Lördagskväll, den tillbringar man med lite arbete, många canneloni och ett par fantastiska matcher på tv.

Jag tänker inte ens försöka summera allt (bara tvekampen mellan Zigic och Pepe är värd en bok), utan nöjer mig med att titta lite närmare på vad som hände i de olika delarna av Milano.

Inter gjorde sitt nere i klacken, och det intressantaste i den matchen – utöver att nickspecialisterna Stankovic och Figo skallade in varsitt mål – var situationen när Zlatan Ibrahimovic blev varnad för simulazione. Det är en typsituation det där. Han får ett rakt Lecce-ben mot sig, dobbar på väg mot vristen, och lägger sig ner. Alltså får han varning för filmning.

Det är så jävla dumt. En spelare ska inte behöva ta emot en mördartackling på foten för att få sin frispark/straff. Det räcker med att mördartacklingen finns där. Han borde fått straff.

Strunt samma, Inter vann enkelt.Inte ens monstret Tiribocchi skrämde dem. Och Milan-Reggina bjöd på ett intressantare öde.

Även milanisti måste ha kännt något i hjärtat när de såg Davide Di Gennaro dynga in 0-1. Pojken är född i Milano, han håller på Milan, han ägdes av Milan och byttes bort av Milan. Nu är han utlånad till Reggina (av Genoa) och naturligtvis så slog han in en spik i Milans scudetto-kista,

En kväll som denna –  när det krampas i Sevilla-derbyt, när den fine lille Edien Hazard just vänt för Lille mot Sochaux, när Dzeko bosnat på för Wolfsburg och AZtagit strupgrepp på Eredivisie –  är det den sortens historier som värmer mig mest. Det, och sex finfina små canneloni från marknaden här nere på torget.

/Simon Bank

Å ena sidan har jag ju ett jobb att sköta och tidningstexter att skriva. Å andra sidan har jag ju inte samvete att låta er fira lördagskväll utan minsta lilla lägesrapport från en derbydragen Steel City.

Så vafan, vi gör en multimedial kompromiss.

Jag sätter mig och skriver ett fylligt reportage om derbyt mellan Sheffield United och Sheffield Wednesday, om bakgrunden och traditionerna och känslorna. Det hittar ni i tidningen i morgon. Men – här på bloggen får ni minsann en nymedial special så länge.

I linje med tiden är jag ju själva definitionen av multimedia nuförtiden – en jävligt dålig definition av multimedia, men ändå – så här har ni… En dag i Sheffield, i usel stillbild och ännu sämre rörlig bild.

Vi börjar hursomhelst med det viktigaste, Englands fjärde bästa fotbollssång. Så här såg det ut och lät från min plats på The Valad Stand när The Blades beltade ut ”The Greasy Chip Butty Song” minuterna före avspark.

…och här går den alltså att köpa, en mytomspunnet greasy chip butty…

…vill du ha en pint på Derby Day får du lov att finna dig i viss övervakning…

…welcome to beautiful downtown Bramall Lane…

…alltså, visst var Jagielka en central figur här – men en egen plakett?!

…the view from the seat…

…segerintervju med Sheff Wednesdays manager Brian Laws…
…och någonstans innanför fyrdubbla polisled, 250 OCS borteskorterade…

Okej, ska vi avsluta med att låta väsentligheterna skildras av proffs som faktiskt vet vad de håller på med? Här har ni highlights från ett pulserande derby, avgjort av ett alldeles fenomenalt mål av Marcus Tudgay.

/Erik Niva

Näe, jag tänker verkligen  inte stjäla nöjet från Erik Niva. Det är han som ska ge the Steel City reports that are to be reported to the people. To the people. Vad det lider.

Men I väntan på det kan ni ju alltid reflektera en sekund eller två över ugglornas matchhjälte och hans karriär. Marcus Tudgay har ju inte bara den goda smaken att dela födelsedag med Paolo Roberto, Simon Bank och Gertrude Stein – han har dessutom fostrats i Derby.

Och där gjorde han riktigt bra ifrån sig, allt enligt det alltid lika pålitliga uppslagsverket wikipedia.

I quote:

In all he made 99 appearances for the Rams, starting on 109 occasions and scoring 180 goals.

På 99 matcher, varav 109 från start, gjorde han 180 mål.

Av detta lär vi oss antingen att Marcus Tudgay är världens störste idrottsman sedan Kim Jong Il (som slog elva hole-in-ones på sitt livs första golfrunda), eller att wikipedia har sina… eh… brister. Your call.
 

/Simon Bank

Medan Afonso Alvés drömmer mardrömmar om Shay Given:

Har ni läst Roberto Saviano? Det är klart att ni har. Hela världen har gjort det.

I veckan har han rest runt i Spanien (olika hotell varje natt, mångdubbla bokningar, livvakter och poliser, allt för att minska riskerna för ett maffiamord). Han har varit på Costa del Sol och förklarat att Costa del Sol är ett paradis för maffiabossarna, och i torsdags var han i Barcelona för att ta emot ett pris.

Det var Kataloniens journalister som delade ut det årliga Manuel Vázquez Montalban-stipendiet. Vázquez var en katalansk nationalist, renässansmänniska, författare, humanist och Barcelona-socio, han dog för fem år sen och priset delas ut i två kategorier: Kultur/politik (det gick till Saviano) och sportjournalistik (det gick till Gazzetta dello Sport och Jennifers gamle chefskrönikör Candido Cannavò).

Saviano pratade, som sig bör, om maffian och hotbilden mot honom.

Han pratade, som sig bör, också om fotboll.

–          När jag var liten hade jag förmånen att få se Maradona, när jag ser Messi påminner det mig om honom.

Så långt fjäsket, men han hade en gammal spanskitaliensk beef att reda ut också. För inte så länge sen gick Fabio Cannavaro ut och ifrågasatte Savianos Gomorra – han tyckte att boken helt i onödan förstärkte en negativ bild av hans Italien och hans Neapel. I torsdags svarade Saviano, med ett leende.

–          Många Barcelonafans har skrivit till mig att ”vad kan man annat vänta sig av en merengue”? Jag vet inte om han sa så för att han är merengue, men i Italien är det många som delar hans åsikt, som tycker att man genom att berätta det här smutsar ner Italien. Men för mig betyder berättandet motstånd, att man skapar de nödvändiga antikropparna för att besegra den här konflikten.

Saviano hyllar FC Barcelona för att de uppmärksammar Montalban (Juan Laporta delade ut priserna), för att ”ett fotbollslag har intelligensen att förstå att idrotten kan skydda ordet”. Och Napoli? Kan han gå på matcherna längre?

–          Tyvärr inte. Men jag följer Napoli och jag tycker att De Laurentiis har gjort väldigt mycket. Självklart är jag fortfarande en tifoso…

Sen hade han förstås en hel del gott att säga om Maradona, och en hel del inte så gott att säga om Luciano Moggi.

 Inget nytt under solen. Men Saviano är värd allt gott, och tillhör ni det dussin som inte läst boken så gör det. Det är tamigfan en order.

/Simon Bank 

Made it.

Efter en hel veckas brittiskt snökaos har jag våndats över försenade flyg, inställda tåg och uppskjutna matcher – men med en halvtimme kvar till avspark sitter jag nu på Bramall Lane i Sheffield och väntar in ett febrigt Steel City Derby.

Tog tåget från St. Pancras i svinottan, men ska jag nu transportera mig så gör jag det hemskt gärna på brittiska järnvägar. Inte för att de funkar så jävla bra – det ska privatiseringsgudarna veta – men för att de alltid fyller mig med lika stora delar av nostalgi och förväntan.

En tågresa genom England är som en påminnelse om människor och matcher som varit, precis lika mycket som den är ett löfte om de som komma skall.

Jag blir glad att jag fortfarande känner igen mig på perrongen i Leicester, trots att det har gått tolv år sedan den enda gången jag varit där (Spurs förlorade med 3-0, och jag vill minnas att Steve Walsh, Steve Guppy och en 19-årig Emile Heskey gjorde målen). Jag blir glad över att se Pride Park genom fönstret när vi passerar Derby, att kyrkspiran i Chesterfield fortfarande är lika krokigt vriden och att Ipoden shufflar fram Kate Rusby – The Barnsley Nightingale – precis när tåget skär in i Yorkshire.

Men vafan, mest är jag såklart glad över att klockan strax slår High Noon, att det är The Steel City Derby och att jag är där. Återkommer med rapporter senare, men nu måste jag dra.

Det vankas A Greasy Chip Butty.

/Erik Niva

Välkommen in i helgen, vi har Stålderby, Sevilladerby och North London-derby på menyn och visst vore det en fin start att äta statistikfrukost?

Det här är intressant, av minst två skäl.

Dels säger det en del om det nya, vänligare Chelsea, som vill ge Roman trevlig fotboll. De var elakare, hårdare, fulare förut. Statistiken handlar alltså om matcher mot de fyra stora (Chelsea, Liverpool, Manchester United, Arsenal), och under sina ligavinnande säsonger radade alltså Chelsea upp tabellen 9 vunna, 2 oavgjorda, 1 förlust mot sina kollegor i toppen av näringskedjan.

I år har de tagit en poäng på fem möten, och är ligans sjätte sämsta lag om man enbart räknar matcher mot de stora.

Den andra intressanta raden tillhör ett gäng som heter Tottenham Hotspur FC. Klubben har ju gjort en fiaskosäsong av episka dimensioner, men har trots det trivts bättre än någonsin mot storklubbarna. Sedan begreppet Big Four etablerades har Spurs – fram till den här säsongen – haft den här tabellraden mot de stora:

1 vinst, 14 oavgjorda, 23 förluster.

Enter 2008/09 – anno horribilis – och plötsligt radar the Lillywhites upp det här:

1 vinst, 3 oavgjorda, 0 förluster.

Man kan nog utgå från att det säger en del om den mentala statusen i laget, som mår bättre när ingen räknar med dem. I morgon spelar de derby mot Arsenal, som haft samma trend; de möter hellre Liverpool än Hull.

Och om ni nu läst ända hit så är det förstås för att ni gillar er statistik (eller för att ni kämpar er neråt för att komma till intressantare inlägg av Niva och Wegerup) – och då kan jag inte förvägra er den här länken heller. Guardians computer wiz kids har styrt upp världens mest avancerade publika statistikmotor för individuella matcher.

Vill ni se exakt hur Jimmy Bullard passade mot Hull City i höstas så kan ni det! (och jag inser så här efteråt att det är det där utropstecknet på slutet som gör att jag konstant lever på gränsen till att spärras in).

/Simon Bank

Jag tänkte börja med att skriva några rader om livet in a Chelsea Hotel. Om det inte vore för att jag bor några kvarter för långt norrut. Och inte är Leonard Cohen. Och att Cohen ändå sjöng om det Chelsea som ligger i New York.
Jaja, en inställd idé är också en idé – jag nöjer mig nu med att konstatera att jag återigen släpat mig över till England för en derbyhelg. Mer om allt det i sinom tid. Nu är det ju fredagskväll och därför inte läge för så värst mycket mer än lite lättsmält underhållning.

Det här är dagens stora skratt i fotbollens England. Inte nog med att Rafa’s cracking up – nu har det tydligen snurrat till för den andra stormanagern på Merseyside också.

Presskonferensen med David Moyes börjar ju i trevligt tonläge såhär dagarna efter derbyt, och sedan puttrar den på i småmysigt tempo fram till 2.20 in på klippet. Då får Moyes en fråga om hur det egentligen ligger till med Victor Anichebe. Finns han med i truppen mot Bolton?
– Nej, för han är skadad.

Fair enough, men sedan flippar allt ut fullständigt. Moyes blir ombedd att kommentera veckas tidningsskriverier om saken, och svarar med att lägga in sin allra mest obehagliga stirrarväxel.

Och det må väl i någon mån ändå vara hänt – men när sedan en helt harmlös fråga om Gary Megsons jobb i Bolton möts av precis samma reaktion så sprängs ju alla sans- och förnuftvallar. Och när det sedan inte går att få honom att yppa vafan han håller på med trots lockande och pockande… Då är ju parodins gränser sedan länge passerade.

David Moyes, what the hell was all that about?

/Erik Niva

Om nu Er Pupone har blöjbytartävling på schemat i februari så kan det vara på sin plats att berätta vad Sammy Eto’o tänker ha för sig just den här månaden.

1. Säkra ligatiteln åt Barcelona.
2. Sänka Lyon i Champions League.
3. Promota lite finfin franskkamerunsk rythm-et-blues-hip-hop.

Pit Baccardi släpper sin nya skiva, och honom ska ni ha koll på. Inte nog med att han ger ut skivan på Nicolas Anelkas bolag (som Nico startat för att hjälpa just polare/favoriter som Baccardi) – han tar dessutom hjälp av Eto’o i marknadsföringen.

–          Jag är kamerunare och stolt över att vara som Samuel Eto’o, säger Baccardi.

Och när han skulle spela in videon till första singeln, Juste Moi, ja, då fanns skyttekungen med på inspelningen.

Och nej, jag förstår inte riktigt vad han gör där. Men det svänger rätt sött. Och om ni vill ha mer Meatloaf-svulstig hip-hop av Baccardi så kan ni lyssna här också. It’s kinda swell.

/Simon Bank

Till er som inte fastnat för ”På spåret” eller ”Let’s Dance” och som kan få in italienska tv-kanaler  kommer här kvällens tips: kanalen Italia 1, klockan 21.10, säsongsstart för ”Iene” (Hyenor).
Det är en fördel om ni brinner för Roma, eller åtminstone Francesco Totti eller, för all del, hans kända maka Ilary Blasi. De två intervjuas nämligen i programmet och tävlar även i vem som kan byta blöja fortast på en gummi-bebis.
Ni får gissa vem som vinner…

Totti utlovas prata en del fotboll men framför allt väldigt öppet om allt ifrån sex (han vill göra det mycket oftare än Ilary erkänner han) till barnen Cristian och Chanel och andra privatsaker.
Inget program för den som vill ha djupare fotbollsanalyser alltså.
Däremot definitivt för de som vill ha mer av människan Totti.

/Jennifer

Om nu Erik Niva dragit upp tråden ”gamla hjältar, nya liv” så är det väl bara att hänga på, antar jag.

Vi kör ett snabbt hat-trick i kategorin. Alla aktuella just i veckan som gått.

1. Antonio Conte.

Den enorme gamle arbetshästen från Juve är, som bekant, tränare i Bari nu för tiden, och en självskriven kandidat för jobbet i Turin närhelst det blir ledigt. Och vilka idéer har han då?

Bari spelar offensiv fotboll, med offensiva yttrar och två centrala mittfältare som sköld framför backlinjen. När de slog Frosinone i helgen var det första gången i klubbens drygt 100-åriga historia som de vann sex raka matcher. I höst lär Cassano få spela Serie A-fotboll mot Bari.

Hur har det gått till, då? Igår fick Conte frågan om hur han byggt sin strategi. Det lät rätt fint när han svarade:

–  Jag har samlat ihop ett personligt bagage. Sacchis pedagogik, Lippis och Ancelottis sätt att sköta omklädningsrummet, Trapattonis mänskliga relationer, Fascettis och Mazzones sätt att läsa matcherna.

2. Gheorghe Hagi.

Rumäniens Maradona hade ett rätt hyggligt erbjudande att ta ställning till. Iranska Persepolis kom med en stor utmaning och en ännu större pengapåse: en miljon dollar i månadslön och ett flott kontrakt.

Men Hagi – 44 igår – struntade i himlen och vände mot rötterna istället. Han är ju från Farul, det är där det finns en arena som döpts i hans namn och det är där han har hjärtat.

Så han tackade nej. Han har ett projekt med en ungdomsakademi i Constanta och ska invertera den med en division III-klubb, är det tänkt. Hagi själv ska investera tio miljoner euro i projektet.

–          När jag är inblandad i den här sortens projekt gör jag allt på allra största allvar, säger han.

I say Yea thee, Gheorghe Hagi!

3. Dino Baggio.

Den gamle djupledskanonen har dragit sig tillbaka i relativ stillhet i Padova. Vilket inte hindrar att han lyckats få lite rubriker det sista.

Eftersom han är en Baggio så handlar det förstås om religion, men eftersom han inte har en gudomlig hästsvans så handlar det förstås inte om buddhism.

Närå, gamle Dino har helt enkelt anslutit sig till kretsen kring den gamle ärkebiskopen Emmanuel Milingo. Det finns bilder när han tar emot nattvarden av honom.

Och vad är problemet med det då? Jo, det ska jag tala om. I Italien och i hela den katolska världen är zambiern Milingo känd för att han är gift. Och katolska präster är ju inte gifta. Vatikanen har, följdaktligen, tagit avstånd från honom – och det beror alltså mer på att han kampanjar för prästers rätt till parliv och mindre på att han hängivit sig åt exorcism och hävdat att katolska kyrkan skyddar Satan.

Anyhow. I veckan skulle Milingo framträda i tv, i en show som heter Chiambretti Night och som ser ut som väldigt många italienska tv-shower. Lite sång, lite dans, lite naket. Ex-biskopen satt på scenen medan en magdansös did her bogaloo framför honom.

Bra tv. Med ett förhinder. Milingos hustru (Maria Sung, hon som inte borde finnas enligt Vatikanen) satt i publiken och hade lite synpunkter på upplägget…

Var och en salig på sin tro. Men när det gäller Dino Baggio så känner jag mest att det är en skandal att vi inte berättat om hans alternativa karriär: Som skådespelare. Det är han som spelar romersk soldat i det här, sparsmakade, klippet.

/Simon Bank