Det är den 15 april 2009, och som alla förhoppningsvis vet så är inte det här dagen efter att Liverpool spelade 4-4 mot Chelsea på Stamford Bridge.

Det här är veckan då det gått exakt 20 år sedan the Suns bevakning av Hillsborough-katastrofen i Sheffield.

De allra flesta känner förstås till bakgrunden till varför the Sun, Englands största tidning, än idag har en extremt låg upplaga i Liverpool.

Det var the Sun som, medan Liverpool sörjde 96 döda män, kvinnor och bar, gick i tryck med den här förstasidan:

THE TRUTH
•”Some Fans Picked Pockets of Victims”
•”Some Fans Urinated on the Brave Cops” 
•”Some Fans Beat Up PC Giving Kiss Of Life”

Utan att gå in på detaljer går det att konstatera att rapporteringen den dagen gick ut på att förklara katastrofen med att LFC-fansen var djur. De hade stulit, de hade pissat, de hade slagits, de hade våldtagit.

Inget av detta kom från ingenstans. Inget av detta var ologiskt.

The Sun drevs under de här åren av Kelvin MacKenzie, en redaktör som var ett barn av en tid. Ett vidrigt, vidrigt barn, men likafullt: Ett barn av en tid.

Sju år före Hillsborough hade MacKenzie varit mannen bakom the Suns blodtörst under Falklands-kriget. England var fattigt, segregerat, på drift ut i Atlanten och Arbetslöshet (siffrorna var de högsta sen 30-talet), och Falklands blev en chans att väcka liv i gammaldags imperialism. 

Bevakningen bar samma märke som Hillsborough: En total brist på respekt för mänskligt liv. När det argentinska krigsfartyget General Belgrano sänktes, med 323 dödsfall bland de 1200 i besättningen, satte MacKenzie rubriken GOTCHA (”FICK ER!”) över hela förstasidan.

Medan många kritiserade det hjärtlösa och hjärndöda i att jubla över hundratals döda gjorde MacKenzie i en ny upplaga om kriget till en fotbollsmatch:

BRITAIN 6 (Georgia, two airstrips, three warplanes), ARGENTINA 0.

Krig som fotboll, fotboll som krig. I en tid som var politiskt avhumaniserande blev människor mindre mänskliga. Heysel var bakgrund till Hillsborough, hur väsensskilda tragedierna än var.

Dagarna efter eldade the Sun, den största pressmakten, på bilden av människor som djur. Samtidigt sköljde mänskligheten in i en tidvåg, över hela Europa.

Erik Niva har skrivit om Merseyside. Den 30 april 1989, när Liverpool spelade sin första match efter katastrofen, sjöng hela Celtic ”You’ll Never Walk Alone” med en, helig röst. Och i Milano… jag har skrivit om det förut, men det känns fortfarande.

I dag är det 20 år sedan fotbollsvärlden sjönk ner i sitt djupaste mörker. The Sun såg aldrig ljuset runt omkring. De betalar fortfarande priset för det.

/Simon Bank

Det är den 15 april 2009, och som alla förhoppningsvis vet så är inte det här dagen efter att Liverpool spelade 4-4 mot Chelsea på Stamford Bridge.

Det här är dagen då det gått exakt 20 år sedan Hillsborough-katastrofen i Sheffield.

Jag ska inte skriva någon lång ”vad-var-det-egentligen-som-hände”-text – dels är hela internet fullt av dem, dels var jag i Liverpool och Sheffield och skrev ett reportage i samband med 15-årsdagen – utan bara berätta om några ögonblick som jag tycker förtjänar att minnas.

Om det nu går att säga att det kom något vackert ur Hillsborough – och det kan man faktiskt – så var det ju hur Everton- och Liverpool-fansen förenades i kollektivt sorgearbete.
– Detta är inte en delad stad. I en sån här situation kommer vi alltid att stå tillsammans och hjälpa varandra, sa Evertons manager Colin Harvey.

Det är knappt två kilometer från Anfield till Goodison Park. Dagarna efter Hillsborough så band de två klubbarnas supportrar symboliskt ihop de två arenorna, genom att tvinna ett band av halsdukar hela vägen igenom Stanley Park, från det ena arenahörnet till det andra.

