4–0.

Först när matchen är slut, när alla rinner ner från läktarna som lyckligt sockervadd, ser jag den där röken som alltid lägger sig över Camp Nou när det är kvällsmatcher.
Jag brukar alltid tycka så mycket om den, men ikväll glömde jag att titta upp. Det fanns liksom för mycket som hände på annat håll.

4–0.

Vad säger ni?

Det kan verkligen ha varit den bästa halvlek jag sett ett klubblag göra. Mina invändningar sparar jag till tidningen, för just här och nu – med room service, nåt kallt att dricka och Gombrowiczs Dagbok som väntar – känns det bara alldeles för perfekt för att tjuras ner.

Barça lekte boll som bara de gör, och Bayern sprang in i sitt värsta trauma någonsin på den här arenan. Och då har de ändå att jämföra med. If you know what I mean.

Det började ju rätt illa för Barcelona. Före avspark spelades den där nya, ohyggligt sega klubblåten Boig per tu upp, och den där biten kan ju mycket väl vara det största estetiska snedsteg fotbollsvärlden sett sedan Napoli gav Kalle Corneliusson tröja tio.

Men när matchen började…
Bayern höll ju helt enkelt inte ihop. Det är lätt att konstatera. Mot världens skickligaste passningslag måste man skydda området kring boxen som den sista droppen vatten, men Klinsmann har byggt ett hysteriskt osäkert och oorganiserat lag.

Demichelis och Breno (”världens bäste back” som Uli Hoeness sagt) hade bara spelat en match ihop den här säsongen. Butt i målet har bara spelat en match över huvud taget. Och resten såg jag inte ens.

Bild, sportjournalistikens ständigt sansade sanningsvittnen, gav samtliga Bayern-spelare sex (lägsta möjliga) i betyg. Motiveringen om Christian Lell säger en del om hur tonläget kommer att vara kring Säbener Straße i veckan:

Rätt betyg för honom är inte uppfunnet ännu. Åskådare, felplacerad, efteråt-löpare, främst mot Messi. Eftersom vi inte kan ge en sjua eller åtta till Lalla…, äh, Lelli, så får även han en sexa.

I övrigt kan jag bara som kortast notera…
…att Barça nu inte släppt in mål på fyra matcher – vilket nog är viktigare för dem än ensataka offensiv-shower om de nu ska vinna CL.
…att Rafa Márquez tog en oetisk proffsvarning genom att maska i slutminuten, därmed är han avstängd i München. Förnedring, kallas det.
…att Bilds test med nergrävd weisswurst på Camp Nou inte föll så väl ut.
…att med Gerrard (väl?) och Ribéry ute ur Champions League så är det inte omöjligt att general Xavi blir Messis störste rival i kampen om guldbollen.
…att det vore intressant att se en match mellan Sporting och Barça.

Och just det, här är målen.

Liverpool–Chelsea får ni berätta för mig om. Jag vet bara att om jag vore sportchef i England så hade jag skyndat mig att köpa loss Lokomotiv Moskvas jättebäbis Milan Milanovic.
Varför? För att det verkar funka väldigt bra när engelska klubbar köper serbiska backar från Moskva.

/Simon Bank

Onsdagskväll i livet, hundra meter från Leo Messis och Franck Ribérys sidlinje men, framför-jävla-allt, strax ovanför Jürgen Klinsmanns bänk.

The Diving Bomber har bestämt sig för att om han nu ska lämna Bayern München så ska det vara till musik.

Alltså: I mål, från start, på Camp Nou, mot Barcelona:

Hans-Jörg Butt!

Den gamle landslagskeepern har fått exakt noll förtroende den här säsongen. Han har suttit på bänken, och när han inte suttit på bänken så har stått i Bayerns b-lag i tredjedivisionen, och när han inte stått där så har han fått en enda chans i a-laget.

Mot Sporting, i returmatchen. När Bayern hade med sig 5–0 hem från bortamötet.

Annars då? Barça precis som väntat, inga konstigheter där. Klinsi väljer bort ynglingen José Sosa för Hamit Altintop, förstärker innermittfältet och hoppas att van Bommel ska psyko-sänka sina gamla lagkompisar i Barça.

– Om jag gör mål ska jag inte fira, har van Bommel lovat.

Det känns lite som om Fredrik ”Batman” Berglund skulle lova att tacka nej till Nobelpriset i litteratur om han skulle få det.

Fyrtio kvar. Om ni undrar varför van Buyten – en gammal OM-hjälte i min bok – inte är med så är det av personliga skäl. Hans pappa Franz kämpar för sitt liv på ett sjukhus i Bryssel. Franz var en gång världsmästare – i wrestling. Låt oss be en bön för att han vinner den här kampen också.

