Eftersom det inte bara är en mans värld utan också en VM-kval-värld så känns det viktigt att lyfta fram att det händer annat också.

Till exempel:
En svensk spelare har precis kommit ut från en upphaussad semifinal i Champions League.

Olympique Lyons satsning på damlaget är både logisk och modern, och med början idag skulle president Aulas få betalt för sin modesta men substantiella investering.

Det gick… sådär.

Lyon fick bara 1–1 mot Duisburg inför 10 000 på Stade Gerland i det första mötet. Norskan Ingvild Stensland dyngade in en Juninho-frispark före paus, men med en halvtimme kvar slumpstudsade Duisburgs belgiska Femke Maes in en kvittering.

Lotta Schelin, OL:s stora stjärna, spelade hela matchen. Hon var inte nöjd efteråt.
– Jag är förbannad. Besviken. Så här dåligt får det bara inte vara, säger hon till er favoritblogg.

OL spelade sitt 4-3-3, men hittade inget vettigt anfallsspel vare sig med det eller efter paus när de testade ett rakare 4-4-2.
– Jag sprang hela tiden, visade mig och var med men rörde bollen max fem gånger i andra halvlek. Det var skit, rent ut sagt. Men det är verkligen en match kvar, vi måste köra. Det ska bli spännande, säger Lotta.

Och det ska det, förstås. Returen går i Tyskland i helgen. När jag var nere och träffade Lotta Schelin före jul trodde hon att OL hade allt som krävs för att gå hela vägen i europaspelet i vår, att de skulle kunna ge Aulas den där europatiteln han drömmer om.

Men så kom en smäll i vägen.

Jag berättade i förra veckan om hur de amerikanska klubbarna gått in och plockat två av OL:s absolut främsta spelare, och varför de kunnat göra det.

Lägg till två skador, så har ni OL idag. Ett lag med stukat självförtroende och kraftigt försvagad trupp.

Jag tror inte att de kan gå hela vägen längre. Men, framför allt, verkar inte Lotta Schelin vara särskilt säker heller längre.
– Alltså… nu vet jag inte. Men det är bara att köra på, säger hon.

Imorgon möter Umeå ryska mästarna Zvezda 2005 borta i Kazan i den andra semin.

UIK är sämre än på länge. Men deras chanser att gå hela vägen har inte blivit mindre.

/Simon Bank

Javafan, bara för att en match skymmer sikten så kan man väl inte släppa taget om allt annat?

Så resonerade Raymond Domenech under EM i fjol, och så resonerar jag nu. Meta. Domenech – har ni läst här så vet ni att jag håller honom som marginellt bättre lämpad att leda Frankrike än vad Harald Schumacher skulle vara – firade ju Frankrikes sorti ur EM med att fria till sin älskade Estelle Denis.

Tre saker kan man säga om det.

Den första? Att jag gärna hade friat till Estelle också. Hon är både intelligent, rapp och förtjusande söt.
Den andra? Att Domenech var en komplett idiot som förvandlade ett nationellt sporttrauma till en story om det egna kärlekslivet.

Återstår gör den tredje, och det säger vi först nu:

Grattis dådå, sopskalle.

Alldeles före Frankrikes blytunga dubbelmöte med Litauen har nämligen Estelle tackat ja. Det är franska kvalitetstidningen Aujourd’hui Sport som avslöjar saken, men Estelle förklarar också att hon inte vill störa uppladdningen inför matchen.
– Om nyheten kommer ut så kommer jag att förneka…, säger hon.

Med det lämnar jag er för ett par timmar framåt. Ska kolla upp hur Lagerbäck har det med Ulla Elm brudarna, och ägna mig åt min nya favorittjej Béatrice Martin.

UPDATE:
Enligt L’Équipe kommer Domenech att peta Karim Benzema och spela såhär i kväll:
 Mandanda – Sagna, Squillaci, Gallas, Evra – Toulalan, L. Diarra – Luyindula, Gourcuff, Ribéry – Henry. Om de inte vinner nu kommer han att behöva all kärlek han kan få – för det franska folket kommer inte att vara nådigt.

/Simon Bank

Starelvan ute, och efter en veckas spekulationer hit och dit är det svårt att vara överraskad av någonting.

