Slow day on the news front. Mourinho slåss, vi laddar för OM–Ajax, funderar över var Zlatan Ibrahimovic spelar i höst – och letar efter nya trådar att dra i för att hålla liv i bloggen.

Hittar inget, så jag drar i en gammal.

Vi har ju alltid Gigi Becali.

Ni kan honom, va?

Gigi äger gamla fina Steaua Bukarest.

Gigi är mannen som ville stoppa publikvåldet genom att enbart spela kristna och harmoniska sånger på arenan. Gigi är mannen som sa:
– Den som vill höra djävulens musik ska inte komma till min arena. Jag ska ta bort låten ”We will rock you”. Varför ska man spela sånt? Så att spelarna slår har ihjäl varandra?
Gigi är vidare mannen som ville förbjuda Pride-paraden i Bukarest och folkomrösta om bögeriet, med orden:

– Varför är de så många? Jag ger två-fem miljoner dollar, så kan vi få väck alla homosexuella i landet.

Mer då? Gigi är mannen som lät måla en Sista-Nattvarden-tavla med honom själv i rollen som Jesus Kristus. Gigi är mannen som använde Steaua för att lansera sitt nykristdemokratiska parti (jo, jag fattar att  ”nykristdemokratiskt” låter lite oxymoront).

Alltså, om vi ska sammanfatta det: Gigi Becali är Mannen, helt enkelt.

Och nu är han igång igen.

De senaste åren har han sålt klubben, försökt sälja klubben, klivit ner som president och klivit tillbaka som president. Ofta i samma minut. Steauas fans avskyr honom och har ägnat vintern åt att protestera på alla sätt ni kan tänka er. Häromveckan satt Steauas ordförande Valeriu Argaseala i möten med supporterledarna för att få dem att sluta med protesterna.

– Vi slåss om titeln, spelarna behöver uppmuntran och inte spänd stämning! dundrade Argaseala.

Och sen då? Jo, i förra veckan tog Gigi Becali emot en israelisk delegation på sin gård – komplett med juice, kakor och ett besök i fårhagen – för att förhandla om en försäljning av klubben. I Rumäniens största sporttidning röstade 91 procent av 7000 läsare för att han skulle sälja.

Just där och då tänkte man att det kanske var över, att sagan nått sin sista punkt.

Sen tänkte man att man i så fall inte kände Gigi.

Steaua har inlett våren med oavgjort mot Vaslui och förlust mot Brasov. Det är sportslig kris, helt enkelt – och vem tror ni kliver in i handlingarna då?

Batman? Cartman? Kenny Starfighter?

Nah, nah, nah. It’s Gigi to the rescue!

I söndags bröt han löftet om att bara agera som ägare, snarare än som allvetande Furste, genom att gå ut i media med ett sexpunkters program för att lyfta Steauas prestationer på planen:

1. Släng ut Szekely, Tiago och Semedo!
Tre av spelarna (varav två portugisiska köp från Estrela) ska ut ur laget. De är för dåliga, tycker Gigi. Helst vill han skicka ner dem i b-laget, men han inser att han måste snacka med tränaren Marius Lacatus innan han gör det.

2. Mer Gigi på träningen!
– Jag har inte varit nere hos laget på ett par månader. Det är därför vi hamnat i den här situationen, slår Gigi fast.
Nu ska han ner på golvet och fungera som ”motivator och peppare”. Däremot lovar han att inte börja ”pilla med att organisera laget” (säg det till Szekely, Tiago och Semedo).

3. Pilla med att organisera laget!
Lacatus har spelat 4-1-4-1 större delen av säsongen. Varför? Gigi fattar det bara inte.
– Vi har inga bra mittfältare – varför ska vi använda det systemet? Jag ska diskutera det med Lacatus, säger Gigi. Som alltså inte ska pilla med organisationen.

