En hemresa senare.

Burnley är en av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit.

Vill du äta middag så kan du välja mellan pubens bönor och kebabsyltornas… kebab. Vill du shoppa så har du antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything´s a Pound. Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre har Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre har klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder.

Fotbollen uppfanns av och för sådana här städer.

Tottenham Hotspur tycks existera för att förlora i såna här städer.

Att jag lyckades förutse matchutvecklingen i gårdagens blogginlägg hade inget med skicklighet att göra. Inte med tur heller, för den delen – bara om erfarenhet. Jag har sett Spurs spela den här typen av cupmatcher mot högmotiverad motstånd uppe i norr dussintals gånger. Fan vet om jag sett oss vinna en enda.

Den lilla del av huvudet som ändå försökte intala mig om att det skulle bli en enkel match tystades definitivt under den korta promenaden ut till Turf Moor. Det hade börjat regna. Inte droppa, inte dugga – ösregna. Cats and dogs. Underkylt. Och det hade börjat blåsa. Inte friska i, inte fläkta – storma.

I den engelska fotbollen finns det uttryck som går ut på att man får veta vad en (utländsk) spelare är gjord av ”on a wet and windy January night in Blackburn/Bolton/Blackpool/random northern hellhole”.

Om vi inte redan visste det så fick vi definitivt veta det igår. Nio elftedelar av vårt lag är klassiska Spurs-spelare. Små, tekniska, bollskickliga, veka, ojämna – och komplett oamvändbara on a wet and windy January night in Burnley, Undantaget mittbackarna Woodgate och Dawson – som båda är northern – utgör vi alltjämt själva definitionen av southern softies.

Från det att den vidunderlige Robbie Blake skruvade in 1-0 mådde jag fysiskt dåligt under resten av matchen. Jag mådde så illa att jag trodde att jag skulle spy, och det berodde varken på the pints eller the pies. Allt vi behövde göra var att undvika att förlora med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Vi förlorade med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Under de drygt 25 år som jag varit aktivt fotbollsintresserad har jag sett en miljon matcher. Hade resultatet stått sig förlängningen ut hade nog det här varit den allra värsta.

Men ja… Nu gjorde det inte det. Nu rakade Roman Pavljutjenko in den reducering som krävdes med två och en halv minut kvar, och hur orättvist synd det än var om Burnley så var det egentligen bara ännu en bekräftelse av att Tottenham trots allt förblir Tottenham.

För det må ligga i vår genetiska kod att vika ner oss i svåra bortamatcher mot tuffingar i dåligt väder – men där finns också en del som handlar om osannolika upplösningar och enskilt magiska ögonblick i stora cupmatcher. Och där ligger framförallt en plats som är och förblir vårt andra hem: Wembley Stadium.

Vi förtjänar det inte, men om en dryg månad så korsar vi återigen norra London till den plats som tillhör oss mer än någon annan klubb.

Spurs Are On Their Way To Wembley. Tottenham´s Gonna Do It Again.

/Erik Niva

Å Tottenham Hotspurs vägnar vill jag innerligt och uppriktigt be spelare, ledare och supportrar runt Burnley Football Club om ursäkt.

Ni är så oerhört mycket mer värda en Wembley-final än vad vi är.

Just nu är det allt som förtjänar att sägas.

/Erik Niva

Efter en lunchraid på Affleck´s Palace här i Manchester är det nu dags att släpa sig mot tåget som ska korsa Lancashire. Nuförtiden är det inte varje dag som jag får chansen att kryssa för en ny engelsk arena, men idag är en sådan dag.

Turf Moor i Burnley. Har aldrig varit där tidigare.

Spurs ska spela av andra halvlek av Ligacupsemifinalen med sina välförpackade 4-1, och vi ska sjunga Wembley-sånger i 90 minuter.

