Den 22 juni 2008 räddade Iker Casillas en straff från Antonio Di Natale på Ernst-Happel-Stadion i Wien. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma bur.

Spanien hade slagit ut Italien efter straffsparksläggning.

Det var genombrottet den spanska fotbollen hade väntat på i 44 år. Det var början på den vidunderliga storhetstid som fortfarande pågår.

Fyra år senare var det nu upplagt för ett tronskifte.

Världen väntade på det, historien pekade mot det, tendenser i spelet tydde på det.

Det var upplagt för ett tronskifte när Portugal fick ett fyra-mot-två-läge i den 90:e spelminuten. Det var upplagt för det när Rui Patrício räddade Xabi Alonsos första straff. Bara fyra spanska spelare var då kvar från startelvan som vann EM 2008. Xavi hade gått ut, Puyol var inte med – två av de tre kaptenerna saknades på skeppet.

Det var inte längre samma Spanien – men var det ett sämre Spanien för det?!

Under ordinarie speltid hade det varit en sån där match som kändes längre än sina 90 minuter. Tajt, trångt, spänt. Ett enda skott på mål. Inga öppningar, inga blottor. Sedan gick Xavi ut, sedan kom förlängningen – och Spanien spelade plötsligt den bästa, mest effektivt vägvinnande fotbollen de gjort under hela turneringen.

Med Jesús Navas och Pedro som ortodoxa yttrar öppnade de plötsligt upp motståndarna på ett sätt som vi inte sett dem göra på hela sommaren. De skapade chanser, de rev upp ytor som de alltmer tröttkörda portugiserna lämnade utanför sin försvarssäck. De borde ha avgjort under förlängningen, men nu blev det inte så. Och där stod vi och väntade på straffar och undrade vad det var vi hade fått se? En sista dödsryckning, eller en mästares nya utvecklingskliv?

Och vad spelade det för roll?

Det var fortfarande upplagt för tronskifte när João Moutinho skulle skjuta upp Portugal i ledningen. Ja, det var väl egentligen fortfarande känslan ända tills den fenomenala vettvillingen Sergio Ramos följde upp sin Champions League-satellit med en rätt lyckad Pirlo-imitation.

De är mästare av flera olika anledningar.

Portugal testade verkligen Spanien till gränsen ikväll. De gjorde allt de någonsin kunde göra, de följde sin matchplan till perfektion – men bortanför all den där passningsskickligheten finns det även en motståndskraft i det här spanska laget som får dem att hänga kvar vid repen när andra hade gått ner.

Den 27 juni 2012 såg en dykande Iker Casillas när en straff från Bruno Alves slog i ribban på Donbass Arena i Donetsk. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma målbur.

En epok lever vidare. Historiens klockor har inte stannat riktigt än.

/Erik Niva

Sverige åkte ut, lite väl många läktarstolar har stått tomma och vi fick en 0-0-match till slut – men visst har vi väl haft kul ändå?! Jämfört med till exempel VM 2010 har EM 2012 varit en fantastisk fotbollsturnering. Här är fem grundläggande anledningar till varför. 

Jämnheten
Någonstans kan jag nästan förstå den där stackars kinesen som dog efter att ha prioriterat bort sin sömn för EM-fotbollen. I vanliga fall brukar ju de stora mästerskapen innehålla rätt många kvartsfartsmatcher där resultatet känns helt givet på förhand eller där gruppen redan är avgjord. Under EM 2012 har det inte spelats en enda betydelselös, avslagen match. Det har inte funnits några tillfällen att titta bort, inga döda punkter. Risken finns att det här var så bra som det blev – att EM-turneringen urvattnas när den utökas till 24 lag – men det var verkligen roligt så länge det rätta formatet varade.

Inställningen
Det var såklart Cesare Prandelli som sa det: ”Det finns många sätt att spela på, men utifrån det jag har sett i sommar så vinner lagen som dominerar bollinnehavet, lyfter försvarslinjen och har modet att faktiskt spela fotboll”. När Chelsea vann Champions League fanns det de som spekulerade i att vi nu skulle dyka ner i en tid då fotbollen återigen dominerades av skyttegravsgrävare. Inte då. Framme vid EM-semifinalerna kan vi konstatera att de lag som har en tydlig idé om hur de själva ska spela är de lag som lyckas allra bäst. Spanien spelar inte likadant som Tyskland, och Tyskland spelar inte på samma sätt som Italien – men alla har de en genomtänkt fotbollsideologi som går ut på att själva ta initiativet i matcherna.

Stjärnorna
Ett tag hette det att det var så gott som omöjligt för superstjärnorna att prestera normalt i mästerskapen. De var för slitna efter sina långa, krävande säsonger. Förväntningarna på dem var för stora, för kvävande. Inte längre. Även om det såklart har funnits skickliga spelare som gjort oss besvikna (Rooney, Benzema, Robben med flera) så har de flesta av de bästa demonstrerat precis hur jäkla skickliga de verkligen är. Cristiano Ronaldos insats mot Tjeckien och Andrea Pirlos sätt att dominera matchen mot England tillhör fotbollshistoriens riktigt stora individuella insatser.

Domarna
Med nuvarande system kommer vi ju aldrig att få perfekta domslut. Vi kommer att få stå ut med bollar som korsar mållinjen utan att domarna ser det, vi kommer att behöva leva med att storlagen gynnas när det hettar till i straffområdena. Det är som det är för stunden – men i väntan på den teknologiska revolutionen ska vi väl ändå försöka göra det bästa av det vi har?! Den här gången har inte domarnas situation försvårats ytterligare av överambitiösa direktiv uppifrån. De har kunnat döma utifrån sitt sunda förnuft, och därför har vi fått en turnering där ovanligt få matcher avgjorts på grund av straffar och röda kort.

Bollarna
Kanske låter det här som en trivialitet, men jag kan försäkra er om att den där förhatliga Jabulani-bollen var en stor anledning till att VM 2010 blev så spelmässigt torftigt. Den påstods vara rekordlätt, rekordrund och rekordenkel att skruva – men i den tunna sydafrikanska luften betedde den sig mest bara som en billig badboll. Inläggen seglade över anfallarns huvuden, frisparkarna landade högt upp på läktarna. I år är det inget särskilt med EM-bollen. Den har inte lanserats med en massa laboratoriegimmicks, utan den är bara en helt vanlig fotboll. Bra så. Mer behöver vi inte.

Fler förslag?

/Erik Niva

Ni hörde trummorna va?

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

För varje minut som tickade iväg på de storbildsskärmen här inne vidgades två europeiska jättar som en enda stor pupill. Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Heart of jävla darkness.

De kände igen det allt för väl, och vi började ju känna igen det här också. Visst, Italien var ett energiskt lag den här vändan också, men inte alls på samma sätt som tidigare. De placerade om sin offensiv, gick ner på fyrbackslinje och bytte Motta mot Montolivo. Det var grunden, resten fick komma sen; Balzaretti och Abate fick känna efter.

England var England, det var uppenbart att de släpade efter rent kvalitativt, men det här laget har ju bestämt sig för att de inte behöver vara bäst. De offrar sig hänsynslöst i försvaret, försöker hålla sitt fort fritt – och väntar på en öppning.

Vad Roy Hodgson gjort är att se till att alla bitarna är på plats, att motorn skiner, att allt är oljat och klart.

Men nån måste lik förbannat vrida om nyckeln.

Början av matchen var så oerhört tydlig med vilka det är som kör de här lagen, och hur de gör det. Det handlar inte om att, som det brukar heta, vilja ha bollen. Scott Parker vill ha bollen. Claudio Marchisio vill ha bollen.

Steven Gerrard och Andrea Pirlo vill ha bollen och göra något med den, de vill få en tiokronorspassning och göra en hundralapp av den. Det var vad den här matchen mest av allt handlade om; Pirlos eleganta strävsamhet mot Stevie G:s larger-than-life-frenesi.

Italien strävade, England exploderade.

Italien fortsatte sträva, England exploderade allt mer sällan.

Danny Welbeck tappade bollar han borde hållit kvar, Wayne Rooney mattades av, Gerrard också. Men Pirlo och Daniele De Rossi fortsatte vandra hem, fortsatte att vrida åt tumskruvarna.

Till slut ville ett mediokert England bara överleva. De lutade sig tillbaka mot repen, skickade in lite fart (Walcott) och lite muskler (Carroll) och bad en bön medan hjärtslagen letade i minnet.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Englands stora misstag var att de inte ens med Walcott på planen var bra nog för att skrämma Italien. Daniele De Rossi hade testat sju olika sätt att göra mål på, Mario Balotelli lufsade runt med sin inre tombola snurrandes mellan frälsning och förödelse, och eftersom Cesare Prandelli inte är rädd för livet vågade han skicka in det som saknades.

In med Maggios fräscha fartben, in med Nocerinos djupledslöpningar (Marchisio kom för sällan i den sortens löpningar), in med en mer energisk fantasista i Diamanti. Diamanti hade ett fint skott, Nocerino diagonallöpte sig fri men missade.

0–0. Förlängning. England mot repen.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Andrea Pirlo versus Jordan Henderson. Diamanti lyfter en boll i stolpen, England blir mindre och mindre aggressivt, slår ifrån sig, omfamnar sitt underläge.

Vi gör ju strängt taget inte annat än att prata om den nya, globaliserade fotbollsvärlden där de nationella särarterna stöts mot varandra, där vissa blir starkare men där de allra flesta tunnas ut.

Hade det ens varit möjligt för ett engelskt landslag att spela på det här sättet för tio år sedan? Inte ens under de allra mest anemiska Svennis-matcherna var de så här tillbakadraget defensiva. Och Italien? När Lippi växlade om till offensiv i förlängningen mot Tyskland 2006 var det en tankerevoluton av kopernikanska dimensioner. När Prandelli skickar in lite offensiv fart på slutet är det bara en logisk förlängning av en spelideologi.

Den där tiotusen hen starka hörnan av Kievs Olympiastadion försökte trumma in lite mod med sin trumma och sin God Save the Queen, men hur högt de än slog på den där trumman så sjöng ett annat ljud högre och hårdare.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Italien har vunnit 33 procent av de straffavgöranden de varit inblandade i i stora turneringar. England har vunnit 17 procent av gångerna.

0–0. Stupet. Avgrunden. England visste att de skulle förlora, Italien visste att de inte kunde vinna, men till slut stod vi där och hade inget annat att göra än att låta pilen peka mot någon stackars sate som ska få leva med den här natten i alla sina dagar.

Ashley Cole missade, Gigi Buffon räddade. Italien kravlade sig upp ur ravinen, de kan vinna på straffar och här står vi när trummorna tystnat och vet inget mer än att vi ingenting vet längre, mer än att på torsdag ska Tyskland spela EM-semifinal i Warszawa.

Och att England inte kommer att vara där då.

/Simon Bank

Efter varje match det spanska landslaget spelar får vi ju samma statistiska uppgifter sprinklade över oss. Spanien har slagit en miljard passningar. Motståndarna har slagit fyrtiosju.

Och visst, de där siffrorna säger såklart en hel del om matchbilder och spelsätt – men det är inte alltid de står i någon säskilt direkt relation till resultatet.

Ikväll tänkte jag därför prova på en annan variant, och se vad ni ger för den. När de två elvorna spatserade ut till match ikväll ställde Spanien upp med en elva där spelarna tillsammans gjort 759 landskamper. 69 i snitt. Frankrike hade å sin sida ett lag med sammanlagt 327 landskamper, mindre än 30 per göbbe.

Iker Casillas har representerat Spanien 135 gånger, Xavi 133 och Sergio Ramos har otroligt nog gjort 90 landskamper som 26-åring. Ikväll blir ju poängen dessutom extra tydlig i och med att det passande nog var jubilaren Xabi Alonso som gjorde målen i sin 100:e landskamp.

Drygt nio år har gått sedan han debuterade i La Roja, och är man väldigt försiktig i uttrycket så konstaterar man att det var ett annat spanskt landslag då. Xabi Alonso hade Javier de Pedro utanför sig på mittfältet, en halvdan ytter som vi på våra breddgrader gärna minns för att han fick rött kort i en reservlagsmatch mellan IFK Göteborg och Örgryte.

Det var ett landslag med klart sämre spelare och oerhört mycket luddigare spelidé – men det var framförallt ett landslag som hade den egna historien emot sig. Varje gång de spelade mästerskap var de först tvungna att fäktas mot nedgrävda spöken och instängda skelett innan de möjligen kunde börja fundera på att vinna några slutspelsmatcher.

Idag är det tvärtom. Idag har det här spanska landslaget en enorm fördel av historien.

Har man följt den här turneringen med svenska ögon behöver man ju inte tvivla på att det där med erfarenhet och mästerskapsrutin har betydelse. Det här spanska laget stressar liksom inte upp sig för att de har en uddamålsledning att försvara med 20 minuter kvar. De vet exakt vad de behöver göra och hur de ska göra det.

Och tja… Det är ju såhär de rullar.

Jag har förstått att det här mästerskapets vulgärdebatt handlar om huruvida det spanska landslaget spelar tråkigt eller inte. Jag har däremot inte förstått vad den egentligen handlar om.

In the eternal words of Bob Houghton och Roy Hodgson – vafan är tråkig fotboll?

Spanien spelar som Spanien spelar, och så länge de vinner matcherna är det ingen människa som kan säga något om den saken. Jag kan ju också föredra tuta-och-kör-med-raka-rör-mentaliteten i en engelsk andradivisionsmatch – men det är mitt problem, inte Spaniens. Så länge de ostört kan ett- och tvånolla sig fram genom mästerskap är det ju inte de som behöver svara på fotbollsvärldens frågor.

Ska det pekas fingrar och grymtas gnäll efter den här matchen är det mot det franska laget som missnöjet ska riktas. De satte inte någon som helst prägel på matchen, och så var det med den delen av underhållningen. De förlorade matchen, och så var det med det resultatet.

Spanien är regerande Europamästare, regerande världsmästare. Det går absolut att tycka att de borde ha in en center eller en renlärig ytter i sin startuppställning – men det går jäklar i mig inte att ifrågasätta deras grundspel med trovärdigheten i behåll.

Det enda som kan få dem att sluta med det är ett motståndarlag som själva tar tag i bollen och initiativet, och på så sätt förhindrar dem från att spela det.

/Erik Niva

Det är nästan på dagen sex år sedan nu.

Hannover var hett som ökenasfalt, enligt Nostradamus profetior skulle ”den heliga graal återföras till Spanien” och vi satt där på läktaren och såg ett Spanien som verkligen var på god väg, ända tills de sprang in i den förra generationens största geni.

Frankrike slog ut Spanien ur VM. Det var Zinedine Zidanes sista dans.

Det var den 27 juni 2006, idag är det den 23 juni 2012.

Idag möts Spanien och Frankrike igen – och idag fyller Zizou 40 år.

Han spelar inte fotboll längre, han säger att han just gjort sin sista elvamannamatch (mot Manchester Uniteds veteraner, han säger att han ”är värdelös” numer) och i helgnumret av France Football berättar han om hur livet blev, hur det varit sen den där kvällen då han lekte med Buffon och drömmarna, skallade Matrix och verkligheten.

Han pratar om annat också, om den påstådda sprickan mellan honom och Mourinho (”folk får säga det, jag lägger ingen tid på att dementera eller bekräfta skvaller”) och om den påstådda nya rollen som akademichef i Real Madrid (”det är långt ifrån klart”).

Men det intressanta är inte när han pratar om fotbollen, utan om det som kom efter fotbollen.

– Jag visste det redan, men jag har verkligen lärt mig att man inte kan göra alla nöjda. Förut var jag den bäste, den vackraste… Idag, när jag lämnar rummet, känner jag att jag inte är skyddad från kritik. Man klappar mig om ryggen, man spelar teater, men när jag står med ryggen till…

Intervjun är flera sidor lång, Zinedine Zidane har bestämt sig för att prata, och han pratar om hur svårt det varit att gå från att vara… allt, till att vara en av många.

Hur gör man det? Efter 30 år då du behärskat varje enskild situation, eftersom du i varje enskild situation haft en sån där Sagan-om-Ringen-filt som skyddat dig – hur ter sig då livet när filten är gammal och full av hål? Vad händer när du måste leva på riktigt?

– Jag skulle älska om folk sa saker direkt till mig, öga mot öga, utan undanflykter, utan att se mig som den fotbollsspelare jag en gång var. Jag är inte han längre. Jag har vänt blad, jag skulle vilja att de gjorde det också.

– Det är så jag kan ha en chans att lyckas med mitt andra liv. Om man pratar ärligt med mig så vet jag i alla fall vem jag har att göra med, och vad jag borde göra. Jag har inget behov av att man pladdrar om att allt är bra, att allt är bra, att allt är lugnt om det inte är det. Det är svårt att leva så, bland ursäkter och undanflykter. Jag vill se det verkliga livet. Nu vill jag leva som en vanlig människa, leva normalt. Om jag har rätt folk runt mig kommer jag att lyckas med det. Man hjälper mig att bygga något bra, något som motsvarar den jag blivit och inte den jag en gång var.

Zizou var inte bara en konstnär, han är dessutom en fransman. Det förväntas av honom att han reflekterar och uttalar sig om saker. Jag vet inte hur mycket ni följt de senaste dagarnas, veckornas eller årens debatt kring det franska landslaget, med de unga, invandrargrabbarna som hängts ut för att de är för bortskämda och dumma.

Utöver allt annat så är det intressant att höra när de själva pratar om det, eftersom de verkligen är reflekterande, artikulerade. Om Nasri, Hatem, Ribéry är outbildade så är de definitivt inte dumma.

I Frankrike ska man tänka. Zinedine Zidane tänker på livet han har och det som gått. Han 40-årskrisar.

– När jag ser mig själv i spegeln frågar jag mig ibland vad jag egentligen åstadkommit. Jag har gjort människor glada, det är bra. Jag har haft roligt, litegrann, men nu är jag 40 och vad vill jag skapa?

– Alla ställer sig existentiella frågor. Jag vet att jag är privilegierad, och att andra ställer sig tusen gånger viktigare frågor, med tusen gånger mindre resurser än vad jag har. Men jag kan garantera att det finns världsmästare från guldlaget 1998 som har det tufft. Hur är det möjligt? Ingen ser dem längre. Med mig är det annorlunda.

France Football frågar: Vad kan man göra?

– Jag vill vara till nån nytta. Jag vill gå upp på morgonen och säga till mig själv att den här dagen ska tjäna något till.

För sex år sedan dansade Zinedine Zidane bort Spanien ur VM. Spanien har fortfarande aldrig slagit Frankrike i en tävlingsmatch, men ikväll ska de försöka igen och det vore en sensation om de misslyckades.

Imorgon är, oavsett hur det går, en ny dag. Zizou kommer att vakna som 40-åring, han kommer att gå upp och äta frukost och fundera på vad han ska göra med resten av sitt liv.

Jag hoppas att han får en bra dag, ett bra liv. Han har betytt mycket i mitt.

/Simon Bank

Det var någon gång i vintras, det grekiska parlamentet hade just röstat igenom ytterligare nedskärningar för att försöka rädda landet från konkurs, och de obligatoriska demonstrationerna hade spårat ur. 45 byggnader brändes ner, en av dem var den klassiska biografen Attikon.

En AP-reporter hittade dokumentärfilmaren Nikos Kavoukidis utanför. Kavoukidis suckade medan han filmade förödelsen.

– Vad har vi kvar nu? Tv och fotboll?

Imorgon vaknar Grekland och har sin tv kvar. De har klarat sig genom det här mästerskapet genom organisation, en Karagounis och en oerhört älskvärd förmåga att aldrig någonsin ge upp.

Men nu satt vi här i Gdansk, med Angela Merkel på plats och en stursk grekisk sektion som försökte pumpa in mod för 90 minuter mot övermakten – och såg väggarna rasa in.

Karagounis var ju, orättvist och orättfärdigt, avstängd, och därmed försvann deras bästa och närapå enda möjlighet att länka spel upp mot sina offensiva spelare. Organisationen drogs isär av ett obarmhärtigt lekfullt tyskt anfallsspel.

Till slut hade de bara en vägg kvar – de tänkte jävlar i mig inte upp.

Det här var ju en stor, vit katts lek med en alldeles för liten blå leksak. Jogi Löw hade roterat sin trupp, plockat in de egenskaper han tyckte han behövde för kvällen (Kloses navelsträng till Özil, Schürrles diagonallöp, Reus kreativa hot) och fick ihop en ny elva som kunde rulla Grekland härifrån till evigheten.

82–18 i bollinnehav före paus. 91-59 i passningsprocent. Ändå behövde de ett pinsamt Ninis-misstag för att få in den där 1–0-bollen.

Vad var det nu ni sa om Grekland, Frau Merkel?

”Sydeuropeisk ineffektivitet”?

Löw såg långa perioder i matchen förbannad och frustrerad ut, och det är lätt att förstå varför. Att Schweinsteiger hade en ovanligt ojämn kväll är en sak, det har han inte en gång till. Men det fanns annat.

Så länge som Grekland inte var intresserat av att anfalla radade de upp målchanser utan att utnyttja dem – och i resten av den här turneringen kommer de inte att ha råd med det. När Grekland bestämde sig för att skyffla om i laget (Santos skiftade på fyra positioner direkt efter paus) och ha uppspelspunkter när de väl vann boll – ja då gjorde de mål direkt. I resten av den här turneringen kommer Tyskland att möta lag som har ett anfallsspel i 90 minuter.

Grekland gav inte upp, de fick sitt 1–1 och sina minuter då miraklet var på armlängds avstånd. De kunde stå på sin sektion med sina bara överkroppar, sina svängande halsdukar och sin nationalsång – men till slut blev verkligheten så verklig som den måste bli. Ett extremt ineffektivt Tyskland vann med 4–2, det säger vad vi behöver veta om den här matchen.

Tysk fotboll trummar vidare på sin kulturrevolution, fina spelartyper spelar flärdfull fotboll. Det finns bara en sak som är lite irriterande, och den är alltjämt central i den här sporten:

Tyskland gör alldeles för få mål, Tyskland släpper in alldeles för många.

Kan de bli bäst i världen ändå?

/Simon Bank

You can’t blame a guy for trying.

Du kan inte klandra ett lag som spelar på procenten och hoppas på den bästa chans de har. Tjeckien försökte göra det här till turneringens första 0-0-match. De gjorde vad de kunde för att baxa matchen hela vägen till ett straffsparksavgörande, och där lita på sin målvakt och sin bakgrund. Inte en missad straff på 20 försök genom EM-historien. Ett guld inlobbat för nästan på dagen 36 år sedan.

Om de var nära att lyckas? Nä. Inte särskilt.

Fösta halvlek var väl okej, sett från deras perspektiv. Då var det snålt och tajt på ett sätt som gjorde att Cristiano Ronaldos individuella briljans var det enda som kunde tränga igenom.

I andra halvlek gick det inte längre. Orken blev mindre, passningarna sämre, det egna bollinnehavet obefintligt. Portugal sökte sig närmare och närmare och närmare – och till sist var det givetvis Cristiano Ronaldos individuella briljans som blev vägen igenom.

Inte ett tekniskt mästerverk den här gången – ingen cykelspark eller något jongleringsnummer eller någon fladderfrispark – men ett äkta, högkaratigt centerforwardsmål. Ett mästerverk på det andra sättet, det atletiska och kraftfulla sättet. Ronaldo smög in bakom Theodor Gebre Selassie, sedan pilade han in framför honom och nickade med kraft och fart ner bollen i backen och in i nät.

I ett lag som saknar centrar är det rätt praktiskt att ha en ytter som kan fylla i luckorna.

På läktaren tokmannajublade Luis Figo, medan Eusébios glädje var lite mer återhållsam på stolen bredvid. Där var de två allra största i den ärofyllda – men trofélösa – portugisiska fotbollshistorien. Båda ansågs de vara världens allra bästa spelare i sina bästa stunder, men ingen av dem lyckades föra Portugal till den där efterlängtade mästerskapspokalen.

Cristiano Ronaldo har ju vissa problem med att bli erkänd som världens bästa spelare i nuläget, så han kan väl kanske ta och prova att angripa situationen från andra änden istället. 

Nu är han två matcher ifrån att leda Portugal till turneringsseger. Lyckas han med det så lär nog det där andra följa efter.

/Erik Niva

Den allra sista minuten av Tjeckiens avgörande gruppspelsmatch. Bollen hade passerat Petr Cech, var på väg in mot mål – men precis innan den skulle korsa mållinjen dök ett blont huvud upp och styrde undan den.

Än en gång hade familjen Kadlec skickat Tjeckien längre fram i ett EM.

Efter matchen ringde Michal Kadlec till sin pappa och tjoade: ”Vi är i kvartsfinal”. Något riktigt svar hörde han aldrig.
– Det var alldeles för mycket oväsen i bakgrunden. Jag hörde bara att han var på en bar någonstans, och pratade om att köpa en runda. ”Okej, drick för mig också”, sa jag.

För 16 år sedan var rollerna annorlunda. Michal Kadlec var bara elva år gammal, och satt hemma hos farmor och farfar i Uherske Hradiste och såg sin pappa på tv. Han var borta i England och spelade en rätt viktig fotbollsmatch.

Miroslav Kadlec var lagkapten för ett Tjeckien som gjorde sitt första mästerskap som självständig nation. De hade överraskat enormt, skrällt sig fram genom en grupp med Tyskland, Italien och Ryssland, för att sedan slå ut Portugal i kvartsfinal. Och nu var de ett enda skott ifrån att ta ytterligare ett steg, besegra Frankrike och gå hela vägen fram till final.

Och det var Miroslav Kadlec som skulle skjuta.
– När jag såg att det var pappa som skulle slå den avgörande straffen blev jag såklart väldigt, väldigt nervös. Jag visste att det inte var någon enkel sak att göra.

Men Miroslav Kadlec fick det svåra att se lätt ut, skickade Bernard Lama åt ena hållet och bollen upp i nättaket. Några dagar senare gick han ut på Wembley och skakade hand med drottningen
– Jag har en bild på det på mitt kontor. Och medaljen ligger väl i en låda någonstans.

Både far och son Kadlec har vant sig vid att vara nederlagstippade. Miroslav Kadlec beskriver det som att ”max fem procent” av det tjeckiska folket trodde på avancemang från gruppspelet 1996. Michal Kadlec menar att ännu färre trodde att Tjeckien ens skulle nå EM 2012, efter en inledande kvalförlust mot Litauen
– Jag tror inte att folk fattar vilken liten idrottsnation Tjeckien egentligen är. Ändå har vi kvalat in till fem EM i rad. England har inte klarat det. Holland har inte klarat det. Det är faktiskt ett mirakel.

1996 spelade Tjeckien EM-kvart mot ett favorittippat Portugal med Luis Figo i laget. Den här gången möter de ett favorittippat Portugal med Cristiano Ronaldo på yttern. De kanske inte behöver ett mirakel, men åtminstone en rejäl jäkla överraskning. De har rätt att hoppas på den. Själva har de ju en Kadlec i backlinjen.

Egentligen ville Miroslav Kadlec att hans son skulle satsa på studierna. Det kändes säkrare. Men okej, skulle han nu ändå spela fotboll kunde han ju i alla fall få ett råd på vägen.
– Jag har alltid sagt åt honom att skjuta så hårt som det någonsin är möjligt. Om det inte blir mål så ska i alla fall målvaktens njurar slitas sönder. 

/Erik Niva

Äh, nu tycker jag att vi sätter lite stämning här.

Om trekvart sådär så ställs Sverige inte bara mot ett franskt lag – utan mot en fransk generation. Startelvorna har precis landat, och den här gången ser svenskhotet ovanligt gulligt ut. Visst?

/Simon Bank

En sista svensk EM-match, och vi kan anmärka på att den spelas utan värde, utan chans, utan någonting som kan få oss att engagera oss hundraprocentigt.

Men det är också en match som spelas utan röst.

Det är ju så de säger i Frankrike just den här veckan, att fotbollen förlorat sin röst. Natten mellan fredag och lördag somnade Thierry Roland in, det är därför kvällens match kommer att inledas med en tyst minut.

Det har varit en svart vecka för sportjournalistiken i Europa. Engelsk fotboll sörjer Danny Fulbrook, fransk sörjer Thierry Roland. Det är svårt att riktigt översätta hans plats i den franska folksjälen till svenska, men han var ett slags kombination av Arne Hegerfors, Hyland och Lasse Granqvist. En journalist och matchkommentator som flyttade in i franska tv-sofforpå 50-talet och blev kvar där i nästan 60 år. Genom tretton VM-slutspel, 1800 matcher och över 200 franska landskamper gav han röst åt idrottens alla drömmar och rädslor.

– Om någon hade sagt till mig när jag var tjugo att jag skulle ha det här yrket i 57 år hade jag förstås inte trott dem, sa han när han släppte sin senaste och sista bok häromveckan.

– Det vackraste man kan göra är att göra sin passion till sitt arbete.

Thierry Roland gjorde det.

Han älskade fotbollen, fotbollsspelarna, fotbollsmatcherna och fotbollspubliken. Alltså gjorde han tittarna och lyssnarna och sporten till sitt liv.

Thierry Roland var inte alls okontroversiell. Han blandade poesi med dumheter, en exakt känsla för melodi med något som vänligt kan beskrivas som fördomar. Hans passion ledde honom oftast rätt, men emellanåt fel. Kollegorna på So Foot har valt ut ett par klassiska Roland-ögonblick, som vart och ett är och förblir en referens i den franska fotbollens mytologi:

1976: Frankrike möter Bulgarien och leder med 2–1 när den skotske domaren Mr Foote ger bulgarerna en sen, felaktig straff.

Thierry är… inte glad.

– Jag är inte rädd för att säga det: monsieur Foote – ni är en bastard.

1986: Frankrike–Brasilien, en av VM-historiens mest dramatiska, mest underhållande matcher. Sócrates gav den sin straff, Brasilien gav den sin tappra förlorare, Platini gav den dess temperament – och Thierry Roland gav den sin röst.

När Luis Fernandez ska slå den sista, avgörande straffen får han en bön med sig från mikrofonen:

– Allez, Luis! Allez, mon petit bonhomme! Kom igen, Luis. Kom igen, min lille grabb.

1998: Frankrike–Brasilien. Fransk fotbolls största ögonblick någonsin. Naturligtvis med Thierry Roland där uppe i båset:

– Efter det här kan man dö lugnt. Vilken fot, å herrejävlar vilken fot.

2002: Frankrike–Sydkorea.

För en del gjorde det honom bara mer populär – ”han är lika dum och enkel som vi, han säger som det är” – för andra gjorde det honom till en dum, enkel idiot – ”en rasist är en rasist”. När Frankrike träningsspelade mot Sydkorea just före Asiens första VM passade han på att ge sin bild av motståndarlaget. När de bytt ut ett par koreaner och in ett par koreaner blir det för mycket för Roland.

– Det finns inget som liknar en korean mer än en annan korean. Särskilt när dom klätt sig som fotbollsspelare. Dom är 1,70 allihop, de är bruna allihop

Thierry Roland var som han var, men framför allt var han en som alltid funnits. Han skulle varit här i Kiev också, förstås, men han fick lämna återbud och stanna hemma. I fredags natt, efter Frankrikes vinst mot Ukraina, somnade han in.

– Jag vet att han gladdes åt den där vinsten igår, för ett franskt landslag som han följt genom tretton VM och gett sin starka röst i 50 år, förklarade presidenten François Hollande som omedelbart gick ut med sina kondoleanser.

Tidningen l’Équipe – den som lärde Thierry Roland att läsa under tidigt 40-tal – ägnade hela sin förstasida åt Roland i söndags. France Football gör samma sak idag. En påtagligt berörd Michel Platini kommenterade, landslaget höll en tyst minut, Laurent Blanc uttalade sig, och spelarna försökte förklara vad Frankrike förlorat.

Gaël Clichy, 26, pratade om tryggheten:

– Han står för femton år av mitt liv som fotbollsspelare, kvällarna när jag satt i soffan med mina föräldrar. Han hade den där rösten… Man kan inte förklara, men det finns människor som påverkar sin omgivning.

Thierry Roland kommer alltid att finnas, men han finns inte längre – och ingen i Frankrike är oberörd av det.

Ända sedan 70-talet kommenterade han matcherna tillsammans med den gamle storstjärnan Jean-Michel Larqué, Thierry och ”Jean-Mimi” var som ett gammalt strävsamt par – de till och med grälade i direktsändning – men nu finns bara en av dem kvar.

Ikväll är det tyst på Olympiastadion för att en röst tystnat. Jean-Mimi har redan svarat på hur det känns.

– Vad vill du att jag ska säga?

/Simon Bank