Solen sker över London igår – och solen sker ut att kunna komma att skina över London i eftermiddag också – men när jag vaknade i morse var vindarna apokalyptiska och förgerna digerdödsmörka.

Domedagsväder. Nedflyttningsväder.
***
Men en sak i taget och var dag för sig själv. Hann inte skriva något om det igår, men jag var alltså på Stamford Bridge och såg Luiz Felipe Scolari uppleva det som kanske, möjligen kan bli hans Mark Robins Moment.

Vändningen på slutet var såklart jäkligt mäktig att uppleva, och det var kul att höra Stamford Bridge leva upp på ett sätt som den så sällan gör numera. Men – bortsett från de där fem slutminuterna var det ju annars The Delilah Brigade från Stoke som satte upp showen, på plan och läktare.

Det är lite lustigt. Före matchen kom jag fram till att de senaste bortaklubbarna jag sett komma till Stamford Bridge var Man United, Man United igen, Liverpool och Arsenal. Fantastiska lag, stora klubbar,  grymt bortastöd – men numera mer eller mindre utan den här bread´n´butter, pints´n´vinegar-känslan som så mycket av den brittiska fotbollen alltid byggt på.

Stoke-fansen åkter ner till London utan att någonsin ha en ärlig tro på att deras lag skulle vinna. Däremot så visste de att de kunde dra in och demonstrera för the southern softies what a proper football support from the Potteries is like.
– We support our local team, skanderade de när det blev någon enstaka paus mellan Delilah-körerna.
***
Och på tal om det där med klubbidentiteter och supporterskaror i förändring. En röst som jag tycker har kommit bort från Kaká-debatten är Man City-fansens.

Som snacket går nu vore det ju enkelt att gå i fällan där Man City ses som något karaktärslöst Frankenstein-experiment, helt utan historia. Det är givetvis extremt långt från sanningen. Det här är en stor, genuin engelsk fotbollsklubb som kämpat sig igenim mer elände än de allra flesta. Deras fans vet fan inte mindre om fotbollens så kallade själ än några andra.

City-supportern Simon Hattenstone har skrivit en text som jag tycker förtjänar att läsas:
– Om vi nu skulle vinna ligan med den dyraste trupp som någonsin samlats ihop i historien – skulle det kännas som en triumf? Jag hoppas inte det.
***
Presskonferenserna med Luiz Felipe Scolari är alltid helt oförutsägbara, mycket för att jag inte ens tror att han själv vet vart hans knepiga engelska ska dra iväg honom. Han refererar fortfarande till sin klubb som Chelsi-Ah.

Den här gången försökte han hyllade Lampard, desarmera Drogba – och lansera sig själv som någon sorts talangutvecklande fattigmannatränare.

Han viftade ivrigt om hur folk i Brasilien såg honom som en tränare som sålde istället för att köpa, han ställde sig upp och drog upp byxfickan på sina träningsoverallsbyxor:
– När jag får pengar. In i fickan. Där stannar dom.

Det var underhållande på gränsen till farsartat, men Scolari hade en poäng vad gäller Chelseas ungdomsutveckling. Man kanske inte tycker att det är så extraordinärt att ha Di Santo, Stoch, Ivanovic och Mancienne på bänken – men det är i alla fall att ta större ansvar för framtiden än någon annan manager här gjort på länge.
– De senaste fem åren. Vem har satt in flest unga pojkar i laget? Vem? Jag. Redan. Jag.
***
However, i dag handlar ju hur som helst bara om Spurs-Pompey på White Hart Lane, den största match vi spelat sedan Ligacupfinalen för snart ett år sedan.

När vi går in i den så ligger vi sist i tabellen. SIST.

Harry Redknapps smekmånad har redan slut, och plötsligt har artiklarna som hyllar medieälsklingen bytts ut mot ett flertal såna här texter, såna som ifrågasätter the wheelin´-and-dealin´.

Äh, vafan. Alla vet vad som gäller. Den första i en lång rad av måstematcher. Harry Redknapp och Jermain Defoe på vår sida, Sol Campbell och Tony Adams på deras. Ett sällsynt upptrissat White Hart Lane.

Det talas om make-or-break-matcher. Det här är en sådan, redan i mitten av januari. Förlorar vi så växer cementklumpen runt fötterna där nere på sistaplatsen. Vinner vi så ligger vi plötsligt på en bekväm tolfteplats.

Do or die.