Så ser alltså grundplanen ut – men eftersom jag har varit med förr så vet jag givetvis att verkligheten kommer att bli helt annorlunda. Burnley kommer att sätta högsta tryck från början, och efter typ 10 minuter kommer Bale och Alnwick göra någon sorts oförklarlig kommunikationsmiss. 1-0 till Burnley. Publiken kommer att vara bindgalen, vädret svindåligt, hemmalaget tungt och fysiskt. 2-0 kommer att komma på en fast situation precis i början av andra halvlek. Och därifrån är det anyone’s guess.

We Are Tottenham.
***
Song of the Day:

You shake my nerves and you rattle my brain
Too much love drives a man insane
You broke my will, oh what a thrill
Wilson Palacios,
Great balls of fire
***
Innan jag lämnar Manchester. Själv var jag ju på Ligacupsemi här igår, men i en annan del av staden spelade Man Citys reserver mot Bury. Matchen stod och vägde vid 2-2 in på stopptid, men då klev en 16-åring från Brommapojkarna in i handlingen.

Jag citerar:
”City’s winner was spectacular indeed! Redshaw made a run into the box from the left and saw  Guidetti bearing down towards goal and Jack released the ball and looked to have overhit the pass but City’s no 10, Guidetti, somehow amzingly maintained his balance to get over the ball and smash an unstoppable shot from the edge of the box and at a sharp angle, flying past Bury’s strong goalkeeper Belford to score a sensational winner for Man City!”

Svensk fotboll är som vanligt i desperat behov av framtidshopp. John Guidetti från Nybohovsskolan är ett stort sådant.

/Erik Niva

I livet, i fotbollen – knappt någonting kan få mig att känna mig sådan tårögd vördnad som den som vet att han är dömd att förlora, men som kämpar vidare ändå.

I Derby bor lite drygt 200 000 människor. Förra säsongen spelade stadens fotbollslag i Premier League. 38 matcher blev det. 1 vinst. Den kom i september. Resten av säsongen låg Derby County i ett vakum längst nere i botten, fullständigt avhängda från resten av tabellen.

De sju sista hemmamatcherna för säsongen:
* 9 februari. Derby-Tottenham, 0-3. 33 058 åskådare.
* 1 mars. Derby-Sunderland, 0-0. 33 058 åskådare.
* 15 mars. Derby-Man United, 0-1. 33 072 åskådare.
* 29 mars. Derby-Fulham, 2-2. 33 034 åskådare.
* 12 april. Derby-Aston Villa, 0-6. 33 036 åskådare.
* 28 april. Derby-Arsenal, 2-6. 33 003 åskådare.
* 11 maj. Derby-Reading, 0-4. 33 087 åskådare.

Folk fortsatte inte komma för att de trodde att Derby kunde klara sig kvar i Premier League, för att de trodde på ett mirakel. De gick på matcherna för att de insåg att en klubb är i större behov av stöd ju sämre det går, och för att de insåg att fotboll inte är en sport som går ut på att vinna. De plågade sig igenom smärtan av en lång rad av storförluster med högt hållna huvuden – för så gör man om man är fotbollssupporter. För sin klubb, för sin stad.

Igår hade så fler än 10 000 Derby-fans tagit sig till Manchester, lockade av den där svagt flimrande glimten av Wembleys elljus i horisonten. Det gick såklart åt helvete. Efter en halvtimme låg de under med 3-0.

Då reste sig den enorma klacken återigen som en man. De svartvita fansen hade redan dominerat Old Trafford totalt. Nu visste de att de var dömda att förlora, men de kämpade vidare ändå. Alla tillsammans med en röst, i en enkel ramsa som aldrig ville ta slut. Den bestod bara av två enkla ord:
– Loyal supporters, loyal supporters, loyal supporters…

Hade jag inte varit norrlänning hade jag gråtit.

