Storvärvningen från januarifönstret har snarast försämrat Man City. De har sett ut som ett bättre lag med Pablo Zabaleta på vänsterbacken.
—
Morten Gamst Pedersen
Okej, jag spelar Gamst out-of-position på högerkanten, men det är straffet han får ta efter ännu en ineffektiv säsong. Har ersatt drömmål från distans och precist inläggsspel med häpnadsväckande filmande och publikbråk. Just nu en meningslös spelare.

Jermaine Jenas
Jag trodde verkligen att han äntligen tagit Klivet under Juande Ramos första tid i Spurs. På vägen mot Ligacupbucklan ’08 spelade Jermaine Jenas äntligen som han hade potential för, som en dynamisk, energisk, målgörande ledarfigur på innermittfältet. Nu har han sjunkit tillbaka ner i gamla synder, och försvinner så fort han verkligen behövs.

Paul Scholes
En av mina absoluta all time-favoritspelare, men omvärldens syn på honom är rätt märklig. I 15 år var han konstant underskattad, överallt utanför Salford. Nu är han jättehyllad från alla håll och kanter – och därmed plötsligt överskattad. Uppsvinget i beröm för Scholes har sammanfallit med en försämring av hans prestationer. Tidigare hette det att Scholes måste vara sjuk om han slog bort en enda passning. Nu har han upprepad gånger äventyrat hela matcher för Man United genom att bjuda på en hel rad slappa felpassningar i livsfarliga omställningslägen.

Stewart Downing
Också en spelare som förväntades ta ett steg framåt, och utvecklas till en ledare för det unga Middlesbrough. Så har det nu inte blivit, utan vi kan istället konstatera att ett lag som lutar sig mot Stewart Downing snabbt sugs ner under nedflyttningsstrecket. Har påverkats negativt av att ha förväntningar och blickar riktade mot sig.
—
Emmanuel Adebayor
Tio ligamål, trots en del skador. Det är väl okej, men jag känner samma sak här som jag känner för Downing, bara starkare. Adebayor har inte klarat av att ta steget, från en spelare som gör nytta för sig själv till att göra nytta för laget. Gör ibland nästan lika mycket skada som nytta, och även om han ju har alla attribut för att vara en världsforward tror jag inte att Arsène Wengers värld rasar samman om han nu tvingas släppa honom till Milan.

Roque Santa Cruz
Egentligen mer en fråga om att han överskatttades efter fjolårssäsongen. Santa Cruz är en duglig dussinforward – vilket han har bevisat genom åren i både Bayern München och Paraguay – men inte mycket mer än så. Flera lättlurade engelska klubbar har sparat väldigt stora pengar genom att Blackburn så styvnackat vägrat sällja. Roque Santa Cruz vore ett felköp för en klubb med ambitioner.

Bänk: Scott Carson, Martin Skrtel, Anton Ferdinand. David Bentley, Michael Ballack, Michael Owen, Afonso Alves.
***
Överens? Nej, jag trodde inte det heller. Vilka har jag varit orättvis mot och – framförallt – vilka har undsluppit befogade hängningar?

/Erik Niva

All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank

Man måste uppskatta tajmingen. Parallellt med att Michael Owen går igenom sin torraste och träigaste period i karriären så tycker fastighetsföretaget The First Group att det är en bra idé att göra honom till huvudperson i den torraste och träigaste reklamfilm som någonsin gjorts.

I tio minuter maler ”helikopterpiloten” Owen på om livet i Dubai – och orkar ni se hela vägen till slutet har ni tamejfan gjort en prestation.

Jaja. Det där var alltså en bisak, appropå Owens sorgliga insats för ett än sorgligare Newcastle igår kväll. 0-0 hemma mot Pompey var illa, men insatsen som ledde till resultatet var ännu värre. Efter en halvokej förstatimme väntade vi på en desperat slutforcering. Istället fick vi en slutkvart som var bland det mest deprimerande som St James’ Park någonsin skådat. Newcastle fick inte låna bollen, orkade inte ta sig över halva plan. Pompey höll i den, skapade hörnor, träffade stolpen, dikterade villkor och borde verkligen ha vunnit. Den omtalade hemmapubliken sjönk ner i apatisk tystnad.

