Och i denna tid då bortskämda ynglingar blir multimiljonärer på nolltid – en stilla tanke om hur de någonstans faktiskt också är människor med känslor.
Ni har kanske snappat upp hur Royston Drenthe blev utbuad av den egna publiken på Bernabéu när han byttes in i matchen mot Deportivo i söndags. Han var märkbart tagen redan då han gjorde press efter matchen – var det en tår som han strök bort alldeles i slutet av det här klippet? – och nu har han utvecklat känslorna i en lång intervju med As.

Gripande läsning, ur ett spelarperspektiv som i alla fall jag personligen har lätt att glömma bort.
– Jag är väldigt glad att laget vann, men samtidigt också väldigt ledsen över de där busvisslingarna. Jag är bara en av 25 spelare här – och mina problem är personliga och inte klubbens bekymmer – men eftersom Madrid finns i mitt hjärta är det väldigt svårt att springa ut på Bernabéu till burop. Jag har aldrig känt såhär förut, det var första gången det hände. Men sedan jag skrev på har jag lärt mig en del om publiken på Bernabéu. Just nu spelar jag inte på samma nivå som jag gjort tidigare, och fansen vill att jag ska spela bra. Jag försöker förstå.

* Buropen gör ont?
– Väldigt, för det finns bara två lag i mitt hjärta: Feyenoord och Real Madrid. Jag är väldigt ung, och när jag kom gjorde jag mål mot Sevilla och alla berömde mig. Sedan missade jag en del matcher, och det blev ett tufft år som följde. Den här säsongen hade jag bestämt mig för att uträtta stora saker, spela bra och göra mål… Nu är jag väldigt ledsen och sårad. Det är väldigt tuffa dagar.

* Du bröt nästan ihop i tårar efter matchen i söndags?
– Ja, nästan. Det är sant. Och det är inte så konstigt. Bernabéu är mitt hem, men nu är det som att spela på bortaplan. Blir jag utbuad på bortaplan gör det inte så mycket, men att bli det på hemmaplan gör väldigt ont. Jag älskar den här klubben. När jag var 15 år gav mig min pappa en Real Madrid-tröja med Ronaldos namn på. Jag är ett barn av Madrid, jag har alltid hållit på klubben. När jag fick chansen att komma hit så sa jag det direkt till Mr. Mijatovic.

* Varför har folk vänt sig emot dig?
– För att de vill se en bättre Drenthe. Visst är de väldigt hårda mot mig, men det här är fotboll.

* Vilka råd har du fått av din pappa?
– Min pappa har en annan sorts hjärta än jag har. Mycket hårdare. Jag är känsligare. Min pappa säger: ”Vad är det med dig? Du är en Drenthe. Skärp dig. Upp med hakan”. Han och resten av familjen är mitt stora stöd.

* Och i Madrids omklädningsrum…?
– Gabriel Heinze. Han pratar alltid med mig, han är som en far för mig. Han ger mig alltid rådet: ”Spela som du gör på träning. Om två år kommer du att vara fantastisk. Du är väldigt bra, väldigt snabb”. Han vet vad som krävs, han ger mig goda råd och stöttar mig när jag behöver det. Nu anstränger han sig lite extra, för han ser hur jag mår.

* Vad vill du säga till alla de som buade åt dig på Bernabéu innan du ens rört bollen?
– Jag viill säga att jag vill bli en viktig spelare för Madrid, att jag vill bli lycklig här. Jag och klubben har lovat varandra att jag ska lyckas här i Madrid.

* Och hur bemöter du dem som säger att Drenthe inte är bra nog för Real Madrid och borde säljas?
– Jag kan inte säga något till dem, för jag måste respektera deras åsikt. Jag måste bara försöka ändra på den och bevisa att jag kan bli viktig för klubben.

* Var söndag den värsta dagen i din karriär?
– Jag kommer ihåg en gång när Ajax slog oss i Feyenoord med 4-1. Det var en väldigt dålig dag, men nu har jag varit proffs i fyra år och blivit 21 år gammal och… Det var ännu värre häromdagen. Det var hemskt, väldigt svårt för mig. Det var första gången det hände mig, och jag kunde inte fatta det.

* Varför ramlar du så mycket på planen? Är det något med skorna, eller har du någon sorts koordinationsproblem?
– Efter matchen häromdagen sa Raúl att jag hade valt dobbar som var lite för långa, eftersom planen var såpass hård. ”Det hade varit bättre med lite kortare, Roy. Har du sådär långa dobbar är det bara logiskt att du ramlar”. Han pratade med mig i omklädningsrummet efter matchen, och jag tog till mig det han sa eftersom han har sådan erfarenhet.

* Vad ska du göra nu?
– Kämpa. Ibland går inte livet som du har tänkt dig.

* Har du någonsin tänkt kasta in handuken och acceptera att din framtid ligger någon annanstans än i Real Madrid?
– Nej, aldrig. Jag vet att det är svårt, men jag tänker kämpa för att nå framgång här. Jag vill få ut det bästa av mig.
***
En annan grej uppsnappat från den spanska pressen. Sevilla har hört talas om att Barack Obamas två döttrar är fotbollsfantaster – och försöker därför locka dem till att bli Sevilla-fans.

Klubben har skickat två matchtröjor till den spanska ambassadören Jorge Dezcallar, och hoppas att de ska överräckas vid hans besök till Vita Huset. Sasha Obama fick nummer 20 på sin rygg, efter datumet då hennes pappa svors in som president. Malia Obama fick nummer 44, efter hans roll i presidenternas turordning.

Jag gillar förresten att Chicago Sun-Times upptäckte att Barack Obama dök upp på Malias fotbollsmatch under valrörelsen – och lämnade den här rapporten:
”We couldn’t see much of the action from a distance, but after about half an hour the kids in red jerseys all started jumping up and down and cheering. One kid in yellow looked pretty distraught. We don’t have an official score, but a player on the red team said it was 1-0”.

/Erik Niva

Först och främst – big up till alla hårdingar där ute som kompletterade listan över spelare som gjort mål i alla de tre största europeiska ligorna. Det här fick vi alltså ihop med våra gemensamma krafter:

Edgar Davids, Patrick Kluivert, Thierry Henry, Julio Baptista, Jon Dahl Tomasson, Christian Karembeu, Savo Milosevic, Diego Tristan, Darko Kovacevic, Gica Popescu, Giuseppe Rossi, Stefan Schwarz, Darío Silva, Mario Stanic, Bernardo Corradi, Big John Carew, Laurent Blanc, John Aloisi, Pierre Womé, Ibrahima Bakayoko, Florin Raducioiu, David Beckham och Nicola Berti.

Dessutom sammanträder juryn fortfarande om sydafrikanska 60-talshjälten Steve Mokone. Kan vi bara belägga att han faktiskt gjorde mål i Spanien så har vi kanske mannen som lyckades med tricket först av alla.

Är listan i och med det komplett? Kan jag inte tänka mig. Är säker på att det kommer ramla in ytterligare en tre, fyra stycken förbisedda krigare de närmaste dagarna.
***
Anyway, ska ni bara läsa en fotbollsartikel idag så ska jag nu berätta vilken det bör vara: Kaveh Solhekol The Times-dissekering av 50 saker som gått fel med den moderna (brittiska) fotbollen.

Ibland blir det ju för mycket av allt tjat om hur den här sporten som vi alla älskar  har utvecklats åt fel håll – herrejävlar, ni vet vad jag tycker numera, jag vet vad ni tycker – och ibland finns det faktiskt en poäng i att fokusera på det som fortfarande är positivt. Men – den här artikeln tillför faktiskt något, med sitt skönt humoristiska tonläge.

Mina personliga favoritnomineringar:

48. Transfer windows
Imagine if you could only do your shopping twice a year – once in January and then in June, July and August. What would happen? You’d have a fridge full of beer and you’d run out of toilet paper. It wouldn’t work in real life and it doesn’t work in football.

45. Craig Bellamy
He’s gobby, he’s Welsh, he’s played for 842 clubs, he’s covered in tattoos and he earns £90,000 a week. What’s not to like?

31. Official statements
Did Robinho really say, “I am committed to helping Manchester City become the force the owners assured me they would become”? Maybe one of his agents typed it into his Blackberry. Robinho doesn’t know what “committed” or “assured” mean because he doesn’t speak English.

22. Let Me Entertain You
Atrocious Robbie Williams song that has ruined the build-up to every single football game in the world since it was released in 1998.

16. Internet messageboards
My team’s better than yours. No, my team’s better than yours. No, my team’s better than yours. No. my team’s better than yours. Repeat until the world ends.

I alla fall – so much för humorn, nu till den sorgligt allvarliga delen av listan, som är väldigt svår att argumentera mot. Här är The Big Four (ett begrepp som jag personligen anser borde vara självskrivet på listan):

4. New stadiums
Where would you rather watch a game? Maine Road or the City of Manchester Stadium? The Baseball Ground or Pride Park? Highfield Road or The Ricoh Arena? The Dell or St Mary’s? Filbert Street or The Walkers Stadium? Nice prawn sandwiches, though.

3. The Champions League
What’s changed since the European Cup turned into the Champions League in 1992? Everything. If you won the European Cup, you were the best team in Europe. If you win the Champions League, you owe someone £700 million.

2. The Premier League
What’s changed since the Premier League broke away from the Football League in 1992? Everything. If you won the First Division title, you were the best team in England. If you win the Premier League, you owe someone £500 million.

1. Television
The monster that ate football.

Och så var det med den saken. Och medan jag går in och förnyar mitt medlemsskap i Facebook-gruppen ”NO AL CALCIO MODERNO!!!” – FB-grupper måste ju också varit en allvarlig kandidat till en listplacering?! – öppnar jag upp fältet för personliga nomineringar.

Oavsett om ni ägnar mest energi åt den engelska, den svenska, den italienska eller den kroatiska fotbollskulturen är jag övertygad om att ni har förslag på saker som  numera förpestar den. Vilka?

/Erik Niva

Plockar upp en diskussion från kommentatorsfältet på förra inlägget. Appropå David Beckham – hur många spelare har egentligen gjort mål i Serie A, La Liga och Premier League?

Jag gnuggade huvudet några varv och kom fram till den här skaran: Edgar Davids, Patrick Kluivert, Thierry Henry, Julio Baptista, Mido, Jon Dahl Tomasson, Christian Karembeu, Savo Milosevic, Diego Tristan, Darko Kovacevic, Gica Popescu, Giuseppe Rossi, Stefan Schwarz och Darío Silva.

Men frågan är om inte Sverige-dödaren som aldrig blev Sverige-dödare – Florin Raducioiu – är unik. Han lägger till Tyskland och Frankrike och har alltså gjort mål i de fem stora ligorna.

Remissvar?

/Erik Niva

Ni har väl redan sett gårdagens två mest omtalade mål – samarbetet mellan Torres och Gerrard som gav ännu ett kryss på Merseyside, samt David Beckhams målpremiär i Italien?!

Efter all turbulens – här har ni förresten ett reportage från gårdagstidningen, där jag ger min syn på saken – skruvade sig Kaká tillbaka till vardagen.

Annars en förhållandevis blek fotbollssöndag. Vi hittar ett knippe schyssta distanskanoner – Munari för Lecce, Apono för Málaga, Granero för Getafe – men annars är det väl Henok Goitoms opportunistiska nick som fångar uppmärksamheten mest. Vad handlar målfirandet om?

På andra änden av hjälteskalan har vi Udineses bosnien-slovenske målvakt Samir Handanovic, som genom först det här och sedan det här ingripandet mot Palermo förvärrar de svartvitas kris.

Helgens mest underhållande hämtar jag dock – som vanligt – från Sydamerika. Rio-bjässen Botafogo var hos Boavista för att spela statsdelsmästerskap. Och på det här klippet hittar ni bland annat ett vackert frisparksmål efter 1.10 – men det är turbulensen efter 6.00 minuter som gör det värt ett klick. Bortastrikern Alessandro går upp och nickar, och bollen hamnar bevisligen i nät. Men hur kom den egentligen dit? På repriserna syns det tydligt att nicken gått utanför – men ändå trasslat sig in i mål genom ett hål i nätet.

Kaos uppstår såklart. Flera minuter långt avbrott. Domaren konfererar med linjemannen – och bekräftar målet. Men hemmaspelarna strejkar, vägrar sätta igång spelet igen. Nytt avbrott. Ny konferens. Och jäklar i min llla låda – nu ändrar sig domaren och dömer bort målet.

Botafogos tränare Ney Castro var missnöjd. Även om nu målet inte var giltigt så hade domaren använt sig av någon sorts videobevisning som inte reglerna tillåter, menade han:
– En person som satt i ett av tv-båsen kom ner och pratade med domaren. Det var därför målet underkändes.

Så kan det gå.

/Erik Niva

Jaha.

Man United 2, Spurs 1. Meningslös insats. Jag vet att det finns de som menar att det inte finns någon skam i att förlora med uddamålet på Old Trafford, men på det här sättet så gör det fan i mig det.

Vi försökte inte ens.

Under hela veckan har Harry Redknapp gnällt och gnytt om hur lite han bryr sig om den här matchen, hur svagt lag han kommer att få ihop och hur chanslösa vi kommer att vara. Men tack så jävla mycket då – det enda som allt det tramset ledde till var en situation där spelarna tyckte att det var okej att förlora, så länge de inte skämde ut sig.

Det var det inte.

Ett slitet och försvagat Man United var sårbart, och det fanns absolut läge att åtminstone ta dem tillbaka till White Hart Lane för ett omspel. Några saker du tydligen behöver lära dig om Tottenham Hotspur, ´Arry. För det första – vi tar FA Cupen på det största av allvar, det är vår turnering. För det andra – vårt motto är ”Audere Est Facere”, ”Att våga är att göra”.

Det här var inget annat än en feg alibimatch.
***
Jaja, på andra håll i cupen hade Chelseas mittfältsstjärnor en shoot-out mot Ipswich. Michael Ballacks frispark var väl helt okej, men skottet som Super-Frankie Lampard skjuter mäts ju på en helt annan skala.

Uppe i Hull var tydligen Millwalls old faces ute för dagen, och egendomligt nog har det ju varit en hel del oroligheter inne på Premier League-arenor den här sången. Inte nog med detta, vi har ju dessutom Sunderland-Newcastle och Man City-Everton i hyfsat färskt minne.

Obegripligt, med tanke på bevaknings- och bestraffningsläge inne på de här arenorna.
***
Simon har ju redan orerat om Alex Del Pieros geometriska mästerverk i prestigematchen mot Fiorentina. Själv är jag minst lika imponerad av att han faktiskt lyckas komma undan med att ilsket kasta sin Juve-rock på marken när han blir utbytt.
– Jag kastade den eftersom de givit mig fel storlek, smilar ikonen, och alla skrattar med.

Från Italien måste ju Vincenzo Italianos livsviktiga segermål mot Reggina visas. Okej för att Man United fick igenom ungefär samma hörnvariant mot Spurs – men det är ju så här den ska göras. Satan, så fint.
***
På Camp Nou hängde en banderoll igår, uppsatt av en tillrest Mallorca-peña: ”Vi har kommit från Mallorca för att se vårt lag och vår Gud, Leo Messi”. De kan inte ha blivit besvikna. Messi gjorde ännu en världsbästinsats i 4-1-segern, och satte punkt med en oren gambeta.

Men matchens mål gjorde ändå Numancias mittfältare José Bakero.
***
Grann lobb av Nene i Portugal, för Nacional mot Sporting.
***
Pallade själv inte att sitta uppe för att se Sverige C kämpa mot USA B i Carson, men har nu plöjt igenom det här hyfsat fylliga sammandraget.

Vet ju inte om det är manipulerat till USA:s fördel, men att döma av det här svepet var ju Sverige knappt ens på banan överhuvudtaget. 3-2 kunde ha varit 7-1. Och trots ett lite lamt agerande av Johan Dahlin i målet – snygg jävla frispark av Sacha Kjelstan.

/Erik Niva

Om ni inte ser på Juventus–Fiorentina just nu så borde ni göra det.
Om det är så att ni inte har rätt kanal så gå in till grannen.
Om det är så att grannen inte har en tv så bryt er in i tv-affären.
Om det inte finns någon tv-affär så bygg en.

Vad jag vill ha sagt? Att ni måste se Alessandro Del Pieros målpassning till 1–0.

Marchisio gjorde målet, hans första för säsongen tror jag, men det är passningen… åh, herregud. Det finns små tekniska uppvisningar man kan njuta åt, det finns ren och skär fysisk kraft, det finns dribblingar och akrobatik och vad ni vill – men det finns inget som är så fint som att se en hjärna som verkar på ett helt annat plan än alla andra.

Del Piero vandrar in från högerkanten, hela världen vet vilka tre-fyra möjligheter han har. Kanske fem. Men eftersom Del Piero är en av de spelare som spelar sina matcher med dubbla perspektiv – en blick från planen, som alla andra, men också en blick som är utanför eller över planen – så ser han möjlighet sex och sju också.

Han vänder hela riktningen i spelet, Marchisio får bollen i steget och chippar den över Farbror Frey i målet. Äh, ni måste se det. Länk kommer här vad det lider.

UPDATE: Här har ni målet, i rörlig (så när som på Kröldrup) bild.

Annat från första halvlek:
•Det är en suverän fotbollsmatch. Högt tempo. Ribbskott för Fiorentina. Felaktigt bortdömt mål för Gilardino (offside), Jovetic kunde absolut fått straff när Mellberg rörde honom i boxen.
•Nedved ser lite Seedorf-gammal ut. Igen.
•Amauri är suverän som target- och tempostyrare.
•Frey har gjort en av säsongens mäktigaste dubbelräddningar.
•Det är fortfarande lite roligt när Fiorentina kommer och möter Juve med Gobbi på mittfältet. I Gobbi (”puckelryggarna”) är ju Juves öknamn.

Annars var det roligaste en felhörning. Efter tio minuter, just som Mellberg dragit bollen rakt upp på läktaren, berömde  expertkommentatorn i franska Canal Plus Olofs huvudspel.
– Son pied fort, tyckte jag att han sa. ”Huvudet är hans bästa fot”.
Efter ett tag sjönk det in att han sagt ”son point fort”. ”Hans starka sida”.

Inte alls lika träffande.

•••

Spurs? Jag ska inte belasta den kvoten mer i just den här bloggen, med mer än att – ur minnet – citera en sms-växling från när lottningen kom.
Niva till Bank: ”Om inte Berbatov avgör heter jag Nalle Pigg”.
Bank till Niva: ”Assist: Carrick”.

Man U v Tottenham Hotspur 2–1.
2–1 (36) Mitko Berbatov (assist: Michael Carrick)

För att vara världens mest oförutsägbara lag är det där laget så löjligt förutsägbart.

/Simon Bank

Den enda sanna glädjen är, som bekant, att vara off to Wembley cause we beat the arsen… skadeglädjen.

Därför, och av den enkla anledningen att kapitalet behöver arbetskraft (jag ska tota ihop ett dokument om idrottsvärldens intressantaste återkomst), tänkte jag förgylla er lördag med en liten berättelse från den franska ankdammen.

L’Équipe, Frankrikes största tidning med mer trovärdighet än en formtoppad Skalman, toppade i förrgår med nyheten att Laure Manaudou – en av landets absolut största idrottsstjärnor – ska flytta till USA och ta ett uppenhåll på obestämd tid.

L’Équipe drog stort på en bild av hur Manaudou flanerar i Marseille – och hela Frankrike hängde på.

