Hej och välkommen till Genuskvarten här på bloggen.

Låt se, vad har vi bjudit er på förut?

En diskussion kring omklädningsrumsjargong. Ett gäng inlägg kring bögar och fotboll. Redovisning av Nives Celsius bästa wag-hunting-tips. Patos hårda chat-vanor och ett knippe bilder av övertända brasilianska fotbollsspelare in the flesh.

Likt en ung Zizou letar jag nu efter en lucka – och hittar den!

Ett snabbt svep över Fredrik Ljungbergs nya bakgård på andra sidan pölen visar nämligen att den nye Fredrik Ljungberg inte är som den gamle. Eller att den gamle Fredrik Ljungberg inte är som den gamle. Eller hur man nu säger.

När MLS försöker lansera sig som det sexigaste USA har – ja, då ignorerar de helt vår Fredrik.

Got no hair.

Ligan tar hjälp av flicktidningen Cosmogirl för att försöka nå ut till en ny publik. Samarbetet har, till att börja med, lett till att tidningen gjort en stor serie med MLS:s ”hetaste guys-next-door” – allt paketerat under rubriken ”Ögongodis!”.

”Find out what these cuties are looking for in a girl while staring at their steamy pics” introducerar Cosmogirl, och går vidare med att låta ligans 15 ”snyggaste playas” berätta vad de letar efter hos en tjej.

Vi kan kalla det att cementera könsroller (tjejer-kollar-på-sport-för-att-kolla-killar), vi kan se det som ett nydanande sätt att rekrytera publik i ett rätt nytt fotbollsland. Vi kan reflektera över det som en lite ledsam motrörelse i ett av de få länder där kvinnors fotboll klev före männens fotboll in i den nya tiden.

Eller så tar vi helt enkelt och gonar ner oss i underhållningen.

Ur kompotten:
Chance Myers, 21, Kansas City Wizards.
När du är ute på stan så har en tjej som fångar din uppmärksamhet…?
– En söt hatt!

Brad Evans, 23, Seattle Sounders.
Vad är det första du lägger märke till hos en ny tjej?
– Ögon och tänder.

Peri Marosevic, 19, Dallas FC.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
– Den nya Akon-CD:n är rätt fin, och jag älskar Lil’ Wayne. (Se där!)

Danny Cepero, 23, NY Red Bulls.
Kyssar på första dejten…?
– Absolut nödvändigt.

AJ DeLaGarza, 21, LA Galaxy.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
”Suga Suga” – Baby Bash
”Sky is the Limit” – Lil’ Wayne (vafan?!)
”Heard the World” – OAR
”Ain’t I” – T.I.
”Someday” – Flipsyde

Arturo Alvarez, 23, San Jose Earthquakes.
Vilka är de fem mest spelade spåren på din iPod?
”I Know You Want Me (Calle Ocho)”– Pitbull
”No Creo En El Jamás” – Juanes
”Paranoid” – Kanye West
”Satisfaction” – John Legend
”Lollipop” – Lil’ Wayne (VAFAN?!)

Robbie Rogers, 21, Columbus Crew.
Sportiga tjejer – skrämmande eller attraktivt?
– Det beror på hur sportiga. Jag menar, om hon skulle kunna spöa upp mig… det vore skrämmande.

Lil’ Wayne. Big van an’a soccer man.

Alltihop avslutas förstås med en tävling där småtjejer bjuds in till en tävling där man kan vinna hunkarnas signerade matchtröjor eller EN FOTBOLL MED DAVID BECKHAMS AUTOGRAF!

Över till dig, Ebba von Sydow.

/Simon Bank

Och som om det inte vore nog med målen…

Vi hade ju Arsjavin inom räckhåll – han ville verkligen komma till Spurs – men ended up with the lesser Russian.

Efter nästan en hel säsong i England kan Roman Pavljutjenko fortfarande inte säga en endaste mening på engelska, och Harry Redknapps försök att kommunicera med honom har redan blivit legendariska.

Instruktionerna inför inhoppet mot Liverpool i höstas?
– I said to the Russian interpreter: ”Tell him to just fucking run about”.
Om arbetet på träningsplanen?
– You’ve always got his interpreter running around the training ground. Sometimes you pass the ball through the middle in training and Pava chases it. The interpreter’s running alongside him, gets in there, and heads it into the net! I keep saying ”What’s he doing on the pitch?”, and the interpreter’s running over to tell him what I’m saying. He doesn’t move too well, though.

