London N5.

Vi kan rabbla plast, premier-league-kapitalism och den själsdöda inramningen på Emirates bäst vi vill, men det är fortfarande en speciell jävla känsla att ta tunnelbanan ut till en match. Just så; en match. A bit of banter, lukten av kebab, att prata med en pappa som tar med sin sjuårige son på hans första match (med Arsenal-tröja, benskydd och kortbyxor, trots att det börjar bitas i vinden).

Sånt.

Vi fick inte se så mycket. Arsenal i post-europeisk kris, vilket är vanligt, och i extrem målskytteskris, vilket är mer ovanligt. Fyra 0–0-matcher i rad, av laget som hela världen älskat för deras klapp-klapp-fotboll.

Fulham var, på sätt och vis, bättre. Inte så att de dominerade eller hade fler chanser, men de var ett stabilare lag. De visste vad de skulle göra, och gjorde det.

Fulham hade matchens bäste målvakt (Schwarzer), matchens bäste försvarare (Hangeland), matchens bäste mittfältare (Murphy). Rob van Persie borde gjort ett mål eller två, Nasri är en bra Arsenal-spelare, men jag är tveksam till spelare som Denilson, Vela och – faktiskt – Arsjavin.

Jag tycker inte om det här Arsenal. Förut rullade de runt, men de var bäst i världen på det så det var fint att se på. Nu rullar de runt, slår inlägg, men det vet att det inte finns någon som verkligen vill göra mål.

En bild: Mitt i andra halvle får Denilson chansen på en andraboll efter hörna. Bollen kommer fint, han möter på sexton meter, pendlar med benen, ska just smälla till – men istället släpper han bollen två meter i sidled.

Fulham bryter (eftersom de är ett fungerande, tryggt fotbollslag) och kontrar. Denilson ser ut som en idiot. Det här är ett Arsenal utan ryggrad, utan idéer, utan spelare som kan offra allt för att göra mål.

Javafan. 0–0, alltså. Usel stämning, ett bra Fulham.

Fredrik Stoor ligger inte bättre till i Fulham än att han inte ens fick chansen när Paintsil var avstängd. Men han kom in när Baird skadade sig, och gjorde en acceptabel halvlek.

Stoors problem? Det är att han inte vet när han ska vara smart och när han ska ösa på. Det var ett par gånger när hans mittfältare har bollen under halvkontroll och han hade valet mellan att stanna kvar och att sticka iväg.
 
Såhär: ”Jag har Arsjavin och van Persie bakom mig, vi har 0–0 och 30 kvar på Emirates och min medspelare har ett 50-50-läge, Vad ska jag göra? Jag sticker!”.

Jag är inte så säker på att det är rätt val att satsa på. Efteråt frågade jag Roy Hodgson, han sa förstås att han var nöjd med Stoor, men han skämtade också, med precis så mycket allvar att man inte kan göra något av det:

– Svenska spelare brukade vara taktiskt utbildade direkt. Men nu vet jag inte… jag och Bob kanske får åka tillbaka…?

Jag sa att de var välkomna.

Annars: Vekt Liverpool, löjligt billigt segermål för Frank och grymt klassavslut av Saha.

Imorgon är jag kvar i London. Nån som vet om det finns någon särskilt match att kolla på?

/Simon Bank

Häromdagen skrev jag några rader om hur olika Martion O’Neill och Harry Redknapp hanterat den kritik som de fått efter att ha vilat spelare i Uefa-cupen. Nu är det dags för en snabb uppdatering.

På planet hem från Moskva sökte O’Neill upp en grupp av fans som utnyttjat klubbens officiella resepaket. Han lyssnade på dem, resonerade med dem – och allt slutade med att O’Neill lovade att bjuda alla de 300 Moskva-supportrarna på middag. Han själv skulle vara värd, han skulle se till att en bunt a-lagsspelare kom dit som gäster och att den amerikanske ägaren Randy Lerner betalade de 200 000 kronor som allt skulle kosta.

A class fucking act, that man.
– Det var en fantastisk gest. Han hade inte behövt göra det. Jag hade nöjt mig med en personlig förklaring från honom där han berättade varför han tagit ut det lag han gjorde. Men som person har han nu stigit ytterligare i min uppfattning, säger supportern Ashley Quarterman.
***
Skillnanden mellan Martin O’Neill och Harry Redknapp är att den förstnämnde anstränger sig för att visa att han bryr sig – den senare gör en poäng av att demonstrera för världen att han helt enkelt doesn’t give a fuck about anything.

Idag fyller han återigen sin högbetalda kolumn i The Sun med citat som nästan tycks vara till för att irritera de supportrar som tar den här sporten på största allvar.
– Jag vet inte ens var min medalj från FA Cup-vinsten med Portsmouth ifjol är. Ingen aning alls. Det är ingen disrespect mot turneringen. Det var en fantastisk dag, och jag kommer alltid att minnas den, men det blir samma sak om vi vinner Ligacupen. Jag får min medalj, lägger den i socklådan och glömmer den.
***
Samtidigt har ju såklart även Redknapp någon sorts kvaliteter gömda under den där arroganta ytan, och en bra intervju i dagens Telegraph är där och petar på dem.

Jag håller med om allt det där han säger om drivkrafter och hunger – men Harry Redknapp har alltid varit förbannat bra på att snacka. Han har däremot ofta haft problem att leva upp till orden.

Hur är det med hungern själv numera, Harry?
***
I övrigt så ska jag ju inte ge mig på att försöka konkurrera med Simon Bank i de högkulturella himlarna, men jag ser likafullt verkligen fram emot dern nya pjäsen från israeliske kulturkvinnan Tzofit Grant.

Pretentiöst? Nja, det här är alltså Avram Grants fru vi pratar om – och pjäsen hon arbetar på ska handla om oligarklivet i Roman Abramovitjs London.
– Jag är besviken på honom som vän, som människa, som jude och som fotbollsklubbsägare, förvarnar Grant.

Give it to me, Tzofit.
***
Nä, time to meet up with some of my people. Funderade länge på om det inte var läge för att tuffa till det med Millwall-Oldham i eftermiddag, men föll för grupptrycket.

Det blir Stamford Bridge, Chelsea-Wigan.

/Erik Niva

Medan ni ligger och slöar framför Godmorgon Sverige, fyller i en stryktipslapp och försöker komma ihåg vad som egentligen hände på krogen på fredagskvällen så kan fotbollsvärlden som vi känner den vara på väg att förändras.

Really.

I morgon inleds, för 123:e gången, IFAB:s årsmöte. IFAB? International Football Association Board, gänget som bestämmer hur vi ska spela fotboll på den här planeten (lite som Bosse Pettersson, fast med mer makt).

Åtta delegater (en från varje brittiskt förbund, fyra Fifa-delegater) träffas, och i vanliga fall brukar det mest spännande med de där mötena vara vad som bjuds till dessert. Inte i år. Det finns en hel del skarpa frågor på dagordningen, som är värda att fundera över:

Ska pausen förlängas från en kvart till 20 minuter? (Ja, förmodligen. Då hinner folk spendera pengar, spelare hinner vila lite till, man hinner sälja mer tv-reklam – och det finns inte så himla mycket att invända mot det ur ett åskådarperspektiv)

Ska man tillåta ett fjärde byte i matcher som går till förlängning? (Ja, varför inte)

Ska man fortsätta experimentet med två extra domare? (Ja, absolut)

Och, till sist, ett förslag som kommer från årets värdar i Nordirland, och som skulle vara en väldigt stor förändring:

Ska man testa att använda orangea kort?

Jo, förslaget ligger. Tanken är enkel – vad ska man göra när en spelare (låt säga Cyril Rool) tacklar för fult för att få ett gult men för sött för att få ett rött?

Entré: Orange kort! Det skulle, lite som i bandy eller handboll, fungera som en vanlig varning, med tillägget att spelaren också tidsutvisas i fem eller tio minuter.

Jag gillar inte förslaget, det skulle rycka sönder rytmen i en match, men det finns stöd runt om i världen, bland annat i Italien, så vi får se.

Vad tycker ni?

/Simon Bank

 Om inte annat så har ju den här veckan inneburit ett tungt slag för betydelsen av att hålla liv i och värdera mer än en Europacup. Vilken jävla Uefa Cup-kväll.

Först hade vi matcherna som kommer att leva kvar i historien.
* Galatasaray-Bordeaux, 4-3. David Bellion gjorde mål efter 20 sekunder, Sabri Sarıoğlu avgjorde med 20 sekunder kvar. Däremellan hade ytterligare fem mål gjorts, varav ett drömmål från Harry Kewell.
* Milan-Werder Bremen, 2-2. Snabbt ryck av Milan, kanonmål av Pato – men släpar aig inte ett formsvagt Bremen upp jämsides och slår ut självaste Milan på självaste San Siro?
* Valencia-Dynamo Kiev, 2-2. Ännu en storskräll. Samma typ av mathcbild som i Milano. Storlaget tog snabbt en tvåmålsledning, men uppstickaren kämpade sig tillbaka och vann på bortamål.

Och sen är det ju drömmålen.
* Jurij Zhirkov, och den listiga frisparksvarianten som överraskade Aston Villa.
* Jérôme Rothen, och hans vinkelslägga för PSG mot Wolfsburg.
* Japanske Makoto Hasebe, och hans soloraidsreducering i samma match.
* Två schyssta skruvskott från ASSE, som sänkte Olympiakos. Ni får Ilan, och för att vara lite ball får ni Dimitri Payet ur supporterperspektiv.
* Hatem Ben Arfa, och en 40-metersfrispark uppe i Enschede mot Twente.
* Giovani mot Sjaktar.
* Och så vill jag nämna samarbetete mellan Robinho och Craig Bellamy, som definitivt drog plösen över FCK på Eastlands.

Lite annat smått och gått.
* Ett svenskmål. Andreas Johansson bidrog till Ålborgs mirakulösa knock på Deportivo.
* Två dramatiska segermål. Leonardo säkrade Ajax avancemang mot Fiorentina, och Viktor Fayzulin gjorde detsamma för Zenit till en tuggumituggande Jens Lehmanns missnöje.

Vad mer kan man önska sig?

/Erik Niva

På ett sätt är det ju värre att förlora mot ett lag som vi egentligen skulle ha slagit, och därutöver är det såklart ännu mer förjävligt att åka ur på det värsta domarmisstag jag sett sedan Pedro Mendes på Old Trafford, men…

Ikväll ska jag faktiskt inte vara den halvtomma typen.

Ikväll gjorde både publik och spelare sitt för att göra Tottenham Hotspur till en stolt klubb. Jag hade verkligen inga förväntningar alls. Eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en riktigt miserabel kväll. Jag som framför mig en ganska klar förlust inför ett näst intill övergivet White Hart Lane.

Varför skulle publiken bry sig om att komma till den här matchen, när klubbledningen så uppenbart struntar i den?

Jag la upp det som en snabb in-and-out. Inget flanerande upp från Seven Sisters, inget shoppande i megastoren och inga sing-song-pints på någon pub. Det var inte värt det. Men så kom jag fram några enstaka minuter före avspark, förbi vändkorsen på Shelf Side, sprintade de sista stegen upp för trapporna, såg hur gräsmattan och läktarna öppnade upp sig… och det var tamejfan nästan fullsatt.  30 595 är en makalöst bra publiksiffra för den här matchen, och demonstrerar både att Spurs-fansen värderar sina cuper och att de har en lojalitet som gränsar till dumhet.

Det blev ju fan kul, det här. Spurs unga reserver dominerade klart, mot ett lag som vann över Barcelona på Camp Nou i höstas. Fantastiskt mål av Giovani. Hade bara den frejdige Obika satt någon av sina chanser, eller hade bara den oduglige italienske domaren Paolo Tagliavento blåst straff när Frazier Campbell blev arkebuserad… då hade det faktiskt kunnat gå vägen.

Främst fanns det två anledningar till att ett så decimerat Spurs kunde göra en så bra insats. Först har vi den energiska entusiasmen hos spelare som ville uträtta något, sedan har vi helt enkelt Wilson Palacios.

Med honom centralt fick det här oprövade laget ett urstarkt hjärta. Han tog ensam tag i matchen, styrde och ställde, vann de bollar som behövde vinnas och fördelade de bollar som skulle fördelas. Det var verkligen ingen slump att Tottenhams spel tynade bort när honduranens bensin tog slut efter cirka 70 minuter.

Jag grämer mig omåttligt över att Palacios inte får spela på söndag – men blir samtidigt mer och mer övertygad om att han kan vara det bästa köp den här klubben gjort sedan David Ginola. Han är precis på pricken det vi behöver.

Jaja, det var den kvällen. Nu får vi se om Simon Bank har för avsikt att uva ur sig Uefa Cup-sammanfattningen under natten – annars tar jag tag i det i morgon. Det hände ju minst sagt en del.

Nu ska jag jävlar i mig se en Margaret Thatcher-dokumentär på BBC 2.

/Erik Niva

Paus i Wolfsburg – en klubb som definitivt hade mer spets när tränaren hette Wolfgang Wolf – och PSG leker sig vidare. Fenomenal liten straff av Luyindula. Järnkoll.

Jag vill inte uppta er tid, eller min, annat än med att berätta att världens finaste utanförtröjade spelare, mannen vars foto fortfarande hänger över Pep Guardiolas säng i pojkrummet, har kommit hem.

Michel Platini är i St Etienne ikväll, för att se ASSE glida vidare i Uefa-cupen.

Han tas emot som en kung, såklart. Har suttit i möte med supportergrupper och kommer att se ASSE slå ut Olympiakos. Senast klubben mötte ett grekiskt lag i Uefa-cupen var för exakt 30 år sen, med Platini på planen.

Och allt det här berättar jag egentligen mest för att få presentera er för Paolo Verzone, en turinfotograf som just fått brons i World Press Photo of the Year Awards för sitt porträtt av Platini.

Bilderna är huvudsakligen tagna under en resa i Ryssland, och de är rätt olika i kvalité. Men ett par av dem är magiska, den där med snittbordet i ett grönt rum är en Otto Dix-målning regisserad av Roy Andersson. Och regnbilden… Ja, vafan, lite kultur ska jag väl försöka få i er också?

Nu rullar bollen igen. Och Rothen  gjorde precis  ett 2-0  som  om det vore 2004. Det ska ni få se  här i bloggen vad det lider.

/Simon Bank

Bits and pieces from the world of football:

Damerna först. Jag är glad att jag slapp den där obegripliga debatten om sociala värvningar i damfotbollen. Nu är ju Marta och Johanna Frisk i alla fall på plats i USA för att starta the Women Soccer Revolution II. Och de har börjat bra, får man säga. I går var de i NY, och klämtade i klockan som stänger Nasdaq-börsen.

Marta.

Annars står vi förstås mest och räknar in fåren efter Champions League-bataljerna (och ser fram mot en ny kväll med the good old Uefa Cup).

Noterade ni att Manchester United klarade 0-0 utan världens bäste i startelvan? Ja, enligt Ryan Giggs, alltså. ”När han är i toppform är Rooney bäst i världen. Han har allt: kraft, precision, teknik, fantasi, koncentration” säger the Welsh Wizard. Vad C-Ron säger om det vet vi inte riktigt.

Över till de viktiga nyheterna: Erik Niva redde ut de senaste turerna kring Super-Mario Balotelli häromveckan. Ni vet, när han försov sig till en landslagssamling med U21:orna efter att ha ränt runt på Hollywood och Tocqueville ända in på småtimmarna. Det skrevs då att han rände runt efter glam-skådisen Elisabetta Canalis. Det skrevs dessutom att även Maicon var på jakt efter samma Elisabetta Canalis, och att det kanske var bråk på gång.

Elisabetta.

Och nu? Bobo to the rescue. Christian Vieri, Canalis ex, har setts äta lunch med henne igen, och det spekuleras i att de är ett par igen. Och därmed kan Inter återgå till att göra det de är bäst på: vinna matche spela 0-0 mot engelsmän.

Jennifer Wegerup har skrivit fint om Candido Cannavó. Nu har redan den första gatan i hans namn döpts i Italien. Rocca di Neto hann först.

Fin liten historia från Lyon: Jean II Makoun var bäst på plan när de mötte Barcelona i tisdags. Bäst i backlinjen var Jean-Alain Boumsong. Och nu har Jean II sytt ihop deras livsöden. I en intervju berättar kamerunaren att både hans lillebror och hans brorson spelade sin fotboll hemma i Kamerun i en kvartersklubb som heter FC Boum och som grundades av… Jean-Alain Boumsong. Boumsong må vara fransman, men han föddes i Kamerun och ville ge något tillbaka.

That’s it for now. Nu ska jag ladda för Wolfsburg-PSG.

/Simon Bank

Igår var det Madrid med sin sol och sina Fields of Anfield Road-sjungande Scousers. Idag är det London med sin dimma och sina desillusionerade Tottenham-fans.

När Aston Villas manager Martin O’Neill tog beslutet att vila åtta spelare i Uefa Cup-returen mot CSKA Moskva fick han en hel del kritik från sina fans. O’Neill lyssnade, reflekterade och visade vilken människa han är.
– Vi har drygt 300 fans som har betalat stora pengar för att åka till Moskva för att stötta oss. Jag vet inte hur de ser på den här saken, men jag hoppas att få reda på det och jag ska se till att jag får det. Det är de här människorna jag har vägt in i beslutet, de som har betalat pengarna.
När Harry Redknapp bestämde sig för att ställa över hela Tottenhams a-lag i båda mötena mot Sjaktar Donetsk fick han också tuff kritik från Spurs-leden. Hans beslut var ännu mer kontroversiellt än O’Neills, dels eftersom Tottenham inte alls har en lika krävande ligaspurt som Aston Villa, dels för att han redan givit upp FA Cupen med samma typ av prioritering – och framförallt för att det förföriska glittret från cuperna alltid varit så oerhört mycket viktigare för Tottenhams fans än det varit för Aston Villas.

Brydde sig Harry Redknapp? Visade han någon respekt för identiteten hos sin nya klubb? Förklarade han sig villig att lyssna på vad supportrarna hade att säga? Did he fuck.
– Du måste prioritera, men folk fattar inte det här jobbet. Jag skulle inte bry mig om det inte fanns något Europaspel.

Och ja, det är klart att jag hellre vinner Cupfinalen på söndag än slår ut Sjaktar ikväll – men det finns absolut ingenting som hindrar att vi i alla fall försöker göra både och. Och nej, vi skulle inte åka ur Premier League även om våra stackars spelare var tvungna att anstränga sig i ytterligare några cupmatcher.

Ett av de stora problemen med Harry Redknapp är att han tar ifrån mig saker att se fram emot, och helvetes alla djävlar ska veta att vi som håller på Tottenham har tillräckligt ont om sådana ändå. Jag såg fram emot FA-cupen. Jag såg fram emot Uefa-cupen ännu mer. Nu har han bestämt sig för att beröva mig på de drömmarna, och istället göra några krampartade ligamatcher mot Middlesbrough och WBA till kontentan av det här säsongsslutet.

Nu tar jag tunnelbanan upp till Seven Sisters ikväll för att se Tottenhams juniorlag spela ett slags glorifierad vänskapsmatch utan egentligt värde. Visst ska det bli lite intressant – Vad kan Parrett? Är Bostock på riktigt? – men det är sannerligen inte det jag betalade för när lottningen tillkännagavs.

The game’s about surrendering. About resting enough players to make the other lot win in style.

Men okej, ’Arry. The proof’s in the pudding. Vinst på söndag och vi glömmer allt det här.

/Erik Niva

Nej, vetni, jag ska inte stjäla det analytiska nöjet från Erik Niva, som sitter och – hoppas jag verkligen – fryser på Bernabeu.

Men jag kan väl få säga att det inte finns ett enda lag i världen som är i närheten av Liverpools sätt att spela fotboll utan boll. Inte som Lyon gjorde igår, inte på det där springa-stressa-sättet, utan genom att bara döda livslusten hos sina motståndare.

Ni såg? De ligger så kompakt, är så oerhört välartat lojala och taktiksmarta. Jag vet ju vad ni tycker om en sån fiskarpojk som Dirk Kuyt. Att han är en Forest Gump. Att bollen hatar honom. Men han är ju absolut nödvändig i de här matcherna.

Det tog fem minuter för Madrid bara att rulla sig förbi första försvarsblocket (Torres, Gump), sen tog det tio minuter för dem att komma förbi block två (Mascherano, Xabi) och sen fick de antingen skjuta eller ge upp. Det är förstås ett bevis på vad Real Madrid saknar (fart, direkthet), men också ett oerhört bevis på vad Liverpool har.

Att Benayoun får göra mål på nick i en CL-åttondel tänker jag inte kommentera, eftersom jag inte är säker på att det är sant.

Uppstudstankar om resten?

Juve och Chelsea hamnade i den där psykologiska fällan som 1-0 ofta är i den här sortens matcher. Ett bra resultat för hemmalaget, ett acceptabelt för bortalaget. All bets off (även om the Tinkerman spetsade laget med Trez på slutet, av ren hämndlust antar jag). Fin Kalou-passning till Drogbas mål. Och gamla Chelsea hade inte låtit Nedved skjuta en millimiter från stolpen på stopptid. Å andra sidan hade gamle Nedved skjutit på andra sidan stolpen.

Jag noterar att det grekiska attackhotet var ungefär lika vasst som jag varnade för igår, Karagounis kan sina saker. Och det räckte alltså för Villarreal att byta Eguren mot Pires för att ordna en straff. Plus för Pana, om de klarar psykologin.

Och så darling Franck, då. Två mål, två assist, och det är inte underligt att Bayern börjar bli oroligt för att förlora honom (vad än Klinsmann sa i går – det är klart att de undrar). När France Football häromveckan spekulerade i vem som ligger bäst till för Guldbollen 2009 så konstaterade de att Messi leder solklart och att Ibrahimovic är den ende som verkar kunna utmana.

Simon says: Glöm inte eran egen Franck i FC Hollywood.

UPDATE: Franck på fransk tv i detta nu. Jodå, han funderade på att lägga en Panenka-straff igen men ”Jag tänkte att det var bättre att säkra resultatet…”.

/Simon Bank

Molnen sprack upp efter lunch, och ännu en dag badar Madrid i 20-gradigt solsken. Mellan 5-6 000 Liverpool sägs vara i stan, och nere på Plaza Mayor är the beer flowing, the songs sung and the banners laid out.

Egendomligt nog har ju aldrig Liverpool varit på Bernabéu tidigare, men ändå är ju det här en kväll som kretsar kring återkomster.
Mer än för någon annan gäller det Rafa Benítez. Han har ju tillbringat nästan halva sitt liv i Real Madrid, och varit allt mellan pojklagsspelare till assisterande tränare för a-laget.

Madrids hemsida gjorde oss tjänsten att lägga ut Rafas registreringskort igår – och så här såg han alltså ut som 13-åring. Nu undrar konspiratorikerna att det är en slump att spelbolagen stoppat gamblandet på att Benítez lämnar Liverpool, samtidigt som han är här i stan och pressar händerna på sina gamla kompisar i Madridista-etablissemanget.

***
Den andra stora återkomsten gäller ju Fernando Torres, Atlético-stjärnan som aldrig någonsin vunnit på Bernabéu. Ett enda mål har han gjort här, och det var i en vänskapsmatch.

Det är fler än engelsmännen som hoppas att han lyckas. Igår runt Calderón var det en sång som hördes oftare än någon annan – det var den om ”Fernando Torres, Liverpool’s Number Nine”. Många gånger sjöngs den med spansk brytning.
***
Tredje återkomsten då? Javafan, i mitt anspråkslösa liv så är ju den min egen. Jag har varit rätt mycket på Bernabéu de senaste åren, och det här är säkert det elfte, tolfte besöket sedan Floentino Perez fick för sig att lansera sitt galacticos-koncept.

De tre senaste vårarna har jag varit här i just den här fasen av Champions League – och varje gång har jag fått se de mesta mästarna Real Madrid åka ur turneringen redan i åttondelsfinal.

Först mot Arsenal, våren 2006.
Sedan mot Bayern München, våren 2007.
Och senast mot Roma, våren 2008.
***
Måste jag tippa så tror jag faktiskt att jag får lägga till en post till den där uppräkningen när dammet lagt sig om ett par veckor. Alex Ferguson har en poäng i det han säger om Real Madrids brist på snabbhet, och oproportionerligt mycket hänger på en Arjen Robben som sällan visat sig vara sådär överdrivet pigg på att axla ansvar.

Men – vad vet man? Som det står på flaggan – siempre es posible.

/Erik Niva