Ingen såg något fel. Inga konkurrenter reagerade. Inga läsare hörde av sig. Ingen sa ett endaste ord, förrän L’Équipe fick ett telefonsamtal på kvällen som informerade dem om ett litet problem:

Det var inte Laure Manaudou på bilden.

L’Équipe hade lyckats med konststycket att fånga simmerskans exakta look-a-like på bild, i samma stad där Manaudou skulle befinna sig.

Det är en exakt motsvarighet till om Sportbladet skulle publicera en bild av Therese Alshammar, med ansiktet fullt synligt, utan att någon i hela Sverige märkte att det inte var hon.

Som Titus Bramble så träffande brukar uttrycka det:
Ibland blir det bara fel.

Ursäkten i dagens L’Équipe är helgens roligaste läsning. Annars har vi tagit ett avbrott i folksporterna att analysera det årliga kaoset i PSG och Marseille för att följa division VII-laget Schirrhein. Landets nya media darlings har sensationellt gått till sextondelsfinal i franska cupen.

Men de får, tyvärr, dyngstryk av Toulouse. Gignac – den nye Elmander – gör mål i varje match och gamle djurgårdsdansken Sören Larsen har inget sinne för cupromantik. 3–0 i paus.

Nu börjar andra halvlek. Nästa gång vi hörs tänkte jag berätta om ytterligare ett skäl till varför Nils Liedholm var ett geni medan Raymond Domenech är en nolla.

Tills dess kan jag bjuda de blödiga av er på en fin liten kortfilm som inte har ett dugg med fotboll att göra. Den gick på Arte i går och jag gillade den. Ibland räcker det så, visst?

/Simon Bank

Mou, Mou, Mou.
Storm igen.

Kristina Kappelins och mina krönikor till dagens tidning krockade tydligen lite, de var för lika till innehållet, det såg jag nyss på mejl från nattchefen. Min publicerades i tidningen och hennes ställdes utanför. Därför kör man istället Kappans på nätet i dag, så att den ändå kommer ut någonstans. Helt rätt beslut men därför lägger jag ut mina tankar, dagens krönika från tidningen alltså, här bloggen så att nätläsarna också får den. Men köp ändå tidningen, mycket bra lördagsläsning i dag!

/Jennifer

Krönika i tidningen i dag 24 januari

Ett påhitt som börjat på en blogg som är emot Inter.
Eller sanna, hårda ord som aldrig skulle ha fått lämna omklädningsrummet.
Uppgifterna går i sär om José Mourinhos påstådda utbrott.

I dag pratar som vanligt José Mourinho, som alltid dagen före match, och gissa om det kommer att vara spetsade öron på presskonferensen på Appiano Gentile. Inters tränare meddelade igår att man kommer att stämma La Stampa, La Repubblica och Tuttosport, de tidningar som skrev om Mourinhos påstådda utbrott. Tuttosport från Turin är erkänt Juventus-vänlig. De två andra är seriösa morgontidningar men även la Stampa är Turin-baserad och har Juventus som huvudlag i rapporteringen och i La Repubblica är Rom-lagen prio ett. Allt sådant ska tas med när storyn kring Mourinho värderas. Milano-baserade (och mer Inter- och Milan-vänliga men också mest trovärdiga) Gazzetta dello Sport, Italiens största sporttidning, skrev däremot inte en rad.
– Vi väntar på Mourinhos egna ord på presskonferensen. Alltihop började med uppgifter på en blogg som är klart emot Inter. Så lösa uppgifter kan vi inte utgå i från i vår publicering, säger en av Gazzettans nyhetschefer och tillägger:
– Det ska enligt våra källor har förekommit ett utbrott i paus mot Atalanta men orden är allför välfriserade och tillrättalagda, uttalandet känns inte trovärdigt.
Vem som talar sanning återstår att se. En sak är i alla fall säker: Mourinhos påstådda utspel gav honom nya fans. I Juventus-lägret.
”Otroligt att de oärliga har en ärlig tränare. De måste ha gjort fel när de värvade honom”.
En av många kommentarer på Juventus-forum i går, citerade i italienska medier.  Bland Inter-folket var reaktionerna mer blandade. Vissa ifrågasätter sanningshalten, andra tycker att Mourinho gjort fel medan åter andra säger att hans utbrott bara var taktik och ett smart sätt att tända laget.
Diverse uppgifter florerade i går om att Inter-patronen Massimo Moratti och Mourinho är på kollisionskurs. Sant är i alla fall att deras relation är kyligare än vanligt. Efter plattmatchen och förlusten mot Atalanta sa Moratti:
– Det finns inga ursäkter.
Klart är att Inters svaga säsongsinledning skapat såväl rubriker som viss oro och att Mourinho redan i höstas ofta var i polemik med italienska medier. Samtidigt vet ju alla att det är en del av Inters-tränarens ledarstil.
Hernan Crespo uppges dock vara en av de som tagit illa vid sig av Mourinhos ledartstil. Enligt bland annat La Stampa har han krävt en förklaring från ”Mou”, men det är återigen helt obekräftade uppgifter.
Det enda man kan fastslå säkert är att alla aktörer, såväl klubbar som ledare och medier, har sina agendor. Samt att Inter behöver en vinst mot Sampdoria i morgon kväll – och att det ska bli mycket intressant att höra José Mourinhos reaktion på ryktena.
Jennifer Wegerup
jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Fredagseftermiddag, och nytt kortavsnitt i mitt ytterst lama korståg till platsen där fotboll tangerar musik.

För några fredagar sedan gjorde jag er uppmärksamma på 11 Freundes fotbollsintervju med Mando Diao – idag kan jag inte undvika att hojta till om det här trivialitetssamtalet med Anders Frisk.

Den pensionerade domaren avslöjar bland annat att han tror att en tiger hade besegrat ett lejon i slagsmål, att Britt Ekland är hans favorit-Bondbrud – men framförallt att han mycket väl kunnat vara en av karaktärerna i ”White Line Fever”.

* What was the last CD you bought?
– I think the last CD I bought was Motörhead. Because my best friend is the drummer of this band.

* He’s the drummer in Motörhead?
– Yep.

* Ever hung out with them?
– [Nonchalantly] Yeah, I have.

* So, Ace of Spades and all that…
– Yeah, that’s a nice one, but that’s an old one. They have made a new album, it’s really nice. I like a lot of different music, but I bought this last CD because Mikkey is my friend. We socialise together, with our families and things like that.

* It must be cool to have a few drinks with Motörhead though, right
– Yeah, he’s a really nice guy. We have great fun together.

Great fun var orden.

/Erik Niva

För perspektivens skull, för en påminnelse om hur vi ska värdera saker och ting här i världen.

Semifinalen mellan Burnley och Tottenham blev ju oväntat dramatisk. Och ett gammalt Burnley-hjärta orkade inte med den. Under den andra förlängningskvarten – drygt fem minuter innan Tottenham gjorde sitt avgörande reduceringsmål – kollapsade en man på hemmakortsidan, The Bob Lord Stand.

68-årige Kenneth Hartley vaknade aldrig upp igen. Han tycks ha drabbats av en hjärtattack, och hans liv gick inte att rädda.
– Kenneth hade varit en Burnley-supporter sedan han var i tonåren. Han var väldigt uppspelt inför matchen – som han alltid är – eftersom han verkligen hoppades att laget skulle vinna och få åka till Wembley. Det är bara synd att de inte klarade det, för det hade hedrat honom på ett passande sätt.
Änkan Joyce Hartley, 64, summerar.
– Hans bortgång har kommit som en hemsk chock.

Själv hittar jag lite ljus i tanken på att Kenneth Hartley dog då Burnley fortfarande ledde med 3-0, då ingenting alls tydde på att Spurs skulle komma tillbaka in i matchen. Han dog med tron att hans lag svarat för en av de mest fantastiska upphämtningarna i historien, tron att han själv var på väg till Wembley.

Det finns sämre sätt att gå.

/Erik Niva