It’s about respect for the flag.

Efter 13-1 på Real Madrid, Man United och Aston Villa är ju såklart Rafa Benítez mannen för dagen i den europeiska fotbollen.

Det känns ganska osannolikt att det gått mindre än tre veckor sedan jag var i Madrid, och levde med Liverpool under en dag då det verkade som att hela klubben var på väg att brytas upp i sömmarna. Någongång vid lunch började ryktena surra nere i Spanien. Rafa Benítez var på väg att få sparken. Hans långa konflikt med ägarna hade nått sitt slut. De brittiska bettingbolagen – och de brukar faktiskt ha koll – hade till och med stoppat allt spel på att spanjoren skulle lämna klubben.

Frampå eftermiddagen stötte jag på ett gäng scousers på Puerta del Sol, det mest centrala torget i Madrid. En av dem var killen som släpar runt en gigantisk flagga med Rafa Benitez nuna under budskapet: ”Siempre es posible”, ”Det är alltid möjligt”.

Jag tog en usel bild på flaggan, gick till hotellet och skrev ett blogginlägg.

***
Senare på kvällen såg jag hur ett fokuserat Liverpool manövrerade ut Real Madrid på Bernabéu. Ändå kom inte de starkaste intrycken från deras felfria presspel – utan från hur hela klubben än en gång slöt leden på det där sättet som Liverpool gör.

De tillresta fansen sjöng Rafa Benítez-sånger matchen igenom, och högt uppe på Bernabéu vajade den där flaggan som en erövrarfana: Siempre es posible.

När allting var över tog jag återigen metron tillbaka till hotellet och skrev en krönika: ”En match som den i går är frukterna av en tränares respekt för sin klubb”.
***
Rafa Benítez är en tjurig, egensinning tränare som ibland kan framstå som avskuren från verkligheten – men det som trots det gör att han alltid haft Liverpool-fansens stöd är att han verkligen gjort en poäng av att förstå sig på klubbens tradition och identitet.

Han har suttit hemma och pluggat in klubbens historieböcker, han har lyssnat och till och med lärt sig fansens sånger. Och han har definitivt tagit till sig den där oengelska traditionen att rama in The Kop med jätteflaggor.

När han nu till sist kommit överens med ägarna om ett nytt kontrakt så förklarar han sig på ett sätt som inte så värst många andra topptränare hade gjort. Han pratar om en speciell flagga med ett speciellt budskap på.
– Det finns en flagga med en bild på mig och den spanska frasen ”Siempre es posible”. Den vajar på alla våra hemmamatcher, och jag la till och med märke till den på Bernabéu. Den tillhör en av våra supportrar, och han bär den med sig till varje match. Jag träffade honom faktiskt på Melwood i förra veckan, och jag var tvungen att skratta, för han sa åt mig hur jag var tvungen att skriva på: ”Jag hoppas att det blir för 10 år, nej, 20 år”. Det var väldigt roligt, men det visade även på den otroliga passionen som Liverpools fans har, och det stöd de ger sin manager.
Benítez fortsätter:
– När du får såna fantastiska exempel på hur folk stöttar dig, så gör det såna här beslut väldigt lätta. Det är på grund av våra fans som jag har skrivit på.
***
Liverpool har fortfarande ett plus tre poäng upp till Man United, och har realistiskt sett ganska liten chans att knipa den där eftertraktade ligatiteln. Men som Kafka tydligen sa – realism är jävligt löjligt. När den röda armén härnäst fyller bortaläktaren på Craven Cottage så kommer en flagga att segla framför den. Siempre es posible,

/Erik Niva

Off to Iberia.

Och vad väntar oss där? Bougainvillea, världens bäste spelare, 22 grader, sol – och helgens sämsta förlorare.

Det spelades, som ni vet, Carlsberg Cup-final i Portugal i helgen. Sporting–Benfica, Benfica vann på straffar, men det var en annan straff alla snackade om efteråt.

Sportings Pedro Silva var i närheten av bollen med axeln, Benfica fick straff, Silva visades ut. Och vad gör man då? Man går ut, duschar, tar på sig sin Louis Vuitton-keps, kommer tillbaka för att ta emot sin silvermedalj och…

…ja, går alldeles Ara Abrahamian.

