Wenger’s Not-So-Magic Hat

av Simon Bank

Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Mind Over Matter

av Erik Niva

Dagens samtalsämne i England är ju att the mind games mellan Alex Ferguson och Rafa Benítez nu skruvats upp ytterligare några hack.

Allt började egentligen när Blackburn Rovers höll sin traditionella presskonferens inför helgens matchande, och Big Sim Allardyce passade på att få ur sig något som stört honom hela veckan, sedan mötet med Liverpool förra helgen.
– Efter det andra målet gjorde Rafa Benítez gester som var avfärdande mot mig och mot Blackburn Rovers. De saknade respekt, de var förödmjukande. Det var en gest som sa: ”Över. Ni är slut”. Jag gick för att byta några ord med Benítez efter matchen, men tråkigt nog så dök han – som vanligt – inte upp. Han undvek mig förmodligen, och det säger mycket om vilken sorts man han är. Från någon i hans position hade jag väntat mig mer, men det är så han är. Han måste visa lite ödmjukhet,

Kontroversiellt redan där – men på en helt annan skala så fort Allardyces goda vän Alex Ferguson använde sin presskonferens till att inleda ett tvåfrontskrig:
– Det finns en grej med hans arrogans som inte går att förlåta, och det är föraktet han visade för Sam Allardyce förra veckan. Såg ni det? Absolut förakt. Han gjorde såhär (slår ut med armarna): ”Game finished”. Jag tycker inte att Sam Allardyce förtjänar det. En kille som jobbat så hårt för Managerförbundet, som tagit hand om unga managers och spelare – han förtjänade inte det. Han tvingades spela med ett försvagat lag, och att då få det där föraktet… Jag tror inte att någon annan Liverpool-manager någonsin gjort det där. Ni skulle aldrig få se mig göra något sånt där, aldrig. Du måste visa ödmjukhet. Men Benítez har gått över gränsen.

Men då måste vi ju ställa oss frågan – vad var det egentligen som Rafa Benítez gjort för att väcka all denna vrede?

Jo, enligt honom själv hade han bara kroppsligt kommenterat hur Xabi Alonso – framgångsrikt – trotsade hans direktiv. Benítez säger att han uppmanade Alonso att släppa frisparken kort till Emiliano Insua, för att snabbt skapa ett 2-mot-1-läge mot Blackburns Keith Andrews. Alonso hade struntat i det, och i stället lyft in bollen i straffområdet. Och där nickade Fernando Torres elegant in den.

Liverpool-lägret menar att en skrattande Benítez i själva verket bara gestikulerat mot sig själv, typ: ”Vad vet väl jag? Det var ju du som hade rätt”.

Well, här har vi videobeviset.

Dom?

/Erik Niva

Idiot Wind

av Erik Niva

Hur tänker man?

Vi har ju skrivit en del om Hillsborough den här veckan, visat videoklipp från ceremoni där supportrar och spelare runt om i Liverpool förenades i en mäktig, massiv minnessorg.

26-årige fransmannen Charles Itandje – numera tredjemålvakt i Liverpool – är en relexsnabb keeper som gjorde nästan 200 matcher för Lens och som är en jäkel på straffar.

Han är också en satans idiot.

Omedelbart efter minneshögtiden ska både spelare, ledare och supportrar kommit med vansinniga klagomål på Itandjes beteende. Medan resten av Anfield sörjde så jazzade han bekymmerslöst runt, han skrattade, skämtade och verkade mest tycka att de andra spelarna var en bunt satans tråkmånsar som inte ville hänga med på hans upptåg.

Och efter att ha studerat videoupptagningar från ceremonin har tydligen Liverpool nu definitivt bestämt sig för att sparka ut Itandje.
– Totalt oacceptabelt, säger en talesman för Liverpool till lokaltidningen Liverpool Echo.

Hur tänker man?

Uppdatering – Ni ser upprinnelsen till hur Itandje började fåna sig här.