Ingen av oss som varit här nere har varit säker. Fyra positioner har hängt i luften – vänsterbacken, vänster mittback, båda yttermittfältarna – och eftersom det var 50-50 i snart sagt varje fall så var det mesta möjligt.

Men, okej då:
Jag var övertygad om att Christian Wilhelmsson skulle spela, och förstår inte riktigt den petningen. Han har snabba fötter, är bättre än många tror defensivt, är inkörd i systemet och kan hota med sin teknik. Det var längesedan han verkligen gjorde det också, men alla pratar om att han sett bra ut i Saudi, att han fått större självförtroende.
Jag hade velat se honom.

När det gäller Adam Johansson är det bara att konstatera att just den här krönikören varit totalt i samklang med vibbarna från dag ett. Och det konstaterar jag inte bara för att gratulera mig själv, utan för att det jag skrivit förmodligen förklarar Lagerbäcks resonemang.
Så här skrev jag när truppen kom.

Så här skrev jag i fredags.

Och så här skriver jag nu: Adam Johansson är en sämre spelare än Edman, men han är bra i en-mot-en och är det bästa alternativet att skicka ut mot Ronaldo just nu. Låt oss hoppas att han överlever.

Till sist kan vi konstatera att Petter Hansson nu är degraderad till diplomplatsen som tredje bästa mittback.

Trist för Petter, men han kan ju alltid tänka på att det kunde varit värre. Så här gick det för hans lagkompis Jimmy Briand när Frankrike tränade häromdan.

/Simon Bank

Vilken skillnad. Jag uppskattar verkligen Portugal som land och det portugisiska folket är väldigt vänligt. Men kulturerna inom fotbollslandslagen är vitt skilda.
Visst kan vi (ibland med rätta) gnälla på vårt svenska lag och förhållandet till media. Men grundinställningen i vårt lilla informella land är ändå tack och lov öppenhet.
Det blir man påmind om efter fyra dagar med portugiserna.
I förmiddags var jag på Portugals träning och presskonferens på Dragao-stadion. Deco och Ronaldo var allvarliga och sammanbitna.

Några timmar senare, efter att äntligen ha fått sammanstråla med alla kollegorna igen, och hunnit med en lunch ihop så åkte vi till Sveriges flådiga hotell. Där var det helt andra miner. Micke Nilsson och Anders Svensson satt vid podiet efter Lagerbäck och kunde, mitt i allvaret inför matchen, skoja och bjuda på sig själva. Visst, de är inte stjärnor på Decos och Ronaldos nivå. Det sade de också självironiskt med orden ”inte alla frågor på en gång” och ”här sitter två stekheta spelare”. Men oavsett stjärnstatus tror jag att man tjänar på att bjuda på sig själv.
Som Anders Svensson sa efteråt: ”Vi är ju här för att spela fotboll och det är ju skoj”.
Den inställningen är förstås den rätta och jag håller inte med dem som säger att det innebär mindre laddning och fokus.
Utan jämförelser i övrigt så har vi alltid väldigt roligt som gäng när vi är ute på jobb och det innebär inte på något vis att vi inte då det gäller är hundra fokuserade på jobbet då det gäller.

Dessutom måste jag nu ta tillbaka ett uttalande i min EM-blogg från dam-EM 2005. Lotta Schelin serverade mig då kaffe och jag skrev ”det skulle aldrig hända i herrlandslaget”.
Efter att Anders Svensson serverat mig kaffe med mjölk hur gentilt som helst får jag härmed göra avbön.

I övrig krånglar mejlen på hotellet för mig och det var så pass besvärligt i går kväll att jag skrev min fredagssida om det under rubben ”Teknikens under”. När tekniken hindrar en från att göra sitt jobb kan det vara vansinnesframkallande.

Snart dags nu för Sveriges träning i kvällssolen på Dragao, där man har så fina minnen från Zlatans mål i EM 2004 som vi såg på plats.

/Jennifer

I en annan del av kvalvärlden. Inför Finlands match mot Wales är anglo-skotten Stuart Baxter tillbaka på brittisk mark, så tidningarna däröver passa på att berätta den unika historien om en manager som tillbringat 21 av de 23 senaste tränaråren utanför Storbritannien.