– Varför jag kastade förlorarmedaljen? Varför skulle jag behålla den? Om det där var straff så vill jag att min son ska dö, sa Pedro Silva.

Jag tror att han menade att det var ett tveksamt domslut.

Här har ni hela berättelsen, från start till surt mål.

/Simon Bank

Återkoppling, det är fint det. Det har jag lärt mig på min arbetsplats i veckan, och nu är det dags att omsätta teori i handling.

Toulouse, var det ju. Casanova, Gignac och grejer.

Och jodå. TFC, med en budget på 32 miljoner euro i år, viftade bort ett ihåligt PSG med 4–1. Paris saknade både Sakho (en blivande världsback) och Camara, och det märktes.

Matchbilder väntar vi på, men däribland finns pärlor som ett typiskt Gignac-mål (hans artonde för året, samtliga med högern), en Samuel Holmén-variant avslutad av Moussa Sissoko – och den norske sälen Daniel Bråtens första franska mål, komplett med breakdance-firande.

Vi kan väl hoppas att bilderna dyker upp. Och trösta oss med lite annat.

UPDATE: Här är ju bilderna från Municipal, varsågod.

På öarna var det förstås Stevie G and his Merry Mersey Men som höll i showen. Med fem spanjorer i laget knackade de ner Villa en halvmeter i marken, och enda skälet till att nämna något mer än Gerrards första, andra och tredje mål är att firma Reina-Riera snickrade ihop ett så här  fint 2–0.

Annars gladde vi oss mest åt att the Bling King Micah Richards verkar intressera sig för fotboll igen. Den här helgen skallade han sönder Sunderland.

…och så noterar jag att Erik Niva i lördags lät er gå miste om både helgens finaste spanska frispark (Real Madrid-ynglingen Jordi Lopez) och Spurs-elvispen Adel Taarabts revival i QPR. Detta måste korrigeras.

Och så Frankrike då.

Det var ju inte bara Toulouse. Det var en fin dag för les Gones också. Inte nog med att Lyon själva slog av Sochaux med 2–0, dessutom åkte arvfienden ASSE långt ner i kristräsket efter 3–1 i nacken mot Lorient. Bilderna är usla, men Amalfitanos 1–0 är värt besväret.

I Italien ska ni hädanefter hålla ögonen på en ung kille som heter Zlatan Ibrahimovic. Mot Reggina satte han både årets första straff (en minut in) och årets första Diego-lyft.

Dagens nöjdaste var annars Sampdorias Fiorentina-reject Pazzini som stämplade in i landslaget samma dag som han klockade in sitt åttonde mål på åtta matcher. Hänger ni kvar i klippet får ni en finfin Cassano och en halv Gourcuff-touch från Bianchi också.

Adrian Mutu gjorde – med hjälp av offsidesnälla domare – en Mutu och ordnade tre poäng åt Fiorentina. Och Milito höll ångan uppe under Zlatan i skytteligan.

Norröver, i Gelsenkirchen, hade Manu Neuer chansen att imponera på Jogi Löw, som var på plats när Schalke mötte HSV.
Det gick sådär. I ett tillfälligt slag av personlighetssplittring fick Manu för sig att han är Pål Lundin. Quality Schalking. Hamburg vann med 2–1, efter lite kliniskt försvarsbreddande jobb, avslutat av tvåmålsmannen Guerrero.

Mer då. I Katalonien kände Peps Pojkar att det var hög tid att kontra på Liverpools massiva uppvisning på Anfield. Så de gjorde det, mot stackars Málaga. 6–0rgie, som det hette på medeltida tabloidsvenska.
The Cream of the Crop:

De kirurgiska snitten fram till Xavis 1–0.

Leo Messis rallyåkning fram till 2–0.

Passningsporren före Tití Henrys 3–0.

Iniestas dropplobb via Dani Alves lugg.

Bombardemanget före Eto’os sexa.

Ja, herregud.

För balansens skull ska vi också notera att the Hunter, Klaas Jan Huntelaar, håller sitt snitt med mål vart 85:e minut sen han kom till Madrid. Mot Almeria satte han en våldsvänster och en lite snällare höger. Ändå var han bara tvåa i estetligan, efter mörsar-Marcelo.