/Erik Niva

Another day, another dollar. Har tagit tåget upp längs the Manchester Ship Canal, och alltså bytt Liverpool mot Manchester. Här handlar ju mycket om araber och brassar för stunden – mer om det i morgondagens tidning – men bortanför allt det ståhejet ska det ju spelas stormatch här ikväll också.

Okej, det är ju inte så att Man United-fansen går runt och febrar inför Ligacupsemin mot Derby – även om många är spända på att se om Zoran Tosic får debutera – men ärligt talat så är det helt underordnat.

Den här kvällen handlar inte om dom.

Bland det bästa med den engelska cupfotbollen är att bortalagen garanteras mycket större biljettandel än i ligamatcherna. En vanlig Premier League-match begränsas bortaklacken till mellan 1 500-4 000. Ikväll har Derby County fått 12 000 biljetter.

Tidigare i veckan var de på god väg att sälja dem alla, och om de lyckas med det så kommer de att ha med sig det största bortaföljet någonsin till en tävlingsmatch på Old Trafford. Det tidigare rekordet har Coventry City, som tog med sig 11 500 fans till en Ligacupmatch för drygt två år sedan.
– Derby-supportrarnas fanatism och dedikation är redan erkänd inom sporten, men potentialen hos den här svart-vita armén tar andan ur mig, säger Derbys vd Tom Glick.
Varje Derby-supporter som köpt biljett till matchen har dessutom fått en gratishalsduk av klubben, och uppmanas att ta med den.
– Ett svart-vitt hav kommer att bli en syn att minnas, säger Glick.
Supportern Karl Thornton stämmer in:
– Det kommer att bli en fantastisk stämning. Ljudet från Derby-klacken kommer att vara öronbedövande.

Derby County ligger på 20:e plats i The Championship – och förlorade med 2-0 mot QPR i helgen – men de kommer till Manchester med 1-0 i bagaget. Om de slår ut de regerande Europamästarna och går till en Wembley-final, då vete fan om Old Trafford står kvar i morgon.

/Erik Niva

Hur mycket jag än gillar Rafa Benítez kan jag inte undgå att bli frustrerad på honom ibland. Hur stor taktisk mästare han än är så tycker jag att han hamnar fel i matchplanen lite då och då.

Ikväll var ännu en sån där kväll. Efter en hel svit onödiga 0-0-matcher så kanske det fanns Liverpool-fans som skrockade förnöjt när de fick se laguppställningen. Keane in i stället för Mascherano. En anfallare istället för en defensiv mittfältare.

Kruxet var ju bara att det här visade sig vara en ren papperstiger. Rafa bytte inte system – han bytte bara spelare. I praktiken var 4-5-1-uppställningen fortfarande kvar, men nu med spelare betydligt sämre lämpat för det. I praktiken tog Keane den länkroll mellan mittfält och anfall som Gerrard brukat ha. Stevie G fick i sin tur en mittfältsroll som var nästan lika defensiv som Javi Mascheranos.

Och kontentan av det var ett satans slöseri. Keane hittade som vanligt inte rätt med särskilt mycket alls, och i stället för att kunna bomba på framåt så tvingades Gerrard lydigt patrullera mittcirkeln. Nu vore han ju inte Stevie Wonder om han inte ändå vräkte in ett långskott, men totalt sett fick Liverpool ett ännu sämre anfallsspel än de tidigare haft med den här formeringen.

Det går inte att säga något om. The bottom line är att Rafael Benítez är en – ibland onödigt – defensivt inriktad tränare.

Man behöver generellt fler poäng för att vinna ligan i England än i Spanien. Trots att Rafa nu varit här i nästan fem år undrar jag faktiskt om inte grundproblemet är att han fortfarande inte riktigt fått in i huvudet att det inte går att kryssa sig till Premier League-bucklan.
***
Moyes boys då? Jo, för fan, a credit. Jag har en extremt stor respekt för vad Everton uträttat de senaste säsongerna. Ett äkta gammalt hederligt lagbygge, där spelare scoutas och köps med en tanke, där de är typer och karaktärer som faktiskt ska passa in i hål som är skräddarsydda för dem.