Jaja, det är som det är med ryssar, tänker ma. Och så får man syn på det här klippet – där en oassisterad Arsjavin gör intervjuer i live-tv på fullt begriplig engelska efter drygt två månader i landet.

So very Spursy. Det är som att bestämma sig för att köpa en liberian – och komma hem med George Weahs kusin.

/Erik Niva

Som de moderna rollspelare vi är så delar vi upp uppföljningsbehovet mellan oss här i bloggen.

Själv drar jag en lans för Pepe.

Eller, lans och lans, jag tänker i tur och ordning reda ut vad det var han gjorde egentligen, vad som sagts – och vad vi ska tycka om det.

Här har ni själva actionscenen.

Ni såg det röda kortet, ni såg straffmissen – och ni såg hur los Blancos på något mirakulöst vis lyckades vrida matchen ur händerna på Getafe.

En sjuhelsikes thriller, helt enkelt, komplett med våld, sex och drama.

I domarrapporten berätar Carlos Delgado Ferreiro lite mer.

Hemmalagets spelare (Pepe, that is) sparkade den foulade spelaren och slog en motståndare i ansiktet. Nämnde spelare (fortfarande Pepe) riktade sedan följande fras till fjärdedomaren medan han lämnade planen: ”Ni är horungar, allihop”.

Efterspelet:
Pepe bad om ursäkt (”Vi borde fått straff före, sen fick de straff och jag tappade fattningen. Det är inte min stil”), Juande Ramos ursäktade Pepe (”han är säkert jätteledsen, och mycket stod på spel”) och i en intervju med portugisiska radiostationen TSF ledde Getafes president Angel Torres åklagarsidan:

– Pepe är en mördare.

– Han försökte sparka Casquero i huvudet. Om han hade träffat… vad annat kan man kalla det?

Själv har jag två saker att säga om det, och de är ungefär samma som jag alltid tycker när spelare bär sig åt på det här vidriga sättet:

1. Det är vidrigt. Stäng av honom säsongen ut, förklara att det är oacceptabelt, se till fotbollens fostrande sida och vägra acceptera det.

2. Det är nödvändigt. Om man lyfter blicken och ser fotbollens hela dramaturgi, som underhållning och samtalsämne, så behövs idioterna och skurkarna (eller, snarare, det idiotiska och skurkaktiga). Den dag fotbollen är helt ren, fri från dumheter, så säger den inte heller något om världen vi lever i.

För att renodla: Jag hade inte älskat Platini och Giresse lika mycket om det inte vore för Toni Schumacher. Och Robert Laul hade inte gillat Batman utan Jokern.

/Simon Bank

Okej, några rader av förtydliganden och fortsatt debattunderlag.

Några stycken – men betydligt färre än jag befarat – har ju hakat upp sig på att jag utnämnde gårdagens holmgång mellan Liverpool och Arsenal till ”Den bästa Premier League-matchen någonsin”.

Hur skulle detta kunde vara den bästa matchen någonsin, frågar de sig. Det gjordes ju försvarsmisstag! Jomen, som jag sagt flera gånger förr så är ”bästa matchen” och ”högsta matchkvaliteten” två helt skilda saker i min värld.

En högkvalitativ match innehåller två lag som högpresterar både indivuduellt och kollektivt. En bra match består av känslor, dramatik, intensitet, mål, indivduella prestationer, misstag, kontroverser… Allt det där.

Det första begreppet är relevant ur ett tränarperspektiv, det andra ur ett supporterperspektiv. Och gudarna ska veta att jag hoppas att jag alltid, alltid kommer att behålla det senare.

Men därmed inte sagt att jag obestridligen hade rätt. Jag fortsätter att hålla golvet öppet, och väntar på att någon ska övertyga mig om att det i själva verket spelats en klart bättre PL-match som jag glömt bort eller ignorerat – men hittills har ingen lyckats.