Om Barça stod för sensualismen så var det Numancias Asier Goiria som lyckades pricka in omgångens dråpligaste mål. Jag hittar inget klipp med ljud, men ni får tänka er ett boing-boing-boing innan bollen når nät.

…och det i särklass tyngsta målet svarade Osasunas iranske playmaker Javad Nekounam för, när han bugade in 1–0 mot stackars Espanyol med två sekunder kvar.

Atlético Madrid gick på en tung smäll på Mallorca, men det otäckaste smällen var den här, mellan Heitinga och Navarro. Det är Heitinga som bärs ut på bår.

Från Heitinga till Holland, där vi hittar ett klipp som Andreas Granqvist inte tar med i den där klippboken han skickar runt till nya arbetsgivare. 40 sekunder in. Om ni jobbar er fram i det bibliskt långa klippet så har ni ett Marcus Berg-tröstmål efter 6,55 också.

Och här kan vi lika gärna hänga på lite bilder från cupmötet mellan Porto och Amadora. Amadoras spelare har inte fått lön på sju månader, vilket fick Vidigal att kontra med en tvättäkta Granqvist.

Och innan vi slår ihop den stora säcken kan vi väl kika utanför kontinentgränsen, med lite godis (typ) för er som håller till på Norra Stå eller så.

Ni vet Jorge Anchén, den lille uruguayanen som gjorde en del bra, en del dåligt, och fick med sig tre mål på 15 allsvenska matcher i fjol?

Det kan ha varit trycket på Råsunda det var fel på. Jorge är a big game man, tydligen.

I går lubbade han in på El Monumental i Buenos Aires, i sin andra match från start för San Martin. River borta. Hårda bud.

Hur det gick?

Jorge behövde en minut på sig, sen hade han curlat in 1–0.

Vad säger ni om det, Fussball Lovers?

/Simon Bank

Väskor att packa, resor att planera. Problemet är att det är en massa fotboll ivägen.

Inter–Reggina var aptrist, men värd att hänga kvar i bara för Zlatan Ibrahimovics magiska felfotade-i-fart-lobb som rent tekniskt måste vara helgens bästa mål. Liverpool körde Villa genom Merseymangeln, och Villa är verkligen en tröttkörd ursäkt till lag just nu. Stevie G är däremot på väg i raketfart förbi Leo Messi i spårkampen om guldbollen 2009.

Nu ska jag packa och…
…äh, vem försöker jag lura. Nu ska jag ge mig på Barcelona, och därefter en halvtimme av Napoli–Milan innan kvällens stora match tar vid:

Toulouse–PSG.

Det känns som att fenomenet Toulouse förtjänar sin förklaring, inte sant?

TFC har alltid varit ett märkligt svänggäng. På 90-talet dansade de mellan divisionerna, och sedan Olivier Sadran tog över klubben 2001 har de varit nere i tredjedivisionen och vänt, spelat Champions League-kval och varit inblandade i nedflyttningsstrider fyra år av fem i Ligue1.

I fjol räddade de kontraktet i sista omgången, efter att större delen av säsongen ha varit ett fullkomligt sanslöst osympatiskt lag. Dumt, splittrat, defensivt, med svag moral.

De kom 17:e. Sedan sålde de de enda två spelarna som varit bra: Johan Elmander gick till Bolton, Emana till Betis. De köpte inga direkta ersättare, och tillsatte en tränare som aldrig lett ett lag förut.

Jag tippade dem på 16:e plats inför säsongsstart.
Slår de Paris ikväll utmanar de Lyon om titeln.

Och hur i hela världen har det här gått till?

Jag skulle sammanfatta det som att årets tema för TFC varit ”ut ur skuggan”.

När Jean-Pierre Papin vann guldbollen 1991, som den förste spelaren någonsin i en fransk klubb, så valde han att hylla en speciell spelare i sitt tacktal. En viss Alain Casanova.

Casanova var reservmålvakt i Marseille, det var han som alltid stannade kvar när JPP ville köra extra avslutsträning efter passen.

När Casanovas egen karriär var över infogade han sig i TFC:s maskineri, han har varit assistens till Courbis, Giresse, Guy Lacombe, Mombaerts och nu senast Elie Baup.