Ett oerhört svårslaget lag, Everton. Och jag tror inte att det finns någon annan tränare i hela Premier League som så konsekvent får sina spelare att prestera väldigt nära sina 100-procentsnivåer.
***
Now, how about that famous atmosphere? Jag är ju sådan att jag nästan bryr mig lika mycket om det som händer på läktarna som det som händer på planen när jag ser en stormatch live – och det är klart att man är extra nyfiken när man gör sitt första Merseyside-derby under the floodlights.

Nöjd? Både och. Det senaste årtiondet eller så har det ju hänt något med Anfield. I grunden handlar det om att publiken nu reagerar snarare än agerar, de kräver att laget ska tända dem snarare än att de ser det som sin uppgift att tända laget.

Några få undantag finns fortfarande – de stora Europa-matcherna, i någon mån Man United-matchen – men jag blev förvånad över att även Merseyside-derbyt faktiskt får lov att räknas in i den här reaktiva kvoten.

När Liverpool spelade knackigt – vilket de ärligt talat gjorde i sisådär 75 minuter – så var Anfield en besvikelse. Inte sådär knappnålstyst som det kan vara, men utan den frenesi jag förväntat mig. Ärligt och objektivt kan jag säga att det totalt sett var mindre intensivt än ett North London Derby på White Hart Lane.

Men – när de väl fick something to shout about så var det helt infernaliskt. Minuterna runt avsparken och minuterna efter målet var det precis sådan där stämning som det brukade vara på den tiden när de engelska arenorna stod på sin topp, sådan där stämning som man bara inte förstår hur den kan överträffas i det ögonblick som den träffar en.

Och de minuterna fortsätter att vara värda väldigt, väldigt mycket för mig.
***
Everton gjorde ju vad de kunde med sina 3000 biljetter (jodå, det inkluderade några framföranden av den ökända babysången), och de har ju ett av de mer old school-betonade följena av de större engelska klubbarna.

No shirts, no colours, bara en jävla ljudnivå. De lyckades visserligen inte dränka You´ll Never Walk Alone, men efter slutsignalen var det ju The Boys In Royal Blue som styrde och ställde på Anfield.

They went fucking mental, they all had a disco – och så vitt jag vet kan de mycket väl stå kvar där än.

/Erik Niva

Zlatan valde rätt gala, det kan man lugnt säga…
Efter storslammen på Idrottsgalan i fjol dominerade han istället totalt ikväll på den italienska fotbollens Oscarsgala.
Bäste utlänning och bäste spelare totalt. Samt vackraste målet 2008. Tunga, tunga utmärkelser. Mer om dem i morgon i tidningen.
Stilfullt för övrigt av Zlatan att komma ihåg att tacka även Roberto Mancini, som ju var delaktig i högsta grad i segrarna.

Pratade nyss med Nicola Cecere nere bland italienska kollegorna på Gazzetta dello Sport, om Zlatan men också om en annan stor spelare, den som vår Z snuvade på priser i kväll: Kaká.
”Vi fick veta för fem minuter sen att Kaká stannar, man sa nej till Manchester City. Ingen kunde tro det, men så blir det. Berlusconi har precis lämnat beskedet”, sa Nicola.
Stora nyheter både för Inter- och Milan-redaktionerna alltså, inga problem där att göra tidning tills i morgon.

Inte för oss heller.

Så därför nöjer jag mig med att nu säga: a domani, hörs i morgon,

Jennifer

Hemskt väder i Liverpool. Hemskt. Tung blötsnö yr ryckigt omkring i någon sorts isvindstombola, och inte ens Sir Wally Herbert – stadens förmodligen mest kände upptäckare – hade vågat sig ut.
 
Derby ikväll. Det kommer inte att vara något för den harhjärtade.

Själv är jag i en bemärkelse tillbaka där allting började. När jag skrev det allra första inlägget i den här bloggen så gjorde jag det just härfrån Liverpool, samma morgon som det var Liverpool-Man United i höstas.

Den gången skrev jag om ”detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där”.

Allt det där gäller ju fortfarande, men i tidningen idag skriver jag mer om den mörka sida som också alltid är närvarande i den här staden. Ibland känns det som att det begåtts något nytt bestialiskt brott varje gång jag kommer hit – och att det alltid är tätt sammanflätat med fotbollen.

Är det inte en 3-årigt leende Madeleine McCann i Everton-tröja som har försvunnit så är det kistan med den ihjälskjutne 11-åringen Rhys Jones som tas till hans älskade Goodison en sista gång.

Inför derbyt ikväll så kommer Merseyside-polisen att vädja till Anfield-publiken över högtalarsystemet. Förra månaden hällde någon in bensin i ett familjehem i Everton och tände på. 3-åringa flickan Francesca Bimpson dog i lågorna. Nu letar utredningsteamet efter information, och de tror att de kan hitta den på Anfield.
***
Polisens andra huvuduppgift kring matchen ikväll? Att stävja det de benämner som ”criminal chanting”.  Alla vet att de i första hand syftar på de sånger som refererar till hur Steven Gerrards fru Alex Curran påstås ha varit otrogen med en lokal gangster med smeknamnet ”Pancake”.

Precis som alla andra vettiga människor kan jag såklart sympatisera med ambitionen – det är inga vackra sånger som sjungs – men i kölvattnet av den smärre rättsskandal som omgärdade Sol Campbell-historien kan jag inte låta bli att fundera över vad det här egentligen kommer att innebära.

Criminal chanting? Vafan är det? I Campbell-fallet gick det ju att hänvisa till rasism och homofobi, även om det var delvis felaktigt. Men ingen av sångerna som Everton-fansen sjunger om Gerrard är vare sig rasistiska eller homofobiska.

”Oh Steven Gerrard, the baby´s not yours”.
”His missus does coke, she’s mad. She’s pregnant, he’s not the dad”
”What’s that coming over your bird? Is it a gangster?”

Smaklöst, självklart. Olämpligt, givetvis. Men brottsligt? Jag vet fan inte.
***
Hursom. Derbyveckan på Merseyside inleds ikväll. Titelkandidater mot Champions League-potentater. Rafa Benítez beskriver matchen som det största derbyt sedan han kom till Liverpool. Jag säger inte emot.

/Erik Niva

Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalalalalalaaaa…

(To the tune of Frankie Vallis gamla Ljungberg-dänga Can’t Take My Eyes Off You).

Jo, serni, Atalanta är värda sina sånger i dag. Eller igår. Framför allt var de värda resan hit.

Vi var inte så många som åkte upp från Milano. Inters och Atalantas supportergrupper har ju, om man säger, en rätt komplicerad historia. Inte Darren-Bent-nick-komplicerad, men ändå. Om ni minns

Communale i Bergamo är den där gamla sortens italiensk fotbollsklump. Om den vore en hockeyspelare skulle den vara Kenny Jönsson; rätt ful, väldigt äkta, älskvärd och lite vardagssnål sådär. När det regnar, som igår, är det paraply fram – och när det är dimmigt, som igår, måste man ha kikare för att se att den där banderollen på andra sidan är upphängd av en Glenn Stromberg-fanclub.

Atalantas ultrás högtidlighöll femtonårsdagen av Celestino Colombis död 1993 (han fick hjärtinfarkt när han kom i kläm för en polisstormning utanför stadion), och laget klippte sönder Inter i små, små bitar.

Jag har skrivit om Cristiano Doni förut i den här bloggen, det är han säger att han blir som Stålmannen när han tar på sig Atalantas tröja – och den som protesterar har antingen inte sett den riktige Stålmannen eller den riktige Doni.

Doni var magisk, nickade fram till ett mål och gjorde två. Floccari sprang sig in i nästa landslagstrupp (?) och Simone Padoin gjorde den där sortens mittfältsarbete som känns mer än det syns. Han var precis jävla överallt.

Pang.
Pang.
Och pang.

Den dag Atalanta börjar spela den här sortens springande push-and-run-fotboll även på bortaplan (som allt fler småklubbar vill göra nu för tiden, även mot de stora) så slåss de om europaplatser på allvar.

Men of the match:
•••Doni
••Floccari
•Padoin
•••Inters maskot
••Mourinhos rock
•Julio Cesar

Och dagens hederspris går, förstås, till Bobo Vieri.

Han byttes in med en minut kvar, här är vad han hann med på den minuten:
1. Demonstrativt vägra gå in i en närkamp.
2. Springa offside två gånger.
3. Skjuta iväg bollen.
4. Bli varnad.

Det finns bara en Bobo. Däremot finns det två svenska landslagsmittbackar – eller tre, när Lagerbäck vill göra sig till – och de hade lite olika öden i kväll, som ni säkert lagt märke till.

Här är bilderna, hur som helst, av när Olof Mellberg skäggskallar in poängräddande 1–1 i 180 km/h och när Petter Hansson – som var väldigt bra i ett konstant tillbakapressat Rennes – blev sist på bollen när Rennes efter ett halvår och nitton omgångar förlorade en ligamatch igen.

Och med den sortens mittbackspoesi tar jag ledigt ett bra tag. Things to do, places to see, éclaires to eat.

/Simon Bank

Dåliga nyheter:
* Vi tappade ytterligare två hemmapoäng mot ett sämre lag.
* Vi har snart inget annat att göra än att acceptera att hjälten Ledley King förlorat kriget mot sin kropp.
* Gareth Bale måste lånas ut till någon Championship-klubb efter en av de mest dramatiska formförsämringar jag någonsin sett.
* Stämningen på WHL var sämre än jag både vant mig vid och väntat mig.
* Harry Redknapp hade fått för sig att det räckte med Dider Zokora för att vinna mittfältskriget mot Kranjcar, Kaboul och Davis.
* David James gjorde sitt livs satans match.
* Sol Campbell var okej.
* Darren Bent var – och förblir – ett jävla skämt.

Goda nyheter:
* Vi är uppe ur nedflyttningszonen.
* Vi visade någon sorts jävla karaktär efter baklängesmål.
* Vi skapade tillräckligt med chanser för att vinna fem matcher.
* Det var – all in all – en underhållande fotbollsmatch.
* Defoe var livlig.
* Lennon buzzing.
* Modric har förmågan att göra sig själv till legendar.
* Bentley såg till slut ut som en fotbollsspelare igen.
* Dawson är en jävla hjälte, trots alla sina begränsningar.
* Park Lane hade en underhållande ”lalala”-omarbetning av den kriminaliserade Sol-sången.

Essensen:
Vi skulle vunnit med 4-1 eller 5-2. Vi är fortfarande sanslöst felbalanserade – men vi är rimligen bara en eller ett par spelare ifrån att vara ett någorlunda respektabelt fotbollslag. Och på onsdag blir vi klara för ännu en Wembley-final.

Howling Harry attackerar just nu transferfönstret med all sin Eastendade dealarmentalitet. Det får bara inte gå fel. Lyckas vi lösa transferfönstret med renhåriga köp av den där Palacios och ytterligare en fysisk spelare så är jag rätt säker på att vi kommer att bli okej.

Spränger vi däremot banken för att plundra till oss typ Bellamy och Downing är det inte nog med att risken för nedflyttning blir överhängande – i så fall åker vi ner med en klubbledning som inte fattat vad det innebär att representera Tottenham Hotspur, och ett lag som inte har något med vår identitet att göra.

Prove yourselves.

/Erik Niva