Att Felipe Scolari tvingats lämna Chelsea är förstås breaking fotbolls-news världen över.
I Italien spekuleras det, förstås, kring italienska namn som ersättare.
Precis som Niva konstaterade i föregående inlägg sitter mannen som kanske kunde frälsa Chelsea, Mourinho, i Inter och kommer knappast att återvända till Stamford Bridge.

Den som fick flytta på sig på Inter-bäken för Mourinhos skull, Roberto Mancini, nämndes däremot direkt i italienska medier som tänkbar ny tränare för Chelsea. Dock tyder inget på att det är mer än önsketänkande och spekulationer. Mancini själv hade gärna packat väskorna och lyft mot London, något som också skulle varit en revansch gentemot hans efterträdare i Inter. Mancinis agent Giorgio De Giorgios säger dock till Ansa, Italiens största nyhetsbyrå, att:
”Tyvärr har ingen kontaktat oss och därför utesluter jag att Mancini tar över i Chelsea. Om han varit aktuell skulle vi ha hört något så jag utgår från att de (klubben) kontaktat andra tränare”.

Inte heller spelbolagen tror  på ”Mancio” som tränare. Oddsen för honom på skybet.com är 9,00 mot bara 2,25 för en viss Gus Hiddink. Mourinho ger 17 gånger pengarna.

/Jennifer

Och här trodde man på en lugn och stilla måndagskväll.

Man tror och tycker så mycket, men när Felipão Scolari nu får gå har jag faktiskt den där illasittande vad-var-det-jag-sa-hatten inom räckhåll. Ända sedan det började sippra ut detaljer om grunderna för den här tränarvärvningen så ringde varningsklockorna uppe i kyrktornet så högt att det knappast gick att stänga öronen.

Såhär inledde jag en bakgrundsartikel om Scolari i augusti:
Vad avgör om Luiz Felipe Scolari blir långlivad i Chelsea? Drogbas målform? Terrys skadesituation? Den egna truppens åldersstruktur eller Real Madrids vilja att släppa Robinho? Nej, när allting kommer omkring är det troligare att vi hittar nyckeln någonstans i den här småstyltiga konversationen:
– Han bara säga till mig: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra. Och vinna”. Och jag säga: ”Ja. Jag vill samma”.
Vare sig Luiz Felipe Scolari eller Roman Abramovitj pratar flytande engelska, men när de träffades på lyxyachten Pelorus utanför Monte Carlo för att diskutera positionen som Chelsea-manager var det ändå på det språket de kommunicerade. Gick något förlorat i översättningen? Scolari återger:
– Han inte säga: ”Den här spelaren bra, den här spelaren inte bra”. Han säga: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra, ska spela vackert. Och vinna”.

Ledtråden ligger i ordningsföljden som Roman Abramovitj använde. Först spela bra, spela vackert. Sedan vinna. Abramovitj är en fotbollsromantiker som vill plocka popularitetspoäng genom Chelsea. Huvudanledningen till att José Mourinho fick gå var att hans lag blivit för tillknäppt, för cyniskt, för ogillat.Scolari och Abramovitj hade i sin tur bara två kortare möten innan kontraktet skrevs på.
Förstod den ena vad den andre ville?
Förstod den andra vem den förste var?
Chelseas nye manager är mycket – men någon skönfotbollens apostel är han inte.
– Ibland vi spela vacker fotboll. Men ibland, om du vill vinna, du inte spela vackert. Ibland omöjligt.

De där funderingarna kvarstår. Det är klart att det inte är bra att Chelsea tappat mark i Premier Leagues tätstrid, men faktum är att de faktiskt fortfarande har en trippel inom teoretisk räckhåll. Resultaten har inte varit katastrofala – det är den här sterila, torftiga, glanslösa tröttfotbollen som fällt Scolari.

Men det här med brasiliansk briljans var ju aldrig Scolaris grej. Skulle han få ihop laget så skulle han göra det genom att återskapa en sån här vi-mot-resten-mentalitet som fanns under José Mourinhos första år i klubben, men med sin knackiga engelska hade han aldrig kommunikationsredskapen för att lyckas med det.

I själva verket fanns här ganska lite att bygga framgång på. Chansen att Luiz Felipe Scolari skulle lyckas i Chelsea var redan från början väldigt liten.

Nu måste frågor givetvis också ställas om hur Chelsea egentligen styrs. Scolari hämtades in på grunder som i bästa fall var vaga och i sämsta fall felbyggda – och en väldigt stor del av klubbens problem just nu beror också på att ingen har tagit långsiktigt ansvar för laget sedan José Mourinho.

Ända sedan Ballack och Sjevtjenko hämtades in mot Mourinhos rekommendationer har Chelsea jagat den kortsiktiga framgången utan att inse att de samtidigt grävt sin egen grav. Ska ett lag förbli framgångsrikt över tid måste det vara i ständig generationsväxling. Nya injektioner av äregirig hunger måste hela tiden skjutas in.

Ingen i Chelsea tycks ha velat inse det, utan har hela tiden valt genvägarna. Avram Grant satsade på de säkra korten, Frank Arnesens ungdomsprojekt monterades ner och de allt mer sällsynta aktionerna på transfermarknaden har bara blivit mer och mer visionslösa.

Och nu står de där, Chelsea, med ett slocknande lag utan vare sig enighet eller engagemang.

Kvaliteten finns givetvis kvar därinne, men ska någon lyckas plocka fram den så måste han vara kapabel att vända Atlantångare på en femöring. Och pikant nog för Chelsea-ledningen hade det nog inte funnits någon bättre lämpad för det uppdraget än en viss välklädd portugis med namnet José Mourinho.

/Erik Niva

Innan klockan slår fem and the factory whistle blows – några andra löneslavar i fotbollens tjänst.

Hur slår egentligen finanskrisen mot fotbollen? Tja, Bodø/Glimt får ont om pengar, Runar Berg biter ihop – och löneutbetalningarna i den spanska trean tycks stanna mer eller mindre helt.

Men inget ont som inte för något gott med sig, antar jag. Ingen finanskris utan uppfinningsrika motreaktioner.

Häromveckan kanske ni snappade upp att spelarna i Granada CF protesterade mot att deras president Paco Sanz inte betalat ut löner på fyra månader. De drog på sig tröjor med trycket ”Paco Sanz, vi vill ha lön”, och när matchen väl kom igång sjönk de ner på knä och vägrade spela.

När det var dags för avspark radade Pegaso-spelarna upp sig – och drog ner shortsen. De har inte fått betalt på tre månader, och det var uppenbart att de unga Real Madrid-spelarna sympatiserade med deras belägenhet. Istället för att springa runt streakarmuren och lägga in bollen i tomt mål så vankade de stillsamt runt och väntade ut demonstrationen.

Pegaso tackade för stödet genom att dra upp shortsen – och göra 1-0 tre minuter senare.

Hade det inte varit för att vissa av oss – läs Simon Bank – varit så interaktionsfixerade på sistone hade jag frågat efter andra minnesvärda fotbollsprotester.

/Erik Niva

Erik Niva skriver om hur långt bort öarna ligger från resten av världen när det handlar om att vara uppdaterad.

Och vi själva då? Tja, vi kan ju börja med att konstatera att det finns en svensk blindhet också, och att den är vänd mot Norge. Det handlar väl om idéhistoria, så klart, men jag kan tycka att det är lite pinsamt att Norge har perfekt koll på allt och alla i Sverige, medan nio av tio svenskar inte har en aning om vare sig vilka som styr eller underhåller i Norge.

Jag har ju inte bott på hemmaplan på ett tag, och har alltså en rätt begränsad koll på vad som skrivits i tidningarna. Men jag sätter alla pengar i min ficka mot alla pengar i dina att ingen (eller väldigt få) har berättat om Runar Berg.

Har jag rätt? I så fall:

Runar Berg, den gamle mittfältsbjörnen, har spelat för RBK. Han har varit proffs i Venezia. Nu är han 35, men trots det valde Bodø/Glimt att skriva ett femårskontrakt med honom. Inte minst för hans mänskliga kvalitéer.

Problemet är att nu har Bodø/Glimt ont om pengar. Ekonomisk kris. Och vad gör Runar Berg då? Gnäller? Oroar sig över sin lön? Letar efter alternativ?

Nej, Runar Berg funderar en månad – och sen bestämmer han sig för att göra något annat. Att spela hela säsongen 2009 utan att ta ut någon lön. Närmare en miljon kronor som han i princip skänker till klubben.

–          Jag har varit proffs i Italien. Jag har tjänat en del pengar på fotbollen, och en del av kronorna jag tjänat tar jag mig råd att avstå ifrån. Bodø/Glimt behöver pengarna mer än jag för tillfället, säger han.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det finns några svenska spelare som hade kunnat tänka sig att göra samma sak. Som har möjligheten, hjärtat, och som känner den sortens ansvar för klubbarna de spelar i. Vad tror ni? Någon?

PS. Apropå absolut ingenting så är det här alltså dagen då vi säger ”tack för allt” till geniet från Dösjöbro. Jörgen Pettersson har spelat färdigt. Jag såg honom första gången på elitpojklägret i Sannarp. Han var långhårig, rödhårig och överlägsen. Otrolig targetspelare, otroligt intelligent. Minns jag rätt fanns det bara en spelare som var lika begåvad det året: Erik Sandvärn, elegant norrlandsback och samelandslagsman-to-be. Niva vet nog mer om vad som hände sen.

I senaste numret av FourFourTwo finns en lista på fotbollshistoriens 50 största tv-ögonblick. Vid tillfälle tänkte jag ta och kommentera den och länka lite – men vi tar den här som teaser så länge.

I lördags gjorde Michael Ballack sin 100:e match för Chelsea, i den bleka kryssmatchen mot Hull. Det var ju inte vidare lattjo i sig – men intervjun som gjordes för att högtidlighålla dagen är det.

På väg bort från träningsplanen gjorde Ballacks lagkamrater det som fotbollsspelare gör på vintern – de kastade en hög snöbollar mot snubben som stod framför tv-kameran. Inget speciellt med det, egentligen, om det inte vore för Ballacks extremt underhållande reaktion.

Han blir verkligen uppriktigt förbannad, och tar dessutom till det lamaste av alla skolgårdsargument när han klagar på att det var isare som kastats.
– No, no… It was icy.

Efter den där evighetslånga jakten så försöker Ballack samla sig och låtsas skratta bort det hela – men oss lurar du inte, Bally. Vi ser allt att den där ilskna glimten i ögat hänger kvar.

/Erik Niva

Tillbaka till vardagsverkligheten. Jag upphör inte att förvånas över hur avskärmad man blir från fotbollsvärlden under en helg i England – jag har aldrig sämre koll än när jag är där – så den här måndagen gör jag målsvepet lika mycket för mig själv som för er.

Hänt något?

Jodå, två böjande fotbollslag tävlade i att göra en så snygg måltrio som de bara kunde. Barcelona gjorde ett omställningsmål som fick LA Lakers gamla fast break-basket att se träig ut, ett passningsmål och ett dundermål. Men Roma vann ju odiskutabelt ändå den här kampen – ett superbt klapp-klapp-mål, en enorm volley och en distanskanon är så bra som det blir.
***
Helgens snyggaste kom annars i Grekland. Iraklis löfte Emmanouil Papasterianos tog ner bollen på bröstet och satte en bicycleta i nättaket i ett svep. Man kan ju tycka att en sån manöver borde generera lite mer entusiasm än den som kommentatorn orkar mäkta med.

Tvåa? Jag smälter ju när Villarreal spelar så här, när Cani jonglerar fram bollen till en Giuseppe Rossi som bara touchar den förbi målvakten.
***
Någon gång snart måste jag sätta mig ner och skriva en ordentlig hyllningsartikel till den vidunderlige Ryan Giggs.

Inte nog med att han fortsätter uppföra sig på ett sätt som gör honom till en heder till sporten – han gör ju dessutom sin bästa säsong på fyra, fem år. Finfin soloraid och kontrollerad högerfjutt gav tre nya poäng från East End.

Adla karln.
***
Annars var det ju faktiskt en stor svenskdag i Europa, eller i alla fall i Holland. Ola Toivonen har ju fått en bättre start än jag någonsin kunnat tänka mig i PSV, och här har ni hans händelserika gårdag sammanfattad i ett klipp.

Och ska man nu flytta till Vitesse så kan man ju gärna börja som Lasse Nilsson, genom att sätta både ett och två mål mot Ajax i sin första hemmastart.
***
Sena segermål var också ett av gårdagens teman. Christian Poulsen gav Juventus tre ovärderliga poäng nere i Catania, Alberto Gilardino petade ner Lazio i en än djupare kris och Miroslav Klose såg till att Bayern München krokar i topptåget.
***
Spel i Argentina igen, och River Plate kan liksom inte låta bli att ställa till det för sig. ´Men den här veckan kanske vi ändå får lov att lyfta på hatten för motståndet. Både Capurro och Prediger gjorde ju faktiskt riktiga drömmål när Colón hävde sig upp till ett kryss.
***
Ska vi inte ta och avsluta med ett praktfullt självmål då? Jo, för bövelen. Marouane Chamakh satte tillfälligt stopp för Bordeauxs segertåg, då han fick för sig att det var en bra id’e att nicka in bollen i eget mål nere i Marseille.

/Erik Niva

Quality Sunday, this.

North London Cup på tv, Nice-Lyon på plats, och så hem för att jobba framför Marseille-Bordeaux. Även om det smärtar att ha missat juniorkrigandet söderöver (Kjaer, Nocerino, Lavezzi, Hamsik – ni som såg, hur var det?) så var det en fin dag.

Eftersom det är lite för sent för detaljstudier har jag bara två saker att peta in så här i skarven mellan helg och vardag. Den första är en enkel notering: la ni märke till att det regnade röda kort ute i toppligorna idag?

För det fåtal av er som inte gjorde det – här är snabbsummeringen;

Premier League
2 matcher, 1 rött (Eboué, Arsenal)

Serie A
8 matcher, 5 röda (Taddei, Roma; Sculli, Genoa; Lopez, Cagliari; Iaquinta, Juve; De Silvestri, Lazio)

 Primera Division
8 matcher, 4 röda (Torrejón, Espanyol; Mane, Almeria; Corrales, Mallorca; Yeste, Athletic Bilbao)

Bundesliga
2 matcher, 1 rött (Andreasen, Hannover)

Ligue1
3 matcher, 3 röda (Adeilson och Sablé, Nice; Diawara, Bordeaux)

Eredivisie
5 matcher, 4 röda (Zwinkels, Den Haag; Toivonen, PSV; Tuyp, Volendam; Nieveld, Feyenoord)

Och, för det andra, om vi ska ge oss på en nöt-ranking i all vänlighet (och, mind you, utan att ha sett alla i rörlig bild)?

Lätt:

1. Emmanuel Eboué, Arsenal. Helt enkelt för vikten av matchen och det idiotiska i upplägget. Tre protester på en minut, och så en eftersläng i nästa. I en av årets största matcher. 

2. Vincenzo Iaquinta, Juventus. Ren konst. Göra mål, dra av tröjan, tackla, bli utvisad. Allt i tolfte minuten. Genius.

3. Adeilson, OGC Nice. Snygg ligadebut med nya klubben. Komma in, spela en kvart, dra en mordisk armbåge i ansiktet på en back, få rött kort.

4. Rodrigo Taddei, Roma. Vad gör man om man har ett gult kort? Spelar lugnare. Vad gör man inte? Armbågar en motspelare framför domaren.

5. Lorenzo De Silvestri, Lazio. En hand, en tröjdragning. Vad var det nu igen våra pojklagstränare sa om såna varningar?

6. Leon Andreasen, Hannover. Gick till Hannover för att rädda sin landslagsplats – och åkte ut efter en timme. Dumt? Hvergang.

7. Ola Toivonen, PSV. Två gånger uppe med armbågarna i nickdueller. Hans agent borde säga till honom på skarp… äh, glöm det förresten.

8. Norichio Nieveld, Feyenoord. Superduperkrisklubben sliter för sitt liv. Har 0-0 strax före paus. ”Äh” tänkte Nieveld, ”jag går in och röjer lite”. Och så tappade Feyenoord chansen på tre poäng.

That’s it and that’s that.

Och även om man, som välavlönat proffs, gör bort sig ibland så kan man alltid trösta sig med att det faktiskt finns en anledning av vissa blir proffs medan andra blir… säkerhetsvakter som ska skydda proffs. This piece of poetry kommer från Leverkusens match mot Stuttgart.

Och medan ni reflekterar över det så kan ni samtidigt passa på att utnämna fotbollshistoriens mest idiotiska utvisning. Vem röstar ni på?

/Simon Bank

Make no mistake about it, även innan de decimerades till 10 man var det här det sämsta Arsenal-lag jag sett komma till White Hart Lane sedan jag började gå på de här matcherna i mitten av 90-talet. Tyvärr ställdes de också mot det sämsta Tottenham-laget på sju, åtta år.

Fotbollen i norra London har relativt sett gått bakåt, vi får lov att acceptera det. Jag har sett några helt fantastiska derbyn på White Hart Lane tidigare under 2000-talet – 5-4 åt ena hållet, 5-1 åt andra, 2-2 hit och 2-2 dit – men det här var inte en av dem.

Det var inte en dålig Premier League-match, men det är ju inte måttstocken vi använder en sån här dag. Det var ett dåligt North London Derby. Arsenal kommer inte längre med ett gäng superstjärnor som spelar flytande fotboll, Tottenham släpper inte längre in ett mål för möjligheten att göra två. Den där desperata viljan att vinna – den där vanvettiga intensiteten – fanns inte på vare sig planen eller läktaren.

I vanliga fall är jag aldrig nöjd med ett kryss på White Hart Lane – trots allt är det här The World Famous Home of the Spurs – men i morse hade jag nog tagit det. Just i år fanns här mer att förlora än att vinna. För ett Spurs en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket hade en derbyförlust kunnat föra med sig en mental kollaps som fått laget att sjunka spårlöst.

Men att få chansen att spela mot 10 man i nästan en timme?! Mot den bakgrunden ska det inte vara något som helst snack – det ska bara vara en vägran att acceptera något annat än tre poäng.

Just nu har vi varken mentalitet eller förmåga. Sett till spel och chanser borde vi såklart ha fått in en boll – högt, Luka, slå bollen högt! – men vi hotade aldrig att slita isär Arsenal på det sätt som vi borde gjort.

Ah well… Så gick ett derby och kommer aldrig åter. Trots allt så har vi tillräckligt med kvalitet i laget för att hänga kvar ganska komfortabelt – och även om han tröttnade lite på slutet så var dagens stora glädjeämne att Wilson Palacios gjorde den bästa White Hart Lane-debut som jag sett på 12 år.

Vem som har nutidsrekordet? Nej, inte tvåmålsskytten Mido från 2005 – utan den lilla portugisiske elvispen José Dominguez, som gång på gång sprang åttor runt hela Derbys lag under ett halvtimmesinhopp hösten 1997.

Den säsongen såg vi för övrigt ut att vara på kurs mot nedflyttning i drygt åtta månader, men klarade oss till sist med fyra poäng.

/Erik Niva

Ni har fått en Milano-rapport. Ni har fått er night out in Sheffield.

Up for some more?

På öarna reagerade vi igår mest över Liverpools märkliga strategi och ännu märkligare moral. Pompey drev matchen, Pepe Reina gick ner på knä för ett isländskt monster, men till slut var det likafullt Kuyt (hockeyskott i första krysset) och Nando Torres (power header) som skrattade högst.

I London hade Fagan avgjort mot Chelsea om han inte varit livrädd varje gång han kom fri, men om det fanns något ögonblick som definierade matchen så var det det här: Quaresma är SÅ nära den perfekta starten. Men ändå inte.

Mer då? Villa radade upp sjunde raka bortasegern I går, och det var ex-underbarnet James Milner som dukade rätt fint för det kalaset.

Annars var det en lördag för debutanter. Merseyside ordnade Everton en fin avslutning på en fin vecka. Jo fick den start Quaresma inte fick. Här har ni hela kalaset.

 
Och lille, trevlige dansen Peter Lövenkrands fick också en bra start.

Över kanalen, på min sida, hade vi en hel del märkliga matcher. Belgiske rackarpojken Edien Hazard avslutade 0-2-till-3-2-vändningen för Lille (laget med ligans kanske bästa mittfält) mot Sochaux, Mollo (en gallen Marseille-grabb som firade förra derbyvinsten med att klä av sig till kalsonger och hoppa runt framför motståndarfansen) avgjorde för Monaco, det fenomenalt usla Le Havre avslutade definitivt Rennes supersäsong – men om ni ska se ett mål från lördagen så är det förstås ASSE:s Dabos majestätiskt mardrömslika självmål mot Caen. Ren, somnambul klass.

 Annars är det förstås rasande intressant att se att krisen i PSG stannat i styrelserummet – laget spelar stundtals lysande fotboll. Luyindula är anfallsmotor, Giuly har hittat rätt, och Sessegnon fortsätter att vrida PSG:s anfallsspel från vänsterkanten (de har varit bäst där i flera år) till höger. Fantastiska mål gör han också.
 

Spanien?

Visst, Juandes Revolución maler på. Ett insläppt på sju matcher, 1-0 mot Racing igår (well done, Higuaín). Faubert-effekten…? Men intressantast var förstås el derbi, som kastade Sevilla rakt ner i kris-gropen. Efter senaste förlusten erkände Manolo Jiménez att han “hoppades att det skulle regna ännu mer, så att matchen blev avblåst”, och nu har det alltså blivit ännu värre.

Förlust på hemmaplan mot Betis, för första gången på 13 år, tre raka torsk i ligan och walk over i toppstriden. ”Inte bara en förlust vilken som helst, det här är mycket tyngre” sa Jiménez den här gången.

Matchen då? Två avgörande händelser: Aldo Duscher åkte ut – och Oliveira succédebuterade. Det verkar dessutom som att lugnet som omgett derbyna sedan Puertas död håller i sig. Betis-tränaren Chaparro hyllade till och med Sevillas fans efteråt.

Italiens stories kan ni redan. Zlatan och Di Gennaro.

Norröver, då. Bundesliga bar med sig en del hård frågor över vinteruppehållet. Den intressantaste är förstås hur Hoffenheim ska klara sig utan Ibisevic. Inte så bra, om vi ska döma av matchen mot Mönchengladbach. 1-1 efter att blivande Bayern-spelaren Alexander Baumjohann dyngat in en av helgens mäktigaste mörsare. Schusstechnik var ordet, sa Bull.

Mer schusstechnik: Hitzlsperger sköt till sitt i Stuttgarts målkalas (4-2) mot Leverkusen och superbosniern Edin Dzeko fortsätter att göra sitt för Wolfsburg. Sämre technik över huvud taget när Mladen Petric armbågade bort sig själv från Hamburgs match mot Karlsruhe. Armbågen såg värre ut än den var, men den gjorde hur som helst Bayern München till helgens stora vinnare. Hittills.

Men dagens mest kliniska frisparksspel hittade vi i Gelsenkirchen. Farfan, Howedes, 1-0.Lätt sport, fotboll.

 
Från tysk fotboll är inte steget långt till holländsk… eller, ni förstår vad jag menar.

I Eredivisie joggar AZ mot titeln (det har de i och för sig gjort förr, men den här gången så…), fast den här helgens story hittar vi i Heerenveen.

Nope vi tänker då inte på Viktor Elms påpassliga hörnmål som säkrade poängen, utan på målet ni hittar 1,55 in på det här klippet. Goran Popov, SCH:s makedonske back, åkte ditt för rattfylla efter matchen mot Ajax senast – när han var tillbaka sjöng fansen ”Du måste vara full”. Tills 1,55 in på det här klippet, alltså. En fin nick, Popovs första mål för klubben – och efteråt bad han allt och alla om ursäkt.

Eliran Atar igår fick för sig att vända ryggen mot mål, mot Maccabi Netania.

Och med det stänger vi säcken. Nån som vet om det är någon särskild match man borde hålla koll på idag…?

/Simon Bank

And the day breaks. Vill ni läsa om Sheffield-derbyt får ni köpa tidningen – ingen länk till reportage ännu – och vill ni se gårdagens mål får ni vänta tills Simon Bank kravlar ur sängen.

Jag har annat för mig just idag.

Igår gav Harry Redknapp en lång intervju till The Times, där det centrala temat var förlorarmentaliteten som genomsyrar Tottenham.
– Jag känner att det här är en klubb som måste tuffa till sig på något sätt.

We all do, ’Arry. Vi har känt så i årtionden – men likafullt har ingen egentligen lyckats göra särskilt mycket åt det. Det har inte spelat någon roll hur många spelare vi köpt, hur många managers vi sparkat och hur många ägare vi tvingat bort. Tottenham Hotspur har förblivit en klubb som viker ner sig mot fysiska lag uppe i norr, ett lag som på ett par övertidsminuter kan förvandla en potentiell triumf till ett tragiskt fiasko på de mest häpnandsväckande sätt.

Varför fortsätter det vara så? Hur kan det vara möjligt?

Tja, för egen del har alla år med Tottenham gjort mig cynisk, nästan fatalistisk. Que sera, sera. Whatever will be, will be. Vi kommer alltid att förlora fyra av fem stormatcher, tills en av de där 5-1- eller 4-4-dagarna dyker upp från ingenstans och gör så att allt fortsätter att vara värt det.

Jag har vant mig vid att förlora. Jag har blivit ganska bra på det, och på något vridet sätt kanske till och med lärt mig att trivas rätt hyfsat med det.

I’m Spurs.

Och någonstans är det ju givetvis så, att om livet med den här klubben påverkar mig på det här sättet – en svensk som dyker upp för att sitta på läktaren en fem, sex gånger per säsong – kan man ju fundera på vad det gör med människorna som dagligen lever inne i det psykologiska experimentet.

Folk är folk. Jag drar upp till White Hart Lane nu, fullt på det klara med att vi förmodligen kommer att förlora det här derbyt också. Om allt går vår väg – några turliga studsar, några gynnsamma domslut, en klar ledning som eliminerar nerver den sista kvarten – så är det klart att vi kan vinna, men… Jag har sett det här förr, och erfarenhet föder vanor. Grundläget: förlust.

Och folk är som sagt trots allt bara folk. Jag befarar att de spelare och ledare som levt med Spurs ett tag innerst inne känner precis samma sak som mig. Alternativet – att de över huvud taget inte bryr sig – är ännu värre.

Jag ser som vanligt inte fram emot detta, men nu gäller det bara att få det gjort. Vi ligger kvar, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Lyckas vi inte bryta vår derbytrend finns risken att det här är sista gången på rätt länge som vi ser Arsenal på White Hart Lane.

Let’s get it on.

/Erik Niva