Det är klart att Manchester United är ett bättre fotbollslag än Tottenham – det här handlar inte om det.

Och det är klart att det är fullt möjligt att Manchester United vänt oavsett straffen – även om det är långt ifrån säkert, då ett sånt beslut förändrar hela matchens dynamik fullständigt – men det här handlar inte om det heller.

Det här handlar om att fotbollssporten har ett stort strukturellt problem som bara blir värre med åren.

Ju större klubb, desto större domarfördelar.

Michael Carrick jagar en boll, Heurelho Gomes stöter undan den. Manchester United får straff (tydligare repriser 5.20 in på det här klippet).

Det är ett  grovt felaktigt domslut. Inte ett tveksamt domslut, inte ett diskutabelt domslut – ett horribelt domslut.

Det heter att det jämnar ut sig i längden, men det är inget annat än rena jävla dumheter. Storklubbarna i alla ligor får konsekvent extremt många fler tveksamma domslut med sig än mot sig.

Domarjobbet är svårt och otacksamt – och jag insinuerar inte att domarkåren är vare sig mutad eller inkompetent – men något måste faktiskt göras för att bryta den här psykologiska blockeringen som har tillåtits gro fast i kåren.

Jodå, en del av slagsidan förklaras av att storlagen är spelförande på sina hemmabanor, självklart, men långt ifrån en tillräckligt stor andel. Det är så enkelt, så ofarligt, så bekvämt för en domare att blåsa en felaktig straff på Old Trafford, Bernabéu eller San Siro. En upprörd motståndarmanager får sin röst hörd under 15 minuter, men dagen efter är allt glömt och slantarna fortsätter att rulla i det moderna fotbollsmaskineriet.

Och återigen, det här är inget unikt för vare sig Manchester United eller Tottenham. När Spurs möter ett Stoke eller ett West Bromwich har vi samma typ av systemfördel – men det gör fan inte saken bättre, tvärtom.

Det är ju inte så att de behöver det, men… Ju större klubb, desto större domarfördelar. Starkare blir starkare, de som har får mer, avstånden i en redan förutsägbar fotbollsvärld bara växer och växer.

Jag tror inte ens att Manchester United-fansen tycker att det är något positivt.

/Erik Niva

Dagen efter Lyon–PSG, och det finns ett par små trådar att dra i.

Det blev 0–0. Puel försökte väcka laget med en lite rolig laguttagning, Mounier från start till exempel, men fick samma gamla vanliga OL. Duktigt, men utan spets. Sista tio sprang Benzema själv ner och hämtade boll på egen planhalva i ren frustration.

Benz hade en boll i stolpen, Sessegnon borde nog åkt ut och president Aulas skällde på domaren efteråt. Allt i sin ordning. Puel har gett Lyon-spelarna två dagar ledigt för att slicka sår och komma tillbaka. De har inte gett upp, lovar de.

Men vafan, även om vi inte slutgiltigt kan avliva epoken OL så kan vi ju alltid lyfta fram en annan epokgörande liten detalj från matchen.

Lyon–PSG var nämligen den första match någonsin i Europa som sändes i 3D-teknik.

Speciellt inbjudna supportrtar till lagen fick dra på sig såna där tv-pirat-glasögon (fast de ser inte lika coola ut nu för tiden) och se matchen i en helt ny teknik, producerad av specialteam utanför Gerland och Parc des Princes i Paris. Sex stereoskopkameror ska ha sett till så att man faktiskt kunde följa matchen tredimensionellt.

Orange testade tekniken på franska öppna i tennis i fjol, och nu är den slipad nog för fotboll.

Grattis till Orange, säger vi. Nu ska de bara lösa så att människor kan se deras förbannade tv-kanal också. Orange-Foot, som sänder matcherna, har 60 000 prenumeranter. Inte ens Eric Gerets, OM:s tränare, har kanalen, han hade behövt åka de fyra timmarna till Lyon om han velat se toppkonkurrenterna göra upp.

Fast då hade han å andra sidan kunnat göra det i 3D.

/Simon Bank

PS. Om ni förresten är lite dagen-efter idag så kan ni alltid trösta er med att det finns de som har det värre. Middlesbroughs backjätte David Wheater har använt veckan till att försöka förklara för lagkompisarna hur det gick till när han bestämde sig för att sätta en egen koreografi till Queens Don’t Stop Me Now.