/Simon Bank

Det är ju inte varje dag det är läge att ifrågasätta Alex Fergusons beslut, men idag är faktiskt en sådan.

Valde gubbtjyven rätt?

När han planerade den gångna veckan stod han inför ett dilemma med ovanligt tydliga konturer: Rätt och slätt – prioritera ligan eller Champions League.

Det var ju landslagssamlingar förra veckan, och Ferguson visste att hans spelare skulle ramla in under torsdagen och fredagen, med olika nivåer av slitage och jetlag i kroppen. Han visste också att de skulle möta Porto på tisdagen och Aston Villa under helgen. Man United skulle oundvikligen komma slitna till en av matcherna – frågan var vilken.

Alex Ferguson kunde själv välja om han ville möta Aston Villa på lördagen eller söndagen. Han kunde välja om han ville vila en dag extra före ligamatchen eller Champions League-matchen. Han valde det förstnämnda.

The effect was there for everyone to see. När det krävdes i ligamatchen mot Aston Villa hade United de där sista lilla energidropparna för att pressa in ett segermål. När klockan tickade mot Porto så var ben och huvuden lite för trötta för att försvara ledningen hela vägen in i mål.
– Jag var frestad att flytta Villa-matchen till lördagen, men vi hade så många som spelat landskamper i Bolivia, Brasilien eller Korea och som gjort långa, tröttsamma resor – så jag tyckte att det var bäst att köra på söndagen. Jag trodde att det var det bästa alternativet, att en europeisk match skulle höja adrenalinet på oss. Men tröttheten sken igenom på grund av att jag tog den chansningen. Det var inte de bästa förberedelserna.

Så vad tycker vi – hade det varit bättre att byta vinsten mot Aston Villa mot en seger i Champions League? Valde Sir Alex rätt?
***
Och från en manager till en annan. Alan Shearer charmoffensivar i Newcastle, och bjöd in till öppen träning på St James´ Park igår.

7 500 dök upp.
– Jag sa till grabbarna: ”På vilket annat ställe skulle ni tusentals fans komma för att se ett lag som ligger trea från slutet?”. Det är unikt, och spelarna måste uppskatta det.

Men nog om det snacket nu – det intressanta var ju inte åskådarna, utan Shearer själv. När han hoppade in i en minimatch blev det ju plågsamt uppenbart vem som är den bäste avslutaren i Newcastles organisation.

50 sekunder in på klippet springer sig 38-åringen loss, styr säkert in en nick – och firar med sin patentskyddade arm-i-luften. Med bara några sekunder kvar – 5.55 in på klippet – dunkar han dit ett distansskott.

Sorgligt nog vore Newcastle United en bättre chans att hänga kvar om Alan Shearer satte upp sig själv på avbytarbänken i resten av säsongens matcher.

/Erik Niva

Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

Erik Niva länkar wags och ursäktar sig för det. (Jag ska erkänna att jag verkligen inte var stolt när jag klickade mig in på det där bildspelet över snygga spelarfruar. Särskilt inte tredje gången).

Själv ska jag be om ursäkt över en sak jag glömt att rapportera ur den spanska fibula-floran.

Lite i skuggan av Santi Cazorlas hemska fotbrott gick ju ett ben till av i helgen. Valencias lille pivote Manu Fernandes bröt vadbenet alldeles i inledningen av los Chés ovanliga hemmavinst mot Getafe.

Sånt händer ju, tyvärr. Det speciella med det här brottet var att Fernandes bet ihop och spelade klart matchen. 75 minuter med brutet ben.

Och med den historien i ögonvrån är det ju omöjligt att inte randa ett par rader om andra hårdingar. Ni kan löddra om Paul McGrath och gänget, men jag skulle vilja dra en lans för Tyler Hamilton. Ni vet, den där cyklisten som stängdes av för dopningsmisstankar…

Tyler var Lance Armstrongs general i början av Tour-epoken, men utöver att vara en dadda i bergen och en rätt snygg cyklist så var han också känd för sin smärtgräns. Den som inte fanns.

2003 körde han hela Tour de France med ett brutet nyckelben. Tufft. Jättetufft. Men ingenting mot Giro d’Italia året före. Då gick han omkull, bröt ena axeln, men bestämde sig för att tejpa och köra vidare.

Efter ett par hårda veckor i berg och på slätter körde han in som tvåa totalt. Alla jublade, men gladast var hans tandläkare. Det var han som fick bygga upp de elva tänder som Tyler hade gnisslat till grus för att stå ut med smärtan.

När Hamilton fick en fråga om hur det var att åka upp till Boston för att laga de där tänderna så gnällde han i och för sig lite. Han tyckte verkligen att det var både jobbigt och trist.

Eftersom trafiken flöt så illa på vägen till Boston.

/Simon Bank

PS. Apropå Stefan Schwarz så var han ju en vital del av Sveriges kvaluppladdning nere i Portugal. När jag fick chansen att byta ett par ord med honom så valde jag samtalsämne med omsorg. Vi diskuterade… blommor, och hur de blommar. Man ska aldrig acceptera världen som den ser ut.

Det här har ju egentligen karaktären av ett Simon Bank-inlägg, men eftersom han spanskar sig så får väl jag vara ställföreträdande fotbollspornograf.

Ni minns ju Niven Celzijus. Det var hon som skapade rubriker för några månader sedan, då det kröp fram att hon brukade ha sex med sin partner Dino Drpić inne på Maksimirstadion när han spelade för Dinamo Zagreb.

Nu har Drpić flyttat till Karlsruhe, och Celzijus har skapat sig någon sorts karriär som fotbollsfruarnas fotbollsfru i de tyska tabloiderna. I hennes kolumn i dagens Bild: de åtta sätten att fånga en fotbollsspelare. Take note, all you aspiring kids out there.

1. Du måste vara ung, utan problembakgrund och utan tidigare relationer med hans lagkamrater. Du måste vara ”ny och oupptäckt”. Det är bäst om du är oskuld – men även om du haft två eller tre relationer har du en chans.

2. Du måste vara ärlig. Du kan inte dölja dina tidigare sexutflykter. Presentera dem som ”galna ungdomsmisstag” – de kommer ändå att komma fram.

3. Låt dig inte erövras. Om en fotbollsspelare känner att du inte har något mer att erbjuda honom så kommer han ge sig ut på jakt efter nya, outforskade territorier.

4. Irritera honom aldrig med kärlekskranka attacker. Frågor som: ”Var är du?” eller ”Vem är du med?” är strikt förbjudna.

5. Stötta honom i svåra situationer. Intressera dig för hans matcher och problem, hylla hans framgångar. Trösta honom i formsvackor.

6. Var en hora i sängen. Sex är väldigt viktigt för fotbollsspelare. Ta in nyheter i ert sexliv. Var inte tråkig och oerfaren. Då glömmer han snabbt det roliga, och hittar passion på annat håll.

7. Tjata inte om giftermål eller barn. Det skrämmer honom. Övertyga honom istället om motsatsen – det är bara då de kan luras till att gifta sig.

8. Var inte för anspråkslös. Det är fel att säga nej till dyra presenter. Lämna notan till honom. Be alltid om gåvor. De måste inte nödvändigtvis vara dyra – men det får honom att alltid tänka på dig.

Så.

Jag säger som Nives – ”Mycket nöje med stjärnorna”.

/Erik Niva

Morgonpromenad genom Castellón, en sömnig stad ett par minuter från Vila-real. Saluhall, kaffe, paraplyer i regnet.

Noterar att Marca busat på sin förstasida idag, ett montage där Kakà, inklippt mellan Zizou och Di Stefano, tar emot Real Madrids tröja nummer fem. De ger sig nog inte den här gången.

Men Madrid är utslaget, och jag är här för Champions League.
 
I brist på annat går jag igenom kvartsfinalerna och översätter dem till den nya, internationella måttstocken för folkmängd.

Just det, Kinna-index.

Man kan säga att det bor runt 15000 människor i Kinna (jag räknar inte med Per Kiltorp och Mathias Andersson). Men hur många Kinna behövs det för att få ihop ett lag som kan kvala in till kvarten i världens största turnering

Det beror på vilka man frågar.

•Chelsea (London, 8 miljoner invånare) är som 530 Kinna.
•Arsenal – 530 Kinna.
•Manchester United – 145 Kinna.
•Barcelona – 113 Kinna.
•Bayern München – 85 Kinna.
•Liverpool – 33 Kinna.
•Porto – 16 Kinna.

Återstår gör Villarreal.
Från en stad som är som tre Kinna. Det är verkligen ofattbart – jag har utvecklat den känslan i en krönika i dagens tidning som kommer ligga på nätet så snart som våra net-kids är klara med sitt play station-spelande viktiga planeringsarbete.

Jag är hysteriskt taggad inför den här matchen – alldeles oavsett att de senaste tecknen på torget här nere var lite oroväckande.

/Simon Bank

En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank

Okej, dags för lite efterdyningssummering av helgen också – och som vanligt är det nästan den som blir allra mest intressant.

Först och främst noterar jag att Napolis argentinske murbräcka Germán Denis gjorde sitt åttonde Serie A-mål för säsongen, och räddade en poäng för Napoli borta mot Sampdoria. Och det här är alltså samma Denis som – kan vi avslöja här i bloggen – erbjöds gratis till både AIK och Norrköping för knappt fem år sedan.
– Det stämmer mycket väl, efter avslutat kontrakt med Cesena i italien så var Germán öppen för att testa allsvenskan, säger argentinske spelarscouten José Saxlund till den nyhetstörstande bloggen.

Det här var alltså säsongen då AIK åkte ur allsvenskan, och Norrköping slutade fyra i Superettan.
– Germán ville vara kvar i Europa. Han skulle ha gått gratis, men både Patrick Englund och Håkan Ericson tackade nej till provspel. Så han åkte tillbaka till Argentina och skrev på för Arsenal de Sarandi, samma klubb som även Valdemarin och Obolo spelat för.

Så kan det gå.
***
Sedan måste vi såklart kolla till den bortskämde pojkvaskern Guti, och hans senast upptåg. I linje med en underhållande spansk tradition så har en kamera vilat på honom där han satt på bänken mot Málaga, läst hans läppar och tolkat hans uppträdande.

Allt började redan i mitten av andra halvlek. Real Madrid ledde med 1-0, och Guti tolkade matchbilden som att han inte skulle bli inbytt.
– Idag kommer jag inte in.
Han vände sig mot Javi García:
– Javi, du blir först in. Juande kommer att ta ut en anfallare och sätta in en innermittfältare, och det kommer inte att bli jag.

Och mycket riktigt, strax därefer bytte Juande Ramos ut Klaas-Jan Huntelaar och satte in Javi García. Tråkigt nog är ju dock inte Gutis attityd lika bra som hans spelförståelse. När Real Madrids läkare Jordi García uppmanade honom att sätta på sig matchdräkten med några minuter kvar – då vägrade rätt och slätt Guti.

Hela bänkfesten – med inzoomade reaktioner från Míchel Salgado och Jordi García – har ni här.

/Erik Niva

Söndagen blev inte lika sprakande som lördagen – men ett svep ska vi väl få ihop ändå. Vi har ju till exempel två alldeles fenomenala matcher, som på respektive håll mycket väl kan ha avgjort två av världens största ligor, och som förtjänar fullödiga höjpunktspaket.

* Man United-Aston Villa, 3-2.
* Juventus-Chievo, 3-3.

Full omgång i Italien, och det var väl även där det hände mest kul. Kampen om den sista Champions League-platsen står mellan tre lag, och alla vann igår. Francesco Totti visade hur man slår straffar för Roma, Thiago Motta höll Genoa kvar i förarsätet och Alberto Gilardino räddade Fiorentina med ännu ett sent lila segermål.

Inter gjorde inte ens vad som krävdes den här gången – de lät Udinese göra det åt dem. Milan orkade till sist engagera sig tillräckligt mycket för att slå Lecce hemma. Philippe Senderos (!) avgjorde till sist i 91:a, och med matchen vunnen tyckte till och med Ronaldinho att det var lite kul att spela fotboll igen.

Snyggast var Sampdorias nyblivne landslagsmittfältare Angelo Palombo, som visade att han kan mer än att springa och tackla mot Napoli. Den andra frisparken är visserligen en målvaktstavla, men den första är en riktig mörsare.
***
I Frankrike gjorde de jagande lagen vad de var tvungna att göra. PSG:s seger över Nice satt hårt inne, medan OM fick det enkelt mot Saint-Etienne.
***
Inte mycket hände i Spanien. Osasuna chockvann på Vicente Caldéron, och iraniern Masoud Shojaei rundade av med ett snyggt solomål. Raúl Albiol visade oanade offensiva kvaliteter när Valencia tryckte till Getafe.
***
Ryska ligan är en godbit för de konnäsörer som orkar engagera sig. Alex skruvade in en frispark, för Spartak Moskva mot Spartak Naltjik (Hur många Alex har fotbollsvärlden plats för? Det här är alltså Internacional-Alex. Och Inter vann förresten Gre-Nal-derbyt igår igen), Konstantin Zyrianov dribblade loss Fatih Tekke för Zenit och Oleg Kuzmin precisionsskruvade in ett distansskott för Lokomotiv Moskva.

Och sedan var det väl ärligt talat inte sådär satans mycket mer.

/Erik Niva