Som jag ser det är det främst de här matcherna som kan konkurrera om titeln:
* Liverpool-Man United, 1994, 3-3
* Liverpool-Newcastle, 1996, 4-3
* Southampton-Man United, 1996, 6-3
* Leicester-Arsenal, 1997, 3-3
* Leeds-Liverpool, 2000, 4-3
* Everton-Liverpool, 2001, 2-3
* Tottenham-Man United, 2001, 3-5
* Tottenham-Arsenal, 2004, 4-5
* Portsmouth-Reading, 2007, 7-4
* Tottenham-Chelsea, 2008, 4-4
* Arsenal-Tottenham, 2008, 4-4

Med reservationen att jag säkerligen glömt någon självklar – och klargörandet att rena utklassningssegrar aldrig kan bli aktuella.

Synpunkter?
***
Det där med ”bästa match” kontra ”högsta matchkvaliteten” kan jag försvara tills den dagen jag dör, däremot var det en annan aspekt av den där utnämningen som verkligen förtjänar att kritiseras.

”Historiens bästa Premier League”-match är egentligen en helt irrelevant titel precis som ”Champions League-historiens främste målskytt” är det – eftersom fotbollshistorien för helvete inte började 1992!!!

Jag gör mig själv skyldig till de där listningarna titt som tätt – det är liksom enda chansen att få urvalet inom greppbara ramar – men jag blir lika irriterad på mig själv varje gång. Att bara referera till Premier League- och Champions League-historien är att ställa upp på hela det moderna ”New Football”-konceptet, där pengarna rullar och storklubbarna är de enda som vinner.

I really should know better.

/Erik Niva

Jag orkar inte mer.

Alltså, nittionio gånger av hundra har jag svårt för det här med att zappa. Att se två matcher är att se ingen match.

En gång av hundra råkar man, av ena eller andra skälet, trilla dit ändå. Den här gången var skälet en fin trippel som tvingade mig att då och då släppa taget om Liverpool–Arsenal och ge mig in i Madridderbyt.

Och Jesus, Josef och Maria.

Årets bästa fotbollskväll, med händerna nere.

Erik Niva har redan vandrat er genom the Premiership Action, så jag ska ge er kortversionen av ett alldeles sinnessjukt derby mellan Real Madrid och lilla Getafe.

Gamle Madrid-produkten Soldado nickar – förstås – in 1–0 för Getafe.

På stopptid i första halvlek snubblar Higuaín in 1–1.

Med sex minuter kvar avgör Getafes Albín med att kvalitetskontra in 1-2 i en tom Madrid-box.

Två minuter senare återuppstår Marängerna, hjälpta av en superfrispark av Guti. 2–2.

EN minut efter det får Getafe straff, och ska avgöra på nytt. Men de har redan missat fyra av åtta straffar i år – och det här blir en till. Casquero SKEDAR straffen, Casillas vänder i luften och räddar.

Och… naturligtvis… så sticker Higuaín upp och bombar in 3–2 i krysset efter två minuters stopptid.

Bernabeu står knappt kvar, spelarna (de är bara tio kvar, Pepe har blivit utvisad) ligger i en lycklig hög – ja, dra mig baklänges på en liten vagn, till och med Juande Ramos ler lite lyckligt.

Allt det här händer alltså samtidigt som Andrej Arsjavin blir historiens förste PL-spelare om att åka till Anfield och hänga fyra. Samtidigt som Liverpool spelar sin andra mirakulösa 4–4-match på en vecka.

En bra bit in på den här kvällen hade jag tänkt berätta om hur Rennes, med Petter Hansson från start, äntligen kvalat in till en fransk cupfinal igen.

Men det känns som att det hamnar litegranna i skuggan av att blixten just slagit ner två gånger samma kväll.

Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Men herrejävlar.

Vad har det tagit åt er, Liverpool? Vad gör ni med er själv? Vad gör ni med fotbollen?

Alla kommer ju att dra paralleller till Chelsea-matchen förra veckan, men i mina ögon var den här faktiskt större, roligare och bättre än den någonsin var.

Och tro mig – det här krysset gjorde ofantligt mycket ondare i Liverpool-hjärtan än den förlusten gjorde då.

Den är väl körd nu, den där oåtkomliga ligan.