När Baup lämnade efter katastrofsäsongen i fjol fick Casanova chansen. Han tog över men ändrade inte grundtanken i spelet särskilt mycket.
– Toulouse har en enkel spelidé. De har nio man bak och en fram och försöker straffa dig med kontringar, sa Bordeaux president Jean-Louis Triaud efter derbyt mot TFC häromhelgen.

Det intressanta var att det där defensivlaget hade kört över hans lag med 3–0.
– Vi var som en fluga som mosas mot fönstret, suckade Tiraud.

Baups Toulouse var Ligue1:s sämsta lag, rent moraliskt. Casanovas Toulouse är ligans tätaste grupp. För tre veckor sen mötte de Auxerre borta, och spelade en usel första halvlek. Låg under med 1–0. Tvivlade.

Casanova gick aldrig in i omklädningsrummet. Han lät spelarna sköta snacket själva, han ville att de skulle ”se sitt ansvar på egen hand”.

Om Baup lämnat laget ensamma i omklädningsrummet hade de börjat slåss. Nu gick de ut och krigade sig till en poäng.

Grunden till framgångarna (de är i semifinal i cupen också) är defensiven. Casanova är inspirerad av de stora Serie A-tränarna; Lippi, Capello, Mourinho. Och av Liverpool.

– När jag ser Liverpools spelfilosofi, med ett hyperstarkt defensivt block, så säger jag till mig själv att ”tänk vilka storverk vi, på vår modesta nivå, skulle kunna göra om vi vore så stabila defensivt”, säger han.

Resten handlar om noggrannhet och tillit.

Och jämlikhet. I fjol upplevde många att det fanns stjärnor (Elmander bland andra) som särbehandlades. Inte i år.

Därmed inte sagt att Toulouse inte har stjärnor.

André-Pierre Gignac har också klivit fram ur skuggan.

Gignac är 23 år, han köptes dyrt från Lorient häromåret, men var en gigantisk besvikelse till en början. Han fick jobbet som back-up och understöd till superstjärnan Elmander, och var hyfsad som bäst, medioker som sämst.

Nu fick han tillit och förtroende, och det har gått… rätt okej.

Gignac (kusin till Monacos supertalang Yohan Mollo, förresten) har gjort 16 mål så här långt, samtliga med högerfoten. Han leder skytteligan före PSG:s Guillaume Hoarau. Domenech har tagit ut honom i landslagstruppen som ska möta Litauen. Och Juventus ryktas vara nyfiket på både Hoarau och Gignac.

Klockan nio börjar matchen. Toulouse vs Paris, Gignac vs Hoarau.

Sen ska jag packa.

/Simon Bank

PS. Just det, en sak till. Gignac var inte ende TFC-spelare om att bli uttagen i Les Bleus. Cédric Carrasso fick också chansen. En gammal reservmålvakt från Marseille. Jag antar att Casanova uppskattar ironin.

4–1 mot Roma, i Rom, och nu tänker ni att Juve blåst liv i scudetto-striden.

Det är, i så fall, inte det enda de blåst liv i.

Briljanta romanista-Malena tipsar om en solskenshistoria från livornesiska Il Tirreno.

Claudio Fontana, en 45-årig byggarbetare, råkade ut för en allvarlig olycka vid ett bygge i Vittoria Apuana den 2+ februari. Flera benbrott, en krossad bröstkog, inre skador. Koma.

En tid senare får Claudios olyckliga hustru Liduina, av en ren slump, syn på Marcello Lippi när den gamle världsmästaren står på sin balkong i Viareggio. Hon tar mod till sig, ringer på dörrklockan, och Lippi öppnar.

Liduina berättar sin hemska historia, och förklarar också att stackars Claudio är en passionerad Juventino.

Lippi lyssnar. Så dröjer det tre dagar innan han återkommer med en cd-skiva. På skivan har Del Piero, Chiellini och Buffon talat in meddelanden till Claudio.

Liduina låter sin komatose make lyssna till meddelandena… och de gör underverk. Claudio vaknar, och gör framsteg i sin rehabilitering.