Fem veckor senare så möttes de två Liverpool-klubbarna i FA Cup-finalen på Wembley. Gerry Marsden sjöng sin ”You’ll Never Walk Alone”, och torkade tårar ur ögonen när han nådde slutet. Sedan tog han en kort paus, och sjöng FA Cup-finalens traditionella ”Abide With Me”, hymnen om att ha någon vid sin sida genom de allra mörkaste tiderna.

Hela Wembley grät, röd som blå.

När Liverpool sedan åkte ner till Goodison Park för det första ligaderbyt sedan katastrofen tog den röda sektionen med sig en stor banderoll:
– The Kop thanks you all. We never walked alone.

/Erik Niva

The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank

Ute ur ägget, och likt en nykläckt kyckling är det läge att yrvaket se sig omkring i världen.

Först och främst vill jag säga ett tillfälligt farväl till klassiska Luton Town, som efter 89 år ramlade ur det engelska ligasystemet strax före klockan fem igår eftermiddag.
– Jag tittade på klockan i omklädningsrummet och sa till spelarna: ”Kom ihåg det här klockslaget. Fem i fem, den 13 april. Det var då som Luton Town föddes på nytt”, säger managern Mick Harford.

För drygt tre år sedan låg Luton femma i The Championship, klart före klubbar som Stoke och Hull. Sedan har de drabbats av tre raka nedflyttningar, och tvingades börja den här säsongen med monstruösa 30 minuspoäng, som straff för den tidigare klubbledningens finanshantering.
– Fansen förtjänar inte den här skiten, och jag kan bara tacka dem för deras stöd, säger Harford.

Förra helgen var Luton på Wembley för att möta Scunthorpe i finalen av – den briljant namngivna – Johnstone’s Paint Trophy. 40 000 av deras fans följde med.

They’ll be back.
***
Påskhelgens mål hämtar vi i Mexiko. Och inte enbart för att Luis Ángel Landín gör mål för Cruz Azul med en fullständigt fenomenal skorpion – utan nästan lika mycket för att hans totala chock över vad han egentligen ställt till med.
***
Och appropå ambivalenta målfiranden. Sporting Gijóns största supporter var tillbaka på Molinón i helgen. Problemet var ju bara att asturiern David Villa spelar för Valencia nuförtiden.

Det syns lite dåligt på de här bilderna, men efter att ha slagit in den här straffen så slår Villa ihop händerna i en gest som liksom bönar Sporting-fansen om förlåtelse. Han behövde inte oroa sig. Det tog några sekunder – sedan skanderade Molinón-publiken ”Illa, illa, illa – Villa maravilla”.
– Det var mitt livs svåraste match, konstaterade en tårögd Villa efter matchen.

Nu blev inte Villas mål det som skickade ner Sporting under strecket, utan det gjordes av en annan asturier. Och medan Villa bad hela Molinón om ursäkt firade Juán Mata som besatt. Han håller nämligen på lokalrivalerna Real Oviedo.
***
Mera Spanien. Real Madrid må ha slagit Valladolid med 2-0, men hur kul var det?! Avstängde Sergio Ramos tyckte att det var sisådär – med tio minuter kvar så lämnade han Bernabéu för att dra och se sin polare Alejandro Talavante fäktas med tjurar istället.

Nu väntar böter från Real Madrid.
***
Från Tyskland noterar jag förtjust att 27-årige Tim Wiese håller landets ärorika tradition av psykotiska målvakter vid liv. Efter att Jens Lehmann – ni vet, han som tar helikoptern till Stuttgarts träningar – antytt att han minsann kan tänka sig att offra sig för nationen och fortsätta spela över VM 2010, då fick Wiese nog.
– Han är överskattad och helt slut. Man behöver bara tänka tillbaka på hans självmål mot Bochum. Det är synd. En gång i tiden var han en schysst kille, men sedan han gick till Stuttgart försöker han bara provocera. Det går mig på nerverna.

Och med det känner jag mig redo för en ny fotbollsvecka.

/Erik Niva

Efter en väldigt speciell påskafton, med Djurgårdens värsta stjärnsmäll sedan 0-4-niten mot Assyriska i cupen, är det dags att förmedla folket filmerna från fotbollen.