/Erik Niva

Tale of Tomas & Tino

av Simon Bank

Innan vi kommer fram till dagens tyngsta avslöjande i den svenska sportjournalistdammen tänkte jag tillåta mig lite återanvändning.

Här är en liten text jag skrev i Sportbladet för lite drygt åtta år sen:

Newcastle vann i helgen, men letar ändå efter lösningar på anfallsproblemen. Nu vill en gammal hjälte komma tillbaka.
– Jag kan göra massor av mål, säger Tino Asprilla.
Det finns bara ett problem. Asprilla är ingen fotbollsspelare.
Han är ett världskrig.

Colombianen Asprilla har gjort många, otroliga mål för klubbar som Parma och Newcastle.
Vi minns honom för hans lätta löpsteg, för hans hat-trick mot Barcelona 1997, för hans läckra volter efter målen.
Och för att han inte är klok i huvudet.

Asprillas meritlista får svarta får som Edmundo, Anelka och Collymore att se ut som nåt ur Lambi-reklamen.

•Han har flera gånger skjutit vilt med pistol – och dömts till ett års fängelse.
•Han har kommit nio timmar för sent till en landslagssamling. Enligt colombiansk
tv hade han supit i stället.
•Han har slagit sönder ett helt hus, som han fick hyra under sejouren i Newcastle.
•Han har offentligt sågat Colombias förbundskapten och blivit utslängd ur VM-truppen (1998).
•Han har blivit utvisad för att ha slagit ner en motståndare i en ”vänskapsmatch” med sin nuvarande klubb Fluminense för två veckor sedan.

Med Asprilla i laget blir även vardagslunken en Stephen King-film.
Jag har sett honom träna en gång.
En ren njutning.
Det var i mars 1995, i Parma. I tidningarna kunde man läsa om hur han precis blivit av med körkortet efter att ha krockat (det har han gjort fyra gånger), men det hindrade inte tokige Tino.

Han körde spelarbussen.

Sedan värmde superstjärnorna upp. Hela truppen stod i cirkel och passade, medan två spelare jagade för att bryta.
Lekfullt, men Asprilla gillade inte att vara i mitten.
När han hamnade där surade han i två minuter, innan han bestämde sig för att försöka ta bollen genom våld.

Han tog sats från fem meter, och kapade bollhållaren i knähöjd.
Det är sånt som borde få tränaren att ryta till, men Parma-tränaren Nevio Scala sa inte ett ljud.

Han kunde inte, för han hade just blivit kapad.
I knähöjd.

Nu vill Tino Asprilla börja om i Newcastle.
– De vet att jag kan göra mål och göra ett bra jobb, säger han till tidningen Evening Chronicle.
Men tränaren Bobby Robson lär vara tveksam till att värva tokige Tino.
För lagets skull.
Och sina knäns.


Tino.
•••

Sådär. Och varför drar jag fram den där gamla drapan? Jo, för att jag är lat.
Och för att jag har något att berätta om Tino Asprilla.

Det är längesen han slutade med fotboll på toppnivå, men den 4 juli ska han hålla en stor farvälmatch i Medellín. Uppgifterna kring vilka som ska spela varierar, och frågan är om det rör sig om bekräftade ”ja tack” eller om rena förhoppningar, men det är ett fint gäng som är på ingång.

David Ginola, Gianfranco Zola, Fabio Cannavaro, Luigi Apolloni, Alan Shearer, gamle knäcoachen Nevio Scala och…
…Tomas Brolin!

Tino och Tomas hade en fin tid ihop i ett Parma som var ett av världens bästa och charmigaste lag, långt före Parmalat-krascher och utförsäljningar.

Jag har ingen aning om huruvida det stämmer, om Tomas verkligen tänker åka dit och göra en mini-comeback – men jag hoppas det. Asprilla är en av de största profiler jag någonsin sett, Brolin var ett större geni än någon annan svensk.