– Det här bevisar att spelarna inte bara tänker på vackra flickor och på bilar, utan att de i total diskretion kan göra saker som den här, säger Lippi.

Och visst var väl det en vacker söndagshistoria?

/Simon Bank

Snabbt träningstillägg till matchsummeringen här nedanför. Det brasilianska Serie B-laget Figueirense fick en ny tränare i veckan. Den nye mannen på fortet heter Roberto Fernandes, och han har tidigare förklarat förluster med att säga att hans lag ”saknade testosteron”.

Alltså, nya träningsmetoder i Figueirense. Från och med nu tvingas den spelare som ansetts ha tränat sämst bära en rosa ”kvinnodress” på nästa dags pass. 20-årige mittfältaren Jairo blev först att drabbas – och det såg alltså ut så här.

/Erik Niva

Stor fotbollsdag igår, både för folk i gemen och mig personligen.

Tottenham Hotspur 1, Chelsea 0.

Det fanns en tid under 1990-talet – hela årtiondet, minus två månader – då vi helt enkelt inte kunde slå Chelsea. Det var ju även under den här perioden som jag verkligen formades som Spurs-supporter, så jag har vant mig vid att gå in i de här matcherna fylld av ångest.

Not any more. 5-1-segern 2002 bröt förtrollningen, 2-1-vinsten i ligan hösten 2006 satte definitivt kursen och Ligacupfinalen ifjol begravde spöket en gång för alla.

Numera är jag inte nämnvärt mycket mer orolig för en match mot Chelsea än jag är för en match mot West Ham.

Tell you what. Den här säsongen har alltså inte Spurs förlorat mot någon av de så kallade ”Big Four”. Går vi lite längre tillbaka i tiden har vi inte heller förlorat mot vare sig Arsenal eller Chelsea på fyra matcher.

Happy days.
***
Sedan är det väl lika bra att vi blir av med svenskarna direkt. Mellberg spände ju nacken fint på Olimpico, och Goitom stötte också ner bollen säkert i Sevilla.

Ändå var det ju Ola Toivonen som fick statyetten, efter sin sträckta vrist mot Vitesse.
***
Så. Tillbaka till ligastriderna. Den stora storyn i Europa kom ju från Craven Cottage. Två mål-utvisnings-sekvenser blåste genuint liv i Premier League-brasan igen. Först detta. Scholes blockade nicken från Hangeland, och Man United-dödaren Danny Murphy slog den säkratste straff ni kommer att se på hela säsongen. Sedan hoppade ungerska studsbollen Zoltan Gera in 2-0 – och Wayne Rooney tappade humöret.

Och for the record så vill jag ha sagt att jag tycker att utvisningen på Rooney är en jävla parodi.
***
I England satte även Leighton Baines en fin frispark i David James hörn, Arsenal sprang ner Newcastle hela vägen ner under nedflyttningsstrecket och Rory Delap hade fått tillbaka snärten i kastarmarna i sexpoängsmatchen på The Britannia.

Från de övriga storligorna kan jag rapportera att jag gillade både Cazorlas och Fernandez mål mot Athletic, och att Nedveds volley i Rom var ett underverk i skotteknik.

Men mest av allt undrar vi ju – vad säger egentligen Nicola Legrottaglie om det entusiastiska sättet som Iaquinta gratulerar Nedved på, 10 sekunder in på det här klippet?
***
Annars är ju det här en tid på året då vi börjar bry oss lite mindre om vackra mål – och betydligt mer om nagelbitande strider om ligatitalar i olika hörn av Europa.

Men vafan, varför inte kombinera både och?! Bloggfavoriten Yoann Gourcuff tog Bordeaux förbi Lyon i den franska tabelltoppel – och ifall ni undrar så är det alltså det här som åsyftas när folk tjatar om en ”bra förstatouch”. Men trots Super-Yoann å ena sidan och Kongo-Kim å den andra så är det alltså Olympique Marseille som toppar den franska ligan. 2-0 mot Nantes igår, ukrainske brassen Brandão stötte in det andra.

I Tyskland så blev Hertha Berlin av med den lilla luckan som de ryckt åt sig. Både Wolfsburg och Bayern München vann, och skuggar nu, den där enda lilla poängen efter.

Turkiet ska också nämnas. Det var seriefinal igår – Sivasspor mot Beşiktaş – och den slutade såklart 1-1. Båda lagen var nog ändå ganska nöjda med dagen, i och med att värsta konkurrenten Trabzonspor oväntat föll med 3-2 mot Gaziantepspor.
***
Dagens vad-hände-sen. Vet ni vad jätten Jan Koller gör nuförtiden? Jo, precis som ifjol så sveper han in bollar för Krilija Sovjetov i den ryska ligan.
***
Helgens mål hittills? Ja, ni får välja själva. Var det belgaren Jimmy Hemptes vanvettiga volley i matchen mellan Kortrijk och Club Brügge, 3.20 in på det här klippet?

Eller var det Kenny Cooper Juniors 60-metersslägga för Dallas mot Chicago Fire i MLS-uppstarten?

Your pick.

/Erik Niva

Två olika sidor av den eviga staden Rom är det som fångar mitt intresse såhär på lördagsförmiddagen.

Sedan några dagar tillbaka driver engelska The Times en kampanj för att flytta Champions League-finalen från Rom. De senaste åren har ett 50-tal engelska fans blivit knivhuggna i samband med matcher i staden, och tidningen tycker att en gräns därmed definitivt har passerats.
– Given the number of times Roma supporters have found themselves embroiled in trouble in recent years, doubts have been expressed about whether an English club would have been awarded the final if they’d the kind of record Roma have on that front, säger en poliskälla till The Times.

Det finns en poäng här – den om att engelska klubbar fortfarande tvingas resa runt i Europa med ett huliganrykte som ger dem oproportionerliga straff och deras fans ovärdig behandling, trots att de sedan många år tillbaka tillhör Europas mer skötsamma – men frågar du mig är den såklart inte tillräcklig.

Champions League-finalen kommer givetvis ändå aldrig att flyttas, och hela den här kampanjen präglas av en opportunistisk populism som jag absolut inte väntat mig från The Times.
***
På andra sidan Rom… Inför rivalmatchen mot Juventus ikväll har ett skadeskjutet Roma tvingats inkludera sex juniorspelare – Riccardo Brosco, Alessandro Crescenzi, Marco D’Alessandro, Adrian Stojan, Sebastian Mladen och Alessandro Malomo – i truppen.

Givetvis en potentiell jätteförsvagning, men John Arne Riise väljer att se saken på det andra sättet.
– Här i Italien så föredrar man att spela seniorer på fel platser framför att ge ungdomar en chans. Jag tycker att det är fel väg. Om de aldrig får spela kan de aldrig skaffa sig någon erfarenhet, och är du tillräckligt talangfull så har du vad som krävs vid 18.

Riise menar att den här oviljan att förlita sig på talang är en delförklaring till varför de italienska klubbarna halkat efter i Europa – och jag håller med. Den här rädslan har absolut inte alltid funnits där, utan snarare skapats av det här osunt krävande klimatet som alltmer kväver den italienska fotbollen. Ikväll kan ett uppdaterat Baby Roma komma ytterligare ett steg på vägen för att bryta den mentala belägringen.

/Erik Niva

Mycket att stå i, så ni får nöja er med några hänvisningar till dagens arbetsskörd. Champions League-lottningen? Jo, den kommenterar jag på ett rätt ostigt sätt i detta web tv-inslag.
***
Vill också betona hur fascinerad jag är av att Bosse Johansson i detta nu blir ordförande i Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF), och att vi därigenom får in en tvättäkta ståplatskämpa i fotbollens finrum.

Har en lång intervju med Johansson i dagens tidning – tyvärr Plus-märkt – och i den berättar Leeds-fanatikern om hur han redan på 1980-talet föredrog att prenumerera på Yorkshire Evening Post istället för Dagens Nyheter. Han var dessutom svensk kontaktperson för Leeds United Supporters Club of Scandinavia, och skrev krönikor i medlemstidningen:
– Innan jag ens varit över till England så skrev jag en krönika där jag ifrågasatte Billy Bremners beslut att spela Neil Aspin på vänsterbacken. Han borde ju spela mittback, tyckte jag. Men jag hade aldrig ens sett honom spela. Leeds låg ju i tvåan på den här tiden, och de matcherna visades inte på Tipsextra. Jag hade bara sett Neil Aspin på bild – han var lång och blond – och utifrån det gjort bedömningen att han måste vara bättre som mittback.