4. Pilla med laguttagningen!
Varför i helvete sätter Lacatus sin kolombianske mittfältare Dayro Moreno på bänken? Gigi fattar inte.
– Han är vår bäste spelare! Han är en fotbollsspelare, punkt! säger Gigi. Som absolut inte tänker pilla med organisationen.

5. Pilla med lagkaptensbindeln!
Lacatus har utsett mittbacken Ghionea till kapten. VARFÖR I HELA VÄRLDEN DÅ?!!
– En mittfältare ska vara kapten. Lovin vore bäst, säger Gigi.
Utan att pilla med organisationen på minsta vis.

6. Pilla med moralen!
– Från och med nu, hälsar Gigi, ska jag sköta allt. Det spelar ingen roll om metoderna är moraliska eller inte.

Och med det känns det som att resten av den här dagen bara kan bli en besvikelse.

/Simon Bank

Dio mio.

Totti hade en dröm. 1984 såg han Roma, sin älskade hustru, förlora Europacupfinalen hemma på Olimpico mot en dansande Bruce Grobbelaar.

I år, 25 år senare, när finalen ska spelas i Rom, drömde Totti att Roma skulle få sin revansch på Liverpool.

Istället det här. Istället ett nytt strafftrauma mot ett engelskt lag, och ska vi säga något om den matchen så var det att Dixon, Bould, Adams och Winterburn inte hade släppt in det här målet.

Annars var det en rätt medioker match i 120 minuter. Där också. Roma kom med ett halvt lag och spelade som ett halvt lag. Älskade Totti spelade sista 40 minuterna bara för att vara kvar till straffläggningen, och Arsenal var för spattigt och enkelt för att utnyttja det.

Straffarna? Jag har inga bilder än, men varannan slogs mitt i mål, Montella var psykopatkonstnärlig, Vucinic fick bära världens största dumstrut och Arsenal vann trots att de hade en holländare vid straffpunkten.

Erik Niva har snabbrullat United–Inter. Precis som i Rom var det mittbacksmål som öppnade dörren. I Frankrike har man längtat efter Vieira i landslaget rätt länge, det kampanjas och bes böner – men en spelare som blir så avklädd i grundkursen ”fasta situationer” som Pat blev av Vidic är nog ingen frälsare längre.

Annars hade Inter det problem som alla med ögon kunnat se vintern lång: De spelar med ett defensivt balanserat mittfält, utan djupledsfart. I Serie A kan Maicon kompensera det, men på Old Trafford är det en annan tango.
– Sit down Mourin-i-ho, sjöng Stretford End. C-Ron gjorde mål igen. Och i Sky Sports fortsatte Andy Gray den nya engelska toppgrenen Zlatan-bashing med att konstatera att han ”inte har killer-instinkten som krävs på den här nivån”. Och ja, vi kan vara hur imponerade vi vill av Ibra – han var, som sagt, alldeles utmärkt före paus – men att stora spelare avgör stora matcher är också en sanning.

Barça–OL? Äh, den dog innan Claude Puel hann säga ”putai…”.

Vackert var det också.

Tití Henry 1–0. Tití Henry 2–0. Leo Messi 3–0. Sammy Eto’o 4–0. Jean II Makoun 4–1. Juni 4–2. Keita 5–2.

Juninho åkte ut på stopptid, och OL måste nog börja förbereda sig på ett liv utan Karim Benzema och Juninho.

Och sist, i Porto visade Mourinhos gamla lag vad nedärvd cuprutin betyder i den här turneringen. Inga mål, 0–0, och Atleti förstår precis varför man inte har råd att ge bort två mål på hemmaplan. Atleti har inte förlorat en enda match i Champions League, men liksom Rangers (1993) och AEK (2003) vann inte tillräckligt.

Nu är vi framme i kvartsfinal, och Manchester United är där för tionde gången. Här är en lista att kompletera över i natt:

Flest gånger i kvartfinal i CL:
10: Manchester United.
9: Bayern München.
8. Real Madrid.
7: Juventus, Barcelona.
6: Milan, Chelsea.

Over and out.

/Simon Bank

Som hastigast i gapet mellan slutsignal och förlängning.

Man United 2, Inter 0.

Odiskutabelt, och det allra mest talande är kanske att Man United inte alls gjorde någon speciellt bra match. De kom fel i sin speluppbyggnad gång efter annan, och i synnerhet Paul Scholes slog bort fler bollar i fel lägen än vad som borde gå att komma undan med på den här nivån.

Men Inter straffade honom inte. De är inte tillräckligt distinkta i de avgörande lägena i någon ände av planen, och de lider svårt av sin avsaknad av den där dynamiken, det där tempot och den där förmågan att komma rättvänd i fart som jag tjatat om under uppbyggnaden.

Zlatan Ibrahimovic? Starka tre plus i första halvlek – även om han verkligen ska sätta nicken – men totalt sett tämligen oduglig i andra. Man ser tydligt hur han hinner börja tänka under den sista halvtimmen – hur fotbollsvärldens dom hinner flimra förbi i huvudet – och därefter kommer de allt grövre felbesluten.

Mitt favoritögonblick från matchen kom annars strax efter det andra målet, då Old Trafford slappnade av både på och utanför planen. Det började nere på Stretford End, och strax därefter sjöng hela Drömmarnas Teater:
– You’re Not Special Anymore.

Nu tar vi förlängningen i mål nere i Rom.

/Erik Niva

Med 90 sekunder kvar av Liverpools magnifika Madrid-mangling fick Lucas Leiva öppet läge från tio meter. Avslutet var på väg rätt in i mål, men styrdes i sista sekund en halvmeter över.

Och varför är det intressant?

Det är det inte. Jag nämner det bara som en väntjänst till alla er som är lagda åt det skadeglada hållet (hej, Erik Niva, hoppas allt är bra). Mina 50 kronor på 5–0 hade gett 350 gånger pengarna.

Vidare nu.

Mind Master Mou är tillbaka i Manchester för att spela Champions League-fotboll. Zlatan Ibrahimovic i all ära, om det finns ett enda litet ”men” som jag vill foga in på Uniteds utstakade väg till kvartarna så är det Mourinho.

Det var på Old Trafford hela världen förstod att han var speciell. 2004, Costinha skickar ut United och Mourinho blir Lagerbäck-lycklig.

För skojs skull gick jag in och letade upp det allra första jag skrivit om José Mourinho. Det är från maj 2003, inför finalen i Uefa-cupen. Jag var väldigt observant på den tiden. Eller så var det Mourinho som var väldigt tydlig:

Porto har också ett grymt lag på gång, och jag litar på deras tränare.
José Mourinho är bara 40 år, han har i år hunnit med att låna ut Fredrik Söderström, vinna ligan med hundra mil, gå till final i cupen och final i Uefacupen för första gången i Portos historia. Dessutom har han en radierande
charmig arrogans som är extremt övertygande. Han har jobbat med Louis van Gaal, och om ni tänker er en van Gaal med framgång och värme så kommer ni nära.

Jahursomhelst, i kväll är han tillbaka i the Fergie Wonderland. 2–0 till United?

Det blir en zapp-kväll som heter duga (eller stream-kväll – kan någon förklara varför Viasat inte sänder Porto–Atleti?!). Spalletti lär ha peppat sina bollpojkar att driva upp tempot ännu mer, eftersom de just förlorat titeln ”världens rappaste bollpojkar” till elit-teamet som hjälper israeliska division II-gänget Hapoel Haifa. Länken fanns hos piraterna på 101greatgoals.

Roma–Arsenal 1–1?
Porto–Atleti 1–0?
Barcelona–OL 3–0?

Och om jag nu ändå upptagit er tid ända hit så kan jag väl bjuda på lite substans också.

Eller yta, om vi ska vara såna. Min plan är att vara alldeles Sofi Fahrman med er ett tag.

Har ni koll på hur Champions League-stjärnorna klär sig egentligen? (ja, alltså vilka kläder de har på sig. De klär sig förstås själva, allihop. Utom Bojan Krkic, som får hjälp av mamma).

Men mer specifikt – här har ni kejsarnas nya kläder, allt enligt finfina L’Équipe Magazine:

Manchester United:
Figursydd kostym i mörkblå ull. Specialdesignad röd slips. Klubbmärket på bröstet är sytt av guld- och silvertråd. Mörka loafers och skärp med klubbmärket som spänne. Marknadsvärdet för hela paketet? Runt 50 000 kronor.
Designer: Paul Smith.

Juventus:
Kläs av Dsquared. Smala, vitsvarta slipsar, figursydd svart kostym – och klubbmärket märkt till och med i sulorna på de svarta skorna i exklusivt läder.

Real Madrid:
Hugo Boss.

Chelsea:
Armani. Det var Mourinho som valde märke, och som ordnade designen ända ner på detaljnivå; de chokladbruna mockaskorna är hans idé.

Bayern München:
Hugo Boss.

Barcelona:
Sacor (ett portugisiskt modehus).

Lyon:
Corneliani.

/Simon Bank

Javafan, varför ändra ett vinnande koncept? Jag var nöjd med min Champions League-dag igår – och jag sparkade igång den med en liten statistikorgie.

Så idag konstaterar vi alltså att:

* Man United är inne i en rekordsvit, genom att vara obesegrade i 20 raka CL-matcher.
* De kan bli de första regerande mästarna sedan 2004 att nå kvartsfinal.
* Vare sig Man United eller Inter har vunnit fler än två av sina sju CL-matcher den här säsongen.
* Både Ryan Giggs och Javier Zanetti spelade i båda matcherna när Man United slog ut Inter ur Champions League våren 1999.
* Man United riskerar att spela sitt femte raka CL-kryss. Turneringsrekordet har AEK Athen, sju raka oavgjorda matcher 2002-03.
* Att nästa mål som Inter släpper in blir deras 300:e i allt Europacupspel.
* Dejan Stankovic lär bli den meste serbiske CL-spelaren någonsin, då han går om Predrag Djordevic med sitt 63:e framträdande.
* Barcelona blivit utslagna av franska lag fyra gånger i Europacuperna – men att Lyon aldrig åkt ur mot ett spanskt lag.
* Katalanerna har både 99 kryss och 99 förluster i allt Europacupspel. Antal vinster? 236.
* Lyon – tillsammans med Arsenal, Chelsea och Real Madrid – är det enda lag som gått till åttondelsfinal varje år sedan skedet introducerades 2004.
* Att Thierry Henry och Claude Makélélé delar rekordet för franska framträdanden i europeiskt cupspel, 127 matcher vardera. Men även om Henry tar rekordet ikväll så är även PSG kvar i Uefa-cupen.
* Att Karim Benzema har ett CL-målsnitt på 0,67 mål/match. Bara Ruud van Nistelroory (0,78) George Weah (0,69) ligger högre av spelare med minst 10 matcher.
* Barcelona har flest olika målskyttar i säsongens turnering, nio stycken,
* Roma släppt in mål i 14 raka matcher mot engelskt motstånd.
* Francesco Totti inte gjort mål i någon av sina 11 CL-matcher mot engelska lag.
* Denilson är den enda Arsenal-spelare som gjort alla säsongens CL-minuter.
* Carlos Vela är den enda övrige kanonjären som deltagit i alla Arsenals matcher.
* Att inget lag har haft hemmaplan i Europacupfinalen sedan 1984. Då spelade Roma mot Liverpool hemma på Olympiastadion.
* FC Porto aldrig slagit Atlético Madrid.
* Atlético Madrid aldrig vunnit i Portugal.
* Atlético Madrid aldrig förlorat en bortamatch i CL.

/Erik Niva

Stor, tung, fin Champions League-kväll – som mer än något annat definierades av alla återkomster och revanscher.

Får jag chansen så börjar jag alltid mina internationella soffkvällar i Liverpool. De stora europeiska kvällarna är tillfällena då Anfield lever upp och blir precis sådär magiskt som det är i myten – och har man bara You’ll Never Walk Alone i ryggen så är man rustad för det mesta.

Sedan var planen att växla över till Turin direkt vid avspark, men jag kunde inte slita mig. Liverpool inledde sitt sedvanliga europeiska Blizkrieg – som vi kanske främst minns från Juventus och Chelsea 2005 – och hade i princip skrapat ihop till en 3-0-ledning innan de ens satt den första bollen.

Torres roulettfintade på Bergkamp-manér, Mascherano sköt som om han vore Xabi Alonso, Gerrard testade… Det kunde inte hålla, och det gjorde det inte heller. Nu kom det efter ett kvartstveksamt domslut, men det hade kommit ändå. En hyperfokuserad Fernando Torres hade fått vända ryggen mot sina antagonister i Real Madrid-klacken, peka på sitt namn och kasta in ett Vamos i Ultras Sur. Rafa Benítez hade än en gång fått illustrera för Real Madrid vad de gått miste om.
***
Klart i Liverpool, så jag hann ner till Turin i precis samma ögonblick som småsidsteppade Iaquinta iscensatte en kombination, rann igenom och hamrade dit 1-0. Under en knapp kvart fick jag se ett Chelsea-reject – Tiago – bossa mittfältet och ett annat – Ranieri – vinna tränarkampen.

Men det var aldrig riktigt nära. Efter nästan ett halvårs frånvaro var Michael Ëssien tillbaka på den stora scenen, och hans forcering var en mini-variant av de känslosamma mål som vi sett Eduardo göra på sistone.

Att sedan Didier Drogba definitivt avgjorde – tillbaka i den storform som många tvivlat på att han skulle återfinna – kändes bara rätt och riktigt.

Däremellan fick jag se en osedvanligt sevärd Champions League-match. Delikatessen jag fastande för – att Alex Del Piero stod för en exakt karbonkopia av hur Mitko Berbatov lurade Petr Cech på Wembley ifjol.
***
I München var det ju inte de stora känslornas kväll – bortsett från att jag hopas att Sporting-spelarna har vett att känna en ofantlig skam – men Prinz Poldi visade i alla fall att det är för tidigt att räkna bort honom.

Ett kvalitetsmål och sedan ett till, på det stadiet då lagen i alla fall fortfarande ansträngde sig en liten aning.
***
Kvällens övriga mål då? Att kalla Steven Gerrards insats för en comeback är väl att dra temat lite för långt, men hans andra mot Real Madrid var väl ändå kvällens vackraste?!

Räknat över de tre senaste Champions League-säsongerna leder nu Gerrard den totala skytteligan i turneringen, med sina 16 mål. Ofantligt imponerande.

Måltäten, sedan säsongsstarten 2006-07:
1. Steven Gerrard, 16 mål
2. Didier Drogba, 15
3. Ruud van Nistelrooy, 13
4. Leo Messi, 12
4. Lisandro Lopéz, 12
4. Kaká, 12
***
Aftonens viktigaste: ofrånkomligen Joseba Llorentes dolkstöt i Aten

/Erik Niva

Breaking News!

Med bara ett par timmar kvar till Champions League-kvällen kom alltså chocken:

Ett av kvällens huvudnummer är uppskjutet, på grund av… sand.

Yes siree. You bet. Believe you me. Sand.

Det är, som ni förstås räknat ut, mötet mellan saudiska mästarna Al-Hilal och iranska Saba Battery som inte blir av. Och som vanligt när det rör sig om nyheter från den här delen av världen så är det Chippens Oksana som satt mig på rätt spår.

Oksi – och nu är jag ärlig – skriver den enda wag-blogg jag läser och uppskattar, och nu håller hon på att blåsa bort i en sandstorm som drar in över Rijadh. Och nyss blev det alltså klart att även matchen blåste bort.

Annat intressant från asiatiska Champions League? Jodå, en revolution i det lilla. Asiatiska lag har ju alltid varit begränsade av den där tre-utlänningar-per-lag-regeln. Nu har förbundet utökat kvoten till 3+1, det vill säga ”tre icke-asiatiska utlänningar och en asiat”.

För Al-Hilals och Christian Wilhelmssons del betyder det att Fulham-lånet Seol Ki-Hyeon går in i laget.

När nu matchen spelas.

Up, up and away, nu ska jag hem och se hur Europa klarar sina stormar ikväll.

/Simon Bank

Sex timmar kvar – det är dags att köra lite Champions League, va?! Jag börjar med latmannavarianten, bara för att sätta bollen i rullning.

Här på AB-sporten har vi tillgång till lite olika statistikbyråer, och en av dem har för vana att skicka speciella ”bulletiner” inför stora matchkvällar. Det har kort och gott blivit dags för a stat attack. Vissa uppgifter är ögonöppnande, många meningslösa och de flesta någonstans mittemellan.

Visste ni till exempel att…
* Franck Ribéry leder ”poängligan” i CL den här säsongen, med tre mål och sex assist?
* Leo Messi och Miroslav Klose delar andraplatsen med åtta ”poäng”?
* Italienska klubbar gått mållösa från tio av sina elva senaste matcher mot engelskt motstånd i den här turneringen?
* Liverpool inte vunnit någon av sina sex senaste hemmamatcher mot spanskt motstånd?
* Liverpool gjort mål i 17 raka CL-matcher?
* Raúl inte bara gjort flest mål i CL-historien – han leder dessutom matchligan med sina 122 framträdanden?
* Lassana Diarra fyller 24 år idag?
* Real Madrid och Bayern München är de två klubbar som nått näst flest CL-kvartsfinaler i historien, åtta stycken vardera?
* Man United är kvartsfinalbäst, med sina nio framträdanden?
* Ingen annan klubb i CL-historien vänt ett underläge från första mötet till avancemang lika många gånger som Juventus?
* Juventus redan satt nytt klubbrekord genom att gå mållösa från tre raka CL-matcher?
* Chelseas nästa mål blir deras 250:e i allt Europacupspel?
* Guus Hiddink gör sin 40:e CL-match?
* Loukas Vintra har spelat varenda minut av Panathinaikos CL-matcher den här säsongen?
* Robert Pirès passerar Zinedine Zidane om han blir kvitt sin magåkomma och kan spela mot PAO? I så fall tar han ensam bronsplatsen på listan över franska spelares CL-matcher.
* Inget annat lag har lika effektiva avbytare som Villarreal? Reservubåtarna har kommit in och gjort fem mål i den här säsongens CL-spel.
* Bayern Münchens 5-0-seger mot Sporting tangerade noteringen som den största bortavinsten någonsin i CL?
* Tyskarna samtidigt också satte nytt CL-rekord, genom att göra mål i sin 14:e raka bortamatch?
* Inget lag någonsin vänt på ett 0-5-underläge under Europacupernas drygt 50-åriga historia?

Fascinerade? Uttråkade? The football’s coming up.

/Erik Niva

Mind Master Mou’s Mancunian Miracle?
Red’s Real Rafa Revelation?
Kongo-Kims Kanon-Knall?

Äh, de där bitarna – själva fundamenten i årets mest definierande fotbollsvecka – har ni ju redan läst allt om på annat håll, så jag tänkte göra en snabb scan av händelserna i en liga på närmare håll.

Jag borde egentligen skrivit det här i förra veckan, men det blev inte av. Och eftersom rätt många av dem som inte bor precis på andra sidan bron har koll på Superligaen så… I take my chances.

Spaningen går ut på att boys will be boys, att derbyn är derbyn, och att man inte alltid behöver vara så väl uppdaterad, eftersom det finns saker som aldrig förändras.

Förra veckan fastnade jag sålunda för ex-svenskarna Peter Graulund och Joseph Elanga.

Ni minns dem från allsvenskan.

Graulund var en galen, elak jävel som gjorde mål och armbågade med samma frasiga frisyr.

Elanga var en… eh… konsekvent inkonsekvent ytterbacksrusare i MFF.

Så när man droppar in och kollar läget, vad ser man då?

Jo, först gör Elanga ett katastrofderby, är sämst på planen (i konkurrens med, faktiskt, Samuel Holmén, som varit en besvikelse i Bröndby i år) – men säger själv att han är ”nöjd”. Självkritik har aldrig varit hans starka sida.

Sen följde jag upp med att bänka mig framför Midtjylland–Bröndby i söndags. Ken Fagerberg mot Max von Schlebrügge, Mads Albaek mot Alex Farnerud. Och Elanga som vänsterback i BIF.

Hans match i korthet:
3 min: Sparkar bort bollen efter avblåsning. Gult kort.
25 min: Fäller Danny Olsen på straffområdesgränsen. Rött kort.

Bröndby klarade 1–1 (Farnerud skickade upp 1–0 i krysset, typ, före utvisningen), och det sensationella var att Elanga faktiskt bad medspelarna om ursäkt efteråt.
– Första varningen var inte rättvis, för jag hörde inte signalen. Den andra är inte så mycket att säga om, jag kommer sent in i tacklingen, sa Jolly Joseph till Ekstra Bladet.

Han har alltså mognat.

Graulund, då?

Being Graulund.

Förra helgen sprang han in i Randers gamle City-keeper Kevin Stuhr-Ellegaard. Med berått mod och armbågen före. En vidrig tackling. Den här helgen har han ägnat åt att vara avstängd – och åt att såga avstängningen, danska fotbollsförbundet, det juridiska systemet och Tobias Grahn. I den ordningen.

Mest var han sur över att handläggandet tagit så lång tid, att avstängningen blivit två matcher och att liknande fall – alltså, fall som Graulund tycker är liknande – behandlats snabbare och snällare.
– Jag ger inte två pottor piss för deras bedömning, meddelar mannen.

Elanga är Elanga, Graulung är Graulund. Jag lovar att meddela när något nytt händer.

/Simon Bank

Ja, gott folk, då närmar vi oss. Räknar ner till i morgon kväll och beklagar lite att jag inte är i Turin, i synnerhet som Juventus senare återkom med nya besked: jag fick ackreditering… Nåväl, nu blir det tv:n och sitter just nu och läser igenom förhandstexter på alla möjliga sajter. Intressant att notera är hur folk i olika länder tror att det går.

Som i Gazzettans omröstning på nätet, siffrorna är rätt annorlunda mot vad till exempel vi svenska, mer neutrala bedömare kommit med. Men, vi får se vem som får rätt. Intressant att notera är att det är Inter som folk tror minst på av de italienska lagen. Fast det är väl snarare så att respekten för Manchester United talar, samt att Inter har bortaplan.

Champions League: alla vigilia del ritorno degli ottavi chi passerà il turno tra Inter e Manchester United? (så här kvällen före CL-åttondelarna, vem går vidare?)

Manchester Utd 65.8%
Inter 34.2 %

Juve-Chelsea
Juventus 50.7%
Chelsea 49.3%

Roma-Arsenal
Arsenal 50.3%
Roma 49.7%
Numero votanti (antal röstande): 20491

I Inter-lägret lever dock hoppet, enligt mina svartblå kollegor som följer laget varje dag. Man har till och med hunnit med att ordna en modegala för välgörenhet med Inter-spelarnas fruar och barn som modeller. Dock inte signora Ibrahimovic och gossarna.
Bilder hittar ni på Gazzetta.it, en bit ner under huvudrubriken ”In vetrina”, i skyltfönstret, och gå sen in under bilden längst ner till höger. Om nu någon vill lugna CL-nerverna med något annat.

/Jennifer