Med tio minuter kvar var ju det här på väg att bli matchen som övertrumfade de där dubbla 4-3-matcherna mot Newcastle i mitten av 90-talet. Det stod 3-3 då – och man bara väntade på att Fernando Torres skulle ta klivet över gränsen till odödligheten med ett sånt där ligavinnande segermål som inte ens Robbie Fowler någonsin kunde göra.

Nu blev det inte så. Nu blev det istället Andrej Arsjavin som gjorde sig själv till legend.

Men i alla fall… Den första av de där 4-3-matcherna mot Newcastle utsågs ju häromsistens till den bästa Premier League-match som någonsin spelats. Jag vet inte om det är känslorna och kvällen och ligaspurten som springer iväg med mig – men just nu vill jag fan i mig lyfta upp den här matchen ännu högre.

Den bästa Premier League-match som någonsin spelats ägde rum den 21 april, 2009.
***
Målen:
0-1, Arsjavin
1-1, Torres
2-1, Benayoun
2-2, Arsjavin
2-3, Arsjavin
3-3, Torres
3-4, Arsjavin
4-4, Benayoun
***
Ni minns väl förresten hur den där klassiska 4-3-matchen 1996 blev dödsstöten för Newcastles titeljakt den våren?

Kevin Keegan visste det när han summerade intrycken efter slutsignalen, men han vägrade ändå att släppa sin fundamentalistiska fotbollstro:
– Okej, vi förlorade, men vadå? Det var en klassiker, en fantastisk match. Vi kommer att fortsätta spela på det här sättet – annars slutar jag.

Rafa Benítez skulle aldrig – aldrig! – säga något liknande, men alla de som gått på vulgärbilden av honom som en tråktränare har fått en del att tänka på de senaste veckorna.
***
Hemma i garderoben har jag en Zenit-tröja med nummer 10 på ryggen och namnet Arsjavin skrivet med kyrilliska bokstäver.

Jag är väl egentligen inte så särskilt mycket för att ha Arsenal-spelares tröjor hemma, men skulle ändå aldrig få för mig att göra mig av med den här.

Jag har varit hänförd av Andrej Arsjavin från första gången jag såg honom, över EM-slutspelet i sommar fram till och med den här helt bisarra uppvisningen i avslutningsteknik.

Han är symbolen för det nyrika, plastsnygga, självförtroendestinna Putin-Ryssland – och han kommer otroligt nog undan med det. Ni missade väl inte hans första stora intervju med en engelsk tidning, i Daily Telegraph häromveckan?

I så fall kan jag inte undanhålla er några kvicka utdrag:
– Now I’m in a hotel. Next week I will move. I have to settle. Everything is difficult. For example, to get an agreement to rent a house. Everybody is speaking and telling me things but afterwards, when I see it on paper, it is not what I heard. I think the quality of life, especially for people with money, is better in Russia than here. Here there are lots of rules and laws. In Russia, if you have money, you can break the law.

– I had a problem at my first school. I was sat at the front of the class, right in front of the teacher. We were checking a mathematical problem. My answer was right but I had some marks [doodles] on my paper. The result was good but because of the marks she did not give me the top mark. I said, OK, if you don’t give me the top mark, I will tear the journal that she used to put the marks in. She did not believe so I said, no problem. I tore it in half. And I was thrown out of school.

– I have already got three books! They are not like books, they are like journals. I did not especially want to say anything, it was not my idea. The man who looks after my website wanted to do it and I said I’d help – and he produced three books in four months!

The russians are indeed coming.

/Erik Niva

Erik Niva skriver om wags och fotbollsporr – Simon Bank klampar in och drar igenom höstsäsongens fotbollsmode.

Som om ni behövde fler bekräftelser på att världen är upp och ner.

Hur som helst, medan the Spurs Community försöker återhämta sig från de senaste timmarnas chockbesked så tänkte jag vandra vidare i ett veritabelt vernissage med bekräftade och obekräftade klubbkollektioner från den kommande säsongen. Allt sker med en ödmjuk bugning åt www.football-shirts.co.uk, www.newsoccerjerseys.com och www.footballshirtculture.com som gjort det journalistiska murvlandet.

Först, eftersom vi trots allt är en nyhetskanal, tar vi er till Baskien – där Real Sociedad just idag presenterar sin tröja till nästa års hundraårsjubileum, med lätt assymetri och ett speciellt jubileumsmärke.

