Tillbaka på hotellet efter en timmas språngmarsch från Stadio Olimpico. Gick förbi Gigi Meronis minnessten på Re Umberto. Det låg färska blommor där. Vinröda, förstås.

Har skrivit ihop en krönika om Juve–Cagliari som ni kan läsa i tidningen. Grundtesen är att Chiellinis lårskada kan vara en värre smäll än själva resultatet.

Därmed inte sagt att 2–3 mot Cagliari var en lyckad dejt direkt.

Matchen var underhållande, jag gläds mest med Massimo Cellino, Cagliari-presidenten som valde att lita på Mister Allegri även när det blåste som värst i höstas. Allegri var oprövad på nivån, det gick åt h-e i början – men presidenten vågade stå bakom honom, och nu studsar Cagliari omkring på små sardiska lyckomoln.

Så kan det också gå.

Juve? Ja, utöver det jag skriver om i krönikan är det väl bara att konstatera att de lider av att all kreativitet är knuten till Del Piero. Amauri är en fattigmans Zlatan, en fin target med bra fysik och utmäkt teknik för sin storlek – men det vore skönt om han kunde få veta vilket landslag han ska spela i någon gång, så han kan börja koncentrera sig på Juventus igen. Han har inte gjort mål i år än.

Om Inter vinner mot Torino (av alla lag) så ska det oerhört mycket till för att Juve ska komma tillbaka. Champions League är lite annorlunda, där handlar det i en åttondel mer om stabilitet och att inte göra några fel än om att göra allt rätt.
Men om inte Chiellini är tillbaka mot Chelsea kommer Juve att göra fel. Då kan de glömma en vår i Europa.

Men of the match:
•••Del Piero
••Sissoki
•Nedved
•••Canini
••Marchetti
•Cossu

Annat från stöveln: Jag hoppas att ni noterade att Fabio Quagliarella fortfarande håller på sitt maxim att enbart göra drömmål?
Här är såna han brukar göra.
Här är det sanslöst buspojkaktiga hockeyskottet från Neapel i går.

Nu är det dags för säng. Tänkte ligga och dra mig till sju, innan tåget tuffar vidare mot nya glada upptåg.

/Simon Bank

Ingemar Johansson är alltså död. Jag ska inte säga så mycket om det, jag är för ung och vet för lite och det finns andra som säger det mycket bättre.

Jag träffade Ingo, men bara en gång. Han drack kaffe med suketter och grädde och åt wienerbröd, vi satt i hans kök och det kändes nästan löjligt att allt det stora, alla historierna, fick plats i en sån furuköksvardaglighet.
Men jag, vi, är en annan generation. Vår relation till the Champ går lika mycket genom Anton Glanzelius och Melinda Kinnaman i Mitt liv som hund som genom Ingo själv. 

Nu berättar vi historierna, om igen. Det är bra. Det är så man ska minnas. Men om jag ska tro något om Ingo, om varför det går ett svart streck av sorg och saknad genom Sverige idag, så är det att vi sörjer ett annat land lika mycket som en idrottsman.

Ingemar stod för ett annat Sverige, i en annan tid: det på gott och ont idealiserade folkhemska Sverige där alla åtminstone på ytan satt ihop (på gott och ont det också). Han personifierade ett land där en arbetargrabb satte sten i Masthugget på måndan och blev världsmästare på tisdan – för att sen vara en vanlig arbetargrabb igen på onsdan.

I alla fall i mytologin.

Hur som helst. Jag är glad att jag fick träffa honom, i ett kök med wienerbröd och Folkhem. Precis på samma sätt som jag är glad och tacksam över att att jag fick träffa Nils Liedholm.

Jag har ju lovat att berätta en sak om Liedholm, och kan lika gärna göra det här. Det italienska magasinet Calcio2000 har gjort en liten stjärnteckenspecial i sitt februarinummer. De citerar Liedholm, som ju var dedikerad amatörastrolog, som sa så här om spelare som var fådda i vågens tecken:
– Jag tvivlar inte på spelare som är vågar. Jag är våg, liksom Didi, Nordahl, Sivori och Charlton. Ta Falcão: Jag såg honom spela 45 minuter i en landskamp mellan Brasilien och Italien 1976, när jag fick veta att han var våg övertygade jag Dino Viola att köpa honom.