Bosse Johansson har sett Leeds United på plats i England 78 gånger. Och mitt i intervjun brister han även ut i en stilla version av ”Should I Be Chelsea, Or Should I Be Leeds”, sången som kulminerar med raderna: ”Wash your mouth out, son, and go get your fathers gun, and shoot the Chelsea scum”.
***
Och vafan håller jag på med hela dagarna istället för att blogga? Jo, jag sitter och gräver i svenska fotbollsarkiv – och snubblar bland annat över det här obetalbara citatet från svensk idrottsrörelses officiella ”Idrottsboken”, där VM 1958 summeras:
– VM avslutades med ett flott mål av lille svartingen Pelé i slutsekunden.
***
Dagens viktigaste nyhet hittar ni annars här.

/Erik Niva

De där anti-gay-utspelen i Juve-celibaten Nicola Legrottaglies självbiografi var för sorgliga för att ens ge sig på.
– Det är modernt, sa Legro.
– För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet, maskulint eller femint, inte är bra. Som kristen måste jag uppmana bögar och lesbiska att läsa bibeln.

Vet ni vad som vore fint? Att skicka honom till Nigeria på prao.

Vid ett tvådagars seminarie i Abuja diskuterade representanter för damfotboll – forskare, supportrar, spelare, förbundsfolk – hur man ska kunna förbättra den nigerianska damfotbollen.

Lösningarna man kunde enas om handlade om ökad sponsring, mer jämlik fördelning av resurser, bättre tränare och… mindre sex.

– Det är dags att vi kallar en spade en spade. Vi har deltagit i vissa aktiviteter som försämrad våra prestationer på planen, och hädanefter ska vi sluta med sånt. Från och med nu kan jag tala om för er att Nigerias damspelare kommer att ta sina landslagsuppdrag mycket seriöst, och inte låta något komma i vägen för sin ambition, sa en veteranspelare enligt nättidningen Vanguard.

Målet är att konkurrera på allvar, med länder som USA och Sverige. Och alla som sett Nigeria spela vet att det finns stor potential i deras fotboll.

Bortom det småroliga i tanken på att landslagsspelare sexar bort sina vinstchanser så finns det ju något ännu mer intressant här.

Nigeria är ett av världens mest gay-repressiva länder. Homosexualitet är olagligt och till och med belagt med dödsstraff i de stater som omfattas av sharia-lagarna.

Samtidigt har jämställdheten legat på en konstant usel nivå. I en färsk, stor undersökning uppger 46 procent av de nigerianska kvinnorna att de till och med upplever att kvinnors situation försämrats under deras livstid.

Om du lever i ett land där kvinnor efterlyser jämlikhet och lesbiska efterlyser frihet är det kanske inte så konstigt om LAG med många lesbiska varit en fristad undan förtryck.

Jaja, jag har inte hört med Legro vad han tycker. Men beröringsskräcken för gays är varken särskilt ovanlig eller särskilt afrikansk.

Ur de senaste veckornas nyhetsflora på gayfotbollsfronten:

I Katalonien har Barça fått – och accepterat – spansk fotbolls första peña (supporterklubb) för homo- och bisexuella.
Gruppen vill inte bara stötta Barça, de vill också ge sig på homofobin i fotbollen. Steg 1: Att göra upp med homofobramsorna. När Spanien slog England häromveckan ropade hemmafansen det fulaste de kunde komma på efter David Beckham, samma sak som Barça-fansen brukar skrika efter Guti:
Att de är bögar.
– De ägnade mer än en minut åt att sjunga ”Beckham maricón”. Vi lämnade in ett klagomål mot det, säger peñans talesman Josep Ribes, som drömmer om en dag när en spelare skulle kunna komma ut som bög utan att det ens var en nyhet.

– Latinamerika verkar vara tuffast. Tänk om en sån som Leo Messi var bög och ville vara öppen med det.

Ja, tänk. I så fall vore det väldigt roligt om han skrev på för Juventus.

/Simon Bank