Allt tyder nu på att Newcastle blir blott den andra storklubben som åker ur Premier League. Den första – Leeds – har fortfarande inte tagit sig tillbaka.
***
På ”allmän begäran” – några ord om Ryan Giggs också. Det är klart att han fick priset för lång och trogen tjänst, men det är rätt svårt att hänga en jury som består av Premier League-spelarna själva. Tycker nu de att Giggs är en så bra spelare, en så bra kille och en sådan fenomenal fotbollsambassadör att han förtjänar priset – då gör han det också.

Att det handlar just om en Lifetime Achievement Award mer än något annat blev också övertydligt under galaceremonin i söndags kväll.

Det finns några guldkorn här. Sir Alex Ferguson skakar förstummat på huvudet åt minnet av Giggs prick tio år gamla solomål mot Arsenal (8.10 in), men framförallt de rörande bilderna på Dennis Giggs, 72, som åkt upp från Cardiff för att hylla sin dotterson (3.50) och sjunga med när kören sjunger den walesiska nationalsången ”Hen Wlad Fy Nhadau” (7.50).

Dennis Giggs är också en av de som bäst lyckats sätta ord på förklaringen bakom framgångarna, och uppoffringarna som krävs:
– Hans dedikation till sporten har alltid varit fantastisk. Han lever rätt, tränar hårt, dricker inte, håller sig i form. Jag minns när han gick i skolan. Hans mamma skulle åka till Grekland på semester, men han kunde inte följa med, för han hade match med Salford Boys. Och det har gått 17,18 år sedan han firade jul eller nyår – han har alltid match dagen efter.
***
Lite appropå Giggs, lite mer appropå en bloggkommentar, men mest appropå ingenting alls. PFA tog ut sitt Team of the Year – jag svarar med att ta ut mitt lag med Premier Leagues mest underskattade spelare:

Jussi Jääskeläinen
—
Tony Hibbert
Ryan Shawcross
Brede Hangeland
Herita Ilunga
—
Leon Osman
Stephen Ireland
Stilian Petrov
Stephen Warnock
—
Kevin Davies
Peter Crouch

Bänk: Brad Friedel, Maynor Figueroa, Paul Scharner, Danny Murphy, Clint Dempsey, Carlton Cole och… Darren Bent.

Fotnot: I mina ögon kan du i grunden inte vara underskattad i en Big Four-club, och därför har jag sorterat bort kandidater som Árbeloa, Fletcher och (den numera hyllade) Benayoun.

Men annars… vilka har jag missat?

/Erik Niva

Rummet är fortfarande varmt, trots att det är efter midnatt. Tar en promenad i det svala mörkret på stan, plockar en öl ur minibaren, sköljs med i den där ganska ovanliga känslan av att inte vilja vara någon annanstans i hela världen.

Hotellen serverar frukost till elva, de har en John Cage-utställning på Macba och sedan ska ett av de läckraste lagen in the history of the world få bekänna färg mot ett av de tuffaste, hårdaste, elakaste, bästa lag som finns.

Stället att vara på: Barcelona.

En av de bästa sakerna, rent allmänt, med att vara i Spanien/Katalonien är förmånen att få läsa ett kvalitativt veckomagasin som Don Balón. Inte lika bra som France Football, men en bit på väg.

I senaste numret finns en stor intervju med Frederic Kanouté, och det är ju alltid en fröjd att läsa intervjuer med honom. En fotbollsspelare som tycker något, säger något, står för något, vill något.

Jag hade nästan glömt att han spelade med Paolo di Canio i West Ham. Skrattade när jag läste det. Vilket fenomenalt lurigt par.
– Jag mötte honom i West Ham. Han är en spelare med mycket talang… men galen, säger Kanouté.

Tycka vad man vill om Di Canio – och gud ska veta att man vill det – men han var också en av de befriande, rakryggade spelare som vågade använda sin prioriterade position till att stå för något annat än Playstation och dyra klockor.