Mer baskiskt. Athletic Bilbao har släppt sin specialtröja till spanska cupfinalen den 13 maj. Inga djärva drag, bara ren, klassisk design.

Valencia skilde sig från Nike i februari och skrev på för Kappa. Om det här verkligen är det bästa Kappa kunde komma på så förklarar det varför Los Ché har problem med ekonomin. Vem i hela världen vill köpa den här tröjan?

Succégänget Malaga jobbar med Umbro, och nästa säsong kommer de att spela i en vintagevariant med lite blekare nyanser. Oklart om den bara kommer att användas i en jubileumsmatch eller hela säsongen. Jag gillar den, hur som helst.

Real Madrid? Allt vi kan bjuda på är rykten, och det här som verkar vara den mest trovärdiga skissen. Vet inte hur mycket klokare vi blev, va?

Over to the home of football.

2009 års AIK2004-stipendie för fotbollsdräkter som ser ut som damunderkläder går sensationellt nog till Chelsea FC.

Andra- och tredjestället spelar mer safe. Även om jag undrar om det ena är ett knep för att försöka locka över The Special One från Inter utan att han ska märka det.

Norröver i London sägs det att Arsenals andraställ kommer att se ut ungefär så här. Jag är inte helt förtjust i det lite baseball-anstrukna i designen. Pyjamas-varning?

Men den är i alla fall mindre överraskande än Manchester Uniteds påstådda (det här är ett mycket vagt rykte) bortaställ, som ska vara framtaget för att hedra hundraårsminnet av FA-cupfinalen 1909. Jag sitter utanför ihop med resten av juryn och diskuterar den ett tag till.

Hemmadräkten verkar däremot bli renare och snyggare. Inte sant?

BREAKING NEWS! BREAKING NEWS! BREAKING NEWS!
Chelsea har just blivit av med sitt AIK2004-stipendie för fotbollsdräkter som ser ut som damunderkläder!
Priset går istället (preliminärt, det rör sig fortfarande om rykten om dräkter, inte bekräftade) till Everton Football Club!

Le Coq Sportif har tagit över som leverantör, och de inleder med en tredelad baddräkt i höstens nyanser blått och… eh… svartrosa?

EFC home.

EFC away.

På den röda sidan av Liverpool kör de ett säkert, tråkigt, menlöst andradräktskort. Svart är det nya svart.

Manchester City? De har alla pengar i världen, och får ännu mer av Umbro, som – sägs det – betalar tillbaka med en lite starkare himmelsblå tröja:

Sheffield Wednesday gillar vi. Men den här gången får de exemplifiera hur en logotyp kan döda en dräkt. Alldeles oavsett om den, som här, står för något så behjärtansvärt som ett barnsjukhus.

…och här har ni tröjan Pete Doherty tänker köpa när den släpps på fredag. Slim and slick and supersnygg.

Bundesliga, då? De har ju inte riktigt rest sig efter Bochums gamla regnbågsdesign, men de gör så gott de kan. Hertha kör i klassisk randdesign. Dräkten finns även i björnstorlek (de kanske tänker värva Ronaldo?).

Bayerns tredjeställ/Europaställ ser väl sådär ut. Även om kragen lär vara mörkröd snarare än brun.

Och så rundar vi av med att konstatera att Italien fortfarande är världsmästare i åtminstone dräktdesign. Så här sägs det att Olof Mellberg ska klä sig i höst – och det finns väl absolut inget att protestera mot där.

Med det lämnar vi över till folkdomstolen. Fint eller fult? Bra eller dåligt? Kinna eller Skene?

/Simon Bank

…och i Frankrike då?

Jo, det känns som att vi fortfarande inte har några svar, däremot är det hög tid att vi formulerar om en fråga.

UT: Kommer Lyon att ta sin åttonde raka ligatitel?
IN: Kommer Lyon ens att ta en Champions League-plats?

Jag hoppas verkligen att ni såg matchen i går kväll, för en bättre bild av OL:s problem är svår att tänka sig. Tidigare år har de visst haft sina brister, men de har vunnit på att kunna peta i en extra växel och köra över sina motståndare med en överlägsen offensiv.
Har inte det fungerat? Ja, då vann man på sina överlägsna spetsegenskaper; Junis frisparkar, Benzs killer moves.