De är värda en fin kväll ihop. Utan knäskador.


Tomas.

/Simon Bank

Cimbom Corner

av Simon Bank

Medan vi – och Agon Mehmeti – klentroget kisar runt på alla våra fina, nya arenor här i landet så kan det vara på sin plats att höja en lans för alla som är mindre lyckligt lottade.

Jag syftar då inte nödvändigtvis på BK Häcken.

Medan vi slappade till oss runt påsk så noterade ni förstås, utan vår hjälp, att det spelades ett rasande hundraårsderby i Istanbul.

Galatasaray och Fener delade poäng, till allmän glädje i Sivas och Trabzon, men det intressanta inträffade ju i slutminuterna. Hela helvetet bröt ut, fyra spelare skickades av planen och det var ett smärre under att Ali Sami Yen stod kvar efteråt.

Ryggmärgsreflexen? Att skaka lite sött på huvudet och le åt det förutsägbart oförutsägbara i just det här mötet.

Sedan kommer det vi brukar kalla eftertankens kranka blekhet. Jag skulle kunna välja att leva mitt liv i Istanbul. Faktiskt. Jag älskar stan, jag älskar människorna och jag älskar att gå på fotboll där. Men både Besiktas och Galatasaray spelar på omoderna arenor som ingen brytt sig om att rusta upp – och i söndags räddade enbart Guds (och Allahs) försyn matchen från att sluta i katastrof.

När kaoset bröt ut gjorde Feners Volkan – en formidabel målvakt 99 gånger av 100, en pajas en gång av 100 – sånt där som Volkan gör ibland. Han vände sig mot Cimboms publik och tog ett rejält tag om sig själv på ett ytterst ekivokt vis. Det var ju trots allt derby.

Följden blev att fansen på andra etage gjorde en framstöt, ut på det tak som täcker första etage. Ni ser det 2,30 in på det här klippet (som är värt att se i sin helhet).

Det dröjde ett tag innan rapporter från läktaren sipprade ut. Tydligen hade taket knakat under tyngden från supportrarna, det hade lika gärna kunnat rasa ner över tusentals fans.

– Det var som en fälla, säger teknikprofessor Erdogan Uzgider i Hürriet.
– På ett ställe där det finns tusentals personer måste fans hindras från att ta sig ut på den där plattformen. I sådana konstruktioner måste säkerheten komma först, inte utseendet, säger ingenjören Celmal Gökçe.

Vad Volkan, som i någon liten mån var den som startade alltihop, sa? Hur han förklarade sitt skrevgrepp?

Han hade bara haft lite ont i ljumsken, tydligen.

•••
•••

Nu sitter ni där ändå och skakar på huvudet åt tokiga turkar och deras svaga ingenjörsskap. Sluta upp med det!

I dagarna har det ju hänt alarmerande saker på närmare håll. I Bergen, närmare bestämt.

Jag vet inte hur bra koll ni har på SK Djerv, den norska division tre-klubben som framlever sina dagar i relativ anonymitet. Men är ni som jag så sörjer ni den nya tidens intåg och att den där satans moderna fotbollen med sina bekvämlighetskrav skördat ytterligare ett offer.

Djerv spelar, som bekant, sina matcher på gamla fina Möhlenpris IP. Eller ”Möllaren” som vi konässörer brukar säga.

Möllaren har ju en egenhet, en arkitektonisk höjdpunkt som fått folk och fä att vallfärda dit för att se fotbollsmatcher. Så döm av min förvåning när jag igår slog på NRK för att få mig min dos av kvalitativ norsk fotboll – bara för att se att Möllaren nu ska byggas om, att den lilla egenheten ska förvandlas till strömformad, politiskt korrekt planarkitektur.

För det fåtal av er som nu inte känner till Möllaren eller Djerv eller ens norsk division III-fotboll så kan jag väl avslöja så mycket som att det har med hörnsparkar att göra.

