Jag har aldrig riktigt veta hur jag ska känna inför Lee Hughes. I grund och botten har jag nog alltid sett honom som WBA-killen som klev ner från läktaren och öste in 31 mål för sin klubb i slutet av 1990-talet – men samtidigt går det såklart inte att blunda för att Hughes samtidigt är rattfyllot som smet efter att ha kört  ihjäl två personer med sin Mercedes CL500 en sen natt  i november 2003.

Han är killen som dömdes till sex år i fängelse, som konverterade till islam bakom galler  – och som hela tiden fortsatte spela fotboll för fängelselaget Featherstone.

Oldhams manager John Sheridan bestämde sig tidigt för att ge Hughes en chans att ta sig tillbaka till någon form av vardag. Under tiden då Hughes fortfarande satt inne så förklarade han att Oldham Athletic skulle vänta på honom då han kom ut.

Och så blev det. En augustidag 2007 satt en skygg och obekväm Lee Hughes brevid John Sheridan på ett podium och försökte värja sig från mediernas frågor.
– Jag gjorde mitt livs värsta misstag. Om jag kunde vrida tiden tillbaka så skulle jag göra det. Men jag kan inte det. Jag har hatat mig själv varje dag, och är så ångerfull för det jag gjorde. Jag fortsätter att säga ”förlåt”, men jag vet att det inte duger. Jag har svikit min familj, och jag har inte sett mina barn på tre år.
Det hade funnits andra erbjudanden, men Hughes hade aldrig tvekat att välja Oldham.
– Det här är mitt yrke. Hade jag varit rörmokare hade jag gått tillbaka till att vara rörmokare. Jag är inte i Oldham för att spela hjälte eller för att få uppmärksamhet – jag vill bara spela fotboll. Oldham har varit fantastiska från första dagen. Klubben har varit extremt förstående, och jag har aldrig velat spela för någon annan klubb eller någon annan manager.

Ett och ett halvt år – och 25 mål – senare så kommer nu dessa nyheter. Efter en blöt kväll på hundkapplöpningen har Lee Hughes tagit någon sorts strypgrepp på John Sheridan under ett slagsmål.

Just where the hell do you go from here, Lee?

/Erik Niva

Hur anonym kan man vara när man gjort 19 mål?

Jo, det ska jag tala om.

Man kan vara så anonym att Erik Niva ignorerar en i sitt helgsvep, trots att man gjort hat-trick. Man kan vara så anonym att Fifa:s officiella sida med berått mod placerar en i fel klubb trots att man leder skytteligan i Serie A.

Man kan, om vi ska vara tydliga, vara så anonym att man heter Marco Di Vaio.

Så vi kan väl kompensera det med en snabbgenomgång av livet och säsongen som lett honom till rollen som FC Bolognas (Dear Sirs at Fifa, it’s a well known Italian club, read more at http://www.bolognafc.it) frälsare och ende målskytt.

Di Vaio är ju den sorts spelare som alltid misslyckats med att lyckas där röken ligger tätast. Hans självförtroende fick en törn när han blev ifrågasatt i sin barndoms Lazio, och sen dess har han trivts bäst som stor fisk i liten damm, snarare än som en i stimmet i en storklubb.

Han bommade i Lazio, såldes från Juve, bänkades i Valencia, fick lämna Genoa.

Och nu gör han alltså 63 procent av Bolognas mål. Finns det någon viktigare målskytt i toppfotbollen i världen? Just holla.

Di Vaio är en fenomenalt oglamorös typ av spelare. En jobbare, en skjutare, en nickare, en box-spelare vars kvalitéer Sven-Göran Eriksson på sitt uttömmande Torsby-tongue skulle beskrivit så här:
– Han eeh, gör ju mål.

Med det här nya arbetsredskapet som heter internet har vi ju dessutom chansen att titta närmare på vilken sorts målskytt han är. Han gjorde ju 14 mål på 14 matcher i höstas, en svit som började med kicken när han sänkte sitt Lazio med två blixtmål. Men det mest slående är inte det.

Det mest slående är att Marco Di Vaio gjort sina nitton mål genom att använda sammanlagt 24 tillslag.

Stat Attack:
Antal mål: 19.
Med höger fot: 9.
Med vänster fot: 5.
På nick: 5.
I straffområdet: 18.
Utanför straffområdet: 1.
Ett tillslag: 17.
Två tillslag: 1.
Fler än två tillslag: 1.

Om vi har några ungdomsledare i läsekretsen så varsågod – här har ni en snabbkurs i det opportunistiska avslutandets underskattade konst. Marco Di Vaios hela oeuvre säsongen 2008-2009:

31 augusti:
Milan–Bologna 1–2
0–1 (18) Di Vaio.

19 oktober:
Bologna–Lazio 3–1
2–0 (12) Di Vaio, 3–0 (26) Di Vaio.

29 oktober:
Bologna–Juventus 1–2
1–2 (74) Di Vaio.

2 november:
Cagliari–Bologna 5–1
0–1 (18) Di Vaio.

16 november:
Siena–Bologna 1–1
1–1 (45) Di Vaio.

23 november:
Bologna–Palermo 1–1
1–0 (20) Di Vaio.

30 november:
Genoa–Bologna 1–1
1–1 (63) Di Vaio.

7 december:
Reggina–Bologna 2–2
2–2 (60) Di Vaio

13 december:
Bologna–Torino 5–2
2–2 (55) Di Vaio
3–2 (63) Di Vaio
5–2 (79) Di Vaio

11 januari:
Bologna–Chievo 1–1
1–1 (45) Di Vaio.

18 januari:
Catania–Bologna 1–2
0–1 (49) Di Vaio.

25 januari:
Bologna–Milan 1–4
1–0 (9) Di Vaio.

14 februari:
Napoli–Bologna 1–1
1–1 (23) Di Vaio

8 mars:
Bologna–Sampdoria 3–0
1–0 (45) Di Vaio
2–0 (87) Di Vaio
3–0 (91) Di Vaio

/Simon Bank

Har man slöat en hel helg har man ju en del att ta igen, så här kör vi ett rappt och koncentrerat målsvep för att få oss up to scratch.

Under gårdagen kan vi ju bara konstatera att Arsenal var laget som det handlade om i målsvepssammanhang. Ni har ju sett Eduardos volley, men hur imponerande hans instinkt än är så är det frågan om inte Carlos Velas soloraid ställer ännu högre krav på skickligheten. Och den lilla kombinationen som leder fram till Eboués revansch är ju inte att förakta, den heller.

Främsta utmanare i lagtävlingen? Oväntat nog Siena, som oväntat nog tog en 3-0-seger nere på Massimino i Catania efter tre überdistinkta avslut av Maccarone, Ghezzal och Jarolim.

Söndags-Spanien drar vi av i ett huj. Cosmin Contras prickskjutna frispark för Getafe (0.40 in i klippet) tar väl titelns som dagens mål, men jag gillar både Arandas och Barkeros mål när Numancia vände mot Valencia. Och så väljer jag ju förstås att tro att Renatos avslut var meningen.
***
Henok? Jo, två mål och ett rött kort mot Recreativo – ni har hela härligheten här. Och på svensktemat var det ju riktigt kul att Viktor Elm fick avgöra Derby van het Noorden. Och att Zlatan fick iväg den där lilla hackchippen mot Genoa.
***
Vad ska vi mer få in? Lite gott och blandat. Ett hattrick av Pippo i Milano, och ett ännu bättre hattrick av Voronin i Cottbus. Ett snyggt långskott av Araujo Ilan i Saint-Etienne, men en ännu mer praktfull volley av Ludo Giuly i L’ Orient. Hårt skott av Klaas-Jan i Madrid-derbyt, men ett ännu hårdare av Jardel för Amadora.
***
Åsså är vi såklart glada att den ryska fotbollen börjar vakna ur vinterdvalan. CSKA slog Rubin i Supercupfinalen, och litauiske ytterbacken Deividas Šemberas fick iväg den här pärlan.
***
Sydamerika. Marcelo Gallardo har fyllt 33, men El Muñeco kan än. Det är något med välutförda lobbar som jag är jävligt svag för.

Och så Ronaldo, såklart. Visst är det kul att han får göra mål för Corinthians i sjävaste Palmeiras-derbyt, visst är det kul att han orkar hoppa över reklamskyltarna för att fira – men roligast av allt är att vi får se ett sånt här äkta, klassiskt sydamerikanskt hänga-på-stängslet-jubel.
***
Glömde jag något? Jo, Carlos Tévez raid mot Fulham. Och vafan, när jag ändå är inne på lördagens engelska matcher kan ni ju lika gärna få Robbie Keane också – om inte annat bara för att jag ska kunna avsluta med den här bilden.

/Erik Niva

Eftersom jag är upptagen med annat tar det där söndagssvepet ytterligare ett par timmar att tota ihop.

Men jag vill ju inte vara sämre än Erik Niva – utan kompenserar med att plocka fram dagens citat ur mediefloran.

Magnus Hedman – skön grabb, ex-stormålvakt och guldbollenvinnare år 2000 – har paparazzats ihop med sångerskan Dede Lopez ser jag på Aftonbladets nöjessidor. De har förstås ringt upp honom och frågat om saken.

– Jag kommenterar inte mitt privatliv och har valt att hålla den linjen i mitt liv.

Säger Magnus. Hedman.

/Simon Bank

Hinner inte göra en hel round-up nu, men kan bara inte undvika att klippa in den här bilden.

Appropå Hertha Berlin och deras framfart så höll de ju fast vid serieledningen i går, efter att ha vänt borta mot Angela Merkel och hennes Energie Cottbus. Ukrainske bombaren Andrij Voronin gjorde ett första, ett andra och ett riktigt snyggt tredje mål.

Och sedan firade han med en shoppingtur med sin kvinna. Jag är nu inte den som recenserar utseenden, klädstilar och uppenbarelser, men… Ja, ni fattar.

/Erik Niva

Väljer att sparka igång fotbollshelgen med några enkla mediala tips, och börjar med mitt eget, höga själv.

Likt alla goda människor älskar jag ju Bundesliga, men den här säsongen älskar jag den till och med lite mer än vanligt. Jag menar:

1. Hertha Berlin, 43 p
2. Hamburg, 42 p
3. Hoffenheim, 41 p
4. Wolfsburg, 39 p
5. Bayern München, 39 p

I dagens tidning har jag skrivit en längre text om sensationsledarna Hertha Berlin. Dels har vi såklart den sociohistoriska historien – i 30 års tid utgick Hertha från en isolerad enklav, omringad av en 14 mil lång jävla mur och det Sovjet-kommunistiska Östtyskland – men sedan får vi såklart också med den rent fotbollsmässiga sidan av sensationsklubben.

När Hertha slog Bayern München förra månaden hade de bollen 38 procent av speltiden. När statistiken sammanställdes efter matchen hade de totalt skapat 91 målchansen under hela säsongen. Som jämförelse hade Hoffenheim skapat 158 och Bayern München 157 – men Hertha hade satt osannolika 35 procent av sina lägen. I andra änden av planen hade underskattade tjeckmålvakten Jaroslav Drobny en räddningsprocent på 83.

I en liga som länge präglats av full-fart-framåt-mentalitet kan lite gammal hederlig försvarsorganisation räcka oväntat långt.
***
I nästa led vill jag passa på att puffa för det nya numret av FourFourTwo, som kom i min brevlåda igår. Tråkigt nog tycker jag att magasinet generellt har tappat de senaste åren – de har allt svårare att göra levande texter i en fotbollsvärld styrd av kommersiella intressen – men det här var a throwback to the good old days.

Hela numret är ett temanummer om (syd)amerikansk fotboll. Vi får fördjupningar om Boca Juniors, debatten om Pele eller Maradona, Ronaldo, den stundande MLS-säsongen, Argentina-VM 1978 och det urugyanska derbyt mellan Nacional ochn Peñarol – men de längre grejerna gör sig inte så bra som bloggsammanfattningar.

Däremot kan jag ju riva av några anekdoter från den mer triviala delen av numret. Som att:
* Vi får bilden på hur Edmundo super cimpansen Pedrinho full på öl och whiskey.
* Mirandinha berättar om sina raggningskvällar med Gazza. ”Hon skrek: ’ Who’s that fat guy?'”.
* Gus Poyet skriver under på teorin om att Montevideo har världens vackraste kvinnor – efter Stockholm.
*Zico beskriver det underkända målet mot Sverige i VM 1978 som ”det mest allvarliga domarmisstag jag någonsin råkade ut för”.
* Vi får reda på hur man skiljer på Rafael och Fabio (Fabio har spetsigare haka).
* Bokmalen Jorge Valdano avslöjar hur Carlos Bilardo förbjöd honom att läsa under VM 1986. ”Men jag blir galen om jag inte får läsa”. ”Du måste bli galen”.
* ”Sagan Om Ringen”-Viggo Mortensen berättar om sin enorma passion för argentinska San Lorenzo. Han svepte till och med Cate Blanchett i klubbflaggan på 2008 års Oscars-gala.
* Sócrates sammanfattar sitt liv. ”Jag är en ovanlig person. Den ena halvan av min kropp tar hand om enzymer och annat oviktigt. Den andra tar hand om ölen”.
* Vi får en sydamerikansk ”El Loco XI” – där vare sig Edmundo, Sócrates eller Carlos Roa platsar.

Believe you me – it’s a good read.
***
Åsså avslutar vi med att konstatera att Marta sannerligen har anlänt till LA. I förrgår presenterades brasilianskan av sin nya klubb LA Sol – och de sparade inte på krutet.

Självaste Kobe Bryant flögs in med helikopter, och han sparade minsann inte heller på krutet i sitt omdöme om Marta:
– I’m a fan, really. I don’t feel like Kobe the basketball player at all. I’m just as excited as anybody here. Watching her play, the way that she plays with such passion, such energy, such a love for the game, and so much creativity, I found myself being glued to the TV set. There were three things I wanted to accomplish last summer when I was in Beijing. One was to win a gold medal. Two was to watch Michael Phelps make history. The third was to watch Marta play in person. I was fortunate enough to accomplish all three. I’m beyond excited that she’s here.

Men samtidigt, man får ju ge Kobe att det är han som briljerar i straffskyttet.

/Erik Niva

Det här är inte bloggen som värjer för att leverera hårda paket till läsekretsen – men för första gången tänker jag förse ett inlägg med en sån här ”Parental Advisory”-etikett.

Alltså: Är du interista så sluta läs.

Är du milanista? Grattis, dådå.

Nu har nämligen l’Osservatorio sugli Errori Arbitrali nel Calcio di VirtualClass kommit med sin dom över domarna och domsluten i årets Serie A.

Alltså, bara det faktum att det finns ett ”Observatorium för domarfel” är ju fullkomligt lysande och ett skäl så gott som något att bosätta sig i Italien och aldrig lämna landet. Men den här gången har de dessutom gett italienska tifosi så mycket vatten på kvarnar att kvarnarna drunknat.

Be mig inte om detaljerna, men i det stora hela har man alltså låtit experter döma matcherna i efterhand, med hjälp av videoupptagningar, för att se hur ofta felaktiga domslut påverkat resultaten.

Ur rapporten:
I 260 undersökta matcher har man hittat 163 domarmissar som gällt mål/bortdömda mål, vilket påverkat 171 poäng, ett snitt på 6,6 poäng per omgång.

Och när man väl hittat felen så korrigerar man tabellen. Ger tillbaka mål, tar bort mål, skjuter till och drar ifrån poäng.

Och, vet ni, av 163 domarfel har 20 inträffat i Inters matcher. 15 fel till Inters fördel, fem till deras nackdel. Sex av missarna gav Inter extra poäng.

– Det förefaller tydligt av mängden och vikten av felen att domarna inte dömer Inters matcher med rätt sorts lugn och opartiskhet, summerar Luciano Lupi, som är chef för Virtualclass.

Att Lupi heter just Lupi är ju fantastiskt roligt i det här sammanhanget (kan ni er fotbollsitalienska så förstår ni varför, kan ni den inte så… lupi=vargar=Roma). Han hänvisar också till att det handlar om just det där som i il calcio kommit att accepteras som ”psykologiskt slaveri”.

Själv utesluter jag inte möjligheten att Inter, i ett par av de där matcherna där de ”fått” poäng kanske hade kunnat vinna ändå.

Ifallifall. Här har ni det ni alla väntat på.

1. Aktuella tabellen i Serie A:
1) Inter 60 poäng.
2) Juventus 53.
3) Milan 48
4) Fiorentina 46
5) Genoa 45
6) Roma 44
7) Cagliari 38
8) Lazio 38
9) Atalanta 36
10) Palermo 36
11) Napoli 35
12) Udinese 34
13) Catania 33
14) Sampdoria 32
15) Siena 28
16) Torino 24
17) Bologna 23
18) Chievo 23
19) Lecce 22
20) Reggina 18

2. Och så den virtuella tabellen, där Observatoriet i sin gudomliga upphödjhet korrigerat domarnas alla misstag:

1) Milan 53 (+5 poäng)
2) Fiorentina 51 (+5)
3) Juventus 50 (-3)
4) Inter 49 (-11)
5) Genoa 46 (+1)
6) Roma 45 (+1)
7) Cagliari 40 (+2)
8) Udinese 40 (+6)
9) Palermo 39 (+3)
10) Napoli 39 (+4)
11) Lazio 39 (+1)
12) Sampdoria 36 (+4)
13) Atalanta 35 (-1)
14) Catania 33 (0)
15) Siena 31 (+3)
16) Torino 24 ( 0)
17) Bologna 23 (0)
18) Reggina 23 (+5)
19) Lecce 18 (-4)
20) Chievo 17 (-6).

/Simon Bank

Efter vykort med kungahuset på och uttalanden från alla, inklusive Zlatan, samt många intressanta inlägg från er läsare fortsätter nu debatten om vilken liga och fotboll som är bäst. Nu säger även Sepp Blatter, Fifas president och fotbollens mäktigaste man, sitt.
”Premier League är så överlägsen att de andra ligorna visar sig ha svårt att stå upp gentemot den”, säger Blatter.
De senaste årens resultat i just Champions League ligger bakom hans oro över att den engelska fotbollen blir allt för dominant, något som på sikt kan leda till minskat intresse för inte minst just CL.
I en intervju med BBC säger Blatter dock också att det inte är bra att några få lag är så överlägsna i PL. Även i andra ligor dominerar storlagen men sen PL  fick sitt nuvarande format 1992 har bara fyra lag turats om att vinna och ni vet vilka…
Förtydligande, eftersom jag fått en del inlägg och var lite slarvig i min formulering: det är väl egenltigen bara tre storlag som turats om. Det fjärde laget som vunnit är ju inte det fjärde storlaget…

”Det är inte bra med en liga där 75 procent av lagen inte spelar för att vinna utan bara kan kämpa om att slippa nedflyttning”, säger också Blatter.
Han är också oroad över att det är så få inhemska spelare i PL (en stor skillnad mot tex serie A även om ett lag som Inter inte har direkt många italienska spelare). Blatter säger att han ska prata med PL-president Richard Scudamore om vikten av fler spelare från Storbritannien i ligan.
”Om jag inte lyckas övertyga honom så kanske jag åtminstone kan få honom att tänka efter”.
Frågan om de utländska spelarna är för övrigt inte ny alls, som ni vet. Då jag jobbade i London för flera år sen minns jag bland annat hur en krönikör skrev att de cyniska klubbpresidenterna gärna skulle spela med ”elva marsmänniskor på planen bara de vinner”.

Så, debatten lär gå vidare, vad säger ni där ute vid datorerna om Blatters uttalande?

/Jennifer

Eftersom det är tekning i Timrå–HV (och eftersom den lynnige Erik Niva, enligt egen utsago, är back on horse) så kan vi väl plocka ihop en liten gottepåse?

Från Tyskland:
Der Kickers nätupplaga tråcklar fram en väldigt träffande parallell om Jürgen Klinsmanns status i Bayern i dag och hans status med landslaget inför VM 2006.

Då som nu har alla haft överseende med hans nya modell; med teknologin och de speciella träningssystemen, med den offensiva taktiken och de udda influenserna. 2006 var det till slut Jogi Löw som styrde honom rätt och fick laget att klicka sig hela vägen fram till VM-brons.

Vem är hans Jogi nu? Och kan Champions League rädda Jürgen?

Från Argentina:
I vår återkommande serie ”Vad gör dom nu för tiden, varför hör de aldrig av sig, det var alldeles för längesen vi sågs” känns det lägligt att redovisa vad den gamle capocannonieren Gabriel Batistuta har för sig.

Batigol har bytt sport. Till hästpolo.

– Jag var katastrofal. Det viktiga är att jag lär mig och har skoj, men man kan inte byta personlighet och jag vill göra saker bra även om jag inte är ett proffs, kommenterade han sin första match med La Gloria, ett lag han själv startat och som förstås spelar i viola-färgade dräkter.

 
Batipolo.

Från Italien:
Så länge som det inte handlar om Coppa Italia så finns det fortfarande Inter-spelare som säljer sig dyrt.

Till skillnad från i Serie A så finns det dessutom fall där inte ens konkurrenterna kan säga annat att de gör det snyggt. Zlatan Ibrahimovic och Francesco Toldo har skänkt varsin signerad tröja till Aiutare i Bambini, en organisation som hjälper fattiga barn.

Har ni ett par tusenlappar över är det här ni hugger.

Från Wales:
Det här faller förstås inte in under rubriken ”gottepåse”, men det är en stark historia om hur iskallt ironiskt livet kan vara.
Chris Jones hade tjänstgjort med brittiska armén i Afghanistan, och klarat sig helskinnad hem. Väl hemma gjorde han det som ett par hundratusen britter gör varje helg – han åkte på bortamatch. Jones, dedikerat Cardiff City fan, åkte till Southampton för att se sitt City.

Väl där blev han nerslagen, misshandlad, så illa att han nu svävar mellan liv och död. City-supportrarna har startat en insamling till Chris Jones gravida hustru. Det finns inga bevis för att misshandeln skulle vara fotbollsrelaterad.
 
Jones ville bara se sitt lag.

Från Sverige:
Om vi lyfter blicken från fotbollsvärlden och följer upp tråden om rasism: Är ni grabbarna och tjejerna som inte har något emot film, soul, verklighet och kärlek – och som dessutom har vägarna förbi Stockholm i veckan – så kan ni kolla in den här filmen på den här festivalen.

Nu har Timrå vunnit tekningen. Gotta go.

/Simon Bank

Vi kämpar på. Vi fortsätter arbetet med att komma ikapp med några jämförelser mellan förr och nu.

Nu: Den utbildade kriminologen Martin O’Neill släpar med sig sina Aston Villa-spelare till The Manchester Museum of Science and Industry timmarna före nyckelmatchen mot Man City.
– Det var hur kul som helst. O’Neill tog täten som en lärare på en klassresa. Han var i sitt esse, och delade ut sina visheter, säger ”ett vittne” till The Sun.
När spelarna sedan fick chansen att bestämma så övergav de muséet illa kvickt. Istället drog gruppen vidare till filmstudion där såpan Coronation Street spelas in.
– Då såg de mycket nöjdare ut.

Då: Första gången Alex Ferguson återvände till sitt gamla Ibrox med Manchester United så tvingade han med spelarna ut på en guidad tur runt hans barndomskvarter i tuffa hamnstadsdelen Govan. Roy Keane, Eric Cantona och en ung David Beckham tillhörde spelarna som bland annat släpades med till Fergusons favoritbageri, där det vankades lokala delikatesser.
– Jag bjöd dem på tatty scones, ett sorts potatispannkakor. De var inte vidare belåtna, men det gjorde män av dem. Aye.

Nu: Gamle skonickaren Eyal Berkovic döms till 100 timmars samhällstjänst av en israelisk domstol. Berkovic hade gått lite väl långt i sin upprördhet över att hans 9-årige son blev utbytt i en pojklagsmatch, och lät den ansvarige tränaren få veta det.
– Jag ska knulla dig. Jag ska göra slut på dig. Jag ska följa efter dig under resten av din karriär.

Då: Efter att slovenske förbundskaptenen Srecko Katanec bytt ut Zlatko Zahovic under VM-matchen mot Spanien 2002 så tappade storstjärnan humöret:
– Jag kan köpa dig. Jag kan köpa din familj. Jag kan köpa ditt hus. Jag kan köpa hela Smarna Gora (berget där Katanec äger et thus, och tagit landslaget för att ladda upp inför turneringen).

Då: Kevin Nolan tror häromveckan att han avgör kampen om Premier League-säsongens mest vårdslösa tackling.

Nu: Lee Cattermole utmanar.

/Erik Niva