Kanouté gör det fortfarande, samtidigt som han är upptagen med att dominera La Liga. Jag ska göra mitt bästa för att översätta ett par snitt ur Don Balón-snacket:

Om varför han inte spelar för Frankrike (där han är född, och där han spelade upp till U21-nivå):
– För att jag från 14-15-årsåldern följde den afrikanska fotboll som sändes i tv, som Afrikanska Mästerskapen, och det tilltalade mig. Från den åldern började jag tänka på att spela för Mali, så att spela för dem har alltid varit min önskan.

Förstod omgivningen i Frankrike ditt beslut?
– Jag tänkte mycket på det eftersom jag var på en lista på 30 spelare som kallats till en officiell U21-match. Många förstod mig inte, trots min förklaring, och tyckte att jag fattade ett dumt beslut.

Handlade det om rötter?
– Ja, för jag är född i Frankrike och hade bara varit i Mali på semester med familjen, och inte ens särskilt ofta eftersom flygbiljetterna var dyra.

Apropå beslutet, hade du känt dig som en utlänning i Frankrike?
– Ja, men det är nästan omöjligt för en svart eller arabisk person att inte känna sig utländsk i Frankrike. (…) Men det är en sak, och att lita av rasism är en annan sak. Det har jag aldrig känt av vare sig i Frankrike eller England, där de absolut inte fick mig att känna mig som en utlänning.

Där lever de i harmoni mellan raser och relgioner…
– Jo, de är multikulturella. Och, på religionstemat, jag bestämde mig i 19-20-årsåldern för att följa islam. Där finns svar, balans, frid.

Efter 9-11 och 11 mars (terrordådet i Madrid) bevakas muslimer väldigt noggrant…
– Jag vet, och jag förstår det. Men attentaten var en idioti från en fanatisk minoritet, och inget mer. De attackerna har skadat muslimerna, jag har hört mycket dumt om islam. Men man ska inte generalisera om alla muslimer, precis som man i Spanien inte generaliserar om alla basker.

Vad menar du?
– Jag är inte rädd för att åka till Bilbao trots ETA:s attentat, jag är inte rädd för alla basker eftersom de som gjort attentaten är en grupp fanatiker. I tv talar de inte illa om baskerna, men media blåste under skräcken efter de där attentaten (9-11, 11 mars) och en del politiker utnyttjade den skräcken.

Vem?
– George Bush använde terrorismen som ursäkt för att invadera Irak och attackera Afghanistan.

Har några backar förolämpar dig grovt för din religion eller hudfärg?
– Ja, och ett par av dem spelar i Spanien. Jag erkänner att det känns hårt att höra det, och jag vill reagera. Spelare i England förolämpar varandra mycket, men utan att ta upp hudfärg eller religion. Jag erkänner att det fått mig att tappa koncentrationen.

I vilket land finns mest rasism på läktarna?
– Jag kände inte av rasism på något enda arena i England, de har inte samma problem med rasism som här i Spanien, där det hörs rasistiska ljud från en del publik.

Skulle du (apropå Eto’o på La Romaredo häromåret) kunna lämna planen om du utsattes för upprepade rasistiska förolämpningar?
– Jag vet inte här och nu. Jag har aldrig upplevt den sortens problem. Det är en situation jag inte kan sätta mig in i nu, reaktionen beror på hur man känner.

(—)

Tanken stämmer överens med ditt sätt att vara, för du har redan tagit upp andra saker.
– Vad menar du?

Eftersom du en gång tejpat över reklamen på din matchtröja, och en annan gång lyft den för att visa ett budskap där du stöttade Palestina.
– Ibland kan spelare, eller artister, ta upp saker som andra gör med demonstrationer på gatan.

Och du gör det på gräset…
– När jag gör något känner jag att det är min plikt och min rätt. Jag gör det på planen för det är det bästa sättet för en fotbollsspelare.

Det är inte så vanligt…
– Jag är van vid att folk pratar om mig.

Du blandar fotboll och politik…
– Bara ibland, inte alltid. Idrottsmän måste också föra fram sina tankar. Till exempel kan jag säga att USA nu fått en bättre president.