Vi får skrönorna från Japan,  från Sydafrika – och förstås även från Sverige, och tiden i AIK.
– Jag blev hotad, och mina barn blev jagade i skolan. Jag skickade iväg min fru till södra Sverige, och sa att jag bara skulle vända resultattrenden – sedan skulle vi flytta. Men det året vann vi Dubbeln, och min fru sa: ”Ska vi flytta nu?”. Jag sa: ”Nej, ni kommer tillbaka, för nu är ni precis hur säkra som helst”. Fansen hade en stor banderoll med texten: ”Vi är Baxters livvakter”.

Visst, bra story, Stuart – men var det verkligen exakt sådär det gick till? När satt den där banderollen uppe? Vilket år vann egentligen AIK dubbeln?

/Erik Niva

Rubriken först: Det sägs att Gustav V, tenniskung och Hitlervän, en gång råkade hamna öga mot öga med Schalke 04:s gamle 30-talshjälte Ernst Kuzorra.

Kungen var tvungen att ursäkta sig, det första han gjorde:
– Var i hela världen ligger Schalke?

Och frågan är faktiskt mer relevant än man kan tro.

Schalke ligger i Gelsenkirchen, men det finns något otvunget sydländskt över den här fenomenalt märkliga fotbollsföreningen. Det svänger om Schalke. Och nu har det svängt igen.

På ett par dagar har de hunnit med att kicka sportchefsfiaskot Andreas Müller, byta lagkapten, se supertalangen Manu Neuer skänka bort poäng till HSV, förkorta och så, igår, avsluta tränaren Fred Ruttens kontrakt.

Det är den 22:a tränaren som får lämna Schalke sedan Bundesliga-starten 1963, De toppar den tabellen (som ni får lite längre ner).

I fjol var det Mirko Slomka som fick gå, och jag gillade honom mer. Han hade idéer och lockade i alla fall ibland fram det där extremcharmiga draget som finns i Schalke. Rutten använde oftast olika varianter av 4-3-3 (han kom från Twente och är holländare, it’s what they do), men hans misslyckande handlade rätt lite om spelsätt och system.

Han lyckades aldrig tämja lejonet.

Schalke har alla möjligheter i världen (Gazprom backar upp, de har publiken bakom sig och en grym arena), men de har också en trupp med så mycket karaktär att den bågnar. Det är lite som Bayern, med skillnaden att de imploderar av all sin karaktär, medan Bayern exploderar.

De har sina Rafinha, sina Krstajic, de har Tysklands bäste unge målvakt i Neuer, de har geniet Rakitic och basketspelaren som inte orkar spela i landslaget (Kuranyi).

– Schalke är en superklubb och har enorm potential med fans över hela Tyskland, sa Rutten i dag på förmiddan (så dags hade han bara fått kontraktet förkortat).

Det var ju alldeles riktigt sammanfattat.

Frågan är nu vem som kan förlösa Bundesligas mesta losers.

Först och främst behöver de förstås en stark sportchef. Det har pratats om Sammer, Bierhoff och Oliver Kahn. Stora tyska spelare. Men gamle Schalke-bossen Rudi Assauer har dömt ut alla orutinerade alternativ (som Kahn).
– Schalke behöver en mästare. Inte en lärling, dundrar han.

Och Rudi Assauer ska man ju lyssna på. Inte bara för att han ser ut så här:

Assauer har dessutom varit med och dragit hem ett par pokaler till Gelsenkirchen. Ibland gjorde han i och för sig så här med dem, så att de fick sig en törn. Men ändå.

Schalke 04 är en fantastiskt underhållande förening, man har aldrig tråkigt när man följer dem. Om man, som jag, är en värdekonservativ jävel som vill att fotbollsvärldens alla identiteter ska vara som de alltid varit, så är de en pärla.

Man ska veta var man har lag, och med Schalke ska man i alla fall alltid veta att man aldrig vet var man har dem.

Keiner mag uns scheiß egal.