Här har ni klippet från NRK.

Stoppa den moderna fotbollen.

/Simon Bank

Baby Bentley

av Erik Niva

Kvartsfinalreturerna bekräftade visserligen bara det vi redan visste – men ni tror väl inte att vi glömmer bort vår gamla kompis Uefa-cupen för det?

Om inte annat så förtjänar ju holmgången mellan Udinese och Werder Bremen att uppmärksammas. Det sista lilla italienska Europa-hoppet behövde vända 3-1 från första mötet – och i paus var det faktiskt just 3-1 det stod.

Turkschweizaren Gökhan Inler hade satt ett fint distansskott, och Fabio Quagliarella hade snattat åt sig både ett och två av sina patentmål. Problemet var bara att Diego just nu tycks spela sig igenom en personlig Serie A-audition, och hans första klassmål följdes sedan upp av ytterligare en reducering som i praktiken dödade matchen. Diego kostade på sig att missa sin hattrick-straff, men Claudio Pizarro skarvade till sist ändå in en 3-3-boll av akademisk betydelse.

Mer Tyskland? Hamburg åkte upp till Eastlands och chockstartade. En Elano-straff och en Caicedo-vridning tog visserligen upp Man City till ett slagläge – men too little, too late.

Den mest ovissa matchen spelades i Kiev. PSG hade 0-0 med sig från förstamötet, och hade kunnat skaffa sig ett jätteläge med ett bortamål. Men inte. Banguora rullade in ett tidigt ledningsmål för Dynamo Kiev, och när sedan Mickaël Landreau oförklarligt boxade in en boll i eget mål kapitulerade fransmännen. När Vukojević rakade in 3-0 för ukrainarna var motståndet uppgivet.

Mer Ukraina? Fernandinho gjorde det allsmäktiga bortamålet för Sjaktar redan efter en halvtimme. Sedan kvittade det att Ben Arfa kvitterade för Marseille, och att Adriano vann matchen åt Sjaktar i slutminuten.
***
Så långt med de målen – men nu till de fullträffar som verkligen förtjänar att visas. David Bentley har varit totalt misslyckad i Tottenham så här långt, bortsett från en liten insats mot sitt gamla Arsenal.

Häromdagen tvingades han ut för att spela reservlagsmatch, men kanske ökade motivationen av att det var just Arsenals reserver som stod på andra sidan. Såhär gjorde David Bentley för att påminna oss om att han faktiskt har en sjujäkla högerfot – som tydligen fungerar som bäst när han har ett rött skynke framför sig.

/Erik Niva

Hello Darko, my old friend.

av Simon Bank

Medan Erik Niva ägnar sig åt de flashiga, glittrande salongerna i Champions League (och åt sig själv) – låt oss ägna en tanke åt en fallen stjärna.

Om ett par veckor blir serbisk klubbfotbolls största ögonblick myndigt. Det är arton år sedan Darko Pancev sköt europatiteln till Röda Stjärnan.


1991.

Alla klubbar som vunnit mästarcupen sedan dess lever, i olika grad, fortfarande det goda livet. I Belgrad är det annorlunda. Att Crvena Zvezda släpar efter Partizan i ligan i år igen är en sak. Att de snurrat runt sex tränare på två år är en annan. Men det är ekonomin som är det stora problemet.

Zvezdas spelaraffärer är ifrågasatta. Har allt gått rätt till när Pjanovic såldes till Spartak? När Zigic lämnade för Racing? Och hur var det med Drulics kontrakt med Zaragoza?

När Zvezda förlorade derbyt senast vet ni hur det såg ut. Fotbollsvåldet är värre än på länge, politiskt färgat och accentuerar, inte minst efter Kosovos självständighet. Men nu har klubbens spelare och fans fått annat att bry sig om. Krisen (en kvarts miljard i skulder?) är så total att konkurs är ett realistiskt hot. I måndags träffades klubbens tyngsta supporterledare för att hitta en ekonomisk krisplan.

Presidenten Dan Tana – en av världens mest fascinerande klubbledare – har bett klubbens tre miljoner supportrar att bidra med vad de kan. Zvezda har inga betalande medlemmar, men om alla pyntade in en hundralapp så…

Är det här på riktigt då? Är det verkligen en kris? Eller bara ett skrik?

Tja, det bästa tecknet på hur illa en klubb drabbats brukar vara om spelarna märkt av det eller inte. De är alltid de sista som märker av besvären, och i Zvezdas fall är det… illa. Tidigare i år kom rapporter om att truppen inte fått betalt på flera månader.

Cedomir Janevski, tränare:
– Det är svårt att koncentrera sig på spelet när du inte får betalt.

Mirnes Sisic, mittfältare:
– Om Röda Stjärnan inte åtminstone kan ge mig pengar för tak över huvudet så spelar det ingen roll vad de är skyldiga mig i lön. Jag kommer inte att ha något annat val än att flytta hem till Slovenien och bo hos mina föräldrar.

– Det är som Titanic. Värst är det för de unga spelarna, vi ger dem pengar så att de kan köpa sig något att äta och dricka.

De senaste veckorna har klubben lyckats betala tillbaka delar av lönerna, men problemen är långt ifrån över. Imorgon eftermiddag ska Dan Tana hålla ett viktigt möte med spelartruppen. Zvezda står vid ett stup och tittar ner, och om inget radikalt händer kan en av Europas största fotbollsklubbar tvingas slå igen.

Vad som saknas? Ett stabilt klimat och en stark ledning. Det har pratats om att en stabil, stark makedonier skulle vara på väg tillbaka in i ledningen. Kan Darko Pancev rädda Crvena Zvezda igen, arton år senare?

/Simon Bank

Felicidades, Maestro

av Erik Niva

Först – ännu ett moment av självpropaganda, förklädd bakom förklaringen att folk faktiskt har frågat och undrat.

Efter att den första tryckningen försvann blixtsnabbt i vintras fick det kinesiska tryckeriet minsann lov att starta pressarna igen. Och nu – efter att ha manövrerats förbi boktörstande somaliska pirater – är äntligen nypressningen av min bok ”Den Nya Världsfotbollen” ute i de svenska bokhandlarna.

Enklast är väl Adlibris eller Bokus, i alla fall för er som bor i lite mindre städer.

***
Så.  Ni har väl redan sett målet som det snackas om i fotbollsvärlden idag?

SkySports efteranalys ger oss dessutom siffrorna vi behöver. Cristiano Ronaldo var alltså 35,7 meter ifrån målet när han lät högern tala. Och bollen färdades i en hastighet av 103,3 km/h.

När Ronaldo pratade med skrivande medier efter matchen sa han att det var det snyggaste mål han någonsin gjort, men när han först stannade vid tv-kamerorna hade han inte riktigt hunnit bestämma sig.
***
I London handlade ju svenskvinkeln mest om hur Sebastian Eguren röjde runt.
– Han gav mig två armbågar när jag inte ens hade bollen, och han förolämapde mig och min familj under hela matchen. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Aldrig.  Men han har jagat mig över hela planen, och förolämpat min mor. Jag förstår inte varför. Men kanske kommer han en dag att lära sig av en sån här sak, kommenterade Cesc Fàbregas ex-Bajarens utvisning.

Noterbart är att hemma i Uruguay rapporterar medierna om detta med en näst intill beundrande ton. ”Eguren, el campeón de insultos”, lyder rubriken.
***
Annars har jag mest fastnat för hur Franck Ribéry betedde sig efter Bayern Münchens match mot Barcelona i förrgår.

Fransmannen hämtade in sin bror och några vänner i den mixade zonen – och sedan stod de tillsammans och väntade på Barcelona-spelarna som en grupp blyga autografjägare.

Först kom tydligen Leo Messi, men då blev det bara ett handslag. Sedan släntrade Pep Guardiola förbi, och då var det dags att byta några ord.
Felicidades, Maestro, ska Guardiola ha sagt. Grattis, maestro.
Merci Beaucoup, svarade Ribéry.

Sedan började det komma fransktalande spelare, och Ribéry nästan krävde att Samuel Eto’o skulle ta ut Champions League-bucklan i förskott.
– Kom igen, ni är grymma.
– Jojo, vi är väldigt nära, men än har vi inte vunnit någonting, replikerade Eto’o.

Och sedan var det dags för fotograferingen. Xavi, Iniesta och Puyol ska alla ha ställt upp med Ribérys entourage – och som ni ser här på bilden med Éric Abidal så är det alltså Franck Ribéry själv som tog bilderna.

***
Barcelona har även sjösatt en blixtsnabb kriminalutredning, efter att avstängt folk från huliganfalangen Boixos Nois dykt upp på matchen i München, och bland annat slagit till folk från Barcelonas egen säkerhetsorganisation.

Effektiviteten var häpnandsväckande stor. FC Barcelona mobiliserade polis från både Katalonien och München, och det rapporteraras om undercoveroperationer på någon tysk bar. Efter mindre än 24 timmar var det klarlagt att ”Jaro” – en huligan dömd för att ha knivhuggit en Espanyol-supporter – fått biljetter via Enrique Vallejo, sekreterare i Barcelonas supporterklubb från Logroño.

Och idag är inte Enrique Vallejo längre sekreterare i Barcelonas supporterklubb från Logroño.
– Det är dags för mindre snack och mer handling om vi ska bekämpa våldet, säger Barcelona-presidenten Joan Laporta.

/Erik Niva

96 III

av Erik Niva

Klockan 15.06 idag så stannade Liverpool. Människor, bilar, bussar och tåg – under två tysta minuter stod allt stilla till minne av de som inte längre finns bland dem.

Uppe på Anfield så hölls en minnesceremoni. Det här var alltså mitt på blanka eftermiddagen under en vanlig arbetsdag. Ändå tog sig fler än 30 000 dit.

Ögonblicksbilderna:
* Liverpool stannade.
* Anfield tystnade.
* Anfield krävde rättvisa.
* Och Anfield sjöng.

/Erik Niva

Radio Ronaldo

av Erik Niva

Såhär timmarna före det att Man United ska ut och hålla sina kvintupelhopp vid liv – det mest substantiella som hittills kommit fram om spelaren som just nu officiellt innehar titeln som världens bäste.

Ni kommer väl ihåg Luis Fernández? Som spelare minns vi att han bildade det magiska franska 80-talsmittfältet tillsammans med Platini, Tigana och Giresse – som tränare är han mest känd för att ha bråkat med Ronaldinho.

I alla fall, numera gör Fernández mediekarriär, och håller bland annat i programmet ”Louis Attack” på franska radiokanalen RMC. Igår hade han lyckats locka finfrämmande till studion: Real Madrids nyligen avgångne president Ramón Calderón.

Vi kan tycka vad vi vill om Señor Calderón – men han har ofrånkomligen en insyn i dagens Real Madrid som i stort sett ingen annan människa på hela jordklotet kan komma i närheten av. Och såhär uttryckte han sig:
– Vem som än blir Real Madrids näste president kommer att ha en av världens bästa spelare till sitt förfogande. Han är redan formellt bunden till Real Madrid. Så mycket kan jag säga, utan att nämna namn. Det jag menar är att en av världens bästa spelare – tack vare att Ramón Calderón gått igenom en väldigt svår och väldigt utdragen process det senaste året – redan tillhör Real Madrid. Kontrakten är redan underskrivna.

Om det nu finns de som tvivlar – Cristiano Ronaldo spelar i Real Madrid nästa säsong.

/Erik Niva

Sida 165 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB