Simon Bank är redan klar med en fördeömlig grundsummering av the ongoings ute i världen, men jag känner att vi måste stanna till lite extra på åtminstonde ett par, tre ställen – och vi börjar hos grannen.

Såg ni något av träningsmatchen mellan Drillos nykomponerade Norge och Stuart Baxters uppåtklättrande Finland? Nej, jag förstår att det kanske inte låter sådär jättespännande, men det blev det.

Tre mål på de sista tre minuterna, två fina finska fullträffar från Johansson och Eremenko – men mer än något annat var ju det här kampen mellan Morten Gamst Pedersen och hans egna fans.

Det senaste året har Norges egen fotbollsdandy blivit alltmer döende. Dåliga prestationer – kryddat med usla filmningar – har lett till att den norska publiken till och från buat ut Gamst under de senaste landskamperna.

Igår nöjde sig inte publiken med att vissla åt Gamst, utan drog även på med sitt missnöje när Martin Andresen byttes in. Sånt var läget in i den sista stopptidsminuten, då Morten Gamst Pedersen äntligen fick läge för ett av sina patenterade halvvolleyskott. Rätt läge, rätt avstånd, rätt dyk, rätt resultat. In i bortre krysset, 3-2 till Norge – och dags att släppa ut känslorna.

Gamst gjorde vad-sa-ni-nu-gesten mot den egna publiken, han gjorde gamla hårdingtecken från skolgården – och som grand finale vände han upp röven mot läktaren.
– Jag står för det jag gjorde, säger han nu till VG.

***
Argentina då? Ja, jävlar. Ni har hört att det blev 6-1 och att Maradona beskrev varje insläppt mål som ”en dolkstöt i mitt hjärta” – men ni har inte hört hela historien om scenerna som utspelade sig timmarna efter slutsignalen.

En argentinsk journalist blev våldsamt utbuad av sina bolivianska kollegor när han våga nämna orden ”hög höjd” på presskonferensen, och ingen annan än Diego Maradona var tvungen att mana till lugn och ordning. Enligt de argentinska tidningarna var Carlitos Tévez på väg att bryta ihop i tårar när han mötte autografjägarna efter matchen. Den bolivianska presidenten Evo Morales hade själv hastat hem från ASPA-toppmötet i Qatar för att hinna till arenan, och skrävlade på. Tiotusentals bolivianer var ute på gatorna för att fira, och tv-bolaget ITS fick öppna den stora plånboken, efter att ha utlovat 11 000 dollar för varje hemmamål.

Ja, jävlar.
***
Och så var det ju Svennis. Ny klar förlust i Honduras, och de målen har ni inte sett ännu. Nu dundrar Néstor de la Torre, direktör för den mexikanska uttagningskommittén:
– Efter den här matchen måste vi göra en väldigt noggrann analys av situationen och bestämma oss för vad vi ska göra framöver.

Vad sa Svennis själv? Samma saker som han alltid säger.
– Vi skapade många målchanser, men utnyttjade dem inte. Honduras kunde göra tre enkla mål, och vi gjorde det lätt för dem. Men ni ska inte fråga mig om det här innebär någon fara för mitt jobb.

/Erik Niva

På ren Laul-svenska:
Harrejävvlar, secken kväll.

Av lite olika skäl, varav bara ett kan klassas som mental störning, har jag realtidsföljt snart sagt varenda match som spelats det senaste dygnet. Köp torsdagstidningen för mer handfast info.

Men innan passet är över ska väl det serveras lite målgodis också.

Vad säger ni, ska vi göra det i gammal hederlig utmärkelseform?

Jo, så får det bli.

Dagens snyggaste?
Ismail Matars rackarrökare för Förenade Arabemiraten i Saudi. Inte för att det hjälpte (2–3), men för att den gav utslag på saudiska flygvapnets missilradar.

Dagens mittback?
Harry Kewell. Fast den här gången var Galatasarays backvikarie tillbaka i gammal fin ytterform, och straffsköt Australien nästan hela vägen till VM.
Josh Kennedys Jesus-skalle till 1–0 får ni på köpet.

Dagens näve?
I skuggan av världspolitik och ett missiltest (?) åkte Nordkorea över gränsen och höll 0–0 mot Sydkorea i Seoul. I nästan 90 minuter. Då boxstyrde stackars lagkaptenen Hong Yong-Jo in Syds avgörande 1–0 i eget mål. Det blev ju inte lättare av att de faktiskt haft en boll inne (1,20 in). Eller av att de skulle åka hem till just Nordkorea.

Dagens chock?
Ja, hur man än vänder på det så…
Ska vi gissa att Bolivias Albiceleste–avrättning blåser nytt liv i debatten om höghöjdsmatcher?

Dagens dans?
Jag önskar ju att jag kunde bildsatt det, men ni får tro på mitt ord. Efter att Bosnien skickat hem Belgien med 2–1 sprang gamle Ciro Blazevic, 156 år, ärevarv som en nittonåring.
Vi borde förstås både skriva och prata mer om det bosniska fotbollsundret. Miralem Pjanic har inte tagit det stora steget än, Ibisevic är skadad, men ändå har Bosnien ett superbt anfallsspel med geniet Misimovic och powerstrikern Edin Dzeko som spetsar.
Och, just det, så har de som bekant en lurig supporterskara också. När de inte bränner ner Ullevål eller röker ut halva Genk så är de Europas bästa följe, som följer ett av Europas intressantaste landslag – mindre än ett år efter alla mutskandaler, förbundsskandaler och spelarstrejker.

Dagens idiot?
Ditt lag leder med 2–0 mot Andorra, det enda som kan hota segern och VM-vägen är att en bomb exploderar – vad gör du då?
Så här gjorde Kroatiens curva igår. Hivade in en bomb.
Tack vare ren tur och en kvick Stipe Pletikosa i mål klarade de sig från en bruten match, 0–3 och stenhårda sanktioner.

Dagens gåta?
Om vi nu ändå är inne på Kroatien. Så här skrev France Football om gamle reserv-njuren Ivan Klasnic efter Nantes senaste match:
Klasnic, helt förlorad. Det finns usla matcher. Och sen finns det matcher som Klasnics. Som anfallare, bredvid Bagayoko, hade han en jävla fräckhet. Han försökte inte ens, sprang inte, och vann inte en enda duell. Med en sån dödvikt i laget är det svårt att vinna en fotbollsmatch.

Men… så var det alltså landskamp, och då gjorde Klasnic mål igen (himla fint anfall var det också). I höst är han tillbaka i Bundesliga, garanterat.

Dagens chipp?
Ibland räcker det lilla. Det ryska pendeltåget Zyrianov delikat-lyfte in 1–0 mot Liechtenstein, och mer blev det inte.

Dagens vocal support?
Ni vet ju att Serbien B nitade dit Sverige B med rätt klara 2–0.
Men ni vet inte varför.
Grabbar som långskånken Zigic lyfter sig alltid när de får rätt sorts stöd från läktarna.

Dagens Boruc?
Österrikes gigantiska fussballförtroende fick sig ett lyft tack vare lille Jimmy Hoffa Hoffers dubbelmålande, men det var först efter att målvaktsgeniet Michael Gspurning varit ute och orienterat sig i centrala Geneve.

Dagens derby?
Tjeckisk fotboll förklarade sig officiellt i kris efter pinsamma 1–2 i federalni-derbyt mot Slovakien. Sestak och Jendrisek gjorde varsitt på ett Ujfalusi-fritt Tjeckien.

Dagens slakt?
Om det är mål ni vill ha: Polens 10–0 på San Marino.

Dagens jubilar?
Säg vad ni vill om Ballack, men när han är på det här pardonlöst östtyska jävla humöret så älskar jag honom. Hans 40:e Nationalelfsmål, dammit.

Dagens domarmiss?
Han som dömde Ecuador–Paraguay hade inte många rätt, men Wolfgang Starks utvisning på Pazzini för den här icke-armbågen på Johnny O’Shea var dagens tabbe.

Dagens sanning?
We all dream of a team of Robbie Keanes.

Dagens bolljakt?
It’s official: Franck Ribéry ansluter till Leo Messi och Stevie Gerrard (båda likbleka igår) i kön till Guldbollen 2009.

Dagens klipp?
Jag gillar det här hemmabyggda, ostiga formatet, nästan mer än något välordnat HQ-klipp. På filmen? Jozy Altidore, Villarreal-ägd 19-åring, keeps doing good deeds for the US of A.

Dagens rekord?
Spaniens 31:a raka utan förlust, förstås. Inte för att de direkt var särskilt bra, och inte för att inte Turkiet var bättre men (Arda Turan låg bakom det här, bland mycket annat) 31 är 31 och 31 är europarekord.
Liverpool-kontingenten ordnade biffen. Xuber-Xabi Alonso med en säker straff, Riera med en stopptidsstrike.

Dagens sista?
Jo, rekord och drömmål och skrällar i all ära – men ge mig lite fin gammal buskis och jag tappar fokus.

Erik Niva gav er det här Comic Relief-klippet häromdagen.

Så vad hände igår?

Jo, det ska jag tala om. Crouchie pulled out the rope, JT got a short back and sides.

That’s all, folks.

/Simon Bank

Shearer?

Jo, han föll till slut, och man måste väl beundra både honom och NUFC för det. Jag menar, vad skulle de göra?
Återstår att se om Shearer är kunnigare än han verkar, och om den psykologiska Maradone-effekten får någon bäring. Erik Niva har redan skrivit om det där.

Ska vi gå vidare och ge lite äkta pork-pie-kött på benen så är det förstås helgonets assistent vi ska rikta in oss på. Iain Dowie, den fockade frälsaren från QPR, ska hjälpa till med sin större erfarenhet. Och då finns det förstås historier som måste berättas.

Dowie är ju a football genius, och även om den här gamla Stockport-klassikern passar i vilket hall of fame som helst så är det ett annat minne jag helst lyfter fram.

Minns ni Dani? Om ni är West Ham eller Sporting så gör ni ju det, men annars är ni ursäktade. Utöver en snabb, kort och framgångsrik karriär (Sporting, Ajax, Atléti, Benfica) så var han ju mest känd för att vara så löjligt söt. En liten Fabio Cannavaro minus tatueringar och med lugg.

Ni vet.

Jag såg hans första match i West Ham. Spurs away, han var där på lån och gjorde en fullkomligt magisk debut. Harry Redknapp gav honom chansen från start, han var 19 år, avgjorde matchen och blev utsedd till Man of the Match.

När han skulle få sin champagne av Sky efter matchen fanns Iain Dowie med för att sköta snacket. Där stod de, i direktsändning, skönheten och odjuret, Dani fick sin flaska, Iain tog micken – tittade rakt in i kameran och sa:
– Good thing is, now we got two good lookin lads on the team…

Ugly as fuck, but keeping then up? Vi får se.

/Simon Bank

Det är den 1 april – och Alan Shearer tar över Newcastle United.

The Geordie Messiah, part III.

Lösningen känns väldigt kortsiktig, väldigt desperat, väldigt mycket Newcastle – but it just might work. I mina ögon var Newcastle så gott som nedflyttade för ett dygn sedan. De hade inget lag, ingen plan – men en förlamande press över sig och ett sjujäkla tufft spelprogram. Enda chansen att vända fallet mid-air var att spela ut sitt allra sista jokerkort, hoppas att all eufori plötsligt skulle få hela klubben att ena sig på en uppåtriktad våg av sympati.

Kanske fungerar det, kanske inte. Oavsett vilket så var Newcastles klubbledning skyldiga att i alla fall försöka. De hade inget mer att förlora.

Det har däremot Alan Shearer. Att han någon dag skulle bli manager för sitt Newcastle har alltid varit självklart – frågetecknet har kretsat runt tidpunkten, och Shearer själv har framstått som väldigt tajmingmedveten. Så fort jobbet har närmat sig har han alltid distanserat sig. Fel tid, fel läge. Bättre att sitta kvar i Match of the Day-soffan, bjuda på några elementära analyser och vänta tills klockan klämtade in exakt rätt timme.

Hela hans tankesätt har följt en lättbegriplig logik – ända tills i går kväll. Skulle den rätta tiden vara nu?

Ett första managerjobb är ofta avgörande för en ung tränares rykte. Om Newcastle åker ur – och realistiskt sett är det så gott som omöjligt att vända en atlantångare på sex veckor – skulle förmodligen Alan Shearer aldrig få ett riktigt stort managerjobb igen. Då skulle han ha försatt sin enda chans.

Allt det här vet givetvis Shearer, och ska man få ihop tankeekvationen kommer man snabbt fram till att han struntar i förnuftet av en enda anledning: Han inser att hans älskade Newcastle är på väg rätt ner i avgrunden, och känner att hans skyldighet att kasta sin kropp emellan är större än hans egen tränarkarriär.

Det är en irrationell känsla. Men det är just det som gör den till Newcastle Uniteds absolut största hopp.

/Erik Niva

Medan resten av Fotbollssverige börjar rikta in sig på Allsvenskan är det ju den här bloggens förbannade plikt att fortsätta hålla blickarna riktade ut mot Europa – och vad hittar vi väl där?

Jo, ett blågult landslag med vind i seglen – men en motståndare med en ännu mycket större dos optimism i ryggsäcken. I morgon spelar Sverige mot Serbien på Partizan-stadion i Belgrad, och det är alltså hög tid att skriva lite om den serbiska landslagsfotbollens återuppståndelse.

Kanske minns ni Radomir Antić som mannen som sköt Luton kvar i den engelska högstaligan, men på senare år har han ju mest gjord sig känd som managern som haft hand om både Real Madrid och Barcelona. Nu är han hur som helst förbundskaptenen som blåst nytt liv i det serbiska landslaget (även om dagens Večernje novosti antyder att han kan vara på väg till Panathinaikos). Seger i Österrike. Seger i Rumänien. Klar gruppetta före Frankrike.

I en blogg tycker jag minsann att man har den konstnärliga friheten att hämta information där den finns, så en källhänvisning senare – här har ni en färsk intervju med Antić från mitt spanska husorgan As:

* Segern mot Rumänien i lördags har satt Serbien i förarsätet för att kvala in till VM.
– Ja, det var en fin seger, som bekräftar att laget är på rätt väg. Allt går bra, och det viktigaste är att folket har fått tillbaka sin entusiasm för landslaget. Det första målet jag satte upp när jag tog över var att få folket att börja identifiera sig med landslagets färger igen, och det bästa sättet att nå dit är att skapa ett vinnande lag med karaktär. Nu är stämningen nästan euforisk. Folket behöver lite glädje, för serbisk fotboll har gått igenom en tuff tid av så många anledningar.

* Du verkar också nästan euforisk, så du kanske har smittats av alla runt dig.
– Det är för att jag ser något mycket större än bara ett bra resultat. Att se folk lyckliga betyder mycket mer. Bilden av vårt land är nu en annan. Fotboll har alltid varit så viktigt för oss. Och nu får vi så många komplimanger att det nästan börjar bli ett besvär…

* Berätta om det här Serbien, som vunnit fyra av fem matcher och gjort tolv mål på dem…
– …och vi skulle inte ha förlorat den där matchen mot Frankrike. Jag lovar. Vi saknade skadade nyckelspelare, och ändå var vi inte underlägsna Frankrike. Även om jag inte uppskattar resultatet så gillar jag hur laget uppträdde den dagen. Om laget kan jag säga att det är en blandning av veterander som Vidic, vår store kapten Stankovic, Dragutinovic… Subotic är en ung spelare som påminner mig om Fernando Hierro. Han växte upp i USA, och kan spela innermittfältare också. Kacar, som spelar för Hertha, är skadad nu, men kommer snart låta höra talas om sig. Detsamma gäller vänsterbacken Ivan Obradovic, som gjorde mål mot Österrike och dominerade sin kant. Sedan har vi Krasic, Marco Pantelic… Ett riktigt bra lag, med bra balans, och ett spel som går genom fansens ögon. Vi spelar alltid offensivt, vi rör oss mycket utan boll och vi har redan börjat se resultat av vår strategi.

* Det låter som att du pratar om Spanien.
– Hahaha. Det är mitt mål, att få Serbien att spela som Spanien, men vi har spelare med andra egenskaper. Men min egen fotbollssyn har alltid varit sådan. Alla mina lag har en offensiv Antic-profil, och letar efter öppningar med stort bollinnehav. Spanien hittade sin riktiga stil i kvalmatchen mot Danmark, när de spelade med alla sina små spelare, och den har de behållit. Spaniens framgångar stöttar synen att det är bättre att anfalla än att försvara. Du går inte 30 matcher utan förlust av en slump.

* En bra spegel att se sig själv i,
– Vårt mål är alltid att ha bollen och att spela fotboll. Häromdagen såg vi att vi fullbordade 430 passningar i en match. Det är inte de 530 som Spanien hade mot Sverige i EM, men det är väldigt bra, och de siffrorna berättar om vår mentalitet. Jag är ingen systemens man, utan konceptens. Det viktiga är spelarnas uppträdande när motståndarna har bollen. Och då spelar vi nästan 4-2-4. Vi vill dominera matcher. Jag har sagt till mina spelare att vi inte ska nöja oss med att gå till VM, utan att vi ska sikta högre.

* Vad säger folk till dig på gatan?
– Precis som i Spanien är alla förbundskaptener. Men jag lyssnar på dem, och svarar dem med respekt. Jag vet att de är entusiastiska, att de vill ha mer, precis som mig. Och jag tror att vi är på rätt väg. Till exempel, i morgon vilar vi från VM-kvalet, och hade erbjudanden om att spela i Oman och Azerbajdzjan. Det var mycket pengar inblandade, men vi har föredragit att möta en stark motståndare som Sverige, så att vi kan växa.

/Erik Niva

OK, vi tar väl de mål som finns att visa från natten innan vi gör något annat den här veckan.
I Elfenbenskusten så drabbades fotbollen av en tragedi som varken går att fånga med ord eller bilder. Riktigt vad som hände är fortfarande oklart, men delar av publiken tycks ha hamnat i någon sorts Hillsborough-situation före avspark. Minst 22 uppges vara döda, nästan 200 skadade.

Att Elfenbenskusten ändå  gick ut och spelade som planerat förstår jag överhuvudtaget inte alls, men anförda av sina Premier League-spelare gjorde de i alla fall 5-0 på Malawi.
***
Brasilien hade kunnat sätta nytt sydamerikanskt rekord genom att hålla nollan i en sjätte kvalmatch i rad, men en och en halv minut före slutet drog Wigans ytter Antonio Valencia iväg på en raid som demonstrerade varför Real Madrid försökt värva honom. En fenomenal Julio Cesar lyckades blockera det första skottet, men tvingades till sist kapitulera då den tatariske ecuadorianen Christian Noboa följde upp.

Det var inget mindre än vad Ecuador förtjänade, uppe på 2 800 meters höjd. Hade Julio Baptistas smash’n’grab-mål blivit avgörande hade det varit en parodi på fotbollsrättvisa.
***
Ett energiskt Chile fortsatte att imponera i rivalmötet med Peru, och Udineses virvelvind Alexis Sánchez gjorde ett och spelade fram till ett annat i 3-1-segern.
***
Sugen på Egypten-Zambia? Trodde väl det. Här är målen från 1-1-matchen.

/Erik Niva

Lite lagom söndagsförsenat – the good, the bad, the ugly and the beautiful från lördagens kvalfotboll.
***
Vi stampar iväg the bad and the ugly på samma gång.

För inte så länge sedan höll jag Artur ”The Holy Goalie” Boruc som en världsmålvakt, men det var han började göra alla de här oförklarliga misstagen i allt viktigare sammanhang.

Igår bestämde han sig för att Enckelmanna en Ian Walker-studsande Zewlakow-bakåtpassning – och Grupp 3 var vidöppen igen. Det var för övrigt inte bara Stefan Wittberg som fick ett mynt i huvudet. Det var kaotiskt hela dagen i Belfast.
***
Skönheterna då? Jo, jag gillar verkligen hur nye bosniske superstjärnan Edin Džeko skruvade åt pressen i toppen av den gruppen, även om BiH Fanaticos verkade tror att de var tillbaka på Ullevål. Jag kan inte låta bli att smälta för hur Franck Ribéry gav Frankrike en liten gnutta andrum i Litauen. Och så uppskattar jag såklart hur Tyskland visade upp både kraft och skönhet genom Ballack och Schweinsteiger.
***
Vad hade vi för viktigheter då? Jo, Italien ryckte i toppen av sin grupp, efter premiärmål av skållhete Pazzini. Irland borde ha slagit Bulgarien hemma i Dublin inför onsdagens gruppfinal, men Kevin Kilbane fick för sig att radera ut Richard Dunnes ledningsmål.

Både Spanien och Holland kan vi i praktiken räkna som VM-klara. Katalanen Pique gjorde målet mot Turkiet på Bernabéu, och Madrid-strikern Huntelaar satte de orangea på kurs mot Skottland.

Finland höll sitt hopp vid liv efter en strong insats i Cardiff – och naturligtvis var det den oskadlige Jari Litmanen som satte bollen i rullning. Finland till VM? Jonathan Johansson som skyttekung? Nja. En smått chockad walesisk Craig Bellamy tror i alla fall inte det.
***
Sverige då? Jo, på onsdag spelar vi i Belgrad, mot ett Serbien som imponerar massivt i sin kvalgrupp. Bortasegern mot Rumänien igår var bara ytterligare ett styrkebesked.
***
Målen från Sveriges krupp har ni förmodligen redan sett. Sören Larsen såg till att danskarna gjorde sitt på Malta, och en nytänd Sándor Torghelle lyckades tända ett litet ungerskt hopp i Tirana.
***
På andra sidan av det stora vattnet fick Svennis lite andrum efter moraliskt viktiga 2-0 mot Costa Rica. Åsså hälsade det argentinska folket Diego Maradonas landslag välkomna hem för första gången.

Från Asien hämtar jag helst en patentfrispark från Shunsuke Nakamura mot Bahrain, och nere i Afrika noterar jag att Sheyi Adebayor tydligen är tillräckligt skadefri för att sänka ett starkt Kamerun.
***
Any other business? Nja, England imponerade återigen – 4-0 mot Slovakien, Wayne Rooney rundade av – och det var väl mer eller mindre det.

/Erik Niva

Ja, vad var det vi såg inne på Dragão egentligen?

0–0 i Porto, mot ett av Europas tekniskt och passningsmässigt skickligaste lag. Ronaldo behövde 73 minuter på sig för att lura bort Adam Johansson (då lurade han i och för sig bort honom så mycket att han behövt GPS och ledhund för att hitta hem).

Jag har skrivit om att Majstorovic och Mellberg gjort en fantastisk match, och det stämmer ju. Men mest av allt fanns det två avgörande faktorer som hjälpte Sverige till ett bra, men inte utmärkt 0–0.

Den första: Organisationen. Även om många spelare gjorde extremt många tekniska fel, och även om offensiven var medioker, så satt press och understöd och zon precis där de skulle.

Den andra: Portugal. Det är hemskt att se ett så talangfullt lag spela en så själlös, trubbig fotboll. Hur många ordentliga chanser hade de? Två? Man måste ju kunna ifrågasätta hur det kommer sig att ett lag som är så tekniskt överlägset kan vara så taktiskt underlägset.

Mittbackarna var fenomenala.

Isaksson tog det han skulle (han pressades inte särskilt mycket).

Mikael Nilsson är underbart gedigen och pålitlig, och var den ende som aldrig gav bort en boll.

Adam Johansson gjorde precis allt man kan begära.

Rasmus Elm var blek före paus, mycket bättre i andra när han vandrade inåt. Bra tempo i bollen, och bra inkast (ska inte underskattas – många scouter kommer att notera det när de får sin dvd från matchen).

Anders Svensson var bra och ambitiös defensivt, men slängde bort okaraktäristiskt många bollar.

Kim Källström spelade positionsspel i 90 minuter. Intressant.

Samuel Holmén slet duktigt, men slarvade. Hade Sveriges näst bästa chans men var för ivrig.

Johan Elmander arbetade hårt, som alltid, och hade Sveriges bästa chans men satte inte sin förstatouch. Ur form.

Henrik Larsson var magisk första kvarten, ägnade resten åt att vara gedigen.

I det stora hela: Två briljanta backar, nio killar som gjorde sitt. Inte mer, inte mindre.

Vill ni ha målsvep från ett Europa där Dzeko, Ribéry och Pazzini alltjämt är Dzeko, Ribéry och Pazzini så får ni tåla er tills söndag fått ett par timmar på nacken.

Vill ni däremot läsa lite prisbelönt kvalitetsjournalistik (guldspaden idag!) som inte har mer med fotboll att göra än att en av de prisbelönta grävarna råkar vara Erik Nivas i alla avseenden briljanta bronstiger till sambo så är det här ni ska klicka er vidare i tillvaron.
Nyckeln i all bra journalistik är tålamod, humanism och människokärlek. Vilket ju också kommer väl till pass om man råkar vara Erik Nivas sambo.

Nä, nu ska jag skalla kudden, och ligga och dra mig tills  klockan slår åtta.

/Simon Bank

PS. Göteborgsedition: Har ni tänkt på en sak? Om Manchester United hade värvat Adam Johansson så hade de kunnat spela med Adam och Evra på kanterna.

Snart stänger pressrummet, några av mina kollegor skriver nu in i det sista för brinnande livet. Jag lämnade min sista text för tio minuter sedan och pulsen var hög… Det blev både krönika och artikel, extra stressigt och naturligtvis kom den spelare jag ville ha (C Ronaldo) sist ut i mixade zonen, det är alltid så.

Har sett några av morgondagens sidor som just nu ritas hemma i Stockholm via programmet page track och det ser bra ut.

Nu väntar packning och sen sängen och sen går precis hela morgondagen åt att resa hem, framme 19.30. Är inne på tolfte jobbdagen i rad nu, rätt sliten, sedan återstår måndag med SVT-soffan på morgonen och tisdag allsvensk upptaktsträff.
Men en sak i sänder. Nu sova.

I morgon får ni läsa om vad de besvikna portugiserna och ganska så nöjda svenskarna tyckte efteråt och vad vi ger dem för betyg och mycket annat i fullspäckad tidning.

Dags att gå hemåt till hotellet i den kyliga natten efter nervpärsen på Dragao som gav oss en viktig poäng.
Även dags att ta avsked från Portugal  – för den här gången.

/Jennifer

Dags att snart marschera den lilla biten till Dragao-stadion i samlad Sportbladet-trupp. Dagen har tillbringats med inspelning av webb-tv, om startelvan som ju bjöd på en hel del oväntat. Jag trodde på Holmén, det kan kollegorna intyga från diskussionerna i går kväll, men övrigt hade jag tippat fel på, som de flesta.
Bra jobbat av Laul hemifrån att vara först ute med elvan och när den väl var officiell så körde Jenny Modin, Leifby, Simon och jag webb-tv. En portugisisk tant som ville sälja souvenirer hoppade in mitt i inslaget. Jag har inte hunnit titta än så jag vet inte om hon kom med.

Efter det blev det lunch på stan med Leifby, Simon och stjärnfotograf Wennman. I kvarteren nere vid floden väntade redan vår Flinck och min Gomorron Sverige-kollega Johan Esk från DN. De mumsade räkor och kalv, jag grönsakssoppa och Simon åt en torsk stor som en spädgris. Hade glömt hur fint Porto är och i dag satte myllret av svenska fans extra färg på gatorna.
Efter lunch for vi dock direkt tillbaka till hotellet. Jag sov en stund för i natt väntar, på grund av den sena matchen och därtill att vi byter till sommartid och förlorar en timme, ett jobbrace med hög puls för att vi på två timmar ska hinna prata med spelarna, skriva allt och sända hem det och de därhemma ska sen hinna rita sidorna, sätta rubriker och bildtexter och välja bilder.

Men först, förhoppningsvis, stor fotboll. Earth Hour över jorden men på Dragao tänds snart de stora ljusen.

/Jennifer