Eftersom Erik Niva redan stampat av på Öarna så kan vi väl fortsätta där.
Macheda i all himmelsblå, djävulsröd ära – dagens tyngsta mål gjordes ju av tremetersmannen Andy Carroll för Toon. Den poetiska rättvisan i det där (hur rättvist det var på gräs kan diskuteras) ligger i att Carroll var den ende NUFC-spelaren idag som är uppväxt vid Tyne. Från matchen rapporterar vi annars mest att Alan Shearer kanske borde förklara för sina pojkar hur man organiserar sig vid defensiva fasta.

Om Carroll var tyngst och Macheda yngst så var förstås El Niño snyggast. van Basten hade gillat Torres motoriska mästerverk mot Blackburn. Och nä, han hade nog inte gnällt på Daniel Aggers missil heller.

På annat håll i titelkampen: I Sydvästra London låg Chelseas drömmar och kippade efter luft när de slängde bort tre mål av en fyramålsledning. Hela kalaset har ni här.

Spurs ex-player Mido försökte ta sig an Arsenal på egen, akrobatisk hand, men det räckte ingenstans när the Gooners för andra gången den här veckan trampade gasen i botten efter paus. 4-1, snyggast var ett mål av en liten ryss som allt mer ser ut som en riktigt fin Arsenal-spelare.

Och just det. Det finns ryssar på annat håll i norra London också.

•••

Upp, upp och vidare.

Nere i stöveln har det gått hål i Juve. Tre mål i nacken för andra gången på en vecka. Att det hände mot Gasperinis genovesiska Grifoni var en klen tröst. Domaren var sämst, och med Milito borta var Motta kung. Två mål, det här var finast. Genoa mot Champions.

Dagens partitissima var däremot, och naturligtvis il derby della capitale, i skuggan av en jordbävning.
Efter en minuts tystnad vräkte Lazio igång i överljudsfart. Roma kan hänga med på Shearers genomgång om organisation på defensiva fasta. Och om ni blundar genom det debila anslaget i det här klippet kan ni se Zarate göra ett av helgens allra läckraste mål, ett par sekunder efter Pandevs 1-0.
De Rossi loopskallade in en reducering, men det var Lazios match. Och Kolarovs.
Stämningen? Bra tryck i Curva Nord. Och Igli Tare lyckades få till och med hundvalpen Spalletti ur balans.

I Milano fick Zlatan Ibrahimovic en straff när danske superstjärnan-to-be Simon Kjaer var för kärvänlig. Men Palemmo vore inte Palemmo om man inte ibland är mer pazza än självaste mästarna Inter. Due a due.

Och om vi nu är inte på pazza-temat: Bröderna mål keeps getting the job done at Doria. 3-1 i Lecce, Pazzini 1, Cassano 2 – både första och andra kom på straff.

Lördagens italienske Andy Carroll heter Cesare Natali, det var han som hängde blytunga 2-1 för kämpande Torino mot Catania. Snyggt var det också.

•••

Från den katalanska fronten kan vi bara tänka oss hur det lät i Recres omklädningsrum före avspark på Camp Nou:
– Grabbar, det här blir tufft. En jävla koncentration första tio nu, så tar vi det därifrån.
47 sekunder senare. Iniesta. Tack för idag.

På El Madrigal gjorde Malagas portugisiska pendeltåg Duda samma sak som i höstas – ett fint mål mot Villarreal.

•••

Och på den franska fronten?
Nuttin much, really. De som skulle vinna vann. Men vi ska förstås rapportera om Europas största målskyttesensation den här veckan.
Toulouses superhjälte André-Pierre Gignac gjorde sitt nittonde mål för säsongen. De 18 första gjorde han med högern. Så här gjorde han då till slut mot Nantes.

•••

Så lite Bundesliga, förstås.

Jürgen Klinsmann lives to fight another day. Det ska han, som allra oftast, tacka Franck Ribéry för. Franck låg visst bakom den här hyfsade frisparksvarianten också.

I serien ”Edin Dzeko gör mål” har vi kommit till uttröttningens gräns. Ni vet vad den här bloggen tycker om honom – och om bosniske parhästen Misimovic – och nu nöjer vi oss med att presentera hans målfacit de nio senaste matcherna i Bundesliga:
Två mål, ett mål, två mål, ett mål, ett mål, ett mål, noll mål, två mål, ett mål. Här har ni allt nyttigt från dagens match mot M’gladbach.

•••

I Turkiet väntade Sivasspor länge på något gott mot Antalyaspor, tills Budar levererade i slutminuterna och såg till att tåget ångar på i guldstriden.

•••

Och för att avsluta det här nattsvepet med något roligt så konstaterar vi att Bruno Alves, Portos mittbacksmördare som var så monumenalt medioker mot Manchester United, fick en liten minirevansch idag. Amadora, ligan, frispark från 32 meter.
Well done, son.

Förresten… har vi tid med ett meddelande till Ragnar Sigurdsson innan helgen är över?
Bra.
Det var bara Necaxas gamle argentinare Eduardo Coudet som hörde av sig och hälsade att allt du kan göra kan han göra bättre – och en vecka tidigare.

/Simon Bank

Det är minuterna efter slutsignal i Sunderland, och om jag inte hör alldeles fel sjunger Man United-klacken Volare-melodin för en viss liten italiensk unge: ”He comes from Lazio, he scores important goals”.

Vi får ursäkta dem fantasibristen. Efter bara en minut på planen har visst deras 17-åriga underbarn har gått och avgjort Premier League en gång till.

Själv ska jag äta påskmiddag, så ni får inget maratonlångt inlägg om hur pappa Pasquale Macheda egentligen hade det på den där lådfabriken den här gången. Istället hänvisar jag slött till en artikel jag skrev igår – som fick en ganska undanskymd tillvaro i cyberrymden – om den italienska utvandringen till England.

/Erik Niva

Påskpyssel. På ett uppslag i dagens tidning pratar jag fotbollssånger med Joel Alme (som skrivit IFK Göteborgs nya inmarschlåt) och Leonardo Rubio (som skrivit det 25 år gamla örhänget ”Åh, vi é AIK”). I sammanhanget passar jag även på att betygsätta Allsvenskans samtliga inmarschlåtar.

Paketet finns här, men som den multimediala höghastighetsjournalist jag numera förväntas vara så tar jag givetvis konceptet ett steg längre här på bloggen. Alltså, betygsättningen – med tillhörande ljudlänkar.

Är vi överens?

AIK
Åh, vi é AIK
++++
Traditionen, identiteten, allsången… Hade inte texten passerat gränsen till det direkt fåniga i några passusar hade det varit maxbetyg.

Brommapojkarna
Ledmotivet till Star Wars
+
Varför då?

Djurgården
Sjung för gamla Djurgår’n
+++
Snart 40 år gammal tillhör den seriens äldsta, men den säger inget om Djurgården som inte kunnat gälla någon annan klubb.

Elfsborg
Stå upp för Elfsborg
++
De får ett extra plus för att de i alla fall har försökt, men tonträffen är inte rätt. För svulstigt, för pompöst.

Gais
Underbart att vara Gais:are
++
Ett snäpp för spexig i både tonläge och tonfall – att rimma ”pajsare” med Gais:are är att gå ett steg för långt – men karaktären finns där. Reservation för att Gais tydligen är sugna att bara köra Håkan Hellströms ”Gårdakvarnar och skit” som ny inmarschlåt.

Gefle
Vi är Gefle IF
+++
Taggig oi-punk från stadens egna skrålare Battled Scarred. Funkar helt okej. (Ni får anstränga er lite här. Länken går till Battle Scarreds myspace-sida. Väl där får ni klicka på ”Gefle IF” – och nöja er med en engelsk version).

IFK Göteborg
Snart skiner Poseidon
++++
Att skriva en fotbollshymn på beställning är verkligen inte enkelt, men Joel Alme kommer undan med sin vemodiga vardagsromantik. Han har fattat vad det här handlar om.

Halmstad
Varje dag som går så älskar vi HBK
++
En cover på en cover på en cover, som gått från att vara sorglös till att bli ett pekoral. Det musikaliska hantverket är skickligt, men texten får Gyllene Tiders vanliga vardagspoesi att verka djup.

Hammarby
Just idag är jag stark
+++++
Allt vad en inmarschlåt kan och ska vara. Säger allt om Hammarby, utan att handla om Hammarby. Överlägsen.

Helsingborg
När jag var ung
++
I England har den gamla new wave-hiten ”Tom Hark” inkorporerats i läktarkulturen. Även om HIF gjort en grej av sin anglofili och satt HIF-trubaduren på att skriva en ny text så kan aldrig sången bli deras.

Häcken
My Hero
+
Jaha, vad är det för snille som bestämt att det ska spelas en helt intetsägande Foo Fighters-låt när Häcken faktiskt sitter på ett trumfkort som ”O Hisingen, O Hisingen”?!

Kalmar
KFF är bäst
+
Det är en sak att spela på den stora pretentionsstråken om man är Roma – men det är långt från Vivaldis ”Fyra Årstider” till Fredriksskans.

Malmö
MFF-hymnen
++
Man märker ju vad de försöker göra, men de hittar bara inte rätt. Anslaget är smått melankoliskt – sedan kommer de militäriska marschtrummorna och den floskeltyngda texten och förstör allt.

Trelleborg
Blå som stål
+++
Ny för i år, och inte alls så tokig. På väg mot något riktigt stort, men istället för att lyfta låten så kommer refrängen och raserar den med sitt rim på ”gummimetropol” och ”stål”.

Örebro
Framåt Svartvitt
+
En stilstudie i hur man gör allt fel. Man bjuder in Kenneth & the Knutters och drar på sig en skinnväst. Man tror att en fotbollsarena och en after ski-pub är typ samma sak. (Klicka på videolänken en bit ner på sidan).

Örgryte
Så skönt att vara Öisare
+
Ny för i år – och totalt värdelös. ”Go West”-melodin till plastigt technokomp?! Hur fan tänkte ni?

/Erik Niva

Ja, där ser man. Av allt att döma blir det ett tyskt och ett ukrainskt lag i Uefa Cup-finalen – semilottningen är redan klar – och vem fan hade trott det för någon månad sedan?! Och tycker ni att jag behöver lite ny ammunition till min arsenal av Uefa Cup-propaganda så har ni det just, precis där.

Tja, i en kvartsfinalfas är matcherna så få att vi lika gärna kan köra alla målen.

Martin Jol och hans Hamburg krossade Man City, tro inget annat. Visserligen öppnade Robinho upp för Stephen Ireland redan i den första minuten, men sedan var det envägstrafik. Mathijsen kvitterade på hörna, Trochowski satte en straff och Guerrero styrde in 3-1-målet som bör ta HSV till semi.

I love Martin Jol – Martin Jol loves me.

Bara en kort liten tågresa bort upprepade Werder Bremen prestationen från Volkparksstadion. Juventus fick ytterligare ett par anledningar att drömma om Diego i sommar – ett distinkt markskott före paus, och en briljant skruvad innersida strax efter vilan. Hugo Almeida sprang in med 3-0-målet, och för varje omgång som spelas i Europa så kryper de tyska klubbarna närmare de italienska i Uefas rankingsystem.

Blir det bara tre italienska klubbar i Champions League inom något år? Fabio Quagliarellas sena reducering ger i alla fall något litet hopp om att bromsa utvecklingen.

I veckan var Olympique Marseilles nye brasseanfallare Brandão ute och varnade för Sjaktar Donetsk.
– De är väldigt farliga. Deras styrka ligger i passningsspelet – de har många brassar centralt – medan de har svagheten defensivt. Precis som OM.
Brandão borde veta. Han tillbringade faktiskt sju hela säsonger i Sjaktar Donetsk, och gjorde nästan 70 mål för klubben. Nu var han förhindrad att spela, men flög ändå med bort till östra Ukraina för att se matchen och morsa på kompisar från förr.

Han fick se tjeckiske mittbacken Tomáš Hübschman stöta upp och pressa in 1-0 till Sjaktar – och landsmannen Jádson rulla in det avgörande 2-0-målet halvvägs in i andra halvlek. Game over.

Efter 0-0 hemma mot Dynamo Kiev lever i alla fall PSG inför returen, men de kommer givetvis att få det tufft i Ukraina.
– Vårt huvudmål ikväll var att inte släppa in något mål, säger Paul Le Guen.

Europeisk cupkvartsfinal på hemmaplan, våren 2009

/Erik Niva

Uefa-svepet får vänta tills morgonen. Efter en lång dags färd mot gråfukten i gamla Svedala, sitter jag på redaktionen och går igenom dagens skörd av spansk glädjejournalistik.

Vill ni ha en bit?

Okej då.

Marca, först, ror iland ett litet miniprojekt jag själv hållit på med ett och ett halvt år (I’m not that fast). Det handlar om statschefer och lagen de håller på, och även om det mesta är känt är det rolig läsning.