Men så skriver vi 2009, Claude Puel – mannen som Sir Alex vägrade skaka hand med efter förnedringen i Lille – har kommit för att lära OL hur man spelar europeiskt. Bättre defensiv organisation, större trygghet i systemet.

Och Lyon lydde.

OL av idag ÄR ett bättre organiserat lag, klokare i defensiven och förmodligen på en del sätt bättre rustat för att gå långt i Europa. Men de har tappat det de vann ligan med.

– Jag är en ärlig man, och man måste säga att Marseille och Bordeaux har jobbat på bra de senaste två säsongerna. I år förtjänar de kanske att gå hela vägen, sa Juninho före matchen mot Bordeaux.

Sen åkte hans lag till Gironde och levde upp till det uttalandet.

De var bra i början, men mer solida än blixtrande, och när allt kom till kritan så var det Bordeaux som hade allt det OL brukade ha. De var tyngre i sitt presspel, rappare i sin offensiv, de gav understöd i anfallsspelet och de gjorde mål tack vare att de är bra på fasta.

Wendel curlade ett superskott, Alou Diarra drog in returen. Sen var det inte mer med det.

När OL var på väg ut på planen efter paus, i underläge med 0–1 i årets viktigaste match, passade Jean II Makoun på att skratta brett och busa med en tv-kamera.

Jean II. Han är glad. Alltid lika glad.

Såg det ut som ett lag som tänker vinna ligan? Nä, inte särskilt.
Såg det ens ut som ett lag som tänker ta en Champions League-plats? Kanske.

OL har PSG, OM och – i sista omgången – Toulouse kvar.

Som det ser ut nu, som det såg ut i går, så kommer tusen engelska mediekanaler att göra sig en heldag efter den där sista omgången.

After eight years, Lyon finally get Toulouse.

•••

Från övriga storligor – ett litet stat-pack att njuta av så här medan ni väntar in en allsvensk derbykväll.

England:
Robbie Keane fortsätter göra fina saker för Spurs, och det är lätt att få för sig att hela hans potential omförlösts sedan han kom hem till N17.

På sätt och vis är det ju rätt. På sätt och statistiskt vis är det fel.
Setantas intressanta januari-fönstersporr gjordes inför helgens matcher. När de avslutats kan vi enkelt konstatera att Keane nu ganska på pricken har samma målsnitt/spelminut som han hade i Liverpool.

Should’ve given the boy a chance, Rafa,

Italien:
Super-Pippo var så olycklig att han på allvar övervägde att ta sitt, domarens, linjemannens, Ancelottis och hela Piacenzas liv när han fick sitt första mål bortdömt för en solklar offside.
Sen blev han glad igen, allt som behövdes var ett hat-trick. Hans tionde i Serie A.

Ingen har gjort fler hat-tricks de senaste 20 åren. Här har ni de som försökt bäst:
1. Pippo 10.
2. Beppe Signori, van Basten 9.
3. Crespo, Roberto Baggio 8.
4. Batigol, Montella 7.
5. Abel Balbo, Trézéguet, Di Vaio 6.

Spanien:
Som ni kanske noterat så har Barça nu två spelare (Messi, Eto’o) som gjort 20 mål. Det är sjunde gången i La Ligas historia som en klubb har ett så vasst anfallspar.

De tidigare sex? Varsågod:
2002/03: Nihat, Kovacevic (Real Sociedad).
1996/97: Suker, Raúl (Real Madrid).
1960/61: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1958/59: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1951/52: Kubala, Cesar (Barça).
1941/42: Mundo, Gorostiza (Valencia).

Nöjda så?

/Simon Bank

Alltså, det här är väl inte min hemmaplan – och klickar ni på länkarna så gör ni det jävlar i mig på egen risk – men nu har det här blivit en dimension av den brasilianska fotbollen som inte längre går att ignorera.

Redan när de där bilderna av världsmästaren Vampeta och Djurgårdens provspelare Bruno dök upp så tyckte jag att det var… lite pikant.