Du är ett Obama-fan?
– Ja. Jag är förtjust i honom. På kort tid har han förändrat saker, och han kommer mer än något annat att förändra världen till det bättre. Bushs beslut var dåliga för alla, men med Obama tror jag att vi kommer att få det bättre. Han vill förändring och kommer att söka en motsatt världsordning än Bush, som bara skapade en kaotisk värld.

Mer Frederic Kanouté åt världen. Fler tänkande, tyckande fotbollsspelare.

Och apropå allt och inget så var det först idag som jag lärde mig att Barack Obama är vänsterhänt. Inget stort med det, om det inte vore för att Reagan, George W Bush och Clinton också var det. Liksom Gerald Ford, Truman, Hoover och James A Garfield.

Och med det har jag nog kommit så långt ifrån målet att jag lika gärna kan sätta punkt.

Punkt.

/Simon Bank

PS. En fråga till den stockholmsbaserade delen av läsekretsen: Finns det någon tidningsbutik i stan som är välsorterad nog för att ha France Football i sortimentet?

Loggar in och följer Bilds liverapportering i efterhand:

* 12.35. Mark van Bommel anländer till klubbområdet i en vit Audi Q7.
* 12.47. Hamit Altintop anländer.
* 12.52. Philipp Lahm och Andreas Ottl samåker till Säberner Strasse.

Jürgen Klinsmann har fått sparken från Bayern München, och nu är inga detaljer för obetydliga för att rapportera.

Förlustveckorna med matcherna mot Wolfsburg, Barcelona och Schalke blev för mycket för klubbledningen, men själv fattar jag verkligen inte hur det tänkte från första början överhuvudtaget.

När de valde Klinsmann så valde de att bryta med mycket av det som varit Bayern Münchens identitet i årtionden, och det visste de mycket väl. Ut med konfliktsökning, arrogans och hyperegon – in med kaliforniskt solsken, buddhastatyetter och utanför boxen-tänkande.

Det hade funkat för att skapa en helt ny entusiasm och framtidstro runt det tyska landslaget, och nu var alltså tanken att Klinsmann skulle göra om tricket med Bayern München.

Han fick aldrid chansen att göra det. Vem som helst borde ju kunna inse att det tar ett tag att vända en Atlantångare, men med en knapp månad kvar av säsongen ligger nu Bayern München trea i Bundesliga och har åkt ur Champions League i kvartsfinal.

Inte bra nog, säger Höeness, Rumenigge och Beckenbauer. Du skulle både hunnit riva Rom och bygga upp det igen i en bättre version under den dag som gått sedan i höstas.

Jürgen Klinsmann går nu in på en hedrande andraplats, på den lista över kortlivade Bayern München-tränare som mina danska statistikkompisar nyss skickat mig:
155 dagar –Søren Lerby ( 9 oktober 1991– 11 mars 1992)
301 dagar – Jürgen Klinsmann (1 juli 2008–27 april 2009)
302 dagar – Otto Rehhagel (1 juli 1995-27 april 1996)
517 dgar – Ottmar Hitzfeld (31 januari 2007-30 juni 2008)
621 dagar Branko Zebec (1 juli 1968, 13 mars 1970)
656 dagar – Erich Ribbeck (12 mars 1992-27 december 1993)
730 dagar – Giovanni Trapattoni (1 juli 1996-30 juni 1998)
945 dagar – Felix Magath (1 juli 2004-31 januari 2007)
1051 dagar – Dettmar Cramer (16 januari 1975-1 december 1977)

Ni kan fråga japanerna – Jürgen Klinsmann var värd ett bättre öde.

/Erik Niva

Jo, det är klart att vi ska fördjupa oss i Marseilles väg mot titeln. Jag tror det blir så nu, det var den sortens vändning i Lille igår.

OM var inte särskilt tryggt, de har sina defensiva problem även om det blivit bättre i vår, men de kan spela enklare fotboll sedan brunbjörnen Brandão anlände med sitt huvudspel och sin fysiska närvaro (å andra sidan så skulle Henry Bronett se ut som en expert på huvudspel och fysisk närvaro vid sidan av Valbuena).

Jag lovar er något matigt om hela OM:s säsong, från den halvdana starten via bråket med Louis-Dreyfus och vintervärvningarna och fram till den sagolika våren. Men det där kommer i tidningen vad det lider.

Här och nu nöjer vi oss, på vägen in i annat, med att konstatera att eftersnacket till Lille handlat om två saker: OM-spelare som försöker ta ner pressen (”det här är bara ett steg mot titeln, vi får inte segla iväg”) och lite sidosnack om vad som egentligen hände med Santos Mirasierra.

Ni som varit med oss ett tag kan ju historien om Santos. Därför förstår ni också varför det är intressant att han igår greps på stationen i Lille, tillsammans med två andra OM-supportrar som påstås ha förolämpat och slagit en supporter med… Paris Saint-Germain-tröja.

Det verkar inte ha varit någon stor sak, det är Santos historia som ställer till det. Han behöver inte den här sortens uppmärksamhet.

Med det lämnar jag OM och Frankrike och plockar upp ett annat litet spår som förtjänar att synas i sömmarna.

Ni vet, de där som står utanför sidlinjen, ombytta och klara men som väldigt sällan får chansen att verkligen vara med.

Nej, inte Guti. Bollpojkarna.

Inatt hände det nämligen igen – en bollpojke stal rubrikerna i Argentina.

Bottenlaget Gimnasia-Jujuyjuy kom till Buenos Aires för den tuffa uppgiften att försöka stjäla poäng av River på El Monumental.

Sånt blir inte enklare av att bollpojkarna maskar. Och det var precis vad de gjorde. River gjorde 1–0 efter en timme, tiden rann iväg, och till sluten spårade Gimnasia-målvakten Gaston Pezzutti ur. När han efter en av alla evigheter fick bollen av en bollpojke – hämtar ur Rivers ungdomslag – markerade han helt enkelt vad han tyckte om det.

Hur? Så här.

Pezzutti åkte förstås ut. River vann med 1–0. Och bollpojksfrågan dryftas återigen i argentinsk fotboll.

Jo. Återigen. Det här är ett återkommande fenomen. Bara för ett par veckor sen hände det under el Clásico Platense, derbyt mellan Gimnasia La Plata och Estudiantes.

GLP gjorde 1–0 efter paus, och sedan blev det fars och spektakel av alltihop.

6.15 in på det här klippet ser ni hur bollpojkarna tagit sitt yrke till en helt ny nivå – genom att gömma bollen bakom avbytarbänken. 7.40 in på samma klipp ser ni hur Estudiantes, tack vare en stark domare som lyckats lägga till sex minuters bollpojkebus-stopptid, lyckas kvittera när matchklockan tickat en bit över 95 minuter.

Class acts, those boys.

Inte Sao Paulo-klass förstås, ni minns ju den här matchhjälten, som lyckades få ett mål godkänt av en… eh… rätt tveksam domare.

Å andra sidan verkar bollkallarna har ett tyngre fackförbund i Brasilien. I fjol fick ju Fla-stjärnan Toro kicken efter den här kärvänliga knuffen mot en 13-årig grabb under matchen mot Nacional. 1.42 in på klippet.

De skyddar sina bollpojkar, alltså. De är kanske för att de gör mål.

Och så minns vi den här israeliska superstjärnan. How’s that for chutzpah?

I Europa har vi ju annars vant oss vid incidenter. At Spurs, we have this little cheeky bastard, som inte tyckte att 4–0 var nog förnedring för Anorthosis Famagusta.

I Rom har Spalletti instruerat fram kontinentens snabbaste bollpojkar för att underlätta Baby Romas blixtspel (jo, de spelade så alldeles nyss) och i har BarcelonaPep Guardiola tagit efter greppet för at få ytterligare tryck i Barças bolldominerande spel.

Innan vi syr ihop säcken måste vi väl kora världens bästa bollpojkar? I en bra bollpojke söker jag ungefär samma egenskaper som hos en bra målskytt. Förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, förmågan att hugga direkt utan att tveka, förmågan att kunna använda huvudet lika gärna som fötterna.