Om vi slår ihop mitt och Marcas så har ni följande facit (och, för all del, fyll gärna på):

Ryssland:
Presidenten Dmitrij Medvedev håller på Zenit.

Tyskland:
Förbundskanslern Angela Merkel sägs hålla på Energie Cottbus.

Turkiet:
Premiärminister Recep Tayyip Erdogan, som själv spelad som halvproffs, håller på sin barndoms Kasimpasa. De har till och med med döpt sin arena efter honom.

Portugal:
Premiärminister José Sócrates är en Benfica-man.

Sverige:
Statsminister Fredrik Reinfeldt är djurgårdare. Kung Carl XVI Gustaf är medlem i AIK men har påståtts vara djurgårdare. Eventuellt var det ett skämt. Klubbtillhörigheten alltså, inte kungen.

Frankrike:
President Nicolas Sarkozy håller på Paris Saint-Germain, sedan länge. Har till och med gett råd till Le Guen i direktsändning, och är god vän med Lyons president Jean-Michel Aulas. Har blivit öppet kritiserad av Lilian Thuram, och när han besökte landslagets omklädningsrum förrförra sommaren såg Thuram till att inte vara där. Presidentfrun Carla Bruni sa i en färsk dokumentär att enda gången hon bråkar med Sarko är när Frankrike möter Italien.

Spanien:
Premiärministern Rodriguez Zapatero är den förste spanske ledare som är cule, Barça-supporter.

USA:
Prez Barack Obama sägs hålla på West Ham. Kan någon kolla vad han tror om Savio Nserekos framtid i klubben?

Storbritannien:
Premiärminister Gordon Brown är die-hard Raith Rovers. Utrikesminister David Miliband är lika mycket Arsenal.

Kanada:
Premiärminister Stephen Harper målas ut som United-fan, men jag tror att det mest handlar om att han hängt med Owen Hargreaves.

Brasilien:
President Lula är Corinthians to the bone.

•••

I AS förklarar man Real Madrids succé under Juande Ramos (don’t mention the scouse) med hans och assistenten Marcos Álvarez nya fysiska träningsregim.

Vänta nu här. Har vi inte hört den förut?

Jo, just det. Så lät det i Tottenham också i början. Låt oss gå vidare till andra tråkigheter.

•••

FHM har listat Spaniens 21 tråkigaste kändisar, och det finns plats för en del fotbollsfolk på den – kärleksfulla – listan.

Raúl är med, liksom Vicente del Bosque. Vidare är både Rafa Nadal och Sergio Garcia nämnda.

Och eftersom det var el Mundo Deportivo, Barça-lojal till förnuftets gräns, som skrev om det kunde de förstås inte låta bli att konstatera att både Nadal och Garcia är Madrid-vita in i själen.

•••

Just det, sen behöver jag er hjälp med en sak. I tisdags satt jag ju på El Madrigal och såg Villarreal–Arsenal. Jag var inte ende skandinav på plats. Ett gäng finländare ramade in arenan, bland annat några från Villarreals finska fan-club.

Frågan gav sig själv: Hur kommer det sig att finländare gillar gula u-båtar?

Jag minns inga finska spelare i klubben, och när jag sms:ade min eminente finska kollega Pekka och bad om en förslag till finsk Villarreal-länk kom han inte längre än så här:
Därför att alla la liga-klubbar är galna i finländare efter gamle gode Litmanens prestation i Barça: 2 år, 3 matcher, 8 skador.

Toppa Pekka nu, läsekretsen. Vad är grejen med Finland och Villarreal?

•••
•••

Och, för att knyta ihop spanskesäcken, annars var det ju mest en mediedag för att hylla dem som förtjänade det.

Alves, Messi, Henry.

Alves, Messi, Henry.

Messi, Bojan.

/Simon Bank

Medan vissa spelar Champions League-kvartar ägnar sig andra gamla Europamästare åt annat.

Igår spelades det eviga derbyt mellan Partizan Belgrad och Röda Stjärnan för 136:e gången. Partizan vann med 2-0, och därmed är deras andra raka ligatitel klappad och klar.

För en vecka sedan stod några få, tappra svenskar på Stadion Partizana bortasektion när blågult spelade landskamp. Såhär såg samma bortasektion ut när Röda Stjärnans Delije-killar var klara med den.

Uppdaterat. Pallar ni inte att registrera Youtube-konto så har ni ett alternativt klipp här.

/Erik Niva