/Simon Bank

Just det. Jag skulle ge er Bundesliga-sparkade-tränar-ligan också. Från 1963 och framåt. Väl bekomme:

1. Schalke 22 stycken.
2. Eintracht Frankfurt 20.
3. VfB Stuttgart 19.
4. Köln, Dortmund 18
5. Kaiserslautern, Nürnberg 17
6. HSV 15
7. Hannover 14
8. Fortuna Düsseldorf, Borussia M’Gladbach 13

Nä, dags för lite förströelse, va?! Som ni vet så är jag väldigt intresserad av punkten där fotboll möter annan populärkultur – och den här eftermiddagen har jag fått mitt lystmäte.

Först och främst vill jag trumma för den här intervjun, där Frank Rijkaard pratar musik. För den som läser tyska finns här mycket matnyttig information – Rijkaards all time-favoritband är alternativrockarna i Pixies, även om han inte gillar dom lika mycket som Juliano Beletti gillar U2 – men det är först när Rijkaard får frågan om vad han lyssnade på när han firade att Barcelona blivit spanska mästare som jag verkligen hajar till.
– I ett sånt ögonblick vill jag lyssna på något lugnt och mjukt, kanske till och med sentimentalt eller sorgset. Något som hjälper en att gå igenom känslorna en gång till. Ett bra exempel är Nirvanas ”Unplugged In New York”, en väldigt känslosam skiva.
• Och vad lyssnade du på efter att ni vann Champions League?
– Morrissey och The Smiths.
***
Och har vi ändå tagit det geografiska språnget över till norra England kan vi lika gärna ta det kulturella klivet från musik till film.

I morgon har ”Damned United” brittisk biopremiär, den påkostade filmen som närmar sig Brian Cloughs personlighet genom hans relationer till sin assisterande tränare Peter Taylor och Englands förbundskapten Don Revie.

I det här klippet hör ni hur Martin O’Neill – som ju spelade under Clough på 1970-talet – resonerar runt filmen, och enbart hans förmåga att göra det på ett begåvat sätt får honom att växa i mina ögon.
***
”Damned United” har annars fått blandad kritik, och den negativa delen handlar som vanligt mycket om att själva fotbollsscenerna känns ihåliga och orealistiska. Den här Independent-artikeln försöker reda ut varför det alltid blir så.

Sir Alan Parker – ordförande för The UK Film Council – förklarar:
– Every time I’ve ever been asked to do a film about football I say ’no’. It’s an impossibly difficult sport to replicate because football is seen primarily in wide-shot. The excitement unfolds seeing at least four players in one shot. This is very difficult to cheat. The illusion of film is about editing and close-ups. When you watch it for real your periphery vision takes in the whole field or at least the part where the ball is. Close-ups are for action replays. Because you can’t cheat, you can’t insert your actors making the plays. Most importantly, the skills cannot be replicated by actors as they can in boxing or baseball. So the ’on field’ stuff in a soccer movie doesn’t ever work. To tell a dramatic story it’s got to be about the people involved off the pitch.

/Erik Niva

Kort avbrott i det portugisiska slitet för att lyfta sänka blicken till gräsrotsnivå.

De av er vars fotbollskonsumtion ligger på klassat-som-handikapp-nivån vet förstås redan att Real Madrid gått ut och chockvärvat en av Arsenals nyckelspelare för bara ett par veckor sen.

Jorå.

Paul Burgess, planskötaren på Emirates, ska hädanefter se till att Gútis och Raúls passningar går rätt (ja, kanske främst Gútis då).

Det där kan ni ta som en intäkt för att fotbollsvärlden tagit steget över in i total sinnessjukdom. Eller så kan ni ta det som ett gott bevis på att Arsenal vet precis hur man undergräver sina konkurrenters slagkraft.

Vi har ju sett det här förut.

1996 gav sig en av Arsenals grannklubbar – vi kan kalla den Tottenham, eftersom den heter det – in i fiendeland och gjorde precis som Real Madrid. De snodde planskötaren.

Darren Baldwin, som fått sin skolning under Arsenals legendariske grundsman Steve Braddock, skulle fixa till mattan på White Hart Lane, se till att Spurs fick de bästa av förutsättningar. Och hur tror ni att det gick?

Jo, ett par omgångar in på säsongen kommer Liverpool dit, Steve McManaman rullar iväg årets lamaste skott från 30, fladder-pagen Ian Walker går ner för att plocka upp det och  – ja, ni vet ju resten.

Dryga 1,50 in på det här usla klippet (det enda jag hittade) har ni en påminnelse om hur Arsenal bemästrar den ädla konsten att söndra inifrån.

/Simon Bank

Landslagsvecka innebär ju numera också modevecka. Nya sponsoravtal ska paketeras, nya dräkter ska lanseras.

Själva presentationerna är ju alltid a load of bollocks – kommer ihåg hur jag tvingades sitta igenom en tvåtimmarsseans när England lanserade sin nya dräkt inför VM 2006, tillverkad i ”special electronic jacquard body mapping mesh fabric” – men här klipper vi direkt till biljakten.

Vad tycker vi om veckans nymodigheter?

Hetast är ju såklart den nya tröja som Sverige premiärspelar i på lördag, och som jag ärligt talat tycker att det varit väldigt tyst om.

Mest razzmataz är det som vanligt runt Englands nya dräkt. Den släpps först på lördag, så det finns inga officiella bilder ännu – men den egendomliga sajten footballshirtculture.com (varifrån jag ju lånar alla dessa bilder) har fått tag på en läcka.

UPPDATERAT. Ändrat bild till en som faktiskt känns som att det kan vara den riktiga tröjan.

Europamästarna då? Jo, i den här dräkten ska de förvandlas till världsmästare.

Vad hade vi mer? Jo, Sydafrikas pre-VM-koncept, som ju är rätt spektakulärt…

…och Polens nya giv, som känns helt ospännande.

Innan jag lämnar er vill jag även slå ett slag för den här utstyrseln.

För några år sedan köpte den holländske designern Dirk Bikkembergs upp det italienska amatörlaget FC Fossombrone, och rebrandade dem från topp till tå. Det här är alltså resultatet.

/Erik Niva

Dags att avrunda ännu en lång dag med Portugal.
Öppen träning på förmiddagen, Deco med, även om han körde för sig själv.
God nyhet för Portugal, mindre bra för Sverige.
På eftermiddagen var det sedan en kvarts öppen träning innan vi blev ivägkörda.
Dessförinnan hade tre spelare slussats igenom mixade zonen på tolv minuter. Då gäller det att vara på hugget för att överhuvud taget få några kommentarer alls.
Som min tidigare trevlige kollega, Expressens Esbjörnsson, och jag konstaterade: det är inte direkt lättjobbat.
Men, then again, vem har sagt att det ska vara det…

Efter era frågor redde jag ut språkförbistringen i dag: Praia d’El Rey heter hotellet och hela anläggningen där Portugal är, med golf, fotboll mm. Orten verkar heta Praia d’ El Rei, lite olika besked. Serra d’El Rei ligger strax intill. Men hotellet heter alltså med ”y”, så inget felstavat där, inte från vare sig oss eller Portugals förbund.
För övrigt är portugisiska inte så lätt att förstå som man kan tro även om man som jag pratar både italienska och franska. Esbjörnsson, som behärskar spanska till fullo, säger samma sak.

Fortsatt sommarvärme här, lite friskare såhär på kvällen dock men många äter ute ändå på byns små uteserveringar. Själv valde jag att sitta inne, på en riktigt genuin lokal restaurang med det klassiska blåvita kaklet på väggar, garanterat turistfritt och rustik mat utan krusiduller.
Precis som under EM 2004 och mina tidigare besök i Portugal blir man lätt kär, det är ett underbart land som tyvärr ibland hamnar  i skymundan av de latinska konkurrenterna Grekland, Spanien och Italien.
Men jag trivs här, bland blommande jakaranda.

Mer om fotboll får ni i tidningen i morgon, har lämnat några bra saker. Tidiga lämningar i dag för övrigt eftersom de har det körigt där hemma med en sport som tydligen heter ishockey, det pågår visst något slutspel…
Skämt åsido, dags att gå till bädds, 06.25 i morgon min tid, 07.25 er, ska jag medverka på telefon i Gomorron Sverige som vill fråga om läget i Sverige och Portugal inför stormatchen.
Jag lär inte låta pigg…

/Jennifer