Simon Bank har redan skrivit om fotbollstatueringar. Simon Bank har redan skrivit om hur Man City försöker gå vidare och lägga Kaká-historien bakom sig.

Så det är väl upp till mig att knyta ihop säcken.

Tatueringar, Man City och Kaká? Tänk 25-årige Man City-supportern Christopher Atkinson, som var så säker på att brassen var på väg norrut att han tatuerade in hans namn på bringan.
– Kaká är en av mina favoritspelare, och känslorna svepte iväg mig när jag hörde att han var på väg att komma hit. Jag ville glänsa lite. Nu hoppas jag bara att vi försöker få hit honom igen till sommaren.
Laserläge?
– Jag kommer inte att ta bort den. Jag har ju åtminstone en permanent påminnelse om hur nära City var att få Kaká.
Ah well, som tur är så har ju Atkinson i alla fall sina kompisar att luta sig emot i denna svåra stund, för förståelse och sympati. Eller?
– De har inte slutat driva med mig sedan det hände.

/Erik Niva

Det sägs att man ofta blir besviken när man träffar sina hjältar. De må vara en sak – men det känns lite väl magstarkt att nu behöva bli besviken när andra träffar ens hjältar.

Det är bara att konstatera – ska Cristiano Lucarelli spela i Italien så ska han spela i Livorno. Efter att han avslutat äventyret i Donetsk och flyttat till Parma har allt gått fel. Nedflyttningen var en sak, men det verkligt sorgliga är hur hela relationen mellan Lucarelli och Parma nu krackelerat totalt.

Parma-tifosin Fredrik Lindström – inte han! – brukar maila uppdateringar om vad som händer i Emilia-Romagna, och den sista veckan har inte gjort någon Lucarelli-anhängare glad.

Först kapade han en presskonferens för att avsäga sig kaptensbindeln. Sedan gick han till attack mot lokalpressen. Sedan blev han bänkad. Sedan vägrade han flytta till Siena innan transferfönstret stängde. Sedan sägs han ha slagits med lagkamraten Andrea Pisanu på träning. Och igår stormade han slutligen av träningsplanen när managern Francesco Guidolin försökte hålla en frisparksövning.
– Han har inte betett sig särskilt vackert mot vare sig mig eller sina lagkamrater, säger Guidolin.

Nu är Lucarelli helt utanför den Parma-trupp som ska spela mot Ancona i helgen, och är väldigt nära punkten där han har gjort sig omöjlig i klubben för all framtid.

Så vad händer med en 33-årig anfallare utan klubb när transferfönstret stängt? Och vad händer med en hjälte som plötsligt tycks ha börjat uppföra sig på ett sätt som inte alls är värdigt honom?

/Erik Niva

Ett litet tillägg, i all sin enkelhet, till det italienska svepet från Napoli-Juventus:

När Gazzetta dello Sport betygsätter spelarna idag rankas Olof Mellberg som Juves bäste. Sjua i betyg, de noterar särskilt Hysén-tacklingen på Gargano, förstås.

Och i normala fall hade det inte varit så intressant alls. Men Det kan vara värt att notera just efter debaclet mot Cagliari senast. Mellberg har imponerat på många, men efter de senaste omgångarna kändes det som att han var två dåliga matcher från att stämplas som ett felköp.

Han behövde det här.

/Simon Bank

Eftersom det här inte är rätt dag att provocera Pudlians i onödan så får ni klara er utan länk – men i dagens the Sun får Arsenal Tsar Star Andrej Arsjavin sin första dusch av gammal hederlig engelsk tabloid treatment.

Och det är ju inte så att han gjort det särskilt svårt för dem.

The Sun har helt enkelt satt sig ner med Arsjavins självbiografi, och hittat ett par guldkorn på temat ”Män är från Mars, kvinnor från Venus”.

Andrej says:

– Om det stod i min makt att införa ett förbud mot att kvinnor kör bil, och dra in alla deras körkort – så skulle jag göra det utan att tänka två gånger.

– Enligt mig är kvinnor och män två helt olika varelser.

Se där.

Och om vi nu är inne på relationen mellan man och kvinna så kan vi ju alltid glädja oss åt att Arsjavin får spela fotboll. Annars kan det gå illa. Hörde ni om Alan Lithgow? 20-årig skotsk back, spelar i Clyde i division I men är en rätt hyfsad talang med ett par U-landskamper på meritlistan. I fjol åkte han dit för att vid upprepade tillfällen ha… eh… gjort det skönt för sig själv framför förbipasserande kvinnor.

I veckan kom domen för övergreppen. Lithow kallades för ”äckligt pervo” men slapp fängelse. Hans advokat redde ut kausaliteten:

– Alan har ingen riktig förklaring till varför brotten inträffade. Det hände vid en tidpunkt när han var skadad och inte spelade fotboll.

Ja. Och då vet man ju hur det går.

Sist då. Efter en snabbanalys av efterfrågan bland läsekretsen (fotbollsklipp – noll respons, frågesport – en miljard kommentarer) så kör vi väl en lekstund till, med italienskt tema.

Ni noterade kanske att Gazzetta dello Sport hade en stor idolspecial i sitt lördagsnummer? Jag vet att det skrevs en del om det i Sverige, särskilt om att Paolo Maldini är den meste idolen bland spelarna i Serie A. Underlaget var alltså 100 spelare från Serie A (och ett par internationella cracks) som fick tala om vem som var deras idol när de var yngre.

Maldini var ju ingen skräll. Inte tvåan (El Diego) eller trean (Baggio, Roberto) heller. Vill man ha en utmaning får man gå ner på detaljnivå och studera de individuella rösterna.

Torsdagslek, helt enkelt. Para ihop rätt spelare med rätt idol:

Spelare:

a)      Daniele De Rossi.

b)      Fernando Torres

c)      Marco Donadel

d)     Javier Zanetti

e)      Christian Panucci

f)       Nicola Legrottaglie

g)      Karim Benzema

h)      Leo Messi

i)        Angelo Palombo

j)        Francesco Totti

Idol:

1)      Rudi Völler

2)      Edgar Davids

3)      Fernando Redondo

4)      Pablo Aimar

5)      Franco Baresi

6)      Lothar Matthäus

7)      Giuseppe Giannini

8)      Roy Keane

9)      Kiko

10)  Ronaldo

Knock yourselves out.

/Simon Bank

En rivstartande Simon Bank hoppade av någon anledning över the biggest talking point från gårdagens franska cupfotboll.

Visst, han nämnde att PSG kapitulerade – men han nämnde inte hur Mateja Kezman reagerade. En dryg timme in på matchen blev den före detta Chelsea-floppen nämligen utbytt. Han slet då demonstrativt av sig sin PSG-tröja – och slängde ner den på marken innan han ens lämnat planen.

Kortklippet ser ni här – lägg framförallt märke till Ludovic Giulys briljanta ”aj-jävlar-nu-blir-det-trubbel”-min – och en längre variant med publikreaktionerna inkluderade ser ni här.

I eftertankens kranka blekhet har nu Kezman försökt sig på en mångordad ursäkt:
– Jag vill be fansen, tränaren och medspelarna om ursäkt. Jag gjorde ett misstag. Kanske har inget liknande någonsin hänt här tidigare, men jag är en person med stark karaktär som går igenom en av de svåraste perioderna i mitt fotbollsliv. Alla måste veta att det inte har något att göra med klubben, fansen eller tröjan – det var en ilsken reaktion riktad mot mig själv. Det är inte likt mig att kasta bort en sån här chans och skapa såna reaktioner från fansen. Jag vet att det blir svårt för vissa att förstå vad jag menar, men jag talar från hjärtat. Jag kommer att göra mitt bästa för att förbättra mig, för klubbens skull. Jag kom hit med stora ambitioner. Jag kom hit som en stor spelare med en stor karriär, och jag är ledsen att fansen bara ser 10 procent av den riktiga Mateja Kezman just nu. Men jag är en stark kille med hård karaktär.

Frågan är om det där rabblandet räcker. Jag är ju inte den som backar för en Tottenham-parallell eller tre – och vi har ju faktiskt alldeles nyligen sett en nästan identisk situation med egyptiern Hossam Ghaly.

Efter att han blev utbytt mot Blackburn i maj 2007 gjorde han precis det Kezman gjorde, slängde ner tröjan på marken. Sedan kom det några ursäkter och några utlåningsförsök – men när Harry Redknapp tog över Tottenham tyckte han att det var läge att ge Ghaly en andra chans.

I samband med cupmatchen mot Wigan häromveckan togs Ghaly ut i Tottenhams matchtrupp för första gången på 18 månader – och med knappt 10 minuter kvar sa Harry Redknapp åt honom att det var dags att hoppa in.

Men när Spurs-fansen såg Ghaly i den liljevita matchtröjan blev det uppenbart att ingenting var vare sig glömt eller förlåtet. När egyptiern stod och väntade på sidlinjen buade fansen så våldsamt att Harry Redknapp sa åt honom att dra på sig overallen och gå och sätta sig igen. Det skulle inte bli något inhopp.
–  Det skulle ha stört matchrytmen för mycket, förklarade Redknapp.

Dagarn därpå gjorde ändå managern några sista försök att mana till förlåtelse:
– Jag pratade med Hossam, och han var helt förkrossad. Jag känner verkligen för killen. Alla gör vi misstag i livet. Visa mig den som påstår att han inte gjort ett misstag, och jag visar dig en lögnare. Vi är i behov av att fansen stöttar alla som tar på sig Tottenhams tröja, och Hossam är en del av vår trupp. Han har en viktig roll att spela under andra halvan av säsongen.

Två veckor senare skrev Hossam Ghaly på för den saudiska klubben Al-Nassr.

/Erik Niva

Ni har väl redan hört den tragikomiska historien om hur någon på ITV fick för sig att det var en bra idé att slänga in lite reklam med två minuter kvar av Everton-Liverpool – och hur kanalen därför givetvis missade målet som till sist avgjorde en derbysluggning som varat i nästan tre veckor?

Så här såg det ut.

***UPPDATERAD***. Bytte klipp, till ett som följer med sändningen genom hela momentet, och alltså illustrerar ITV-absurditeten ännu tydligare.***

Värst av allt är ju att alla har sett det komma. Ända sedan ITV säkrade cuprättigheterna har det tvivlats på kanalens förmåga att göra bra fotbollssändningar, och under säsongen har de också kritiserats stenhårt för konstiga matchval, bleka produktioner, nersänkt publikljud och torftiga highlightsprogram.

Likt en avliden konstnär har också det här klippet fått en helt ny status efter gårdagens debacle. Det är hämtat från cupens första omgång. Stora Leeds möter pyttelilla Histon på en ännu mindre arena. En del av ITV:s produktionsteam står precis framför Leeds-klacken. Och ja… Några gynnare nappar helt enkelt åt sig en av mikrofonerna, sticker iväg med den – och börjar skandera ”ITV is fucking shit” rätt ut i etern.
***
Hemma framför min trygga Viasat-sändning kan jag inte förneka att jag själv jublade lite när Dan Gosling lyfte in den där lyran.

Givetvis har vi hela mitt generella underdogperspektiv – i 95 procent av alla matcher jag ser hoppas jag att den mindre klubben vinner – men ytterligare en dimension klarnade också fram under holmgången.

Liverpool spelade 105 minuter med en enda engelsman på planen. Under större delen av matchen bestod å andra sidan Evertons elva av åtta engelsmän – bland dem två tonåringar – och tio spelare med engelska som modersmål.

Call me old fashioned, men för mig betyder fortfarande den sortens saker någonting.
***
I anslutning till det så tar vi och kör lite trivia?! När Portsmouth mötte Fulham i helgen så blev islänningen Hermann Hreidarsson den nionde spelaren från ”overseas” – utanför de brittiska öarna – att göra sin 300:e Premier League-match.

Hur många av de andra åtta kan ni nämna?

***UPPDATERAD. The race for the glory är alltså numera avgjort, enligt kommentatorsfältet nedan. ***

/Erik Niva

Cup night, och vad har vi att berätta då?

Jo, ni ska få en utlovad berättelse om superhjälten Cyril Rool, men först ska vi förstås ägna oss lite åt Dan Gosling. För tre år sen debuterade han bredvid Bojan Djordjic på Plymouths mittfält. Han var 16 då (Gosling, inte Bojan), han fyllde 19 i måndags – och ikväll sköt han Everton till the 5th round of the FA Cup.

Läget? Två minuter kvar av förlängningen, Merseyside Derby, Liverpool – med tio vinster på elva straffavgöranden – på andra sidan. Så vad tänkte lillegrabben när bollen ramlade ner vid fötterna inne i straffområdet?

–          Just shoot. I thought’just shoot’, säger lille Gosling i tv just i detta nu, i en senkommen repris på Glenn Hoddles gamla debutintervju efter 30-metersmörsaren mot Stoke: ’The lads said ’it it, so, well I ’it it’.

Så Golsing sköt, Everton är vidare efter att ha manglat Liverpool hela vägen hem efter Lucas utvisning, och lagkompisarna såg till att Gosling fick matchbollen med sig hem. A big night for the club, a bigger night for the kid. Och fan ta mig om inte Andy van der Meyde till slut lyckades med något också.

Uppe kring Brian Clough Road skreks det I natt, och namnet som skreks – I olika tonlägen – var Kris Commons. Han är det närmaste Nottingham Forest varit en Sol Campbell, en stjärna som väntade ut kontraktet och gick som Bosman till en lokalkonkurrent. I går var han tillbaka på City Ground med Derby, fick 0-2 i arslet på en kvart – men enligt alla helvetets lagar så var det förstås Commons som avgjorde.med ett grisigt 3-2-mål. Rams första vinst på City Ground på 37 år.

That boy Kris Commons, made Forest look shite.

Herregud, vad det måste gjort ont.

Nere i stöveln gjorde Trezeguet comeback i cupsemin mot Napoli. Med mamma på plats och allt. Han såg väl sådär ut, missade ett par chanser och var inte lika närvarande som han brukade vara – men efter 120 minuter var han tillräckligt mycket målskytt för att skicka in sin straff (vilket han inte var i en viss VM-final). Juve vidare på straffar, Olof Mellberg spelade hela matchen och tacklade som om han hette Hysén och det vore 1989 – men han sköt ingen straff, vilket är ett skäl så gott som något att påminna om EM 2004.

Ni vet, Sverige förlorade på straffar mot Holland, Mellberg och Ibrahimovic missade – och på presskonferensen efteråt lyfte en journalist handen och frågade Lagerbäck:

–          Mister Lagerback. Have you practised penalties? And why not?

I Portugal noterar vi att Sporting (och Derlei) mosade Porto I prestigemötet, medan Pablo Aimar, el pajazzo, skickade Benfica vidare. På andra sidan gränsen sköt Aldo Duscher som om bollen hette Beckham, medan 20-årige OS-mästaren Lautaro Acosta sköt Sevilla till 2-1 hemma mot Athletic i slutsekunderna.

Och här då? I Frankrike?  Jo, först och främst kan vi konstatera att PSG:s nya ledning fått en dålig start. Huvudägaren Sebastien Bazin tog ju över som president i går, och han hade supportrarna mot sig redan från start.

Hans första present till dem? 0-3 mot Bordeaux i cupsemin. Det var jämnare än det låter. 0-1 avgjorde, och det kom på den sortens inlägg som ingen svensk spelare någonsin slagit (Edmans i EM 04 är det där undantaget). Hårt, välriktat, skruvat. Jurietti, som slog det i skallen på Bellion, var på väg till AIK för några år sen, ändrade sig, tog plats i franska landslaget och spelar nu i Bordeaux… Good choice, son. Han har förresten haft en märklig säsong, med rätt mediokert spel och en period när han var spårlöst försvunnen och missade tre träningar.

Själv ägnade jag den tidiga kvällen åt att frysa in en lunginflammation på ett Stade de Ray i apokalyptiskt regn. Nice skulle bara blåsa bort Ligue2-medelmåttorna Vannes för att säkra andra cupfinalplatsen på tre år. De delade ut flaggor till alla i publiken, och Brigade Sud blåste raketer som vore de pyro-turkar.

Hur det gick? Sådär.

Efter fem bra minuter för ”Le Gym” förvandlades matchen till kamp och kramp, och det var inte ens särskilt orättvist när Vannes skickade in 1-0 med 30 kvar. De hade en bra mittback och en bra target-forward, och så mycket mer krävs inte för att skaka ett mittenlag i Ligue1.

Tränare Antonetti (han är från Korsika) var halvt på väg in i slagsmål med Vannes bänk, Nice kvitterade i slutminuterna och det blev straffar. Nices dyraste köp genom tiderna, Loïc Rémy, missade sin straff men Nice fick en chans till.

Fram klev Cyril Rool. Sex and Drugs and Cyril Rool. Fransk klubbfotbolls mest utvisade spelare genom tiderna. Cyril har två specialområden. Han är duktig på att hitta uppspel till mötande forwards fötter – och han är bra på att sparka ner folk.

Men Cyril är inte bra på straffar.

Han slog, förstås, bollen i ribban – och Vannes ska spela final mot Bordeaux i Paris (forsta L2-laget sen Gueugnon 2002 som spelar final). Ligaföreningens president Thiriez, mannen med Frankrikes mest välansade mustasch, var glad som ett barn när han pratade om ”sagan Vannes”.

Och resten… får vi summera när morgonen kommer.

/Simon Bank

Mer Milan. Om Kaká stannade så finns det andra som lämnar.

I går släppte Lamberto greppet om L’Assassino. Fotbollsvärldens finaste restaurang byter ägare, och det är inte utan att det känns I hjärtat.

Om AC Milans hjärta heter San Siro, om hjärnan sitter ute på Milanello, så har man alltid hittat magen på Via Amadei 8, en skruvad Maldini-cross från Domen.

Familjen Gori har tagit emot i 58 år, Ottavio Gori – Lambertos pappa, Milans egen kock –  köpte krogen efter ett tips från Gunnar Nordahl och Nils Liedholm. De serverade enkel, rustik mat från det toskanska köket. Servitörer i vitta kavajer, kött, pasta, öppen vinflaska på det där italienska sättet. Stil, kärlek, värme, klass och en folklighet som aldrig någonsin bleknade.

 Alla de stora i Milan har ätit här. På 50-talet sågs spelarna här varje torsdagkväll, och en sån som Cesare Maldini kommer fortfarande tillbaka och äter lunch varje dag. Nereo Rocco, Enzo Bearzot, Gianni Brera, De Sica… Konstnärer, fotbollsfolk, journalister, arbetare.

För en slyngel från Sverige har besöken på L’Assassino varit ett enkelt sätt att smaka på historien (och Milanos bästa dolci), och jag har njutit varje sekund av varje besök. För två veckor sen berättade Lamberto att han skulle sluta, men jag trodde honom inte. I söndags var jag där igen, och i går gjorde han sin sista dag på jobbet.

Om Milan är oroligt i magen idag så beror det inte bara på affären Beckham.

XXX

Lite annat, då:

Om magen svajar så får ögat sitt. Puma har presenterat Italiens nya dräkt till Confederations Cup i sommar. Lite större märke, en diskret trikolor på ena sidan och så förstås de fyra VM-stjärnorna i mönstret.

Den ska vara i 30-talsstil, sägs det. Jag antar att det är den sorts tröja som ser bättre ut på håll än i detaljstudier.

 XXX

Francesco Totti förhandlar kontraktsförlängning med Roma. Och… jag menar… hur förhandlar man med Totti? Det borde vara som med Maldini, att han får bestämma själv. Nu verkar det som att klubben vill förlägna till 2012, medan Er Pupone själv vill ha två år till på kontraktet.

Jag hade signat honom till 3014 om jag hette fru Sensi.

Massimo Moratti, på frågan vad han skulle svara om Manchester City hörde av sig:

–          I’m sorry. Ibra är inte till salu.

XXX

Dagens bästa citat – om man nu räknar bort Cyril Rool, som är värd ett eget inlägg framåt kvällen – kommer från Nemanja Vidic, som pratat barndom med Setanta. Han fick fly undan bomblarmen hemma i Serbien, och menar att det gjort honom starkare.

–          Any person that has bad times in their life, I think gets stronger after it, and obviously they learn to live in other ways.

–          You have good things to enjoy and bad things to make you strong, and if it makes you stronger it is good.

“Du har bra saker att njuta av och dåliga saker som gör dig stark, och om det gör dig starkare så är det bra”. Cirkelkonstruktionen där är så poetiskt briljant att man får svindel. Up yours, Kay Pollak, här kommer en kille som vet hur man ser på livet. Nemanja, oh-oh, he comes from , he’ll fookin murder’ya.

Och där känns det som att vi slutit mördarcirkeln för den här gången. Nu ska jag gå på fotboll.

/Simon Bank

Jag tror tamejfan att vi har en ny medaljör på den livsviktiga listan över de senaste årens värsta fotbollsdesertörer.

Nu gör jag det visserligen enkelt för mig. Går man 50 år tillbaka i tiden finns det ju historier om rymmare som får Eddie Slovik att verka lojal, och går man 5 år tillbaka i tiden så hittar man plötsligt Portsmouths Rory Allen på cricket i Australien – men i alla fall…

I söndags bönade den peruanske anfallaren Jefferson Farfán sin klubb Schalke 04 om några dagars akutledighet. Hans mormor var nämligen döende, och han var givetvis tvungen att flyga till Sydamerika för att hinna träffa henne.

Well, efter några tips började den tyska pressen knacka lite på historien – och de behövde inte dunka särskilt hårt innan den officiella versionen rasade ihop. I den peruanska tidningen Tromé fanns nämligen en stor artikel om hur Farfán kommit hem för att reda ut sin trassliga relation till flickvännen Melissa Klug. Det var hennes 25-årsdag, och Farfán försökte pussla ihop förhållandet genom att ge henne en 500 000-kronors Mazda-jeep i present.

Och mormorn?
– Både hans mormor och hans farmor är kärnfriska, säger Tromé-journalisten Cesar Guillermo Manayay till Bild.
Farfáns reaktion?
– Oh, något måste ha gått fel i översättningen.
Schalke har inte reagerat ännu – men grova böter lär vänta på Jefferson Farfán när han nu återvänder från Sydamerika.

Inte illa – men även om tematiken i stort är densamma har Farfán fortfarande en bra bit upp till toppnoteringarna på listan över de senaste årens bästa fotbollsrymningar.

2)
Anton Ferdinand
Uppgav att han skulle hälsa på sin sjuka mormor på Isle of Wight. Drog istället hela vägen till South Carolina i USA, där han kände sig nödgad att gå på något sorts hiphop-party där det serverades 17-procentiga HPNOTIQ-cocktails.

1)
Stephen Ireland.
Såklart. Mästarnas mästare. Först hette det att Ireland behövde lämna den irländska landslagssamlingen eftersom hans flickvän var sjuk. Det visade sig vara lögn. Då ändrade Ireland historien, och uppgav att hans mormor hade dött. Det visade sig vara lögn. Då var det plötsligt ett missförstånd, och i själva verket var det farmorn som avlidit. Men när hon läste om sin egen död i tidningarna så hotade hon att stämma dem. Ireland försökte med en sista variant, då han påstod att hans morfar hade skiljt sig och att det alltså var hans nya partner som gått bort. Men inte.
– I det här skedet bestämde jag mig för att berätta sanningen, erkänner Ireland.
Bra tänkt. Vad saken egentligen gällde? Att hans flickvän fått missfall.

/Erik Niva

Ja, hörni. När semestern tagit slut, Medelhavet gömmer sig i grått, det är ett par timmar kvar till nästa match och ett par timmar sen transferfönstret slagit igen bakom alla Keanes, Arsjavins och Kakás – vad gör man då?

Tja, man ser framåt och bakåt samtidigt.

Man konstaterar att många och mycket var bättre alldeles nyss – och att de vet om det själva.

I förrgår var jag i Milano, medan a bunch of City lads dedicerade this next song to signore Kaká.

Och med det drar vi igång våren och går vidare.

/Simon Bank