Lite medvind, rätt oslagbart

av Simon Bank

Ja, ja, ja, idag var det Gais. Och ni vet ju hur det gick.

5–1, i en av de märkligaste fotbollsmatcher jag sett. Tål er till tidningen om ni vill ha allt om det senaste.

Här kan ni få detaljerna istället.

Mattias Lindström gjorde två mål i dag. Eller, han gjorde ett och Pippo-stal ett.
– Han får bjuda mig på en stor kopp kaffe för den, sa Pär Ericsson, och det var ju ett lågt pris även för en kille som kommer från Karlstad.

Ifallifall. Jag visste inte, förrän grönsvarte Marjan sms:ade, att Mattias Lindström var en bobhundist. Men när jag frågade visade han upp det ultimata beviset: En jycke-tatuering högt upp på vänstra sidan.

Genialt.

bob hund är ju, per definition, världens fränaste band, och en snabb googling ger (via den strålande supportersajten bakgatan) vid hand att Lindström en gång gett bort en signerad HIF-tröja till fanatiske HIF-supportern/bob hund-medlemmen Jonas Jonasson. På tröjan hade han skrivit ”bob hund = Rock ’n’ roll”.

Gais är ju också rock ’n’ roll, som bekant, och om vi haft lite mer tid hade vi ju kunnat diskutera vilken bob hund-bit (låtar ska alltid kallas ”sånger” eller ”bitar”) som passat bäst som sound-track till dagens Gårdakvarnsmangling.

Ur Öis-perspektiv:
Dubbel Tvekan
Nöden Kräver Handling
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag
Rock’n’Roll Tar Död På Mig

eller, möjligen:

Tillbaks Till Ruta Ett

Ur Gais-perspektiv:
Jag Tror Jag Är Kär
Min Trampolin
Ska du hänga med? Nä!!

eller, möjligen:

Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här!

Nu är Lindström i Gais, Gais i serietopp, och jag kommer att tänka på andra gåvor som skurit gränsen mellan fotbollsvärld och musikvärld. Minns ni när Wayne Rooneys wag-wife Coleen ville ge sin grabb en personlig 22-årsdagspresent, som var signerad av en av hans idoler?

Hon gjorde vad alla kärleksfulla tjejer skulle gjort, och kontaktade idolen.
Och idolen, som råkade heta Noel Gallagher, gjorde vad alla småsinta City-fans skulle gjort, och besvarade önskan.

Klart att United-Wayne skulle få sin gitarr. Signerad.

/Simon Bank

Taggar bobhund, gais, oasis, rooney

Macheda Magic

av Erik Niva

Vad har Federico Macheda, 17-årig Laziale från Rom, gemensamt med Steve Bruce, 48-årig Geordie från Corbridge?

Jo, båda har de piskat upp Alex Ferguson i extas – för båda har de avgjort Premier League med övertidsmål framför Stretford End.

Bruce minns ni väl?! Två sena nickmål i en påskmatch mot Sheffield Wednesday 1993 gav i förlängningen Man United sin första titeln på 26 år.

Macheda kommer ni att få höra mer om, först och främst under det närmaste dygnet och i andra hand under en karriär som lär bli både lång och glansfylld. Det osannolika segermålet mot Aston Villa var faktiskt både snyggare och mer dramatiskt än det Yossi Benayoun gjorde på Craven Cottage igår.

Det är klart att det är fullt möjligt att jag har fel och att jag överskattar de psykologiska effekterna – men just här och just nu kändes det som målet som avgjorde Premier League säsongen 2008-09.

/Erik Niva

Undiluted Populism

av Simon Bank

Tänk att få vakna, tidigt en morgon, höra en koltrast…

Äh, jag är i Göteborg, jag sov tills halva förmiddan hade gått, och om koltrastarna är ute så gör de ett uselt jobb.

Big deal. Idag är det Gais.

Första besöket på Nya Gamla Ullevi, arenan som ligger en bit från Gamla Nya Ullevi, nästan exakt där Gamla Gamla Ullevi låg förut.

Och just namnfrågan har ju stötts och blötts så det står härliga till. Med två timmar till match är det väl hög tid att skicka in sina egna fem cents i den här debatten. Ni kan storyn vid det här laget: Sture Allén, före detta ständig sekreterare i Akademien, språkvårdare och konsult, hyrdes in för att göra en genomlysning av döpandet av den nya arenan.

Han la ner 32 timmar, fakturerade 1400 kronor per timma, totalt kostade det 45 000 kronor för att slå fast att arenan skulle heta… samma som den förra: Gamla Ullevi.

Det här har ju retat upp folk. Det har ironiserats och rasats, tagits billiga poänger och skrikits.

Gert Fylkingsk populism. Kunskapsförakt i sin dummaste, fjantigaste jävla prydo.

Om en arena, ett landmärke och en representant för en hel stad, ska heta något så är det ju en viktig fråga. Är vi överens om det? Vem ska bestämma, då? Förslagsvis någon som vi tror kan överskåda betydelsen – internationellt och nationellt och i dag och om hundra år – av valet.

Göteborg kom fram till att Sture Allén, med sina speciella kunskaper, var rätt man för det viktiga jobbet. Han la ner en knapp arbetsvecka på det, och fick betalt därefter utifrån en högst normal konsultlön.

Så vad är problemet? Allén fick kanske inte betalt för 32 timmar, han fick betalt för de 50 000 timmar han lagt på att bilda sig, sätta sig in i sammanhang, bli en intellektuell med perspektiv och kunskap. Efter skatt får han ut lite drygt 20 000 kronor för besväret, en extrautgift som vi väl kan enas om är rätt liten i sammanhanget (arenan kostade runt 350 miljoner).

Gamla Ullevi var rätt namn. Ett bra namn. Job well done, Sture. Däremot är det skandalöst att Göteborg hyrt in Anders Lundin för att konferenciera invigningen – en åsikt som svensk sportjournalistiks mest briljant bittra gubbjävel, GP:s Ulf Stenberg, förfäktat med sin Noël Cowardesqueska fjäderpenna.

Det borde förstås vara Loket eller Oldsberg. Eller Sten-Åke Cederhök på länk.

•••
•••

En sak till, i vår närsynta allsvenska förälskelse så kan det vara väldigt roligt att backa ett steg och se på saken utifrån, nyktert och fint.

Men eftersom jag inte orkar så är det bra att engelskspråkiga Sverige-tidningen The Local finns. Här har ni deras take on the allsvenska. Även om jag inte är helt säker på att AIK är Millwall så är det rasande underhållande läsning.

/Simon Bank

Super Saturday

av Erik Niva

Jo, nu jävlar ska ni få se och höra. Det är april, det är slutspurtstider och det händer saker över precis hela Europa.

England brinner, men det finns ändå bara en plats att börja på – och det är i en stad i Niedersachsen som knappt ens är 70 år gammal, utan grundades när nazisterna behövde en Volkswagen-fabrik. Stadt des KdF-Wagens hette staden då, Wolfsburg heter den nu – och den har fan i mig aldrig haft roligare.

Här spelar nämligen Europas just nu bästa anfallspar. Edin Džeko har jag väl redan tjatat tillräckligt om. Fyra mål på två matcher mot Belgien under landslagsveckan – två nya mål för Wolfsburg mot självaste FC Bayern igår. Matchen stod och vägde, då Džeko först stötte in 2-1 och sedan sprang in 3-1. Men det var bara halva historien. Wolfsburg har nämligen en brasse som heter Grafite också, och han leder hela den tyska skytteligan. En liten nätt solouppvisning fram till 4-1, och en alldeles enorm, retfull, förnedrande solouppvisning gav osannolika 5-1. Kan mycket väl vara Årets Mål i Tyskland.

Tillsammans har nu Džeko och Grafite gjort 35 ligamål – brassen har satt 20, bosniern 15 – vilket innebär 60 procent av alla lagets fullträffar. Wolfsburg har spelat 13 hemmamatcher, vunnit 12 och spelat 1 kryss. De leder nu Bundesliga, och kan mycket väl vinna hela skiten.

Hertha Berlin tappade nämligen igår. Även om Herthas brasse Raffael sydde ihop en sämre kopia av Grafites mål så var det Dortmunds dag. 3-1 på Olympiastadion.

Hamburg framstår väl nu som den mest realistiska titelutmanaren, efter en 1-0-seger mot Hoffenheim som nästan hamnade i tysk medieskugga. Jonathan Pitroipa från Burkina Faso gjorde målet.

Och innan vi lämnar Tyskland – ni är väl inte dom som inte njuter av att se Jens Lehmann tugga fradga efter ännu en oförklarlig tavla? Tänkte väl det.
***
Så. Över till England, där vartenda mål numera väger tungt som bly. Liverpool höll ju liv i titelkampen efter ett infernaliskt drama på Craven Cottage, men det har redan avhandlats.

Chelsea hängde på. Newcastle må ha fått in Alan Shearer, men vad hjälper det så länge de har Fabricio Coloccini i laget?

Och så var vi då inne på bottenstriden. James Beattie satte en fin pärla på The Hawthorns, och medan Stoke nu faktiskt har sex poäng ner till Newcastle kan vi ju räkna bort West Brom. Middlesbrough står också och vacklar på kanten till avgrunden, efter kapitulationen i Bolton. Och ja, och så vann visst Blackburn också.

Ett par andra saker värda att notera. Cesc Fàbregas och Emmanuel Adebayor är tillbaka, de kombinerar både en och två gånger – och Arsenal kommer uppfräschat in på buckelutdelarrakan.

Och West Hams talangfabrik fortsätter att producera. 19-årige Junior Stanislas från Kidbrooke gjorde tre mål på Chelseas reserver häromveckan – och igår kom första Premier League-målet. Saken blev inte sämre av att 20-årige James Tomkins från Basildon också gjorde sitt första ligamål.
***
Här sticker vi emellan med svenskkollen. Och tamejtusan, gubbfan lever. Fredrik Ljungberg gör sitt första MLS-mål, och Seattle Sounders verkar faktiskt ha något ganska kul på gång.

I Holland rullar Ola Toivonen in det obligatoriska svenskmålet – och har ni falkögon i slutet av det här klippet ser ni hur gamla AIK-floppen Kwame Qansah blir utvisad efter en rapp vänsterkrop på Patrik Ingelsten.

Och en dag som denna, i ett målsvep som detta – Emil Johansson i Borås.
***
Då drar vi till Frankrike, och den gastkramande toppstriden där.  Lyon höll undan ganska enkelt efter en komfortabel 3-1-seger mot Le Mans – Karim Benzema gjorde sina första mål på nästan två månader – men Bordeaux hängde på efter ett sent, fint vinstmål av Marouane Chamakh mot Nancy.

Sedan måste jag be er att sitta igenom ett 5.23 minuter långt klipp från matchen mellan Grenoble och Lorient också. Taggade? Nähä, men ni får en fin halvvolley efter 1.50 – och ni får en ostoppbar 45-metersmissil från Morgan Amalfitano efter 4.05.
***
Äntligen dags för Spanien. Både Real Madrid och Barcelona gjorde vad de skulle i halvluriga bortamatcher. Samuel Eto’o tog tag i saker på egen hand mot Valladolid, Gonzalo Higuaín gjorde en budget-gambeta mot Málaga.

Har ni 38 sekunder över så får ni snabbversionen av helgens svängmatch. Med mindre än en kvart kvar stod det 1-1 mellan Real Betis och Numancia. Det slutade 3-3. Stiligt mål av lille Jurado uppe i Bilbao också.
***
Vad har vi då kvar? Jo, Turkiet såklart. Sivasspor och Beşiktaş håller avståndet till klungan, och pressen på varandra. Sivas vann i Denizli – Sedat Bayrak nickade in ledningsmålet – och Yusuf Şimşek gjorde enda målet när Beşiktaş slog Kayserispor.

I Holland är det ju klart att AZ bryter det där trekejsarmonopolet. 4-1 mot Den Haag undeströk bara faktum.

Det var lördagen.

/Erik Niva

Tony Tiger Bites Back

av Simon Bank

Allsvensk premiär avklarad, presskonferens efter Elfsborg–Hammarby 1-1. Jag frågar den unge Magnus Haglund om domarnivån.

Haglund:
Strömbergsson är lite mer brittisk. Det brukar vara en tillgång, det blir manligare fotboll.

Tony Gustavsson:
– Passa dig för såna uttalanden…

Jag tror inte att man kan överleva i den här världen utan humor.

/Simon Bank

Taggar bajen, bärs, brudar

Yossarian

av Erik Niva

För prick en vecka sedan var Rafa Benítez fullständigt rasande på Yossi Benayoun. Israelen hade inte kunnat spela på Liverpools tre senaste matcher på grund av en ljumskskada – ändå hade han åkt iväg på landslagssamling.

Och det stannade inte där. En israel svarar när hemlandet kallar, och Benayoun släpade sig ut till den viktiga VM-kvalmatchen mot Grekland.

Efter 71 minuter blev han utburen på bår.

Där och då verkade hans säsong vara över. Kanske hans tid i Liverpool också. Rafa Benítez är inte känd för att vara generös mot spelare som inte delar hans prioriteringar. Benayoun var korthuggen i sina kommentarer.
– Jag tog rätt beslut. That’s it.

Fulham-Liverpool, 4 april, 2009. Titeljagande Liverpool träffade virket fyra gånger i första halvlek, och slog bort chans efter chans efter chans.

Inhopparen Yossi Benayoun avgjorde i 92:a minuten.

Premier League lever.

/Erik Niva

But she breaks just like a little girl

av Simon Bank

Premiärresa, tåget tuffar ner genom Sverige (alla tåg borde ”tuffa” som de gjorde i de där böckerna man läste som treåring*).

*Jo, jag tänker på Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten.

Är ni taggade? Är ni laddade?
Känner ni suget?

Om någon sensationellt nog svarar ”nej” så är det hög tid för lite gammalt hederligt pep-talk. Allsvenskan är en lite mjuk och snäll serie emellanåt, därför tänkte jag passa vidare en story från den amerikanska sajten barstoolsports.com om en liga som kräver lite mer av sina deltagare.

Michael Kinahan tog över som tränare i ett flicklag i Massachusetts, och började säsongen med att skicka ut den där sortens föräldrabrev som alla ungdomslag gör.

Men det här var ett annorlunda brev.

Kinahan förklarade att laget hädanefter skulle vara känt som ”Green Death”, han uppmuntrade föräldrarna att ge spelarna rått kött, protein-shakes och – om de kände för det – dopningpreparat.

När han väl kommit igång förklarade han att det här jävlar i mig var året när Green Death skulle vinna allt, och att ”losing is for losers”.

Själva knorren?

Flickorna han skulle träna var sju år gamla.

Kinahan fick till slut sparken, under uppmärksammade former – och jag undrar lite försynt vad det är ett bevis för.
Att ungdomsidrotten gått för långt? Eller att föräldrar/amerikaner/fotbollsvärlden saknar all form av basal humor?

Här nedan har ni Kinahans brev, eller största delen av det. Vore jag Tony Gustafsson eller Roland Nilsson skulle jag kopierat det och skickat ut det till mina spelare en timme före avspark.

OK, here’s the real deal: 
Team 7 will be called Green Death.  We will only acknowledge “Team 7” for scheduling and disciplinary purposes.  Green Death has had a long and colorful history, and I fully expect every player and parent to be on board with the team. 

This is not a team, but a family (some say cult), that you belong to forever. 

We play fair at all times, but we play tough and physical soccer.  We have some returning players who know the deal; for the others, I only expect 110% at every game and practice.  We do not cater to superstars, but prefer the gritty determination of journeymen who bring their lunch pail to work every week, chase every ball and dig in corners like a Michael Vick pit bull.  

Unless there is an issue concerning the health of my players or inside info on the opposition, you probably don’t need to talk to me.  Coach MacDonald has been designated “good guy” this year.

Some say soccer at this age is about fun and I completely agree.  However, I believe winning is fun and losing is for losers.  Ergo, we will strive for the “W” in each game.  While we may not win every game (excuse me, I just got a little nauseated) I expect us to fight for every loose ball and play every shift as if it were the finals of the World Cup. 

While I spent a good Saturday morning listening to the legal liability BS, which included a 30 minute dissertation on how we need to baby the kids and especially the refs, I was disgusted. 

The kids will run, they will fall, get bumps, bruises and even bleed a little.  Big deal, it’s good for them (but I do hope the other team is the one bleeding).  If the refs can’t handle a little criticism, then they should turn in their whistle.  The sooner they figure out how to make a decision and live with the consequences the better. 

My heckling of the refs is actually helping them develop as people.  The political correctness police are not welcome on my sidelines.  America’s youth is becoming fat, lazy and non-competitive because competition is viewed as “bad”.  I argue that competition is good and is important to the evolution of our species and our survival in what has become an increasingly competitive global economy and dangerous world. 

Second place trophies are nothing to be proud of as they serve only as a reminder that you missed your goal; their only useful purpose is as an inspiration to do that next set of reps. 

Do you go to a job interview and not care about winning?  Don’t animals eat what they kill (and yes, someone actually kills the meat we eat too – it isn’t grown in plastic wrap)?  And speaking of meat, I expect that the ladies be put on a diet of fish, undercooked red meat and lots of veggies.  No junk food.  Protein shakes are encouraged, and while blood doping and HGH use is frowned upon, there is no testing policy. And at the risk of stating the obvious, blue slushies are for winners.

These are my views and not necessarily the views of the league (but they should be).  I recognize that my school of thought may be an ideological shift from conventional norms.  But it is imperative that we all fight the good fight, get involved now and resist the urge to become sweat-xedo-wearing yuppies who sit on the sidelines in their LL Bean chairs sipping mocha-latte-half-caf-chinos while discussing reality TV and home decorating with other feeble-minded folks.  I want to hear cheering, I want to hear encouragement, I want to get the team pumped up at each and every game and know they are playing for something.

Lastly, we are all cognizant of the soft bigotry that expects women and especially little girls, to be dainty and submissive; I wholeheartedly reject such drivel.  My overarching goal is develop ladies who are confident and fearless, who will stand up for their beliefs and challenge the status quo.  Girls who will kick ass and take names on the field, off the field and throughout their lives.  I want these girls to be winners in the game of life.  

Who’s with me?

Go Green Death!

Go Michael Kinahan, säger jag.

/Simon Bank

Big Gay Heart II

av Simon Bank

Med allsvenskan på ingång – en mördande massa jobb.

Är det inte skrivande så är det radio, och är det inte radio så är det tv, och är det inte tv så är det nåt som heter web-tv, och är det inte det så hänger vi här inne på bloggen.

Innan vi sparkar igång det här med allsvenskan tänkte jag sjunka ner i en korsbefruktning som multimedialandskapet bjudit på de senaste timmarna.

Först satt jag i en web-tv-studio med terriern Robert Laul. Sedan gjorde jag en telefonintervju med en reporter från P3-programmet Christer, döpt efter Majornas snyggaste syntare.

I webb-tv sändes ett inslag (ni kan se det här på sidan någonstans, spetsigt rubricerat) där Hammarby-tränaren Tony Gustafsson jargong-jäklas med Aftonbladets Jenny Modin.
– Har du inte knäppt byxorna? frågar Jenny.
Tony, som slarvat med knäppningen, flinar och svarar:
– Nä, du satt ju bredvid.

Sex-attack? Skamlös flirt?! Trakasserier??!!

Nä, låt oss gå rätt långt förbi de tabloida rubrikerna och fundera ett varv till. För jag tycker det är värt att förhålla sig till det här.
Vad hände? En professionell journalist gör sitt jobb, och får veta av den hon intervjuar att hon inte bara är journalist utan också kön. Ett potentiellt knull, kanske.
Visst. Men det var ju ett skämt. Ett uppenbart skämt. Ingen tog illa upp. Tony är absolut ingen sexistgris, det vet både jag och Jenny Modin. Han är en go grabb som pratar det språk han brukar.
Värmländska – och jargong.

Det är alltså inte särskilt allvarligt, ingen som helst skada skedd. Bara ett skämt som blev lite dumt och plumt. Som vi alla trillar dit på ibland – jag förmodligen oftare än Tony Gustafsson.

Ett par timmar senare sitter jag och intervjuas av Christer-reportern, och det handlar om ett gammalt hjärteämne: Bögar och fotboll.

Och det slår mig, någonstans mitt i, att de här två sakerna är två grenar på precis samma träd.

Det handlar om Jargongens förbannelse. Det som betyder inget för mig men allt för någon annan. I större delen av mitt liv har jag suttit i omklädningsrum med en, som jag tyckt, bra jargong. Hänsynsfull. Human. Kärleksfull. Öppen. Glimten i ögat.

Men efteråt har jag funderat på hur det hade känts att vara bög i samma omklädningsrum, i samma varma jargong, med samma små tjuvnyp. Att alltid, genom jargongens själva marinad, få veta vad som är normalt och inte. På andra sidan värmen fanns det ju en systematik i allt det där snacket – som inte betydde något – om vad vi var och inte var.


Jargong.

Vi skojade om vår (anti)bögighet, Tony skojade om sex.

Vi visade att vi egentligen inte var bögar, Tony visade att en tjej är ett kön oavsett om hon är journalist eller inte.

Tony Gustafsson har bett om ursäkt efteråt, uppriktigt och värdigt.

Jag tror att det finns många varma, underbara, grabbiga, kärleksfulla omklädningsrum som borde göra det också.

/Simon Bank

Hasta la vista, Torsby.

av Simon Bank

Nio månader. En normallång graviditet. Så länge blev alltså Sven-Göran Eriksson kvar i Mexiko, och om ni vill ha bakgrund, idéhistorik och förklaringsmodeller så behöver ni inte göra så mycket mer än att scrolla ner en decimeter och läsa Erik Nivas uttömmande dokument.

Själv tänkte jag inte göra så mycket mer än att lansera en högst spekulativ prognos för señor Erikssons framtid.

Det kommer att regna in spådomar, gissningar och profetior. Pompey här, Toon där, kulissjobb i Inter till vänster och fåfänga (och dumma) böner från Sverige till höger.

Men mer än en gissning är fusk, och här får ni min:
Ryssland.

Hiddink works his magic i Chelsea, Abramovitj vill ha honom kvar men vill också se till att Ryssland har ett Namn med stort N som kan ta dem till VM och en bit till. Så han drar ombord hela gänget på sin 115-metersyacht, tar fram sin finaste Cristal och skriver nollor på två kontrakt tills han får kramp i handleden.

Hiddink stannar i London, Eriksson tar över Ryssland. Så får det bli.

Om det nu inte blir så att Svennis till slut får napp i Österrike.

/Simon Bank

¡Cesado!

av Erik Niva

Ja, så blev det då som det oundvikligen varit på väg att bli.

Sven-Göran Eriksson har än en gång fått sparken efter att ha misslyckats med ett kaptensjobb.

Nu ska jag sannerligen inte trumma mig själv på magen och låtsas veta mer än Svennis om hur man slår sig fram ute i den stora fotbollsvärlden – men jag tror mig ändå våga påstå att det finns en skillnad i hur vi tänker när det gäller att närma sig en främmande fotbollskultur.

Svennis har kommit att göra en poäng av att förhålla sig på samma sätt till olika miljöer. Faktorer som arv, tradition, identitet är numera så gott som likgiltiga för honom. Han är en handelsresande i en globaliserad fotbollsvärld, och han tar med sig sin egen modell och sina egna principer vart han än kommer.

Det är ett sätt att förhålla sig, men det är inte mitt. Jag föredrar den sortens tränare som jag skrev om i den här bloggen häromveckan, appropå Rafa Benítez – den sorten som vänder på saken, och i alla fall anstränger sig för att ge sken av att anpassa sig själv efter sammanhanget snarare än tvärtom.

Men så fick det alltså sitt slut, ett av de märkligare kapitlen i boken om svensk fotbolls världserövringar. Själv var jag där i Mexico City när det började, när det fortfarande var augusti 2008 och Sven-Göran Eriksson förberedde sitt landslag för att göra hemmapremiär mot just det Honduras som till sist kom att sänka honom.

Vill ni, så har ni mer läsning om hur jag upplevde historien om svensken i Mexiko de där sommardagarna då allt fortfarande verkade möjligt.
* På plats i fotbollstemplet.
* Beredd inför måstematchen.
* Premiärseger med ett nödrop.
* Begrep du någonsin var du hamnade, Svennis?

/Erik Niva

Sida 168 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB