Och trots den där bragdsegern och trots den här upphämtningen – så var de likafullt tillbaka på ruta ett igen.

Det ligger ju liksom i sakens natur att det ska finnas ett mått av dödlighet inbyggt i Dödens grupp. Släpper man lite på vaksamheten under en kvart – eller för den delen en enda spelsekvens – så kan det vara tillräckligt för att giftet ska hinna sprida sig genom hela EM-drömmen.

Jag tyckte ju att Danmark blev lite felbedömda efter skrällsegern mot Holland. Så vanvettigt defensiva var de inte då, utan stod snarare kvar med tre spelare offensivt i nästan varje spelsekvens. Nu klev de fram med ännu större övertygelse, och allt såg ju riktigt löftesrikt ut under den inledande kvarten.

Sedan var det som om de gradvis skruvade ner värmen på plattan, som att de inbillade att de funkade att glida igenom halvleken på sparlåga. Laget blev för poröst i öppet spel, för slappt på fasta situationer – och då gick det ju som det gick.

En Sjevtjenko-skarv från Pepe (som man unnar den killen det målet, för sitt oklanderliga beteende) och ett högkvalitativt måltjuvsmål från Postiga (som man unnar den killen det målet, för hans kliniska säsonger i Spurs).

Danmark hade låtit sig rullas ner för bergssluttningen, och väl nere vid foten var det bara att börja klättra igen.

Och nog tusan klättrade de.

Den specielle portugisdödaren Nicklas Bendtner bidrog med ytterligare två nickmål till det som håller på att utveckla sig till nickmålens turnering (och som man unnar den killen de målen, för hans sätt att i största allmänhet vara Nicklas Bendtner).

Danmark hade orkat släpa sig upp för det där berget ytterligare en gång – bara för att snubbla på en rund liten småsten när de skulle plantera flaggan på toppen.

Vänsterbacken Simon Poulsen hade terroriserats av Nani hela matchen lång. Nu försökte han täcka skott genom att göra sig själv så liten som det någonsin var möjligt, och en vilt svingande Silvestre Varela fick utrymme att ramma bollen bredvid honom.

Det var inget jättemisstag, men det var ett halvdant försvarsingripande som fick väldigt stora konsekvenser. Danmark stod faktiskt med lilltån i slutspelet innan målet föll. Nu måste de förmodligen besegra Tyskland ifall det ska kunna bli något avancemang.

Dödens grupp. Rätt hårda papper där.

***

För övrigt innehöll ju den här matchen en subplot som var utmärkt underhållande för den någorlunda neutrale.

Efter mindre än två minuter är Cristiano Ronaldo missnöjd med en bolleverans. Han gestikulerar ilsket mot passningsläggaren. Ditt fel. Efter en dryg kvart felträffar han ett skott utanför i öppet läge. Han stirrar fientligt ner mot en grästuva. Ditt fel.

Resten av matchen innebar sedan en fascinerande kamp mellan Cristiano Ronaldo och världsalltet. Vems är egentligen felet när han skjuter upp en frispark på läktaren, slår en rundpall i luften när han ska skjuta på volley, avslutar med en fjutt när han har friläge eller vinklar bollen utanför när målet ligger så gott som tomt?

På varje extremzoomad repris ser man hur hans ögon flackar – hur han verkligen letar efter något att fästa blicken på – men hur det blir allt svårare att hitta något.

Vad var det som hände, Cristiano Ronaldo? Gör du en någorlunda normal insats dödar du ju den här matchen åtminstone två gånger om. Nu ska du vara väldigt glad för att det inte var dina misstag som blev de avgörande.

/Erik Niva

Om det gick åt helvete? Det är klart att det gick åt helvete.

5500 ryska supportrar gav sig av på den där medvetet provokationspolitiska promenaden genom Warszawa. Stenar och flaskor kastades, fyrverkerier och varningsskott avlossades, ryska imperieflaggor vajade i luften och… ja, den tungbeväpnade kravallpolisen hade att göra.

De senaste rapporterna pekar på 56 gripna och tio skadade. Det gick rykten om att en rysk supporter misshandlats till döds (och eftersom det är så världen ser ut 2012 så spreds ryktet vidare via sociala medier, även av journalister, utan en tanke på vad ett sådant rykte kunnat få för vidare följder), men det avfärdades.

När ryska huliganer misshandlade fyra polska matchvärdar efter matchen i Wroclaw gick ledaren för den ryska supporterunionen, en officiell förening för ryska landslagsfans, ut och försvarade misshandeln.

– När de försökte gripa en person på ett hårdhänt sätt så, ja, då fick de sig förstås en omgång.

Ryska våldsnationalister på plats i ett Polen med sina problem. I Polen finns ett fotbollsklimat där Uefas antirasist-förgrening FARE på ett och ett halvt år rapporterades 133 incidenter som hade med rasism, antisemitism och annan form av diskriminering att göra.

Det finns ett samhällsklimat och en politisk utveckling som fungerat som äggkläckningsmaskin för män som vill slåss. Lägg till ett laddat 400-årsjubileum, ett mästerskap och en blytung fotbollsmatch, så landade vi här.

De fick chansen att slåss. De tog den. (Ja, inte alla förstås). Sen gick de in på arenan och hängde ut en monumentalflagga som inte lämnade några frågor.

Matchen?

Gott om överraskningar, vilket inte kommer som en överraskning. Polen och Ryssland är, på lite olika sätt, två av EM:s mest svängiga lag. När de är bra är de oerhört bra i sin blixtrande kontringsfotboll. När de är dåliga kan de rasa ihop i en liten hög. Polen gjorde som mot Grekland, de startade med motorn igång och kastade sig iväg på sin fina högerkant. Ryssland vidareutvecklade sin Tjeck-metod med djupledsstick och snabbt passningsspel.

Rysslands 1–0 kom genom deras två mest högkvalitativa spelare, en perfekt frispark från Arsjavin, en perfekt tajmad nicklöpning av Kaukasus-kanonen Dzagojev (låt mig påminna om att hans CSKA-kontrakt går ut alldeles snart, bra jävla sits). Polens kvittering kom från ingenstans, som mål ofta gör mot Ryssland, när Kuba bestämt sig för att avlossa turneringens hittills bästa skott.

Det kändes som 1–1 efter det, grupp A:s två bästa lag ligger kvar i pole position.

I detta nu lägger sig natten över Warszawa. Låt oss hoppas att den blir lugn och stilla.

/Simon Bank

Det fanns ju en hel del att lära av det här.

Tjeckien gick på premiäromgångens allra värsta hakspetssmäll, och har ägnat de senaste fyra dagarna åt att bli utskällda, smädade och utdömda.

Sedan gick de ut och gjorde två mål på sex minuter.

Det var en stilstudie i vad riktig, gammeldags nu-jävlar-kör-vi-beslutsamhet kan betyda för ett fotbollslag, och det är naturligtvis något för ett svenskt landslag att ta intryck av.

Det var dessutom också ett prov på vad en korrekt laguttagning har för fördelar. Tjeckien gick ju in övermodiga till premiärmatchen. Michael Bilek struntade helt enkelt i att Ryssland är ett av Europas bästa omställningslag, och ställde upp ett mittfält fullt av snidiga passningsfötter, men utan ett ordentligt hänglås.

Bekant?

Nu var i alla fall Tomas Hübschman tillbaka mellan backlinje och mittfält, och genast var Tjeckien ett lag med betydligt bättre balans. Passningsfötterna? De fick han på köpet. Hübschman och Rosicky slog varsin genomskärare – såna där som kallas just ”tjeckpassningar” på hockeyspråk – och Tjeckien ledde med 2-0.

Sedan var det dags för nya lärdomar.

Sedan blev det nämligen paus och sedan försvann Tomas Rosicky. Sedan återföll Petr Cech in i sin egendomliga EM-form – svag både här i Polen och i Schweiz för fyra år sedan – och sedan försvann också det egna tjeckiska spelet i stort sett helt. De tappade kvalitet när kaptenen försvann och de blev av med modet då de hann fundera över vad som kunde förloras.

Det är ju inga nyheter det här, men ska ett fotbollslag prestera ordentligt gäller det att det är i både mental och taktisk balans. Blir man för arrogant offensiva så straffar det sig. Och nu ska ni få höra – blir man för fegt defensiva så blir det också kostsamt.

Tjeckien lärde sig tillräckligt mycket av sitt premiärfiasko för att få sin EM-resa tillbaka upp på rälsen. Jag hoppas att vi kan säga detsamma om det svenska landslaget på fredag kväll.

/Erik Niva

Klockan 17 samlas de, utanför det polska militärmuséet.

Polen ska möta Ryssland, och inför matchen tänker ungefär tiotusen ryska fans marschera genom Warszawas gator. Man behöver inte vara doktorand i politisk historia för att inse att det är en ganska symbolladdad manifestation.

Relationen mellan det katolska Polen och det ortodoxa Ryssland har varit spända i nästan 500 år. I slutet av 1700-talet raderade ryssarna bokstavligt talat ut Polen från kartorna – landet fanns överhuvudtaget inte på 123 år – och efter andra världskriget gjorde Stalin det till en sovjetisk satellitstat.

Sedan kommunismens fall har förhållandet mellan nationerna gått upp och ner, och efter att det polska presidentplanet störtade i ryska Smolensk för två år sedan har det ställts inför en ny prövning. Den officiella haveriutredningen har visserligen slagit fast att kraschen var en olyckshändelse, men det är sannerligen inte alla polacker som accepterat den versionen. Många tror fortfarande att allt var en sorts planerat attentat, iscensatt av den ryska statsapparaten.

När det ryska landslaget kom till Polen för en vecka sedan checkade de in på Hotel Bristol i centrala Warszawa. Utanför möttes de av hundratals demonstranter. Några av dem höll upp en stor banderoll med texten: ”Kom ihåg Smolensk”. På en annan stod det kort och gott: ”Polens president – mördad i Ryssland”.
– Hoppas ni förlorar alla matcher, skrek en man på ryska.
– Ryska horor, vrålade en annan.

I natt har polska fans samlats och fört oväsen utanför det ryska spelarhotellet, försökt hindra dem från att sova ordentligt. Efter att ryska fans misshandlade polska publikvärdar i Wroclaw – och en grupp polacker sedan gjorde en revanschattack mot ryska supportrar i Lodz – har den uppiskade stämningen trissats upp ytterligare. Polska huliganfirmor har aviserat ”Bolshevik Bashing”.

Nu riktas alla ögon mot den ryska marschen, och syftet med den varierar beroende på vem du frågar. Enligt vissa är det bara en fredlig promenad till arenan, som inte skiljer sig från Camp Swedens tåg till Olympiastadion i Kiev. Andra menar att den hålls eftersom det är den 12 juni idag, en av alla dessa dagar vigda åt att fira Moder Ryssland. Och sedan finns de som hävdar att det är en ytterst välplanerad provokation, ett aktivt försök att göra politisk huliganism av fotboll. Alexej Lebedjev – journalist på ryska tidningen Moskovskij Komsomolets – är en av dem
– Många kommer att ha på sig kläder med kommunistiska symboler, för att reta upp polackerna. Och jag vet att det finns de som tänker veckla ut banderoller med texten ”Smolensk”, och kasta hundratals pappersflygplan i luften.

Lebedjev drar paralleller till matcher som spelats mot Finland och Tyskland de senaste åren, matcher som en del ryska fans försökt förvandla till fristående fortsättningar på Andra världskriget.
– I samband med matchen mot Tyskland fanns det jättelika flaggor som uppmanade till strid mot nazisterna på läktarna. Det var en skandal, men det vore ännu värre ifall de anspelade på flygkraschen i Smolensk nu. Det vore blasfemi. Minnena därifrån är så färska. De anhöriga till de döda är fortfarande inne i sina sorgeperioder.

Fotboll och politik hör inte ihop, menar vissa. Det har aldrig någonsin varit korrekt – men sällan lika osant som i Warszawa just idag.

**

Just det, sedan hade jag lovat er en snabbiografi om Alan Dzagojev också. Tvåmålsskytten från matchen mot Tjeckien är ju en intressant spelare på mer än ett sätt. Han är inte bara en framfusig tekniker – han är ju dessutom den enda spelaren i det ryska startelvan som kommer nere från de politiskt oroliga delarna nere i Kaukasus. Det finns väldigt få framgångsrika förebilder från de delarna av Ryssland, och därför har han blivit en viktig idrottsambassadör.

Alan Dzagojev är etnisk ossetier, född och uppvuxen i Beslan. Och tycker ni att det känns som att ni hört namnet på den staden förut är det dessvärre sant. Ni hörde med all sannolikhet talas om den i samband med ett av nutidshistoriens mer bestialiska terrordåd.

För åtta år sedan fick Tariel Dzagojev ett samtal på sin mobiltelefon. Det var en uppjagad granne, som berättade att tjetjenska terrorister hade tagit sig in på en av stadens skolor och tagit alla elever som gisslan.

Grannen hade hört att det handlade om skola nummer fyra, skolan där familjens 14-årige son gick. Panikslagen började pappa Tariel ringa runt för att få veta mer, men innan han hunnit få tag på mer information släntrade Alan Dzagojev in genom dörren. Det hade varit ett missförstånd. I själva verket var det skola nummer ett som var intagen av terroristerna.

Gisslandramat pågick sedan i flera dagar. När ryska säkerhetsstyrkor till sist gjorde sitt fritagningsförsök gick det fel. 334 personer dog. 186 var skolbarn, och väldigt många av dem tillhörde Alan Dzagojevs vänner, bekanta och lagkamrater.

Idag pratar Dzagojev aldrig om terrordådet och dess konsekvenser. Däremot pratar han väldigt ofta och väldigt mycket om Nordossetien, om Beslan, om hur mycket han älskar sitt hem nere i de kaukasiska bergen.

Ikväll spelar en stjärna från Nordossetien fotboll för ett ryskt landslag i Warszawa. Håll ögonen öppna. Fotboll förändrar sällan världen, men den berättar ofta en hel del om hur världen ser ut.

/Erik Niva

I detta nu vill jag att det svenska landslaget letar upp den största spegeln de överhuvudtaget kan hitta. Jag vill att de ställer sig framför den och frågar sig själva ett par saker.
Varför gjorde vi inte som vi hade sagt?
Varför höll vi inte det vi hade lovat? 

I spelartunneln – precis innan det var dags för att gå ut och spela andra halvlek – gav Zlatan Ibrahimovic ett sista kommando.
– Nu kör vi vårt spel.

Så långt in i matchen hade vi ju inte gjort det. Vi hade gått in i en EM-premiär på bortaplan och fallit tillbaka in i gamla svenska synder. Spelat riskfritt, spelat långt, spelat fegt. Bollinnehavet stod på magra 38 procent. Passningsprocenten på ynka 61,2 procent – sämst av alla i hela turneringen.

Vad hände egentligen med det nya svenska landslaget? Det som skulle gå ut till matcher med högt hållna huvuden och utskjutna bröstkorgar? Det som skulle styra matcher genom sin egen skicklighet?

Nu kör vi vårt spel, sa Zlatan, och vinklade själv in det där ledningsmålet som borde ha löst upp svenska nervknutar.

Vi körde inte vårt spel för det. Vi fick inte se något nytt svenskt landslag – men vi fick dessvärre se misstag som de där gamla svenska landslagen i stort sett aldrig begick.

Försvarsspelet på kvitteringsmålet är uselt. Jarmolenko får vrida in inlägget alldeles för enkelt, och Sjevtjenko tilläts komma loss på ett smått obegripligt sätt.

Men inte lärde vi oss någon läxa av det. Och inte hade vi blivit klokare av av alla elementära blunders vi gjorde under uppvärmningsmatcherna.

Försvarsspelet vid det andra ukrainska målet var fotbollskriminellt. Zlatan Ibrahimovic var ouppmärksam på ett fullständigt huvudlöst sätt, och Mikael Lustig skötte inte den enda enkla syssla han var satt på stolpen för att utföra.

Onödiga misstag. Idiotiska misstag. Kostsamma misstag.

Andrij Sjevtjenko kanoniserades och Olympiastadion detonerade. Johan Elmander och Olof Mellberg sköt över och Ukraina fick sin himlastormande hemmafest. De är absolut inget dåligt lag, och i fotbollssporten ingår att man ibland förlorar den här typen av matcher mellan två någorlunda jämnstarka lag.

Det är sättet vi faller på som smakar så beskt och bittert.

Vi förlorar när vi inte hade behövt göra det – på grund av direkt löjliga individuella fel – och vi förlorar med ett spel som inte skulle vara vårt.

Sett över hela matchen skapar vi egentligen bara chanser när vi vinner andrabollar, och när vi desperationforcerar.

”Make sure that you have no regrets”, heter det ofta i brittiska och amerikanska omklädningsrum, minuterna innan det är dags att spela stormatch. Se till att ni inte kommer tillbaka in här och ångrar er, känner att ni hade kunnat göra annorlunda.

Jag tror att många svenska spelare ångrar sig just nu. Jag tror att de känner att de inte gjort sig själva rättvisa, att de inte klarade av att hantera tillfället, att de inte höll vad de lovat varandra och oss andra.

De borde i allfa fall göra det.

/Erik Niva

Och vem var det du skrek till, Samir Nasri?

I en match utan några större frågor är det den som hänger kvar. I den där sydukrainska stekugnen var det förstås aldrig tal om någon gung-ho-uppvisning i frenetisk fartfotboll. Vi fick två lag som ställde upp, stirrade varandra i ögonen och väntade in varandras rörelser.

Frankrike rörde sig mest.

England har de senaste tjugo åren haft en rad lag som varit sympatiska av helt olika anledningar. Några (1990, 1996) har varit sympatiska genom sin briljans. Några (1998) har varit sympatiska genom sin ungdomliga lyster. Om det här laget är sympatiskt – vilket är väldigt tveksamt – så är det för att det är mediokert.

De vet att det är så, alla vet att det är så. Alltså sjönk de hem, hade svårt att spela upp, hoppades på att Welbecks fötter skulle kunna hitta någon öppning eller att en fast situation skulle hitta en åt dem.

Det finns ju en populär svensk mytbildning kring hur England ser på sitt landslag, att de skulle ha fått för sig att de alltid är världsmästare på förhand. Det stämmer ju helt enkelt inte längre, inte för den som baserar sin bild på det engelska mentala klimatet på annat än tabloidernas rubriker.

När the Guardian lät sina tio EM-skribenter tippa VM rådde total konsensus om att det här är ett lag som förmodligen åkt hem långt före semifinalerna.

Det ser ut som att Roy Hodgson håller med.

Visst, han fick sitt 1–0. Stevie G slog en inläggsfrispark, och om frisparken var billig så var motståndet gratis. Diarra var väl där, någonstans, men inte som mer än en trampolin som Joleon Lescott kunde hoppa in 1–0 på.

Och vad gjorde de av det?

De gick hem och parkerade bussen. Det var inte en buss med motor och växellåda och så – det var en buss där bara handbromsen och fotbromsen fanns kvar. Det låga försvarsspelet i sig var lätt att förstå sig på – det var, som sagt, 800 grader – men i resten av första halvlek och en del av andra sjönk de djupt ner kring sextonmeterslinjen utan att pressa över huvud taget. Anfallsmässigt hade de alltså fem (5) avslut på hela matchen. Så uddlöst har ett engelskt landslag inte varit i en EM-match på 32 år.

Frankrike hade i större delen av matchen mer boll, större idéer och fler intentioner. De hade, det visste vi före avspark, bättre spelare. Franck Ribéry trippade runt utan att göra mycket mer än att trötta ut Glen Johnson. Karim Benzema visade momentant att Sveriges mittbackar kommer att få slita när den dagen kommer. Men målet kom inte därifrån, inte från dem.

Samir Nasri var en av dem som anklagades för att sprida oro i den franska spelarbussen, långt före VM i Sydafrika. När VM väl kom petades han sent och sensationellt av Domenech (han utsågs till Frankrikes bäste spelare det året), och när det här mästerskapet närmade sig var han, utan vidare, Frankrikes mest kritiserade offensive spelare.

Han har blivit genuint och grundligt ifrågasatt av fan, hans moster, hans faster, hans styvbror och hans kastrerade hankatt Lucifer.

– Oroa er inte, det kommer lossna, fick Laurent Blanc förklara efter träningsmatchen mot Serbien.

– Jo, han kan göra det mycket bättre, men det kommer, lovade han efter matchen mot Estland.

Tidningarna har skrivit att Roberto Mancini inte ser någon framtid för honom i City, andra tidningar har velat flytta honom både på planen och ut på bänken, men Laurent Blanc har hållit kvar vid Nasri, gett honom förtroendet.

Nasri glittrade inte speciellt idag, det gjorde ingen på planen. Frankrike var bara marginellt bättre än England, även om de spelade kvadraten runt dem halva andra halvlek. 1–1 är ett resultat som lyfter Ukraina och Sverige mer än det lyfter Frankrike och England.

Men om det var en match som betydde lite så var det ett mål som betydde mycket. Franck Ribéry droppade bollen, Samir Nasri stämde av. Skottet satt lågt vid första stolpen, och Nasri satte av i en av få maxlöpningar vi fick se den här kvällen. Han satte pekfingret mot munnen, alla såg vad han sa.

– Ferme ta geule. Håll käften.

/Simon Bank

Jag tror inte jag har träffat någon enda svensk fotbollsentusiast som tycker illa om det irländska landslaget.

Man gillar dem. Man gillar dem för deras allsång, deras renhårigt raka rör och deras eviga kämpande mot ogästvänliga odds. Man gillar dem för att man vill fortsätta tro att en spelare som Sean St Ledger från Leicester City ska kunna få en hjälteroll i ett EM-slutspel.

Och man gillar dem – man sympatiserar med dem – för att de tycks ligga nedärvt i deras folksjäl att alltid ha en sån förbenad otur.

Men det är ju som det är med både tur och otur. Vinnarna förtjänar sin tur, och krasst uttryckt så drabbas förlorarna oftast av ungefär den otur de själa dukat upp för.

Irland förlorade inte den här matchen på grund av några olyckliga rikoschetter eller för att de inte fick en straff de skulle ha haft. De förlorade för att Kroatien har långt skickligare fotbollsspelare, styrde största delen av matchen och skaffade sig klart flest klara avslutslägen.

Under Giovanni Trapattoni – ännu mer än tidigare – har den irländska spelidén utgått ifrån att Shay Given ska vara fenomenal i mål och att Richard Dunne med anhang ska lyckas blockera och skyffla undan tretton bollar på dussinet.

Det har varit grunden. Och därefter har man i första hand hoppats på fasta situationer framåt.

Men om inte Shay Given är fenomenal i målet? Om Richard Dunne och de andra tillåter Mario Mandzukic att vinna dubbla nickdueller i offensivt straffområde? Ja, då faller allt. Då är de offensiva fasta situationerna inte längre särskilt mycket värda.

Ibland är inte otur bara otur. Rätt ofta kan man istället förklara otur med att – till exempel – Luka Modric är en rätt mycket bättre mittfältare än Keith Andrews.

På andra sidan planen gjorde Kroatien en fin match, påhejade av en man med en ful mössa. De såg till att matcha irländarnas helhjärtade fullfysikssatsning, och litade på att deras klass skulle bli utslagsgivande med tiden.

Jag är fortfarande inte övertygad om att de är lika bra som de var för fyra år sedan, men de fick igång sina målskyttar och när Luka Modric spelar såhär har de en playmaker som faktiskt kan mäta sig med Xavi och Pirlo. De kommer göra ett rejält försök.

Irland gjorde också ett rejält försök, men räckte helt enkelt inte till. De hade väntat i tio år på just den här mästerskapsdagen, och nu är det partyt över. Nu återstår bara att skrapa ihop resterna, fylla pintglasen och sjunga ”Fields of Athenry” med tårade ögon och svidande halsar.

De kommer inte att gå vidare, men de kommer att samla ihop sig och sitt kurage och göra ännu en herkuleansk ansträngning för att försöka rubba ytterligare två överlägsna fotbollsmakter.

Man behöver inte tycka att de har världens bästa landslag – man kan gilla dem ändå.

/Erik Niva

Inför matchen roade sig Gazzetta dello Sport med att översätta Italiens lag till spanska ikoner. Ni vet, Buffon som Cervantes, Daniele De Rossi som Javier Bardem, Pirlo som mästerarkitekten Calatrava och Prandelli som experimentkocken Ferran Adrià.

Roligt.

Men hur i hela världen de kunde missa att Italien ju startade med Don Quixote – den kliniskt galne Balotelli – och Sancho Panza – den godmodige tjockisen Cassano – på topp kommer jag aldrig att förstå.

Vi fick alltså en match med alla kontinentens mest passningsglada spelare på planen samtidigt. Italien med ett Juventus-kopierat 3-5-2, Spanien med ett Barça-travesterat 4-6-0. Inga anfallare.

Ni har ju följt il calcio de senaste veckorna och månaderna, ni har stirrat rakt in i sportens alla fula tvillingansikten; spelskandalen, förgreningarna ner i den moraliska undervegetationen, våldsyttringarna (en Sampdoria-supporter knivskars av Genoa-ultrà bara ett par timmar före den här matchen), sveken.

Landslaget hade inte gjort mål på fyra matcher före EM-premiären, nu skulle de möta världens bästa lag, och Cesare Prandelli skulle välja väg. Egentligen tror jag inte ens att han såg det som ett val, han är för mycket ideolog för det. Nyligen gav han ut en bok med den otajmade titeln Il Calcio fa bene, och på bokens första uppslag valde han att citera Jorge Luis Borges:

Varje gång som ett barn börjar sparka något ute på gatan börjar historien om fotboll om på nytt.

Ikväll ville Italien skriva på ett vitt ark. Prandelli ville helt enkelt gå ut och visa världen ett vackert ansikte.

Italien var modigt, frejdigt, de anföll med sina kantspelare och försökta pressa med aggressivitet. Underlägsna, förstås, men alls inte utspelade.

En bild från första halvlek: Pirlo klackar sig ur en defensiv situation.
En bild till: Chiellini jagar Xavi, sparkar honom två-tre-fyra gånger över hälarna.

Daniele De Rossi kunde spela mittback eftersom Spanien inte brytt sig om att skicka ut någon anfallare som kunde avslöja hur darrig han är i den rollen. I en timmas tid var det en intressant match, präglad av skicklighet och mod – och av en fantastisk domarei ungraren Kassai – och av det faktum att det inte fanns en enda spelare på planen som i sin fotbollsnatur främst ser det som sin uppgift att göra mål.

Sen bytte Prandelli in Antonio Di Natale.

Totos starkaste minne från landslaget är att han missade en straff för Italien i EM-kvartsfinalen 2008. Missen innebar att Spanien gick till semifinal, och enligt Xavi är det den enskilda händelse som slutgiltigt puffade Spaniens gyllene generation över kanten, som gjorde dem till vinnare och världsmästare.

När Di Natale kom in efter 56 minuter hade han alltså ett par demoner att göra upp med, och det första jag gjorde var att skicka ett sms till den bäste fotbollstränare jag någonsin haft:

Toto! Nu! Han kommer att löpa Arbeloa av banan!

Två minuter senare vandrade Andrea Pirlo upp över mittlinjen, och den här gången fanns det någon som registrerade il Genios röntgenblick. Di Natale tog fart långt innanför Arbeloa, bakom ryggen på Piqué.

Han löpte som man lär sig i skolan – och avslutade som om han var hemma i Udine.

1–0. Di Natales första tillslag i matchen. Det var inte bara hans egna spöken som fladdrade iväg, bort över Gdansk-himlen där och då.

Spanien har den sorts position i fotbollsvärlden att alla matcher de spelar kommer att handla om vad motståndarna gör, om hur de förhåller sig till utmaningen. Italien orkade inte hela vägen, Cesc Fàbregas diagonoallöpte in en magisk liten stickpassning från Silva, och mot slutet fick Nando Torres komma in och missa en, två, tre fantastiska chanser att avgöra matchen. Visst, han borde gjort mål, men han hittade också lägen som ingen i Spanien hittat på hela matchen. Jag hoppas att Vicente del Bosque noterade det.

1–1, och om den här matchen lärde oss något om taktik så var det att det alltjämt är bra att ha målgörare på planen om man vill göra mål.

Om den lärde oss något om fotboll så är det att det aldrig är för sent att börja om på nytt.

/Simon Bank

Om han någonsin tänkte tanken på att ge upp? Många gånger. Mest hela tiden faktiskt.
”En gång i halvtimme ringde jag doktor Tavana och sa: ”Doktorn, det räcker nu. Det är slut. Alla dör bara hela tiden på det här sjukhuset. Jag är rädd. Försök inte bota mig längre. Lämna mig ifred”. Jag är hemsk att ha att göra med när jag är deprimerad. Det är omöjligt för någon annan att få mig på andra tankar. Men sen tittade jag på min son och sa till mig själv: ”Forza Anto, ge inte upp. Fortsätt för hans skull”. Jag ändrade mig. Men sedan ändrade jag mig igen”.

Det var ingen bra vår för en fotbollsspelare att ligga i en sjukhussäng, att följa omvärlden på omstånd och fundera på livet. Och döden.
”Jag gick igenom en lyckad operation och fick hoppet tillbaka. Men sen såg jag vad som hände med andra idrottsmän. Jag såg vad som hände med Muamba. Jag såg Bovolenta och Morosini plötsligt falla ner och dö mitt under matcher, och jag kände hur mörkret sänkte sig över mig igen. När Morosini dog stängde jag av min hjärna, och levde i komplett tystnad i 24 timmar. Jag var chockad, totalt inkapabel att fatta några självständiga beslut. Min fru var så orolig, för det enda jag gjorde var att sitta där och stirra in i väggen. Jag ville sluta med fotboll. Jag sa: ”Det är slut. Jag tänker inte chansa med mitt liv”.”

En dag i april spelade Milan en direkt avgörande Champions League-kvart mot Barcelona på Camp Nou. Ändå var det inte det viktigaste som hände runt klubben den dagen.
”Doktor Tavana valde att stanna med mig, snarare än att åka med laget till Barcelona för säsongens mest betydelsefulla match. Det var dagen då jag skulle få beskedet om jag kunde spela fotboll igen eller inte. Han var med mig genom hela den här perioden, upplevde alla mina humörsvängningar. Han var min skyddsängel. Vi klarade av det här tillsammans. Vi vann tillsammans. Jag grät när läkarna sa till mig att jag kunde börja spela fotboll igen. Och jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag återvände till planen. Milan-Fiorentina. Allegri sa åt mig att göra mig redo. Mina ben skakade som de aldrig tidigare gjort, inte ens när jag debuterade i Serie A. Det var min återkomst till livet, och jag kände mig som världens lyckligaste människa”.

Har han förändrats? Har han blivit en annan människa, såhär på andra sidan? Både ja och nej.
”Om mitt tillfrisknande var ett mirakel? Om gud gjorde något? Jag vet inte… Men det är något märkligt som har hänt. Jag är själv inte troende, och tidigare brukade jag svära hela tiden. Det var inget jag gjorde medvetet; det är bara sådan jag är. Men efter sjukdomen är det som om något har hänt inne i mig. Nu kan jag inte svära längre. När jag försöker är det som om min röst plötsligt blir blockerad, som att jag börjar kvävas. Jag vet inte varför. Jag dricker inte, jag röker inte och jag tar inga droger. Jag har gjort en del dumma grejer, men jag är ingen dålig människa. Nu vill jag bara spela fotboll tills mina ben inte längre bär mig”.

Den 30 oktober 2011 åkte Antonio Cassano ambulans till sjukhus, utan att kunna röra sig, utan att ens kunna prata. Ikväll går han ut på en gräsmatta i Gdansk för att leda det italienska anfallet i matchen mot världsmästarna från Spanien.

Titta på hans bollbehandling, studera hans speluppfattning. Njut av hans gåvor till fotbollssporten. Det var väldigt nära att vi förlorade honom.

/Erik Niva

Fyra år har gått sedan turneringen som förändrade Mario Gomez liv.

EM 2008 var en framgång för Tyskland, men ett misslyckande som gränsade till personlig tragedi för Mario Gomez. I premiären mot Polen missade han öppet mål. I den andra matchen mot Kroatien var han dålig. Och i den tredje matchen mot Österrike missade han öppet mål igen, bara ännu mycket grövre än han hade gjort den första gången.

När slutpelet började hade han inte bara blivit det tyska folkets hackkyckling – han hade dessutom förlorat sin plats i den tyska startelvan. Egentligen var det väl inte förrän ikväll han verkligen fick tillbaka den.
– Jag var väldigt ung – hade bara varit proffs i två år – och kunde inte riktigt hantera hela EM-situationen. Det gick dåligt i första matchen, och sedan blev det för mycket för mig. Jag kunde inte hålla huvudet klart. Fotboll är enkelt, bollen ska från A till B. Men för mig hade det plötsligt blivit svårt.

Så sent som förra våren hade Mario Gomez fortfarande den tyska landslagspubliken emot sig. När han gjorde ett 25-minutersinhopp i kvalmatchen mot Kazakstan blev han utbuad av hemmafansen i Kaiserslautern
– Det gjorde ont, det var en hemsk känsla. Jag tror att anledningen helt enkelt var det som hade hänt i EM. När jag spelade för landslaget sågs jag som blindstyret från Wien, fåntratten som inte ens kunde göra mål från en meter. Hade jag vunnit skytteligan i VM hade jag kunnat spela fem gånger så dåligt, men ändå ha fansen i ryggen. Nu är det upp till mig att göra så många mål som möjligt i EM, att bygga samma förtroendekapital i landslaget som jag skapat i min klubb. Då skulle jag stå stadigare.

Tyskland gjorde ju ingen särskilt bra match ikväll. Portugal stängde deras spelytor, bromsade farten hos Özil, Podolski och Müller. Och uppriktigt sagt – i 70 minuter var vi rätt många som ännu en gång mest såg nackdelarna med att ha Mario Gomez på planen. Tyskland blev för stationära. Man saknade Miroslav Kloses kvickhet, i både löpningar och beslut.

I den 72:a minuten kom så det definierande läget. Det var inte den svåraste chansen Mario Gomez nickat i nät, men i vissa lägen av en fotbollskarriär är det ju inte självklart att få bollen från A till B på det sätt man tänkt sig. Den här gången gick det. Den här gången gick bollen just precis som den skulle ner mot den bortre stolproten.

Han gjorde 41 mål för Bayern München den gångna säsongen. Jag tror inte att något av dem gick upp mot det här.

Tyskland redde ut en rejäl portugisisk slutforcering, och krånglade sig ur dödsgruppens förstarunda med en seger. De kommer att bli bättre ju längre turneringen pågår – väldigt mycket bättre – och de kommer att ha väldigt stor nytta av en skyttekung som slipper landslagsgrubbla framöver.

/Erik Niva