Men nu har alltså självaste Alexandre Pato hamnat i en situation som drar allt några hack längre. Tydligen har pojkvaskern surfat lite för ivrigt på nätet, börjat chatta med fel blondin och ja… tja… sedan fanns det visst bilder på han och hans organ över hela, halva internet.

Vafan är egentligen grejen med detta brasilianska blottande?

Att det här kommer att få konsekvenser för honom och hans karriär är självklart – frågan är hur omfattande de egentligen blir.

/Erik Niva

Och så har vi då kommit in i den tiden på året.

Vissa har redan nått ända fram. Det är under de närmaste veckorna som ödesmatcherna avlöser varandra och vinnare skiljs från förlorare – men det finns de som redan har gjort sitt.

Några rader om dem nu.
***
För två år sedan gick AZ Alkmaar in i den sista omgången som serieledare. Allt de behövde göra var att besegra bottenlaget Excelsior – och de var mästare. De pallade inte trycket. De klappade ihop. De förlorade med 3-2, och istället gick det som det alltid går i Holland. Storlagen vann, och PSV pressade sig förbi på mållinjen.

I  lördags så kom två åldringar till DSB-Stadion i Alkmaar med rullstolsbuss. De hade åkt hela vägen från Friesland för att uppleva en speciell dag. AZ-ägaren Dirk Scheringa förde sina föräldrar upp till VIP-rummet, där han låtit inreda två speciella rullstolsplatser.
– Det är bara andra gången de är här, och förra gången var när arenan invigdes. För några år sedan förlorade jag nästan min far. Han var svårt sjuk, så det är verkligen speciellt att han kan vara här idag, sa Dirk Scheringa.

AZ skulle bara spela hem titeln. De ledde ligan med 11 poäng, hade inte förlorat på 28 matcher och hade mediokra Vitesse hemma.

Det gick såklart åt helvete. 2-1 till Vitesse, och en förlamande skräck sänkte sig över hela Alkmaar. Skulle förbannelsen slå till igen?
– Mina föräldrar tog rullstolsbussen tillbaka till ålderdomshemmet på kvällen. Det fanns inga andra alternativ.

Till sist fick AZ lov att låta andra göra det som de själva inte var kapabla till. Feyenoord slog Twente, PSV slog Ajax – och så var den där svåråtkomliga titeln trots allt ändå matematisk säkrad.

För första gången på 28 år hade någon brutit det holländska treklubbsmonopolet. Senast det hände var alltså 1981 – och då var det också AZ som lyckades besegra oddsen.

Klart som fan att det firades i Alkmaar.
***
I England så hälsar vi klassiska Wolverhampton Wanderers tillbaka till Premier League. På dagen 50 år efter den senaste ligatiteln vann Wolves med 1-0 över QPR, och saken var klar.
– Allt jag önskar mig nu är en thumping baksmälla, jublade ägaren Steve Morgan.

Han kommer att få den. När Morgan tog över klubben för två år sedan så kostade det honom tio pund.
– The best tenner I ever spent.
Nu blir utläggen betydligt större. Wolves har ett ungt och talangfullt lag. Sylvain Ebanks-Blake, Wayne Hennessey, Michael Kightly, Christophe Berra,  Andy Keogh,  Sam Vokes och Richard Stearman kommer alla att bli etablerade Premier League-spelare – men de är inte där ännu. Ska Wolves ha en rimlig chans att hänga kvar i Premier League behöver de köpa dyrt och erfaret.

Senast Mick McCarthy tog upp ett lag i Premier League – Sunderland, 2005 – så fick han en transferbudget på sex miljoner pund. Det kommer han inte att nöja sig med nu.
– Jag var lite naiv då. Jag var arrogant nog att inbilla  mig att jag kunde göra det utan en massa pengar. Får jag inte mer att köpa fär den här gången – då är vi chanslösa.
***
En shout-out till Leicester City också. När Milan Mandarić tog över klubben våren 2007 så lovade han att ta dem tillbaka till Premier League inom tre år. När The Foxes istället ramlade ner till trean för första gången i klubbens historia tycktes löftet avlägset.

Efter uppflyttningssegern nere i Southend får han nu i alla fall chansen att hålla det. Leicester är tillbaka i The Championship, som seriesegrare.

Astrit Ajdarevićs roll i det hela? Jodå. Han har gjort tre inhopp.

/Erik Niva