Japp. Grimsby Town it is. Världens bäste bollkalle.

Ballboys, ballboys, give us a dance.

Nu börjar vi veckan.

/Simon Bank

Måndag morgon, och inget att hålla på. Dags att riva av hela fotbollshelgen i ett raskt svep.
***
England är väl den hetaste storligan just nu, och som ni vet vann ju båda de hetaste titelkandidaterna. Känner ni att ni behöver Man Uniteds vändning mot Spurs ännu en gång så har ni den här, Liverpools aningen mer rättframma seger i Hull finns här.

Lite oväntat var det matchen mellan Everton och Man City som bjöd på flest klassmål. Elanos exceptionella 45-meterspassning fram till Robinhos 1-0, samspelet mellan Robinho och Stephen Ireland till 2-0, unge Dan Goslings vänsterreducering upp i krysset… Allt finns här.

Arsenal gjorde vad de skulle mot Middlesbrough, och det flytande spelet som gav 1-0 är skolboksexemplet på hur det här laget ser ut när det spelar som det kan.

West Bromwich vinner – de kan väl ändå inte…? – och Jonas Olsson gör helgens i stort sett enda svenskmål ute i Europa.
***
Spanien var också kul. Barcelona gjorde det bra som fick 2-2 med sig från en bultande match i Valencia – men Real Madrid gjorde det ännu bättre som vände och vann nere i Sevilla efter ett hattrick av den odödlige Raúl.

Matchen mellan Athletic och Racing blev ju rätt livlig – 17 kort, tror jag – och ni får väl en liten känsla för stöket i sammandraget.
***
I Italien var det ju lördagsmatchen mellan Fiorentina och Roma som verkligen betydde något, och efter den här smällen är det väl frågan om inte Roma är borta från Champions League nu?!

Vi måste ju såklart också notera att Emil Hallfreðsson – den där islänningen som inte platsade i Malmö FF – numera gör såna här mål på Juventus. Zalayetas yttersida mot Inter är också jäkligt väl utförd.
***
Tyskland då? Jo, efter att Schalke chockat stadion som de själva kallar Arroganz Arena och efter att Hamburg kapitulerat i Dortmund så hade ju Wolfsburg ett jätteläge att mer eller mindre säkra titeln.

Men inte, stryk i Östtyskland mot Angela Merkels vilt kämpande Cottbus, och Bundesliga fortsätter att vara lika underbart oviss.

Helgens mål kommer nog från matchen mellan Leverkusen och Karlsruhe. Ovårdade bjässebacken Sebastian Langkamp kastar sig in i en närkamp i mittcirkeln – och sätter sin tackling så perfekt att bollen seglar 47 meter och landar i krysset. Jag har inte sett något liknande sedan Jason Cundy gjorde likadant mot Ipswich någon gång i början av 90-talet.
***
Jag är fullständigt övertygad om att Simon Bank kommer att ge er hela bakgrundsstoryn, men jag nöjer mig med att konstatera att Olympique Marseille nu har ett fullständigt drömläge att vinna sin första riktiga titel på drygt 15 år. Mamadou Niang fullbordade vändningen uppe i Lille, och även om Bordeaux har en match mindre spelad är OM-ledningen nu uppe i fem poäng.

Any other French business? Jo, ni borde se Grégory Proments långskott för Caen mot Auxerre.
***
Anyone for Turkey? En blytung seger för Sivasspor hakar förmodligen av Trabzonspor definitivt – nu är Beşiktaş det enda hotet kvar mot den militaristiska skrällklubben från Kızılırmak-dalen.
***
Något kvar därute? En brassekamp. Vi har det här distansskottet från Amadoras Marcelo Goianira mot Sporting, och vi har den här soloprestationen från svenskbekante Aílton Almeida för FCK mot Horsens.

Men vi har framförallt den här lobben, som innebar Ronaldos andra mål i Corinthians stormatch mot Santos. På läktaren satt Santos egen ikon, Pelé.
– Att få vara kung för en dag hemma hos kungen är inte illa, sa Ronaldo.

Fenomenet lever.

/Erik Niva