/Erik Niva

En reavända på stan. En middag på L’Assassino. En Caravaggio-utställning på Via Brera.

Och så en fotbollsmatch då.

Ett bra dygn i Milano, på det hela taget.

Milan-Fiorentina 1-0, varsin halvlek. Milan var lite sämre än jag väntat mig, Viola reste sig fint efter paus – och jag fick se lite av den gamle Pirlo och lite mer av den nye Jovetic. 

Annars då? Tja, eftersom det ändå är 2009 (och eftersom timman ändå är väldigt sen) kör vi ett par postmodernt hafsiga småstycken på temat ”noterat på San Siro som inte fick plats på papper”.

20.28:
Högst ljudnivå i lagpresentationerna: 1. Kaká. 2. Kaká. 3. Kaká. 4. Beckham. 5. Gilardino.

20.35:
Rosetti dömer straff för Viola när Jovetic kolliderar med Abbiati. Horribel straff, och den assisterande domaren korrigerar honom. Det intressantaste som jag antar inte syntes i tv: Césare Prandellis reaktion.
Han lugnade sina spelare, och visade att domaren gjorde rätt.
Om det fanns fler män som Prandelli vore världen en mycket bättre plats.

21.12:
Yoann Gourcuff gör mål för Bordeaux. Det ska bli väldigt spännande att se hur Milan löser den affären om nu City får hem Kaká hela vägen. Jag antar att de kommer att köpa loss en spelare de själva ägar. Ah, the irony of it all.

21.20:
Ett gäng Milan-supportrar rusar mot Vip-läktaren för att skälla ut Adriano Galliani. De når inte fram, men hörs.

21.45:
Paolo Maldini slår en smörpassning till David Beckham. Plötsligt hörs ljudet av tre miljarder kvinnor och ett par miljoner män suckar och säger att ”å-jag-ville-varit-den-bollen”.

21.50:
Mitt i matchen-analys: Milan är rätt likt Inter i sättet att ställa upp. Skillnaderna är ändå enorma:
1. Inter har elakare mittbackar och defensivt jävligare mittfältsblock.
2. Inget av lagen har ett offensivt balanserat mittfält – skillnaden är att Inter har två ytterbackar som vräker på framåt. Framför alla Maicon. Milan har Zambro (bra i kväll) och Jankulovski, som båda fyllde på för fulla muggar. För fem år sen.
3. Inter kan lyfta bollar lite hur som, ibland fastnar de på Zlatan. Pato kräver bättre , mer artikulerade uppspel. Han har inte vunnit en närkamp sen han kastade grus i ögat på en av tjejerna på dagis i Pato Branco 1993.

21.52:
Seedorf utbytt. Han har gjort en av de sämsta matcher jag sett honom göra någonsin. Fruktansvärt. Uselt. Hemskt. Anthony Gardner. Publiken buade ut honom från sekund ett, och han har inte slagit en enda passning rätt. Ancelotti kramar honom rätt rejält, och medan resten av San Siro buar så sjunger sydcurvan hans namn. Fint.

22.10:
Panik i Milan, Fiorentina har haft två-tre riktigt bra chanser. Om inte Gilardino gått tillbaka in i sin Milano-psykos så hade man fått minst en poäng. Eller om man åtminstone haft Masal Bugduv att skicka in.

22.25:
Slut. Svinkallt. Men of the match:
•••Pato
••Maldini
•Zambrotta
•••Montolivo
••Jovetic
•Santana

Thats it, then. Sorted.

/Simon Bank

Dags för minicomeback i bloggen, ett fint litet avbrott i semestern – och ni undrar förstås varför.

Är det 1) för att kommentera världsfotbollens intressantaste helg på länge?, 2) för att lämna en närvarorapport från miljard-geschäftets Milano? eller 3) för att korrigera Erik Niva?

Javafan, det ena utesluter ju inte det andra.

Milano är sitt januari-jag, med japaner och långbenta modeller och barnfamiljer som rökandas sig genom vinterkylan på jakt efter reafynd. Och i kväll spelas alltså en match som innehåller fler stora symbolfrågor än en match gjort på evigheter i den här ligan.

David Beckham gör hemmadebut (innan han åker hem till Armani på middag) och Kaká möter sitt rödsvarta folk innan han bestämmer sig för om han är en fotbollsspelare eller en pesetero på väg till Manchester.

Att Milan-fiaskot Gilardino möter sitt gamla lag igen är en stor sak, men han kommer nog inte att vara den som ”drar till sig alla blickar”.

Shejk Mansours vulgära Kakábud öppnar så många dimensioner i diskussionen om den moderna fotbollen/ekonomin, jag utvecklar ett par tankar i morgondagens tidning – men tänkte redan nu dra fram en sida.

I dagens Corriere dello Sport ställer tidningen en intressant fråga till tre romanisti, tre interisti och tre juventini: Skulle NI vilja sälja era symbolspelare (De Rossi, Ibrahimovic, Buffon) för 800 miljoner eller en miljard?

Svaren är de väntade. Man värderar symbolerna högre än pengarna, en del saker går utöver ekonomi, blablabla. Det är alltid lättare att fatta beslut när man inte behöver.

Men en av rösterna skär igenom.

Den tillhör, så klart, historiens snyggaste fotbollsmördare: Nicola Berti (jag skrev en krönika om honom häromåret, med rubriken ”Nicola Berti – you had me on hello”).

Skulle Berti vilja sälja Zlatan för en miljard?
Nej. Inte för att han inte är värd det – utan för att mänskligheten är bättre än så.
– Jag skulle säga nej, eftersom de där siffrorna är en förolämpning mot folket. Det är respektlöst.

Helvete, som jag älskar Nicola Berti.

Annars är det intressantaste ur svensk synvinkel förstås att Chiellini, Juves försvarschef, är skadad, vilket betyder att Ranieri antingen lär skicka in lillpojken Lorenzo Ariaudo, 19, på det djupa – eller låta Mellberg spela mittback igen.

Vi får se. Det finns värre saker än att spela högerback. Medan miljardbuden rullar genom ett perverterat Europa kan ni skänka en tanke åt landslagsspelare som Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe eller åt en förbundsordförande som Khalil al-Jaber Hassan.

I veckan som gick sprängdes alla fyra till döds på Gazaremsan. Det kommer att dröja innan man tänker på fotboll i Palestina igen. I Israel rullar ligorna igång idag, en vecka senare än planerat – och med flera matcher flyttade till nya spelplatser. I städer dit palestinska raketer inte når.

/Simon Bank
 

Jag hann spela två låtar – sedan kom en äldre gentleman fram:
– Kan du sänka musiken? Vi sitter och skriker här.

Tough crowd.

Jaja, jag anpassade mig efter motstånd, drog ner lite på takten och sydde ihop ett stadigt set med kärnan hämtad ur engagerad amerikansk blåkragsrock. Jag varvade med erfarne plattvändaren ”Der Bomber”, Gustaf Gelin, och det jag förlorade i taktmixar och crossfadear tog jag igen i låtvalens stringens. Fotbollskanalens Olof Lundh dömde mig som segrare i The DJ-Battle – och vem är jag att säga emot?

You better believe it.

I alla fall, på allmän begäran (ni anar inte hur lite det krävs för att skriva de orden) – låtlistan:

One Man Revolution – The Nightwatchman
White People For Peace – Against Me
Meet Me By the Rivers Edge – The Gaslight Anthem
Stay Positive – The Hold Steady
World Full of Hate – Dropkick Murphys
Valerie – Crooked Fingers
The Dishwasher´s Dream – Marah
Post to Wire – Richmond Fontaine
Home Field Advantage – The Drive-By Truckers
Buzzer – Dar Williams
Burnt Leg – Big Tobacco
Fire in the Canyon – Fountains of Wayne
Tomorrow Never Knows – Bruce Springsteen
Second Chance – Liam Finn
Mr. November – The National
I May Hate You Sometimes – The Posies
Never Cross a Picket Line – Billy Bragg
Jerusalem – Steve Earle

Och där var jag klar, färdig och symbolladdad. Steve Earles vidunderliga anthem om den utopiska freden i Mellanöstern kändes som det självklara och oundvikliga valet att sätta punkt med en vecka som denna.

Men – folket jublade, klappade i häderna, stampade i golvet (eller så konstaterade Gustaf Gelin att det helt enkelt var tre minuter kvar tills klockan slog sju…) – så jag övertalades att köra ett extranummer:
The Fires of This Town – Faint Sounds of the Shovelled Earth

Sedan var det i alla fall över, och knappt 20 timmar senare har jag nu tagit mig till London. När klockan ringde i morse kändes det väl inte som historiens allra mest begåvade beslut att dyka in på Debaser Slussen för Division of Laura Lee-spelningen på vägen hem, men… Det var kul, det också.

Nu tillbaka till allvaret. Färdigmusicerat. Dags att ta The Tube ner mot Fulham Broadway. Chelsea-Stoke om en och en halv timme.

Känner ni för kan ni ju underhålla er med min text om Alberto Gilardino från dagens tidning så länge.

/Erik Niva

När vi startade den här bloggen bestämde jag mig omedelbart för ett riktmärke för mina inlägg. De skulle handla om fotboll – inget annat. Ingenting om vad jag hade på mig för kläder eller vad jag åt till lunch eller vem jag träffade över en middag eller vilken film jag såg på kvällen. Sånt finns det tillräckligt många andra bloggar som sysslar med, och så intressant inbillar jag mig inte heller att mitt liv är.

Men – det finns en sak som kan få mig att vackla lite, och det är musik. Ivern att tipsa om någon ny het skiva eller trumpetera om någon svulstig spelning. Jag har alltid haft ett musikintresse som är fullt jämförbart med mitt fotbollsintresse, och känner mig rätt ofta därför också som någon sorts Nick Hornby-karaktär. Min första journalistiska gärning var när jag gjorde ett punkfanzine i tonåren, mitt första riktiga jobb hade jag som propagandaminister på ett skivbolag.

Idag ser jag nu min chans att komma undan med ett smått ovidkommande musikinlägg, för det här är faktiskt precis på gränsen där fotbollen tangerar musiken.

I förrgår hörde de av sig från Debaser – en rockklubb här i Stockholm, för er som inte vet det – och undrade om jag inte var sugen att komma och spela skivor på after work-minglet när nya numret av Offside lanseras. Och det kan ni ge er fan på att jag var.

Som ni säkert förstår är det här allvarliga grejer.

Kanske minns jag fel, men jag tror att jag senast körde ett allvarligt DJ-set någon gång våren 2001, på Scharinska i Umeå. Då körde jag sing-a-long-vänliga hardcorepunkdängor, och Raffe Himmerlid välte ut hela discjockeybåset på dansgolvet när han försökte göra en stagegrab i introt till Refuseds ”Rather Be Dead”.

Andra förutsättningar nu. Nu ska folk äta middag, mingla runt och bläddra i det nya numret av Offside, och jag ska alltså sätta soundtrack till detta.

Det kräver givetvis en hel del eftertanke. Jag får ju tyvärr inse att det inte riktigt är läge för att försöka fylla något dansgolv med en Sick of It All-kanonad – samtidigt får man ju inte falla i fällan att bara spela en massa stillsamma sad bastard-hymner som förvandlas till obetydlig muzak.

Nej, här gäller det att fila på låtlistan. Här gäller det att hitta ett knippe låtar med kraft, där styrkan inte sitter i distpedaler eller dubbla baskaggar. Och det gäller givetvis att undvika de alldeles för självklara låtarna med de alltför uppenbara artisterna. Jag närmar mig nu långsamt ett set av lagom lugna blåkragade rebellsånger spelade med knutna nävar, men får allt lov att gå igenom allt en gång till.

Om det inte framgått så gäller det alltså att ta det här för vad det är. Två ynka timmars bakgrundsfyllnad – som dessutom delas med ”Der Bomber”, Gustaf Gelin – för folk som är betydligt mer intresserade av att drick bärs och prata om Kurre Hamrin än av att lyssna på protestrock.

Jag gör precis det. Jag är laddad som inför ett North London Derby.

/Erik Niva

Efter Eriks precisa summering och roliga (samt tänkvärda) berättelse om faran med internet-journalistik (lätt att bli lurad, även för oss) nöjer jag mig med att ge er en godnattsång. Alla uppskattar den säkert inte. Men det har ju varit både Roma- och Lazio-sånger förut, för att inte tala om alla engelska.
I en kommentar till mitt förra inlägg skrev DD

”Hej, tänkte om du kunde, om du har någon minut över någon gång, översätta den här låten. Antar att texten är ganska larvig men jag tycker faktiskt att låten är rätt skön. Interspelarna har iaf stigigt i mina ögon. Zanetti och Crespo kan ju verkligen sjunga.
http://www.youtube.com/watch?v=hlrePbKSCvg”

Så ja, varför inte. Här kommer texten och nedanför svensk översättning. Jag kan också bara instämma i att både Zanetti och Crespo imponerar. Zlatan varken hörs eller syns däremot särskilt mycket. Men det kanske behövs när man är ”un genio”, ett geni, som det står på en av de vimplar som syns på videon…

Extra plus till videon för att caro vecchio Roberto Mancini är med.

/Jennifer

Lo sai per un gol
io darei la vita
la mia vita
Che in fondo lo so
sarà una partita….infinita

E’ un sogno che ho
è un coro che sale….a sognare
Su e giù dalla Nord
novanta minuti …per segnare

Nerazzurri,
noi saremo qui, Nerazzurri
pazzi come te, Nerazzurri
Non fateci soffrire
ma va bene… vinceremo insieme!

Amala!
Pazza Inter amala!
E’ una gioia infinita
che dura una vita
Pazza Inter amala!
Vivila!
questa storia vivila
Può durare una vita
o una sola partita
Pazza Inter amala!

E continuerò
nel sole e nel vento… la mia festa
Per sempre vivrò
con questi colori…. nella testa

Nerazzurri, io vi seguirò Nerazzurri
sempre lì vivrò Nerazzurri
questa mia speranza
E l’assenza, io non vivo senza!!!

Amala!
Pazza Inter amala!
E’ una gioia infinita
che dura una vita
Pazza Inter amala!
Seguila!
in trasferta o giu’ in città
Può durare una vita
o una sola partita
Pazza Inter amala!!!

Là in mezzo al campo c’è un nuovo campione
È un tiro che parte da questa canzone

Forza non mollare mai!
AMALA!!!

Amala!
Pazza Inter amala!
È una gioia infinita
che dura una vita
Pazza Inter Amala!
Pazza Inter Amala!

Amala!

( I översättningen skriver jag henne om Inter, eftersom det är feminin form. Man också säga ”Galna Inter, älska det”. Jag tycker dock att det låter konstigt)

 
Du vet att för ett mål
skulle jag ge livet
mitt liv
För  innerst inne vet jag
att det blir en match….utan slut

Det är en dröm som jag har
Det är en sång som stiger…som ger drömmar.
I Curva Nord
nittio minuter för att göra mål.

Nerazzurri
vi kommer vara här, Nerazzurri
galna som dig, Nerazzurri
låt oss inte få lida
men för all del…vi  kommer att vinna tillsammans!

Älska det!
Galna Inter, älska henne!
Det är en ändlös glädje
som varar en livstid,
Galna Inter älska henne!
Lev med det
du lever med denna historia,
Det kan vara en livstid
eller bara en match,
Galna Inter, älska henne!

Och jag kommer fortsätta
i solsken och i motvind….min fest
Jag lever för evigt
med dessa färger… i mitt huvud

Nerazzurri, jag kommer att följa er, Nerazzurri
jag kommer alltid att leva där,, Nerazzurri
detta mitt hopp,
kan jag inte kan leva utan.

Älska det!
Galna Inter älska det!
Det är en evig glädje
som varar en livstid,
Galna Inter älska henne!
Följ henne (Inter)
på bortaplan eller nere i stan
Det kan vara en livstid
eller en enda match,
Galna Inter älska henne!

Där, mitt på planen finns det en ny mästare,
Det är ett skott som börjar i denna sång…

Heja, ge aldrig upp!
Älska henne!

Älska henne!
Galna Inter älska henne!
Det är en evig glädje
som varar en livstid,
Galna Inter älska henne!
Galna Inter älska henne!

Några korta uppdateringar innan vi tar kväll, och vi börjar med historierna vi behandlat de senaste dagarna.
***
Milans vd Adriano Galliani förhandlar med Man City om att sälja Kaká. Nu visar det sig att han redan är satt under extremt hård press från supporterhåll. De senaste månaderna har Galliani stått under ständig polisbevakning eftersom han blivit systematiskt hotad av Milan-ultras, rapporterar det italienska nyhetsmagasinet L´Espresso.
***
Upptrissad stämning inför Spurs-Portsmouth, och det har inte Pompeys landslagsmålvakt David James några problem med. Han uppmanar istället de sina att häckla motståndarna så mycket det bara går – så länge de håller sig inom lagens råmärken:
– As long as it is not racist or homophobic, give stick, give stick. It is football. You can’t all be happy chaps going around saying everyone’s wonderful. You pay your way, you are entitled to your opinion.
***
Sorgliga nyheter från Tyskland, eller rättare sagt från Bundesligaklubbarnas träningsläger i Spanien. Hoffenheims superbombare Vedad Ibisevic – han som gjort 18 mål på 17 matcher, han som Bosniens förbundskapten Ciro Blazevic beskriver som ”bättre än Zlatan Ibrahimovic” – är skadad. Svårt korsbandsskadad. Han gick sönder i vänskapsmatchen mot Hamburg igår, och nu väntar hela Tyskland på besked. Vill det sig illa kan Ibisevic vara borta resten av säsongen, och då försvinner förmodligen uppstickarklubbens titelchanser med honom. I samma vänskapsmatch fick dessutom Ivica Olic och Eduardo för sig att börja boxas – så nu väntar avstängningar för dem.
***
Borta i Brasilien är bjässeklubben Flamengo minst sagt missnöjda med att Ronaldo försvann ur deras grepp, och drog iväg till konkurrenterna i Corinthians. Vilka de håller ansvariga? Nike. De rödsvarta menar att Nike sett till så att Ronaldo valt Corinthians för att få bättre exponering – extra pikant i och med att Nike även sponsrar Flamengo. Nu har de skickat ett argt brev till skojätten, där de deklarerar att de minsann inte tänker förnya avtalet med Nike om det visar sig att de haft något med saken att göra.
***
Avslutningsvis, en lustiger skröna från den nya tiden av internetjournalistik. När anrika The Times häromsistens listade världsfotbollens 50 största talanger såg en av positionerna ut såhär:

30. Masal Bugduv (Olimpia Balti)
Moldova’s finest, the 16-year-old attacker has been strongly linked with a move to Arsenal, work permit permitting. And he’s been linked with plenty of other top clubs as well.

Problemet? Masal Budguv existerar inte.

/Erik Niva

Debattens vågor går höga kring Kaká och hans framtid. Kloka ord i frågan kommer från La Stampas Roberto Beccantini. Denne menar att ”ett offer för att bygga ett nytt lag” kan vara nödvändigt och drar parallellen till Zinedine Zidane. Triumviratet Moggi, Giraudo och Bettega sålde Zidane till Real, fick otroliga 720 miljoner kronor och kunde för de pengarna bygga nytt och skörda nya framgångar. Buffon, Nedved och Thuram fanns bland de som köptes för Zidane-pengarna.

Beccantini menar att Milan nu måste göra samma sak, att man inte kan säga nej till så stora pengar som erbjuds. Sant är att Milans ros (la rosa, truppen) inte är en knopp, inte ens en blomma i full prakt, utan har blad som gulnar i kanterna både här och där. Legendariska blad, men ändå vissnande…
Rosen måste få ny kraft och det får den bara med några stora värvningar som kan finansieras med Kaká-pengarna, skriver Beccantini.
Jag är rädd för att han kan ha rätt, hur mycket det än må svida i rödsvarta hjärtan och även om Kaká själv säger att han vill stanna. Milan är ett av de lag man vill se kunna konkurrera med full kraft på den internationella scenen och hur svag man än kan vara för legendarer som Maldini så finns det en tid då det är dags att blicka framåt, då man inte längre kan skjuta upp det.

Beccantini skriver: ”Det skulle vara den första gången som Milan säljer en symbolspelare utan att denne själv föreslagit det (som med Shevchenko). Men det finns alltid en första gång”.

/Jennifer

Myntet har som bekant alltid dubbla historier, och det har blivit dags för mig att vara djävulens advokat ett tag.
Till helgen åker jag över till England för ett hederligt gammalt matchrace – fem matcher på fem dagar – med Spurs-Portsmouth som ett av huvudnumren. I vanliga fall är ju det här en rätt sömnig match, men det är inte bara tabelläget som har ökat insatserna den här säsongen. Har ni följt med så vet ni ju. Harry Redknapp. Jermain Defoe. Och framförallt Sol Campbell.

Sol-Gate.

I de flesta Tottenham-supportrars ögon – däribland mina – är Sol Campbell en av de vidrigaste fotbollsspelare som någonsin existerat. Han har rättmätigt häcklats och hånats sedan han deserterade för snart åtta år sedan, men i höstas drogs allt på sin spets nere på Fratton Park.

Efter ännu en eftermiddag av glåpord från bortaläktaren bestämde sig den lokala polisen för att statuera exempel. De gick igenom övervakningsbanden från matchen – och bestämde sig för att gå ut med en offentlig efterlysning av 16 Tottenham-supportrar som de ansåg sjungit ”olämpliga sånger av rasistisk natur”.

Bilderna på ”The Hampshire 16” cirkulerades i de engelska medierna. Tabloiderna satte rubriker om ”Racist Thugs”, och nyheten om hur polisen efterlyste Spurs-rasister spred sig världen över, bland annat till Sverige.

Och så vänder vi på bladet.

Det är såklart ingen slump att jag känner ett behov av att göra det i just det här fallet. Inte för att jag vill ursäkta rasism med att det är Spurs det handlar om – hade jag bara följt tidningsrapporteringen hade jag garanterat reagerat med samma slentrianavsky som alla andra – utan för att jag därigenom har insynen som krävs för att sätta mig in i det andra perspektivet.

Först och främst – här har ni sången i fråga:
Sol, Sol – wherever you may be
Not now long ´til lunacy
And we won´t give a fuck, when you´re hanging from a tree
You Judas cunt with HIV

Det är ingen positiv visa – men det är heller ingen rasistisk sång. Den kom till under den period då en deprimerad Campbell stormade ut från Highbury mitt under en match mot West Ham, och sedan var spårlöst försvunnen i ett par veckor. Polisen gör en långsökt koppling till att stycket om att hänga från ett träd ska referera till någon sorts Ku Klux Klan-hängningar, där det i själva verket är en självmordspassning.

Som sagt, sågen är inte grann – den är homofobisk, och den hyllar skadeglatt en deprimerad människas förvirring – men den är inte rasistisk. Och den är inte värre än 100 andra fotbollssånger jag hört genom åren.

Och här kommer poäng nummer två. Tiousentals människor över hela Storbitannien sjunger osmakliga fotbollssånger varje helg. Tusentals Tottenham-fans sjöng just den här i Portsmouth. Av dem blev 16 uthängda som ”Racist Thugs” över hela England.

Det hade kanske kunnat vara du. Det hade förmodligen kunnat vara jag. Jag har själv sjungit den här Campbell-sången, även om jag har stannat före den homofobiska sistaversen.

I förrgår kom så beskedet, väl tajmat under veckan före returmatchen. 11 av ”The Hampshire 16” åtalas för ”indecent chanting”. En av dem är själv polis. Två av dem är 15 år gamla, en av dem är 13. Jag är själv tredjeledsbekant med 13-åringens pappa, och vet att han nu fått gängstryk flera gånger på sin skola eftersom det stått i tidningen att han är ”a racist thug”.

Jag är alltid emot att polisen använder sig av sån här svepande syndabocksmetodik  i avskräckande syfte – men det är givetvis ännu mer skrämmande när de gör det på felaktiga grunder, helt utan proportioner.

White Hart Lane på söndag, Tottenham-Portsmouth. Vad nu än polisen i Hampshire trott sig uppnå med sin aktion så har de definitivt lyckats göra stämningen runt matchen betydligt mer infekterad än den redan var. Båda klubbarna har tvingats gå ut till sina fans och vädja om lugn, och övervakningskamerorna inne på arenan har tydligen mångdubblats under veckan.

Så vafan. Altogether now:
Sol, Sol – wherever you may be
not long now til lunacy
And we don´t give a fuck, if your black or gay,
We’ll hate you til your dieing day.

Åsså andraversen:
Sol, Sol – wherever you may be
we’ll be released from custody
And we’ll be back, despite this stunt
you dirty, fucking Arsenal cunt

/Erik Niva

Kaká må vara på väg bort men en som är lite småsugen på Milan, det är Mexes.
”Just nu spelar jag i Roma men Milan är en av världens främsta klubbar och jag kan inte se varför jag en dag inte skulle spela där”.
Mexes ord till italienska Canal Plus orsakade genast feta rubriker i Repubblica, Messaggero och de andra Rom-drakarna. Något som fick tränare Spallettii att bli irriterad och gå ut och säga att ”klubben borde sätta ner foten mot alla dessa agenter”.
Spalletti klargör också att han haft ett bra samtal med Mexes men understryker att de spelare som stannar i Roma ska göra det för att de brinner för det, inte som ”en tjänst” mot klubben.
Mexes säger å sin sida att ”man feltolkar mig alltid”.

I kväll är det Roma-Sampdoria, en match Roma bör vinna för att fortsätta att ha kontakt med lagen ovanför.
”Om vi vinner mot Samp är vår möjlighet att komma fyra större”, säger Spalletti.

I övrigt var det ett stort möte, det mellan Maradona och Zlatan & Co, i Inters omklädningsrum efter matchen i går kväll.

Är svårt Italien-hungrande just nu men vi får se när nästa resa blir. Inter-Man United ryker på grund av skid-VM i Tjeckien. Men sen så…

Tills vidare kan man ju tänka sig tillbaka, som i krönikan från i fjol, vid just denna tid, den tyngsta på året i mina ögon.

/Jennifer

Publicerad tidigare, men högaktuell just nu.

(från januari 2008).
Januari. Grått, vått och rått.
I morgon börjar serie A på nytt och jag kan inte låta bli att undra: Varför flyttade jag hem igen?

I kväll drar den åter igång, ligan som jag tycks så ohjälpligt förälskad i.
Ja, jag vet att där inte alltid spelas den mest konstruktiva fotbollen. Jo, jag kan se skönheten även i La Liga. Javisst, jag har älskat att följa Premier League på nära håll då jag bott i London.
Jo, nog känner jag också till det smutsiga spelet bakom de italienska fotbollskulisserna. Jag vet att ”il calcio” är en svekfull älskare som stundtals riskerar att lämna mig besviken.
Ändå kan jag inte låta bli att bli förförd, ändå går min långvariga förälskelse till landet och dess fotboll inte över.
Därför sitter jag på tunnelbanans gröna linje hem från redaktionen i Globen City, trängs bland vinterglåmiga människor i fuktångande kläder och drömmer mig bort. Jag tänker att jag kunde suttit på Roms kaotiska Metropolitana istället, tycker mig höra den automatiska rösten säga ”nästa Termini”, gör mig beredd att gå av för att ta tåget till Fiumicino-flygplatsen och sen första bästa plan till Sicilien.
Pizza med Glenn
Jag kunde varit där i kväll, flugit ner från Rom för Catania-Juventus. Eller tagit tåget till mitt kära, gamla Toscana, sett Empoli-Reggina.
Om jag varit i min andra italienska hemstad, Milano, då jag hade jag nog valt Atalanta-Roma istället, åkt till Bergamo från Milano Centrale med ett av de ruffiga lokaltågen som stannar vid minsta mjölkpall.
Senast jag var i Bergamo, staden med sin svala, strama skönhet, var för en lunchintervju med Glenn Strömberg och den peperoncino-kryddade pizza vi åt på ett av hans stamställen är fortfarande med på min topp-fem-lista.
Det är sådana ögonblick som jag saknar när den svenska januaritristessen håller mig i sitt järngrepp. Då längtar jag till mitt italienska liv, min italienska vardag.
Jag saknar att helg efter helg på plats få bevaka fotboll av världsklass. Att en helt vanlig tisdag åka till Trigoria eller Formello och se Roma eller Lazio träna. Jag saknar fansen utanför Milanello, doften av pinjeskogen vid Inters anläggning Appiano Gentile.
Jag längtar efter att äta söndagslunch på Juventus stamkrog Urbani i Turin i väntan på en match med de vitsvarta. Runt borden Juves finfolk, på faten fint kalvkött, i glasen ett ännu finare vin och som dessert, det finaste av allt: en riktigt bra fotbollsmatch.
Tv som alltid visar fotboll
Jag saknar att vakna i min lägenhet i Prati i Rom, gå ner på den lilla café-baren och ta mitt morgonkaffe med mjölk, bläddra i La Repubblica och prata fotboll med farbröderna som tycks fastlimmade på barstolarna, framför den minimala tv:n som alltid, alltid visar fotboll. Jag längtar efter att köpa grönsaker och frukt som har rodnande kinder och smakar sol istället för plast.
Jag saknar att gå med kollegorna på Gazzetta dello Sports Rom-redaktion till Professionisti och äta Pasta alla Nicotera 01 på natten, ofta med ett gäng Lazio-spelare vid bordet intill.
Jag längtar efter att stå i baren på Gazzettans Milano-redaktion och smutta på en apertivo (tänk dig en bar på en svensk redaktion!) och prata om helgens matcher. Jag saknar att få höra gamla tanter busvissla efter unga byggjobbare, att möta folk som flirtar och ler på gatan, att ge och få komplimanger. Utan baktanke, bara som lite tårtglasyr för att pynta upp vardagen.
Jag längtar efter att vara den Jennifer jag är i italien; lite mer vågad, lite mer levande.
Det är vad jag längtar efter, medan jag tar tunnelbanan hem i skuggregnet.

/Jennifer