The Sun skrev, youtube la ut bilderna. Men det är nog inga problem. Boro är ju känt för sitt öppna sinne. Fråga bara Mikkel Beck.

This is what it’s all about.

När jag försöker förklara vad jag gillar med en viss fotbollskultur så dras jag ofta in i en diskussion om lag, spelsystem och spelare – men det är totalt och fullständigt underordnat. Anledningarna till att jag fascineras är oftast mycket mindre. Det är de där småsakerna som gör en fotbollskultur unik.

Och om vi nu pratar om England – ja, det är mitt fotbollsideologiska hem, även om det inte på något sätt minskar mitt intresse för andra ligor – så förde den här morgonen med sig ett utmärkt tillfälle att exemplifiera vad jag menar.

The football phone-in.

Jag drogs först in i det när jag bodde i England i mitten av 90-talet. Tory-politikern David Mellor ledde Six-O-Six, ett radioprogram på BBC som alla Englands fotbollsfans lyssnade på i bilen när de körde hem från bortamatcher. Dagens händelser diskuterades och debatterades, då fans från alla divisioner ringde in för att kommentera någon händelse runt just deras klubb.

Konceptet har spridit sig med åren, och har fått dussintals efterföljare. Visst finns det radioprogram om fotboll i Italien också – och i Spanien har de en underbar lokal tradition som innebär att spelarna ofta gör liveintervjuer direkt från den mixade zonen över en mobiltelefon – men the football phone-in är ändå väldigt karaktäristiskt engelsk.

Och nu kommer jag till det som är dagens godsak.

Igår morse höll LBC-prataren James O’Brien som vanligt låda runt något aktuellt ämne, och just just den här dagen hade han fastnat för att resonera kring vad uppbrottet mellan Frank Lampard och Elen Rives egentligen säger om dagens samhälle.

Kanske borde han inte ha gjort det. Kanske borde han ha använt en annan ton.

Det dröjde i alla fall inte så värst många minuter innan en högilsken Frank Lampard själv var på tråden. Det var årsdagen av hans mammas bortgång, och han var inte på humör för att stillatigande ta implikationer om att han hade svikit sin familj.

Ni hör ett längre utdrag av konversationen här, ni har hela samtalet transkriberat här och ni hör radioankarets försvarstal här.

Det här var ju ännu en milstolpe i phone-in-historien, förmodligen större än när till exempel Wayne Rooney sms:ade in förklaringar till varför han lämnade Everton till en lokalstation i Liverpool.

Men the big daddy? I mina öron obestridligen fortfarande när en förbannad Jamie Carragher ringer in och deklarerar att han minsann inte accepterar att kallas för ”bottler” bara för att han bestämt sig för att tacka nej till landslagsspel.

/Erik Niva

En kvinnlig fotbollsjournalist granskas fortfarande på ett sätt som en manlig kollega slipper, så är det.

I ett svep designat för fredageftermiddagens intellektuella nivå är visserligen den röda tråden ganska krokig, men klippen säger alla något om svårigheterna som en kvinnlig reporter kan ställas inför.

Ni har garanterat redan sett Nora Strandberg byta tankar med Magnus Haglund, men ute i Europa möter andra reportrar andra prövningar. Frågan är nu – vilken arbetssituation är egentligen svårast att ställas inför?

* En oförstående Magnus Haglund?
* En juckande Athletic Bilbao-supporter?
* En förlupen boll i samband med ett rumänskt derby?

/Erik Niva

En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.

Man borde förstås vara i Frankrike.

I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.

Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.

Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?

I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.

L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:

Bra tecknat. Dåligt fotat.

Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.

– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.

Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:

Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?

Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.

Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:

– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.

•••
•••

Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.

Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.

Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.

Rätt svar: Ingen.

Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.

Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…

”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.

Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:

1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”

Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.

25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.

Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.

Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.

Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.

Allez, les Ultramarines!

•••
•••

Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.

Då tror jag på OM, hela vägen.

Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.

Bland  de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.

31 procent.

På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.

Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.

– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.

– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…

Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.

What could possibly go wrong?

/Simon Bank

Jag fick historiens bästa Premier League-match, men jag tycks ha missat typ den mest händelserika matchen i spansk fotbollshistoria.

And you have to hand it to the Spaniards – efterspelet bara fortsätter att rulla på. Inte nog med Pepe-gate, nejdå, nu har As jagat upp självaste Antonin Panenka i avsikt att fördöma slapphuvudet Javier Casquero, som ju slängde bort straffen han själv riskerat livet för att få.
– Ja, jag har sett den, och jag har pratat med några vänner om den. Alla säger samma sak: ”Den där straffen känner vi inte igen”. Casquero måste inse att den här straffen inte handlar om tur. Jag hade tränat och testat i två år innan jag slog den i EM-finalen 1976.

Jag kan själv intyga att Panenka aldrig tröttnar på att prata om den här straffen. Under min EM-resa inför turneringen förra sommaren sökte jag upp honom i en tennishall utanför Prag, och pratade straffar över en skål soppa. Nu verkar han nästan känna sig personligt sviken av Casquero, som om han bedragit hans kulturarv.
– För attt göra den här varianten bra får du aldrig tveka, och det gjorde Casquero. Han märkte att Casillas inte slängde sig, och då ändrade han sig. Straffen ska alltid slås mitt i målet, och du måste se till att du vet säkert att målvakten kommer att slänga sig i ett av hörnen. Men han var slapp och slog den… väldigt dåligt. Zidane gjorde den bra i VM 2006, men Casquero slog den sämsta Panenka-straff jag någonsin sett en proffsspelare skjuta.
***
Sämsta Panenka-straffen någonsin? Well, själv skulle jag vilja nominera Michal Bílek, men jag hittar ingen videolänk på hans horribla sked för Tjeckoslovakien mot USA i VM 1990.

Jag får allt lov att göra det här Francesco Totti-försöket till främste utmanare.
***
Men varför stanna där? I efterspelet av Dimitar Berbatovs fjantstraff på Wembley – som såg så snygg ut när han lyckades lura Petr Čech för ett år sedan – finns det ju utrymme för en större diskussion här.
– Den sämsta straff jag någonsin sett, sa expertkommentatorn Joe Royle i ITV.

Den sämsta straffen någonsin?

Såna här Youtube-sammanställningar brukar inte vara något vidare, men den här listan hade sina poänger. De får med de givna kandidaterna – Beckham, Pires, Diana Ross – samtidigt som de benämner William i Botafogo som ”A Brazilian”.

Men vad har vi mer?

Det finns ju såklart de där freakklippen – typ det här, från Peter Devine för Lancaster City – och de där obskyra skotten som landar halvvägs till hörnflaggan. Sedan finns ju de där betydelsetyngda straffarna som avgjort VM-finaler (Baggio, Baresi, i andraledet Southgate, Pearce och Waddle) eller som fått spelare landsförvisade (Pierre Womé).

Any other business?

/Erik Niva

Innan vi går ut i det fina vädret: football365.com har grävt fram en liten film om manlig vänskap som ni absolut inte får missa.

I januari uttalade sig Rio Ferdinand i samband med den där Ge Rasismen Rött Kort-kampanjen. Han drog fram den multikulturella kökkenmödding som United är som ett finfint bevis på att rasism är värdelöst.

– Vi kommer överens allihop. Vi äter ihop, vi reser ihop och det finns ingen fiendskap mot någon beroende på deras hudfärg.

– Fotboll är ett fantastiskt redskap för att föra människor närmare varandra. I United har vi Patrice Evra, Carlos Tevez och Ji-Sung Park och du kan inte tänka dig tre människor som är närmare.

– De är som trillingar. De gör alltihop. De till och med duschar ihop! Äh, jag skohar, men resten av spelarna tittar alltid på dem och undrar hur de kan funka så bra ihop.

– Carlos är argentinare och pratar inte engelska. Ji-Sung är sydkorean och förstår knappt engelska. och Patrice är fransman och pratar bara bruten engelska. Men det är fotboll, och det kan föra samman människor.

Och det där lät ju fint. Men, om vi ska vara ärliga, så lät det väl mer som gammalt hederligt omklädningsrums-banter än nåt annat.

Och så kommer då filmen.

Det är hämtat ur ett av alla sydkoreanska program som följer Ji-Sung Park i Premier Leagues hårda verklighet, och just det här avsnittet handlar om hans 28-årsdag.

Jag har inte sett något finare sen jag inte konfirmerade mig. Ren, skär bromance-kärlek, över alla gränser.

Det förstärker också bilden av Patrice Evra som en rasande varm människa, i konstant behov av närhet. Vilket inte är särskilt konstigt om man vet hur många syskon lille Patrice har. Han berättade häromåret:

– Jag pratar alltid i telefon och grabbarna skojar alltid och frågar vilket nummer i syskonskaran det är jag pratar med…

– Jag älskar att vara en del av en stor familj, det är härligt när alla är ihop!

Och nu får ni – de av er som inte vet – gissa. Hur många syskon har Patrice Evra egentligen? Förstör nu inte leken med en massa googlande. Då åker ni upp till rektorn.

/Simon Bank

Ikon. Inte bara i solariebranschen.

Färdigsnackat.

Ett av den här bloggens hjärteteman är, förstås och naturligtvis, den tyska målvaktssjälen (die Torwartenseele).

Vi har glatts åt (sällan, det ska erkännas, med) Jens Lehmanns alla upptåg. Vi har påminnt om Sepp Maier och Toni Schumacher. Vi har hoppats på Manu Neuer och fnissat åt Tim Wiese.

Igår klev Wiese så slutgiltigt upp och röjde undan alla tvivel:

Det är klart som fan att han ska stå i landslaget!

På mindre än ett år har han gjort precis allt som vi kräver av en tysk Nationalelfstorwart.

Lass uns pädagogisch sein.

1. HAN ÄR MEDICINSKT GALEN KONTROVERSIELL.
Det var Wiese som gick ut och vrålsågade förbundskapten Löw när han gjorde supertalangen Manu Neuer till sitt val. ”Jag passar inte in i landslaget” dundrade Wiese.
Det var också Wiese som i det skållheta regionsderbyt mot Hamburg häromåret fick tändare och en halv flaska Jäger kastat efter sig, vilket han i förrgår kommenterade med att ”Det ska inte vara unfair, men luften ska brinna i derbyn” och han var inte särskilt orolig inför det nya, ännu hetare, mötet i cupen:
– De träffar ändå inte, sa Tim.

2. HAN ÄR FUL.
Så här gjorde han mot Hamburgs Ivica Olic i fjol.

Och så här kommenterade han det efteråt:
– Das ist mir jetzt auch scheißegal. Jag bryr mig inte ett skit.

Okej. Ni är med så långt? Vi har att göra med en i grunden väldigt skicklig målvakt, som är medicinskt galen kontroversiell och som är ful.

Det fattas nåt, va? Vi släpper ju inte in vem som helst i ett tyskt landslagsmål.

Vad är det ni saknar, då? Vad är det som krävs? JO JUST DET…

3. HAN RÄDDAR STRAFFAR.
Det var alltså cupsemi igår. På ena sidan Wieses Werder, på andra sidan det Hamburg som jagar en trippel (cup, Bundesliga, Uefacup). 1–1 efter full tid, HSV spelade hela förlängningen med tio man – men var ändå på vippen att avgöra i slutsekunderna. Wiese räddade.
Och så blev det alltså straffar.
Ni kan i detta klipp notera främst fyra saker.
A. Vilka sinnessjuka straffar Werder Bremen slår.
B. Tim Wieses grymma räddning på Jerome Boatengs straff.
C. Tim Wieses sönderpsykning och räddning på hans gamle urfiendes Ivica Olics straff.
D. Tim Wieses avgörande räddning på Marcel Jansens straff.

Just kampen mot Olic är den vi gillar mest, för den innehåller ju även ett mellankapitel. Först har ni Wieses kungfu-spark i nacken på honom, sen har ni Olics revansch i november i fjol – och så slutligen straffdramat igår.

2–1 till Wiese. 4–2 till Werder.

Och ett tydligt budskap till Jogi Löw: Klart att grabben ska ha en landslagsplats.

/Simon Bank, svag fyra i Tyska C 1994.

En morgon för att fundera över framtiden, detta.

Nere i Spanien sitter en skamsen Pepe och grubblar över sitt liv. Hur kunde det hända? Vad har fotbollssporten gjort med honom? Är det rent utav dags att ägna sitt liv åt något helt annat?
– Jag grät efteråt. Det här är de värsta dagarna i mitt liv, och det värsta straffet är det jag ska gå igenom nu.

I en lång intervju i dagens Marca rannsakar en av världens bästa mittbackar sig själv, och han gillar inte vad han kommer fram till.
– Jag har sett reprisen flera gånger, och jag känner inte igen mig själv. Jag förlorade kontrollen under några minuter. Jag var galen.
En sex-åtta matcher lång avstängning väntar nu, och under den tiden tänker Pepé fortsätta fundera. Vad händer sen? Inte ens han själv vet.
– Just nu känner jag ingen lust att någonsin spela fotboll igen. Och vi får se. Känns det som att det inte finns någon väg tillbaka in i fotbollen så får jag helt enkelt lov att göra något annat.
***
På andra änden av fotbollens framtidsspektrum hittar vi Roy Keane, som av allt att döma är på väg tillbaka in i sportens torktumlare genom att ta jobbet som ny manager för Ipswich Town.

En chock för de flesta, säkert, men kanske inte en lika stor överraskning för de som läste den där Irish Times-intervjun i februari.
– I’m happy to move house. Theresa is happy to move. I’m not tied to Manchester. I’m from Cork. I’d be happy to go anywhere. I would be happy to manage a Championship club.

Det sades att han inte skulle ta något nytt managerjobb, att han aldrig skulle jobba med fotboll igen. Roy Keane hörde snacket och skakade på huvudet.
– Tony Cascarino says: ”He will never work in management again! He never signed his new contract! He’s grown a beard! He was remote. He was isolated. He had lost the plot. A beard, for God’s sake! Does he think he is Jesus?”.
Han spelade ju tillsammans med Cascarino för Irland, men om man säger som så… Keane har aldrig varit rädd för att kritisera folk han känner. Till och med Alex Ferguson fick ju sig en känga:
– Alex Ferguson. My old manager comes out and says: ”You never know what he is going to do next”. What did he think I was going to do? Go backpacking around Mexico? I have five kids. Football is in my blood! I’d just had enough at Sunderland. Things had changed. End of bloody story.

Irish Times-intervjun är en av årets absolut bästa fotbollstexter. Läs den. End of bloody story.

/Erik Niva

Ett snabbt snitt genom den svenska fotbollsverkligheten, en natt i april 2009.

Petra Thorén och Michael Wagner har adopterat mig. I dag åkte vi på utflykt till Borås Arena. Elfsborg–MFF. Petra plockade upp oss utanför Gamla Ullevi, hon hade precis varit och träffat det mest intressanta ung svensk damfotboll har just nu: Kosovare Asllani.

”Kosse” är från Vimmerby, hennes föräldrar är från Kosovo. Sen rullade vi till Borås och såg Emir Bajrami vara godkänd och Labbe Harbuzi fenomenal i 45, medan hela bortsektionen sjöng efter vrÅLhete Agon Mehmeti.

Bajrami, Harbuzi och Mehmeti är svenska medborgare allihop, talanger allihop – och kosovarer allihop.

Vissa dagar blir den svenska verkligheten tydligare än andra. Och bättre på fotboll.

Matchen? I kortversion: MFF var mycket bra i första, Harbuzi bäst på planen då, men de saknar knockslag och det behöver man mot Elfsborg. Boråsarna fick urviktiga 1–0, fuskade bort en timme – och fick panik sista tio, då MFF kunde kvitterat.

Svennis-skalan:
Môcke bra: Labinot Harbuzi.
Môcke, môcke bra: Martin Andersson.
Môcke, môcke, môcke bra: Daniel Mobaeck.

Ungefär så.

Och, just det, ett snabbreferat från Elfsborgs omklädningsrum:

Jag;
– Pompey are a goal down at Old Trafford.

James Keene:
– Oh, are they? They’ve been havin’ some problems. And that’s a tough game.

Jag:
– Yeah. You still in touch with any of the lads at the club?

James Keene:
– Not that many left, really. I played with some really good players there but, you know, we had Harry Redknapp…

Jag:
– …and Harry likes to buy?

James Keene:
– And Harry likes to buy.

Hej, kudden. Här kommer örat.

/Simon Bank