På samma tema vet vi att passionerande stjärnteckentydaren Raymond Domenech alltid haft svårt för David Trezeguet, vilket bland annat ska bero på att Trez är just våg.

Och facit?

Nu finns det äntligen här. Calcio2000 har gått igenom alla spelare som vunnit Serie A, sorterat dem efter stjärntecken och kommit fram till att…
…ja, att Liedholm hade rätt, förstås.

Vågarna är solklart överrepresenterade bland mästarna. Här är topp-fem:

1. Vågen, 100 spelare.
2. Lejon, 91.
3. Kräftan, 79.
4. Stenbockar och Vattumän, 68.
5. Jungfru, 67.

Sämst?
Väduren. Cyril Rools stjärntecken.

/Simon Bank

Snart är semestern slut. För att vänta in det har jag åkt iväg för att jobba lite.

Det är förstås ett gift. Fotbollen, men lika mycket resandet. Att komma någonstans där man inte är riktigt hemma, men göra sig hemma så snabbt som möjligt. Lukta, känna, se, höra, hitta en direktlänk från en stads system och sticka den som en droppnål i armvecket.

I Milano? L’Assassino och Corso Como 10. Rom? Surret av tusen mopeder på väg till Olimpico. Toscana? Doften av rostade kastanjer eller blodig Bistecca. Genoa? Havet och peston. Marseille? En snabb pizza Reine till sötlukten av öl och hasch. Bretagne? En rustik galette runt en grovkornig korv.

Sånt. Ibland säger det inget, ibland säger det nästan allt.

Nu har jag åkt till Turin, luffat från vårsol till alpsnö och läst en ung Jan Myrdal på tåget. Det kändes liksom rätt, nu när Sydfrankrike upplever sina största fackliga demonstrationer på mer än tio år och… det är lätt att glömma, men Myrdals penna kunde fanimig skriva taken av stenhus när det begav sig (”Det var vinter. Ty det var alltid vinter när man var ung”). Hur som helst, efter en kväll i Piemonte slår det mig:

I Turin förvandlas jag alltid till en tant.

Jag dricker Caffè al Bicerin (chokladkaffe efter ett hundraårigt, hemligt recept, som bara finns på ett litet café just här), bläddrar i gamla Gianni Brera-böcker, tittar på konfekt i skyltfönstren. Jag sitter rak i ryggen vid ett bord på Del Cambio, vid stukaturen, väggmålningarna, kristallkronorna, äter lammstek på linneduk, klappar en födelsedagsbambino på huvet och dricker den där sortens Barolo som väger två kilo per kilo.

Lo Stile Torino. Lo Stile Juve. Det är fint att vara här igen.

På lördag kväll får vi se Chiellini, Trezeguet och Del Piero tillbaka i Juventus. En bra kväll, mitt i en höjdarhelg.

I Tyskland trampar Bundesliga igång (och eftersom jag eventuellt kommer att döpa min förstfödde till Franck Ribéry Bank vill jag påpeka två saker apropå hans cucchiaio-miss mot Lehmann: 1. Det var hans sjätte skedstraff, hans tredje i Bayern – och hans första miss. 2. Han skrattade efteråt, gratulerade Lehmann och sa att han tänker försöka igen eftersom fotbollen måste få vara lek också), Rafa Benitez ska försöka un-crack himself mot Chelsea, Perrin kommer ”hem” till Lyon med St Etienne för ett helveteshett derby och i Toon Town ligger dimman tätare än någonsin on the Tyne inför nordöstderbyt.

I övrigt från er lilla Turin-tant:

•Gazzetta dello Sport slog rekord i onsdags.
För första gången någonsin hade tidningens hemsida över en miljon unika besökare på en dag. Fler än efter VM-finalen 2006, fler än under EM i somras. Jag misstänker att alla ville se Fantantonio dansa.

•De italienska matcherna startar en kvart sent i helgen.
Spelarfacket står bakom markeringen, till stöd för Daniele Mannini (Napoli) och Davide Possanzini (Brescia) som stängts av ett år efter att ha missat – alltså inte åkt dit i – ett dopningstest. Ett justitiemord.

•Maldini till landslaget?
En hemsida har dragit igång en kampanj för att få Lippi att ta ut St Paolo Maldini i landslagstruppen till Brasilien-matchen. Som ett slags recett-match. Vore det någon annan i hela världen hade det bara låtit som ett sätt att förringa en viktig landskamp. Men Maldini… det skulle vara ett sätt att förhöja den. Och Lippi säger i alla fall inte nej.

•Gaga, babba, Norra Stå.
Har ni följt Australian Open? Damklassen? Den rätt oestetiska fransyskan Marion Bartoli gick till kvarten, och det är skäl nog för att ge henne ordet för att berätta om sin barndom:
– När jag låg i vaggan brukade min storebror gå riktigt nära och skrika ”OM! OM! OM!”. Så det blev det första ordet jag sa, innan jag sa mamma eller pappa: OM!

De första ord jag sa? 
”Is Gascoigne going to have a crack?”.

•Mister Nastase, please.
2009 års lurigaste idrottskonstellation ska försöka sälja rumänske landslagsbacken Dorin Goian till PSG.
Geniet Ilie Nastase har lovat kompisen och Steaua-preidenten – den dokumenterat galne – Gigi Becali att försöka fixa affären när han är i Paris i nästa vecka.

•In west Philadelphia, born and raised.
Två skäl till att David Beckham vill vara kvar i Milan:
1. Han vill spela VM i Sydafrika.
2. Han vill hellre spela i en liga med en historia än i en liga där lagen inte ens vet vad de heter.

•Den nya världsfotbollen.
Undrar din lärare/fru/make/hund/livskamrat/förälder/arbetsgivare varför du spenderar timmar på internet för att följa det senaste i transferfönstret?
Grattis. Nu finns det ett bättre svar än ”Varför?! För att jag vill ha Stephen Appiah!”.
Nu kan du stolt – och tack vare hedersknyfflarna på konsultfirman Gap Partnership – förklara att det hela är en grundkurs i marknadsekonomi.
I en pinfärsk rapport har de konstaterat att transferfönstret ger en finfin bild av den moderna, globala marknaden.

•Skôler:
Till sist, några gamla finingar i repris. En vänlig läsare påminde om att det här fortfarande fanns där ute.

En del är värt att se igen. Resten? Äh, det får ni på köpet.

/Simon Bank

Såg det här klippet för några månader sedan, men… visste inte riktigt vad jag skulle göra med det.

Nu vet jag.

Om två timmar startar Bundesliga om igen efter vinteruppehållet. Stormatch mellan Hamburg och Bayern München.

På allmän begäran – från en person – här har ni videosnutten som tar hand om er uppladdning.

Som det står i en av Youtube-kommentarerna: ”This is clearly the greatest thing ever in the entire history of everything”.

/Erik Niva

Skamlös självpromotion? Naj, naj – välvillig konsumentupplysning.
Efter en dryg månad av tomt ekande hyllor finns nämligen min bok ”Den Nya Världsfotbollen” äntligen i lager igen.

Jag tänker nu inte försöka lansera den som någon extraordinär försäljningssuccé, utan nöjer mig med att konstatera att efterfrågan i alla fall var större än förlaget räknat med. Efter några få dagars julhandel var den första laddningen uttömd – och sedan dess har vi väntat och undrat. Det här partiet har nämligen skeppats med båt från tryckeriet i Kina, och jag har bara väntat på att få höra att fartyget kapats av pirater utanför Somalias kust, följt av tv-bilder där en maskerad bombare står och håller bokbål.

Men nu är vi ute på andra sidan Godahoppsudden – och hade jag själv haft intresse av boken hade jag raskt beställt den från typ Adlibris, Bokus eller CdOn. Det är faktiskt så att förlaget redan har slut på böcker – igen – och att en nyupplaga därför håller på att tryckas.
Färdigskrävlat. Nu tänkte jag faktiskt be om någon sorts tjänst. Jag vet ju att det finns en klump tappra kämpar som läser den här bloggen och dessutom redan har hunnit med att plöja igenom ”Den Nya Världsfotbollen”.

Vad tyckte ni?

Kan ni inte ta och skriva några rader i kommentatorsfältet eller skicka ett mail till erik.niva@aftonbladet.se?! Var den bra? Seg? Vilka reportage var intressanta och vilka var trista? Vilka dimensioner missade jag? Vad har jag rätt i och vad har jag fattat fel? Vad borde min nästa bok handla om? Tankar? Intryck? Slutsatser?

Har jag nu en linje för direktkommunikation med min läsare – härligt nymedialt utryck – så ska jag fan i mig utnyttja den. Jag skulle genuint uppskatta era synpunkter.
***
Ute i den stora, vida fotbollsvärlden fortsätter annars Newcastle att underhålla. Efter att Newcastle förlorat mot Man City i onsdags gjorde Joe Kinnear en tv-intervju med Alan Parry på Sky Sports. Han redde ut skadeläget.
– Shay (Given) pulled out with a knee injury, as did Insomnia . . . Insomnia . . . er, Charlie.

Nu har Charles ”Insomnia” Inzogbia surnat till, och krävt att få lämna klubben.
– Efter att ha blivit förolämpad av Joe Kinnear så kommer jag aldrig att spela för Newcastle igen så länge han är manager.
Kinnear förstår ingenting.
– OK, I got a little tongue-tied – men om jag hade fått ett pund för varje gång jag hade uttalat ett spelarnamn fel genom åren så hade jag varit en väldigt rik man. Tyvärr smackar bara det här av desperation att driva igenom en flytt från Newcastle United.
***
Ändå är det faktiskt inte Kinnear som är ligans allra mest prövade manager just nu. Igår gick Boltons manager Gary Megson – Johan Elmanders tränare, på mediesvenska – ut och bekände hur relationen egentligen såg ut mellan honom och de egna fansen.
– Deras känslor för mig är väldokumenterade, och blir vädrade regelbundet. Mina känslor för dem måste förbli privata. Men när fansen slaktar mig så spiller det över på spelarna. Det gör spelarna arga, och de har fått stå ut med det under lång tid. Det är en hög nonsens. Jag skulle inte säga att fansen är hycklare, för så här har det sett ut sedan första dagen jag kom hit. Jag tycker att det är patetiskt. Kommer jag någonsin att få dem på min sida? Inte en chans. Passar inte ditt ansikte in så gör det inte.

Megson kan i alla fall inte anklagas för att köra med populistiska trick. Några timmar efter hans utbrott mot fansen så godkände han en försäljning av Kevin Nolan – lagets kapten, själ och hjärta – till just Newcastle för ynka 4 miljoner pund.

Det är en chockerande dålig affär för Bolton.
***
Snabb anekdot från Real Madrids officiella lagfotografering igår också. Efter att bilden tagits höjde sportchefen Pedja Mijatovic rösten.
– Det är nog bäst att ni tar en till utan mig. Om jag skulle försvinna snart.

Några spelare skrattade, men att det sedan faktiskt tog en alternativ bild utan Mijatovic säger allt vi behöver veta om montenegrinens status i Real Madrid just nu.
***
Det var också i Spanien som gårdagens noterbara fotboll spelades. Kvartsfinaler i Copa del Rey, och ett sent Squillaci-mål gjorde så att Sevilla klämde sig förbi Valencia på bortamål. Bojan Krkic ruskade till en hittills misslyckad säsong med två mål mot Espanyol – det här är det ni behöver se – men det var ändå tröstmålet från José Callejon som var derbyts behållning.

/Erik Niva

”Ibrahimovic, faro dell’Inter”.
Zlatan kallas alltså för Inters fyr i en rubrik i Gazzettan i dag. Den svenska mindre ordagranna, men mer smidiga, översättningen skulle väl vara ”lbrahimovic, Inters ledstjärna”. Nog lyser han upp Inters väg i alla fall, vår grande svedese.

Inter som helhet får 8,5 i betyg av vår rosa italienska kollega och visst var laget som pånyttfött jämfört med blackouten, som Zlatan kallade den, mot Atalanta. Genoa, Roma och Udinese får 7,5. Sämst betyg får Juventus med blotta 5 och omdömet ”man kan förlora efter en serie guldmatcher men inte på det viset, inte utan att kämpa, som om man inte ens var på plats i Udine”.

Apropå just Inter blev jag i går uppringd av Inters presskontor. Vi hade sänt i väg en del ackredieringsansökningar, både via mejl och fax. Ändra fram tills nu, år 2009, har det varit så att klubbarna i de flesta stora fotbollsnationerna vill ha ackrediteringsansökingarna via fax. Ganska obegripligt då faxen inte varit direkt het sen JR:s tid.
Otroligt omständigt och tidskrävande och dessutom osäkert eftersom klubbarna inför stormatcher dränks av fax som riskerar att komma bort.
Nåväl, Inter är, liksom bland annat Juventus, en av de klubbar som nu tagit steget in i den moderna världen och vill ha ansökningar via mejl.
En av anledningarna till att klubbarna velat/vill ha dem via fax är att man inte velat få ansökningar från diverse fans-tidningar, radiostationer etc och tyckt att mejlen varit svår att kontrollera jämför med fax på papper med företagets logotyp på.

I går ringde i alla fall Inter som sagt upp och sa:
”Hej, vi har fått både fax och mejl från er och vi ville bara säga att vi snart inte kollar faxen alls längre, den stängs ner. Vi skulle inte vilja att ni faxade och att vi verkar som om vi av elakhet inte svarar och inte ger er ackreditering”.
Varför jag berättar det här är för att det tyvärr är så ovanligt att man får det här bemötandet från klubbar i den storleksordningen, även när man är Nordens största tidning, som vi.
Många är tyvärr väldigt arroganta, inte minst i Storbritannien.
Under alla de år jag följt den italienska fotbollen är det alltid lika spännande när man kommer till luckan för att hämta sin ackreditering. I Rom löste det sig alltid då jag skulle bevaka Lazio, även när ackrediteringen saknades, eftersom jag hade en del ingångar där, Mer än en gång har jag i halv panik fått jaga presschefen på mobilen medan kön med irriterade journalister bakom mig växt.
Med Roma har jag flera gånger fått besked att min biljett finns för att sen komma och finna att den inte als gör det. För det mesta har irriatiotionen över strulet dock smält bort i charmoffensiven från farbröderna i luckan som tagit sig all tid i världen att förklara, bortförklara, lova bättring och guld och gröna skogar, allt på bredaste Rom-dialekt.

Med Inter, Milan och Juventus måste jag dock tillstå att allt alltid gått väldigt professionellt till. Raka och snabba besked och ska biljetten finnas där så gör den det. Det intressanta med Juve är att klubben också blivit lättare att ha att göra med efter krisen. Alla mår vi bra av ett ”memento mori”, att minnas vår dödlighet.

I motsats till de som hävdar att storklubbarna kan skita i allt och alla och köra sitt race säger jag nämligen motsatsen. Ingen klubb är större än att den har råd att förlora sin ödmjukhet. Gentemot fansen framför allt, men även gentemot media och andra aktörer.
Framför allt handlar det väl om hur man själv vill bli bemött i slutändan.
Och, i dessa tider av bloggkrig och påhopp, är det alltid bra att få just sitt  ”memento mori” ibland, minnas det, även för oss skribenter.
Samt att ha i åtanke även att dem man möter på vägen upp, dem ska man möta på vägen ner…

/Jennifer

Stor fotbollskväll igår, så vi satsar på en fyllig round-up och ser var vi landar. Vi startar hur som helst i England.

Det har bara gått några veckor sedan Rafa Benítez attack på Alex Ferguson och Man United – och sedan dess har de inte vunnit en match. När jag var på Old Trafford i förra veckan hade souvenirförsäljarna redan hunnit trycka upp nya häckeltröjor appropå utbrottet, och det var också Man Uniteds fans som började sjunga sången som nu hela fotbolls-England går och nynnar på.

”Rafa´s Cracking Up”.

Igår försvann två nya poäng i Wigan, och beslutet att ersätta Steven Gerrard med Robbie Keane för att jaga segermål är det som verkligen knäckt många kamelers rygg. Liverapporeringen på BBC – det statligt opartiska och objektiva organet – uttryckte det såhär:
”2131: In all that insanity, Liverpool captain Steven Gerrard was taken off and replaced by Robbie Keane at Wigan. That is a decision I am not even going to try and understand”.

För Wigan debuterade Mido, och bildade Zamalek-anfall tillsamman med Amr Zaki. Efter att Mido slagit in kvitteringsstraffen dundrade högtalarsystemet på JJB ut ”Walk Like An Egyptian”.

Wigan har för övrigt inlett ett importsamarbete med typ hela Syd- och Latinamerika – och även om en eller annan honduran har försvunnit så har någon colombian kommit in. Så här nära var Hugo Rodallega att bli debuthjälte.
***
Själv såg jag Everton-Arsenal, och kunde återigen konstatera att 178 centimeter Timmy Cahill med all säkerhet är världsfotbollens bäste huvudspelare, längdrelativt sett. 100:e målet i engelsk fotboll för honom.

Arsenal då? Ja, de har ju egentligen inte spelat så särskilt bra den senaste månaden – men de fortsätter att göra sena mål som håller dom kvar i matchen. Kvalitetsavslutning av en ever-improving Rob van Persie, och lättnad för en Arsène Wenger som för övrigt beskriver värvningen av Andrej Arsjavin som ”90 procent klar”.
***
Robinho gjorde vad han kunde för att skaka av sig sina kontroverser. Det tog 10 minuter innan han virkat fram bollen till Shaun Wright-Phillips. Debutmål för Craig Bellamy också, men den här matchens story handlade ändå om Newcastle.

Hemsk dag för dom. Hemsk. Inte nog med att de förlorade. Inte nog med att Shay Given stannade hemma med ambition att flytta till just Man City. Michael Owen gick av med bruten vrist, och Joey Barton linkade av med krossat metatarsal-ben. Dessutom uppges redan hårt pressade ägaren Mike Ashley förlorat 25 miljarder kronor under finanskrisen.
– Det är inte lätt för honom. Han klarar av att betala lönerna, men det är inte mer. För mig är det nu knäckande att se hur en klubb som Tottenham kan bjuda 16 miljoner pund för den spelaren, 14 miljoner för den. Jag önskar att jag kunde spendera på det sättet. Men det är lätt att fatta varför så många managers fegade ur istället för att ta det här jobbet. They didn’t have the arsehole to do it, analyserar Joe Kinnear.
***
Blood and thunder i Lancashire-derbyt mellan Sam Allardyces dåtid och nutid. 2-2 mellan Blackburn och Bolton till slut – och själv förundras jag mest av nyheterna om att unge Blackburn-anfallaren Matt Derbyshire har kommit överens med Olympiakos om ett lånekontrakt.

Det är inte riktigt den vägen unga engelska anfallare brukar gå.
***
Hyfsat säker seger för Chelsea lite i skymundan – fin volley av en alltmer effektiv Salomon Kalou – och ett egendomligt bråk mellan Big Phil Scolari och Middlesbroughs assisterande manager Malcolm Crosby.
– Det verkade som att han ville få en av våra spelare varnad. Han skakade inte hand efter slutsignalen. Det var en konstig reaktion, men han har sin rätt till den, kommenterar en allt mer utsatt Gareth Southgate.

Kalou firade för övrigt sitt mål med den alltmer vanligt förekommande ”handbojsgesten”. Chelsea försöker desarmera saken – men folk som vet påstår att gesten var tillägnad Antoine Assale Tiemoko, en politisk fånge som precis släppts från fängelse i Elfenbenskusten.
***
Italien då? Jo, för fan – engelskt där också. Sorry, men vi måste såklart börja med David Beckhams listiga frispark. Dessutom satte Andrea Pirlo två i virket.
– De var fantastiska på fasta situationer, konstaterade Piero Gasperini – och lirkade med sig en poäng hem till Genoa.
***
Zlatan var Zlatan.
***
Det mest intressanta resultatet var ju annars att krisplågade Udinese passade på att utnyttja matchen mot Scudetto-jagande Juventus – ett lag de inte slagit hemma på 15 år – till att vinna sin första match på 11 försök.

Fantastiskt mål av Di Natale – och ett tungt argument för ståndpunkten som går ut på att Juventus är Del Piero-Dipendente. Alex vilade igår.
***
Kvällens stora målvaktstavla? Annars prickfrie Sebastien Frey stod för den.
***
En viss Francesco Totti var förresten tillbaka för Roma. Ett mål – även om han fick hjälp av en rejäl försvarstouch – och en avgörande assist får väl sägas vara ett ganska hyfsat facit?!
***
I Tyskland spelade Werder Bremen cup. Markus Rosenbergs läge förbättrades väl kanske inte av att Pizarro avgjorde matchen och att Hugo Almeida satte ett riktigt klassmål.
***
Måste snabbt klippa till Grekland också. Jag vet inte om ni totalt hunnit glömma bort den nu 32-årige Álvaro Recoba?! Han har spelat i Panionos sedan i höstas – och i går bevisade han att frisparksfoten sitter kvar.
***
Blev långt detta, men har ni ändå några minuter över så kan ni ju roa er med detta. Skotska ligacupen. Semifinal. Celtic-Dundee United. Straffar.

Det höll på ett tag. Alla spelare – inklusive båda målvakterna – fick lov att skjuta straffar.
***
UPPDATERING. Haha, just fan – Sverige spelade visst landskamp också. Glömde bort. Pallade själv inte att sitta uppe och se matchen, men att döma av sammandraget verkar väl Sverige haft en del tur men samtidigt också sytt ihop ett pack riktigt fina anfall.

Kul med Elm, kul med Farnerud.

I mexikansk press läser jag rubriker som: ”Y ahora que fue lo que paso?” – ”Och vad händer nu?” – över artiklar där Svennis framtid återigen ifrågasätts alltmer. Han gör nog bäst i att släpa med sig poäng hem från kvalmatchen i USA, den gode Eriksson.

/Erik Niva

Skrev några rader om det i tidningen idag, men historien förtjänar att upprepas för de som missat den. Inter har åkt ner till Sicilien. Där ställs de mot ett svårslaget Catania – och deras 4 830 olika hörnvarianter.

För några år sedan kom Walter Zenga i kontakt med en av alla dessa fotbollsteoretiker som sitter hemma på kammaren och gör mer eller mindre poänglösa uträkningar. Efter att ha läst boken ”30 procent” så kände sig dock Zenga övertygad – det här var ingen vanlig siffersnubbe. Ett samarbete var inlett.

Banktjänstemannen Gianni Vio har riktat in sina fotbollsanalyser på de fasta situationerna. Det är där, menar han, som det lilla laget kan skaffa sig fördelar som välter det stora. Boktiteln ”30 procent” anspelar på den förbättring som Vio anser sig kunna garantera laget som anlitar hans tjänster.
– Utnyttjar man fasta situationer så är det som att ha en extra anfallare. Nästan hälften av alla målchanser kommer till på det här sättet.

Och om man då ska sammanfatta Vios fastsituationsfilosofi? Själv använder han begreppet ”organiserad förvirring”. Har ni svårt att tänka er vad det är så ska ni få hjälp på traven – här har ni nämligen den redan klassiska varianten då Catania-anfallaren Gianvito Plasmati drog ner shortsen på sig själv för att distrahera motståndarmålvakten. Idékläckare var såklart Gianni Vio.
– Det viktiga är att ha en stor repertoar av olika manövrar att ta till, annars blir man lättläst. Och bara på hörnor finns det 4 830 olika scenarion att utnyttja.

Men alla dem har du väl koll på, José Mourinho?!

/Erik Niva

Och så kan det gå.

Frågetecknen kring Ola Toivonens roll i PSV har varit rätt många. Om man utgår från ett klassiskt holländskt 4-3-3 – var passade ha egentligen in? Som ensam center? Som släpande ”tia”?

Under Toivonens första vecka i PSV så gjorde tränaren Huub Stevens ett medvetet undantag från traditionen. Han började gnugga på ett nytt system, gjorde en ansträngning för att spela in svensken i laget. På träningarna testades en formation med två  rätt renodlade anfallare, där Toivonen och Danny Koevermans (eller Darko Lazovic) bildade par framför offensive mittfältaren Ibrahim Affelay.

Så gryr solen över en ny dag – och den kontroversielle tränaren säger plötsligt upp sig för att han ”inte klickar med spelarna”.

Enligt den holländska pressen är nu Schalke 04:s manager Fred Rutten favorit till att ta över PSV. Och han är så holländskt traditionalistisk att han till och med kör 4-3-3-systemet i en Bundesliga som är väldigt ovan vid det.

Vad händer med Toivonen nu?

/Erik Niva

Jadu, Robinho – vad är det nu för situation du försatt dig i den här gången?

Å ena sidan. Många av dagens fotbollsspelare är ofrånkomligen outbildade ynglingar som vevas iväg från fattigkvarteren till miljonärsmansionet över en natt. De går igenom en omställning som kan få vem som helst att tappa huvudet – och jag är helt övertygad om att Robinho och hans likar många gånger uppför sig som arrogant respektlösa svin när de är ute.

Å andra sidan. I kölvattnet av den moderna fotbollen har det ju vuxit fram en helt ny WAG-aspirerande kiss-and-tell-kultur. På varje nattklubb i hela England finns det gott om unga tjejer som är lika benägna att utnyttja fotbollsspelare som fotbollsspelare är att utnyttja dem. Det kan sluta med en otrohetsaffär, en tabloidstory – eller för den delen en missriktad våldtäktsanklagelse.

Vi ska komma ihåg att ingen av alla de våldtäktsanklade Premier League-spelarna – från Jody Morris över Paul Dickov, Keith Gillespie och Frank Sinclair till Johnny Evans och Cristiano Ronaldo – någonsin fällts i rätten.

Innocent ´til proven guilty, och allt det där.
***
Tottenham 3, Stoke 1.

Yup, that’s more like it. En bra offensiv insats – mot ett ärligt talat bedrövligt Stoke – kröntes av tre well-worked goals. Vi är inte en en miljon mil ifrån att vara ett rätt hyfsat lag.
***
Andra saker värda att ta upp från gårdagens engelska fotboll då? Tja, som vanligt har ju Rob Styles satt sig själv i blåsväder. Hans val att tidigt visa ett rakt rött till WBA:s Paul Robinson satte givetvis punkt för den matchen – och jag tycker som vanligt att han var fel ute. Det här påfundet att man ska få rött kort ”så fort båda fötterna lämnar marken” är ännu en av sakerna som ska upp över en lista över vad som är fel med den moderna fotbollen. ”Båda fötterna lämnar marken”? Jaha??! Det är fan inte gång, det här.

”England’s Number One”, skanderade en skadeglad Man United-klack efter att Scottie Carson återigen gjort bort sig. För varje månad som går framstår det mer och mer som att den där blundern mot Kroatien var regeln snarare än undantaget i Carsons karriär.

Håller Michael Carrick och Dimitar Berbatov på att etablera ett fruksamt ex-Spurs-samarbete i Man United? Det är två spelskickliga killar som kan tänka fotboll på samma våglängd – och igår kombinerade de återigen ihop sig för ett mål.

Men appropå målvakter… 1 032 minuter utan insläppt mål för Edwin van der Sar nu. Sinnessjukt bra. Jag trodde verkligen att Petr Cechs notering skulle stå sig i bra många år, men det här rekordet indikerar givetvis på exakt hur jävla bra Man United verkligen är. Tänker man tillbaka på perioden som följt på Samir Nasris två mål på The Emirates kommer man ju faktiskt inte på sådär överdrivet många idioträddningar från Van der Sar – däremot desto fler sanslösa blocktacklingar från Vidic och Evans, desto fler uppoffrande hemåtlöp av Fletcher och Carrick.
***
Emile Heskey – mannen som heter Ivanhoe i andranamn – drömdebuterade för The Villa och skickade ner Tony Adams och hans Pompey i en än djupare kris.

Villa fortsätter att grinda ur sig uddamålssegrar, och jag hoppas av hela mitt hjärta att de håller hela vägen till en Champions League-plats. Om nu det räcker.
– Nu tycker jag att vi ska sikta på att vinna rubbet, sa Martin O’Neill efter att hans lag lagt sig jämsides med Liverpool på andraplatsen.
I nästa sekund vände han sig mot journalisterna som samlats på presskonferensen:
– Varför skrattar ni alltid när jag säger det?
***
Igår pekade jag på att Craig Bellamy var ett av de fenomen som förtjänat en plats på den där listan över unkna fotbollsfenomen. Idag är jag beredd att revidera. Han må vara en irriterande jäkel – men han ger jävligt underhållande intervjuer.

När han för första gången pratade som Man City-spelare så förhöll han sig till faktumet att han aldrig någonsin kommer att kunna springa ifrån sitt rykte:
– Vad jag än gör, vilka framgångar jag än når med Manchester City – det kommer alltid att finnas där. Om jag någon gång skriver en bok – vilket jag inte kommer att göra – så kommer den att få titeln ”Don’t Google Me”.
***
Bortanför England håller äntligen den tyska fotbollen på att vakna upp ur sin evighetslånga vinterdvala. Match i DFB-pokalen mellan Bayern München och Stuttgart igår – och straffsparksduell mellan Franck Ribéry och Jens Lehmann.

Det finns bara en person jag håller på i en sådan envig – men det är samtidigt bara att erkänna att den här cucchiaio-straffen alltid ser satan så fånig ut när den inte funkar.

/Erik Niva