José Mourinho är en surdeg som borde hålla tyst eftersom han inte förmår göra det som är fotbollens främsta syfte: att sprida glädje.
Det säger nu Lapo Elkann, dotterson till den store Gianni Agnelli, Fiat- och Juventusklanens, numera bortgångne, legendariske ledare.
Elkanns utspel kommer efter Mourinhos senaste hårda ord mot omvärlden och Elkann håller inte tand för tunga:
”Jag talar som supporter och för mig själv, inte i Juves namn, inte för Juventus ledning. Fotbollen ska vara något som ger glädje och entusiasm, men även en konstruktiv sak. Mourinho med sitt dryga sätt att ta sig sju minuter i tv för att slå mot allt och alla har visat sig vara helt destruktivt, förutom pretentiöst och arrogant. Han borde titta på det egna laget, på vad som hände i derbyt. Han borde se om sitt eget hus, inte andras”.

I Turin och Juventus-lägret handlar annars just nu allt om derbyt mot Torino i helgen och, med all respekt för il Toro, ännu mer om mötet med Chelsea på tisdag. Gianluigi Buffon uttalar sig dock om såväl derbyt ”jag har aldrig förlorat ett och vill fortsätta så” och Mourinho:
”Hans uttalande gör mig besviken, nivån är inte värdig fotbollen, hans snack är av den typ som hörs på sportbarer”.

Buffon får också i en intervju frågan ”Varför skulle Juve klara att nu slå ut Chelsea när ni inte klarade det med Arsenal och Liverpool då  ni inte klarade det när ni var ett starkare lag?
Svaret från målvaktsgiganten:  ”Därför att vi visade i London att vi kan klara uppgiften och för att man kan vända 1-0 om vi inte släpper in något mål. Dessutom såg jag inte ett Chelsa med samma fysik och övertygelse som tidigare år. Inte heller den som Arsenal och Liverpool hade då de slog ut oss”.

En stor match lär det hur som helst bli och Arsenal-Roma är inte dum den heller…
Jag skulle åkt på båda fick jag veta häromdagen och har suttit och kollat flyg och tåg nu för racet Sthlm-Turin-Rom-Sthlm. Hade redan börjat ringa de gamla vännerna i Rom men problemet när man är ute sent är, som vanligt, ackrediteringarna. Och kommer man inte in på arenorna är det inte lönt att åka ner och runt och bo för dyra pengar… Lite synd, men jag kommer att skriva matcherna ändå. Och redan om två veckor väntar Portugal med landslaget.
Jag hoppas dock, och ni får ursäkta min partiskhet, starkt att åtminstone ett italienskt lag går vidare i CL, då blir det fler bra fotbollsresor i vår.
Framför allt hoppas jag det dock för balansens skull, il calcio behöver ha lag som går långt i CL, om alla tre åker ur nu, plus att Milan och Fiorentina är väck från Uefa-cupen så är det ett tungt nederlag för den italienska fotbollen.

/Jennifer

Ni får ursäkta. Jag vet inte hur det är med er, men de dagar som följer närmast på en finalförlust är inte ”bloggsugen” den egenskap som beskriver mig bäst. Processer måste få ha sin tid, saker gå sin gilla gång.

En gång har jag gjort ett ordentligt avsteg från bearbetningsprocessen, och det var efter Lasagne-gate 2006. Då ansträngde jag mig verkligen för att se ett par andra matcher redan samma dygn, för någonstans visste jag med mig att jag riskerade att aldrig mer se en enda fotbollsmatch i mitt liv om jag inte gjorde det direkt.

Det handlar om att komma upp i sadeln igen.

Och nu är en lika god tid som någon. Spurs gör 4-0 på Boro, och vad bättre är så såg vi äntligen ut som Spurs igen, för egentligen första gången på hela den här ruttna säsongen. Vi gick ut för att besegra den andra högen, inte för att vänta på att de skulle dö av tristess.

Det andra, det tredje och det fjärde målet kom alla efter klassiska Tottenham-anfall. Jag önskar speciellt att klippet på det tredje gått längre tillbaka, för det var minst 20 passningar innan Keane till sist släppte iväg Lennon.

That’s how we like it.
***
I övrigt roas jag av intermezzot mellan Cristiano Ronaldo och Steven Taylor. Den här tacklingen utlöste det, och dialogen som följde var välmejslad.
– You´re a rubbish footballer, ska C-Ron ha öppnat med.
– At least I’m not ugly, replikerade Taylor.
– You’re a poor footballer.
– I know, but you are still ugly.

Alltså, jag är nu inte den allra mest tillförlitliga referensinstansen – men är det verkligen genom att börja mäta look som Taylor hade störst chans att klara sig någorlunda helskinnad ur den här ordväxlingen?
***
Och borta i Brasilien fortsätter ju The Real Ronaldo att bjuda på bättre anekdoter än någon tidigare trodde var möjligt.

I natt gjorde han äntligen comeback efter 13 månader på skadelistan, med ett 23-minutersinhopp när Corinthians slog Itumbiara med 2-0.
– Han gjorde en bra debut. Rörde sig bra, och provade några dribblingar, säger Corinthians coach Mano Menezes.

Allt lugnt och stilla då? Nej, när Ronaldo skulle lämna planen så blev han omringad av ett gigantiskt medieuppbåd – och lyckades skada sig när han träffades av en mikrofon i ögat. När han till sist lämnade arenan rapporteras han haft ett svårt svullet högeröga, och nu är det oklart när han kan spela igen.

Ni ser hela härligheten sammanfattad här.

/Erik Niva

Cup night i Europa – och det fina med cupkvällarna är ju att de i mångt och mycket reserveras för de unga och sugna.

Jag ägnade mig mest åt Samps Marassa-massaker mot Inter (1–0, 2–0, 3–0), i skuggan av Mind Master Mous utbrott i tisdags. Om ni inte noterat det så har vi alltså att göra med ett helt nytt Sampdoria i år. Pazzini (mål i sex raka nu) och Cassano är ett löjligt rörligt litet tvåmannaanfall, även om de fick hjälp av ett pinsamt slappt Inter-försvar. Pazzini är 24, Fantantonio är 9 år 26.

Och, just det, Super-Mario Balotelli fick bäras ut efter att ha försökt betäcka ena stolpen. (skratta ni, men det var så Peter Crouch blev till en gång i tiden)

I Spanien såg vi genombrottet för en ung, argentinsk spelare. Barcelona var halvvägs ute ur cupen i kylan på Mallorca när Leo Messi, 21, klev fram och löste upp alla knutar. Han kommer att bli nåt, den grabben.

Här är hela storyn. Quite a thriller.

I finalen i maj går Barça mot Athletic Bilbao, som gav Sevilla the Sampdoria Treatment inne på ett heltänt La Catedral. 3–0 på en dryg halvtimme. Målskyttarna Martinez, Llorente, Toquero är 20, 23 och 24 år.

I Tyskland håller Bayern på att tappa precis allt. I kväll: sin cuptitel. Målshow på LTU Arena, sex mål sista 35, och Bayer Leverkusen gjorde fyra av dem.
Barnetta, 23, klassavslutade. Chilenaren Arturo Vidal, 21, Janne-Eriksson-nickade in 2–0, Nationalelf-strikern Patrick Helmes, 25, gjorde ett opportunistiskt tredje och när Bayern jagade kvittering stack Stefan Kiessling, 25, iväg och gjorde 4–2.

Mer mål, förstås, när det handlar om svänggänget Werder Bremen. 5–2 mot Wolfsburg:
0–1 Diego, 25 år.
0–2 Mesut Özil, 20.
1–2 Edin Dzeko, 22.
2–2 (fin droppnick) Edin Dzeko, 22.
2–3 Diego, 25.
…och de två sista av Pizarro, som vräker in mål i år. Här är hela kalaset.

Frankrike har ju en tradition av cupskrällar (Châteauroux, Clermont, Calais) – och de gillar sina traditioner.

I kväll åkte båda fjolårsfinalisterna ut. Lyon mot Lille, PSG mot division III-gänget Rodez. Paris spelade dessutom med absolut starkaste elvan. Rodez hjälte? Mittfältsliberon Jérémy Choplin, 24, som gjorde 1–1 och 2–1.

– Vi ska fira rejält, men utan alkohol. Vi har ju en viktig match mot Liboirne på lördag, sa Rodez-mittfältaren Freddy Castanier.

De spelar alltså för att hänga kvar i trean.

Jag har inte sett några bilder från Rennes, men noterar att målen mot Gourcuffs Lorient (3–0) gjordes av Briand, 23, Danxe, 22, och Ekoko, 21. I kvällens stora nummer möttes ligans två bästa mittfält – Lilles och Lyons – i en talangtävling.
Lille vann, efter att den belgiske elvispen Edien Hazard, 18, rullat fram Nicolas Fauvergue, 24, till 3–2 en bra bit in på stopptid.
Då hade Hazard och Tony Mounier , 21, redan gjort varsitt mål.

Annat smått och gott?

Ja, om ni tjatar så.

Lite grekiskt, kanske? Panserraikos hade gott om startspelare borta, men skickade ändå in Panathinaikos (utan Mikael Nilsson) i skamvrån i grekiska cupen. 2–3, tack och hej. Försvarsspelet såg ut ungefär så här (målskytt: turkiske Deniz Baykara, 24 år).
På andra sidan stan firade Olympiakos ett av fotbollseuropas märkligaste öden, när 22-årige Matt Derbyshire – Blackburn-lånet ni vet – sänkte Paok och ordnade en plats i semin.

Och kvällens finaste ynglingsmål? Vi vänder blickarna mot Holland och ser den österrikiske långskånken Marko Arnautovic, 19, förlängningslobba så här läckert mot De Graafschap.

Så. Där har ni hela, härliga cupkvällen. Med åldersgräns, alltså. Det roliga med cuperna är att de unga släpps fram – och igår var det närapå bara grabbar under 25 som märktes.

Fast innan vi släpper målfrossandet har vi förstås lite ligaläckerheter att bjucka på också. Som att…
…van der Sar spräckte sin egen magiska nolla.

…Hammers snyggkombinerade fram Carlton Cole.

…att Scott McDonald har kollat på Zlatan-videor.

…och att the Spurs go marching on.

Sådär, nu ska jag bara komma på en rubrik till det här paketet innan jag går in i dimman.
Som tur är finns det ju inspiration. Tänk bara på Leeds. Häromveckan slog de ju Peterborough (”Posh”) med 3–1 efter två mål av Jermaine Beckford.

Rubriken?

Ja, vad tror ni egentligen?

/Simon Bank

Fråga från reporter Elefante, till Zlatan:
*På tal om stora spelare så skrev de engelska tidningarna att ”nu möttes världens bäste spelare och han som tror att han är det”…
– Jag läste det, den ene skulle vara Cristiano Ronaldo och den andre jag. Jag läste det och log, alla får skriva det har lust med. Jag vet att engelsmännen inte gillar mig, men jag vet mitt värde och jag vet att även om jag spelade i England skulle jag inte göra bort mig. Tvärtom: jag skulle vilja se hur de som är i England och spelar skulle klara sig om de kom till Italien.

Zlatan i dag alltså, i en stor intervju med Gazzettan som jag översatt och re-writat och som ligger på aftonbladet.se/sportbladet i detta nu.

Zlatan säger också till Gazzetta dello Sport att Inter med sina ligasegrar inlett en process som vinnare, en väg som kommer att leda framåt till sist, även till Champions League-seger.
– Men jag är överens med Mourinho: det är inte alltid det bästa laget som vinner Champions League. Men det är alltid det bästa laget som vinner ligan.

Vad tycker ni, håller ni med? Är det mer slumpartat vilka som vinner CL eller är det ett sätt att försvara sig i Inter nu när man riskerar att ännu en gång missa CL-målet? Är det de italienska lagen som försöker urskuldra sig inför den engelska dominansen de senaste åren i CL?

Läs hela intervjun i alla fall, rätt bra läsning. I vanliga fall får jag alltid Gazzettans intervjuer i förhand, så att vi kan ha dem även i tidningen på papper, samma dag som dem, vi utbyter ju material.
Men de här intervjuerna är gjorda genom Zlatans sponsor, ett visst skoföretag.
Även en annan svensk tidning fick en intervju och skoföretaget sa därför till Gazzettan att de inte fick ge mig sitt material eftersom den andra svenska tidningen var utlovad exklusivitet i Sverige. Killarna på redaktionen i Milano beklagade läget i går, de var bakbundna av skoföretaget, men det är ingen big deal för oss, det är vi i Sportbladet som haft stora intervjuer med Zlatan både i november och januari, om någon annan får en nu är det inget att ligga sömnlös över.
Nu är Gazzettan hur som helst ute i de italienska tidningskioskerna och då är det fritt fram för oss att vidarepublicera.

Vi får ibland frågor om det där, hur man kan ”skriva av” andra tidningar. Då jag får materialet i förväg från Gazzettan är det förstås en annan sak. Men även re-writande är normal journalistik. Det bedrivs i alla medier värden över, varje dag.
DN berättar vad Obama sagt till CNN, Le Monde berättar vad Bildt gjort och sagt till SvD eller så berättar italienska tidningar vad Zlatan sagt till oss.
Som utrikeskorrespondent består ditt jobb ofta i minst 50 procent re-writande.
Det är omöjligt för alla att prata med alla, det säger sig självt. Svenska medier har tex väldigt liten chans att få intervjuer med världens störsa politiker och ledare.
Men nyheten är alltid fri att föra vidare. Det viktiga är bara att ange källan och att vi tex inte låtsas att vi fått eget snack med Bin Ladin om det är Al Jazeera som fått det….

För övrigt kan intervjuer med stora stjärnor ofta vara rätt intetsägande, då man sällan får fråga om de mest brännande sakerna eller vara alltför kritisk. (det gäller förstås inte alla). Men det är allför sällan banbrytande saker sägs även om det förstås finns undantag.

/Jennifer

Flygplatsläsning: Stor intervju med Sulzeer Jeremiah Campbell i the Guardian.

Sulzeer är på besök på en högstadieskola, och intervjuas om sin syn på rasismproblemet inom fotboll. Han var ju själv inblandad i processen mot en handfull Spurs-fans som anklagades för rasistiska ramsor (vilket möjligen var sant) och homofobiska ramsor (vilket absolut sant, men ingen brydde sig om). Erik Niva har skrivit om det där förut, det är inte det som får mig att fundera.

Det är Campbells förslag på åtgärder.
– The only way you can stop it from happening is by taking points from clubs. Then it would definitely stop.

Den enkla vägen. Den dumma vägen.

Jag fattar ju inte det här. Om det finns 22 spelare på en fotbollsplan – välbetalda män, stora stjärnor, förebilder, makthavare – och de märker hur en eller ett par av dem utsätts för vidriga påhopp från publiken…
…varför fortsätter de spela då?

Skulle ni göra det på ert jobb? ”Jo, grabbarna på Finans står och skriker bögjävel och nigger efter Johan här bredvid, men vadfan, det där löser sig nog. Var är kvartalsrapporten?”.

Jag tänker på hur Lyons Claude Puel övertalade John Mensah att spela vidare mot Le Havre. Och jag tänker, framför allt, på Abdeslam Ouaddou.

Ouaddou var kapten i Valenciennes när de mötte Metz borta i fjol. Han blev utsatt för verbala övergrepp, rasistiska slagord  – och han vägrade ta skiten.

Ouaddou bad domaren stoppa matchen. Domaren vägrade, och i paus gav sig Ouaddou själv iväg mot läktaren för att ta tag i saken.

Han blev varnad då, men det blev en livlig debatt om alltihop och i rätten fälldes supportern som ropat mest och värst för ”offentlig rasistisk förolämpning”.

Spelarna har, fortfarande, en enorm makt.

Synd bara att de oftast använder den till att köpa klockor och spela Playstation.

/Simon Bank

Det är sällan man får skrivna brev nu för tiden, det mesta kommer via mejl, på gott och ont.
I dag när jag var uppe på redaktionen, före lunchen med Anrell, Laul och grabbarna, gick jag dock upp och vittjade mitt postfack.
Där låg ett inlägg i debatten om Italien verus England, calcio mot football, Zlatan kontra Cristiano Ronaldo. På ett kort av kungafamiljen med Silvia och prinsessorna i svenska folkdräkter hade en man (anonym, förstås) skrivit att:
”Tjenixen. Zlatan är inte ens störst inom MFF (Där är Bosse, störst, Larsson alltså, för nytillkomna). Italienska ligan (serie A) kan du jämföra med den norska. XX”.

Jag tog med det fina kortet till lunchen och vi konstaterade alla att den här typen av läsarkontakt definitivt kan krydda upp en Dagens rätt.

/Jennifer

Liverpool-Sunderland i kväll, och LFC:s officiella hemsida meddelar att allt talar för att Stevie G är redo för spel.

Då återstår, så vitt jag kan se, bara en fråga.

Den är, å andra sidan, väldigt, väldigt tung:

With Gerrard on the pitch…
…will Ricky Sbragia play Collins?

/Simon Bank

Jag anade oråd direkt.

Så länge jag dricker mina pre final-pints på The Parish så är vi oslagbara. Jag har 100-procentig statistik på kombinationen Wembley, The Parish och Spurs-segrar. Därför på plats på pricken vid 11-slaget för att säkra upp – men horror of fucking horrors.

Några administrativa snillen har fått för sig att ge The Parish till Man United den här dagen, trots att den ligger på Spurs-sidan av Wembley. Inget insläpp utan biljett till den röda delen av arenan.

Omöjligt att komma runt, så det blev till att klättra upp för den lilla höjden till The Green Man. Och även om det bjöds på god uppslutning där kan ju aldrig en stor hotellträdgård ersätta en skrällig liten pub – eller dess amulettfunktion.

Jag anade oråd direkt.
***
Själva matchen går egentligen inte att klaga på. Harry valde rätt i att våga satsa på två forwards – problemet är bara att Pavljutjenko och Bent är två för dåliga fotbollsspelare för att passa ihop, eller lyckas skapa något mot ett San Siro-intakt United-försvar, som dessutom senare förstärktes med Vidic.

Istället blev det upp till våra strålande flankspelare – Modric och Lennon – att karva fram öppningarna. I synnerhet Lennon var briljant, och hade mer plus på Patrice Evra än jag sett någon annan ytter ha på flera år.

I andra änden av planen spelade Ledley King och Michael Dawson som de hjältar de är, och såg precis lika kompakta ut som Vidic-Ferdinand-Evans. Anmärkningsvärt är att lejonhjärtat Dawson sprang rätt in i krampväggen – men kämpade vidare – medan en Ledley King som ju aldrig kan träna längre seglade igenom 120 minuter utan ett endaste pass i benen.

Centralt gjorde Didier Zokora sin bästa match någonsin för Tottenham.

Vi borde väl faktiskt ha vunnit i öppet spel, men kunde precis lika gärna förlorat. Och hade C-Rons skott gått in i 94:e hade jag begått harakiri, det hade varit ett ännu mycket värre sätt att förlora på.
***
Nu blev det istället straffar, och då var ju rubbet avgjort. Man United hade tio säkra skyttar, vi hade noll. Det var så uppenbart att det inte ens blev sådär hjärtattacksspännande.

Jag tycker oändligt synd om stackars Jamie O’Hara – men känner av någon anledning i stort sett ingenting alls inför David Bentley.
***
Äh. Det är klart att det är alldeles vanvettigt jävla surt att förlora en cupfinal på straffar, men ska vi nu förlora så står jag väl hyfsat ut med att göra det på det här sättet.

Vi föll mot en stor fotbollsklubb som jag respekterar högt efter att själva ha bjudit upp till kamp bättre än jag någonsin vågat hoppas. Inga domarskandaler, inga hemska misstag på defensiva fasta, inga spelarsvikare som inte ens försökt, inget hjärtskärande baklängesmål i 97:e.

No complaints, few regrets. Det är som det är, och det blir som det var. Jag har inte särskilt mycket att klaga på, men även om det är skönt att slippa djupa själsliga ärr så är samtidigt det sorgliga med den här finalen att jag inte kommer att ta med mig särskilt mycket från den. Fotboll handlar om att väva drömmar och att skapa legender. Den här söndagen på Wembley gav mig egentligen ingenting alls att minnas.

We just lost.

/Erik Niva

Us.

Them.

Him.

De dog med stövlarna på.

Manchester United manövrerade ut Spurs från elva meter, och det finns inte mycket att säga om det. Eller, det finns det förstås, men det sägs till att börja med i morgondagens tidning.

Det var en bra match, en usel förlängning, Ronaldo kunde fått straff istället för en orättvis varning, John O’Shea borde förstås åkt ut, Didier Zokora och Ben Foster var the men of the match – och Ryan Giggs är en titan bland titaner och en gigant bland giganter.

Så.

Annars då?

Eftersom vi slöat lite i helgen kan vi kanske börja med kvarsittning i lite lördagsläckerheter. Chelsea krånglade sig till 2–1 mot Wigan, men mest minns vi att John Terry – av alla jävla människor – gått i Gislason-kurs och lärt sig karate-kidda in mål.

Tappra Everton gjorde två klassmål av olika sort. Dels gjorde Cahill en Cahill, dels svarade Saha för helgens mest målmedvetna mottagning.

Villa? Jo, John Carew Carew is bigger than me and you – men the villains glömde att låsa skåpet där de stuvat undan sin CL-plats. Så Stoke kom tillbaka, gjorde två mål sista minuten och gav Arsenals något att vara glada åt den här helgen också. 

•••

Om Tyskland var lite målfattigt, för att vara Tyskland, så bjöd franska Ligue1 i alla fall på en ny rackarrökare från ASSE-japanen Daisuke Matsui (mannen som uppfann skorpionpassningen)

Det ojämförligt tyngsta målet i hexagonen gjordes däremot av OM:s nye brasse Brandão, som var på väg i raketfart rakt ner i fiaskolådan. Storyn bakom hans namn? En släkting såg honom spela som liten och tyckte att han ”satte eld på hela planen”. Ergo: Brandão.

Och just det, Kim Källström dyngade in ett mot Petter Hansson och gänget i Rennes, hans andra för säsongen. Matchen slutade 1–1. Kims mål har ni här.

Sorry, fel länk. Här är rätt.

Och Lotta Schelin ville inte vara sämre. Hon gjorde också mål för OL i går, i 6–0-matchen mot Nord-Allier. Inga bilder därifrån, sorry. Lyon leder ligan med sju poäng.

•••

Holland, då? säger ni. Jodå, där är det fortfarande spel mot ett mål. Blivande mästarna AZ gav svensk-Groningen en master class i huvudspel, innan Belgiens superstriker Moussa Dembélé avslutade kalaset med en Moussa-mörsare.

Lördagens Vart-Du-Än-Vänder-Dig-Har-Du-Rôva-Bak-Award hamnade i Grekland och hos Ergotelis ungerske målvakt Zsolt Posza. Och i Belgrad hade vi evigt derby mellan Partizan och Röda Stjärnan, bevakat av en reprissugen serbisk television. Moreiras 1-1 kom efter fem av sex utdömda stopptidsminuter. Är ni sugna på att få lite feeling för själva atmosfären så är det här en fin liten snutt från när sydkurvan hyllar Partizans baskethjältar före avspark. De har precis gått till slutspel i Euroleague, långskånkarna.

Helgens frisparksfyrverkeri? Mallorcas Arangos – i hård konkurrens med Lazios Zarate (1,10 in), Vitesses Nick Hofs (0,35) och Bochums Christian Fuchs mot Cottbus. Och om vi nu ändå är uppe i Tyskland så är det skönt att se att skyttekungarna beter sig kungligt. Toronin för Tabellführern Hertha, Grafite och Dzeko för ett revanschsuget Wolfsburg.

•••

I Spanien hängde Cazorla två nere i Sevilla. Det första var ett slagskott av den våldsamma skolan.

I Madrid noterar vi att Messi målade i en match för 50:e gången sen han kom till Barcelona. För första gången förlorade Barça ändå. Och, jo, matchen mot Atleti var av den sorten att ni borde se varenda mål:
0–1 Henry bredsidesporr
0–2 Messi va-va-voom
1–2 Forlán dödsdykare
2–2 Kun målskyttsmål
2–3 Henry öppet mål
3–3 Forlán striker-straff
4–3 Kun Kun-klimax

Trots allt, trots jublen och extasen – så var kvällens starkaste ögonblick ett av sorg. Den tysta minuten för att hedra nioårige Atleti-grabben Diego Alcalá Rivero (som dog när taket till en avbytarbänk lossnade och föll över honom) hördes hela vägen till himlen.

•••

Vi flyger lite österut, till stöveln, och här behöver jag hjälp.

Hur i hela världen kunde Palermo vika ner sig så totalt i en match som handlade om ö-hedern?
0–4 mot Catania, och när det gäller målkvalité är det bara att buga sig för Mascara som har anmält sig till kampen om årets mål. I år igen.
(Det här påminde lite om Bobos mot Siena häromåret, inte sant)

•••

Längre norrut bjöd Inter och Roma på målkalas och 3–3. Snyggast? De Rossis Michael Jordan-nick.

…och ännu längre norrut kan vi konstatera att Cassano och Pazzini älskar varandra. Pazzinis femte raka med mål, han ska nog trivas i Genua.

•••

Sådärja. Saknar ni något så får ni kontakta myndigheterna.

I London har vi redan hunnit en bit in på natten, och medan ni förbereder er för en ny, tung arbetsvecka så kan ni väl mobilisera åtminstone lite medkänsla för dem som haft en jobbigare helg än vad ni haft.

Som Jamie O’Hara.

Som Xabi Alonso.

Eller Maddox Pitt-Jolie.

Being a football fan sucks, sometimes.

/Simon Bank

Cup final day.

Idag struntar jag fullständigt i att vi har en skojare till manager, att Man United her Darron Gibson på mittfältet, att nya Wembley aldrig kommer att bli det vad det gamla var och att fotbollsvärlden blir mer steril för varje år som går.
Idag har inget annan någon betydelse.

Den dagen som Spurs ska möta Manchester United i en cupfinal på Wembley och jag inte vaknar med en krampartad desperation som gör så att jag knappt kan andas – den dagen har fotbollssporten tappat sitt värde för mig.

Idag är inte den dagen.

Idag spelar inget annat någon roll.

We’re gonna lose – of course we’re gonna lose – men vi ska jävlar i mig dö med stövlarna på.

Dags att dra upp till Wembley. Wish me luck.

/Erik Niva